Erik Grane/IX.
| ← VIII. |
|
X. → |
IX.
En varm töväderssol lyste öfver staden, och
vattnet rann i strida forsar ur rännorna, medan
här och där långa sträckor af gatstenarna blanka
och rentvättade tittade upp ur snön. Det var i
Mars, och nere vid Flustret stupade redan de
första Islandsgubbarna glittrande och skrofliga ned
utför det tvära fallet, där vattnet var grumligt och
brunt med gult fradgande skum.
Några unga män gingo vid tretiden utför Vaxalagatan. Grane i midten, bärande en liten rem, som innehöll pläd, paraply och käpp. De voro alla lindrigt echaufferade och talade fort.
När de kommo ner till järnvägstationen, mötte de Ling.
— Åh fan, hvart ska du resa?
Grane tog honom i hand.
— Jag lemnar Upsala.
— Hvad säger du? Häm. Lemnar tjufhålet? Är buren för trång för den fria anden? Hähäm.
— Jag har inga pengar.
— Ja, det har inte jag häller. Häm.
— Ja …
Grane skrattade lätt.
— Jag har tagit en kondition.
— Ja, då kommer du ju till tillbaka.
— Ja, d. v. s. om jag kan skaffa pengar.
— Kostar på att fara, hva? Hähäm! sade Ling, och det låg en ovanlig ömhet i rösten. Känner till det där. Pengar eller lifvet, heter det förr eller senare. Pengar eller lifvet, heter det, när det gäller, om man ska få stanna här eller inte. Och i de flesta fall får man pengar. Men då får man bota med lifvet. Hähäm. Ty det kommer surt efter ända till döddagar. Tacka gud, att du inte har några pengar, så att du slipper vara här. Och vill gud dig något riktigt ondt, så skaffar han nå’n gammal idiot, som lånar dig pengar för att komma hit igen. Var lugn du. Du får dem nog förr eller senare, och då har man dig här igen. Hähäm.
Ling vägde på hälarna och såg Grane rätt i ansigtet.
— Ja, hvem vet? På två år förändras så mycket.
— Var lugn du, här blir sig nog ganska likt.
De skakade hand, och innan Ling gick, sade han:
— Kom inte hit igen. Luften här inte bra för dig. Den tär på krafterna.
Det lät så olika Lings vanliga ton. Men Grane hade ej tid att svara härpå. Han såg en stund efter den andre med känslan af att vilja säga något vänligt. Men Ling var redan borta.
Grane gick in i väntsalen, där kamraterna redan väntade honom med biljett och poleteringsmärke.
Han tog Schultz afsides och sade hastigt med en stämma, som lät ansträngd och tjock:
— Du skrifver väl?
— Ja.
Schultz log.
— Kommer du att sakna Upsala?
— Nej, inte Upsala.
Grane teg en stund och sade därpå hastigt, som om han velat halka öfver orden, utan att bli öfverväldigad af dem:
— Men tiden, som går mig ur händerna.
Han vände sig till de andra och kände i det samma, hur Schultz hastigt tryckte hans hand.
Norström önskade honom med ett leende välkommen åter, Lindberg föreslog ett fyrfaldigt lefve på perrongen, och Hultin yttrade som sin önskan, att Herran måtte sända sina änglar, att de måtte bära honom på sina händer.
Grane lofvade att komma upp ett par dagar nästa termin, hvarpå Hultin förklarade, att matlaget skulle ha honom i vänlig åtanka och köpa, hvad behof gjordes till högtiden.
Klockan ringde och alla rusade fram till kupédörrarna. Grane skjutsades in, dörren stängdes, och de fyra kvarvarande stodo i en grupp framför fönstret, genom hvilket Grane såg ut.
Ingen sade något egentligt. De betydelselösaste ord uttalades, blott för att något skulle sägas.
— Hvad heter stället? sade Norström.
Grane nämde det.
— Det ligger i Södermanland.
Lokomotivet släpper ut ånga, stationsinspektoren hvisslar, ångpipan hvisslar, och tåget sätter sig långsamt i gång.
Lindberg ropar lefve, och de öfriga hurra fyra gånger. Grane svänger med hatten och hurrar ensam af alla krafter, hviftar, så länge han kan se skymten af perrongen och hattarna, som svängas i luften.
Därpå lutar han sig tillbaka i sitt hörn, utan att se ut. Han ser inte de hvita fälten, på hvilka bara fläckar sticka fram, icke den vackra granskogen, som står nytvättad och grön i den våta snön, ej solen som sänder långa, sneda strålar mellan träden.
Endast en liten strimma ser han, en strimma af solen, som letat sig in i kupén och leker på den stoppade väggen midt emot honom.
Han sitter hopsjunken och tillbakalutad, och han tänker på sina första barnaår, underliga, vemodiga tankar, medan tåget rasslande rycker honom bort. Men han erfar icke ungdomens glada förväntan att finna något nytt, endast en frysande känsla af fruktan, att ungdomen skall försvinna, medan han själf ej gör annat än väntar … och väntar …