En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 35
| ← Yankeen och kungen sålda som slavar |
|
En sammandrabbning i mörkret → |
TRETTIOFEMTE KAPITLET.
En bedrövlig tilldragelse.
Denna världen är full av överraskningar. Kungen grubblade och det var naturligt. Vad månne han grubblade på, frågar ni? Jo, på den häpnadsväckande beskaffenheten av hans fall — från den mest upphöjda plats i världen till den lägsta; från den mest lysande ställning till den mest obemärkta; från det högsta kall till det mest föraktade. Och ändå kan jag gå ed på att vad som i början mest graverade honom icke var detta utan att han inbringat ett så uselt pris. Han kunde inte smälta dessa sju dollars. Mig förbluffade det till den grad då jag först fick höra det, att jag inte kunde tro mina öron — det föreföll inte naturligt. Men så fort min inre syn klarnade och jag kom till rätta med kärnpunkten, insåg jag att jag misstagit mig; det var naturligt. Se här skälet: en kung är någonting förkonstlat och även hans känslor äro förkonstlade, alldeles som en automatisk dockas rörelser. Som människa är han däremot verklig och hans känslor som människa äro verkligheter, icke skuggor. Genomsnittsmänniskan skämmes att bli värderad under sin egen uppskattning av sitt värde och kungen var helt visst icke mer än en genomsnittsmänniska, om han ens nådde upp till det.
Besitta honom, han tröttade mig så att jag kunde gå åt med sina försök att bevisa, att han var värd minst tjugufem dollars och bort inbringa det — en orimlighet, som vittnade om fräck egenkärlek. Jag var inte ens själv värd så mycket. Men det var ett ömtåligt ämne att disputera om. Jag ansåg mig böra undvika all tvist om saken och i stället spela diplomat. Trots alla samvetsbetänkligheter måste jag helt oförsynt medgiva, att han bort inbringa tjugufem dollars, fastän jag alltför väl visste, att det aldrig i tiden funnits någon kung som varit värd hälften så mycket och att de kommande tretton seklerna icke skulle skåda någon, som ens var värd fjärdedelen. Ja, han tröttade mig. Om han började tala om skörden eller om väderleken eller det politiska tillståndet eller om hundar eller katter eller offentlig moral eller teologi eller vad annat som helst, så suckade jag, ty jag visste vad som skulle komma. Han skulle ur ämnet hämta en ursäktande förklaring till den tråkiga sjudollarsförsäljningen. Var gång vi gjorde halt där en hop folk samlat sig, gav han mig en blick, som tydligt sade: »Om auktionen förnyades här, bland dessa människor, skulle resultatet bli ett helt annat». Då han först såldes, roade det mig i hemlighet att se honom slås bort för sju dollars, men innan han slutat att våndas och bråka om saken önskade jag att han inbragt hundra. Det fanns inte heller någon möjlighet att komma ifrån frågan, ty varenda dag beskådades vi av eventuella köpare, som uppenbarade sig än här, än där och deras uttalanden om kungen läto ungefär så här:
»Se här en två och en halv dollars klabb med trettiodollars fason. Skada att fasonerna inte äro säljbara.»
Dessa anmärkningar framkallade till sist ett ledsamt resultat. Vår ägare var en praktisk person och kom till den slutsatsen, att detta fel måste rättas om han skulle finna köpare för kungen. Och så började han lägga an på att fråntaga kungen hans fasoner. Jag hade kunnat ge mannen några värdefulla råd, men det gjorde jag inte. Det är inte värt att ge råd till en slavdrivare, såvida man inte vill skada den sak man förordar. Jag hade funnit det svårt nog att reducera kungens fasoner till bondens, till och med när kungen var en villig och nitisk lärjunge. Att nu företaga sig att söka reducera kungens fasoner till slavens och det med våld — lycka till! Det var nog en svår uppgift. Detaljerna förbigår jag — det spar mig besvär att överlämna dem åt er inbillning. Jag vill bara anmärka, att efter en veckas slut fanns det många bevis på att piskan, klubban och knytnäven varit vid verket. Kungens kropp var sorglig att skåda och kunde pressa fram tårar, men hans sinnelag — ja, det var alldeles oberört. Till och med den tjockhuvade slavuppsyningsmannen kom till insikt av att det kan finnas en och annan slav som förblir man tills han dör — man kan krossa hans ben, men icke hans manlighet. Denna barbar fann från det första försöket till det sista att han icke kom åt kungen, men att kungen både kunde träffa honom och gjorde det. Han uppgav därför slutligen saken och lät kungen behålla sina fasoner. Sanningen var den att kungen var någonting vida mer än kung, han var man, och när en man är en man kan ingen trumfa mannen ur honom.
