En studie i rött (1918)/Kapitel 7

←  TOBIAS GREGSON VISAR VAD HAN DUGER TILL

En studie i rött av Arthur Conan Doyle Översättare: Ellen Ryding LJUS I MÖRKRET

PÅ DEN STORA SALTSTÄPPEN  →

VII.
LJUS I MÖRKRET.

Den nyhet Lestrade så oförberett meddelade oss, var så oväntad och så betydelsefull, att ingen av oss kom sig för att yttra ett enda ord. Gregson rusade upp ur sin stol och slog i häpenheten omkull sitt whiskyglas. Jag stirrade under tystnad på Sherlock Holmes, som satt med sammanpressade läppar och dystert rynkade ögonbryn.

»Stangerson också!» mumlade han. »Komplotten blir allt mer och mer invecklad.»

»Gud ska' veta, att den var invecklad nog förut», knotade Lestrade, i det han slog sig ned på en stol. »Jag tycks ha kommit rakt in i ett slags rådplägande församling.»

»Är ni — är ni — riktigt säker på, att vad ni nyss sagt, är sant?» stammade Gregson.

»Jag kommer direkt från hans rum», svarade Lestrade; »jag var den förste, som upptäckte vad som skett.»

»Vi ha just nu hört Gregsons åsikt om saken», anmärkte Holmes. »Skulle ni å er sida vilja tala om för oss, vad ni sett och gjort?»

»Med största nöje», svarade Lestrade. »Jag bekänner ärligt och uppriktigt, att jag trodde Stangersson vara delaktig i Drebbers mord. Den oväntade vändning saken tagit, visar mig, att jag begått ett misstag. Men behärskad av min första idé, hade jag endast en tanke — den att finna ut, vart sekreteraren tagit vägen. Båda herrarne hade varit sedda på Euston-bangården vid halv niotiden på kvällen den 3:dje. Klockan två på morgonen blev Drebber funnen vid Brixton Road. Den fråga, som mest sysselsatte mig, var denna: vad hade Stangerson gjort mellan klockan halv nio och det ögonblick mordet blivit begånget — varthän hade han sedan begivit sig? Jag telegraferade till Liverpool, beskrev karlens utseende och tillsade dem att hålla utkik vid Amerikabåtarne. Sedan besökte jag alla möjliga hotell och pensionat i trakten av Euston, ty jag resonerade som så, ser ni, att om Drebber och hans följeslagare hade blivit skilda åt, så vore det helt naturligt för denne senare, att över natten ta in pä ett hotell i närheten och strax på morgonen gå ner till stationen igen.»

»De hade nog på förhand gjort upp, var de i så fall skulle råkas», inföll Sherlock Holmes.

»Ja, det hade de nog också. Jag tillbrakte hela eftermiddagen i går med fruktlösa efterforskningar. I morgse började jag tidigt igen, och klockan 8 kom jag till Hallidays privathotell på Little George Street. På min fråga, om mr Stangerson bodde där. fick jag ett jakande svar.»

»Ni är väl den herre, han väntar på», sade man. »Han har nu i två hela dar väntat på en god vän.»

»Var är han?» frågade jag. »Han har ej stigit upp än. Han vill ej bli väckt förrän klockan 9.»

»Jag går genast upp till honom», sade jag.

»Jag hoppades, att den oväntade åsynen av mig skulle bringa honom ur fattningen och komma honom att i ett obevakat ögonblick säga något komprometterande. Springpojken på hotellet visade mig vägen till hans rum; detta var beläget i andra våningen, och man kom dit genom en smal korridor. Pojken pekade på dörren till rummet och skulle just gå ner igen, när jag blev varse något, som formligen gjorde mig illamående, trots mina tjugo år i tjänsten. Från rummet hade under dörren en tämligen bred blodström runnit tvärs över korridoren och samlat sig till en blodpöl på motsatta sidan. Jag skrek till, och pojken kom tillbaka. Han nästan svimmade, när han fick syn på blodet. Dörren var låst på innersidan, men vi satte axlarna till och bröto upp den. Fönstret stod öppet, och nedanför detta låg utsträckt kroppen av en i nattskjorta klädd man. Han var död — hade dött för flere timmar sedan, ty hans lemmar voro kalla och styva. När vi vände på honom, kände springgossen genast igen honom som den herre, vilken under namn av Joseph Stangerson hade hyrt rummet. Dödsorsaken var ett djupt knivstyng i vänstra sidan; det hade trängt rakt in i hjärtat. Men nu komma vi till det sällsammaste i hela historien. Vad tror ni väl fanns skrivet på väggen över den dödes huvud?»

