Förarbetena till Sveriges rikes lag 7/Urkunder till Rättegångsbalkens historia

←  Förslag till Utsökningsbalk 1714.

Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736. 7 Utlåtanden öfver lagkommisionens förslag. Wilhelm Sjögren (red.)

Urkunder till rättegångsbalkens historia.

1. Lagkommissionens betänkande 1698.

Till underdånigste föllie af Hans Kongl. Maij:tz nådigste befallning, att den öfwer lagens reviderande förordnade commission skulle wid handen gifwa någre stycken, som till processens och dess wijdlyfftigheters afkortande och lindring för dhe i domstolarne strijdande parter kunde lända, har commissionen tyckt nödigt Hans Kongl. Maij:t detta, som föllier, i underdånigheet att hemställa.

I.

Att stämbningar till den första instantien, anten det är uti häradz- eller cämbnersrätten, eller och uti dhe måhl, som på rådstugun immediate uptagas, skriffteligen utfärdas, eller och munteligen wed cämbnersrätterne och mindre saker å landet, af innehåld, hwilken som stämbning begärer, uti hwad sak, till hwad tijd och ort, hwilken stämbning på landet af någon läns- nämde- eller fierdingzman tillijka med en annan bofast, eller och af twenne andre inom häradet eller i sochnen boende beskedelige bofaste män, men wid cämbnärsrätterne genom stadsens tienare och en annan trowärdig man ställes den parten i händer, eller den munteligen tillsäges, som stämmas skall, anten på kyrckewallen å landet, eller hemma i hans huus och gård, eller der han sin tienst och boställe hafwer, eller och på dören anslås, så framt han sig undanhåller och wetterliget är honom hemma i sochnen, häradet eller staden stadder wara; hwilken tijd inom häradet kunde föreläggas fiorton dagar, utom häradet eller i en annan stad tree weckor, utom lagsagu sex weckor, men om han är mycket långt borto utom lagsagun, nijo weckor, emällan Swerige och Finland tree månader, emällan Lijffland, Estland, Ingermanland och Swerige fyra månader, dem, som utom rijket wistas, sex månader; till hwilken ända häradzhöfdingarne effter föregången communication med landzhöfdingarne tingen så långt förut lysa böre, att parterne kunna hafwa tijd stembningarne att uttaga och öfwerlefwerera låta, men dhe långwäga kunde citationerne så långt för utlysningarne tillställas, som här åfwan förmält är, då den instämbde parten skall wara plichtig att taga utlysningztijden i acht, och kunde utlysningarne utaf predijkestolarne publiceras till häradztingen twå månader förut, till lagmanstingen tree månader. I städerne stämmes till cämbnersrätterne åtta dagar förut, till rådstugun fiorton dagar, med mindre det är resande personer, eller och sådane måhl, som intet så långt drögzmåhl tåla kunna.

II.

Dhe strijdande parterne böra på häradztingen tijdeligen klåckan åtta om morgonen wara tillstädes; kommer någon då till att upropas, eller på tingzplatsen sökias eller efterfrågas, och är utan laga wijst: förfall borta, böte 1 dahler sölfwerm:t; sammaledes böter han och, om han effter middagen upropas eller effterfrågas, och intet sig infinner, och då tages wid andra upropet saken före, och dömes effter dess beskaffenheet; inkommer swaranden å samma ting med laga förfall, som är 1:o att han i sotesäng eller sårum ligger, 2:o i konungens tienst upbodat, eller faren är, 3:o i häcktelse sitter, 4:o af fienden hindras, 5:o af wådeld eller wattuflod nöd lijder, 6:o ifrån sine sinnen kommen, 7:o oförmodeliget infallande dödzfall af man, hustru, föräldrar eller barn, 8:o till högre eller annan rätt förr stämder är, då skiutes saken up till nästa ting; men wises intet sådane laga förfall å samma ting, tå dömes icke allenast i saken, utan då går och den afsagde domen till utmätning, hwilket den andre parten emot borgen lyffta kan, om han det begärer. Kommer den swarande parten på nästa ting, och effter föregången stämbning på sin wederpart, söker wisa sine laga förfall, då bör rätten sådan hans ursächt noga skiärskåda, och der hon laglig finnes, saken å nyo företaga och afdömma. doch begge parterne så wäl om förfallen som hufwudsaken laga waad förbehållet. Winner han både om förfallen och hufwudsaken, då går den undfångne utmätning tillbakars, men winner han om förfallen, och förlorar hufwudsaken, då blijr executionen ståndande, till dess domen af högre rätt kullkastas, hwilken och äfwen wäl om förfallen döma bör; kan han intet sådane förfall wisa, då stånde honom fritt inom natt och åhr hufwudsaken att återwinna, om han kan och gitter. Och hafwe ingen macht med en sådan sakz återwinnande längre att dröija, än natt och åhr ifrån den dag första domen föll, och äge sedan der uppå ingen wijdare talan. Pröfwer och öfwerdomaren någon wijdare ransakning wara af nöden, kan han den förordna på ort och ställe, som wederbör, förbehållandes sig sielf domen, sedan ransakningen inkommen är. Kommer swaranden tillstädes, och käranden utan laga upwijste förfall uteblifwer, då är swaranden för hans tilltaal aldeles frij, och niute för sin omkostnad en skiälig wedergäldning.

III.

Att parterne må påläggias i första instantierne, anten dhe munt- eller skriffteligen agera, tydeligen och noga framföra alt hwad till saksens uplysning tienar, och derwid sedan lägga alle sine bewijs, skiähl och documenter, som dhe kunna hafwa, och intet deruti förbjjgå, eller med upsåt, list och hwarjehanda konst innehålla, och till öfrige instantien lemna eller upskiuta; 2:o att för större richtigheet skull nödigt woro, att i cämbnärs- så wäl som i rådstugu- lagmans- och hoffrätterne, domarne böra af- och reenskrifwas, förr än dhe publiceras och afsäijas, så att begge parterne kunna straxt, så snart domen är afsagd, deraf få sin afskrifft, och den, som intet tager straxt ut den fallne domen eller resolutionen, skall böta i hoffrätten 5 dahler, i lagmans- och rådstugurätten 3 dahler och i häradz- och cämbnersrätten 2 dahler s:mt; 3:o att så wäl för en och annan parternas, särdeles dhe fattigas och enfaldigas, skull, så och för underdomarens heder och respect, man icke förplichtas så i hastigheet, utan beskied och betänckiande på stunden, som här till skiedt är, emot cämbnärsrättens dom wadepenningar att inläggia, utan förunnes dem twenne dagars råderum, nembligen till klockan 12 om tredie dagen sig att omhugsa och betänckia, om dhe willia wädia, eller eij.

IV.

Till rådstugurätterne synes ingen stämbning wara af nöden, utan när någon wädiat emot en cämbnärsdom eller resolution, bör cämbnersrätten straxt upsända originalacterne på rådhuset, och den wädiande till den adertonde dagen ifrån det den afsagder är, om morgonen klockan åtta, på rådstufwan inlefwerera sine beswär deremot eller böte för första upropet sex mk. s:mt, men blifwer han till klockan 12 utan laga förfall aldeles ute, böte 5 dahler s:mt, och domen förklares att på hans sijda hafwa wunnit laga krafft; faller bemälte tijd in på någon helgedag, kan han det nästfölliande rådstugudag giöra. Sammaledes hemställes och Hans Kongl. Maij:t, om icke dm, som har appellerat emot en häradzdom, må inom en månad ifrån det bemälta dom blifwit afsagd, inläggia hoos lagmannen eller hans fullmechtige inom lagsagan, fast tingztiman intet ändå är inne, sine beswär emot samma häradzdom dubbelt afskrefne, utaf hwilka lagmannen det ena exemplaret sielf behåller, det andra utgifwer han wederparten straxt till förklaringz, hwilket käranden, så snart lagmannen derpå skrifwit och antecknadt, skall den andra parten tillställa låta; warandes begge parterne ytterligare skylldige, så snart lagmanstinget utlyst blifwer, att infinna sig hoos lagman, och der afhämpta termin, på hwad dag dhe comparera skole, och den, som då utan laga förfall uteblifwer, böte för första upropet 3 dahler s:mt, men när han andre gången upropas och intet är tillstädes, bör saken lijka fullt företagas och afdömas. Der lagsagan wijdlyfftig är, synes lagmanstinget på twenne eller flere orter om hwart åhr böra hållas.

V.

Synes så wid häradz- som cämbnärsrätterne underdomarne böra uti wittnesbörden och attesterne om deras laga waad uttryckeligen sättia, att så wäl den appellerande som hans wederpart inom förbemälte tijder skola sig för lagmannen eller rådstufwurätten den förra sina gravamina att inläggia, den senare utan någon wijdare stämbningz afwäntande dem att emottaga, warandes då ingom tillåtet i lagmans- eller rådhusrätten flere inlagor än hwar sin att inläggia. Så synes och lagmans- och rådstufworätterne kunna tillstädias, att anten på parternes anhållande eller rättens gottfinnande påläggia dem juramentum calumniæ, förr än dem tillåtes sin sak att utföra.

VI.

Begärer någon, för saksens widlyfftigheet eller flere skiäls och wittnens anskaffande, något upskåf och dilation, tyckes domaren det samma noga och wäl böra pröfwa och öfwerläggia, om sådant upskof skiäligt är, och derpå sådan tijd sedan föreläggia, som han finner nödwändigheten fordra, och för honom kan förswarliget wara, hwaremot ingen wädia må, utan där han tilltroor sig domaren för wäldog att anklaga, kan han sine beswär emot honom inför hoffrätten angifwa, inom den tijd, som uti 13 puncten om laga wad förmäles.

VII.

När parten sig fuller i stadzrätterne inställer på första comparitions- eller upropzdagen, men utan laga skiähl och orsak försummar att infinna sig, då han andra gången och näste rättegångzdag blifwer upropad, då synes den försummande parten första gången böra böta i rådhusrätten 3 dahler och dhe andre stadsens collegier 2 dahler och i cämbnersrätten 1 dahler s:mt. Men försummar han andre gången, hemställes Kongl. Maij:t, om icke då saken kan till laga skiärskådan företagas, och som hon finnes wara beskaffad, sampt på dhe skiähl, som wid handen äro, afdömas.

VIII.

Uti cämbnärsrätten, om saken är af någon wicht, bör äfwen så wäl som uti rådstugurätten skrifftelige relationer utfärdas, och enär relationerne anten i cämbnersrätten, eller och i rådstugurne, så och hoffrätten äro färdige, förelägges hwardera parten till det högsta åtta dagar dem att igenomsee, underskrifwa och återlefwerera; försummar någon det utan laga föredragen ursächt, böte i hoffrätten 10 dahler, rådstugun 5 dahler och i cämbnärsrätten 3 dahler s:mt, och föresättes honom sedan ännu twenne dagar; gifwer han ändå intet relationen underskrifwen tillbaka, skall saken lijka fullt företagas och afdömas.

IX.

Att sammaledes må förhållas med dhe parter, som på den dem förelagde dag, utan laga förfall, sig till muntelige förhöör intet infinna, enär det antingen af andra utaf dhe strijdande parter begiärdt blifwer, eller och domaren det samma till sin underrättelse nödigt finner, om icke han första gången bör böta i hoffrätten 10 dahler, i rådstugun 5 dahler s:mt, i stadsens collegier 2 dahler s:mt och i cämbnersrätten 1 dahler s:mt, och wid andra gången han upkallas, den andra parten må blifwa hörd, samt saken företagas och afhielpas, anten han kommer eller eij.

X.

Om någon part, sedan han sine beswär emot dhe afsagde domar angifwit, och så wijda tagit dhe föresatte fatalia i acht, reser bort, utan att ställa någon fullmechtig till saksens wijdare utförande, bör sådant dess fodersamma utslag intet hindra, utan må icke dess mindre med dess utförande effter lag och processen förfaras, samt giöres deruti sådant utslag, som sielfwa rättwijsan fordrar. Men hafwer någon så högnödig resa och saken så swår eller angelägen är, att han den icke kan någon annan fullmechtig anförtroo, bör han der om för sin afresa tijdigt gifwa tillkänna och domarens ompröfwande det underställa.

XI.

Tyckes intet nödigt, att till doms afhörande uti lagmans rådstugu- och cämbnersrätterne någon annan stämbning gifwes, än som wid hoffrätterne skie plägar, utan måge parterne, när domen är färdig, igenom offenteliget anslag på dörren 2 dagar, förr än den afsäges, blifwa derom kungiorde, den samma att afhöra, och skall, sedan parterne warit till förhöör, intet länge med domens afsäijande fördröijas, hwilket Commissionen tycker på rådstugun i städerne, hwaräst hoffrätterne äro, bäst kunna skie om onsdagarne, på lagmans- eller cämbnersrätterne den dag, som dhe bäst och lägligast finna, och hälst i cämbnersrätten om måndagen; och hwilken sig då icke infinner, hafwe sig sielf att skylla för alt det han medelst sådan sin försummelse i en eller annan måtto skulle komma att lijda.

XII.

Att dhe, som sinnade äro dhe wid lagmans- samt rådhussrätterne och domcapitlen förr afdömde måhl och ärender i hoffrätterne wijdare föredraga och utföra, sedan dhe i rätterne wädiat, eller och i domcapitlen inom 8 dagar tillkännagifwit, att dhe willia med sine beswär gå till hoffrätterne, begge parterne utan någon wijdare stämbningz sökande eller afwäntande, inom en wiss, samt effter hwars och ens ortz aflägenheet stäld och lämpad tijd, sakerne uti hoffrätterne angifwa, och då tillijka med lagmans- eller rådhuusacterne, dem dhe skola låta reenskrifwa, inkomma med sine emot den afsagde domen författade beswär, så framt dhe, som wädiat, eller sine beswär andraga willia, tänkia sig deraf wijdare att få betiena, och icke willia af sådan sin rättigheet förlustige göras, åliggandes den, som saken wunnit, att sielf låta underrätta sig, om hans wederpart emot domen wädiat, så att han eller hans laga fullmechtige då kan sig till samma tijd inställa, att emottaga och swara på dhe beswär, som den andra emot honom inlägger. Om det intet skier, skola icke dess mindre kärandens beswär emottagas och saken afdömmas, effter dhe skiähl, som wid handen gifwas.

XIII.

Hemställes altså Hans Kongl. Maij:t uti underdånigheet 1:o om icke parterne uti dhe domar och resolutioner, som i dhe städer gifwas och afsäijas, hwaräst hoffrätterne äre belägne, måge inom en månadz tijd, ifrån det domen är afsagd, i hoffrätten sig angifwa och acterne med deductionen inläggia; 2:o uti Swea hoffrätt tyckes dhe domar, som affkunnas i Upland, Södermanland, Wässmanneland, Kopparbergz lähn, Närijke och Gästrijkland inom sex weckor böra angifwas; i Helsingeland, Jämpteland, Ångermanneland, Medelpad, Wästerbottn och Gottland 9 weckor. Ifrån Refwal synes dhe här till brukade apostoli reverentiales, jämte hoffrättens citationer och compulsoriales pro edendis actis kunna afskaffas, och i det stället föreläggas dem, så wäl som dhe, hwilka per ordinariam appellationem komma ifrån Riga, 4 månaders tijd sig att inställa.

2:o Uti Götha hoffrätten synes beswären emot dhe domar, som äro fallne uti Östergöthland, Calmare lähn och Småland, Skaraborgz samt Elfsborgz lähn, så och Halland, Skåne och Blekingen, böra inkomma inom 6 weckor; ifrån Wärmeland, Dahl och Bohuuslähn 9 weckor.

3:o Inför hoffrätten i Finland förelägges för dhe domar, som falla i Åbo lähn eller Åhland 6 weckors dag. Dhe, som undfå domar ifrån Österbottn, Nyland, Tawastehuus, Wijborg och Kexholms lähn, skola sig inom 9 weckors tijd inställa, men ifrån Ingermanland syna kunna föresättias 3 månaders dag.

XIV.

På det ingen må förebära eller inwända någon ursächt af okunnigheet om sådant, utan denne Kongl. förordningen må allom och isynnerheet den, som wederbör, till effterrättelse kunnig och wetterlig wara, bör hwar och en domare, som wädies ifrån, så och domcapitlen, uti dhe wittnesbörder, som under domen gifwes, uttryckeligen föresättia tijden ifrån hwar ort, som förbemält är, sig behörigen effter denne stadgans innehåld att infinna. Skole och alle underdomare, så snart emot deras domar eller resolutioner wädiat blifwer, derpå straxt öfwersända en notification eller upteckning till öfwerdomaren, anten det bör komma till rådhuus- lagmans- eller och hoffrätten.

