Förarbetena till Sveriges rikes lag 7/Förslag till Utsökningsbalk 1714
| ← Förslag till Missgerningsbalk 1696. |
|
Urkunder till Rättegångsbalkens historia. → |
Förslag till Utsökningsbalk 1714.
1. Svea hofrätts utlåtande.
Kongl. Swea Hoffrätts påminnelser wid det af Kongl. Lagcommissionen författade uthkast till Uthsökningsbalcken såwäl uti skuldsaker som missgiärningsmåhl.
Cap. I:mum.
Om befallninghafwares person, ämbete och betienter, samt theras beskydd wid rätts fullbordan.
§ 1. Emedan ordet förty i lagen gemenligen brukas, då några skiäl och orsaker bifogas till det, som föruth är andragit, så synes Kongl. Rätten bättre, att här i begynnelsen af § i stället för detta ordet förty, sättes aldenstund eller såsom.
Till § 4:de och orden: konungens befalningshafwares ämbeten etc. Såsom både uti de föregående, så wäl som denne och fölliande §§ brukas ordet befalningshafware, der likwäl uti 1696 åhrs samt andre Kongl. Maij:ts förordningar det exprimeras med befallningshafwande; ty lemnas till Kongl. Lagcommissionens godtfinnande, om icke i anledning deraf här samma ord befallningshafwande äfwen kunde brukas. Så synes och nödigt den meningen uti samma 4 §, draga sorgfällig wård therom, att rättwisans skipande i städer och på landet uprätthålles etc. således uthsättja: draga sorgfällig wård therom, att rättwisans skipande wid underrätterne i städer och på landet uprätthålles, på det ett sådant slut deraf eij må tagas, att befalningshafwanden skulle hafwa upsicht om rättwisans skipande jämwäl wid hoff- och öfwerrätterna.
Wid orden uti § 5: warin tå skyldige först domaren derom warna etc. påminnes, att emedan, der något wrångwisligen förrättes af domaren, dess förseelse är så beskaffat, att det icke altid är nog, det han allenast blifwer warnad af landshöfdingen, utan bör hoffrätten derom notificeras, under hwars lydno underdomarne egenteligen stå, förutan det, att landshöfdingen elliest häraf kunde taga den meningen, det underdomaren i alla måhl för des begångne fehl, efter hans godtfinnande, kommer att warnas, eller hoffrätten derom kungiöras, om icke derföre orden således kunde införas: warin tå skyldige efther saksens beskaffenhet antingen domaren therom warna, eller Kongl. Maij:ts hoffrätter derom tillkiännagifwa.
Till orden uti § 8 med mindre the theröfwer först hafwa theras förmäns särskilte bud och befalning, etc. påminna, att ehuruwäl Kongl. Maij:ts förordning af den 3 julii 1694 förbinder aldeles fogdar, att förrätta någre excutioner utom landshöfdingens befalning, likwäl och emedan allmogen, särdeles uti de widlyftige lähnen, skulle alt för mycket graveras, om de altid, och jämwäl uti ringare saker, blefwo förbundne att resa till orten, der landshöfdingen wistas; ty synes fogdarne tillstånd kunna lemnas, på laga kraftwundne domar och resolutioner af ringare wärde, till 10 à 20 daler sm:t sig bestigande, att förrätta executionen uti de widlöftige lähnen, och derest konungens befallningshafwande är långt ifrån den executionsökandes hemwist boendes, på det omkostnaden med resa och dylikt eij må stiga högre än sielfwa fordran, och parten derigenom ifrån des rätts uthsökande afskräckas.
Wid orden uti § 14: för alt skadestånd och kåstnad till swars stånda tyckes wara nödigt att tillägga: jämwäl efter sakens beskaffenhet lagligen ansees.
Wid § 15 och orden: som på föresagde sätt oförswarligen uti des ämbete bemötes lemnas till Kongl. Lagcommissionens ompröfwande, om icke det woro bättre, att i stället för oförswarligen sättes otilbörligen.