Innan ännu Sherlock Holmes hunnit svara, lopp en frossbrytning längs ryggraden på mig, och jag fick en förkänsla om något fasaväckande.

»Ordet 'Rache', skrivet med blod.»

»Ja, så var det», svarade Lestrade med bävande stämma, och under ett par ögonblick sade ingen av oss ett enda ord.

Det fanns något så metodiskt och så obegripligt i den okände mördarens tillvägagående, att det gjorde hans ohyggliga gärning än hemskare. När jag tänkte på dessa avskyvärda handlingar darrade mina nerver, som på slagfältet varit starka nog.

»Man har också sett mördaren», fortfor Lestrade. »Ett mjölkbud, som var på väg till mejeriet, gick händelsevis ner för den lilla bakgata, som förenar hotellet med de därtill hörande stallbyggnaderna. Ynglingen såg, att en stege, som brukade ligga där, var upprest mot ett av fönstren i andra våningen och att detta fönster stod öppet. Sedan han gått förbi, vände han sig om och såg en karl kliva ner för stegen. Han steg ner så lugnt, att den unge mannen trodde honom vara en smed eller snickare, som haft något arbete för sig i hotellet. Han brydde sig ej vidare om karlen, men tänkte för sig själf, att det var bra tidigt för en hantverkare att vara i arbete, och mindes tydligt nog, att den man, han sett, var storväxt, hade ett rödbrusigt ansikte och var klädd i en lång, brun rock. Mördaren måste ha stannat kvar i rummet en god stund efter det han begått sitt brott, ty vi funno blodblandat vatten i handfatet, vari han tvättat sina händer, och blodfläckar på lakanet, på vilka han omsorgsfullt avtorkat sin kniv.»

Jag kastade en blick på Sherlock Holmes, när jag hörde, att Lestrades beskrivning på mördaren fullkomligt överensstämde med Holmes' egen. På min. väns ansikte märktes dock intet uttryck av tillfredsställelse eller triumf.

»Fann ni i rummet något, som kunde leda oss på spår efter mördaren?» frågade han.

»Nej — ingenting. Stangerson hade Drebbers plånbok i sin ficka, men detta tycks ha varit vanligt, enär han gjorde alla utbetalningarne. I plånboken lågo omkring 80 pund; ingenting hade blivit stulet. Vad som än är orsaken till dessa hemlighetsfulla, hemska ogärningar, så är det ej rån, det är säkert. I den mördades fickor funnos inga papper och inga anteckningar, med undantag av ett telegram, avsänt från Cleveland för ungefär en månad sedan och innehållande dessa ord: »J. H. är i Europa». Telegrammet var ej undertecknat.»

»Fanns där alls ingenting mer?»

»Ingenting av betydelse. En roman, i vilken den döde tydligen läst, sedan han lagt sig, låg på sängen, och hans pipa låg på en stol bredvid. På bordet stod ett glas vatten och i fönsterkarmen en liten träask, innehållande ett par piller.»

Sherlock Holmes sprang upp från sin plats med ett utrop av glädje.

»Det sista beviset!» utbrast han. »Nu felas det inte en enda länk i kedjan!»

De bägge detektiverna stirrade i mållös förvåning på honom.

»Jag håller nu i min hand», sade Sherlock Holmes med största tillförsikt, »alla de enskilda trådarne i den härva, som syntes så tilltrasslad. Naturligtvis saknas vissa detaljer, men jag är lika säker på alla de viktigaste fakta, ända från den stund, då Stangerson skildes från Drebber på bangården, och till det ögonblick, då den senares lik blev funnet, som om jag sett allt med mina egna ögon. Jag skall ge er ett bevis härpå. Skulle ni kunna få tag i de där pillerna, Lestrade?»

»Jag har dem här med mig», svarade Lestrade och tog fram en liten vit ask. »Jag lade beslag på både piller, plånbok och telegram, i avsikt att lämna dem i förvar på poliskontoret. Det var av en ren händelse jag tog pillerna, ty, jag måste erkänna, att jag ej anser dem vara av ringaste betydelse.»

»Giv mig dem!» sade Holmes. »Se hit, Watson: tror du, att detta är vanliga piller?»

