En studie i rött (1918)/Kapitel 8

←  LJUS I MÖRKRET

En studie i rött av Arthur Conan Doyle Översättare: Ellen Ryding PÅ DEN STORA SALTSTÄPPEN

UTAHS ROS  →

ANDRA DELEN
I DE HELIGAS RIKE

I.
PÅ DEN STORA SALTSTEPPEN.

I mellersta delen av det stora Nordamerikanska fastlandet ligger en ofruktbar, förtorkad ökentrakt, som under många år varit ett nästan oöverstigligt hinder för civilisationens framträngande. Från Sierra Nevada till Nebraska och från Yellowstone River i norr till Colorado i söder utbreder sig ett område, där ödsligheten och tystnaden föra spiran. Naturen har dock ej samma kynne överallt i den hemska nejden. Man påträffar där höga, snöklädda berg, likaväl som mörka, djupa dalgångar. Där finnas snabbt framilande floder, som störta sig genom trånga »canons», och även oerhört stora slätter, vilka om vintern äro vita av snö, om sommaren grå av salthaltigt, alkaliskt stoft. Men hela regionen har samma karaktärsdrag: ödslighet, ogästvänlighet, elände.

Detta dysterhetens och förtvivlans hemland härbergerar ej några invånare. En hord »Pawnees» eller »Blackfeet», på väg till andra jaktmarker, passerar kanske tillfälligtvis dessa öde trakter; men även de djärvaste bland de djärva äro glada att få vända ryggen åt de hemska slätterna och åter känna präriens sammetslena grönska under sina fötter. Prärievargen smyger omkring bland busksnåren, vråkarne flyga på tungt flaxande vingar genom luften, och den klumpiga grå björnen lunkar sakta längs de mörka ravinernas botten för att bland klipporna uppsnoka sina sparsamt förekommande livsförnödenheter. Rovdjuren äro öknens enda bebyggare. I hela världen finns ej en ödsligare utsikt än den, man har från norra sluttningen av Sierra Blanco. Se långt ögat når, utbreder sig den omätliga, förtorkade steppen, tätt beströdd med stora vita fläckar av lutsalt; här och var ser man små lundar av den dvärgartade chapparal-busken. Längst bort vid horisonten skönjer man en kedja höga berg, vilkas skrovliga, sönderdelade toppar äro täckta av snö. På hela den stora landsträckan upptäcker man ej ett levande väsen, ej heller något, som tyder på, att levande varelser här skulle kunna existera. Ingen fågel svingar sig upp mot det stålblå himlavalvet, intet kräldjur rör sig på den grå jordytan — tystnad, tystnad råder överallt. Hur intensivt man än må lyssna, förnimmer man i hela den väldiga öknen intet ljud — tystnaden härskar oinskränkt — en tryckande, kvävande tystnad.

Vi sade nyss, att man på den stora steppen ej ser något tecken till, att levande väsen där skulle kunna finnas. Detta är, strängt taget, ej fullt överensstämmande med sanningen. Om man från Sierra Blanco blickar nedåt, ser man en smal väg slingra sig tvärs genom ödemarken. Denna väg är fårad av hjulspår och upptrampad av många äventyrares trötta fötter. Här och där ligga små vita föremål, som glittra i solskenet och tydligt avteckna sig mot lutsaltets mörkgrå färgtoner. Gå fram och betrakta dem, dessa vita, glänsande små tingestar! Det är ben: somliga stora och grova, andra mindre och finare; de förra ha tillhört oxar, de senare människor. Hela femton hundra kilometer kan man spåra denna hemska karavanväg, tack vare de spridda lämningarna av dem, som blivit liggande vid vägkanten.