XV.

Synes och rådeliget wara, att den myckna här tills brukade skrifftwäxlingen parterne betages, så att dem här effteråt jämte det dhe inläggia den förre instantiens act tillåtes allenast en gång hwardera att skrifwa, den ena korteligen och wäl att författa sine beswär emot den ågångne domen, den andra sig der öfwer att förklara, derpå sedan hoffrätterne, i fall parterne sådant begära, eller och rätten det nödigt pröfwar, effter en eller flere munteligen håldne conferencer, saken afgiöra kunna.

XVI.

Faller dagen, på hwilken beswären skola inläggas för öfwerdomarena, på någon helgedag, skiutes det up til nästa söchnedag, och så framt det i hoffrätterne infaller den tijden, då dhe residerande allenast sittia, skola icke dess mindre beswären med acterne emottagas, så och skrifftwäxlingen under anslag i medlertijd hållas, hwilket så wäl in- som utom sessionen håffrättzsecreteraren, fiscalen och en notarius med actuario skola förrätta, på det sielfwa rätten dermed eij måtte hindras; men om något derwid förefaller, som hoffrättens utslag fordrar, skola dhe det för rätten straxt andraga, och derpå resolution af hämpta.

XVII.

Dhe acta, som skole reenskrefne inlefwereras ifrån lagmans- och rådhuusrätten, skole betalas med 12 öre sölfwermynt hwart arck, och bör rätten tillsee, att det icke för grofft eller för rumt blifwer skrifwit, utan att hwar sijda till det ringaste af 25 rader består, och skall ett document, som flere gånger uti acten finnes, intet mehra än en gång afskrifwas, utan kommer det offtare att andragas, kunna dhe beropa sig på det folio, hwaräst det förra documentet finnes en gång afskrifwit. Tyckes och onödigt wara wid acternes afcopierande dhe långa titlar att afskrifwa uti det, som till rätterne stält warit, utan sättes till exempel: tit. Till borgmestare och råd, tit. Till Kongl. Hoffrätten etc. Kunna och förbijgås dhe onödige curialia och titlar wid underskrifften af suppliquer och bref, tagandes i acht, att der under intet mycket papper lemnas oskrifwet.

XVIII.

Såsom parterne härigenom blifwa märkeligen lindrade, att dhe icke allenast stoor tijdspillan, utan och många omkostnader undslippa; altså hemställes Hans Kongl. Maij:t, om icke domarena och betiente dem till någon understöd och lijten erkändslo af parterne, för den möda och arbete, som dhe för dem uti sakerne hafwa, måge få i stället för stembningzpenningar niuta ett lijka qvantum för dhe attester, som dhe wid saksens insinuerande utgifwa.

XIX.

Om käranden wid anslaget på hoffrättzdören försummar upropet, böter han för hwart och ett 10 dahler och swaranden 5 dahler s:mt, så framt han hela förmiddagen försummar, men kommer han förr än klockan 12 slagen, böte den, som sin inlaga borde inlefwerera, 5 dahler och den andre parten 3 dahler s:mt. Den, som kommer tillstädes oberedder, och hafwer eij skiälig ursächt, skall böta 3 dahler s:mt.

XX.

Dhe, som willia fordra expenser af sina wederparter, böra straxt jämte dhe andra inlagorne bijfoga ett upsattz och förteckning på alle expenser och omkostnader, och hwaruti dhe bestå; försummar någon detta, hafwe då sedan eij macht på någre expenser att prætendera, med mindre dhe sig sådant uttryckeligen förbehålla wed saksens sluut att utföra.

XXI.

Förbiudes all ohöfligheet, oqwädens- och smädeord uti skrifwande och talande inför rätten, så att ingen skall understå sig att angripa sin wederpart med några håniska eller försmädeliga ord eller beskyllningar wid 10 dahler s:mtz wijte, eller mehra, effter rättens gottfinnande, och stånde sedan hans wederpart fritt detsamma med honom att utföra.

XXII.

Förlijka sig parterne, sedan saken uti hwad för rätt det wara må är anhängiggiord, eller angifwas bör, så skola dhe wara förplichtade sådant uti rätten att gifwa tillkänna, till den tijd han elliest är skylldig der att comparera, eller böte den, som det försummar i hoffrätten 20 dahler s:mt, uti lagmans- och rådstugurätterne 10 dahler s:mt, uti häradz- och cämbnersrätterne 5 dahler s:mt.

XXIII.

Att med utmätning af det, som dömt är, må så förhållas på landet och i städerne, att den parten, som twenne domar wunnit hafwer, fast än der emot wädiat blifwer, må emot borgen få lyffta eller tillträda det, som så dömt är, eller der han icke will eller förmår borgen ställa, tå sättes det, som dömt är, i qwarstad, in till dess hoffrätten, dijt saken wädiat är, ändteligen deruti dömer, och tå förhålles thärmed, som tillförne stadgat är om utmätning af hoffrättens domar. Samma lag ware och om the städer, hwaräst ingen cämbnersrätt är, så att executionen på rådstugurättens dom anställes.

2. Utlåtanden öfver Lagkommissionens betänkande 1693.

a) Svea hofrätts utlåtande.

Kongl. Swea hoffrättz underdånigste påminnellser wijd det project, som effter Kongl. Maij:ts allernådigste befallning, des till lagens reviderande förordnade Commission, till processens och des wijdlöfftigheeters afkortande och lindring för dhe i domstohlarne strijdande parter, opsatt och författat hafwer.

[§ I.]

Uthi denne § finnes opfördt ibland flere sätt att stämma een part för dommaren, att enär parten sig undanhåller stembningen på dören må anslås; hwarwidh warder allenast i underdånigheet påmint, om icke wijd een slijk händellse, då een part genom anslag på dörren citerat warder, wore jembwähl nödigt att låta säija folcket till, som boo uthi huuset, nembl:n att den persohn, uthi een såådan saak, till den tijdh och det ställe warder till rätta stämbd och citerat, på det een mothwillig part sedan så mycket mindre må kunna förebära någon okunnigheet, eller till äfwentyrs påstå, sig intet anslag på dörren sedt, uthan att det för hans hemkomst warit bortrijfwit, och honom alldeles owitterligit.

2. I lijka måtto ställes i Hans Kongl. Maij:ts nådigste ompröfwande, huruledes sielfwa uthlysningztijden till häradztingen, som här uthsättes till 2 månader, må concilieras och sammanlämpas med det, som ofwanföre uthi denne § står, nembl:n att emellan Swerige och Finland bör stembningen skee 3 månader, och emellan Swerige och Lijfland 4 månader for comparitionsterminen, om icke, wijd een sådan händellse, parten kunde först stemmas allenast till een wiss månad, uthi hwilcken dhe ord: häradzhöfdingen gemeenligen hållas pläga, att infinna sig uthi den ort, der dombstohlen är, med den bijfogade clausull, att han sig då hoos häradzhöfdingen skall angifwa, och sig om sielfwa comparitionsdagen närmare erkundiga.

3. Dhe orden mycket långt borta uthom lagsaga tyckes gifwa dommaren, så wähl som parterne tillfälle till någon twist och åthskillig uthtydning, hwilcket att betaga, hemskiutes uthi Kongl. Maij:ts allernådigste gottfinnande, om icke i det stället kunde specificeras wijst mihletahl, eller och, att terminerne tages som swaranden kan wistas till, antingen uthi den nästa, andre eller tredie lagsagan.

§ II.

Kongl. Rätten finner osäkert att uthnembna wist klåckeslag till opropetz förrättande wijd häradztingen, emedan så wähl höste- som wintertingen offta hålles den tijdh af åhret, att klåckan 8 än är föga liust, då och gudztiensten först, effter kyrckioordningen, förrättas bör, kunnandes opropet således kl. 8 intet alltijdh påbegynnas, hwarföre underställes Hans Kongl. Maij:tts nådigste godtfinnande, om till opropetz förrättande någon annan tijma behöfwer att nembnas, än allenast, att det skeer straxt effter förrättad gudztienst.

Enär parten wijd häradztingen första upropet, som skeer om morgonen, intet är tillstädes, tyckes det wara altför swårt och för hastigt, att han effter middagen straxt, enär han åter upropas, fast tinget sedan i flere dagar påstå skulle, dömmes in contumaciam, hwilcket och synes sträfwa emoth det, som effterföllier uthi denne nembl:n att een slijk part wijd samma ting än sine förfall får framwijsa, emedan det wore fåfängt att wijsa sine förfall andra dagen, eller innom tingetz sluuth, sedan man den första dagen effter middagen redan wore dömbd in contumaciam. förmenar altså Kongl Rätten, att contumaciedommen eij bör fällas öfwer den frånwarande, så frampt elliest tinget något wahrar, för än sidsta tingzdag, jämbwähl och, att han eij må upropas mehr än een gång om dagen, nembl:n den första, och den andra tingzdag, och tredie resan på sidsta tingzdag, då han och fälles in contumaciam, dock på det een mothwillig part eij må gifwas tillfälle att absentera sig till sidsta stunden, och i medlertijdh låta dommaren och sin contrapart med olägenheet och skada effter sig wänta, synes een sådan böra plichta, icke allenast för första upropet, som och Kongl. Commissions mening är, een dahler sölfwerm:tt, uthan och för det andra 2 dahler och för det tredie tree dahler sölfwerm:tt, då han jämbwähl bör undfå sin domb. Såssom alle laga förfall här uthi projectet intet äre specificerade, eij heller kunna dhe alle så lätt opnembnas, ty synes nödigt, att här införes ohngefahr een sådan clausull: eller andre slijke oumgängelige och oförmodeliga förfall, hwilckas lagligheet dommaren äger pröfwa och skiährskåda.

§ III.

Att den, som intet straxt den fallne dommen eller resolutionen wijdh häradz- och ciembnärsrätterne uthtager, skall böta derföre twå dahler sm:t, det tycker Kongl. Rätten wara för swårt, i anseende till dhe fattige parter, som offta i ringe saaker, af een dahlers importance och mindre, wijd den nedersta instantien sin rätt sökia måste, förmåendes sedan, enär dommen uthfallen är, den intet så straxt uthlösa, fast mindre några anseenlige böter ehrläggia, hwarföre hemställes i Hans Kongl. Maij:ts nådigste godtfinnande, om icke desse böter widh den nederste instantien kunde antingen afskaffas eller modereras, eller och att den fattige måtte få uth sin domb gratis och uthan betahlning. I lijka måtto lembnes i Hans Kongl. Maij:tts nådigste behagh, om icke desse böter jembwähl wijdh dhe öfwerinstantierne kunde förblifwa wijdh det quanto, som här- tills warit wanligit, nembligen wijdh hoffrätten allenast 4 daler sm:t och wijdh rådstugun 2 daler sm:t.

Såssom i denne § wijst tijd är uthsatt, innom hwilcken appellation bör skee wijd ciembnärsrätterne, så synes i lijka måtto wara af nöden, att wissa fatalier i samma måhl wijd häradztingen warder wijd detta tillfället specificerade, nembl:n effter lag och gammal sedwänia otta dagar. Hwarjempte och hemställes uthi Hans Kongl. Maij:ts nådigste gottfinnande, om icke på den händellsen, då een häradzhöfding, antingen för påfölliande tingzterminer, eller för andre förefallande embetesbeställningar skull, eij kan fördröija på tingzstället, in till des appellationsfatalierne expirera, honom då bör draga den försorg, att häradzdommaren wijd hwar tingzplatz uthi hans ställe appellationerne må emottaga, och der uppå sitt laga attestatum meddela, så att parterne eij må nödgas för appellations skull att giöra någre resor effter häradzhöfdingen uthom häradet till främmande tingzställen.

§ IV.

Hwadh i denne § förmähles om sättet att fullföllia een appellation ifrån häradz- till lagmansrätterne, synes oförgrijpeligen, med dhe månge resor till och från lagmannen, sampt med mycket skrifwande, lända begge parterne mehra till last och omkostnad, än den här tills öfwade processen genom wanlige stembningar, ty effter den projecterade methode måste först alle parter agera skriffteligen, och dheras inlagor in duplo förfärdiga, där lell elliest mångom fattig persohn wähl kunde mundteligen i sin eenfalldigheet sin klagan för dommaren andraga och rätt niuta, men nödgas på detta sättet, enär han eij förmår leija advocat att skrifwa för sig, låta sin rätt ligga, kunnandes intet nyttia dhe beneficia juris, som honom elliest lagligen äre förbehålldne. Till det andra, och hwadh resorne wijdkommer, så i det stället att tillförene allenast actor eller kiäranden reeste een gång, till lagmannen att undfå citation, och den sin swarande skulle han nu genom denne process obligeras att reesa till lagmannen twenne gånger, först till att inlefwerera sin deduction, och sedan andra gången att inhämpta beskedd om termino comparitionis, des uthan skulle han jembwähl i medlertijdh med een dubblet af sin deduction reesa till contraparten och honom den samma tillhanda ställa, dhen swarande parten angående, så i det stället han tillförende eij har behöfft giöra någon annan reesa, än allenast till tingz effter undfången laga citation, förbindes han nu uppå detta sättet först effter tingetz uthlysning och publication att resa sielf till lagmannen och taga effterrättelse, uppå hwilcken dag han sin contrapart till swars comparera skall, hwilcket beswär honom effter dhen förre wanlige process warit alldeles okunnigt. Hwarföre och emedan ingen alt härtill förnimmes hafwa klagat öfwer dhen för detta wijd lagmanstingen brukade processen, hwilcken och desuthan för parterne synes mycket lindrigare, ty hemställes uthi Hans Kongl. Maj:ts nådige behag och ompröfwande, om det icke derwijdh framgeent må förblifwa, hälst och hwadh lagmannen sielf wijdkommer, Kongl. Rätten intet finner, att han uthaf den hoos honom så tijdigt ingifne ensijdige deductionen, innan han widh sielfwa tinget seer den andra partens förklaring, och den dher emoth jembförer, kan få någon rätt information i saaken. uthan fast mehra någre skadeliga i förtijdh fattade impressioner, hwilcka sedan genom swarandens förklaring eij så snart torde stå att ändra och rätta.

§ XII.

Hwadh i denne § förmähles om comparitionsterminen wijd hoffrätterne, tyckes sigh swårligen låta practicera, alldenstundh i fall dommaren sielfwe eij får reglera anslagen och comparitionsterminerne, effter det han sådant lägligast finner, och som han effter handen kan giöra sig ledigh till att slätta och afgiöra alla dhe præliminairquæstioner, hwilcka derwijd som offtast i stoor myckenheet af wigt och importance förefalla, uthan att underinstantien, hoffrätterne owitterligen. kommer att terminera dagen, då parterne wijd hoffrätterne sigh till action inställa skohla, synes deraf icke allenast härflyta den inconvenience, att enär dagen infaller, som underdommaren parten förelagdt, då måste hoffrätten, ehuru olägligit det och falla kunde, släppa alt annat, och taga sig anslagen före, sampt afhielpa alle dhe twister, som derwidh yppas kunna, uthan och, alt effter som een hoffrättz jurisdiction är stoor och wijdlöfftig till, jembwähl och tingzterminerne kunna komma att stå på een tijdh om åhret, som mästedehlen skee pläger, så lährer deruppå föllia, att effter dhenne process, då hoffrätten sielf eij förordnar om anslagen, kunna ifrån hwarje orter parterne således i sänder, och på een hoop inkomma, att på een dag 50, 100 eller flere torde af underdommaren wara terminerade att upropas, hwilcket skulle skee icke mindre med stoor oreda och confusion för parterne, än för dhen Kongl. Rätten sielf, så att intet på een förmiddag eller een tijma och half, som härtill skiedt är, uthan kan hända uthi flere dagar, hwadh wijd anslaget föreluppe, kunde afgiöras, och uhr wägen skaffas, imedlertijdh skulle alla andra criminal- och civilmåhl, ehuru angelägne dhe och wore, i dhe dagar komma att stå alldeles tillbaka.

§ XIII.