Vanliga voro de med all säkerhet ej; de voro grå till färgen, små och runda, och tycktes nästan genomskinliga, när man höll upp dem mot dagsljuset

»Att döma av deras lätthet och genomskinlighet tror jag, att de låta lösa sig i vatten», sade jag.

»Just så», sade Holmes. »Skulle du nu vilja göra mig den tjänsten att hämta den där stackars lilla foxterriern, som varit sjuk så länge och som värdinnan i går bad dig befria från sina plågor.»

Jag gick efter det lilla djuret och bar det upp för trappan; dess tunga andhämtning och glasartade ögon visade, att det ej hade långt igen. Dess snövita nos sade dessutom tydligare än ord, att det redan för länge sedan överskridit gränsen för hundsläktets vanliga tillvaro. Jag lade den lille stackarn på en kudde framför brasan.

»Nu skär jag ett av pillerna i tu», sade Sherlock Holmes; han tog fram sin pennkniv och lät orden åtföljas av handling. »Den ena halvan skola vi lägga tillbaka i asken och bevara för framtida behov; den andra halvan lägger jag i det här vinglaset i en tésked vatten. Ni ser, att vår vän doktorn hade rätt, och att det med lätthet låter upplösa sig.

»Ett sådant där experiment kan ju vara mycket intressant», sade Lestrade; hans röst hade del kränkta tonfall, som en människa ofta får, när hon tror, att man roar sig på hennes bekostnad. »Jag kan emellertid inte inse, vad det har att göra med mr Joseph Stangersons död.»

»Tålamod, min vän, tålamod! Ni ska' i sinom tid finna, att det har mycket med saken att göra — allt, snart sagt. Nu tillsätter jag litet mjölk, så att blandningen blir smakligare och hunden ingenting har emot att förtära den.»

Med dessa ord hällde han glasets innehåll på ett tefat och satte detta framför foxterriern, som hastigt slickade det torrt.

Sherlock Holmes allvarliga min och hållning hade på oss alla gjort så pass starkt intryck, att vi sutto tyst, ivrigt betraktande den lilla hunden och väntande på ett eller annat häftigt utbrott. Men ingenting hände. Hunden låg alltjämt lugnt utsträckt på sin kudde: han andades visserligen tungt, men tycktes varken bättre eller sämre än förut.

Holmes hade tagit fram sitt ur, och när nu minut efter minut förgick, utan att det väntade resultatet uppnåtts, fick hans ansikte ett uttryck av modlöshet och felslagen förhoppning. Han bet sig i läpparne, trummade med fingrarna på bordet och visade alla tecken till växande otålighet. Så stor var hans sinnesrörelse, att jag började känna, verkligt medlidande med honom, under det de bägge detektiverna menande smålogo mot varandra, ingalunda missnöjda med det nederlag, Sherlock Holmes tycktes ha lidit.

»Det kan inte vara en tillfällighet!» utbrast han slutligen, i det han sprang upp från sin stol och med snabba steg gick fram och åter i rummet. »Det är omöjligt, att det skulle kunna vara en ren tillfällighet. Samma slags piller, som jag misstänkte vid Drebbers mord, ha nu efter Stangersons död blivit funna. Och likväl tyckas de ej utöva någon verkan. Vad kan det väl betyda? Alla mina argument, alla mina bevis och motbevis kunna ju ej ha varit falska. Det är omöjligt, omöjligt säger jag! Och likväl lever det stackars hundkräket ännu. Å, jag vet, jag vet!»

Med ett formligt skrik av belåtenhet störtade han sig över den lilla asken, skar det andra av de två pillerna i tu, löste upp det, tillsatte mjölk och gav hunden blandningen. Knappt hade den lille terriern fuktat sin tunga med den framsatta drycken, förrän hans kropp genomfors av en konvulsivisk darrning, varefter han blev liggande så stel och livlös, som hade han träffats av blixten.

Sherlock Holmes drog ett djupt andetag och torkade svetten ur pannan.

»Jag borde ha en fastare tro», sade han; »jag borde vid det här laget veta, att när ett faktum ej tycks passa in i en lång följd av slutledningar, så är det därför, att det fordrar en annan tolkning. Av de två pillerna i den här asken innehåller det ena ett dödande gift, det andra är fullkomligt oskadligt. Jag borde ha vetat det, långt innan jag såg asken.»

