En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 34
| ← Nationalekonomi under det sjätte seklet |
|
En bedrövlig tilldragelse → |
TRETTIOFJÄRDE KAPITLET.
Yankeen och kungen sålda som slavar.
Vad var nu för mig rådligast att göra? Jag fick inte förhasta mig, det var då säkert, men jag måste hitta på en liten diversion, tänka ut någonting medan dessa stackars människor hade någon möjlighet att åter komma till liv. Där satt Marco, förstenad då han som bäst höll på med att utfundera mekaniken på sin sparbössa, petrificerad i den ställning han innehade då min klubba föll, där satt han med leksaken sluten i sina medvetslösa händer. Jag tog den nu ifrån honom och ämnade förklara mysteriet. Mysteriet! En sådan liten enkel tingest, men den var dock mystisk nog för det folket och den tiden.
Jag har aldrig sett några så bortkomna varelser i allt som rörde mekanik. De voro nämligen alldeles ovana vid dylikt. Sparbössan var en liten dubbéelpipig tub av härdat glas, försedd med en stålfjäder, som, då man tryckte på den, sköt ett hagel. Men haglet skadade ingen, det föll bara ned i handen. Två storlekar funnos i bössan — små senapsfröhagel och en annan sort, som var betydligt större. Haglen voro pengar. Senapsfröhaglen representerade milreis, de större haglen mills. Bössan var således en börs och en mycket behändig sådan. Man kunde med full ackuratess betala i mörkret med den och man kunde bära den i munnen eller i västfickan, om man hade någon. Jag tillverkade dem i olika storlekar — en så stor att den rymde motsvarigheten till en dollar. Att begagna ammunition till mynt var mycket praktiskt för regeringen. Metallen kostade ingenting och pengarna kunde inte efterapas, ty jag var den ende i riket som förstod att sköta ett hageltorn.
Kungen kom nu tillbaka till oss, uppfriskad av sin lur och vid bästa humör. Vad som helst kunde göra mig nervös, ty jag var så orolig — våra liv svävade i fara. Dessutom retade det mig att i kungens öga upptäcka ett visst något, som antydde, att han berett sig på att spela i färgen. Rasande förargligt! Varför skulle han just välja en stund som denna?
Jag hade rätt. Han började genast att på det mest genomskinliga och klumpiga sätt föra talet på lantbruk. Jag kände hur jag kallsvettades. Jag ville viska i hans öra: »Tro mig, vi äro i stor fara! Vart ögonblick är värt ett kungarike tills vi återvunnit dessa mäns förtroende. Förspill ej minsta del av den gyllne tiden.» Men det kunde jag naturligtvis inte. Viska till honom? Det skulle se ut som om vi konspirerade. Jag hade således ingen annan råd än att sitta där och se glad och belåten ut, under det att kungen stod över dynamitminan och orerade vitt och brett om sina förbannade lökar och grejor. I början anställde mina egna tankar, uppkallade av alarmsignalen och skyndande till undsättning från alla delar av min skalle, ett sådant kolorum och tumult, att jag inte hörde ett ord, men efter en liten stund, då mängden av tillströmmande planer började taga fast form, falla i ställning och bilda stridslinje, inträdde ett slags ordning och lugn och jag uppfångade dånet av kungens batterier som på mycket långt håll.
»— voro, synes det mig, icke de bästa, ehuru det icke kan bestridas, att auktoriteterna sinsemellan hysa olika åsikter i denna punkt. Somliga hålla nämligen före att löken, när den för tidigt skakas från trädet, ej annat är än ett ohälsosamt bär —»
Auditoriet började ge tecken till liv och männen sökte med överraskning och oro varandras ögon.
»— då däremot andra med ganska mycket skäl påstå, att så icke med nödvändighet är förhållandet, enär plommon och andra sädesslag alltid grävas upp innan de mognat —»
Auditoriet visade tecken till verkligt bekymmer och även fruktan.
