En studie i rött (1918)/Kapitel 5

←  VAD JOHN RANCE HADE ATT FÖRTÄLJA

En studie i rött av Arthur Conan Doyle Översättare: Ellen Ryding VÅR ANNONS FÖRSKAFFAR OSS ETT BESÖK

TOBIAS GREGSON VISAR VAD HAN DUGER TILL  →

V.
VÅR ANNONS FÖRSKAFFAR OSS ETT BESÖK.

Förmiddagens ansträngningar hade varit för stora för mig med min nedbrutna hälsa, och jag kände mig på eftermiddagen alldeles tillintetgjord av trötthet. Sedan Holmes begivit sig till konserten, lade jag mig därför på min soffa och försökte få ett par timmars sömn. Men förgäves. Jag hade blivit alltför mycket upprörd av vad jag bevittnat och de mest fantastiska gissningar och antaganden trängdes i min hjärna. Var gång jag slöt mina ögon, såg jag framför mig den mördade mannens förvridna, aplika drag. Så fasaväckande var det intryck, detta ansikte kvarlämnat hos mig, att jag fann det svårt känna något annat än tacksamhet mot den man, som förflyttat dess ägare ur denna värld. Om någonsin i en människas anlete stått att läsa historien om laster av grövsta slag, så var det säkerligen hos Enoch J. Drebber från Cleveland. Och dock insåg jag, att rättvisan måste ha sin gång, och att offrets syndafördärv ej friade mördaren från lagen.

Ju mer jag tänkte på saken, desto märkvärdigare föreföll mig min väns antagande, att den mördade skulle ha blivit förgiftad. Jag erinrade mig, att jag sett Holmes lukta på den dödes läppar, och utan tvivel hade han upptäckt något, som ingivit honom tanken på gift. Men om gift ej varit med i spelet, vad hade då väl kunnat förorsaka döden — på den döda kroppen funnos ju varken sår eller märke efter strypning. Men å andra — vems var väl det blod, som i sådan ymnighet fläckade golvet? Någon strid hade synbarligen ej ägt rum, ej heller hade offret haft något vapen, vilket en motståndare hade kunnat bli sårad. Jag kände på mig, att varken Holmes eller jag själv skulle få lätt att sova, innan dessa frågor blivit besvarade. Min väns lugna, förtröstansfulla sätt gjorde mig dock övertygad om, att han redan bildat sig en teori, som förklarade alla fakta, ehuru det var mig omöjligt gissa, vari denna teori bestod.

Holmes kom hem mycket sent — så sent, att jag insåg, att konserten ej kunde ha uppehållit honom hela tiden. Middagen var redan framdukad, när han äntligen infann sig.

»Konserten var härlig, storartad rent av!» sade han, i det han satte sig till bords. »Kommer du ihåg, vad Darwin säger om musiken? Han påstår, att förmågan att frambringa och njuta av musik existerade hos människosläktet långt innan detta fått förmågan att tala. han har kanske rätt — musiken har ju ett stort, oförklarligt inflytande på oss, och orsaken därtill är måhända, att det vår själ finns dunkla minnen från längesedan svunna sekler — sekler, då världen ännu befann sig i sin barndom.»

»Det var då en vittomfattande idé», anmärkte jag.

»Våra idéer måste vara vittomfattande — storslagna som Naturen själv, om de skola kunna tolka Naturen», svarade Holmes. »Men vad är det med dig? Du ser riktigt eländig ut. Har Brixton-affären gripit så hårt ?»

»För att säga sanningen, så har den verkligen det», svarade jag. »Jag borde likväl vara mer härdad efter allt, vad jag varit med om under mitt fälttåg i Afghanistan. Vid Maivand såg jag mina egna kamrater huggas i stycken och förlorade ändå ej min själsstyrka.»

»Jag ska' säga dig, hur det hänger ihop, Watson. I den här affären finns en viss hemlighetsfullhet, som retar inbillningskraften — där fantasi och inbillningskraft ej spela in, finns ej heller någon mottaglighet för fasa eller rädsla. Har du läst någon aftontidning?»

»Nej.»

»De flesta innehålla en mycket noggrann redogörelse för affären. Men ingen av dem talar den där fruntimmersvigselringen, som rullade ner på golvet, när man lyfte upp den döde. Och det var ganska bra, att de glömde det.»

»Varför?»

»Titta litet på den här annonsen», sade Holmes. »Jag skickade redan tidigt i morgse in den till varenda tidning.»