Så frambt Hans Kongl. Maij:t i anseende till det, som ofwan förmält är, låter i nåder beroo widh den wanliga process i detta måhl, angående comparitionsterminens och anslagens reglerande, så komma citationerne intet att afskaffas, hwilckas uthlösande och des uthan parten i anseende till alle andre expenser föga kan gravera, men hwadh apostolos reverentiales sampt compulsoriales pro edendis actis, som här till wijdh appellationerne ifrån Rijga och Reval brukade äre, wijdkommer, så anseer Kongl. Rätten dem för alldeles onödige, kunnandes i det stället allenast ett attestatum appellationis, antecknadt på sielfwa dommen, som här i Swerige skeer, giöra tillfyllest, och att acterne straxt, innom een wiss förelagd tijdh, till den appellerande parten uthan någre compulsorialer uthlefwereras.

§ XV.

Att parterne hädan effter eij må tillåtas skrifwa mehr än een gång hwardera, det tycker fuller störste dehlen af Kongl. Rättens ledamöter kunna sig någorledes giöra låta i dhe saaker, som per appellationem hijt devolverade äre, i anseende dhertill, att heela dhen förre instantiens act skall widh dhen öfwre dombstohl blifwa inlefwererat, men i dhe måhl, som effter processen och Kongl. M:ts förordningar här immediate uptagas, synes dhe twenne skriffter intet giöra tillfyllest, i ty som hoffrätten är dhen sidsta instance, hwarifrån intet uthan mångahanda onera och olägenheeter så af deposition som revisionspenningar och annat mehra, wijdare och under Kongl. Maij:tts nådiga revision med een saak kommas kan, så är det så mycket mehra nödigt och angelägit, att parterne i det foro eij betages hwariehanda tillfälle och beneficier sin saak fullkombligen att deducera, hwilcket genom skrifftelige inlagor alltijdh bättre, liusligare och säckrare skee kan, än medelst många mundteliga conferencer, dhe der först taga fast mehra tijdh bort, än då det samma skriffteligen är upsatt, sedan äro dhe jembwähl mycket äfwentyrliga, i det dem eij kan gifwas wittzordh, för än protocollerne för begge parterne äre upläsne, och parterne sin tahlan sielfwe widhkändz, hwar widh offta händer, att een illwilliande nekar till det han sagdt, och giör till intet det fundament, hwar uppå dommaren elliest ärnat grunda sin mening och votum, hwaremoth det, som een gång skrifwit är, måste blifwa ständigt, och kan intet åtras; desuthan och emedan uthi sakerne först och för all ting måste fullkommeliga relationer författas, och uthi dem status causæ, som sig bör, med alla skiählen pro och contra uthsättias, jembwähl och referens straxt, så wijda giörligit är, hafwa sitt votum färdigt effter acta och probata, så tyckes oförgrijpeligen, att intetdera fullkommeligen skee kan, för än antingen kiäranden replicando har beswarat rei exception, eller och först är hållit ett mundteligit conference, och derwijdh kiäranden tillåtits att wederläggia sin contraparts positioner uthi des exception, ty elliest kunde swaranden i sin exception få införa hwadh han wille, hwilcket referenten, så länge det eij refuterat är, eij annars kunde än troo, och saaken dereffter intaga; kunnandes således hwarcken hans relation wara fullkomblig, eij heller hans votum hafwa beståndh, för än parterne allförst, sedan exceptionen warit ingifwen, blifwit een gång å något sätt hörde. Desse omständigheeter hafwa bracht een dehl af Kongl. Rättens ledamöter på dhen mening, att dhe skulle hålla för orådeligit jembwähl wijd dhe appellerade saakerne att betaga parterne det beneficium af dubbell skrifftwexling, som här till alltijdh har wanligit warit, men att i det stället heller sielfwa conferencen uthi dhe saaker, som liusligen genom skrifwandet å begge sijdor deducerade äre, kunde skattas för öfwerflödig, då parterne sielfwe den samma sig eij per expressum förbehållit.

§ XVI.

Hwadh anslagen wijdkommer, och att dhe af hoffrättssecreteraren, fiscalen och een notarius med actuario hädaneffter förrättas skulle, det synes oförgrijpeligen intet lända till processens afkortande och lindring, uthan fast mehra till tijdzens uthdragande och arbetes förökning, alldenstundh nästan under alla anslagen åthskillige swåra twister och præliminairquæstioner förekomma, dhe dher icke annars än af rätten sielf decideras kunna, och om nu sådanna twister först skohla af secreteraren afhöras, och sedan af honom rätten föredragas, så tager det för sielfwa rätten lijka mycket tijdh bort, men för secreteraren dubbelt, hwilcken desuthan nogsampt är sysselsatt, och uthan Kongl. Rättens saaknadt och hinder sällan kan afkomma, föruthan att här wijd Kongl. Rätten eij heller något rum är till sådanne uproop, emedan förmiddagarne, då upropen för sig gå, Kongl. Rätten är stadd i fullt arbete å begge rummen. Hemställes altså i Kongl. Maij:ts nådigsta ompröfwande, om icke hädaneffter som härtill anslagen beqwämligast skee inför sittiande rätten, då alla dherwijd sig yppade quæstioner straxt och på een gång kunna afgiöras,- emedan och med dhe andre anslagen, wijd hwilcka inga twister förefalla, uthan att parterne allenast som hastigast opnembde, och inlagorne emothtagne warda, ingen tijd för Kongl. Rätten kan consumeras.

§ XVII.

Wijdh denne § påminnes allenast detta, att taxan på acterne, som reenskrifwas, synes kunna modereras till 6 à 8 öre arket, emedan parterne elliest, i stället för een lindring, torde af denne process finna een större gravation än den förre wanlige praxis kunnat med sig föra; betienterne och des uthan, som acterne afskrifwa eller afskrifwa låta, böhra intet sökia sin gewinst, i det som Kongl. Maij:tt allenast till parternes lindring har i nåder ämbnat och uthsedt.

§ XXIII.

Såssom denne § synes generaliter förmå, att ingen uthmätning af det, som dömbt är, kan wärckställas, för än då twenne dommar äre ågångne, eller och een rådstugudomb i dhe städer, der ingen ciembnärsrätt är, så hemställes uthi Kongl. Maij:tts nådiga gottfinnande, huru wijda det, som tillförende uthi den 4 § af Kl. Maij:tts nådige påbudh till alle dombstohlar A:o 1669 stadgat är, nembl:n att dommaren uthi wissa måhl, der saken sig grundar på klare och strax: bewisslige skiähl, laggille breef, förskrifningar etc. bör hafwa tillståndh straxt att dömma så mycket i qwarstadh som twisten wärd är, nu genom dhenne process skulle komma att cessera eller eij, derjempte giörs och af een dehl uthaf Kongl. Rättens ledamöter een underdånig påminnellse, huruwijda enär een sådan casus förefaller, att den part, som förlorat twenne dommar, eij förmår præstera deposition af det, som dömbt är, kan medelst någon annan uthwäg få saken upp till wijdare skiährskådan, antingen genom real eller personal caution, eller och genom corporlig arrest, som skeer widh revisionssöckiandet; emedan och elliest skulle synas swårare, att fä een saak ifrån lagmanstinget eller rådstugun till hoffrätten, än derifrån wijdare under Kongl. Maij:tts egen höga revision, alldenstundh den revisionssökiande parten, enär han den dömbde summan eij förmår deponera, kan genom real eller personal borgen, eller och medelst det han träder i hächte, effter Kongl. Maij:tts nådiga förordningar få up sin saak in för Kongl. revisionen.

b) Göta hofrätts utlåtande.

Underdånige påminnelser wid dhee af Kongl. Maij:tt i nåder communicerade förslag, som den till lagens reviderande förordnade commission i underdånigheet wid handen gifwet, om någre stycken, som till processens och dess widlyfftigheeters afkortande och lindring för dhee i domstolarne strijdande parter kunde lända

Ad § I:m.

1. Såsom uthi Kongl. Maij:ttz öfwer allmogens beswär wid rijkzdagarne anno 1672, 1675 och 1686 nådigst gifne resolutioner, länss- och fierdingsmän icke annorledes tillåtes den innom häradet boende allmoge till tings stämma, ähn at det skeer med häradshöfdingens weetskap och effter föruth med honom derom giordt aftahl, sampt den åthskillnadt, som af 1661 åhrs taxa och 1675 åhrs resolution mellan skriftlige, uthi wichtigare, och muntlige uthi ringare saker uthfärdande stämningar observeras bör, deraf det senare uthi den 1:ste § af denne process iemwähl statueras, men det förre om aftahlet emellan häradshöfdingen, sampt läns- nembde- och fierdingsmän med stillatijgande förbijgås; så underställes i all underdånigheet Kongl. Maij:ttz nådigste godtfinnande, om icke i det anseende at häradshöfdingen kommer för alle wid häradsrätten fallande dommar att swara, men intet nembden och fast mindre läns- eller fierdingsmän, något ord kunde inryckas, derigenom samme personer måtte förstå, det dem sådan myndigheet till at stämma icke af deras embeete eller uthan effter föruth giordt aftahl och häradshöfdingens förordning tillkommer, till hwilken dhe för det, som een eller annan för skriftlige stämbningar af förmögnare folk kunde komma at upbära, bör reedo och rächenskap giöra, så wähl som och antingen för eller wid sielfwe tingets begynnelse hooss häradshöfdingen alle instämde parter angifwa och uptechna låta.

2. Emedan offta wid underrätterne ähre om stämbningars lefwererande på eens gård twister förekombne, då dhen, som under häradsrätts jurisdiction hafft sin fasta egendomb, men warit i annat lähn boendes, i det den stämmande parten då förment nog wara, at stembningen dher den, som citeras skulle, hafft sin gård eller fasta egendomb till någon af des folk lefwererad blefwe, men den, som stämmas skulle, tyckt sådant icke nog wara, ja här wid denne rätt de casus förefallit, at een eller annan adelsman, som bodt i. Finland, Lifland, Ingermanland, Danmark, och wijdare aflägne uthrijkes oorter i anseende till här fallet arf eller annan upkommen twist om des fasta egendomb, kommit till at stämmas, då här wid rätten warit brukeliget, at, så wijda saken allena privatos angådt, har stämbningens beställande blifwet lembnadt till dens försorg, som den sökt, och iemwähl honom blifwet förelagdt richtigt recepisse af den, som stämdes, at införskaffa, ifrån den oort, der han bodde eller wistades, uthan anseende at han här kunnat på sin gård hafwa någon betiente, effter som i fölie af det 15 cap. Jordabalken L.L.. ingen hafwer wåld at dömma öfwer någons mans jordegodz eller ägodelar uthan jordäganden ähr lagligen stämbd, och sielfwer till swars, eller hans wissa ombud, som hafwer hans fullmacht med hans öpna breef och insegle, och eliest swarandens samt dens willkor, som någon egendomb i handom hafft, effter c. 30 § 4 Jordabalken L.L.., bör wara bättre ähn kärandens eller dens, som honom söker der uhr winna, och fördenskuld beswäret af stämbningens beställande fölia honom och icke den eller des folk, som till rätta kallas, warandes allenast här wid rätten observeradt, at så wijda något publicum eller Kongl. Maij:ttz och chronans rätt härunder verseradt, då hafwa i provincierne herrar executorerne, men uthrijkes Kongl. Maij:ttz andre ministrer derom blifwit ansökte, ty underställes och härmed i all underdånigheet till Kongl. Maij:ttz nådigste godtfinnande, om icke något wist måtte förordnas och iemwähl i denne punct tydelig införas, at uthi private saker stämbningarnas beställande egentlig till kärandens försorg länder, och det så, at principalen sielf får den i händer, der han uthom lagsagan eller rijket wistas, och at innan käranden bewijsar det rättelig skedt wara., må icke swaranden dömmas. Eliest hafwer sig och uthi twister om reduceradt godz ersättning, der gamble arfsskifften kommit at rubbas. åthskillige parter blifwit strijdande om stämbningarnas beställande, hafwandes, der månge sterbhus boordt citeras, den klagande parten förmeent nog wara, att han till een man af hwart sterbhus bestäldt citationen, och at dhen sedan samma stämbning med de öfrige sterbhuusledamöterne communicera boorde, men den samme det förwägradt och påstådt, at käranden till alle samma sterbhuus interessenter serskildt citationen beställa skulle, derigenom sådane saker länge kommit at upskiutas. Och fördenskuld hemställes i lijka underdånigheet Kongl. Maij:ttz nådigste bepröfwande, om icke i sådanne måhl nödigt wore något wisst parterne till rättelse förordna, och om icke, förutom det att hwart sterbhuus generaliter stämdes, och citationen till een af hwart sterbhuuss ledamöter bestältes, hwilken då förplichtad wara skulle, den med de fleere sine interessenter communicera, kunde till öfwerflöd et proclama på hofrättsdören anslås, derigenom alle wederbörande stämbdes.

3:o. Alldenstund effter åthskillige Kongl. Maij:ttz resolutioner och förordningar serdeles den 2 april 1687 och iemwähl denne process § 3 häradshöfdingarne åligger, innan tingen slutas, i hwar saak till begge parterne at extradera reenskrefne dommar, resolutioner, extracta protocolli och hwad deslijkes mehr af dem kan fodras, och 2:do parterne iemwähl widh et wist straff dem uthaga böra, sampt 3:o effter Kongl. Maij:ttz nådigste breef af den 6 martij 1691 tingstijmerne effter lag, c. 8 Tingmålabalken, noga måste i acht tagas, 4. een häradshöfding numehra, icke som förr, då lagen giordes, allenast et häradh, uthan 2, 3 till 4 och fleere kan hafwa, i hwilka 5:o tingzställen widt ifrån hwarandra kunna wara aflägne, sampt 6:o wid hwart tingsställe så många saker förefalla, at dhe uthi 3 eller 4 dagar, ja stundom i 8 dagar, som wederbör, icke expedieras kunna, och alt sådant oachtat någon landshöfding lijkwähl toorde finnas, som i anseende till sine embeetsförrättningar will öfwer heela sit underhafwande lähn så dirigera uthlysningarne, at een eller annan häradshöfding skulle på kortare tijdh, ähn möijeliget wore, förrätta tingen; ty submitteras i underdånigheet Kongl. Maij:ttz nådigste behagh, om icke tillåtas måtte, at widh communicationen hwar och een häradshöfding kunde föruth determinera, huru månge dagar han troor sig behöfwa till hwart ting, och at han icke för någon landshöfdings föregifwen commoditet skuld må obligeras antingen at lembna instämbde saker alldeles orörde, eller och till sitt heeders och existimations sampt timlige wählferds förlust med deras afslutande at hasta, och at landshöfdingen, som fridt står, när honom behagar, antingen den förste eller sidste tingsdagen på hwart ställe låta taga chronoförrättningerne före och dem bijwista, fuller må förordna, hwilken häradshöfding först, sampt sedan och sidst må hålla sine ting, innom hwar tingstimme, men icke kortare tijd hwar af dem föreskrifwa, ähn de sielfwe föruth gifwa wid handen.

4. Kan denne rätt icke mindre än i underdånigheet påminna, att dher en, som långwägad och uthrijkes stadder är, och af nogon kärande stämbdh blifwer, skulle påläggas det att från fierran ort gifwa acht på tingslysningen, synes honom, hwars willkohr bättre än den stämmande partens eljest gemenligen wara plägar, en swårheet och omkostnad skee, att han motte på en aflägen ort till den ände medh kostnad hålla någon, som honom sådant tillkenna gifwa skulle, hwilket och honom icke giörligit wara kan att förständiga, innan tingen 2 månader föruth lyste blifwa, och den owissheet torde jembwäl infalla, om wederbörande en sådan notification bekommit eller ej, och dommarn dhem således twifwelachtig blifwer. Altfördenskuldh hemställes Eders Kongl. Maij:tt i diupaste underdånigheet, om icke käranden må medh en wiss förelagd dagh och tijdh låta stämma den part, som långwäga eller uthrijkes stadder är och tingslysningen icke afhöra kan eller fåår, hwilket och i anseende till domaren skee kan, när han weet sina tingstimmar, och får den frijheet hoos herr landzhöfdingen att påminna, när sådane hendelser infalla, och huru långh tijdh dher till behöfwas kan. Men skulle Eders Kongl. Maij:tt i nådher behaga annorlunda att sluta, kan denne rätt icke annat finna, än den stämbde parten moste lysningen i achttaga, ehwadh besvär han och dherwidh hafwa kan.

Ad § II:dum.

