Hoppa till innehållet

Erik Grane/X.

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  IX.
Erik Grane
av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

X.
XI.  →


[ 147 ]

X.


Den minnesvärda 30 April 1879 klockan 9 på morgonen satt häradshöfdingsämnet Oskar Berling rätt opp i sängen och svor.

— Det var sju tusan. Klockan var nio, och han som skulle tentera. Af gunst och nåd hade han fått lof att tentera just på denna heliga morgon, när rikets herrar och akademiens fäder skulle bulta på hörnstenen till den monumentala bygnad, där man i framtiden skulle plugga vett i studenter. Klockan half 10 skulle han vara hos professorn, och vid den tiden skulle han inte ha annat än latin i skallen. Han hann inte att få sig en kopp kaffe en gång. Det var sju tusan.

Berling började med en förtviflad min att sätta på sig strumporna.

— Det var ju grundlägningsfesten i dag. Berling hade alldeles klart för sig, att det skulle byggas ett nytt universitetshus. Han hade visserligen funderat åtskilligt på, hvad den där stortänkta byg[ 148 ]naden skulle användas till. Kuggis fans ju förut, och på föreläsningarna var det inte modernt att gå nu för tiden. Det var bara latmaskar, som gingo på föreläsningar, sade Hultin. Men det var detsamma. Kungen skulle komma till sta’n, och det skulle bli en stor fest och procession och tal och supning. Och så skulle han, fattig fan, få lof att tentera i latin först, och det utan att han druckit kaffe en gång.

Nu öppnades dörren, och en gammal amper gumma visade sig på tröskeln.

— Det var väl fan, började Berling. Ska hon inte väcka mig, när jag har sagt till, att jag ska tentera?

Madamen stannade vid dörren och såg ännu mera amper ut än förut.

— Hvad är det kanditaten säger? började gumman. Ska han stå och svära åt mig, som i fem och trettio års tid inte gjort annat än slitit ut mig för de här välsignade studenterna? Ska en gammal människa behöfva ta emot ovett, för att man en enda gång på en så’n här da’, när hela sta’n är i högtidsskrud, som det stod i tidningen, råkat glömma bort sig? Jag ska säga kandidaten, att i dag har det i en half timmas tid ringt i klockorna, och vaknar han inte, när det ringer i Herrans hus, så inte lär han vakna, för att jag står och rystar på honom.

[ 149 ]Och därmed tog gumman skorna och stack af ut genom dörren för att borsta.

Berling morrade och svor och slet i sina svarta byxor, så att han kunnat rifva i tu dem. Och altibland kastade han en blick i »romerska antiqviteterna» eller skanderade vers för sig själf. Till sist slängde han böckerna i sängen med den förklaring, att nu barkade det åt helvete lika bra, antingen han läste längre eller inte. Så letade han en stund på öfre hyllan i klädskåpet, till dess att han fick fatt i en bit ost och ett två dagar gammalt franskt bröd. Det åt han upp och drack vatten till.

Därefter tog Berling en öfverblick af sin person i spegeln. Skjortvecket var något knöligt, och den hvita halsduken satt i hårdknut. Han pröfvade hvita mössan framför spegeln och fann, att han i alla fall såg ut som en student, när han skall tentera. Svart, hvit, slätkammad, alvarsfull och med ett uttryck af hemsk förskräckelse i sin beskedliga fysionomi.

Sorgsen i hågen, gick Berling utför trappan och vidare framåt gatan. Han gick och funderade på, hvad professorn skulle fråga honom om. Kom han med Livius, då var det ingen fara, bara han inte kom in på de förfärliga kapitlen i tredje boken. Berling svettades, så fort han tänkte på dem. Horatius var han häller inte rädd för. Ty den kunde han utantill.

[ 150 ]Vides, ut alta stet nive candidum, började han att gå och idisla för sig själf.

Vides, ut alta stet nive candidum.

Han höll på med det, ända till dess att han stod i professorns port och drog efter andan.