»— och dock äro avgjort hälsosamma, i synnerhet om man mildrar deras naturliga kärvhet med en tillsats av det egendomliga kålhuvudets lugnande saft —»
Fasans vilda eld började glöda i dessa mäns ögon och en av dem mumlade: »Detta är ju idel galenskaper — Gud har förvisso berövat denne lantbrukare förståndet.» Jag var förtvivlad och visste ej vad man kunde vänta. Jag satt som på nålar.
»— och vidare finner man stöd i den kända sanningen, att bland djuren de unga, som man skulle kunna kalla djurkartarna, äro de smakligaste. Det kan ju icke heller förnekas, att när bocken blir gammal blir hans päls het och försämrar köttet, vilken olägenhet, tagen i sammanhang med hans osnygga vanor och osmakliga drifter och gudlösa sinnesstämning samt tvetydiga moral —»
Nu reste de sig upp och närmade sig honom. Under häftiga utrop av: »Den ene tänkte förråda oss, den andre är galen! Döda dem! Döda dem!» kastade de sig över oss. Men nu flammade glädjen upp i kungens öga. Han var inte särdeles styv i jordbruk, men detta var något i hans väg. Han hade länge fastat och nu hungrade han efter att få slåss. Han gav smeden en sinkadus under hakan, som lyfte honom från marken och sträckte honom raklång på ryggen. »St Georg för Britannien!» skrek kungen, och så damp hjulmakaren. Muraren var storväxt, men jag slog omkull honom som ingenting. De tre vännerna reste sig upp igen och angrepo oss åter, föllo åter pladask till jorden, men kommo tillbaka igen. Och detta upprepade de med britternas medfödda mod tills de voro bultade till mos, raglade av trötthet och hade blivit så blinda, att de inte kände åtskillnad på oss. Men de höllo i ändå och hamrade på med den lilla styrka de hade kvar. Nu hamrade de på varandra, ty vi drogo oss åt sidan som åskådare, medan de rullade om och stretade och knogade och dunkade och beto med den iver och den ordlösa uppmärksamhet, som karakteriserar bulldoggar. Vi sågo nu på utan farhåga, ty de närmade sig hastigt det stadium, då de icke skulle orka kalla på hjälp mot oss, och arenan låg så pass långt från allmänna vägen, att vi kunde vara säkra för avbrott.
Under det att de så småningom mattade ut varandra kom jag helt plötsligt att tänka på Marco och undrade vart han tagit vägen. Jag såg mig omkring. Han syntes inte till någonstädes. Det var ganska betänkligt. Jag drog kungen i rockärmen och vi smögo oss,bort och skyndade till byggningen. Men där fanns ingen Marco, ingen Phyllis. De hade säkert sprungit ut på vägen efter hjälp. Jag bad kungen lägga benen på ryggen och sedan skulle han få veta varför. Det gick raskt för oss att komma över slätten och då vi störtade in i skogen, vände jag mig om och fick se en skara häftigt upprörda bönder med Marco och hans hustru i spetsen. De skreko och larmade förskräckligt, men det gjorde oss ingen skada. Skogen var tät och sedan vi väl kommit in i dess djup, skulle vi klättra upp i ett träd och låta dem vissla efter oss. Men så fingo vi höra ett annat ljud — hundskall. Ja, se det var någonting annat, det. Det försvårade uppgiften. Vi måste sätta över något rinnande vatten.
Vi skyndade framåt i hastigt tempo och snart hördes ljuden blott som ett dämpat sorl. Vi kommo till en å och ilade ned i den. Hastigt vadade vi utför den, gynnade av skogens dunkel. Då vi hade tillryggalagt minst trehundra alnar, fingo vi se en ek med en stor gren, som stack ut över vattnet. Vi klättrade upp på grenen och började kravla oss fram på den i riktning mot stammen och nu hördes ljuden tydligare. Bönderna hade således funnit vårt spår och närmade sig en stund ganska hastigt. Men så gick det mindre hastigt igen. Hundarna hade säkert kommit till det ställe där vi hoppat i vattnet och kilade nu upp och ned vid stranden under försök att åter komma oss på spåren.