Emedan härtill effter lagh och praxin ingen kommet att plichta mehr ähn 3 öre s:mt för et helt tings försummande, ehuru månge dagar tinget påstådt, men nu effter denna § den, som för och effter middagen på een dag kommer att effterfrågas, och han icke wijser förfall eller ähr tillstädes, skall plichta icke allenast 1 dahler s:mt for hwar gången, uthan och dömmas; så hemställes till Kongl. Maij:tt i underdånigheet, om icke wid sielfwa tingslysningen, och hälst uthi hwar stämbning, derom boorde föruth skee een åthwarning, af dommaren eller den, som stämmer.

Ad § VII:mum.

Det förmenes, att denne § är förstående om een sådan casu. der både käranden och swaranden på första uproopsdagen kommer tillstädes, men at wid andre uproopet försummar sig någondera, antingen käranden eller swaranden, så at fördenskuld ähn et uproop kommer i den saken at tillåtas, som således blifwer det tredie uproopet, och så wijda då den, som wid andre uproopet sig försummade första gången, blifwer iemwähl wid tredie uproopet andre gången borta, skall saken lijka fult företagas; men som ingen underdommare eller part toorde sig icke så wähl och rätt här uthi finna, 1:o om mehr ähn 2 uproop eller terminer ähre tillåtelige, och 2:do när den andre försummelsen här ansees, uthan det blifwer expresse något tillsatt, at den förstås skee wid tredie uproopet, så hemställes Kongl. Maij:tt i underdånigheet, om icke här kunde insättias, at då wid andre uproopet någondera parten sig första gången försummar, plichtar han fuller, som i dhenne § förmähles, men tillåtes doch ähn et anslag, men der den samme sig då wid 3:die uproopet andre gången skulle försumma, företages saken lijka fult till laga skärskodan.

Ad § XIII:m.

Här förmähles, at ifrån Halland, Bleking och Skåne böra dhe, som der ifrån stadz- eller lagmansrätterne appelleradt, innom 6 wekor från dommens dato i denne rätt inkomma, hwilket i det anseende, at 1:o fatalia appellationis för dem wara 8 dagar, 2:o dhesse provincier, såsom hoos hwilke den swenske lag och process nylig ähr antagen och tillförende tillåteliget waritt effter dansk lag innom heela 3 åhr hooss öfwerdommaren at winna een uthfallen domb wid nedre instantien tillbaka, skulle den appellerande parten falla swårt uthi de öfrige 5 wekor först så tijdigt at få uth acterne, serdeles ifrån lagmansrätten, der på een tijd till 20, 30, ja 40 acter kunna komma at reenskrifwas, och fördenskuld omöijelig i samma stunden, som appellationen skeer, kunna ferdiga wara, sampt sedan med capabel fullmächtig sig försee och deductionen förfärdiga, och öfwer 20 à 30 mijl sig hijt förfoga; och fördenskuld hemställes Kongl. Maij:tt i all underdånigheet, om icke förberörde tree provincier borde så wähl som Bohuus, Dahl och Wermeland niuta 9 wekor, innom hwilke de här sine appellerade saker måge angifwa.

Ad § XV.

Efftersom uthi rådstugurätterne, men serdeles i hofrätterne åthskillige saker kunna immediate komma at uptagas, der wid såsom då inge acta primæ instantiæ finnas, och kan hända, at swaranden wid sin expedition månge documenter bör inlägga, som käranden tillförende intet afwist, och nödwändigt borde och kunde skriftligen förklaras eller förläggas med andre, det wid muntlige conferencer icke så lätt och beqwembligen kan skee, så framställes i underdånigheet Kongl. Maij:ttz nådigste godtfinnande, om icke i rådstugu och serdeles hofrätterne må i sådanne der immediate uptagande saker skee 4 skrifftwäxlingar, så att actionen med duplica kommer at slutas, efftersom och i denne rätt ähr pröfwadt, at då man tänkt allenast enkelt tahl och genswar att tillåta, ähr deraf med sedan inkombne suppliqver och skriftwäxlingar acten blifwen större och saken längre uthdragen.

Ad § XVI.

Hwad i denne punct om anslagh och skrifftwäxling, så in- som uthom sessionen, förmähles, at kunna inför hofrättssecreteraren, fiscalen, een notarie och actuario förrättas, tör uthi Swea hofrätt, dher fleere rum och fleere betiente ähn här ähre, wara practicabelt; men här tycker denne rätt oförgrijpelig, at det lämpligast kan skee inför residentibus uthom sessionen, och i sielfwa sessionen in pleno, kunnandes hwarken rätten eller residentes sig något serdeles företaga, der secreteraren och actuarien ähre frånwarande, i anseende at den förste hafwer nödigt höra till, huru saken ventileras, för expeditionen skull, och den senare at framskaffa hwad acter kunna påropas, och fördenskuld hemställes iämwähl Kongl. Maij:ttz nådigste godtfinnande i underdånigheet, om icke det här må derwid förblifwa.

Ad § XXII.

Alldenstund både uthi Kongl. executionsstadgan af åh: 1669 art. 5:o såwähl som i fleere Kongl. förordningar uthtryckelig förmähles, at alle förlijkningar, som skee parterne emellan, sedan saak ähr i rätten anhängig eller domb deri fäldt, först af dommaren besees och gillas böre, innan dhe under execution dragas kunna, så hemställes och Kongl. Maij :tt underdånigst, om icke i denne § må jempte den notification, som parterne skyldige blifwa effter samma § till wederbörande rätt om förlijkningen gifwa, iemwähl förmählas bör, at förlijkningen till approbation insändas skall, och dom sedan deröfwer uthtagas.

c) Utlåtande från Östergötland.

Uppå Hans Kongl. Maij:ttz afgångne nådige bref och befallning till baronen och landzhöfdingen högwälborne herr Lars Eldstierna, att lagmännen, häradshöfdingarne med borgmästare och råd uti detta höfdingedömet Östergiötland skulle sammanträda och igenomsee några af Kongl. Lagcommissionen upsatte puncter till processens sampt dess widlöfftigheeters afkortande och lindring, hafwe wij undertecknade uppå wälbemälte herr landshöfdinges notification och förelagd termin den 14 julij anno 1694 här på Linköpingz slått oss infunnit, och gifwa härmed un diupaste underdånigheet tillkenna, hwad oss är förekommit, här wid oförgripeligen att påminna, bediandes i lijka måtto Hans Kongl. Maij :tt tächtes sådant med all Kongl. nåde och ynnest uptaga.

I förstone blifwer i underdånigheet considererat, att såsom man icke annat kan finna än att Hans Kongl. Maij:ttz nådige upsååt och ögnemärke för denne gången allenast dher hän syfftar, att summariter och i kortheet låta inhämpta dess justitiæbetientes underdånige meningar, hwad dem tyckes kunna hindra och förtaga all widlöfftigheet i processen, men att dock i alt öfrigt den brukelige ordinantien de anno 1614, och rättegångsprocessen 1615 sampt Tingmåla- och Rådstugubalkerne blijfwa dommarne till rättelse, så lenge och till dess något wist både uti lagen som rättegångsprocessen omständeligen warder författat och stadgat.

Ty har man i ett så högt och angeläget wärk eij widare kunnat gåå, eller sig utlåta, än hwad den högloflige Kongl. Lagcommissionen förmedelst dess upsatz nu begynt att gifwa anledning till, utan allenast önske, att lijka såsom Hans Kongl. Maij:ttz högstbepriselig Kongl. nijth om lag och rätt nu i wärket är, förmedelst lagens reviderande, att till sine trogne undersåtares wälstånd och rättelse låta uthsökia den nogaste rättwijsa i alle måhl, som wid dombstolar förefalla kunna, att icke mindre äfwen wäll en fullkomblig och distingverat rättegångzprocess för alle civil- och criminalmåhl blefwe författat och den först hade sin begynnelse ifrån sielfwa domaren sampt dess nödige egenskaper, så att likwäll han, som blifwer satt till att meddela hwariom och enom, thet rättwist är, bör wijsa något wist prof af sin igenom studier och ärfarenheet förwärfwade capacitet och skickeligheet, att kunna rätteligen förwalta ett så wicktigt och till så stort answar förbundit embete, innan han med ett sådant officio blefwo benådat, så skulle icke allenast de högnödiga studia derigenom mycket tilltaga, utan och sielfwa justitien fast bättre blifwa administrerad, jemwäll i synnerheet Hans Kongl. Maij:tt, till underdånigste föllie af sollicitationsplacatet, för månge onödige klagomåhl, som förmodeligen då ej skulle höras, så mycket mera befrijas.

2. Om dommarens eed sampt dess embetes heder och myndigheet, och det i underdånig anledningh af glorwärdigst i åminnelse konung Gustaf Adolphs rättegångsordinanties 1 punct.

3. I hwad sakers uptagande een dommare är behörig eller eij, och hwad som hörer till behörigheeten af foro sampt rätten.

4. Uthi hwilka måhl een dommare må jäfwas, och huru jäf märkeligen skola pröfwas.

5. Om compromisser och hwad derwid bör observeras, sampt huru dhe sädan komma wid rätterne att anses, jembwäl i hwilka fal förlijkningar äro tillåtlige.

6. Om advocater och procuratorer, deras tillsättiande, eed och förhållande wid hwar instantz, så och, om deras wedergiäldning för hafde möda icke må effter domarens ompröfwande determineras, så att dhen enfaldiga parten eij öfwer rätt och skiähl blifwer beswärat

7. Om stämbningar, och hwad derwid hörer, så och deras försittiande, sampt straff; item hwad förfall egenteligen må kallas, och hwilka för laglige skola erkiennas och gillas.

8. Om inlagor och parternas mundtelige förhör uppå libellen och exceptionen.

9. Om bewijs, wittnen sampt attester.

10. Om edegångar och exceptioner emot wittnen.

11. Om domar och hum voteras eller omröstas skall., så uti den första som andra instantien sampt huru förhållas bör, när domaren med nämbden äre af olijka meningar, så och om dhe effter Kungl. Maij:ttz förordning till lagmansrätten kallade bisittiare skohla hafva vota och hwar för sitt vota wara responsabel.

12. Om expenser och temerario litigio.

13. Om laga wad och appellationer.

14. Om sakernes nya uptagande, hwad orsaker der till bör wara.

15. Om domens execution, deras terminer till betahlning eller utmätning, och om dhe exeqverande godz och lösörens wärdering och föryttring, förutan processen wid syner och annat mera, som wid dess företagande kunde underdånigst blifwa påmint.

Men för criminalsaker synes det wara att påminna såsom:

1. Om icke een tienlig denomination och åtskillnad skulle kunna hafwa rumb emällan de större och mindre criminalmåhl, och i dhe mindre provocation och wad kunna tillåtas.

2. En noga åthskillnad emällan wittnes- och duhlsmål, huru dulsmåhl böra angifwas, af hwem och innan hwad tidh.

3. Huru swaranden bör fasta lag och i hwilcka måhl han slipper med sielf sins eede eller med 3, 6 och 12 manna wärjemåhlseed sig fria bör.

4. Om den, som angifwer någon dulsmåhlssaak, bör alldeles wara frij för reconvention och expencer, när den klagande blifwer frij.

5. I hwadh criminalmåhl bårgen må antagas, när ransakningen och domen är gången till håfrätterne, antingen någon wid underrätterne blifwer warder eller eij.

6. I hwadh criminalmåhl äganden får sig förlijka.

7. Huruwida retorsioner måge uppå grofwa iniurier uhrsäktas eller straffas.

Effter desse underdånige påminnelser om det, som synes lända till een tydelig process, tyckes sedan jemwäl kunna tiäna till trätors afkortande, att dommaren per expressum påläggas så wähl wid citationernes uthfärdande som först wid comparitionen att admonera parterne till förlijkning, att icke, som offta händer, dommarens sorgfälligheet i detta måhl för någon partialitet, eller oförstånd till sakens rätta afdömmande, af illwilliande måtte ansees och uttydas.

Circa § 1.

Anbelangande dhe skrifftelige och muntelige citationer, der omtalas, så twiflas eij med mindre dhe muntelige stämbningar låta sig uti städerne practicera, der som stadztienare och annat folk är mera öfwat än på landet, hwarest är att befara, det dhe enfaldiga, som munteligen skulle citeras, torde snart af glömska eller och af oförstånd utlåta något requisitum essentiale, som skulle wid sakens företagande gifwa den ilwiliande parten tillfälle att offta excipera och kalla sig ostämd, så att rättegångzsaaker derigenom månge gånger kunde blifwa upskutne; ty är wår oförgripelige underdånige mening, att dett länder icke mindre parterne än siälfwa dommaren till säkerheet, om altijd skrifftelige citationer blefwe utfärdade.

2. På hwad rum citation skall beställas, när man intet träffar swaranden i dess huus och hemwist, så tyckes betänkeligit wara att tillåta, det stämbningar utan åthskillnat om söndagarna och på kyrkiowallen må lefwereras, för otiänligit buller och förargelse skull, utan wara bättre, att sådant wijd kyrkian, där gudztiensten förrättas, intet skier, när reus annorstädes kan finnas; och tyckes oss iemwähl att, när een bofast kommer att citeras och citationen i dess frånwaru nederlägges i hans huus och gård. dher han hafwer sådant huusfålk och dhee betiänte, som kunna förstå citationen att fortskaffa, det dhe då borde wara wed serdeles straff plichtige stämbningen att emottaga och fortsända.

3. Till slutet af denne § har man i underdånigheet att påminna, angående tingzterminerne, så till lagmans- som om icke till alla inbyggernes besta och wälfärd skulle lända, att öfwer heela rijket till alla ordinarie rättegånger wissa tingzdagar uthsedde och faststälte blefwe, hwilket synes mycket skulle gagna publico, och icke mindre lijsa dhe rättsökiandes beswär, sampt befordra twistigheeters och trätors sluth, warandes dhe tingztijder, som i lagen cap. n Tingmålabalken innehåller, helt wähl lempade effter tidsens och allmogens lägenheet, så att dhe bäst och beqwämligast synes kunna och böhra behållas och i acht tagas, och till så mycket säkrare de terminerande af wissa tingzdagar kunde hwar häradzhöfding upgifwa der uppä tienligit förslag, lempat efter som han har månge och widlyfftige härader till, och alt detta i anledning af 9 cap. Tingmålabalken sampt andre nationers wähl inrättade process; warandes elliest omögeligit, att Kongl. Maij:ttz nådige placat om stämbning kan E sin wärkan och blifwa practicerat, effter man elliest ingalunda kan wetta 3, 4 à 6 månader föruth, det som dock i anseende till dhe utrijkes wistande parter högnödigt är, när tingen kunna blifwa anstälte; att förtijga den förmån och nytta, som hwar och een deraf hafwa skulle, att han af den een gång publicerade proces comparitionsdagen till alla ordinarie rättegånger i rijket weta kunde, sig dereffter så mycket bättre att rätta, hwarigenom ofellbart monge exceptioner och skenbara undflychter skulle afböijas, och sakerne skyndsammare blifwa expedierade och afgiorde; skulle emellan ordinarie tingen något förekomma, som för Kongl. Maij:ttz hög: interesse och tienst någon rättegång requirerade, kunde det oförgrijpeligen widh extraordinarie ting underdånigst blifwa förrättadt.

4. Wid lagmanstingen, som på samma sätt kunde inrättas. synes wara att påminna, att emädan dhe på somblige orther al land:- höfdingarne uthlysas, och åter någrestädes af lagmännerne sielfwa att häröfwer ett wisst måtte blifwa stadgat och dhenne till processen hörande uthlysning jemblikt det 11 cap. Tingmålabalken under lagmannens egit nampn måtte allestedes publiceras, helst dhe nu mera äro förplichtade att hafwa innom sine lagmansdömen sine hembwist.

