En studie i rött (1918)/Kapitel 6

←  VÅR ANNONS FÖRSKAFFAR OSS ETT BESÖK

En studie i rött av Arthur Conan Doyle Översättare: Ellen Ryding TOBIAS GREGSON VISAR VAD HAN DUGER TILL

LJUS I MÖRKRET  →

VI.
TOBIAS GREGSON VISAR VAD HAN DUGER TILL.

Morgontidningarna följande dag voro fulla av beskrivningar om »den hemlighetsfulla Brixton-affären», som de kallade det; många hade till och med långa »ledare» om saken. Somliga innehöllo en del nyheter — omständigheter, dem jag ej haft reda på. Jag har ännu i förvar en massa tidningsurklipp, som ha avseende på det »intressanta fallet». Här äro ett par utdrag ur några av dem:

Daily Telegraph anmärkte, att det i brottets annaler sällan förekommit en tragedi, som haft så egendomliga drag att framvisa. Offrets tyska namn, frånvaron av varje synbart motiv och den dystra inskriptionen på väggen — allt detta tydde på, att mordet förövats av politiska landsflyktingar och revolutionister. Socialismen hade många utgreningar i Amerika, och den mördade hade tvivelsutan överträtt någon av dessas oskrivna lagar och därför blivit straffad. Sedan artikelförfattaren i korthet omnämnt »den heliga Femdomstolen», aqua tofana, Carbonari, markisinnan de Brinviliers, Darwins teori, Malthus principer och morden på Ratcliff Highway, slutade han med en varning åt regeringen och en uppmaning att noggrannare bevaka de utlänningar som vistas i England.

Standard fäste sig huvudsakligen vid det faktum, att dylika laglösheter vanligen begås under liberalt sinnand regering. De orsakades av den oro, som jäste hos den stora massan och den därav uppkomna bristen på vördnad för all slags myndighet. Den mördade var en amerikansk medborgare, som några veckor vistats i huvudstaden, där han bott i madame Charpentiers pensionat, Torquay Terrace, Camberwell. Han var på resan åtföljd av sin privatsekreterare, mr Joseph Stangerson. Båda herrarne hade tagit avsked av sin värdinna tisdag kväll den 4 mars och begivit sig till Liverpool. Man hade sett dem tillsammans stå på plattformen. Sedan visste man ingenting mer om dem, förrän mr Drebbers döda kropp blev, som förut omtalats, funnen i ett obebott hus vid Brixton Road, många kilometer från Euston. Hur han kommit dit och på vad sätt han gått sitt öde till mötes, voro frågor som ännu voro höljda i djupaste mörker. Om mr Stangerson visste man ingenting. Men det gläder oss, tillade tidningen, att kunna säga allmänheten, att efterforskningarne och allt, som rör saken i fråga, har blivit anförtrodda åt mr Lestrade och mr Gregson, båda tillhörande Scotland Yard, och man har alla skäl att hoppas, att dessa välkända polistjänstemän snart skola lyckas sprida ljus i saken.

Daily News påpekade, att brottet tvivelsutan orsakats av politiska motiv. Den despotism och det hat till allt slags frihet, som utmärkte de på kontinenten belägna staternas regeringssätt, hade den verkan, att till England drogos många människor, vilka skulle ha blivit förträffliga medborgare, om de ej varit förbittrade av minnet om allt, vad de haft att utstå. Dessa människor styrdes av strängt bindande hederslagar, och brott mot dessa straffades vanligen med döden. Man borde göra allt för att finna sekreteraren Stangerson och få reda på den dödes levnadssätt och vanor. Ett stort steg i den riktningen hade blivit taget, enär man redan lyckats finna det hotell, där de bägge herrarne bott — ett resultat, för vilket man uteslutande hade att tacka mr Gregsons från Scotland Yard skicklighet och energi.

Sherlock Holmes och jag läste dessa tidningsartiklar under det vi tillsammans intogo vår frukost, och de tycktes bereda min vän ett otroligt nöje.

»Jag sade dig ju, att hända vad som hända ville, så skulle Gregson och Lestrade få äran», sade han.

»Det beror väl på, hurudant resultatet blir.»

»Å, min käre vän, det gör inte det minsta till saken. Om karlen blir ertappad, så är det till följd av deras bemödanden; undkommer han, så är det trots deras skicklighet och deras ansträngningar. Det är precis som den där leken, du vet: 'är det krona, så vinner jag — är det klave, så förlorar du'. Vad de än må ta sig till, så få de efterföljare. »Den som är dum, finner alltid en ännu dummare, som beundrar honom, vet du väl.»