Om Berling öfver hufvud hade brukat fundera öfver, hvarför han gjorde så eller så, skulle han utan tvifvel denna gång hafva känt sig förvånad, öfver att han så där utan någon rimlig anledning gick och pratade för sig själf. Nu nöjde han sig helt enkelt med att sluta upp med saken och utan vidare gå uppför trappan och ringa på.

En piga kom och öppnade, och Berling bockade sig artigt.

— Det gör alltid godt på något sätt, tänkte han.

— Var så god och stig in. Professorn kommer strax, sade flickan och log på ett sätt, som förbryllade tentanden.

— Tackar så mycket, sade Berling.

Inne i professorns rum satt den blifvande häradshöfdingen Oskar Berling och beundrade skrifbordet och ett par bronsstatyetter. Han kunde inte begripa, hvad de skulle föreställa. Den ena stod på ett ben och hade vingar på fötterna. Den andra var ett kvinfolk. Hon var naken till midjan och hade inga armar. Berling satt just och funderade på, om han inte skulle våga att stiga upp och taga den där figuren i hand och [ 151 ]vända på den — han tyckte, hon såg lifvad ut — när professorn i detsamma kom in.

Professorn var en liten fet och rödlätt karl med små svarta mustascher och en liten rund måne i nacken. Han var godmodig och gladlynt och hyste djupt förakt för alla tentamina i latin, som inte voro ämnade för minst filosofie kandidatexamen. Genom att i tjugufem år inte hafva sysslat med annat än döda språk, hade han fått en glad och skämtsam uppfattning af alt, som rörde sig i nutiden, och som han ansåg mindre vigtigt.

Berling bockade sig tre gånger, medan han höll i professorns hand. Sedan satte han sig, såg sig orolig omkring och hostade. Han kände sig otroligt rädd. Ty han kunde inte veta, att professorn, när han steg upp från frukostbordet, hade sagt åt sin hustru: »I dag ska jag, ta mig tusan, med anledning af dagens betydelse göra pinan kort.»

— Hvad har herrn läst? sade professorn.

Det är en af de finesser, som man understundom får höra i Upsala, att vissa professorer kalla studenterna för »herrn.»

— Jag har läst kursen, sade Berling långsamt och bockade sig igen, där han satt på stolen.

Professorn dolde ett småleende och bad Berling slå upp ett kapitel på andra boken i Livius. Berling läste långsamt upp latinet, och så började han öfversätta. Det gick bra, och professorn [ 152 ]nickade tyst för hvar sats. Berling började känna sig lätt om hjärtat, men samtidigt svor han inom sig långa ramsor. Ty andra boken hade han läst i skolan och hade han vetat, att han skulle få läsa på den, så kunde han inte ha behöft att läsa igenom alla de andra böckerna, som kostat honom ett himla arbete.

När kapitlet var slut, trodde Berling, att professorn skulle börja med grammatikan och låta honom göra reda för hvarje ord särskildt. Och det hade alltid varit Berlings fasa i skolan. Han satt tyst och kippade efter andan. Men det blef ingenting af. I stället lade professorn bort boken och sade uppmuntrande:

— Det går ju bra det här.

Jaså, var det inte värre? Berling började känna sig riktigt styf i latin. Professorn var ju en hygglig prisse, som det skulle vara en fröjd att få dricka en toddy med.

Nu kom Horatius fram, och professorn satt en lång stund och letade i en tjock foliant, full med latinska noter, som på grund af det språk, hvarpå de voro tryckta, antogos omöjligt kunna tjäna tentanderna till något slags vägledning.

Slutligen upphörde bläddrandet, och professorn lade fram boken på bordet. Berling tittade i den för att se, om han kände igen sig.

— Med anledning af dagens betydelse, yttrade [ 153 ]professorn, ta vi den gamla vanliga: Nunc est bibendum, nunc pede libero pulsanda etc.

Den kunde Berling utantill. Han läste opp den, som om det hade varit katekesen, och öfversatte hela stycket utan att hämta andan.

— Nja, sade professorn, hvad är det för versslag?

— Det är versus alcaicus, sade Berling tvärsäkert.

— Hvad består den af?

Berling tog sig en lång funderare.

— Nåå? sade professorn.

— Det kommer jag inte ihåg, sade Berling.