Sedan vi lyckligt kommit upp i trädet och gömt oss bakom lövverkets draperier var kungen lugn och trygg, men det var inte jag. Jag trodde, att vi skulle kunna krypa ut på en gren och förflytta oss till nästa träd, åtminstone ansåg jag det löna mödan att försöka. Vi försökte det och med framgång, ehuru kungen halkade vid övergången och så när hade fallit. Bland löven funno vi ett trevligt tillhåll och ett säkert gömställe, och nu hade vi ingenting annat att göra än att lyssna till jakten.
Bäst det var kom den och det med fart — längs åns båda stränder. Den blev allt mer och mer bullersam — i nästa ögonblick svällde den ut till ett dövande larm: skrik, hundskall, tramp — och så svepte den förbi som en cyklon.
»Jag fruktade, att den utskjutande grenen skulle väcka några aningar hos dem», sade jag, »men jag är inte ledsen för att jag misstog mig. Hör på, min furste! Vi måste använda tiden väl. Vi ha flankerat dem. Snart blir det mörkt. Om vi lyckas komma över ån och få gott försprång samt låna oss ett par hästar från någons äng, att begagna några timmar, antar jag att vi kunna komma i säkerhet.»
Vi klättrade ned och voro nära den lägsta grenen, då vi trodde oss höra att jakten återvänt. Vi hejdade oss och lyssnade.
»Ja», sade jag, »de ä' kuggade, de ha uppgivit hoppet och äro på hemvägen. Låt oss klättra tillbaka ditupp tills de passerat.»
Det gjorde vi. Kungen lyssnade ett ögonblick och sade:
»De fortfara med sökandet — jag känner tecknet. Det är bäst vi dröja här.»
Han hade rätt. Han var skickligare jägare än jag. Larmet kom nu allt närmare, men inte så hastigt. Kungen sade:
»De resonera som så, att vi inte fått något särdeles långt försprång och att vi, som hittills färdats till fots, icke kunnat hinna särdeles långt från den punkt där vi stego i vattnet.»
»Ja, sire, så förhåller det sig nog, fruktar jag, ehuru jag hade hoppats annat och bättre.»
Bullret närmade sig mer och mer och de främsta drevo nu fram strax nedanför oss, på båda sidor om vattnet. En röst ropade »halt!» från den bortre sidan och sade:
»Om de velat, hade de nog på den där utskjutande grenen kunnat klättra fram till trädet utan att vidröra marken. Det är bäst att låta en karl klättra upp i eken.»
»Ja, det ska vi minsann göra!»
Jag kunde ej annat än beundra mitt eget förutseende, som kommit oss att hoppa över i ett annat träd. Men det är allmänt känt, att det finns saker som trotsa all kvicktänkthet, allt förutseende och de heta tafatthet och dumhet. Världens skickligaste fäktare behöver inte frukta den man som är näst den skickligaste; nej, den han har att frukta är en okunnig motståndare, som aldrig förr haft ett svärd i sin hand; denne gör inte vad han borde göra, alltså är fackmannen inte beredd på honom. Han gör vad han inte borde göra och ofta överrumplar detta den utmärkte fäktaren och gör slut på honom med detsamma. Hur skulle då jag med min begåvning kunnat vidtaga några effektiva förberedelser mot en närsynt, vindögd, tjockhuvad tölp, som ämnade sig i ett galet träd och kom i ett rätt? Ja, just det gjorde han. Han valde ett galet träd, vilket naturligtvis råkade vara det rätta, och klättrade upp i det.
Nu var det allvarsamt för oss. Vi sutto stilla och avvaktade utgången. Bonddrängen stretade sig uppför den knöliga stammen. Kungen reste sig och höll ena benet till reds. Då klättrarens huvud kom inom räckhåll för det, hördes ett dovt ljud och karlen föll pladask i backen. Ett utbrott av häftig vrede följde, skaran svärmade till från alla håll och vi voro fångar uppe i trädet. Ännu en karl klättrade upp, grenen, som tjänat oss till bro, upptäcktes och en våghals besteg det träd, från vilket grenen utgick. Kungen befallde mig att spela Horatius och försvara bron. En stund närmade sig fienden med mycken fart; men vad gjorde det, anföraren för var avdelning fick sig en sinkadus, som fällde honom bara han kom inom räckhåll. Kungen fattade åter mod och hans glädje var gränslös. Han sade, att om ingenting kom i vägen för våra utsikter, skulle vi få en härlig natt, ty följde vi den nu inslagna taktiken kunde vi försvara trädet mot hela den landsändan.