Vi hade det svårt under en hel månad, strövade fram på vägarna och ledo mycket. Och vilken engelsman var då den som mest intresserade sig för slavfrågan? Jo, hans majestät kungen! Från att ha varit den allra likgiltigaste, hade han blivit den allra mest intresserade. Aldrig hade jag hört någon med ett så bittert hat yttra sig i denna sak. Och därför dristade jag än en gång framställa en fråga som jag för flera år sedan framställt men då fått ett så skarpt svar på att jag ej ansett det klokt att vidare blanda mig i ämnet. Skulle han avskaffa slaveriet?
Hans svar kom lika skarpt som förra gången, men klingade nu som musik. Jag önskar inte att någonsin få höra ett mera glädjande svar, fastän jag inte kan gilla eden. Kraftordet kom nämligen nu nästan i mitten i stället för i slutet, där det naturligtvis haft sin rätta plats.
Och nu var jag redo och villig att bli fri. Jag hade inte velat bli fri förr. Nej, det där var väl inte riktigt sant. Visst hade jag velat bli fri, men jag hade inte velat göra förtvivlade försök och alltid avrått kungen från sådana. Men nu — ah, jag hade kommit i en ny luftkrets! Friheten var nu värd vad pris som helst. Jag uppgjorde en plan och förälskade mig tvärt i den. Den fordrade tid och tålamod — mycket av båda delarna. Man kunde hitta på hastigare utvägar och fullt lika säkra men ingen så anslående som denna, ingen som kunde bli så dramatisk. Och därför ämnade jag inte avstå från den. Den kunde vålla månaders dröjsmål, men det gjorde ingenting, jag skulle fullfölja min plan, det var säkert, det.
Emellanåt råkade vi ut för äventyr. En kväll överraskades vi av häftig snöyra och hade ännu en mil kvar till den by dit vi skulle. Vi omslötos plötsligt som av en tät dimma, så ymnig var den drivande snön. Man såg ingenting och snart hade vi gått vilse. Pådrivaren piskade oss alldeles förtvivlat, ty han såg ruin för sig, men piskslagen förvärrade blott saken, ty de drevo oss längre från vägen och från möjligheten att få hjälp. Slutligen måste vi stanna och kasta oss ned i snön där vi voro. Ovädret fortfor till inemot midnatt och upphörde då. Två av de svagare männen och tre kvinnor hade redan dött och några andra kunde inte röra sig utan hotades av död. Pådrivaren var nästan från förståndet. Han körde upp de levande — lät oss stå, hoppa, slå oss själva med händerna för att sätta blodomloppet i gång och själv hjälpte han till så mycket han orkade med piskan.
Men nu inträffade ett avbrott. Vi hörde skrik och tjut och bäst det var kom en gråtande kvinna springande. Då hon fick se oss, störtade hon in i vår skara och bad om beskydd. En massa folk kom efter henne, några män voro försedda med bloss och de ropade att hon var en häxa som satt en underlig sjukdom på åtskilliga kor, så att de dött. Sina trollkonster hade hon övat med tillhjälp av en djävul som iklätt sig formen av en svart katt. Den arma kvinnan hade stenats, så att hon knappt såg ut som en människa, sargad och blodig som hon var. Nu ville massan bränna henne.