Det sista påståendet tycktes mig så förmätet, att jag han var från sina sinnen. Emellertid låg den lille döde hunden där, som ett bevis på, att min vän haft rätt i sina antaganden. Det tycktes mig ock, som om dimman i min egen själ började skingras, och en svag aning om sanningen uppsteg inom mig.

»Allt detta förefaller er obegripligt», fortsatte Holmes, »emedan ni redan från undersökningens början ej insett vikten av den enda ledtråd som erbjöds er. Jag var lycklig nog att få fatt i den, och allt, som sedan skett, har endast tjänat till att bestyrka mitt ursprungliga antagande — var i själva verket ej annat än den logiska följden av densamma. Därför ha också de saker och ting, som synts er så obetydliga, och som tyckts göra saken än mer invecklad, endast klargjort vissa detaljer för mig och stärkt mig i mina slutsatser. Det är ett misstag att förblanda det ovanliga med det hemlighetsfulla. Det mest vanliga brott är ofta det mest hemlighetsfulla, emedan det ej kan framvisa något nytt eller för detsamma egendomligt drag, vilket man kan ta till utgångspunkt för sina antaganden. Förövaren av dessa mord skulle ha varit mycket svårare att komma på spåren, om offrens kroppar helt enkelt hade blivit funna liggande vid vägkanten utan några av dessa sällsamma och uppseendeväckande biomständigheter, som gjort händelsen så egenartad. I stället för att göra saken mer invecklad ha dessa detaljer i hög grad underlättat efterforskningarna.»

Mr Gregson, som med tydlig otålighet lyssnat till Sherlock Holmes lilla föreläsning, kunde nu ej längre tiga.

»Hör på, mr Sherlock Holmes», sade han, »vi äro allt fullt på det klara med, att ni är en ovanligt duktig och skarpsynt karl och att ni arbetar på ert eget, individuella sätt. Men vi skulle vilja ha något annat än teorier och predikningar. Nu gäller det att få fatt i karlen. Jag hade tänkt ut hela målet, och det tycks, som hade jag ända från begynnelsen haft orätt. Unge Charpentier kan ju ej ha haft något att göra med detta sista mord. Lestrade gick på spaning efter den han trodde vara upphovsmannen till ogärningen, och han också var på falskt spår. Ni har kastat ut en antydan hit och en antydan dit, och ni tycks veta mer än vi; men den tiden är nu inne, då vi känna, att vi ha rättighet att fråga er rent ut, hur mycket ni vet om affären. Kan ni säga oss, vem som begått de båda brotten?»

»Jag måste säga, att jag tycker Gregson har rätt», sade sin tur Lestrade. »Vi ha båda två försökt, och vi ha båda två misslyckats. Ni har mer än en gång, sedan jag kom hit denna morgon, anmärkt, att ni har alla de bevis, ni behöver. Ni kan ju därför gärna tala rent ut.»

»Om man dröjer med att arrestera mördaren», inföll jag, »så kan han ju få tid att begå en ny ogärning.»

Men trots allas våra uppmaningar, visade Sherlock Holmes tydliga tecken till obeslutsamhet. Han fortfor att gå av och an på golvet, med huvudet sänkt mot bröstet och med rynkade ögonbryn, så som han brukade göra, när han var försjunken i tankar.

»Några fler sådana mord komma ej att begås», sade han slutligen, i det han plötsligt blev stående vänd mot oss. »Ni kan vara så gott som alldeles säkra på det. Ni har frågat mig, om jag visste vad mördaren heter. Det gör jag; men kännedomen om hans namn är ett intet, i jämförelse med konsten att få karlen fast. Och det är det jag hoppas snart kunna göra. Jag tror nog, att det skall lyckas mig utan andras hjälp; men det är ett företag, som fordrar stor skicklighet och mycken försiktighet, ty vi ha att göra med en ytterst slug och hänsynslös person, som därtill är understödd — något, som jag av erfarenhet vet — av en, som är lika djärv och listig som han själv. Så länge mördaren ej har någon aning om, att man kommit honom på spåren, finns det nog en möjlighet att få honom i vårt våld; men om han finge den ringaste misstanke om, att han vore känd, skulle han ändra sitt namn och inom ett ögonblick försvinna bland denna stads många millioner bebyggare. Jag vill ej på minsta sätt såra edra känslor, men jag anser mig böra säga, att den officiella poliskåren ej är vuxen sådana inpiskade skälmar, som dessa två brottslingar, och det är därför jag ej påkallat er hjälp. Om jag misslyckas i mitt företag, får jag naturligtvis uppbära det strängaste klander för min uraktlåtenhet; men därpå är jag beredd. Allt, vad jag för närvarande kan lova, är, att jag skall inviga er i mitt förtroende i samma stund, som jag utan fara för mina planer kan göra det.»