»Vad i all världen är detta?» utbrast jag, ty i förstugan och i trapporna hördes larmet av en massa stampande fötter, åtföljt av vår värdinnas högljutt uttalade ursinniga förebråelser.

»Det är Baker Streets avdelning av den detektiva poliskåren», sade Sherlock Holmes högtidligt, och under det han ännu talade, störtade in i rummet ett halvt dussin de smutsigaste och trasigaste små gatpojkar, jag någonsin sett.

»Giv akt!» ropade Holmes strängt, och de sex små trasbyltena sträckte genast upp sig och gjorde ställning.

»Hädanefter ska' ni skicka Wiggins ensam och rapportera — de andra få vänta nere på gatan. Har ni funnit honom, Wiggins?»

»Nej, sir, de' ha vi inte», svarade en av ungdomarne.

»Jag trodde inte heller, att ni hade det. Men ni måste hålla i. Här har ni edra pengar.» Han gav var och en av pojkbytingarne en shilling. »Se så, i väg med er nu, och kom nästa gång igen med mer nyheter.»

Han gjorde ett tecken med handen, och pojkarne rusade ned för trappan likt en hop råttor; snart därefter hörde vi ljudet av deras gälla röster nere på gatan.

»De här små trashankarne äro mången gång till mer nytta än ett dussin poliskonstaplar», sade Holmes. »Blotta åsynen av en uniformsklädd karl förseglar i allmänhet folks läppar. Men gatpojkarne se allt och smyga sig in överallt. De ha både ögon och öron öppna, må du tro; och sluga äro de med besked — allt, vad de behöva, är ordentlig organisation.»

»Använder du dem i och för affären vid Brixton Road?» frågade jag.

»Ja; det är något, jag vill förvissa mig om. De är egentligen bara en tidsfråga. Hallå! Nu ska' vi då få nyheter, så det räcker till — där borta på gatan kommer Gregson med stora steg och lycksalighet skrivet på varje drag av sitt hederliga anlete. Hit ämnar han sig, det kan jag slå vad om. Jaha — mycket riktigt — han stannar — här ha vi honom!»

En häftig ringning hördes på dörrklockan, och efter ett par sekunder störtade den ljushårige detektiven uppför trappan, tagande tre trappsteg åt gången, och stod snart inne i rummet hos oss.

»Min käre vän», utropade han och skakade ivrigt hand med Holmes, »gratulera mig! Jag har bragt hela hemligheten fram i dagsljuset.»

Jag tyckte mig märka, att en lätt skugga av oro flög över min väns uttrycksfulla drag.

»Menar ni, att ni är på rätt spår?» frågade han.

»Rätt spår? Rätt spår, säger ni, sir! Jag har karlen inom lås och bom!»

»Och vad heter han?»

»Arthur Charpentier, underlöjtnant vid kungl. flottan!» utropade Gregson, som pöste av belåtenhet och oupphörligt gned sina feta händer.

Sherlock Holmes utstötte en suck av lättnad och drog sina läppar till ett småleende.

»Slå er ner och försök en av de här cigarrerna», sade han. »Det ska bli roligt höra, hur ni gått till väga. Vill ni ha litet whisky och vatten?»

»Ja tack — det skulle smaka gott», svarade detektiven. »Jag är riktigt utmattad av de sista dagarnes förfärliga ansträngningar. Det är inte så mycket kroppslig ansträngning, ser ni — det är den förfärliga själsspänningen. Ni förstår det nog, mr Sherlock Holmes — ni, som jag, sysselsätter er ju nästan uteslutande med tankearbete.»

»Ni gör mig alltför stor ära», sade Holmes patetiskt. »Låt oss nu höra, på vad sätt ni uppnått detta ovanligt tillfredsställande resultat». Detektiven satte sig till rätta i länstolen och bolmade av alla krafter på sin cigarr. Så slog han sig plötsligt på knät i ett anfall av munterhet.

»Det lustigaste av alltihop är», sade han, »att den dumme Lestrade, som alltid anser sig så vis och överlägsen har råkat på fullkomligt orätt spår. Han är på spaning efter sekreteraren Stangerson, som inte har mer med mordet att göra, än en barn, som föddes i natt. Jag tror nog, att han vid här laget har honom fast.»

Tanken härpå roade Gregson så omåttligt, att han skrattade, tills han höll på att kikna.

»Och hur kom ni på er idé?»