Professorn gick ett par slag på golfvet och bet sig i läppen för att ej skratta.

— Ja, men tänk efter litet.

Det vet nog herrn. Berling funderade igen.

— Den består af en hexameter och en pentameter, sade han till sist.

— Ja, men för all del, tänk nu litet. Är herrn säker på det? Består den af en hexameter och en pentameter?

— Ja-a.

— Ja, men för all del, tänk nu litet. Fins det någon hexameter i den här versen?

Berling såg i boken och räknade på fingrarna.

— Neej, sade han till sist.

— Nåå. Försök en gång till då. Hvaraf består en versus alcaicus?

[ 154 ]Berling satt tyst.

— Jag har så svårt för det här, sade han till sist.

Professorn stälde sig i fönstret och såg ut. Den där var för oomkullrunkelig.

— Vi ska väl se till, hur det är med »antikviteterna» då? sade han.

Berling befans hafva ganska svårt för dem också, och efter ännu en stunds frågande förklarade professorn tentamen var slut.

— Hvad får jag för betyg? sade Berling.

— Herrn kan väl inte begära mer än approbatur? sade professorn.

Berling funderade en stund igen.

— Neej, sade han. Det gör mig detsamma. Men får jag det då?

— Läs på prosodin och antikviteterna till examen och lycka till, sade professorn.

— Tackar ödmjukast, sade Berling och gick ut.

Men när han kommit ut på gatan, svor han öfver, att han hade läst för mycket. Hvad attan skulle det tjäna till, när man ändå inte fick visa, hvad man kunde? Det där kunde han, när han gick i skolan. Men i alla fall var det skönt, att det var öfver. Om han skulle äta frukost och ta supen? Han hade två timmar på sig, innan festligheterna började.

Jo, det skulle han göra. Han hade tenterat i dag, och i dag invigdes det nya universitetshuset. [ 155 ]Jo, dagen var glad, och han skulle vara tillsammans med matlaget och äta middag, och se’n skulle han ta in en halfkanna till kaffet. Och så skulle han ta sig ledigt i två da’r för att hvila sig.

Berling påskyndade sina steg och inträdde med stolt hållning på hotel Phoenix, där han satte sig vid ett bord och bestälde en biffstek och en enkel sup. — —

Som Berlings städ-madam redan anmärkt, så inleddes högtidligheterna den 30 April 1879 medels ringning i domkyrkan kl. 8 f. m. Handlanden Vennberg vaknade i sin säng vid det förfärliga ringandet och trodde, att elden var lös. Skomakar Pettersson knuffade sin halfsofvande hustru i sidan och förklarade, att det visst var någon sjuhimmelens begrafning. Men makan tillrättavisade honom och sade, att på denna dag firades en fest, som för sekler skulle gifva glans åt den svenska odlingen — det hade hon läst i tidningen, — och därför skulle hr Petterson stiga opp och kläda sig för att ta sin hustru under armen som annat gentilt folk och stänga butiken och gå ut och titta på ståten. Hr Petterson visste egentligen inte, hvad det var frågan om. Men han gjorde, som hustrun sagt. Ty inte ville han vara sämre än andra.

Kandidat Ling var tidigt på benen. Sedan veckor tillbaka hade han gladt sig åt denna dag.

— De ha fått pengar, sade han, — Häm! [ 156 ]Pengar — för att bygga en ny föreläsningslokal, och då skall H. M. Konungen gifva glans åt företaget genom att vara med och lägga grundstenen. Häm. För resten lägger han inte grundstenen. Han bara knackar på den. Häm.

Ling åt sin lilla frukost, hvilken värdinnan för elfva riksdalar i månaden hvar morgon skickade in på en bricka. Och sedan han det gjort, gick han ut för att se på sta’n.

Det var hvarken varmt eller kallt. Himlen var på det mest tviviala sätt grå, och gatorna voro slaskiga. Men staden var klädd i festskrud. Öfveralt var det sopadt och uppsnyggadt, öfveralt syntes rena studentmössor, nyrakade ansigten och hvita halsdukar. Och när klockan blef tolf, stängdes bodarna, gatorna började fyllas med folk, hvilka allesammans drogo sig bortåt platsen, där gamla ridhuset stått, och upp till Karolina vandrade nationernas vaktmästare med standaren, hvilka skulle användas i den högtidliga processionen.