Tyvärr kom mobben snart till samma slutsats, avstod följaktligen från sin anfallsplan och började överlägga om andra sätt. Några vapen hade de icke, men det fanns gott om stenar och stenar dugde mycket bra. Vi hade ingenting att invända. En och annan sten kunde möjligen tränga upp till oss, men det var inte troligt. Vi voro väl skyddade av grenar och löv och vi syntes icke från någon god siktpunkt. Om de bara ville förslösa en halvtimme på stenkastning, skulle mörkret komma oss till hjälp. Vi kände oss ganska belåtna. Vi kunde le, ja, nästan skratta.
Men det gjorde vi inte och det var allt bäst, ty då skulle vi blivit avbrutna. Innan stenarna i femton minuter surrat genom löven och studsat mot grenarna, började vi märka en lukt. Vi nosade på den och funno förklaringen,
Det var rök! Vi hade slutligen förlorat spelet — det måste vi erkänna. När röken bjuder, måste man komma. Högen av torrt ris och fuktigt ogräs växte allt mer och mer och när karlarna sågo det tjocka molnet stiga och omsluta trädet brusto de ut i stormande jubel. Jag fick fram andan så pass att jag kunde säga:
»Stig på, min furste! Min plats är efter er.»
Kungen flämtade.
»Följ mig ned», sade han, »och stöd ryggen mot ena sidan av stammen — lämna den andra sidan åt mig. Och sedan skola vi slåss. Var och en må stapla upp sina döda efter eget tycke och för gottfinnande.»
Därefter steg han ned, harklande och hostande, och jag följde med. Jag kom till marken ett ögonblick efter honom, vi skyndade till våra respektive platser och så började vi giva och taga så mycket vi orkade. Slamret och bullret voro förskräckliga. Det var en storm av villervalla, tumult och fallande slag. Helt plötsligt redo ett par män in i hopen och en röst skrek:
»Håll, eller ni äro dödens män!»
Vad det lät bra! Röstens ägare bar gentlemannens alla kännetecken: en pittoresk och dyrbar dräkt, en befallande hållning, ett hårt ansiktsuttryck och av utsvävningar stämplade drag. Hopen drog sig ödmjukt tillbaka som kuschade hundar. Gentlemannen betraktade oss med prövande blick och sade i sträng ton till bönderna:
»Vad göra ni med dessa män?»
»De äro vettvillingar, nådiga herre, som kommit vandrande, vi veta inte varifrån och —»
»Ni veta inte varifrån? Vilja ni påstå, att ni inte känna dem?»
»Högt ärade herre, vi tala sanning. De äro främlingar och okända för alla här i trakten. De äro de våldsammaste och blodtörstigaste galningar som nånsin —»
»Tyst! Ni veta inte vad ni säga. De äro inte galna. Vilka äro ni? Och varifrån komma ni? Förklara er!»
Vi äro ej annat än fredliga främlingar, sir», sade jag, »och vi resa i egna angelägenheter. Vi äro från ett avlägset land och obekanta här. Vi ha icke haft för avsikt att göra något ont, men om inte ni så tappert trätt skyddande emellan skulle dessa människor ha dödat oss. Som ni förmodat, sir, äro vi ingalunda galna, ej heller äro vi våldsamma eller blodtörstiga.»
Gentlemannen vände sig till sitt följe och sade lugnt:
»Piska in de där djuren i deras hålor!»