5. Widh dhen præscriberade citationsterminen innom häradet af 14 dagar synes oförgrijpeligen, det wore att erhindra, att åthskillige måhl der emellan kunne förefalla, som både för nödwändigheten af tiden, wittnens närwaro och dhen orätt lidande partens åstundan borde och kunde gienast afhielpas, der en twert emot skulle råka i hwariehanda äfwentyr om sin rätts erhållande, så frambt han icke gienast effterlåthes sin sak att fullföllia, emedan han så länge torde blifwa medh sin wederpart oförlijkt och hans skiähl och bewis kunde jembwähl på så långh tidh förskingras, hwarföre det tyckes nödigt till bewarande af den fattige allmogens rätt, att en citations termin af otta dagar skulle uti små och ringare civilsaaker tillåtas, att sådana saker, som mest förekomma, icke måtte förlänge komma att uthdragas, kommandes likwähl på andra sidan i consideration, att alle måhl skola, i underdånigst föllie af Hans Kongl. Maij:ttz nådige placat om stämbningar, på första citation afgiöras, så att parterne, som till detta haft dhen frihet sigh till andra och tredie tingen omhugsa, skola nu gienast komma till städes, warandes och betänkeligit för dommaren så mycket föruth att censurera om dhe förekommande sakers wickt och wärde, innan han hört begge parterne, antingen dhe skola räknas för ringare eller större, hwilket kunne gifwa anledning till præliminerqvæstioner och dheraf fölliande widlyfftigheter, föruthan det att en olikheet skulle lembnes uthi tingzsökningar, som innom häradet boende äre, i det att somblige skall effterlåthes 14 och somblige icke mer än 8 dagars termin till comparition, oförtegat dhen efftertencklighet, att dommarn, som sielf bör uthgifwa alle stämbningar och hafwer 4 à 5 ting att förrätta, icke kan wara tillstedes så när inpå dhen senaste tingzterminen och skulle swårligen under andre tingz expedierande någre stembningar extradera, så synes lagcommissionens egit förslagh om 14 dagars comparitionstermin nödigt, så framt icke begge partherne äre sielfwe eense sine skiähl oppå kortare citationstijdh andraga och deröfwer laga uthslag emottaga.

Ad § 2.

Till det, som i andra puncten förmäles, att den, som genom comtumaciedom något ifrån dömas, och intet wijser sine laga förfall, skall lijkwäl hafwa frijt innom natt och åhr, hufwudsaken att återwinna, om han kan och gitter, synes den underdånige påminnelse rum hafwa, att detta beneficium i anledning af det 13 cap. Tingmålabalken restringerades till trätor om jordegodz och icke tillåtit warder uthi twister om mobilier och löösöron, hwilka tyckes då med rätta för aldeles afgiorde böra ansees, när swaranden på nästa ting med sine förfall eij förekommer. Af det tillfälle att uti denne puncten blifwer specificerat 8 laga förfall, påminnes i underdånigheet effter militie betienterne offta förebära och excipera wid tingen sig vara hindrade af någon deras officerares commendering eller möte, huruwijda sådant må honom uhrsäkta och för laga förfall

Ad § 4.

När dhe parter, som ifrån cembnärscammaren till rådstugun appellerat, och försummat utan laga förfall kl. 12 den 18:de dagen sina gravamina appellationis uti rådstugun att insinuera, förfråges i underdånigheet, om icke dhe må med sine laga förfall nästa dereffter inkomma.

2:do. Är mycket wähl projecterat, att lagmännen föruth fåå communication och dubletter uti det, som appellans hafwer emot häradzdomen att andraga, men som derhoos förmäles, att appellans skall sådant effterkomma innan en månad ifrån häradzdomen, och åter, när lagmanstinget är utlyst, afhämpta terminen till comparitionen, kommandes således att resa twenne gånger, altså synes parten den första reesan kunna undwijka, när han, så snart lagmanstinget är lyst, inlägger för comparitionsterminen i laga tijdh på en gång in duplo både sina beswär emot domen, sampt uttaget terminen på sin wederpart.

3. Förmäles icke mindre om denne instans, att parten, som utan laga förfall uteblifwer, skall wid andra upropet dömas. Härvid påminnes åter i underdånigheet: 1. om icke samma process som wijd häradzrätten kunde derwidh tillåtas, när quæstio blifwer om förfallen; 2:do synes och, att fatalia till domens afsäijande kunna i denne instans något längre utsättas än wijd häradzrätten, så att på första comparitionsdagen wid andra upropet icke saken afdömas måtte, emedan lagmanstingen plägar gemenligen fast längre påstå. Ty om en part eij förr än på andra, tredie eller fierde dagen under lagmanstinget för hwariehanda tillstötte hinder sigh kunnat infinna, och saaken wore allaredan wid andra upropet in contumaciam dömt, hwad stoora beswär och wijdlyfftigheeter skulle då den parten sedan hafwa med förfallens upwisande? Så kan och den dommaren, som straxt vid andra upropet dömmer, omöijeligen föruth wetta hwad som har hindrat den uteblifwande, eller att han inga laga hinder haffwer; lijkwähl dömer han honom in contumaciam, utan att fullkombligen wetta, om parten hafft laga hinder eller eij, warandes owist, om det, som plägar gifwa anledning till alla contumaciedomar nämbligen partens tergiverserande, genom hwilken han synes dommaren wanwörda, är här förlupit, ty synes bäst wara, att med contumaciedomar fördröijas i det längsta, och till tingens slut.

Ad § 5.

Effter sakerne genom laga wad gå till den andra instantien, wore wäll, att ifrån häradzrätten ett wist quantum sättias kunde, under hwilket inga saker till öfwerinstantien skulle få appelleras, såsom och uti ciembnärsrätten någon mindre summa blifwa än här till warit wahnligit, efftersom nu för tijden en lijka summa af 50 dahler s:mt är både for rådstugun och ciembnärsrätten i Norrkiöping.

2. Att appellationerne altijd emot heela domen attesteras, fast om den innehöllo åtskillige puncter, så frampt dhe icke wore af en så särskilt beskaffenheet, att dhe hafwa med hwar andra ingen gemenskap, warandes och nödigt till att förekomma dhe beswär, som emot underdomaren icke sällan andragas, för det domen skall wara för sendt extraderad, att widh hwar och een doms extradition datum påskrifwes.

3. Påminnes i underdånigheet, om icke i dhe mindre criminalmåhl, som angå heeder och ähra och med penningeböther beläggas, må tillåtas appellation. Ty som det beneficium uti civilärender effterlåtes, hwarföre synes så mycket mera samma beneficium kunna admitteras uthi slijke criminala, som angå heder och ähra, hwilka ju estimeras lijka med sielfwa lijfwet och mehra än någon ägendom.

4. Härwid påminnes, att inlagorne till rådstugurätten måge äfwen som uti lagmansrätt in duplo förfärdigas, och aldenstund på detta sättet dommarena får ett stoort arbete, med sakernes forderligaste afhielpande, sampt med protocollens förfärdigande, och dommarnes extradition, warandes swårt för en person, antingen lagman eller häradzhöfding, att sådant alt eensammen i sådan hast som fordras wärkställa, hwarföre hemskiutes aldra underdånigst, om icke så derföre som for flere synnerlige orsaker, en eedswuren tingz- och lagmansnotarius, så wijd desse som andre rätter, kunde i nåder till iustitiens så mycket bättre styrkio och skyndsamheet bestås och bewillias.

5. Om iuramentum malitiæ så wähl uti häradz och ciembnärsrätterne blefwe admitterat som wid öfre instantierne antingen på partens begiäran eller och dommarens egit godtfinnande, skulle det förekomma många ogrundade processer, som samwetzlösa menniskior offta upspinna och på banen bringa, såsom och afskiära ilwilliande parter tillfälle, att genom documenters och skiähls fördölliande bringa sin nästa på omkostnad och skada.

Ad § 11.

Här wid påminnes i underdånigheet, om icke den, som förfallenlöss absenterar sig wijd domens publication, bör så wijd den eena som andra instantien med serdeles plicht beläggas, efftersom sådant synes till rättens despect och wanheeder skie och kunna förorsaka andra skadelige consequencer.

Ad § 12.

Såsom wid domstolarne offta händer, att instämde parter sökia ibland andra undflychter till att declinera forum, påståendes actionen antingen för sin beskaffenheet skull, eller pärsonens qualitet och embete, böre andragas och utföras uthi något af dhe Kongl. collegierne, såsom cantzlie- cammar- commercie- bergz- krijgz- ammiralitets- reductions- cammarrevisions medh flere, eller och wid Kongl. borgrätten, slotz- och landzcantzlierne; altså är wår underdånige påminnelse och önskan, att något wist och effterrätteligit, härom per expressum blefwe statuerat, att icke genom remissorialer ifrån den ena till den andra mången uthi sin rätt må blifwa uppehållen.

Ad § 14.

Ehuru wäll slutet af denne paragraph förmår, att häradzrätterne skola gifwa den öfra instantien tillkenna, hwilka saker som komma det att devolveras, doch som åthskillige måhl af een och annan derhän igenom klagemåhl hoos herrar landzhöfdingarna och derpå fölliande höga wederbörandes remissorialer bringas, förmodandes een och annan således Kongl. Maij:ttz nådige och rättwisaste bref till landzhöfdingarna om häradzhöfdingarnas förklaringars infordrande, som derigenom altidh stode fritt de afsagde dommar att qwällia och uprifwa, sittiandes der medh stilla till dess den, som wunnit saken, söker och förmodar uppå een owädiat domb een prompt execution, då succumbenten först beswärar sigh hoos executoren öfwer dommen och dommaren, hwilka komma att förklaras, saken till icke ringa uppehåldh och fara, sedan acterne icke äro så alle widh handen, utan blifwit i häradzkistan lämbnade, och rätta förewetandet kan wara fallet utur minnet, dy synes oförgripeligen nödigt, att een åthskillnadh blefwe denominerad, öfwer hwilka måhl och inom hwadh tidh sådane klagemåhl öfwer afsagde dommar måtte andragas, på det så wäll dhen, som wunnit, måtte weta fatalia af sin säkerheet, processen blifwa så mycket tryggare, dominia rerum så mycket wissare, och der den, som funne sig förordsakat öfwer sådana dommar, emot hwilka laga waad icke tillåtes, att beswära, blefwe pålagd intra fatalia appellationis sådan sin intention hoos dommaren förständiga, så kunna då säkrare till öfra instantien specificeras, hwilka casus, som widh andre instantien icke stannat, och twisternas långsamheet igenom slike ärenders distingverande sampt processens och fataliernes exprimerande märkeligen abbreveras och förkortas.

Ad § 15.

Påminnes, att dhe, som uppå lagmansrättens upkallande treskas att komma till mundteligit förhör, måge med wiss plicht beläggias, äfwen som i rådstugun, emädan allenast en skrifftewäxling å begge sider tillåtes.

Ad § 17.

Effter de acta, som skola reenskrifne inlefwereras ifrån lagmans och rådstugurätten, betalas med 12 öre s:mt hwart ark, wore wähl, att häradz- och ciembnersrätten finge och så wetta sin taxa för dhe acter och documenter, som effter dommen copialiter uthgifwas skola.

Ad § 21.

Förfråges underdånigst, om desse 10 dahler s:mtz plicht skall iämbwähl attenderas wijd häradz- och ciembnärsrätter? Och som somblige förgripelser kunna röra sielfwa dommaren, somblige contraparten, huru desse böter så wähl som alle andre skola delas.

Ad § 22.

Wore önskandes och wähl, om the måhl utsattes, i hwilka ingen förlijkning bör tillstädias, i synnerheet till häradz- rådstugu- och ciembnersrätternas effterrättelse, ther actiones criminales tam minores quam majores förekomma.

Sidst frågas i underdånigheet, huru förhållas skall, när någon åkiärande eller swarande part är med häradzhöfdingen beswågrat, och han sielf eller dess bonde hafwer en så ringa saak, som icke kan löhna en extra ordinarie domare, om icke nämbden då skulle få afgiöra den lilla saken och domaren så länge absentera sig derifrån, eller jemwäll, om domaren sielf, eller dess betiente hade een ringa saak med någon, om han skall behöfwa requirera någon judicem extra ordinarium. Ty då skulle den fattige tienaren eller åboen för omkostnaden skull offta blifwa förorsakat att låta sin rätt falla, som lijkwäll för honom är mycket angelägit.

2. Om det icke kunde wara rättwist och lända mycket till processens afkortning, att ingen inprotocollering, protest eller reservatum uthan föregången per citationem gifwen laga communication till dhe det angår, blefwe uti protocollerne infördt, utan så snart någon part wille intekna, protestera eller sig något reservera, att då wederbörande straxt blefwe af protestanten instembd till en fullkomblig förklaring. på det icke sådane procedeurer må tractu temporis taga till sin orättwijsa någon styrka genom deras okunnigheet, som dhe angå, och således lända honom eller hans effterlefwande till största præjudice och skada, ty förfarenheeten utwisar mongas owilia och hastigheet, och offta der under spelande argheet att ställa sin nesta igenom sådant angifwande wid tingen om sin heder och credit i största äfwentyr.

Och som dessa föregående påminnelser äro allenast författade uti det underdånige upsåt att fulgiöra Hans Kongl. Maij:ttz allernådigste willie och befallning, och att effter wårt bästa förstånd och samwete uti diupesta devotion föredraga, hwadh till bettre ordning och skyndsammare afhielpande i anledning af Kongl Lagcommissions wällfattade propositioner synes reqvireras kunna, så lefwer wij uti det underdånige håpp, att Hans Kongl. Maij:tt detta wårt eenfaldiga additament nådigast uptager, och der wij icke uti alle måhl träffat det nyttigaste, att sådant likwäll icke onådigt ansees. effter intention och willian icke deste mindre warit, att häruthinnan underdånigst uthsökia det bästa och beqwämligaste. Actum ut supra.

3. Rättegångsstadgan den 4 juli 1695.

Kongl. Maij:tz stadga och förordning om någre puncter och stycken, som Kongl. Maij:tt i nåder finner til widlyfftigheters afkortande och lindring uti rättegånger för de, så wid öfwer- som underrätterne stridande parter lända.

I.

Kongl. Maij:t wil här med i nåder hafwa stadgat och förordnat, at stämningarne, anten til häradz- cämners- eller lagmansrätten, eller ock i the mål, som på rådstugun immediate uptagas, skrifteligen utfärdas, eller ock munteligen wid cämnersrätterna, så ock om mindre saker å landet, af innehåld: hwilken som stämning begärar, uti hwad sak, til hwad rätt eller domstol, tid och ort, hwilken stämning på landet af någon länds- nämd- eller fierdingzman, tillika med en annan bofast, eller ock af twänne andra inom häradet eller i sochnen boende beskedelige bofaste män, och i städerna igenom twänne edsworne stadsens tjenare, eller åt minstone igenom en stadzbetient och en annan trowärdig man, ställes then parten i händer, eller munteligen tilsäges then, som stämmes, ehwar han tå finnes, antingen på kyrkiowallen å landet, eller hemma i hans hus och gård, eller ther han sin tienst, herberge och boställe hafwer. Och skal kiäranden wara plichtig til the rätter, hwarest saken första gången blifwer uptagen, i rättan tid ställa sin wederpart stämningen til handa, eller ock kundgiöra låta, inom häradet fiorton dagar förut; är han utom häradet eller i en annan stad tre weckor, utom lagsagun sex weckor; om han är längre borta, såsom uti tridie och fierde lagsagu, nio weckor; emellan Swerige och Finland, tre månader; emellan Est- Lif- Ingermanland, Pommern, Bremen, och Swerige fyra månader; för them, som utomrikes äro stadde, sex månader; hwilken tid ock them förelägges, som för någon missgärning och förbrott igenom anslag och proclama på rätternes dörar ifrån anslagetz dato utomrikes ifrån Om någon sig undanhåller, och witterligit är honom hemma i sochnen, häradet eller staden wara stadder, kan stämning på hans husdör anslåss; men ther saken på häradstinget warit afdömd, och igenom laga wad under lagmansrätten kommer, betarfwas til stämningen intet så lång tid, utan högst 6 weckor; åliggiandes them, som saken wunnit, antingen sielf tå wara för handen, eller ock en laga, anten parten eller domaren kundgiord fulmächtig i orten hafwa, at han inom förbemälte tid kan stämmas; med the til rådstugun lagwadde saker förfares, som i then siunde puncten warder förmält; uti hofrätterna förhålles efter then adertonde puncten. Och böre lagmännerne, så wäl som häradzhöfdingarne, efter föregången communication med landzhöfdingarne, tingen så långt förut låta lysa, at parterne kunna stämningarne uttaga, och så lång tid, som bemält är, förut lefwerera låta til them, som närmare, och uti samma eller nästa lagsagu stadde äro; skola också för theras skul, som längre borto och utrikes äro, som eliest i gemen, häradz- och lagmanstingen på wissa tider om åhret hållas, så at the långwägade må åtminstone ju til en wiss månad instämmas, och sedan sig om sielfwa dagen hos dommaren underrätta; utlysningarne på predikestolarne skola publiceras til häradstingen 2 månader förut, til lagmanstingen 3 månader; uti städerna stämmas til wichtigare civilmål, til cämnersrätterne fyra dagar förut; til rådstugun otta dagar, med mindre thet är resande personer, wexel- och siörätzsaker, och andra sådane mål, som intet så långt drögzmål kunna tåla; så måge ock i små saker parterne til swars instämmas på nästa dagen, hälst i cämnersrätten.