Utanför Phoenix mötte Ling och Berling hvarandra. Berling hade slutat sin frukost och stod på trappan med händerna i rockfickorna och en cigarr i munnen, belåtet njutande af matsmältningen.

— Goddag, sade Ling och stannade. Ska du ut och jubla öfver vetenskapens ännu oresta tämpel? Hva? Häm.

[ 157 ]Berling vägde på klackarna.

— Jag tänkte gå opp åt Karolinabacken ett slag. Jag har tenterat i dag.

Ling blef genast utomordentligt vänlig, och hans ansigte lystes för ett ögonblick upp som af en blixt.

— Ja, det kan man då kalla en Försynens skickelse. Häm. Outransakliga äro Herrans vägar. Just på denna dag aflägger en af dem, som äro ämnade att en gång blifva en prydnad för vårt land, sitt första mandomsrön i vetenskapens altartjänst. Lycka till på den bana, du valt, unge man. Ifrån detta ögonblick äro vi för i dag oskiljaktiga. Det blir väl altid råd för ett par halfkannor på eftermiddagen? Häm.

Och dermed tog Ling Berling under armen och båda tågade upp till Karolina, där det stora festtåget skulle samla sig.

En half timma senare gick en högtidlig procession fram öfver Slottsgatan. Platsen omkring universitetshuset var till trängsel fyld af en böljande människomassa, alla fönster voro fullpackade med åskådare. Från takgluggarna på ridhusets stall tittade några mindre välkända fruntimmersanleten ner på sina gamla bekanta, och — som det stod i ett festreferat — många hade ej ens försmått de tillfälliga utsigtspunkter, som grushögar och träd kunna erbjuda.

I ena hörnet af den påbörjade grundvalen fans [ 158 ]en enda solid hörnsten, och kring denna sten var det, som hufvudintresset samlades. I den samma fans en fyrkantig fördjupning, och öfver denna fördjupning sväfvade, hängd i en ofantlig pålkran, ännu en sten, bestämd att för årtusenden täcka de bidrag till framtidens kulturhistoria, hvilka omtänksamma nutidsmänniskor ämnade testamentera åt sina efterkommande.

Öfver mängdens hufvuden syntes plötsligt studentkårens båda banér, och på spetsen af det ena satt ugglan och hade ondt i ögonen af dagsljuset och såg beskyddande ned på de båda marskalkarna, hvilka gingo i spetsen för fäderneslandet bildningshär. Efter baneret kom studenternas almänna sångförening, och efter denna de studerande nationerna med fanor, fanbärare och kuratorer. Denna afdelning af tåget af slutades af tvänne marskalkar.

Alt efter som tåget kom fram till destinationsorten, ordnades, de ankomna af marskalkar. Ling och Berling fingo sin plats, så att de stodo midt framför den öppna rundel, där ceremonien skulle förrättas. Tåget skulle altså passera förbi dem.

Nu började afdelningen II. Akademivaktmästaren kom gående och efter honom verkmästaren med mur ar verktygen på ett hy ende. Man såg en murslef af silfver, en hammare af poleradt stål, delvis beslagen med silfver. Alla människor sträckte på halsarna och tittade, men man fick inte se mycket. Ty nu började den ena efter den andra [ 159 ]att komma. Först kommo bygnadsentreprenören, bygnadskontrollanten och arkitekten. Härefter öfrige särskildt inbjudne hospites: Stadsfullmäktiges senior och ordförande, Allmänna högre läroverkets rektor, Borgmästaren, Regementschefen, Landshöfdingen. Andra kammarens vice talman, ett f. d. Statsråd, Ecklesiastikministern, Andra kammarens talman. Och allra sist kommo åter tvänne marskalkar.

Den, som därefter tilldrog sig den största uppmärksamheten var akademisekreteraren, hvilken på sin mage bar ett hyende, ofvanpå hvilket grundläggningsdokumentet och myntlådan voro placerade.