Mobben försvann ögonblickligen och efter bönderna följde ryttarna, svängande sina piskor och obarmhärtigt ridande ned dem som voro vettlösa nog att hålla sig till vägen i stället för till snåren. Skriken och bönerna dogo snart bort i fjärran och ryttarna återkommo så småningom. Gentlemannen hade under tiden examinerat. oss men just inte fått reda på mycket. Vi slösade med tacksägelser för den tjänst han gjort oss, men vi meddelade honom inte annat än att vi voro främlingar från ett avlägset land, utan vänner här. Sedan hela eskorten kommit tillbaka sade gentlemannen till en av sina tjänare.
»För fram handhästarna och sätt upp dessa män.»
»Ja, mylord.»
Vi placerades i eftertruppen bland tjänarna. Vi redo tämligen fort och höllo en stund efter mörkrets inbrott utanför ett värdshus vid vägen, tio till tolv engelska mil från scenen för våra ledsamma erfarenheter. Mylord gick genast till sitt rum, sedan han beställt supé, och så sågo vi honom icke mer. I dagbräckningen följande morgon frukosterade vi och gjorde oss färdiga att färdas vidare.
Mylords förnämsta följesven steg nu fram helt nonchalant och sade:
»Ni ha sagt att ni tänkte färdas vidare på den här vägen och vi ämnade oss åt samma håll. Min herre, earl Grip, har därför befallt att ni få behålla era hästar och rida vidare samt att några av oss rida med er en tjugu mil till en vacker stad som heter Cambenet, och sedan äro ni utom all fara.»
Vi kunde ej annat än tacka och säga ja till förslaget. Vi begåvo oss av, sex till antalet, i en jämn och trevlig lunk och under samtalets gång fingo vi veta, att mylord Grip var en mycket förnäm person i sin hemort, som låg en dagsresa bortom Cambenet. Vi redo så pass sakta att vi först mitt på förmiddagen tågade in på stadens salutorg. Här stego vi av, bådo än en gång hälsa och tacka mylord och närmade oss sedan en folkhop, som samlats mitt på torget, ty vi ville veta vad det var som så intresserade hopen. Det var återstoden av det där gamla slavtåget. De hade således hela denna tid gått och släpat på sina kedjor. Den stackars äkta mannen saknades tillika med många andra, och några nyköpta slavar hade lagts till de gamla. Kungen var inte alls intresserad utan ville gå därifrån, men jag var det så mycket mer och tyckte att det var så synd om dem. Jag kunde inte ta mina ögon från dessa spillror av krossade människoliv. Där sutto de gruppvis på marken, tysta, utan att klaga, med böjda huvud — en i sanning rörande syn. Och i uppskakande motsats härtill framstod ej trettio steg därifrån en mångordig skrävlare, som för en annan folksamling höll ett osmakligt tal, varuti »vår ärorika brittiska frihet» högt prisades.
Det sjöd i mig. Jag hade glömt att jag var plebej, jag mindes att jag var man och, kosta vad det ville, skulle jag bestiga den där tribu —
Klick! Både kungen och jag hade blivit belagda med handklovar. Våra följeslagare — mylords tjänare — hade gjort det och lord Grip hade stått och sett på. Kungen blev ursinnig och utbrast:
»Vad menas med detta otillbörliga skämt?»
Mylord sade bara helt kallt till chefen för sina missdådare:
»Bjud ut slavarna och sälj dem!»
Slavarna! Ordet hade fått en ny klang — hur obeskrivligt hemsk. Kungen lyfte sina handbojor och sänkte dem åter med dödande kraft, men mylord var ur vägen då de föllo. Ett dussin av den skurkens tjänare rusade fram, och inom ett ögonblick stodo vi hjälplösa med händerna bundna bakom oss. Vi förklarade så högljutt och så allvarligt att vi voro frimän, att det väckte uppmärksamhet hos den där frihetsskrävlaren och hans patriotiska anhang, som nu samlades kring oss och intogo en mycket tvärsäker hållning. Oratorn sade:
»Om ni verkligen äro fria män, ha ni ingenting att frukta — Britanniens gudaborna frihet omsvävar er med sitt skydd! (Bifallsyttringar). Det skola ni snart få se. Tag fram era bevis!»
»Vad för bevis!»
»Bevis på att ni äro frimän.»