II.

The stridande parterne böra på häradztingen tideligen, efter förrättad gudztienst, och straxt rätten sig sätter, wara tilstädes; kommer någon tå til at upropas, eller på tingzplatzen sökias eller efterfrågas, och är utan laga förfall borta, böte en dal. sölfwermynt och upskiutes thes sak til nästa dag eller til och in emot tingetz slut. Inkommer swaranden eller thes ombudzrnan å samma ting, och med witne wiser laga förfal, som är: 1. at han i såtesäng eller sårum ligger, hwar på, när medici och chirurgi attester utgifwa, the, som alla andra witnen, böra them wid hwar händelse för sig beswärja, om så påfordras; hwilket ock i alla andra mål hållas skal, ther theras attester påberopas eller fordras. 2. i konungens tienst upbodat eller faren är. 3. i hächtelse sitter. 4. af fienden hindras. 5. ifrån sine sinnen kommen. 6. af wådeld eller wattuflod nöd lider. 7. wid stämningz terminen händande dödzfal, såsom af man, hustru, föräldrar eller barn. 8. til högre eller annan rätt på samma tid förr stämder är, eller andre sådane oumgängelige förfal, som dommaren förswarligen kan pröfwa för laglige, tå skiutes saken up til nästa ting; men kommer intet then stämde, eller sig ey angifwer, heller wises intet sådane laga förfall wid första tinget, dömes icke allenast i saken efter thes beskaffenhet, utan tå går och then afsagde domen til utmätning, hwilket then andra parten emot borgen kan lyfta och tilträda, om han thet begärar; doch at han, som wunnit, låter sin wederpart om domen lagligen ansäja, eller execution sökia så långt för nästa ting, at han, som förlorat, kan hafwa tid sin wederpart ther til at instämma, om han wil och förmenar sig kunna sine laga förfall wisa, eller skiäl hafwa at återwinna hufwudsaken; ansäjes han ey, så niute samma rätt til nästa ting sedan han ansagd är; låter han, som förlorat lagligen stämma honom, som wunnit, til nästa ting, tå åligger rätten saken å nyo at företaga och afdöma; kan then återwinnas, tå må then undfångne utmätningen gå tilbaka; försummar han, som wid första tinget förlorar, at lagsökia honom, som wunnit, wid nästa ting, sedan honom är ansagt, äge therpå ingen widare talan. Kommer ock swaranden wid första ting tilstädes, och käranden utan laga förfall aldeles uteblifwer, tå förklaras swaranden för hans tiltal fri, och at niuta för sin omkostnad en skälig wedergälning, med mindre kiäranden efter föregången laga stämning på sin wederpart til nästa ting kan wisa sitt laga förfall. Hwilket om han giöra gitter, så förhålles ther med, som förr om swaranden är sagt; men angifwer kiäranden ey til nästa ting sitt förfall och sak, hafwe ther til ingen widare rätt at tala; blifwa ock både parterna aldeles ute, böte kiärande 3 daler och swaranden 2 daler sölfwermynt. Sedan en har uti någon rätt begynt sin sak igenom fulmächtig at drifwa, kan han för siukdom, sedermera påkommande bestälningar eller ock andra hinder sitt uteblifwande i samma rätt intet ursächta, utan förfares med saken såsom förmält är, om them, som sig til rätta intet inställa.

III.

The saker, som widlyftige pröfwas och längre tid betarfwa, må häradzrätten låta til tingetz slut bero, så at almogen för thes skul ey uppehålles, eller ock må sådane saker efter föregången communication med hofrätten til extraordinarie ting skiutas, om parterne så samtyckia, eller någon thera på sin bekostnat thet begärer.

IV.

Parterne skola uti första instantierne, antingen the munteligen eller skrifteligen agera, tydeligen och noga framföra alt hwad til saksens uplysning tienar, och ther til sedan läggia alle sina bewis, skiäl och documenter, som the anten hafwa eller kunna hafwa, och intet ther uti förbigå eller med upsåt, list och hwariehanda konst innehålla och till öfrige instantier lämna och upskiuta. Och som the här til brukade widlyftige och onödige skriftewäxlingar stor irring, oreda och beswär så för domaren, som för parten hafwa förorsakat, så tillåter wäl Kongl. Maij :t at nu här efteråt, som tilförende twänne skrifter af hwardera parten måge inläggias; doch så, at thet med all möjelig korthet och tydeligen skier, hwarpå sedan parterne måge til munteligit förhör komma en eller flere gånger, så framt the sådant eller ock rätten för sin uplysning thet nödigt pröfwar; finnes ock någon antingen med skiälens innehållande och upskiutande, som förmält är, listigt omgå eller ock bruka onödig widlöftighet i skrifwande, skal han therföre plichta i hofrätten med 10 daler, i rådstugurätten 5 daler, i cämnersrätten 2 daler sölfwermynt.

V.

För större richtighet skul, må uti rådstugu- lagmans- och hofrätterne domarne af- och renskrifwas, förr än the publiceras och afsäjas, så at bägge parterne kunna strax, så snart domen är afsagd. theraf få sin afskrift, och then, som intet tager straxt ut then falne domen eller resolutionen, skal böta i hofrätten 5 daler, i lagmans- och rådstugurätten 3 daler sölfwermynt; men uti häradz- och cämnersrätterne, så ock rådstugun i the små städer, ther ingen cämnersrätt är, och i små saker lämnas parterne sin frihet at uttaga domarne, allenast the uti protocollet äro rätt införde, och then, som them wil skrifteligen hafwa, må sådant förut eller straxt domen är afsagd, begära. Och om han then sedan ey utlöser, böte 2 daler, och må höfdingen så foga tingzdagarne, at han kan tid och råderum hafva, alla the domar, som begäres skrifteligen hwar wid sin rätta tid, ort och tingzplatz utdela, och parterne råderum hafwa om wädiandet sig at betänckia: hwarföre ock må på domen antecknas, när han begärad så och utgifwen är.

VI.

För en och annan partz, serdeles the enfaldige och fattigas skuld, så ock för underdomarens heder och respect, förplichtas icke then, som emot cämnersrättens afsagde dom wil wädia, så i hastigheet, utan beskied och betänckiande på stunden, som här til skiedt är, ther emot wadepenningar at inläggia, utan förunnes them twänne dygns råderum sedan domen afsagd är, nämligen til klåckan tålf om tridie dagen, sig at omhugsa och betänckia, om the wilia wädia eller ey, och om the wädia wilja, thet inom förbemälte tid in för sittiande rätten giöra.

VII.

Til rådstugurätten är ingen stämning af nöden, när någon wädiat emot en cämnersdom eller resolution, utan tå bör then wädiande til then 18 dagen ifrån thet cämnersdomen afsagder är, om morgonen klåckan åtta för rådstugurätten inlefwerera sina beswär theremot, eller böte 6 marck sölfwermynt; men blifwer han til klåckan tålf utan laga förfall aldeles ute, böte 5 daler sölfwermynt och domen förklaras, at på hans sida hafwa wunnit laga kraft; faller bemälte tid in på någon helgedag, eller tå icke laga rådstugudag är, eller ock på then tid, tå ther ingen sammankomst skie plägar, må han sig angifwa och saken fortsättia på then första therpå följande rättegångzdag.

VIII.

Then som wid lagmanstinget på then i stämningen föreskrefne ort och dag utan laga förfall uteblifwer, skal böta 3 daler, och så hwar dag han upropas och är borta, samt giälde wederparten sin kåstnad; kommer han ey tilstädes, eller sig ey angifwer innan tinget slutes, må likwäl kiärandens, och thes, som emot domen wädiat, beswär, antingen the munt- eller skrifteligen skie, företagas och afdömas, hwilken dom sedan exequeres, utan at ther uti winna någon ändring, med mindre Kongl. Maij:tz särskilte restitution åkommer, så bör ock then förra dom stadfästas och exequeras, om han, som wädjat hafwer, wid lagmanstinget, utan rätta bewiste förfal aldeles ute blifwer.

IX.

Domaren wid cämnärsrätten bör uti wittnesbörden och attesterne om parternas laga wad uttryckeligen sättia, at så wäl then appellerande, som hans wederpart inom förbemälte tiden skola sig i rådstugurätten inställa, then förra sine gravamina at inläggia, then senare utan någon widare stämningz afwäntande them at emottaga; äfwen så häradzhöfdingen införer under domen, när then wädiande bör sin talan hos lagmannen angifwa, och stämning begära; lagmans- och rådstugurätterne måge också anten på parternes anhållande eller rättens godtfinnande påläggia them och theras fulmächtige juramentum calumniæ förr än them tillåtes saken at utföra.

X.

Aldenstund månge trätor och twistigheter theraf yppas och upwäxa at procuratorer och fulmächtige antingen af arg- och hämdgirighet, eller ock af lust, eller för winst och egen nytta skul reta parterne til oenighet och missämja, förthenskul på thet alt så mycket richtigare och redeligare må tilgå, och at hwar och en med så mycket mera betänckiande och warsamhet med andras under händer hafwande actioner och stridigheter omgå måtte; förthenskul, när någon procurator eller fulmächtig finnes så obetänckt, at han antingen uphissar och förleder någon til oskiälige twister och rättegånger, eller och finnes hindra förlikningar parterna emellan, i thet ställe han borde them til enighet sins emellan sökia at öfwertala; eller ock brukar witterlig falskhet, osanning och orätt, eller sådane saker sig antaget at förswara, som oskiälige äro, samt emot godt och christeligit samwete jämwäl emot goda seder strida; har Kongl. Maij:t för funnit, at then samma skal exemplariter, och efter som hans arghet och brott kan finnas stor til, straxt så wäl som sielfwe principalen. eller ock ther saken och omständigheterne så finnes, swårare afstraffas. Och fast än en sådan, när han parterne emot hwar annan hissat och sammansatt, sig undandrager, och således sakäganden i sticket lämnar, tänckiandes på thet sättet sin arghet och oskiälige handterande at skyla och öfwerhölja, samt thet therpå följande straf at undgå, skal han icke desto mindre med behörig näpst ansees och straffas, äfwen som han saken personligen til thes slut och ändskap hade förträdt, och skola thesse alla inlagor, suppliquer och skrifter, jämte sielfwa principalen underskrifwa.

XI.

Begärer någon för saksens widlöftighet, flere skiäls och wittnens anskaffande eller annor laga förfall, något upskåf och dilation, tå han borde sina beswär angifwa, eller eliest sin wederpart swara, tillåtes domaren at pröfwa och öfwerläggia om sådant upskåf är skiäligt, och therpå sedan sådan tid föreläggia, som han finner nödwändigheten fordra, och för honom kan förswarligit wara, then som finner sig med sådant slut beswärad må therom öfwer cämnersrätten uti rådstugun inom 8 dagar, men öfwer häradz- rådstugu- och lagmansrätten sina beswär in för hofrätten angifwa inom then tid, som uti 10 § om laga wad förmäles.

XII.

När parten sig fuller i stadzrätten, som åfwan förmält är, inställer, på första comparitionsdagen med sitt klagemål, men sedan utan laga förfall, som andra puncten säger, försummar sig at infinna, tå han på nästa rättegångzdag blifwer upropat, skal then försummande parten första gången böta i rådhusrätten 3 daler, och andra stadsens collegier 2 daler, och i cämnersrätten 1 daler sölfwermynt. Men försummar han sig åter igen then andra rättegångsdag och uprop, bör saken til laga skiärskådan företagas, och som hon fins wara beskaffad, samt på the skiäl wid handen äro, afdömas. Och måge, så cämners- som rådstugurätterna the mål, som ther immediate uptagas, til laga slut företaga, och saken efter beskaffenheten afdöma, när swaranden på första laga stämning sig ey infinner at swara, så ock domen til utmätning gånger, hafwandes then, som således förlorat, fritt at sig innan en månad, sedan domen honom ansagd är, uti samma rätt at angifwa, och hufwudsaken återwinna, om han kan, eller sin talan förlustig wara.

XIII.

Uti cämnersrätten, om saken är af någon wicht, och thet skrifteligen ageras, bör, äfwen så wäl som uti rådstugu- och hofrätten, skriftelige relationer utfärdas, samt parterne meddelas, och föreläggias hwardera parten til thet högsta åtta dagar relationen at igenomse, underskrifwa och återlefwerera; försummar någon thet utan laga föredragen ursächt, böte i hofrätten tio daler, i rådstugun fem dal., i cämnersrätten tre dal. sölfwermynt, och föresättes honom sedan ännu twänne dagar; gifwer han ändå intet relationen underskrifwen eller med sin: påminnelser tilbaka, skal saken lika fult föredragas och afdömas.

XIV.

The parter, som på then dag them förelagd är, utan laga förfall sig til muntelige förhör intet infinna, enär thet antingen af entera utaf the stridande parter begärt blifwer, eller ock domaren thet samma til sin underrättelse nödigt finner, böra första gången böta i hofrätten 10 dal., uti lagmans- och rådstugurätten 5 daler sölfwermynt, i stadsens collegier 2 daler sölfwermynt, och i cämnersrätten l dal. sölfwermynt, och wid andra gången han upkallas, skal then andra parten blifwa hörd, samt saken företagas och afhielpas, antingen han kommer eller ey.

XV.

Om någon, sedan han hafwer sin wederpart til wiss dag låtit instämma, och sin sak uti rätten angifwit eller beswären emot the afsagde domar uti öfwerrätten andragit eller emottagit, reser bort utan at ställa någon fulmächtig til saksens widare utförande, bör sådant thes fordersamme utslag intet hindra, utan må icke thes mindre med thes utförande efter lag och processen förfaras, som sielfwa rättwisan fordrar, hwarmed sedan förhålles, som sagt är om then som aldeles uteblifwer. Men hafwer någon så högnödig resa, och saken så swår eller angelägen är, at han icke kan någon annan fulmächtig anförtro, bör han therom för sin afresa tidigt, och så at hans wederpart wet therutaf, gifwa tilkänna, och domarens ompröfwande underställa; afreser han annorlunda utan rättens tillstånd, böte uti hofrätten 10 daler, uti lagmans och rådstugurätten 5 dal., uti häradsrätten och stadsens collegier 2 daler, i cämnersrätten 1 dal. s:mynt.

XVI.

Til doms afhörande uti lagmans, rådstugu- och cämnersrätten är intet nödigt at någon annan stämning gifwes, än som wid hofrätterna skie plägar, utan måge parterne, när domen är färdig, igenom offenteligit anslag på dören, twå dagar förr än then afsäjes, blifwa therom kungiorde, then samma at afhöra, och skal, sedan parterne warit til förhör, intet länge med domens afsäjande fördröjas, hwilket på rådstugu i the städer, hwarest hofrätterne äro, bäst lärer skie om onsdagarne, på lagmans, eller cämnersrätterna then dag, som the bäst och lägligast finna, doch hälst så snart saken är sluten och domen färdig, och i cämnersrätten hälst om måndagen, och hwilken sig tå icke infinner, hafwe sig sielf at skylla för alt thet han medelst sådan sin försummelse i en eller annan måtto skulle komma at lida, och böte ther til för sitt uteblifwande, som uti nästföregående punct är sagt.

XVII.

The som sinnade äro the wid lagmans samt rådhusrätterna och domcapitlen förr afdömde mål och ärender i hofrätterna widare föredraga och utföra, sedan the i rätterna wädiat, eller ock i domcapitlet inom 8 dagar tilkänna gifwit, at the wille med sine beswär gå til hofrätten, måge utan någon widare stämningz sökiande eller afwäntande inom wiss, samt efter hwars och ens ortz aflägenhet stält och lämpat tid, sakerne uti hofrätterne angifwa, och tå inkomma med sine emot then afsagde domen författade beswär så framt the, som wädiat, eller sina beswär andraga wilja, tänckia sig ther af widare at få betiena, och icke wilja af sådan sin rättighet förlustig giöras; åliggiandes then, som saken tappat och wädiat hafwer, at låta sin wederpart kungiöra, at han emot domen wädiat, så at han och hans laga fulmächtige, tå kan sig til samma tid inställa, at emottaga och swara på the beswär, som then andra emot honom inlägger. Om ock thet intet skier, måge icke thes mindre kärandens beswär emottagas och saken afdömas efter the skiäl, som wid handen gifwes: doch skal then wädiande parten hwad dömt är deponera som then 25 § säger, och full borgen sättia för all widare kåstnad och skadestånd, förr än han må sine beswär inläggia; giör han thet ey, ware sin talan förlustig.