Han räckte mig en tidning, och jag kastade blicken på det ställe, han utpekade. Det var första annonsen under rubriken »Upphittat.»

'En slät guldring upphittades i morgse på Brixton Road, mellan restaurationen »Vita Hjorten» och Holland Grove. Man hänvände sig till Doktor Watson, 221 B. Baker Street mellan kl. 8 och 9 i afton.'

»Du ursäktar väl; att jag tagit mig friheten begagna ditt namn», sade Holmes. »Om jag satt ut eget, skulle någon av de där trindskallarne fått tag på det och velat lägga sig i den här affären.»

»Du fick gärna använda mitt namn», sade jag», sade jag. »Men antag, att någon kommer hit och frågar efter fyndet; vad skall jag då göra — jag har ju ingen ring.»

»Jo, det har du visst», smålog Holmes och räckte mig en. »Den här duger mer än väl — den är nästan alldeles lik den andra.»

»Och vem tror du ska' komma hit och fråga efter ringen?»

»Vem? Karlen i den bruna rocken — vår rödbrusige vän med de grova, breda skorna, naturligtvis. Om han inte själv infinner sig, så skickar han säkert någon annan i sitt ställe.»

»Skulle det inte vara alltför vågat?»

»Visst inte. Om min åsikt om saken är rätt — och jag har all anledning att tro det — så sätter den karlen hellre allt på spel än han går miste ett tillfälle att få igen sin ring. Enligt min mening tappade han den, när han lutade sig över Drebbers kropp och saknade den ej genast. Sedan han väl lämnat huset, upptäckte han sin förlust och skyndade tillbaka, men fann polisen redan på stället, tack vare hans egen dumhet att lämna ljuset brinnande. Han låtsades vara drucken för att avvända de misstankar, som kunde ha uppstått, när man anträffade honom vid grinden. Tänk dig nu i den där karlens belägenhet. När han i tankarne genomgick nattens händelser, kom han troligen till den slutsatsen, att han möjligen kunde ha tappat ringen på gatan, sedan han lämnat huset. Vad tror du han sedan tog sig till? Jo, han gick och väntade otåligt på aftontidningarna, för att få se en annons om, att hans skatt blivit funnen. Hans ögon lyste, när han fick syn på annonsen. Han kände sig överlycklig. Varför skulle han egentligen vara rädd att råka i någon fälla? Enligt hans åsikt skulle ingen kunna sätta den omständigheten, att han förlorat en ring, i samband med det mord, som blivit begånget. Han beslöt sig för att ge sig hit — han skall vara här inom en timme, tro mig.»

»Och vad skall då ske?» frågade jag.

»Å, du kan ju låta mig ta hand om honom. Har du något vapen?»

»Ja, min gamla revolver och ett par patroner.

»Gör ren revolvern och ladda den! Karlen är förmodligen utom sig av ängslan och dolt raseri, och fast jag tänker knipa honom helt oförvarandes, är det ändå bäst vara beredd på det värsta.»

Jag gick in i min sängkammare och gjorde, som Holmes bett mig. När jag med revolvern i hand kom in i vardagsrummet, var bordet avdukat, och Holmes i färd med sitt favoritgöra — att gnida på sin fiol.

»Intrigen blir allt mer och mer invecklad», sade han.

»Jag har just nu haft svar på det telegram, jag skickade till Amerika. Min åsikt om saken är den rätta.»

»Och vilken är din åsikt?» frågade jag ivrigt.

»Min fiol behöver nya strängar», svarade han. »Stoppa revolvern i din ficka. När karlen kommer, så tala med honom som med en vanlig besökande. Lämna resten åt mig. Men skräm honom inte genom att stirra på honom.»

»Klockan är 8 nu», sade jag och såg på mitt ur.

»Ja, han är här troligen om ett par minuter Öppna litet på dörren — så, det är nog! Sätt nu nyckeln på innersidan! Tack ska' du ha! Se här du en lustig gammal bok, som jag i går fann i en antikvitetshandel — De jure inter Gentes — utgiven på latin i Liége, i Nederländerna — år 1642. Karl den förstes huvud satt ännu kvar på hans axlar, när den här lilla brunryggade tingesten lämnade trycket.»

»Hos vem är den tryckt?»