— Hvad är det för något? sade Berling. Han kände sig andaktsfullt och högtidligt stämd och betraktade med stora ögon kansleren och prokansleren, universitetets rektor och falkulteternas dekaner, akademiska konsistoriets medlemmar samt universitetets öfrige lärare och tjänstemän, professorer, docenter, adjunkter, notarier och vaktmästare.

— Hvad hade han på den där gentila brädan? sade Berling. Aldrig hade han drömt om, att man gjorde så mycket väsen af att bygga ett hus.

— Brädan? sade Ling och sände ett gemytligt leende upp mot de provisionela läktarne, hvilka vimlade af societens damer i alla möjliga kulörer. Brädan? Hvad är det du kallar för brädan? Hyende kallas det för, ska’ jag säga dig. Häm. Och på det hyendet ligger ett dokument, och i [ 160 ]det dokumentet står det, hvem som har skaffat pengar till det här fosterländska företaget — häm — och hvad de finaste af de här gubbarna heter. Och det dokumentet skall läggas ner i en sten, och den stenen är universitetshusets grundsten. Huset står säkrare, när det är bygdt på så gentila namn, begriper du. Häm. Det är bara omtänksamhet mot dem, som ska’ skrifva historia några tusen år härefter, ser du. Då kan det hitta på och hända, att efterverlden glömt våra storheter, och för den händelse är det alltid nyttigt, att de gräfvas upp igen. Patriotism, ser du. Häm. Men jag tror, att om vi om några tusen år kuude sitta på en molntapp eller någon annan stans och se på effekten, när folk hittar det här dokumentet, så skulle vi just inte känna oss smickrade. Eller hvad tror nu?

Berling skrufvade på sig och stod på tå för att se bättre.

— Det vete fan, sade han.

Emellertid hade H. M. Konungen anländt, universitetets rektor och falkulteternas dekaner hade hälsat honom, och psalmen »vår Guds är oss en väldig borg» sjöngs, medan regementsmusiken blåste koralen som ett accompagnemang.

Härefter framträdde erkebiskopen och höll en lång bön.

»Om Herren icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som därpå bygga», sade erkebiskopen. [ 161 ]Och en stämning af högtidligt lugn föll öfver församlingen. De funnos, som tviflade på, att någon så säkert visste, hvad Gud egentligen tänkte om detta sätt att smickra sig själfva, när man firade den heliga vetenskapen. Men skaran stod tyst, och rektor uppläste grundläggningsdokumentet, så lydande:

Hans Majestät Konung Oscar II gjorde år 1877, det fyra hundrade året efter Upsala universifets stiftelse, nådig framställning om anslag för en Universitetsbygnad i Upsala, hvilken samma år å svenska folkets vägnar af denna riksdag beviljades;

stadfäste i nåder den Akademiska Styrelsens förslag till den nya bygnaden den trettonde September 1878;

lade högtidligen grundstenen till samma bygnad i sitt sjunde regeringsår den 30 April 1879.


Universitetets Kansler var då

o. s. v. o. s. v.

När detta dokument var uppläst, var det aldeles tyst bland den talrika åhörarskaran. Endast Ling framstötte ett sakta »Häm».

Rektor bad H. M. Konungen, att han måtte leda den högtidliga handlingen.

Och konungen framträdde och talade med mäktigt ljudande stämma om: [ 162 ]Tro — men icke utan kunskap.

Upplysning — men icke utan tro.

Därefter började själfva ceremonien. H. M. Konungen nedlade i den urhålkade stenen grundläggningsdokumentet, som förut jämte jubelfestmedaljen, då gångbara svenska mynt, universitetets statuter, föreläsningskatalogen, studentkatalogen, festsången och ceremonielet vid grundläggningsfesten lagts i myntlådan. Därpå tog konungen murbruk på silfvermurslefven, vidrörde därmed lätt den släta marmorskifva, som täckte öppningen, och knackade därefter hörbart på den med hammaren. Därefter framträdde i tur och ordning Ecklesiastikministern, Känsloren, Prokansleren, ett f. d. Statsråd, Rektor och Dekanerne, Studentkårens ordförande, Kamrarnes talmän, Landshöfdingen, Regementschefen, Borgmästaren, Allmänna högre läroverkets rektor. Stadsfullmäktiges ordförande, Prisnämndens närvarande ledamöter. Arkitekten och Kontrollanten. Allesammans lade de på murbruk, och allesammans knackade de med hammaren. Ceremonien började draga ut på tiden, och den högtidliga stämningen började öfvergå i en muntrare. Till och med på den officiela estraden såg man mer än ett sarkastiskt leende riktas mot det allvarliga mureriarbetet.

