Hoppa till innehållet

En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 23

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Den heliga källan
En yankee vid kung Arturs hov
av Mark Twain
Översättare: Hanny Flygare

Fontänen återställes i brukbart skick
En medtävlare i trolldom  →


[ 154 ]

TJUGUTREDJE KAPITLET.
Fontänen återställes i brukbart skick.

På lördagsmiddagen gick jag till brunnen och stod och såg på en stund. Merlin fortfor att bränna rökpulver, krafsa i luften och mumla rotvälska av alla krafter, men han såg tämligen modfälld ut, ty han hade naturligtvis icke än förmått brunnen att avlåta ens några droppar fuktighet. Till sist sade jag:

»Hur ter sig saken nu, min kompanjon?»

[ 155 ]»Jo, just nu håller jag på att anlita det kraftigaste trollmedel som de hemliga konsternas furstar i Österlandet ha sig bekant. Hjälper inte det, så hjälper ingenting. Tyst, tills jag slutat!»

Denna gång framkallade han en rök, som förmörkade hela trakten och säkert gjorde det mycket otrevligt för eremiterna, ty vinden låg åt deras håll och röken rullade ned över deras hålor som en tät, böljande dimma. Han utgöt sig tillika i översvallande tal, vred kroppen och fäktade med händerna i luften på ett mycket ovanligt sätt. Efter tjugu minuter föll han flämtande till marken och var alldeles utmattad. Nu anlände abboten och några hundra munkar och nunnor och efter dem en massa pilgrimer och ett par tunnland hittebarn, alla ditlockade av den förskräckliga röken, alla i det mest upprörda tillstånd. Abboten frågade mycket ivrigt om resultatet. Merlin sade:

»Om någon av en dödlig vidtagen åtgärd kunnat bryta förtrollningen som binder detta vatten, skulle vad jag nyss utfört ha gjort det. Det har slagit fel och härav vet jag nu, att det av mig befarade är en fastslagen sanning. Saken är den, att den mäktigaste ande Österlandets trollkarlar känna lagt sin förtrollning över denna brunn. Den dödlige andas icke och kommer aldrig att andas, som kan genomtränga den förtrollningens hemlighet, och är man icke i besittning av den, hemligheten, kan man icke bryta förtrollningen. Vattnet kommer aldrig i tiden att åter flöda. Jag har gjort det mesta en människa kan göra. Låt mig nu gå.»

Naturligtvis blev abboten högst bestört. Det märktes på hans ansikte, då han vände sig till mig och sade:

»Ni hörde honom ju? Är det sant?»

»Delvis», svarade jag.

»Således inte helt och hållet. Vilken del är sann?»

»Att den där anden med det ryska namnet lagt sin förtrollning över brunnen.»

»Du Store, då äro vi störtade!»

»Kanhända.»

»Men inte säkert? Ni menar, inte säkert?»

»Det menar jag.»

[ 156 ]»Och då menar ni också, att när han säger att ingen kan bryta förtrollningen —»

»Ja, då han säger det, säger han något som icke med nödvändighet är sant. Det gives omständigheter, under vilka ett försök att bryta den skulle ha någon utsikt — jag menar någon liten utsikt — att lyckas.»

»Och de omständigheterna —»

»Å, de äro ej svåra att framkalla. De äro följande: jag vill ha brunnen och dess område till en halv eng. mils utsträckning helt och hållet för mig själv, från solnedgången i dag tills jag upphäver förbudet. Ingen får utan min särskilda tillåtelse gå över den angivna marken.»

»Är det allt?»

»Ja.»

»Och ni fruktar icke att försöka?»

»Inte det allra minsta. Det händer att man misslyckas, det är klart; det händer också att man lyckas. Man kan försöka och jag är färdig att taga risken. Jag får ju mina villkor uppfyllda?»

»Såväl de omnämnda som alla ni ytterligare vill nämna. Jag skall utfärda påbud i den riktningen.»

»Vänta», sade Merlin med ett ondskefullt leende. »Ni vet väl, att den som skall försöka bryta denna förtrollning måste känna den där andens namn?»

»Ja, jag känner hans namn.»

»Och vet ni också, att kännedomen därom icke är tillräcklig, det fordras också att man kan uttala det? Ha ha! Visste ni det?»

»Ja, även det visste jag.»

»Jaså, ni var i besittning av det vetandet! Är ni galen? Har ni lust att uttala det namnet och dö?»