Ah, nu kom jag ihåg det! Men jag sade ingenting. Kungen däremot utbrast häftigt:
»Du är galen, karl. Det vore bättre och förnuftigare om den här tjuven och skurken bevisade att vi icke äro frimän.»
Ser ni, han kände sina egna lagar ungefär såsom annat folk ofta känner lagarna, nämligen till deras ordalydelse, icke till deras verkan. De fatta en övertygelse och bli mycket heta då det blir fråga om att tillämpa lagarna på dem själva.
Alla arbetarna skakade på huvudet och sågo helt besvikna ut. Några vände ryggen till och voro ej längre intresserade. Oratorn sade — och nu i affärsmässig, icke i känslosam ton:
»Om ni inte känna ert lands lagar, är det på tiden att ni lära känna dem. Ni äro främlingar för oss — det vilja ni väl inte förneka. Det är möjligt, att ni äro frimän, men det är också möjligt att ni äro slavar. Lagen är klar: den fordrar icke att åklagaren skall bevisa, att ni äro slavar, den fordrar att ni bevisa, att ni icke äro det.»
Jag sade:
»Bästa herre, ge oss bara tid att skicka bud till Astolat eller ge oss bara tid att skicka till Helighetens dal —»
»Tyst, min gubbe, det där är mycket ovanliga suppliker och ni kan väl inte hoppas att få dem beviljade. Det skulle kosta mycken tid och alldeles oförlåtligt besvära er herre —»
»Min herre, idiot!» röt kungen. »Jag har ingen herre. Jag är själv he —»
»Tyst, för Guds skull!»
Jag lyckades verkligen hejda kungen i tid. Vi hade det redan tillräckligt svårt och det skulle inte gagna oss att inge dessa människor den föreställningen att vi voro dårhusmässiga.
Det tjänar ingenting till att rada upp detaljerna. Earlen lät bjuda ut oss och sålde oss på auktion. Samma infernaliska lag, som rådde här, hade på min egen tid rått i våra Sydstater över trettonhundra år senare, och hundratals frimän, som icke kunnat bevisa att de voro frimän, hade på grund av den lagen blivit sålda som slavar på livstid utan att saken gjort något särdeles starkt intryck på mig. Men så fort lagen och auktionskammaren ingingo i min personliga erfarenhet, blev den sak, som förut endast synts mig olämplig, rent av himmelsskriande. Ja — sådan är människan!
Ja, vi såldes på auktion, som om vi varit svin. I en stor stad med livlig handel skulle vi ha inbringat ett ganska högt pris. Men här var marknaden flau och följaktligen såldes vi för en summa som kommer mig att blygas bara jag tänker på den. Kungen av England slogs bort för sju dollars, hans premiärminister för nio, då onekligen kungen var värd tolv och jag femton. Men så går det till här i världen. Om man forcerar en försäljning på en trög marknad — varan må heta vad som helst — så gör man en dålig affär, det kan man slå sig i backen på. Om earlen hade haft så pass mycket vett —
Men varför skulle väl jag arbeta upp mina sympatier till fördel för honom? Jag släpper honom tills vidare, Jag tog bara så till sägandes hans nummer.
Slavhandlaren köpte oss båda och hakade fast oss vid sin långa kedja, där vi kommo på sladden. Vi anträdde vår marsch och tågade ut från Cambenet vid middagstiden och det föreföll mig ofantligt sällsamt och besynnerligt, att kungen av England och hans förnämaste minister marscherande med handklovar, bojor och ok i en slavkonvoj, kunde gå förbi alla slags sysslolösa män och kvinnor och passera nedanför fönster där ljuva och sköna varelser sutto, utan att de ådrogo sig en nyfiken blick eller framkallade en enda anmärkning. Tänk, tänk! Det bevisar bara att en kung är inte mera gudomlig han än en stackars luffare. Han är en tämligen obetydlig och förkonstlad figur för den som inte vet att han är en kung. Men avslöja blott hans stånd, och man kan knappt andas när man ser på honom. Vi äro allt narrar litet var. Det är väl medfött, kan jag tro.