XVIII.

Uti the domar och resolutioner, som i the städer gifwas och afsäjas, hwarest hofrätterna äro belägne, måge käranderne inom en månadz tid ifrån thet domen är afsagd i hofrätten sig angifwa och sine beswär emot underrättens dom inläggia. 2. Uti Swea hofrätt skole the domar, som afkunnas i Upland, Södermanland, Wessmanland, Kopparbergs län, Närike och Gestrikeland inom sex wekor angifwas: i Helsingeland, Jempteland, Ångermanland, Medelpad, Herredalen och Westerbotten nio wekor; ifrån Gottland tre månader, ifrån Revel böre the här til brukade och så kallade apostoli reverentiales jämte hofrättens citationer och compulsoriales pro edendis actis afskaffas, och i thet stället föreläggias them, så wäl som the, hwilka per ordinariam appellationem komma, ifrån Riga, fem månaders tid sig at inställa. 3. Uti Giöta hofrätt skola beswären emot the domar, som äro fallne uti Östergiötland, Calmare län och Småland, Skaraborgz samt Elfzborgz län, inläggas inom sex wekor; ifrån Halland. Skåne, Bleking, Wermeland, Dahl och Bohus län inom nie wekor. 4. Inför hofrätten i Finland föreläggias för the domar, som falla i Åbo län, sex wekor dag; ifrån Nyland nio wekor, och the, som undfå domar ifrån Österbotten, Rautalambi, Tawastehus- Wiborgz och Kexholms län samt Ingermanland, skola sig inom tre månaders dag inställa.

XIX.

På thet ingen må förebära eller inwända någon ursächt af okunnighet om sådant, utan thenne Kongl. förordningen må allom och i synnerhet them som wederbör, til efterrättelse kunnig och witterlig wara, bör hwar och en domare som wädias ifrån, så ock domcapitlen uti the wittnesbörder, som under domen gifwes, uttryckeligen före sättia dag och tima ifrån hwad ort parten skal, som förbemält är, sig behörigen efter thenne stadgans innehåll infinna. Faller dagen, på hwilken beswären för öfwerdomaren skola inläggias, på någon beige dag, skiutes thet up til nästa rättegångsdag, och så framt thet i hofrätten infaller then tiden, tå the residerande allenast sittia, skola icke thesto mindre beswären af them emottagas, så ock skriftwexlingarna under anslagen i medlertid hållas.

XX.

Om then, hwilken med sin inlaga bör inkomma wid anslaget på hofrätz dörren, försummar upropet, böter han för hwart och ett tio daler, och then andra sig försummande parten fem daler sölfwermynt. så framt han hela förmiddagen försummar; kommer han innan klockan är tolf slagen, böte then, som sin inlaga borde inlefwerera, fem daler. men then andra parten tre daler sölf:mynt; then som kommer tilstädes oberedder, och hafwer ey skiälig ursächt, skal böta tre daler sölfwermynt. Så wil ock Kongl. Maij:t hafwa förbudit och afskaffat thet missbruk som ther med skier, at parterne wid actionens utförande upskicka in för rätterna drängiar, poikar och andra otiänlige personer, inlagorne antingen at ingifwa eller ock at emottaga, utan böra tå anten parterne sielfwa eller igenom laga fulmächtige, eller andra fulmächtigom wederlika och tienlige personer, för rätternas heder och wärdighet skul upwachta och sig inställa; ther någon sådan dräng, poike eller otienlig person åstad skickar, skal böta i hofrätten tio daler, i rådstugun fem dal., i the andre stadsens collegier twå daler, uti cämnersrätten en dal. sölf:mynt.

XXI.

The som wilja fordra expenser af sine wederparter, böra straxt jämte the andra inlagorna bifoga en upsatz och förteckning på alla expenser och omkostnader, och hwaruti the bestå; försummar någon thetta, hafwe tå sedan ey macht på några expenser at pretendera, med mindre thet sådan kostnad är, som på andre orter giöras måste, och therföre ändå ey kan kunnig wara, hwarom parterne tå måge sådant sig uttryckeligen förbehålla wid saksens slut at utföra; äfwen så må han om thet skadestånd, som timar sedan action begynt är, och för thes slut ey kan kunnogt wara, sig förbehålla at utföra; men alt som förr kunnigt är, bör tillika med hufwudsaken angifwas.

XXII.

Förbiudes all ohöflighet, oqwädens- och smädesord uti skrifwande och talande in för rätterne, så at ingen skal understå sig at angripa sin wederpart med några håniske eller försmädeliga ord eller beskylningar wid tio daler sölfwermyntz wite eller mera efter godtfinnande, och stånde sedan hans wederpart fritt thetsamma med honom utföra; then som oskiäligen angriper domare och executorer, skal icke allenast böta dubbelt eller ock högre, eftersom thes förbrott kan wara stort til, utan ock giöra offentelig afbön; men rörer thet theras heder eller ähra, bör han af fiscalen anklagas och therföre undgiälla hwad lag förmår.

XXIII.

Förlika sig parterne sedan saken uti hwad för rätt thet wara må, är anhängig giord, eller angifwas bör, så skola the wara förplichtade sådant uti rätten munteligen eller skrifteligen gifwa til then tid han eliest är skyldig them at comparera, eller böte then, som thet försummar i hofrätten tiugu daler sölfwermynt, uti lagmans- och rådstugurätten tio daler, uti häradz- och cämnärsrätterne fem daler sölfwermynt, och må domaren uti protocollet infatta låta med hwad wilkor förlikningen är skiedd, och then med sin dom bekräfta, om parterne så begära.

XXIV.

Rätterna skola på alt sätt winläggia sig domarne således at inrätta, at the icke allenast äro tydelige och klara, utan ock, så mycket någonsin möjeligit är, författa uti sig saksens ändtelige slut och utslag, så at parterne måge i thet mål the twistat om, tydeligen och fulleligen wara åtskilde, och intet med någre onödige interlocutorier eller afskeder och upskåfsdomar belastas och uppehållas, börandes rätten förut om alle ther wid förefallande stycken och omständigheter sig på thet nogaste kunnig giöra och them öfwerläggia, så at parterne icke oförskylt med nya jäf och klander beswäras. Och om thet ankommer på räckningar, särdeles i saker, som af skuld, arfskap, inbördes handel eller hwariehanda annat tilfälle härröra, skola the låta them först noga utreda, och sedan alt är igenom gode tilordnade män, om thet af domaren sielf icke kan skie, wäl liquiderat och uträcknat, så wäl parten som executoren til efterrättelse, sluta domen med en wiss uttryckt summa, så af hufwudgiälden som räntan tillika med mynteslaget, som then sakfälte pålägges inom en wiss förelagd tid och dag at betala. Men ther upskåfsdomar oundwikeligen måste skie, och en eller annan part något pålägges inom wiss tid at giöra skal altid sättias ther hos ett efter hwar sakz wärde och beskaffenhet lämpat wite, honom til straf, som domen til sattan tid icke fulgiort försummas thet witet, sättes honom annan tid domen wid sakens förlust at fulgiöra; hwilket wite med the flere här åfwan förmälte böter äro the rätternes ensak, hwarest förbrottet skier, och tillåtes ingen at wädia emot sådana interlocutorie domar, så framt ther icke något är, som parten til sielfwa hufwudsaken anten binder eller beswärar.

XXV.

Med utmätningen af thet, som dömt är, bör uti alla twistige mål så förhållas på landet och i städerna, at then parten, som twänne domare wunnit hafwer, fast än theremot wädiat blifwer, må emot borgen få lyfta eller tillträda thet som så dömt är, eller ther han icke wil eller förmår borgen ställa, tå sättes thet som dömt är i qwarstad, in til thes hofrätten, dit saken wädiat är, ändteligen theruti dömer, och tå förhålles ther med, som tilförende stadgat är, om utmätning af hofrättens domar; samma lag ware ock om the städer, hwarest ingen cämnersrätt är, så at executionen på rådstugurättens dom anställes; så ock om the mål, som immediate uti rådstugun uptagas, eller ifrån stadsens collegier dit skiutes, så at executionen på rådstugurättens dom anställes; doch skola klara obligationer, förskrifningar och contracter straxt och utan uppehåld exequeras, som stadgan förmår.

Thesse åfwanskrefne puncter wil Kongl. Maij:t uti nåder at alla, så wäl domare och executorer, som ock the stridande parterna skola sig til hörsam och underdånig efterrättelse ställa, rättandes the sig uti thet öfrige, och hwad som här intet utnämt eller uttryckeligen förändrat är, efter lag och för thetta utgångne Kongl. bref och rättegångsförordningar. Til yttermera wisso, hafwer Kongl. Maij:t thetta med egen hand underskrifwit, och med thes Kongl. secret bekräfta låtit.

Stockholm den 4 julii åhr 1695.

CAROLUS.

4. Utlåtanden öfver Rättegångsstadgan 1695.

I.

a) Svea hofrätts skrifvelse den 2 november 1696.

Till Hans Kongl. Maij:t angående de beswär och swårigheeter, som wijdh den 17 § uti Kongl. Maij:ttz förordning de anno 1695 d. 4 julii, om wijdhlyfftigheeters afkortande och lindring uti rättegångar sigh yppa.

Stoormächtigste allernådigste Konung.

Den höga Kongl. försorg, som Eders Kongl. Maij:tt för justitiens obehindrade administrerande ibland des trogne undersåtare ouphörligen drager, förmedelst åthskillige högstnödige och hälsosamme förordningars och lagers uthgifwande, erkänner icke allenast denne Eders Kongl. Maij:ttz hoffrätt jempte alle andre Eders Kongl. Maij:tz undersåtare medh wyrdsam underdånig tacksäijelse, uthan och warda effterkommanderne, hwilcka af slijka Eders Kongl. Maij:tt: författade nyttiga stadgar sig framgeent få betiena, een så nådig Kongl. omwårdnat medh ewärdeligit beröm skyldigst ihogkommandes; ibland alle sådane förordningar är ingalunda minst nödig och hälsosam den, som Eders Kongl. Maij:tt till wijdlyfftigheeters afkortande och lindring uti rättegånger, för de strijdande parter wijdh öfwer- och underrätterne, den 4 julii 1695 haar i nåder uthgå låtit, hwaraf sigh och Eders Kongl. Maij:ttz hoffrätter icke mindre än de nedrigare domstohlarne, med een märckelig nytta, och domarenas så wäll som de rättsökiande parternes lijsa, hela detta innewarande åhret allaredan betient hafwa; allena, allernådigste konung, såsom wijd wärckställandet af den 1 7 § i högstbemelte förordning, hwaruthinnan stadgat warder, att de, som sinnade äre ifrån lagmans- samptt rådhusrätterne att wädia under hoffrätten, måge uthan någon stämbnings sökiande, innom een wiss förelagd tijdh sakerne uti hoffrätten angifwa, någre beswär och swårigheeter så för parterne som dommaren inför denne Eders Kongl. Maij:ttz hoffrätt finnes sig yppat hafwa, altså tächtes Eders Kongl. Maij:tt allernådigst tillåta, att Eders Kongl. Maij:tt: hoffrätt samma swårheeter härmedh Eders Kongl. Maij:tt i diupesta underdånigheet må föredraga och tillkiänna gifwa, hemställandes Eders Kongl. Maij:ttz hoffrätt i öfrigit uti Eders Kongl. Maij:ttz allernådigste wälbehagh och ompröfwande, huru wijda Eders Kongl. Maij:tt i anseende till dem skulle i nåder godt finna att giöra uti bemelte § någon ändring. 1. Medelst det att icke hoffrätten sielf, uthan underdommaren, ifrån hwilcken sakerne till hoffrätten wädies, uthsätter terminen och dagen, uppå hwilken parterne sig i hoffrätten infinna skola, händer sig, att antingen alt för många eller och alt för få parter på een gång komma uti hoffrätten att agera; blifwa de för många, måste wijdh den händelse icke allenast alle andre saker, ehuru angelägne och pressante de äro, straxt sättias å sijdo och upskiutas, uthan och kunna ändå sielfwe de agerande parterne, med de esomofftast förefallande præliminaire qvaæstioners deciderande, icke alle på een gång afhielpas, så att actionen således må obehindrad kunna gå för sig; men äre de för få, måste icke des mindre Kongl Rättens dörar upslås och annat förehafwande arbete jämwäll och för ett paar parter skull allena esomofftast afskäras och interrumperas. Istället af alt detta haar Eders Kongl. Maij:ttz hoffrätt tillförenne, medelst de uthgifne stämbningarne, i så måtto reglerat anslagen och actionerne, att de icke allenast blifwit uthsatte till wisse och för Kongl. Rätten sielf lägligaste tijder, uthan och ähre altijdh så månge parter till een dagh wordne instämde, att de hwarcken medelst alt för stoor myckenheet kunnat borttaga tijden för andre förefallande sysslor, som drögsmåhl icke tohlt, eij heller warit så få, att man för ett eller 2:ne paar actorer skull haar behöfdt dörarne upslå och sigh uti annat arbete förhindra. 2. Alldenstund dommarne uti Eders Kongl. Maij:ttz hoffrätt blifwa effter wanligheeten, och till föllie af Eders Kongl. Maij:tz nådiga ordres, publicerade om lögerdagarne, så haar man i lijka måtto medelst de uthgifne stämbningar altidh anslagen så inrättat, att de icke fallit uppå någon lögerdagh, emedan offta, enär domarne wijdlyfftige äre, man i godh tijdh måste begynna dem at upläsa, hafwandes då icke lägenheet och råderum att förrätta några uproop eller de där wijdh sig yppande præliminaire twister afgiöra; men enär underdomaren uthsätter comparitionsterminen i Kongl. Rätten effter sin afsagde dombs dato, så kan samma comparitionstermin och till föllie däraf sielfwe anslagen så snart på een lögerdag som på någon annan dag i weckan infalla, hwilcket och i desse dagar här i Kongl. Rätten wärckeligen skedt är. 3. Föruthan att stämbningen är altijdh sielfwa grunden och fundamentet till actionen, och i så måtto till des reedige uthförande nödig, så haar och Eders Kongl. Maij:tz hoffrätt, widh dhe præliminaire qvæstioners afgiörande och processers reglerande, funnit ett stort hinder och een afsaknad däruthinnan, att Kongl. Rätten eij kan wara något föruth kunnig om saaken eller des beskaffenheet och omständigheeter, som under actionen är, emedan den så ohapandes, uthan att man däraf något föruth weeta kan, inkommer, i hwilcket ställe man tilförenne så wäll af den inlefwererade underrättens dom som och af supplicationen, hwilcken om stämnings erhållande ingifwen war, kunnat in antecessum inhämpta någon kundskap om saken, och sig däraf sedan, till deciderande af de förefallande qvæstioner wijdh anslagen i någon måtto betiena. 4. Såsom, effter mehra högstbemelte förordning, den wädiande parten åligger att notificera och kundgiöra sin wederpart, det han emoot domen appellerat, så haar Eders Kongl. Maij:ttz hoffrätt befunnit, att af den omständigheeten allena, nembligen om samma notification är skedd wederbörligen i rättan tijdh, genom tienlige personer etc., eller icke, hafwa upkommit så många och så wijdlyfftige twister parterne emällan, att deras afgiörande, medelst wittnens edeliga förhöör och alla omständigheters noga skärskådande, haar consumerat mångfaldigt mehra tijdh och arbete för Kongl. Rätten, är de tillförende brukade stämbningars expedierande, hwilcket denne Kongl. Rättens innewarande åhrs protocoller och de uthfärdade åthskillige resolutioner i det måhl nogsamt betyga; warandes och parterne sielfwe därigenom icke allenast kombne på mångdubbelt flere omkostningar, än om de i det stället hade effter wanligheeten fådt notificera deras wederparter genom Kongl. Rättens skriffteliga citation och stämbning, uthan och faller jämwäll een sådan notification, hwilken ju böör skee lagligen och genom twänne wittnesbähre och troowärde perssoner, den appellerade parten alltijdh så beswärlig och kostsam, som een stämbning, isynnerheet då hans contrapart, sedan han sin domb afhördt, reser ifrån tingzplatzen eller staden till een annan ort, hwarest den wädiande genom sine uthskickade gode män nödgas honom upsökia, och honom om appellationen lagligen kundgiöra; i hwilcket anseende jämwäll är en olijkheet i detta fallet emälan cämnärs- och rådhuusrätterne, och emällan rådhuus- eller lagmansrätterne och hoffrätten, i det de förre äre bägge i een stadh, och derföre citationen ifrån cämners- till rådstugurätten icke så nödigh som ifrån een rådhuus- eller lagmansrätt till hoffrätten, hwilcka bägge domstohlar uppå diverse och offta wijdt aflägne orter stadde och wijdsittiande äre; hwad och Eders Kongl. Maij:ttz höga revision kommer, så blifwer där ingen ny och formelig action i saaken, som det skeer wijdh instantierne, uthan enär terminus comparitionis infaller, föllia då straxt på een gång alla de acta till Kongl. revisionen som i hoffrätterne warit framhafde, uppå hwilka domen fallit. Detta alt haar Eders Kongl. Maij:ttz hoffrätt eij bordt underlåta Eders Kongl. Maij:tt i diupesta underdånigheet att föreställa, och i fall Eders Kongl. Maij:tt i anseende till sådane omständigheeter skulle i nåder godt finna, att alle till Kongl. hoffrätten appellerade saker skola genom wahnlige citationer warda instämde, lärer Eders Kongl. Maij :tt där jempte i nåder pröfwa nödigt, att den appellerade parten föreskrifwes een wiss dag och termin, beräcknad ifrån den afsagde domens dato, innom hwilcken han, i proportion af ortens aflägenhet, hwaröfwer och Eders Kongl. Maij:ttz hoffrätt här bijfogad ett underdånigt förslag upsatt^[1], sigh här i Kongl. Rätten må angifwa och citation till sin contrapart uthtaga, om hwilcken termin så wäll som om de öfrige præstandis, hwilcken den appellerade parten till saaksens fullfölliande under Kongl. Rätten å sin sijda præstera böör, nembl. om deposition af det, som dömdt är, så och om caution för expenser effter den 5 § i rättegångsordinantien, bemelte appellerade part uti attestata appellationis kunde af underdomaren blifwa skrifteligen påmint, så att alle desse præstanda må warda af honom fullkombligen fullgiorde innom den termin, då han sig uti Kongl. Rätten om stämbnings erhållande skall angifwa. Förblifwandes wij in till wår dödzstund, allernådigste konung, Eders Kongl. Maij:tz allerunderdånigste trogne undersåtare och tienare.