»Att uttala det? Ja visst. Jag skulle uttala det om det också vore walesiskt.»

»Då är ni dödens man och jag går och talar om det för Artur.»

»Det gör ni rätt i. Tag ni er nattsäck och laga er i väg. Vad som passar er bäst, John W. Merlin, är att gå hem och syssla med väderleken.»

Den spiken drog och han blinkade, ty en sämre väderleksspåman fanns det inte i hela riket. Så fort han be[ 157 ]fallde upp stormsignalerna längs kusten, blev det en veckas stiltje och var gång han spådde vackert väder, regnade det småsten. Men jag behöll honom ändå på väderleksbyrån, för att han skulle undergräva sitt rykte. Den där piken retade honom emellertid och han sade, att han i stället för att begiva sig hem och anmäla min död skulle stanna kvar och ha nöje av den.

Mina båda experter anlände på kvällen, tämligen trötta, ty de hade färdats med forcerad hastighet. De hade med sig packmulåsnor och allt det jag behövde — verktyg, pump, blyrör, grekisk eld, hela kärvar av stora raketer, romerska ljus, färgade fyrverkeripjäser, elektricitetsmaskin och en massa diverse — kort sagt, allt som erfordrades till det allra ståtligaste underverk. De fingo äta sin kvällsvard och ta sig en tupplur och när det led mot midnatt begåvo vi oss ut genom en ödslighet så fullständig och tom, att den vida överträffade de fastställda villkoren. Vi togo brunnen och dess omgivningar i besittning. Mina gossar voro experter i allt möjligt, från stensättningen av en brunn till konstruerandet av ett matematiskt instrument. En timme före soluppgången var läckan fullkomligt lagad och vattnet började stiga. Vi stuvade då in fyrverkeripjäserna i kapellet och gingo hem och lade oss.

Innan middagsmässan slutat, voro vi åter vid brunnen, ty ännu återstod mycket att göra och jag var av affärsskäl fullt besluten att utföra undret före midnatt. Det är nämligen så, att om ett i kyrkans intresse utfört under äger rum på en vardag, är det värt ganska mycket, men kan det ske på en söndag, är det värt sex gånger mer. På nio timmar hade vattnet stigit till sin vanliga nivå, det vill säga det stod tjugutre fot under brunnsöppningen. Vi satte in en liten järnpump, en av de första som utgått från mina verkstäder vid huvudstaden; vi borrade hål i en stenreservoar, som var uppställd mot brunnskammarens yttermur och införde däri en del av ett blyrör, som var tillräckligt långt att nå kapellets dörr och sticka fram under tröskeln, där det flödande vattnet skulle kunna ses av de tvåhundrafemtio tunnland folk, som jag antog skulle vid rätt tid ha infunnit sig på den stora flata slätten nedanför denna lilla heliga kulle.

[ 158 ]Vi knackade locket av ett kolossalt tomfat och hissade upp tunnan på kapallets platta tak, där vi fastgjorde den och slogo krut i den, så att krutet låg tumsdjupt löst på bottnen. Därefter ställde vi upp raketer i tunnan, tämligen tätt men icke packat — alla möjliga slags raketer — och jag kan försäkra, att de utgjorde en ansenlig och imponerande knippa. I det där krutet fastgjorde vi tråden till ett elektriskt fickbatteri, ställde en durk med grekisk eld i vartdera hörnet på taket — blå i ett hörn, grön i ett, röd i ett och violett i ett — samt stucko in en metalltråd i vardera durken.

Vid pass tvåhundra alnar därifrån på slätten uppförde vi en liten inhägnad av kluvna stockar. Över den fyra fot höga inhägnaden lade vi bräder och fingo så en estrad. Denna täckte vi med praktfulla, för tillfället lånade mattor och ställde så upp abbotens egen tron på estraden. När man skall göra ett under för ett okunnigt släkte, är det bäst att bifoga alla detaljer, som kunna förhöja dess verkan; man vill, att det så mycket som möjligt skall imponera på allmänheten; man vill, att den förnämsta gästen skall finna sig väl och så ger man sig fria tyglar och lagar så att det hela gör största möjliga effekt. Jag vet vad det där betyder, ty jag känner människonaturen. Ett under kan aldrig få för mycket stil. Det kostar besvär och arbete och ibland pengar, men det lönar sig i längden. — Vi förde emellertid trådarna till kapellets golv och ledde dem därifrån under marken till estraden, där batterierna gömdes. Vi spände rep om en hundra fot i fyrkant kring estraden för att hålla menigheten på avstånd och därmed var verket fulländat. Jag hade bestämt att dörrarna skulle öppnas klockan 10.30 och föreställningen börja precis klockan 11.25. Jag önskade, att jag kunnat taga entréavgift, men det gick ju inte för sig. Jag tillsade mina gossar att vara i kapellet redan klockan 10, innan någon människa kommit, och hålla sig färdiga att manna pumparna i laga tid samt låta alla minor springa. Och så gingo vi hem och superade.