»Hos Philippe de Croy, vem han nu kan ha varit. På titelbladet står med mycket urblekt bläck skrivet »Exlibris Guliolmi Whyte». Jag undrar, vem Wilhelm Whyte var. En beskäftig gammal lagkarl, antagligen; hans namnteckning ser så juridiskt petig och ordentlig ut. Här ha vi nu den vi vänta på, tror jag.»

Under det han talade, hördes en häftig ringning på dörrklockan. Sherlock Holmes steg tyst upp och och drog sin stol en smula längre fram mot dörren. Vi hörde en tjänsteflickas steg i förstugan och det skarpa ljudet av dörrklinkan, när hon öppnade.

»Bor doktor Watson här?» frågade en klar, något sträv röst.

Svaret uppfattade vi ej, men dörren stängdes till, och snart snart kom någon gående uppför trappan. Stegen voro osäkra och släpande. Min vän såg helt förbluffad ut, under det han lyssnade till dem.

Någon kom långsamt fram mot vår dörr, och snart hördes en sakta knackning på densamma.

»Stig in!» ropade jag.

I stället för den förtvivlade, ursinnige man, vi trott oss skola få se, stapplade på mitt tillrop en gammal, skrynklig gumma in i rummet. Hon tycktes bli bländad av det starka ljusskenet; sedan hon gjort en djup nigning för oss båda, blev hon stående och blinkade med sina rödkantade ögon, under det hon med nervöst darrande händer famlade i sin ficka. Jag kastade en blick på Sherlock Holmes; hans ansikte hade ett så komiskt uttryck av sviken förväntan, att jag hade all möda att hålla mig från skratt.

Den gamla gumman tog ur fickan en kvällstidning och pekade på vår annons.

»Det är för den här annonsens skull, som jag kommit hit, mina go'a herrar», sade hon och neg än djupare än förut; »'en vigselring av guld, upphittad på Brixton Road', den tillhör mi' tös, Sally, som gifte sej för ett år se'n; hennes man ä' uppassare på en Amerika-båt, och vad han skulle säja, om han kom hem och fann henne utan ring, det ä' mer än ja' törs tänka på; han ä' alltid så kort för huv'e, i synnerhet när han fått ett par glas. Ho' geck på cirkus i går afse' tillsammans me' —»

»Är det här hennes ring?» avbröt jag.

»Gud vare tack och lov!» utbrast den gamla. »Så gla' Sally ska' bli! Ja, de ä' hennes ring.»

»Och vad är er adress?» frågade jag och tog en pänna.

»13, Dunckan Street, Houndsditch. De' ä' en lång väg härifrån och dit.»

»Brixton Road ligger inte mellan någon cirkus och Houndsditch», inföll Sherlock Holmes skarpt.

Gumman vände sig om och såg forskande på honom med sina små blinkande, rödkantade ögon.

»Herrn frågade efter min adress», sade hon. »Sally hyr möblerade rum i n:r 3, Mayfield Place, Peckham.»

»Och ert namn är?»

»Mitt namn ä' Sawyer — hennes ä' Dennis — ho' ä' gift me' Tom Dennis, och han ä' nog så dukti' och präkti', så länge han ä' på sjön; men i land, me' alla di fruntimmer och alla di krogar —»

»Här är er ring, mrs Sawyer», avbröt jag ånyo, åtlydande en vink från Sherlock Holmes: »den tillhör tydligen er dotter, och jag är glad kunna återställa den till sin lagliga ägarinna.»

Med en mängd frammumlade välsignelser och utrop av tacksamhet stoppade gumman ringen i sin ficka och släpade sig ned för trappan. Knappt hade dörren stängts efter henne, förrän Holmes rusade upp och sprang in i sitt rum. Inom en sekund var han tillbaka, insvept i en ulster och en tjock yllehalsduk.

»Jag ska' se efter, vart hon tar vägen», sade han i brådskande ton; »hon är säkert en medbrottsling och kan måhända leda mig på rätt spår efter mördaren. Gå inte och lägg dig, förrän jag kommit hem!»

I samma ögonblick som förstugudörren stängdes efter den besökande, ilade Sherlock Holmes nedför trappan. Jag tittade ut genom fönstret och såg gumman långsamt gå över till motsatta trottoaren, under det hennes förföljare på något avstånd ej släppte henne ur sikte.

»Antingen är Holmes' teori alldeles falsk», tänkte jag, »eller ock kommer han nu att tränga in i själva hjärtat av hemligheten.»