Äfwen så wid § 16, om icke i stället för ordet tilltränger kunde sättias nödgas, finner sig befogad, eller tarfwar.
Uti § 17 synes Kongl. Rätten de orden: warder derom tillwunnen såsom onödige kunna uteslutas, efter som af det föregående factum ändå tyckes wara klart, och således eij behöfwas, att det skulle ankomma på widare bewijs att blifwa tillwunnen; kunnandes wid slutet af denna § 17 i stället för: ther må och then brottslige etc. införas: ther bör och then brottslige allan skada etc., på det befallningshafwanden eij måtte lemnas tillfälle härutinnan att arbitrera.
Uti § 18 tyckes wara bättre i stället för: sine ämbetes ährender fahra etc. sättes sine ämbetes ährender förrätta.
Wid 19 § och orden: tå bör thesamma tillhållas att framgifwa thet underslagne, eller sättia ther redbar borgen före etc. påminnes, att såsom det, hwilket på sådant sätt borttages, eij annorledes kan anses, än som ett spolium, så bör det eij lemnas uti den brottsliges behag, att antingen framgifwa det underslagne, eller sättia ther redbar borgen före, utan på det parten eij måtte komma till att lida, kunde härutinnan de grader obserweras, som wid andre slike tillfällen pläga brukas, neml. att den brottslige först tillhålles att framgifwa det underslagne, eller, der han det eij kan giöra, att sättia ther redbar borgen före, men der han den eij gitter præstera, då gå uti arrest.
Cap. II:dum.
Om the måhl, som under konungs befallningshafwande till rätts fullbordan höra.
Uti § 2 synes det ordet måge aldeles kunna uthelemnas, effter som meningen ändå är fullkomlig.
Cap. III:um.
Wid de orden uti § 1: genom en kort skrifft tycker Kongl. Rätten kunna tilläggas: eller mundteligen.
§ 2. Påminnes att i stället för: finnes liusliga, synes bättre kunna säijas: och finnes likwäl af klara bewijs, tyckandes Kongl. Rätten, det wid de orden: rätt sin, woro nödigt att tillsättia: efter saksens beskaffenhet och de ingifne skiäl, hwilka ändå noga böra af executoren skiärskådas, af hwad wigt de äro.
§ 4. Härwid lemnas till den Kongl. Lagcommissionens ompröfwande, om icke, efter executionsstadgans 5 §, nödigt woro, att här uthsättes högst 3 månaders tid, efter saksens beskaffenhet, doch så,
att creditoren ingalunda derigenom ställes i osäkerhet om sin betalning.
§ 5. I stället för ordet mundjäf synes beqwämligare kunna brukas ogrundade jäf, eller mundklander.
§ 6. Emedan fatalierna altid gifwit anledning till disputer, och ju mehra de inskränkas, ju flere trätor komma derwid att yppas; altså, på det framdeles detta wärck må blifwa så mycket redigare, tycker Kongl. Rätten bäst wara, att parterne förunnes en månads fatalier öfwer alt, att emot executorens erhållne resolution deras beswär andraga, undantagandes Kongl. slottzcancelliet, öfwer hwars resolutioner utan åthskillnad, antingen parten är boendes här i staden eller intet, allenast 14 dagar honom kunna lemnas till beswärens ingifwande på högre ort.
Wid begynnelsen af § 7 lärer det ordet med komma att uteslutas, och till de orden: med deras swar uthe, synes böra tillsättias: och den, som sig beswärat, lagligen bewiser sig hafwa tillstält dess contrapart samma beswärsskrift, då stånde honom fritt en widimerad afskrift af densamma att ingifwa, hwarpå saken sedan kan företagas och afgiöras.
Cap. IV.
§ 6. Wid de orden: eller i penningar wändas, tyckes böra tilläggas: så framt det icke äro sådane saker, som intet länge kunde conserweras, utan nödwändigt skulle förderfwa.
Cap. V.