Underrättelsen om olyckan med brunnen hade nu spritt sig vitt och brett och under de sista två eller tre dagarna hade en störtflod av folk strömmat till dalen. Dalens [ 159 ]nedre del hade förvandlats till ett stort läger; vi skulle få gott hus, därom var intet tvivel. Redan tidigt på aftonen gjorde utroparna sina ronder och tillkännagåvo det stundande försöket, vilket bragte alla pulsar till feberhetta. Utroparna underrättade folket om att abboten och hans officiella följe skulle högtidligt tåga fram och intaga estraden klockan 10.30, intill vilken tid hela det område som stod inom mitt förbud måste hållas tomt. Klockringningen skulle då upphöra och detta tecken skulle innebära tillåtelse åt massorna att närma sig och intaga sina platser.

Jag var vid estraden, färdig att göra les honneurs, då abbotens högtidliga procession kom inom synhåll — vilket den icke gjorde förrän den var nära spärren, ty kvällen var mörk och stjärnlös och facklor voro förbjudna. Med processionen kom Merlin och intog en av de främsta platserna på estraden. För en gång höll han ord. Man kunde icke se de bortom det förbjudna området hopade skarorna, men i alla fall voro de där. I samma ögonblick som klockringningen upphörde, satte sig den täta folkmassan i rörelse och brusade över linjen som en stor svart våg, och under en halvtimme fortfor den att välla, varefter den tog fastare form och man hade kunnat gå — gå miltals — på en stenläggning av människohuvuden.

Nu inträdde en högtidlig teaterväntan, som räckte omkring tjugu minuter — någonting som jag för effektens skull beräknat. Det är alltid bra att låta åskådarna få tillfälle att driva upp sina förväntningar. Till sist bröts tystnaden av en ståtlig latinsk kantat, utförd av mansröster. Den rullade fram och förtonade i mörkret, som ett majestätiskt välljudsflöde. Även detta var min idé och det var en av de bästa effekter jag någonsin uttänkt. Då sången slutat, reste jag mig upp på estraden och räckte i två minuter ut händerna och höll ansiktet uppåtvänt — vilket alltid framkallar en djup tystnad. Därefter uttalade jag långsamt och med ett gripande allvar, som kom många hundra personer att darra och många kvinnor att svimma, detta hemska ord:

»Constantinopolitanischerdudelsackspfeifenmachergesellschaft».

I detsamma jag utslungade de sista stavelserna av detta [ 160 ]ord, tryckte jag på en av mina elektriska kontakter och hela denna mörka värld av människor framstod i ett avskyvärt blått sken! Den var ofantlig — den effekten. Mängder av folk gallskreko, kvinnor kröpo ihop och sprungo åt alla håll, hittebarn dumpo i plutoner. Abboten och munkarna korsade sig flinkt och deras läppar darrade av framviskade böner. Merlin behärskade sig, men var förvånad ända ned i liktorna. Aldrig hade han sett något som kunde jämföras med detta. Nu var tiden inne att hopa effekterna. Jag lyfte upp händerna och uttalade klagande, som i ångest, följande ord:

»Nihilistendynamtheaterkästchenssprengungsattentatsversuchungen.» — och släppte på den röda elden. Ni skulle ha hört hur denna Atlant av folk klagade och tjöt, när den röda avgrundselden förenade sig med den blå! Efter sextio sekunder hojtade jag fram:

»Transvaaltruppentropentransporttrampelthiertreibertrauungsthränentragödie!» — och tände den gröna elden! Efter att denna gång endast ha väntat fyrtio sekunder, bredde jag ut armarna och dundrade fram de förödande stavelserna i detta ordens ord:

»Mekkamuselmannenmassenmenschenmördermohrenmuttermarmormonumentenmacher!» — och släppte på det purpurvioletta skenet! Och nu brunno alla eldarna på en gång — rött, blått, grönt, purpurviolett! fyra rasande vulkaner, uppkastande hela moln av strålande rök och spridande en förbländande regnbågsfärgad middagsglans ända bort till dalens mest avlägsna gömslen. I fjärran såg man den där mannen på pelaren stå stel mot den bländande bakgrunden, för första gången på tjugu år avbrytande sina vippningar. Jag visste att mina gossar nu voro vid pumparna och höllo sig färdiga. Jag sade därför till abboten:

»Stunden är inne, ärevördige fader. Jag är i begrepp att uttala det fruktade namnet och befalla förtrollningen att upphöra. Raska nu upp er och håll er fast i något.» Och så skrek jag till folket: »Given akt! I nästa minut skall förtrollningen brytas, så framt en dödlig kan bryta den. [ 161 ]Brytes den, skall det bli bekant för alla, ty I skolen se det heliga vattnet brusa fram från kapellets port!»

Jag väntade några ögonblick för att ge åhörarna tillfälle att sprida förkunnelsen till dem som icke kunnat höra den, och som nu i sin ordning överförde den till de allra bortersta leden. Därefter anfäktade jag mig och gestikulerade värre än någonsin i det jag skrek:

»Hören och sen! Jag befaller den onde ande som tagit denna brunn i besittning att upp till molnen avfärda alla de avgrundens eldar som ännu kvarblivit i honom samt att genast lösa förtrollningen och att härifrån fly till helvetet, att där ligga bunden i tusen år. Jag befaller honom det vid hans eget förfärliga namn — BGWJJILLIGKKKK!»

Nu rörde jag vid tråden som ledde till rakettunnan så att en stor fontän av bländande eldlansar med ett väsande ljud utspyddes mot zenit och upplöste sig i höjden i ett regn av gnistrande juveler! Ett fasans anskri steg från den ofantliga människomassan men övergick plötsligt till ett vilt glädjejubel, ty nu sågo de i den trollska belysningen det frigjorda vattnet flöda. Den gamla abboten fick ej fram ett ord, ty hans röst kvävdes av tårar. Utan att säga något slöt han mig i sina armar och kramade mig nästan till mos. Detta sade mera än ord och var svårare att hämta sig ifrån i ett land där det verkligen inte fanns några läkare som voro värda en vitten.

Ni skulle ha sett alla dessa tusentals människor kasta sig ned i vattnet och kyssa det; kyssa det, klappa det, smeka det och tala till det som om det varit levande, hälsa det med de kära namn de gåvo sina älsklingar, alldeles som om det varit en vän som länge varit borta och förlorad men plötsligt kommit hem igen. Ja, det var vackert att se och kom mig att hysa bättre tankar om dem än förut.

Merlin lät jag bära hem på en lucka. Han hade fallit ihop som ett jordras då jag uttalade det där sista förskräckliga namnet och inte kommit till sans igen. Han hade aldrig förr hört det namnet — och det hade inte jag heller — men för honom hade det varit det rätta. Det [ 162 ]hade han nog tyckt om vilken smörja som helst. Han medgav sedan, att den där andens egen mor skulle icke kunnat uttala det namnet bättre än jag gjorde. Han kunde inte fatta, på vad sätt jag överlevde det, och inte talade jag om det för honom. Det är bara unga trollkarlar som röja slika hemligheter. Merlin tillbragte tre hela månader med att på trollsk väg söka utleta sättet att prononcera det namnet och leva. Men han lyckades inte.

Då jag begav mig till kapellet, blottade populasen sina huvuden och vek åt sidan för att giva rum åt mig, som om jag varit ett högre väsen — och det var jag. Det visste jag nog. Jag tog med mig ett lag munkar, undervisade dem i pumpens hemlighet och satte dem att arbeta, ty det var alldeles klart, att en stor del av folket ämnade sitta uppe för att se på vattnet hela natten och då var det inte mer än rätt, att de fingo sitt lystmäte därav. För de där munkarna var nog pumpen i sig själv ett under och den förvånade dem på det högsta samt väckte deras beundran genom den utomordentliga verkan dess rörelse åstadkom.

Det var en storartad, en härlig natt. Den innebar löfte om rykte. Jag kunde knappast sova, så fröjdade den mig.