Den 4:de maj 1847 stod en ensam vandrare med ögonen tröstlöst fästade på detta dystra sceneri. Mannens utseende var sådant, att man kunde ha tagit honom för traktens skyddsande eller dess dämon. Man skulle haft svårt att säga, om han var fyrtio eller sextio år gammal. Ansiktet var till ytterlighet tärt och magert; den bruna, pergamentliknande huden satt fastsmetad på de skarpt framträdande kindbenen; det långa, svarta håret var liksom skägget, starkt gråsprängt; ögonen lågo djupt in i sina hålor och strålade med en onaturlig glans; den knotiga hand, som höll bössan, liknade handen på ett skelett.

Han stod stödd på sitt vapen, liksom saknade han förmåga att hålla sig upprätt, och dock tydde hans massiva kroppsbyggnad på en kraftfull och uthållig konstitution. Men hans tärda drag, kläderna, som knappt lyckades hålla sig kvar på hans utmärglade, hopskrumpna lemmar, utvisade tydligt nog, vad det var, som givit honom detta i förtid föråldrade, kraftlösa utseende. Mannen var döende — döende av hunger och törst.

Mödosamt hade han släpat sig ner genom ravinen och uppför den lilla kullen, i hopp att finna litet vatten. Nu sträckte sig framför honom den omätliga saltsteppen och den långa kedjan av vilda, otillgängliga berg, och ingenstädes varsnade han en planta eller ett träd, som tydde på, att ett vattendrag fanns i dess närhet. I hela den vidsträckta ödemarken glimmade ingen enda hoppets stråle. Mannen sände sina längtande, spörjande blickar mot norr, mot öster och väster, och så blev det klart för honom, att hans vandringsliv nått sitt slut och att han måste dö här, just här, på den nakna klippkullen.

»Och varför inte här, lika gärna som i en mjuk säng, tjugo år härefter?» mumlade han, i det han sjönk ner i skuggan av ett utspringande klippblock. Innan han satte sig, lade han ner på marken sin bössa och ett stort, i en grå sjal insvept knyte, som han burit över axeln. Bördan tycktes för tung för hans krafter, ty när han lade den ifrån sig, föll den ganska häftigt mot marken. Ögonblickligen hördes inifrån det grå byltet ett svagt skrik; ett litet förskrämt ansikte med klara, bruna ögon och två små smutsiga, knubbiga händer blevo synliga.

»Du har gjort mej illa!» sade förebrående en barnröst.

»Har ja' de'?» sade mannen ångerfullt. »De' va då rakt inte min mening.»

Under det han talade, vecklade han upp den grå sjalen och frigjorde från densamma en vacker liten flicka på omkring fem år, vars nätta skor och snygga röda klädning, skyddad av ett litet linneförkläde, talade om en mors kärleksfulla omsorg. Flickan var blek och såg trött ut, men hennes knubbiga armar och ben utvisade, att hon ej lidit så mycket eller så länge som hennes beskyddare.

»Hur ä' de' me' dej?» frågade denne ängsligt, då flickan ej upphörde att riva i de hoptovade, guldgula lockarne, som täckte hennes lilla huvud.

»Kyss de' och gör de' bra igen», svarade hon med största allvar och pekade på det ställe, där hon fått stöten. »De' brukade mamma alltid göra. Var ä' mamma?».

»Mamma har rest bort. Om du ä' snäll, får du kanske snart se henne igen.»

»Rest bort?» upprepade den lilla. »De' va' lustigt; ho' sa' inte farväl; de' gjorde ho' alltid, om ho' så bara gick tvärs över vägen te' moster för att dricka té och nu har ho' varit borta i tre dar. De' ä' rysligt hett här, ä' de' inte? Finns här ingenting att äta eller dricka?»

»Nej, här finns ingenting, vännen min! Du får vara tålig än så länge, så blir de' kanske snart bra. Lägg huv'et upp intill mej — så där ja — så känner du dej lite' kryare. De' ä' inte så lätt att tala, när ens läppar ä' torra som läder, men de' ä' nog bäst, du får veta, hur vi har det ställt. Vad har du där?»

»Fina, vackra saker!» sade den lilla förtjust och höll upp ett par små bitar kattguld. »När vi kommer hem, ska' ja' ge dem åt lille Bob.»