§ 1. I stället för gitter tyckes wara bättre att bruka det ordet kan; jämwäl uti § 2 för de ord: på skuldebref: för skuldebref.
Wid de orden: och kan therom genast öfwertygas, påminnes, att när någon antingen nekar sin egen hand, eller beskylles hafwa förfalskat skuldebref sitt, och dertill wises sannolika skiäl bör executoren med sådane måhl, såsom stridiga, sig icke befatta, utan till wederbörligit forum förwisa.
Uti § 3 synes nödigt, det tiden till att tala på det skuldebref man woro låkad eller twingat att underskrifwa, för de enfaldigas efterrättelse skull, tydeligen uthsättes, så att den, som deremot will protestera, bör det giöra å landet wid nästa ting, och i städerne å nästa rådstugudag, på det den, som en sådan obligation undfått, eij måtte hafwa råderum densamma till någon annan att transportera och förhandla; tyckandes Kongl. Rätten jämwäl, wid sådan händelse wara angelägit, att den, som blifwit förledd att sådant skuldebref utgifwa, bör det executoren i orten tillkiännagifwa, på det han, när execution på en sådan förskrifning sökes, beskaffenheten och sammanhanget deraf må hafwa sig bekant.
§ 5. Med wittnom och skiälom thensamme genast bewisa. Desse ord synas gifwa en executor anledning till den mening, som wore honom tillåtit att afhöra wittnen, der likwäl det hörer domaren till att pröfwa så wäl wittnens habilitet, som och dömma öfwer de jäf, som mot, dem kunna anföras; hwarföre de således skulle kunna inrättas: eller med wittnom, som först böra af domaren edeligen afhöras, thensamma genast bewisa.
Uti § 11 lärer det ordet: omåtteligit, aldeles kunna utheslutas.
Cap. VI:tum.
Uti § 3 så wäl som der det ordet flerestädes är anfördt, tyckes i stället för uprop, kunna sättias uthrop, och wid den meningen i samma §: till den mästbiudande föryttras lemnas till Kongl. Lagcommissionen, om icke de orden: efter föregången laga wärdering, kunde, i anledning af Kongl. Maij:ts förordning de a:o 1685 d. 28 januarii, tillsättias; emedan sådant icke allenast skulle wara nyttigt, så för creditoren, der han wille behålla ägendom, som debitoren, om han den wille inlösa, utan och derigenom förekommas, att ägendomen intet förbytes, eller för ett alt för ringa wärde bortsälljes.
§ 4. Till den meningen i denne §: will den, som fordrar, dem eij effter det wärde antaga, tyckes böra tilläggas: eller debitoren kan them till samma eller högre wärde straxt utbringa, så att tiden icke för creditoren alt för långt utdrages, och det för den orsak, att creditor intet må allena hafwa frihet at behålla ägendomen för det utsatte wärde, der den högre kunde af debitoren afsättias.
Uti § 8. Synes den meningen: eller hos andra ren fordring hafwa kunna utelemnas, emedan ingen är skyldig annors skuld att infordra eller i betalning antaga, warandes det med rättwisan mehra enligit, at man söker man, så att hwar creditor söker sin debitor, och således, enär bägges fordringar äro liquide, skuld emot skuld qwittas, än att en creditor skall sökia 3:die man och derigenom uppehållas.
Cap. VII.
§ 1. Wid den meningen: må konungs befallninghafware i staden förordna borgmästare och råd påminnes, om icke detta således ändras kunde, det konungens befallninghafwande i staden må befalla borgmästare och råd att förordna någre af dess medell eller andre, som wärderingen förrätta. Och angående wärderingsmännernes eed hålla en del af Kongl. Rättens ledamöter före, att magistratspersoner och häradshöfdingar, som tilförena aflagt sine domareeder, wid wärderingar icke böra med sådan: eder beswäras, efter som en sådan syssla till deras embete hörer, hwilket de tillförene genom ed sig i gemen förplichtat troligen och redeligen att förrätta, hwarigenom Guds namns missbruk förekommes, som igenom öfwerflödige eder föröfwes; men alle andre personer, som dem adjungeras, böra denna eed aflägga, så wida de det förr eij giordt.