»Å, jag ska' tala om alltsammans för er. Naturligtvis stannar allt oss emellan, doktor Watson! Den största svårigheten var att få reda på amerikanarens föregående levnadsöden. Somligt folk hade nog slagit sig till ro, tills de fått svar på sin annons eller någon av sig själv kommit och sagt, vad han eller hon visste. Men sådant är ej Tobias Gregsons sätt att gå till väga. Ni kommer väl ihåg hatten, som stod på golvet bredvid den mördade?»

»Ja», svarade Holmes; »den var köpt hos John Underwood och Söner, 129 Camberwell Road.»

Gregson såg helt nedslagen ut.

»Jag trodde inte, att ni märkt det», sade han.

»Har ni kanske redan varit där?»

»Nej.»

»Jaså», utbrast Gregson i gladare ton. »Ja, men ni bör aldrig låta något tillfälle gå er ur händerna, hur litet och obetydligt det än må synas.»

»För stora själar är ingenting litet och obetydligt», deklamerade Holmes.

»Som jag redan sagt er, så gick jag till Underwood och frågade, om han sålt en hatt av den och den storleken och den kvalitén. Han såg efter i sina böcker och sade mig strax, att han skickat en dylik hatt till en mr Drebber, boende i Charpentiers pensionat, Torquay Terrace. På så sätt jag den mördades adress.»

»Fiffigt — riktigt fiffigt!» mumlade Sherlock Holmes.

»Sedan begav jag mig till madame Charpentier», fortsatte detektiven. »Hon var mycket blek och upprörd. Hennes dotter var också inne och tog emot mig — det var en tusan så grann tös! Hon såg ut, som om hon nyss hade gråtit, och hennes läppar darrade, när jag talade med henne. Jag såg det genast — det finns inte mycket, som undgår mig. Jag började tro, att det fanns ugglor i mossen, som man säger. Ni har nog erfarit den där känslan, mr Sherlock Holmes — när man märker, att man spårat villebrådet, går det ett slags rysning över ryggraden på en. 'Har ni hört talas om det hemlighetsfulla mordet på er förre hyresgäst, mr Enoch J. Drebber, från Cleveland?'» frågade jag.

»Modern nickade; hon såg ut, som vågade hon inte öppna sin mun. Dottern brast i tårar. Jag blev mer och mer övertygad om, att bägge fruntimren kände till något om saken.

»Hur dags lämnade mr Drebber ert hem för att gå till stationen?» frågade jag.

»'Klockan 8', svarade frun och svalde hårt för att hålla tillbaka gråten. 'Hans sekreterare, mr Stangerson, sade, att de hade två tåg att välja på, ett klockan 9.15, ett klockan 1.11'.»

»'Var det sista gången ni såg den mördade?'

»Denna min fråga tycktes alldeles förkrossa frun; hon blev blek som ett lik, och det varade ett par sekunder, innan hon lyckades framstamma det enda ordet 'ja'; när det väl kom, var det i en osäker, onaturlig ton.

»Efter en kort stunds tystnad sade dottern med 'lugn, klar röst:

»'Intet gott kan någonsin komma av en lögn, mamma.'

»'Låt oss vara uppriktiga mot den, som tycks ha rättighet att fråga. Vi sågo mr Drebber en gång till'.

»'Gud förlåte dig!' utbrast madame Charpentier, i det hon slog händerna för ansiktet och sjönk tillbaka i sin stol, 'Du har tagit livet av din bror!'

»'Arthur skulle säkert vilja, att vi sade sanningen', svarade den unga flickan lugnt och fast.

»'Det är bäst, att ni säger mig alltsammans nu', sade jag. 'Halva förtroenden göra mer ont än inga. Dessutom vet ni ju inte, hur mycket vi ha reda på förut'.

»'Du får bära ansvaret, Alice', utropade modern och fortsatte därpå, vänd till mig: 'jag skall tala om allt, vad jag vet om saken. Men tro inte, att min ängslan för min son har sin orsak däri, att jag tror han haft något att göra med det rysliga mordet. Till den saken är han fullkomligt oskyldig; men jag är rädd för, att han i edra och i andras ögon kan bli komprometterad. Fastän det är väl nästan omöjligt: hans utmärkta karaktär, hans yrke, hela hans föregående liv äro en borgen för, att en dylik misstanke är ogrundad.'

»'Det bästa, ni kan göra, är att bekänna allt', sade jag. 'Var säker på, att om er son är oskyldig, har han intet att frukta.'