»Du får snart se vackrare saker än de där», sade mannen i förtrolig ton. »Vänta bara — ja' skulle just te' å tala om'et för dej; kommer du ihåg, när vi lämnade floden?»

»Å, ja, mycke' väl.»

»Vi trodde, att vi snart skulle få se en annan flod, förstår du. Men de' va' nå'nting galet: kompassen eller kartan eller nå'nting — floden hittade vi inte. Och så tog vattnet slut — de' fanns bara ett par droppar för så'na som du, och — och —»

»Och du kunde inte få tvätta dej», inföll den lilla förnumstigt med en blick på sin följeslagares brunstekta ansikte.

»Nej — å inte dricka heller. Och mr Bender han gick först bort, och så gick Indian-Peter, och mrs Mc Gregor, och så Johnny Hones, och så vännen min, gick din mamma.»

»Då ä' mamma en döding, hon me'!» utbrast barnet, slog förklädet för ansiktet och började bittert gråta.

»Ja — alla gick di bort, utom du och jag. Och då trodde ja', att de' kunde finnas vatten åt det här hållet, och så tog jag dej på ryggen och begav mej i väg. Men de' tycks inte ha slagit väl ut. Vi har nog inte långt kvar.»

»Menar du, att vi me' ska' dö?» frågade den lilla, i det hon kvävde snyftningarna och med tårdränkta ögon såg upp på mannen.

»Ja — så ungefär menar jag.»

»Varför sa' du mej inte de' förr?» sade flickan med ett förtjust skratt. »Du rent å skrämde mej. Om vi ska' dö, så kommer vi ju snart te' mamma igen.»

»Ja, de' gör du, raring.»

»Och du me'. Ja' ska' tala om för henne, hur rysligt snäll du varit mot mej. Ja' slår vad om att ho' möter oss ve' himlens port me' en stor flaska vatten i hand och en hel hög bovetekakor, varma och rostade på bägge sidor, så'na, som Bob och ja' tyckte så mycke' om. Hur länge kommer de' att dröja?»

»De' vet ja' inte — inte så länge, tror jag.»

Mannen höll sina ögon fästade på den norra horisonten. Mot det klarblå himlavalvet avtecknade sig små svarta punkter, som med var minut tilltogo i storlek, så hastigt närmade de sig. De visade sig snart vara tre stora bruna fåglar, vilka i vida kretsar svävade kring de vilsekomnas huvud och slutligen slogo sig ner på en klippa i deras närhet. Fåglarne voro vråkar, västerns gamar, vilkas ankomst förebådar döden.

»Tuppar och hönor», utbrast den lilla förtjust, i det hon pekade på dem hemska förebuden och klappade i händerna för att få dem att flyga upp. »Säg — har Gud skapat 'de' här landet ?»

»Naturligtvis har han de' gjort», svarade mannen, litet häpen över den oväntade frågan.

»Han har också skapat landet nere i Illinois, och han har skapat Missouri», fortsatte barnet.

»Ja' tror nog, att nå'n annan har skapat de' här. De' ä' inte på långt när så bra gjort; dom har glömt vattnet och trä'na.»

»Skulle du inte kunna läsa en bön?» frågade mannen tveksamt.

»De' ä' inte kväll än», svarade den lilla.

»De' gör ingenting. De' ä' kanske inte alldeles regelrätt, men Han bryr sig nog inte om de'. Läs du den bön, du brukade läsa var kväll i vagnen, när vi var nere på slätten.»

»Varför läser du inte själv?» frågade barnet undrande.

»Ja' har glömt de'», svarade mannen. »Ja' har inte läst någon bön, se'n ja' var så liten som du. Men de' ä' nog aldrig för sent. Du kan läsa före, och ja' kan stå bredvid och läsa efter.»

»Då får du falla på knä, precis som ja' gör», sade flickan och bredde ut sjalen på marken. »Och så måste du knäppa ihop händerna — så här. Då känner du dej så snäll.»