Gregson och Lestrade tycktes långt ifrån nöjda med detta löfte och med det nedsättande omdömet om den detektiva poliskåren. Den förre rodnade av förargelse ända upp till hårrötterna; den senares små svarta ögon gnistrade av nyfikenhet. Ingen av dem fick likväl tid att yttra ett enda ord, förrän en knackning hördes på dörren och de små gatpojkarnes anförare och talman Wiggins, stack in sitt lilla lurviga huvud.

»Jag har droskan därnere, sir», sade han med en liten nick, som skulle föreställa en bugning.

»Det var en duktig pojke», svarade Holmes lugnt och vänligt. »Varför begagnar ni inte den här modellen vid Scotland Yard?» fortfor han och tog ur en byrålåda fram ett par handklovar. »Se bara, hur fint och tyst fjädrarna röra sig! De sluta sig på mindre än en sekund.»

»Den gamla modellen är god nog», anmärkte Lestrade, »om vi bara kunna få rätter karl att sätta dem på.»

»Det är rätt, det är rätt, Lestrade», sade Holmes småleende. »Kusken kan gärna hjälpa mig med min koffert. Bed honom komma upp, Wiggins!»

Jag blev på det högsta förvånad över att höra min vän tala, som om han ämnade företaga en resa — han hade ej med ett enda ord omnämnt den saken för mig. Det stod en liten kappsäck i rummet; på denna började han snöra till remmarne. Han var ivrigt sysselsatt härmed, när kusken steg in.

»Var snäll och hjälp mig litet med den här söljan, kusk», sade Holmes, som låg på knä bredvid kappsäcken och ej ens vände på huvudet.

Karlen, som såg missnöjd och ovänlig ut, böjde sig ner för att lämna den begärda hjälpen. I samma ögonblick hördes ett skarpt klickande ljud och slamret av metall. Sherlock Holmes reste sig hastigt.

»Mina herrar», sade han med blixtrande ögon, »låt mig presentera för er mr Jefferson Hope, Enoch Drebbers och Joseph Stangertons mördare.»

Det hela hade varit ett ögonblicks verk — det hade skett så snabbt, att jag ej haft tid att fatta, hur det gått till. Men jag har en livlig hågkomst av Sherlock Holmes' triumferande uttryck och klangen i hans röst; av droskkuskens häpna, trotsiga ansikte, där han stod och stirrade på de glänsande handklovarne, vilka liksom genom trolleri blivit fästa kring hans handleder. Under några ögonblick kunde man ha tagit oss för bildstoder. Så slet sig fången med ett tjut av raseri lös från Sherlock Holmes och kastade sig med all sin styrka mot fönstret. Glas och trävirke splittrades; men innan han hunnit tränga sig igenom, störtade sig Gregson, Lestrade och Holmes lik ett koppel jakthundar över honom. Han släpades tillbaka in i rummet, och här utspann sig en fruktansvärd strid. Mördaren var så stark och så ursinnig, att han gång på gång slet sig lös från oss alla fyra. Han tycktes begåvad med en rasande dåres övermänskliga styrka; hans ansikte och händer voro illa tilltygade av de sönderslagna fönsterrutorna, men blodförlusten tycktes ej minska hans motståndskraft. Det var ej förrän Lestrade lyckats få sin ena hand innanför hans halslinning och hotade kväva honom, som han insåg, att han måste giva vika för övermakten. Till och med då kände vi oss ej säkra, förrän vi också bundit hans fötter. När detta var gjort, reste vi oss upp, andfådda och utmattade av den ovana ansträngningen.

»Vi ha hans egen droska därnere», sade Sherlock Holmes. »Vi ska' begagna oss av den för att föra honom till Scotland Yard. Och nu, mina herrar, fortsatte han med ett vänligt leende, »nu när vi ha fågeln i bur, kan ni få ställa vilka frågor ni vill till mig, och det är ingen fara för, att jag skall neka besvara dem.»