»'Låt oss vara ensamma en stund, Alice', sade frun, och den unga flickan lämnade genast rummet. 'Ser ni, sir, det var ingalunda min, avsikt att tala om för er, vad jag har mig bekant om denna sorgliga händelse, men som min stackars dotter låtit er förstå, att vi veta något om olyckan, har jag intet val. Och när jag nu beslutat tala, vill jag utan minsta förbehåll säga er alltsammans.'

»'Det är också det klokaste, ni kan göra', svarade jag.

»'Mr Drebber hat bott här hos oss ungefär tre veckor. Han och hans sekreterare, mr Stangerson, hade gjort en långresa på kontinenten. Deras koffertar, poletterade från Köpenhamn, utvisade, att de kommo direkt från denna stad. Stangerson var en lugn, tillbakadragen man, men hans principal var, ledsamt att säga, raka motsatsen. Han var ohyvsad och rå i sitt sätt och hade mycket simpla vanor. Samma kväll han kom hit, drack han sig fullkomligt redlös, och man kan med gott samvete påstå, att han aldrig var nykter efter klockan tolv på dagen. Hans uppförande mot tjänsteflickorna var otillbörligt fritt och familjärt. Och värst av allt — han antog snart samma hållning mot min dotter, Alice, och tilltalade henne mer än en gång på ett sätt, som hon lyckligtvis var alltför oskyldig att förstå. Vid ett tillfälle tog han henne, oförskämt nog, i famn och kysste henne; hans egen sekreterare blev ursinnig över denna skymf, som tillfogats den unga flickan och förebrådde honom skarpt hans opassande uppträdande.'

»'Men varför stod ni ut med allt detta?' frågade jag. 'Jag antar, att ni kan göra er kvitt edra inackorderingar, när ni vill.'

»Mrs Charpentier rodnade vid min något närgångna fråga.

»'Gud give, att jag tillsagt honom att flytta, samma dag han kom', sade hon. 'Men det fanns en svår frestelse för mig — de betalade ett pund om dagen var — fjorton pund i veckan, och vi äro ju mitt uppe i den 'döda' årstiden. Jag är änka, och min son, som är vid flottan, har kostat mig mycket pengar. Jag ville därför inte gärna gå miste om en så god inkomst; jag trodde mig handla till allas vårt bästa. Men skymfen mot min dotter blev för mycket för mig, och jag sade till mr Drebber, att han måste flytta.'

»'Och sedan?'

»'Jag drog en suck av lättnad, när jag såg honom åka sin väg. Min son är hemma på permission nu, men jag sade ingenting till honom, om vad som hänt, ty han har ett ytterst häftigt lynne och håller otroligt mycket av sin syster. När jag således stängde dörren efter de bägge herrarne, var det, som om en tyngd lyfts från mitt bröst. Men inom mindre än en timme hördes en ringning på portklockan, och man sade mig, att mr Drebber kommit tillbaka. Han tycktes mycket upprörd: förmodligen var han mer än vanligt berusad. Han trängde in i rummet, där jag satt med min dotter, gjorde ett par osammanhängande anmärkningar om vädret och sade, att han ej hunnit i rätt tid till tåget. Så vände han sig till Alice och föreslog henne inför mig, hennes egen mor, att resa sin väg med honom. Ni är myndig, sade han, och det finns ingen lag, som kan hindra er. Jag har pengar i överflöd. Bry er ej om den gamla gumman här, utan följ med mig, nu genast. Ni ska' få det lika fint som en prinsessa. Stackars Alice blev rädd, att hon skyndsamt drog sig långt bort ifrån honom, men han tog henne i ena armen och släpade henne med sig mot dörren. Jag skrek till, och i detsamma kom min son Arthur in i rummet. Vad som sedan hände, kan jag ej riktigt förklara; jag hörde svordomar och ljudet av en häftig brottning. Jag var alldeles för rädd för att se upp. När jag äntligen vågade lyfta huvudet, såg jag Arthur stå i dörren, skrattande och med en stor käpp i handen. 'Jag tror inte, att den där gynnaren skall besvära oss igen', sade han. 'Men jag skall likväl följa efter honom och se, vad han tar sig till'. Med dessa ord tog han sin hatt och gick ut. Följande morgon finge vi höra talas om det hemlighetsfulla mordet på mr Drebber.'

»Bekännelsen kom endast långsamt och stötvis från mrs Charpentiers läppar. Emellanåt talade hon så lågt, att jag knappt kunde uppfånga orden. Jag skrev stenografiskt upp allt, vad hon sade, så att det ej skulle finnas någon möjlighet till misstag.»