Det var en sällsam syn, som ingen mer än vråkarne bevittnade. Bredvid varandra på den gamla grå sjalen knäböjde de två vandrarne, det lilla oskuldsfulla barnet och den i livets strid hårdnade, oförvägne äventyraren. Hennes rundkindade och hans utmärglade, kantiga ansikte vändes båda upp mot den molnfria himlen i innerlig bön till den Högste, under det de bägge rösterna — den ena späd och klar, den andra djup och hård — förenade sig i ivrig anropan om nåd och barmhärtighet. När bönen var slut, återtogo de sina platser i skuggan av det stora klippblocket, och barnet föll snart i sömn, lutat mot sin beskyddares breda bröst. Han höll en stund vakt över henne, men naturen tog ut sin rätt även hos honom. Under tre dar och tre nätter hade han unnat sig varken ro eller vila. Nu sänkte sig ögonlocken långsamt över de trötta ögonen, huvudet sjönk allt djupare ner mot bröstet, tills mannens gråsprängda skägg blandades med barnets gula lockar och bägge vandrarne voro snart försänkta i lugn, drömfri sömn.

Hade mannen ännu en halvtimme hållit sig vaken, hade en egendomlig syn tett sig för hans blick. Långt, långt borta på den stora saltsteppen sågs ett moln av damm, mycket litet och obetydligt i början, och knappt urskiljbart från solrök och dimma, men småningom tilltagande i längd och bredd, tills det bildade en solid, noga begränsad molnstod. Detta moln fortfor att växa, tills det blev tydligt, att det endast kunde härröra från en massa framtågande, levande varelser. Om nejden varit fruktbar, kunde man ha trott, att en stor hjord av bisonoxar, som bruka uppehålla sig på prärien, nalkades; men i denna ödemark var detta en omöjlighet. Allteftersom dammolnet närmade sig den ensamstående klippan, i vars skugga de bägge vandrarne vilade sig, började man kunna urskilja, stora, med segelduk övertäckta lastvagnar, eskorterade av beväpnade ryttare, och det hela visade sig snart vara en stor karavan, på väg till »fjärran Västern». Men en sådan karavan! När dess spets nått bergets fot, syntes eftertruppen ännu ej vid horisonten. Tvärs över den stora slätten sträckte sig tåget, lastvagnar och kärror, män till häst och män till fots. En otalig mängd kvinnor, som sviktade under tyngden av oerhörda bördor, gingo bredvid fordonen, en mängd barn sprungo omkring eller tittade fram under vagnarnes vita förhängen. Det var tydligen ingen vanlig immigrantkaravan, utan fast mer något nomadfolk, som av omständigheterna tvungits att söka sig ett nytt hem. Från denna stora människoskara uppsteg mot den klara himlen ett förvirrat sorl av röster blandat med ljudet av framrullande vagnar och gnäggande hästar. Men hur högt detta sorl än var, förmådde det ej väcka de bägge slumrande resenärerna.

I spetsen för karavanen red ett tjugutal allvarsam män, klädda i mörka, hemvävda kläder och beväpnade med bössor. När de uppnått kullens fot, gjorde de halt och höllo en kort rådplägning med varandra.

»Källorna befinna sig till höger, mina bröder», sade en skägglös, gråhårig man med smala läppar och ett hårt drag kring munnen.»

»Till höger om Sierra Blanco, ja; — därifrån skola vi uppnå Rio Grande», sade en annan.

»Haven ingen ängslan för vatten!» utbrast en tredje. »Han, som lät vatten springa ur själva klippan, Han skall ej övergiva sitt eget utvalda folk.»

»Amen! Amen!» ljöd det från den lilla församlingen.

De skulle just åter sätta sig i rörelse, då en av de yngsta och skarpsyntaste lät höra ett litet rop av förvåning och pekade på den kala, över dess huvud befintliga klippan. Från dess topp fladdrade ett stycke rött tyg, som klart och skarpt lyste mot den grå klippgrunden. Vid åsynen härav höllo ryttarne in, sina hästar och grepo efter sina bössor; andra ryttare ilade till, i akt och mening att förstärka den lilla eftertruppen. Ordet »rödskinn» hördes från allas läppar.