Nå, vad tror ni att vår ägare gjorde? När vi slöto ring kring den stackars kvinnan för att skydda henne, fann han på en fördelaktig utväg. Han sade, att de skulle bränna henne här eller alls icke få henne. Och tänk er bara, det gingo de in på. De bundo henne vid en påle; de gingo efter ved och staplade upp den kring henne; de tände med blosset under det att hon skrek och bad och tryckte sina båda unga döttrar till sitt bröst. Och vårt odjur, som ej tänkte på annat än affären, piskade oss att intaga ställning kring bålet och värmde oss till liv och handelsvärde vid samma eld som förbrände den stackars oskyldiga modern. En sådan herre hade vi. Jag tecknade mig hans nummer till minnes. Den där snöstormen hade kostat honom nio av hans hjord och därefter blev han i många dagar mera brutal än någonsin mot oss. Han var så ursinnig över den lidna förlusten.
Och vi hade flera äventyr. En dag mötte vi en procession, Och en sådan procession! Allt rikets slödder tycktes ha slutit sig till den och alla voro de druckna. Främst rullade en kärra med en likkista, på vilken satt en ung vacker kvinna om aderton års ålder, som ammade ett litet barn, vilket hon allt emellanåt med innerlig kärlek tryckte till sitt bröst, och gång på gång torkade hon från den lilles ansikte de tårar som från hennes ögon regnade över det. Och var gång log den lilla älsklingen så glad och nöjd mot henne, bearbetande hennes bröst med sin lilla knubbiga hand, som hon klappade och smekte mitt över sitt bristande hjärta.
Män och kvinnor, pojkar och flickor travade bredvid eller efter kärran, hojtande och skrikande fula ord, sjungande strofer ur opassande visor, hoppande, skuttande, dansande — en riktig häxsabbat, som man mådde illa av att se på. Vi hade kommit in i en av Londons förstäder utanför vallarna och här fick man se prov på ett slag av Londons skådespel. Vår ägare skaffade oss goda platser nära galgen. En präst tjänstgjorde, hjälpte flickan att bestiga schavotten, talade tröstande ord till henne och tillsade undersheriffen att skaffa henne en stol. Och sedan ställde han sig bredvid henne intill galgen, blickade ett ögonblick ned på de uppåtvända ansiktena vid hans fötter och sedan ut över den jämna, fasta ytan av huvuden, som sträckte sig åt alla håll både när och fjärran, varefter han började att berätta hur det förhöll sig med detta fall. Och det låg medlidande i hans röst — i sanning någonting sällsynt i detta okunniga och vilda land! Jag kommer ihåg varenda detalj av vad han sade, men jag minns inte orden, därför förändrar jag dem till mina egna:
»Lagen är ämnad att skipa rättvisa. Ibland misslyckas den. Detta kan icke hjälpas. Vi kunna blott sörja och vara undergivna och bedja för dens själ som orättvist fälles av lagens arm samt bedja, att hans bröder i olyckan må bli få. En lag sänder denna stackars unga varelse till döden — och det är rätt. Men en annan lag hade ställt henne där hon måste begå sitt brott eller svälta med sitt barn — och inför Gud är den lagen ansvarig såväl för hennes brott som för hennes nesliga död.