Han hade ej behövt be mig sitta uppe och vänta på honom, jag kände nogsamt, att det var mig omöjligt somna, innan jag fått höra utgången av hans äventyr.

Klockan var 9, när han begav sig åstad. Jag hade ingen aning om, hur länge det skulle dröja, innan han kom igen, men jag satt lugnt och sög på min pipa, under det jag bläddrade i Henri Murgers Vie de Bohème. Klockan blev 10, och jag hörde tjänsteflickans steg, när hon gick upp på sitt lilla vindsrum för att gå till sängs. Vid elva-tiden promenerade värdinnan i huset långsamt och högtidligt förbi min dörr, stadd i samma lovliga ärende. Det var nära midnatt, när jag hörde det skarpa klickandet av Sherlock Holmes dörrnyckel.

I samma ögonblick jag fick syn på min vän, märkte jag, att han ej haft framgång i sitt förehavande. I hans uttryck kämpade löje och förargelse om herraväldet, tills löjet slutligen fick överhand och han barast ut i ett hjärtligt skratt.

»Jag skulle inte för allt i världen vilja, att någon Scotland Yardare finge tag på det här», sade han och kastade sig ner i sin länstol. »Jag har gjort så mycket narr av dem ,att de aldrig skulle tröttna på att gyckla med mig över den här affären. Men jag kan likväl skratta, ty jag vet, att jag i längden ska' ta' loven av dem.»

»Vad har då hänt?» frågade jag.

»Ja, det gör mig ingenting, om jag för en gångs skull berättar mina egna dumheter. Den där människan hade gått ett litet stycke, när hon började halta och se ut, som om hon fått ont i ena foten. Plötsligt blev hon stående och ropade an en täckt droska, som just for förbi. Jag smög mig så tätt efter henne som möjligt för att kunna höra, vilken adress hon uppgav; men jag hade kunnat bespara mig det besväret, ty hon skrek så högt, att det kunde ha hörts tväts över gatan.

»Kör till n:r 13, Dunckan Street, Houndsditch!» befallde hon. »Det här ser minsann trovärdigt ut», tänkte jag, men när jag sett henne väl instigen i droskan, hängde jag mig själv bakpå; det är en sport, som varenda detektiv borde vara mästare i. Vi rullade åstad och stannade ej förr, än vi kommit fram till den gata, gumman uppgivit som sin adress. Jag hoppade av, innan vi hunnit fram till n:r 13, och strövade långsamt och bekymmerslöst längs trottoaren. Droskan stannade. Kusken klev ner från bocken, och jag såg honom öppna vagnsdörren och bli stående i avvaktande hållning. Men ingen steg ur. När jag hunnit närma mig, höll karlen på att känna sig med händerna omkring i den tomma droskan, allt under det han gav luft åt den mest utvalda samling svordomar, jag någonsin hört. Det fanns ej minsta spår av hans »passagerare», och jag fruktar, det kommer att dröja länge, innan han får sin betalning. Vid vår förfrågan i n:r 13 fingo vi veta, att huset ägdes av en hederlig tapetserare, vid namn Keswick, och att ingen där hört talas om varken 'mrs Sawyer' eller 'mrs Dennis'.»

»Du menar väl inte», utbrast jag, utom mig av förvåning, »att den där bräckliga gamla käringen skulle varit i stånd att stiga ur vagnen, medan den var i gång, och det utan att varken du eller kusken märkte det?»

»Fan anamma den gamla kärringen!» utbrast Sherlock Holmes förargad. »Fast det är vi, som äro ett par gamla käringar, vi, som låtit lura oss så grundligt. Det var säkerligen en ung man, en som var vig och kraftig och till på köpet ovanligt skicklig skådespelare. Han var ju tusan så väl förklädd. Han såg, att man följde efter honom och begagnade det här knepet för att komma undan. Detta allt bevisar, att den, vi äro på spaning efter, inte är så ensam, som jag trodde, utan har vänner, färdiga att löpa vilken risk som helst för honom. Men du ser alldeles »urlakad» ut, Watson. Följ mitt råd, och gå genast till sängs!»

Jag kände mig verkligen ovanligt trött och lydde utan motsägelse hans uppmaning. När jag gick, satt han ännu kvar vid den slocknande brasan, och långt in på småtimmnarne hörde jag de låga, melankoliska tonerna från hans fiol; jag visste då att han alltjämt funderade på det svåra problem, som han föresatt sig att lösa.