»Det finns inga indianer här», sade en äldre man. som tycktes vara befälhavaren. »Vi ha gått förbi Pawnestammen, och några andra komma vi ej att påträffa, förrän vi äro på väg över de stora bergen.»

»Skall jag gå dit och se, broder Stangerson?» frågade en av ryttarne.

»Och jag — och jag med» — hördes ett dussin röster. »Lämna edra hästar här nedanför; vi ska' vänta på er», svarade anföraren.

Inom ett ögonblick hade de unga männen suttit av, bundit sina hästar och skyndat uppför den branta kullen, på vars topp de sett det föremål, som i så hög grad retat deras nyfikenhet. De framträngde snabbt och tyst, med vana spejares skicklighet och försiktighet. Männen nedanför sluttningen kunde se dem skynda från klippspets till klippspets, tills de nått toppen, varifrån deras kraftiga gestalter klart avtecknade sig mot den ljusa himlaranden. Den unge man, som först givit alarm, gick i teten. Plötsligt sågo hans kamrater honom sträcka upp händerna, som om han blivit alldeles överväldigad av förvåning; men när de hunnit fram till till honom, blevo de i sin ordning lika överraskade av den syn, som mötte deras ögon.

På den lilla kullens allra översta krön låg en enda jättestor sten, och mot denna satt lutad en storväxt man med hårda drag och långt tovigt skägg. Han var ända till ytterlighet mager. Hans lugna, regelbundna andetag utvisade, att han sov. Bredvid honom låg en liten flicka, som slagit sina små runda armar kring mannens bruna, seniga hals; hennes guldlockiga lilla huvud vilade förtroendefullt mot hans breda bröst. Hennes rosiga läppar voro halvöppna och läto se två rader små pärlvita tänder; ett ljuvt leende låg utbrett över de barnsliga dragen. Hennes tjocka, vita små ben, klädda i korta strumpor och skor med blanka spännen, bildade en sällsam motsats till hennes följeslagares långa, utmärglade lemmar. På yttersta kanten av den stora stenen och med ögonen fästade på det egendomliga paret sutto tre vråkar vilka vid åsynen av de nykomna uppgåvo hesa, skärande skrik av felslagna förhoppningar och med tunga och vingslag flaxade ett stycke längre bort.

De hemska fåglarnes skrän väckte de sovande, och med förvirrade blickar såg männen sig omkring. Han reste sig med svårighet och blickade ut över steppen, som nyss legat så tyst och övergiven och nu tycktes uppfylld av en oerhörd massa människor och djur. Hans ansikte fick ett uttryck av förvåning och tvivel, och han for med sin knotiga hand över pannan.

»De' här ä' nog vad man kallar yrsel», mumlade han.

Barnet stod bredvid honom, hållande fast i han rockskört och seende sig omkring med barns vanliga frågande blickar.

De två vilsekomna blevo likväl snart övertygade om, att de ej voro offer för en synvilla. En av räddarne tog den lilla och lyfte upp henne på sin skuldra; ett par av de andra stödde den utmattade mannen och ledde honom ner för den branta sluttningen och fram till vagnarne.

»Jag heter John Ferrier», upplyste den räddade mannen. »Jag och den lilla här ä' allt, som ä' kvar av ett sällskap på tjugoen personer. Alla di andra ä' döda av hunger och törst där nere i söder.»

»Är flickan ert barn?» frågade någon.

»Det antar ja' ho' ä' nu», svarade mannen häftigt. »Ho' ä' min, därför att ja' har räddat henne. Ingen människa kan ta henne ifrån mej. Ho' ä' Lucy Ferrier från och me' denna dag. Men vem är ni?» fortfor han, nyfiket betraktande sin högresta, solbrända räddare; »de' tycks, som finns de' många av er.»