Och det gick en suck af lättnad genom församlingen, när ändtligen studentsången på melodien [ 163 ]af »Vårt land» uppstämde den särskildt i universitetets namn författade festsången.

»Som kornet göms i jordens famn,
»I hopp om gyllne skörd,
»Så lägges här för ljusets hamn
»En framtidsgrund i Herrens namn» o. s. v.

Början var litet olycklig, emedan den skulle sjungas på melodien af »Vårt land», hvarför hela sången gjorde intryck af att börja med »Som kor». Och alvaret, som endast med möda uppehållits under ceremonien, försvann aldeles under sången.

— Jag tror vi gå nu, sade Ling. Nu är det bara rektors tacksamhet och folksången, som är kvar. Det tror jag vi kan. Häm. Hvad tycker du?

— Jag är alt litet trött i bena, sade Berling.

Ling och Berling trängde sig ut genom folkmassan och undkommo nedåt Järnbron till.

Strax därefter återvände tåget i omvänd ordning till Karolina, där processionen åtskildes.

Men när Ling blef ensam med Berling, lossades hans tungas band. Han uppskattade visserligen icke denne som åhörare. Men han talade ändå om det antediluvianska i dylika tillställningar och om vetenskapens humbug och folksångens humbug och förevigade statuter. Han var aldeles röd i ansigtet och sade »häm» mellan hvartannat ord.

Berling hörde på honom med den största förvåning. Han var en glad själ, festtalare ex pro[ 164 ]fesso. Men med alvarsamma saker skämtade han aldrig.

— Jag tyckte, det var jäkla vackert altihop, sa’ han.

— Tyckte du det? sa’ Ling. Häm. Du är bestämdt för god för den här verlden. Köp dig ett par blå glasögon med det första. Annars kunde du hitta på att få igen synen.

Berling tittade på Ling igen.

— Hvad fan är det åt dig? sade han. Jag tror, att du är arg.

Ling var verkligen upphetsad. En indignation, som var ovanlig för honom, lyste ur hans ögon.

— Har du lust att bli nihilist? sade han.

Berling tvärstannade.

— Jag tror du är galen?

Då tog Ling den andre i axlarna, ruskade honom och brast i gapskratt.

— Ah. Det är bara skoj, begriper du. Gamla gosse? Du har ju tenterat i dag, vet jag. Kom nu, så äta vi middag tillsammans. Och så tar du fram en liten halfkanna? Hva? Eller två om det kniper? Jag skall hålla tal. Ett för den akademiska kårandan och ett för fan och hans mor. Kom nu bara.

Middagen åts, punschen dracks, och munterheten stod högt i tak. Men kl. 12 på natten, strax innan sällskapet bröt upp, reste Ling på sig, [ 165 ]knackade i bålen och yttrade följande minnesvärda ord:

M. H. Jag har altid tyckt om Upsala. Men i synnerhet har jag älskat Upsala i festdrägt. Den sanningskärlek, det frisinne, den flärdlöshet, som vid dylika tillfällen besjäla vårt samhälle, äro i sanning beundransvärda. Hvad jag i dag har varit vittne till, skall jag aldrig glömma. M. H. Snabba äro lifvets högtidsstunder, liksom toner försvinna de, som skalden säger. Häm. Må emellertid den gamla Upsalaandan aldrig dö. Ett lefve för det gamla, evigt oföränderliga Upsala. Lefve det. Hurrah.

Och härmed nådde — som det sedan stod i festreferaten, — den minnesvärda 30 April 1879 sitt slut.