»Detta är ju riktigt intressant», sade Sherlock Holmes med en gäspning. »Vad hände sedan?»

»När mrs Charpentier slutat», fortfor detektiven, »insåg jag genast, att hela affären, hängde på ett enda hår. Seende henne in i ögonen på ett sätt, som jag alltid funnit mycket effektivt, när det gällt fruntimmer, frågade jag henne, hur dags hennes son kommit hem.

»'Det vet jag inte', svarade hon.

»'Vet ni inte?'

»'Nej, han har sin egen dörrnyckel.'

»'Var det sedan ni gått till sängs?'

»'Ja.'

»'Hur dags lade ni er?'

»'Omkring klockan elva.'

»'Er son var alltså borta mer än två timmar?'

»'Ja.'

»'Möjligen fyra eller fem?'

»'Ja.'

»'Vad gjorde han hela tiden?'

»'Det vet jag inte', svarade hon och blev blek som ett lik.

»Naturligtvis fanns det nu ej mer än ett att göra. Jag fann reda på, var löjtnant Charpentier vistades, tog två konstaplar med mig och arresterade honom. När jag lade handen på hans axel och tillsade honom att lugnt följa oss, yttrade han helt fräckt: 'Jag gissar, att ni arresterar mig, emedan ni tror mig vara delaktig i den där uslingen Drebbers mord.' Vi hade ingenting sagt om orsaken till hans arrestering, så det förefaller helt misstänkt, att han själv häntydde på saken.»

»Ja, mycket», sade. Holmes.

»Han hade i sin hand samma käpp, som hans mor sade, att han burit, när han följde efter Drebber. Det var en riktigt tjock ekpåk.»

»Och till vilken slutsats har ni nu kommit?»

»Jo, ser ni, min åsikt är, att den unge mannen följde Drebber så långt som till Brixton Road. När de hunnit dit, uppstod en ordväxling dem emellan, och Drebber fick ett slag av knölpåken, troligen i maggropen — ett slag, som dödade utan att efterlämna något märke. Det var en kall och regnig natt, ingen människa syntes till, och Charpentier släpade in sitt offer i det tomma huset. Vad ljuset och blodet och inskriften på väggen och ringen angå, så är det nog ingenting annat än finter, avsedda att narra polisen in på orätt spår.»

»Bra resonerat!» sade Holmes i uppmuntrande ton. »Jag måste säga, Gregson, att ni gör förvånansvärda framsteg. Ni kommer att gå långt.»

»Ja, jag smickrar mig med, att jag har skött den här saken riktigt finurligt», sade detektiven självbelåtet. »Den unge mannen avgav frivilligt en förklaring, i vilken han påstod, att han följt efter Drebber en stund, men att denne slutligen märkt det och tagit en droska för att komma ifrån honom. På vägen hem hade löjtnanten träffat en gammal kamrat, och de hade tillsammans gjort en lång promenad. Frågan, var denne kamrat bodde, kunde han ej nöjaktigt besvara. Jag tror, att allt detta passar bra i stycke. Vad som mest roar mig, är tanken på Lestrade, som givit sig av på alldeles falskt spår. Jag tror inte, att han får någon synnerlig framgång. Men — för tusan! Här ha vi ju karlen i egen person!»

Det var verkligen Lestrade, som ilade uppför trappan och brådskande steg in i rummet. Den självsäkerhet och prydlighet, som eljes plägade utmärka hans hållning och klädedräkt, saknades nu alldeles. Hans anletsdrag uttryckte oro och ängslan, hans kläder voro dammiga och slarvigt påsatta. Han hade tydligen infunnit sig i akt och mening att rådfråga sig med Sherlock Holmes; ty när han fick se sin kollega, tycktes han bli både förvirrad och förargad; han blev stående mitt i rummet och flyttade nervöst hatten ur den ena handen i den andra, synbarligen osäker om, vad han borde göra.

»Den här affären är då sannerligen mer än egendomlig», utbrast han slutligen; »den är alldeles obegriplig!»

»Å, tycker ni det, mr Lestrade?» inföll Gregson triumferande. »Jag har också hela tiden trott, att ni skulle komma till den slutsatsen. Har ni lyckats finna sekreteraren, mr Joseph Stangerson?»

»Sekreteraren, mr Joseph Stangerson», svarade Lestrade högtidligt, »fanns vid sextiden i morgse mördad i Hallidays privathotell.»