För kort tid sedan var denna unga varelse, detta adertonåriga barn, så lycklig maka och mor som någon i England och på hennes läppar låg sång — glada och oskyldiga hjärtans naturliga uttryck. Hennes unga man var lika lycklig som hon, ty han gjorde sin plikt som en karl, arbetade bittida och sent i sitt yrke och hans bröd var ärligt förtjänt, han hade det bra, försörjde sig och de sina och lade sin skärv till nationens rikedom. Tack vare en förrädisk lag drabbades hans hem av undergång. Den unge mannen blev genskjuten på gatan, pressad till krigstjänst och skickad till sjöss. Hustrun visste ingenting om. Hon sökte honom överallt, bevekte de hårdaste hjärtan med sina tårars vädjan, sin förtvivlans brustna vältalighet. Veckor gingo, hon lyssnade, väntade, hoppades och hennes själskraft försvagades under olyckans tunga börda. Så småningom hade alla hennes små tillhörigheter blivit omsatta till föda. Då hon inte längre kunde betala hyran, blev hon utkörd. Hon tiggde så länge hon orkade; då hon till sist måste svälta och mjölken tröt, stal hon ett stycke lärft till värde av en fjärdedels cent, i tanke att sälja det och rädda sitt barn. Men hon hade blivit sedd av lärftets ägare. Hon häktades och togs i förhör. Mannen intygade anklagelsens sanning. Man lade sig ut för henne och hennes sorgliga historia anfördes till hennes försvar. Även hon fick tillåtelse att yttra sig och hon sade, att hon stulit lärftet, men att hon på sista tiden varit så virrig, att när hon överväldigats av hunger visste hon inte skillnad på rätt och orätt, visste ingenting riktigt, utom att hon var rysligt hungrig. Ett ögonblick blevo alla rörda och en benägenhet att låta nåd gå för rätt gav sig till känna — hon var ju så ung, så utan vänner, hennes fall så beklagansvärt och den lag som berövat henne hennes stöd var ju klandervärd, som varande första och enda orsaken till hennes förseelse. Men härpå svarade allmänna åklagaren, att allt detta var nog både sant och sorgligt, men många småstölder begingos i dessa dagar och olämplig benådning skulle här innebära en fara för äganderätten — o, min Gud, ha då skövlade hem och sin far berövade små barn och brustna hjärtan ingen för brittisk lag helig äganderätt! — så att han måste yrka på straff.
Då domaren satte på sig sin svarta mössa, reste sig ägaren av lärftet och när de hemska orden ljödo, utbrast han med darrande läppar och askgrått ansikte: ’O, stackars barn, stackars barn, inte visste jag att det var döden!’ och så föll han handlöst ned. Då de lyfte upp honom, hade han mist förståndet och innan solen gått ned hade han tagit livet av sig. Det var en välsinnad man, i grund och botten en hederlig karl. Lägg hans mord till det som här kommer att begås och skriv dem båda på deras räkning som bära skulden: Britanniens härskare och Britanniens hårda lagar. Stunden är inne, mitt barn. Låt mig bedja över dig — icke för dig, arma, oskyldiga hjärta, utan för dem som bära skulden till din olycka och död och som bättre behöva det.»
Efter denna bön lade de snaran om den unga flickans hals och de hade mycket besvär med att lägga knuten till rätta under hennes öra, ty hon kysste hela tiden alldeles vilt sitt lilla barn, tryckte det mot ansiktet och bröstet och översköljde det med tårar, halvt klagande, halvt skrikande, under det att den lille kuttrade, skrattade och sparkade i sin förtjusning; troende att alltsammans bara var skämt och lek. Inte ens bödeln stod ut utan vände sig bort. När allt var i ordning hade prästen all möjlig möda att locka och draga barnet ur moderns armar och steg hastigt utom räckhåll för henne; men hon slog ihop händerna, skrek till och ämnade störta sig över den lille. Repet och undersheriffen höllo henne dock tillbaka. Då föll hon på knä, sträckte ut händerna och ropade:
»En enda kyss till — o, min Gud, en enda till, en enda — det är en döende som ber därom!»
Hon fick den och hon nästan kvävde det lilla barnet. Då de sedan togo det tillbaka, ropade hon:
»O, mitt barn, min älskling, han kommer att dö! Han har intet hem, ingen far, ingen vän, ingen mor —»
»Han har allt detta!» sade den gode prästen. »Jag skall ända till min död bli allt detta för honom.»
Då skulle ni ha sett henne! Tacksamhet? Behövs det ord för att uttrycka tacksamhet? Ord äro ej annat än eldens skugga, i blicken ligger själva elden. Hon gav honom den blicken och förde tacksamheten med sig till den himmelska skattkammaren, dit allt gudomligt hör.