»Omkring tiotusen», svarade en av de unga männen. »Vi äro Guds förföljda barn — ängelen Meronas utvalda folk.»

»Har aldrig hört talas om honom», sade den räddade mannen. »Men han tycks ha utvalt en duktig hop åt sej.»

»Skämta inte med det, som är heligt», förebrådde honom den andre strängt. »Vi tillhöra det folk, som tro på de Heliga Skrifterna, med egyptiska skrivtecken ristade på tavlor av rent guld och i Palmyra skänkta åt den helige Joseph Smith. Vi komma från Nauvoo i staten Illinois, där vi hade grundat vårt tempel. Vi ha vandrat ut för att söka en tillflyktsort undan de våldsamma och de gudlösa, och vi skola finna den, även om det ej blir annorstädes än i hjärtat av en ödemark.»

Namnet Nauvoo var tydligen bekant för Ferrier.

»Jag förstår», sade han, »ni är mormonerna».

»Ja, vi äro mormonerna», svarade hans följeslagare med en röst.

»Och varthän ämnen I er!»

»Det veta vi ej. Gud själv under skepnad av vår profet leder oss. Vi måste föra er till profeten — han skall säga, vad vi skola göra med er.»

De hade nu hunnit nerför kullen och omgåvos genast av hopar av pilgrimer: bleka, milda kvinnor, kraftiga, leende barn och allvarliga, besinningsfulla män. Många voro de utrop av förvåning och medlidande, som hördes vid åsynen av de bägge främlingarne. Dessas räddare gjorde likväl ej halt, utan fortsatte sin gång, följd av en stor hop människor, tills de nådde en vagn, som framför de andra utmärkte sig genom sin storlek och sin pråliga, rika utstyrsel. Den var förspänd med sex hästar; de andra fingo nöja sig med två, ibland fyra. Bredvid kusken satt en man, som ej kunde vara mer än trettio år gammal, men vars massiva huvud och beslutsamma drag visade, att han var skapad till anförare. Han satt och läste i en brunt inbunden bok, men när folkmassan närmade sig, lade han bort boken och lyssnade uppmärksamt till vad som berättades honom. Så vände hän sig till de bägge främlingarne.

»Om vi skola taga er med oss», sade han högtidligt, »kan det endast ske på det villkor, att I antagen vår tro. Vi vilja ej ha ulvar i vårt fårahus. Bättre, vida bättre är det, att edra ben skulle bleknas av öknens sol, än att I skullen visa er vara den lilla fläck av förruttnelse, som i sinom tid fördärvar hela frukten. Viljen I komma med oss på detta villkor?»

»Jag tror nog, att jag vill komma med på vad villkor som hälst», sade Ferrier med sådan övertygelse, att även de allvarsammaste församlingsföreståndarna ej kunde återhålla ett leende. Endast profeten bibehöll sin stränga, högtidliga uppsyn.

»Tag honom med er, broder Stangerson», sade han; »giv både mannen och barnet mat och dryck. Låt det också bli er angelägenhet att undervisa dem i vår heliga lära. Vi ha nu uppehållit oss här länge nog. Framåt! Framåt mot Zion!»

»Framåt! Till Zion! Till Zion!» utbrast hela hopen av mormoner och orden fortplantades längs den långa karavanen, gående från mun till mun, tills de i fjärran dogo bort i ett svagt mummel. Under väldiga pisksmällar och höga rop sattes de stora vagnarne i rörelse, och snart var hela karavanen åter på väg. Den av de Äldste, som fått sig anförtrodd vården av de två främlingarna, förde dessa till sin vagn, där en måltid redan väntade dem.

»Stanna här», sade han. »Inom några dar skall ni ha hämtat er från edra lidanden. Under tiden måste ni komma ihåg, att ni nu och för alltid tillhör vår religion. Brigham Young har så befallt; han har talat med Joseph Smiths röst, och Joseph Smiths röst är lika med Guds egen.