Uti § 4: att bärgmästare jämte andre förståndige bergsmän, tycker Kongl. Rätten sålunda kunna införas: att bärgmästaren jemte andre på bärgwärk förståndige män förordnas måtte, emedan de i synnerhet kallas bergsmän, som grufwodehlar och hyttor hafwa.
Cap. VIII.
De orden uti § 1: finnes i thet bo, som uthmätas skall, synas sålunda ändras kunna: finnes i thet bo, ther utmätning skie skall.
Uti § 2 skulle orden tyckas bättre lyda, om i stället för: skedt updrag af sin ägendom, sättes: som effter egendomens afstående kommer till bättre wilkor.
Utur § 3 och meningen: är han eij lagligen uthsagd, lärer det ordet han kunna umbäras, emedan hyreman, hwarpå samma ord har afseende, står straxt tillförenen.
Cap. IX.
Wid § 3 påminnes, att det ordet: beslag, tyckes böra uttagas, emedan det egenteligen säijes om ägendom.
Kunnandes wid det sista ordet i denna § misstänckter tillsättias: och ty kan bysättias, så att meningen blifwer: han är om flychten rättsliga misstänkter och ty kan bysättias.
§ 9. Uti detta måhl, der det med cronomärke teknade godset röres, tyckes Kongl. Rätten bättre wara något annat straff att utsättia, än en sådan confiscation af ägendomen, emedan tertius, som dertill och kunde rätt äga, derigenom kommo att lida; warandes och nödigt, att wid slutet och de orden: hårdt straff tillgiörandes, om skadans ärsättiande tillägges.
Cap. X.
§ 1. Wid de orden: pant eller borgen ställa tycker Kongl. Rätten, det meningen således i begynnelsen af denna § kunde ändras: Ingen må bysättias i skuldsaker, enär han gitter för sin skuld borgen ställa, att betala till den tid, som Konungens befallningshafwande förelägger; nu hafwer den fordrande länt på pant, tå skall, enär skulden betalt blifwer, panten så god återgifwas, med mehra, som samma § sedan förmäler. Wid § 3 påminnes, att desse quæstioner, som angå bättre rätt till debitorens egendom, synas intet höra till executoren, utan allenast till domaren, emedan derwid altid förefalla sådane omständigheter, som äro twistige.
§ 11. För det ordet wederborgen tyckes meningen således tydeligare kunna uthsättias: hafwa någon annans borgen deremot.
§ 14. Hwad som uti denna § förmäles om cautions upsäijande, synes intet giöra tillfyllest uti reelle cautioner, emedan borgemannen, när egendomen intet tillräcker hos sielfwa skuldenären, ändå bör betala hwad som brister; men skulle denna § allenast förstås om personel caution, så är derwid ingenting att påminna.
§ 16. Wid slutet af denna § påmintes, att uti sådane tillfällen synes och hustruns ägendom böra ställas i qwarstad, eller borgen derföre sättias, på det den eij må blifwa förskingrad.
§ 18. Såsom en sådan juratorisk caution aldrig tillförene här warit brukelig, så tyckes och Kongl. Rätten, till undwikande af mened, det bäst woro, wid förra wanligheten härutinnan låta förblifwa.
Cap. XI.
Uti rubriquen af detta capitel synes i stället för: {{sp|födas det ordet underhållas bättre hafwa rum.
Uti § 1 tyckes i stället för skuldägande, kunna sättias: den fordrande.
Cap. XII.
Wid slutet af den 1 § och de orden: i hoffrätten angifwa påminnes, att det endast bör förstås om landshöfdingarne, när förgripelser emot dem förelöpa, hwilket synes nödigt deruti uttryckeligen att uthsättia; emedan hwad som emot de nedrige executionsbetiente föröfwes, bör effter wanligheten wid underrätterne uptagas och afdömas.
Cap. XIII.
De orden: som all annor laga giäld, tycktes här aldeles böra utelemnas, efter som det elliest skulle hafwa ett sådant anseende, som skulle böter såsom annor privilegerad fordran considererade blifwa. hwilka dock intet, förrän giäld gulden är, uthsökas kunna.
Uthsökningsbalcker.
Om rättz fullbordan i brott och missgiärningar.
Cap. I.
Uti den 3 § synes det ordet: otwifwelachteligen eij hafwa rum, aldenstund det intet kan wara så säkert, innan uti saken blifwit ransakat och dömdt.
Cap. II.
Uti 4 § lärer i stället för: klare omständigheter, klar beskrifning böra sättias, emedan omständigheter hafwa afseende på en sak och giärning, men eij på någon person.
Angående fångelistorne, om hwilka uti 8 § förmäles, att de åthminstone tre gånger om åhret insändas skola, häller Kongl. Rätten före bättre wara, att de, effter förra wanligheten, och likmätigt Hans Kongl. Maij:ts bref af den 13 april åhr 1674 och den 26 maji 1693, samt landshöfdinge instruction, månadtligen till hofrätterne insändas.
Cap. III.
Uti 1 § tyckes i stället för: till skog fördan meningen sålunda kunna inrättas: och i galgebacken eller något morass i skogen nidergrafwa. För det öfriga, wid en sådan händelse, att en delinquent uti fängelset blefwo död, öfwer hwilken ransakningen redan wore till hoffrätten insänd, synes nödigt, det Konungens befalningshafwande sådant uti hoffrätten tillkiänna gifwer, på det man onödigtwijs ransakningen eij måtte upläsa och resolution expediera, hwilket uti denna § kunde tillsättias.
Wid de orden uti den 4 § af tienlige personer, tyckes böra tilläggas: af någon medicinæ doctor eller feldtskiär först besichtiga låta, om den i orten är att tillgå, men elliest af andra förståndiga personer.
Cap. IV.
Wid slutet af § 5, hwarest förordnas om de aflifwade missgärningsmäns nidgräfning, påminnes, att med deras kroppar, som på torgen halshugne eller ihiälskutne blifwa, skarprättaren intet får sig befatta, eij heller pläga de på en sådan plats nedergräfwas, tyckandes och Kongl. Rätten nödigt, att wid de orden i domen förundt är tillägges: hwilket i alla domar klarligen bör uthsättias.
Härhos kan och Kongl. Rätten eij opåmint lemna, att det härtill brukade fångarnes bakbindande, när de uthledas till rätteplatzen, dem under den långa wägen mycket mattar och ängslar, hwaraf de och förhindras med den andacht, som wederbör, sig till döden att bereda, hwarföre deruti någon ändring synes böra giöras, kunnandes händerne på sådane delinquenter, sedan alt annat förrättat är, och enär sielfwa execution dem öfwergå skall, således bindas.
Uti den 10 § tyckes wara nödigt att tillägga, det executoren icke allenast tijdeligen, utan och straxt bör hoffrätten om execution kungöra.
Cap. V.
3 §. Angående deras straff, som med hugg och slag öfwerfalla skarprättaren, då han på något sätt uti executionen felar, påminnes, det hans Kongl. Maij :t medelst des placat, gifwit Götheborg den 24 Maji 1700, sådane brott med lifsstraff belägger.
Cap. VI.
§ 6. Med hafwande konors afstraffande genom risslitande tyckes böra anstå, till dess de födt hafwa; ad verba: med spö näpsas förmenar Kongl. Rätten böra tilläggias: med penningeböter, eller, der han eij förmår böta, med spöslitande afstraffas.
Wid den 15 § lemnas till Kongl. Lagcommissionens ompröfwande, om icke, när någon för des brott är dömd till böter, och dem till fullo eij kan ärlägga, han då för alt sammans kunde plickta med kroppen, utan att en del deraf få med penningar giälda, och det återstående upfylla med kroppsplickt.
Præsentibus omnibus.
Joh. Retzius.