Lars Wallenstedt.
Gustaff Faltzburg.	Arendt Silfwersparre.	Olaus Thegner.
Johan Wattrang.	Johan Lilliemark.	Petter Bromeen.
Gustaff Ehrenberg.	Swen Hasselbom.	Thomas Blixenstierna.
Lars Wadensten.	Pehr Kalling.	Lars Swanhals.
Petter Scheffer.	Magnus Sierman.	Johan Berch.
Samuel Eosander.	Magnus Kyhl.	Anders Schonberg.
		Johan Lillienstedt.

Stockholm den 2 Novembr. 1696.

b) Åbo hofrätts utlåtande den 3 febr. 1697.

Till underdånigste föllie af Hans Kongl. Maij:tz den 23 sidstwekne december hijt ankombne allernådigste bref och befallningh af den 4 november näst tillförene, haar hoffrätten, effter behörigt öfwerläggiande, funnit af nöden med fölliande dess underdånigeste påminnelser att inkomma, wedh Kongl. Maij:tz den 4 Iulij 1695 uthgångne allernådigeste stadga angående widlyfftigheeters afkårtande och lindringh uti rättegånger; nembligen:

Ad § 3. Aldenstundh hwarken uti denne §, eij heller uti Kongl. Maij:tz medh hoffrätten communicerade allernådigeste bref af den 26 januarii och 1 februarij åhr 1688 angående extraordinarie något förmähles om extraordinarie lagmanstingh, eller huru dhe skola uthställte och förordnade blifwa; fördenskull hemställes Kongl. Maij:t underdånigst, på hwadh sätt därmedh skall förhållas, och om icke slijke extraordinarie lagmanstingh kunna jembwähl, effter föregången communication medh hoffrätten, af den samme förordnas, enär parterne därtill samtyckia, eller någondera på sin bekåstnadh det

Ad § 9. Emedan lagsagurne här i Finlandh mehrendehls äro widlyfftige och widtbegrepne, så att den wädiande parten undertijden icke uthan största beswär kan lijkmätigt det, som i denna § stadgat är, sin saak hoos lagmannen angifwa; dy och såsom denne Hans Maij:tz allernådigste stadga är uthsedd och författadh till lindring i rättegånger; altså underställer hoffrätten Hans Kongl. Maij:tz allernådigeste godtfinnande underdånigst, om icke häradzhöfdingarne kunde anbefallas wedh tingetz sluth igenom ett bref att notificera lagmannen alle dhe saker, som ifrån häradzrätten appellerade blifwa, hwarförmedelst dhe wädiande parter skulle undslippa förberörde beswär och omkåstnadh, som dhe elliest medh saksens angifwande hoos lagmannen måst uthståå.

Ad § 11. Den här widh påberopade 13 §, som förmähles angå laga wadh, handlar allenast om relationer; hemställandes Kongl. Maij:tz allernådigste godtfinnande hoffrätten underdånigst, om icke doch uti denne Hans Maij:tz nådigeste förordning skulle en särdeles § om laga wadh formeras, hwarutinnan alt hwadh där om tillförene uti den här till brukelige Sweriges lagh stadgat är, domaren till effterrättelse, kunde införas, på det att man härifrån icke behöfde recumera till bemälte lagh.

Ad § 17. Såssom åtskillige præliminarqvæstioner däraf undertijden kunna yppas, att swaranden påståår sig icke wara i rättan tijd af käranden kungiord, det han emot domen under hoffrätten wädiat. hwarigenom processen, så wijda bemälte præliminarqvæstioner böra först gåå igenom instantierne, parterne till dubbelt beswär, förlänges. warandes och mången, som effter inhemptade nogare underrättelse om saaksens beskaffenheet sielfwilligt desererar sin appellation, den han allenast till att intra fatalia wijdare betänckia sig om actions fullfölliande haar inlagdt; opå hwilcken händelse wederparten, som om samme appellation är kungiordh, och alt derföre, uthan wijdare stembningz afwäntande, sig uti hoffrätten infinner, blifwer på onödige beswär och omkåstnader brachter; altså hemställes Kongl. Maij:t allerunderdånigst, om icke käranden wed comparitionsterminen borde inläggia derpå nöijachtigt besked, att han i rättan tijd, effter ortens aflägenheet ifrån hoffrätten, kungiordt sin wederparth, sig hafwa emot domen under hoffrätten wädiat; men skulle käranden, sedan wederparten således om dess inlagde appellation är kungiordh, den samma sielfwilligt deserera, då synes han äfwen böra wara förplichtad att låta sin wederpart däraf så tijdigt weta, att han uti ett så fatt måhl icke behöfwer giöra sig igenom resor eller elliest något onödigt beswär och omkåstnader, som den wädiande parten i wijdrigt fall, och där han sin skyldigheet häruthinnan tillbakasätter, borde oförgrijpeligen påläggias att ehrsättia och betahla.

Dessuthan och på det att ingen förmedelst sin medellöösheet må komma uti dess hafwande rätt något oskyldigt att lijda, underställes Kongl. Maij:tz allernådigeste behag underdånigst, om icke den ifrån lagmans eller rådstugurätten wädiande parten, hwilcken icke förmåhr deponera det, som dersammastädes dömbdt är, och ställa full borgen för all wijdare kåstnad och skadestånd, kunde, sedan han eedeligen opgifwit all sin egendomb, den wederparten, om han det will, kan emot bårgen lyffta, i mangel af caution för expenser, uthföra sin saak uthur fengelset, doch att honom af förberörde dess egendom imedlertijd lembnes ett nödtorfftigt underhåld.

G. Falkenberg.
Simon Ruuth.	Henrich Stålhanske.	Er. Tigerstedt.
Adrian Rosenmüller.	And. Gyllenkrook.	Nicolaus Alanus.
Joachim Schultz.	Iohan Roskamp.	Laurent Bromius.
I. E. Gabrielsson.	Wilh. Iak. Quensell.	And. Munster. Notarius.

c) Svea hofrätts skrifvelse den 22 mars 1697.

Stoormechtigste allernådigste Konungh.

Såsom emellan åthskillige parter, hwilka inför denne Kongl. rätten dheras actioner emoth hwarandra uthföra, hafwa nu åter igen yppat sigh några nya twistigheter angående rätta förståndet af den 17 § uti Eders Kongl. Maij:ttz nådige förordning, processen angående, af den 4 julij 1695, beståendes samma twistigheter först deruthinnan. nembligen om en swarande part, hwilken effter skedd wederbörlig notification eij haar infunnit sigh i Kongl. rätten præcise den dagen., då första terminus comparitionis war infallen, och sin wederpartz libel samma dagh emottagit, haar derigenom giordt sigh förlustig den rättigheet att få wijdare något excipiendo tahla och sin sak förswara, så att widh den händelsen, uppå kärandens beswär allena, såsom sielfwe orden i berörde § synes förmå och innehålla, saken skall afdömmas, effter dhe skiähl, som af honom widh handen gifne eller och, om Eders Kongl. Maij:ttz nådige willia och meening i det måhlet är, att swaranden eij bör blijfwa sitt beneficium excipiendi förlustig, medh mindre han heela dhe åtta dagarne ifrån första comparitions dato, innom hwilken han att excipera plichtig är, förfallelös har försuttit och försummat, hwilken meening synes kunna tagas af det ordet swara, som på detta stället i bemälte § är infördt, emedan swaret eller exceptionen eij ingifwes uti Kongl. rätten på den första comparitionsdagen, uthan åtta dagar dereffter; i fall nu detta senare är den rätta meningen och förståndet af mehr berörde §, så kommer åter den 20 § deremoth att jembföras, hwarutinnan warder statuerat, att om den, hwilken medh sin inlaga böhr inkomma widh anslaget på hoffrättzdören (såsom i denna casu skeer medh swarandens exception, åtta dagar effter första comparitions datum) försummar upropet, blijfwer han derigenom icke förlustig sin tahlan, som den 17 § synes indigitera, uthan slipper medh böter effter saksens beskaffenheet, såsom denne 20 § sådant i bookstafwen innehåller.

Den andra twistigheten, desse agerande parter emellan, består deruthinnan, om den, som hafwer lagligen appellerat under Kungl. hoffrätten, och sådant sin wederpart innom comparitionsterminen behörigen icke kundgiordt, bör wara sin kiärande rättigheet derigenom förlustig eller icke, emedan uti den tillförende allegerade 17 § faller stadgas, att den, som wädiar, skall sådant sin wederpart kundgiöra, hwilket och bör wara i stället för dhe härtills brukade skrifftelige stämbningar, men derhoos statueras intet, hwadh hans straff wara skall, som sådan kundgiörelse eller notification till sin wederpart icke giör, eij heller är där något förordnat om tijden, när eller huru långt före comparitionsterminen samma notification, der han må wara laglig, skee och förrättas skall; fördenskull och emedan alt detta ankommer på uthtydningen af Eders Kongl. Maij:ttz publicerade nådige förordning och lagh, den parterne hwar å sin sijda till dheras bästa sökia att explicera, ty är Eders Kongl. Maij:ttz hoffrätt worden föranlåten hermedh å nyo att falla Eders Kongl. Maij :tt beswärlig och desse begge måhlen Eders Kongl. Maij:ttz egit nådige ompröfwande och wällbehagh underdånigst hemställa, nembligen 1. om en swarande, som efter skiedd notification förfallelös försummar att inställa sigh i hoffrätten den första comparitionsdagen, haar derigenom giordt sigh förlustig sin rättigheet att få något wijdare i den saken excipera och swara, eller och om han derföre medh böter beläggias skall, sampt huru lenge han sigh således får försumma, förr änn han må förklaras sin tahlan förlustig; till det andre, om en kiärande icke böhr ansees för hafwa förwärkat sin käranderätt och tahlan, enär han sin wederpart icke lagligen kungiordt, det han emoth domen wädiat, hwarwijdh och wore nödigt, att förskrijfwa någon wiss tijdh och termin, rächnad ifrån comparitionsdagen, innom hwilken samma kundgiörelse, wedh förlust af saken, ske bör; häröfwer afwachtes Eders Kongl. Maij:ttz nådige uthlåtande, och wij förblijfwe in till wår dödstund allernådigste Konungh, Eders Kongl. Maij:ttz

Stockholm den 22 Martij 1697.

Lars Wallenstedt.
Gustaff Falzberg.	Olaus Thegner.	Joh. Wattrang.
J. Lilliemark.	S. Hasselbohm.	Th. Blixenstierna.
L. Wadensteen.	Pehr Kalling.	Lars Svanhals.
P. Scheffer.	M. Sierman.	J. Berch.
Sam. Eosander.	Magnus Kyhl.	And. Schonberg.

d) Göta hofrätts utlåtande den 3 maj 1697.

Kongl. Giöta hoffrättz påminnelser öfwer nya processen.

Till underdånigste föllie af högstsahl. och i åminnelse glorwyrdigste Kongl. Maij:ts nådigste bref af den 4 Novemb. Anno 1696, att i underdånigheet gifwa tillkänna, om alt kan låtha sig giöra och wärkställas, efter dhen Anno 1695 d. 4 Julij till processens förkortande af trycket uthgångne Kongl. stadga och förordning; och i synnerheet, om widh den 17:de puncten någre beswär och swårigheeter hoos denne dess Giötha hoffrätt. anten för dommaren eller parten sig yppa; eller och, om man skulle uthaf dhe nu sedermehra här förefallande händelser något annat bättre medell och uthwäg eller förslag kunna påfinna, är fölliande det, som denne Eders Kungl. Maij:ts Giötha hoffrätt derwidh hafwer funnit i diupaste underdånigheet att påminna.

1 §. Såsom det ofta händer, att h:r landzhöfdingarne således determinera och uthsättia tingsdagarne, att häradshöfdingarne, som i deras åtskillige härader måste resa ifrån dhen ena tingsplatsen till dhen andra, icke kunna hinna att fullgiöra Kongl. förordningarne medh alle sakernas afhijelpande, sampt dommars och resolutioners extraderande, innan dhe resa ifrån tingen, så synes härwidh i underdånigheet, dhet h:r landshöfdingarne icke måtte tillåhtas disponera om tingterminerne i hwarie häradh uthom dhen tijdhen, som lagen 8 cap. Tingmålabalken och Rättegångsordinantiens 3 § sampt Kongl. förordningarne af åhr 1687 och 1691 föreskrifwa, uthan och således determinera tijderna emällan hwart ting, att dhe på hwart ställe kunna så för h:r landshöfdingarnes som häradshöfdingarnas förrättningar tillräckia, på det häradshöfdingarne kunna hinna att i underdånighet efterlefwa och fullgiöra dhen 2 § i denne rättegångzprocess. Synes och i underdånigheet wara nödigt, att alla laghmansting på en wiss tijd borde hållas, antingen sidst uthi Augusto, eller först uthi Septembri, på det att alle dhe saker, som ifrån höstetingen åhret till förene, sampt winter- och wåhrtingen samma åhr appelleras, kunde widh ett laghmanstingh afdömmas, och sedan dhe derifrån appellerade saker widh derpå fölliande näste session i hoffrätten, angifwas och efter beskaffenheeten afgöras, dertill och den 1 och 5 § i denna process gifwer anledning.

17 §. Härwid äre fölliande swårigheeter i underdånigheet att påminna 1. att arge parter, som sielfwa eller deras fullmägtige varit tillstädes, när appellation skedt, strax inför sittiande lagmans- eller rådstugurätt, hafwa icke desto mindre tagit sig tillfälle att absentera sig widh then föresatte comparitionsterminen här i hofrätten, näkandes sig fått af den appellerande contraparten dhen notification om terminen, som här föreskrifwes, hwilken anten för contrapartens fierran boende, eller af andre förhinder icke så tijdigt som wederbör skee kunnat; 2. en dehl enfaldige parter, efter förre wanlige processen, uthan notification till wederparten, sökt hoffrättens citation, der igenom tijdhen uthdragits, att contraparten icke bekommit notification om comparitionsterminen; 3. under tijdhen händer, att appellanten, som icke funnit sielfwa principalen eller dess fullmächtig så nära wedh handen, hafwer synts wara nogh, att han förkunnat denne comparitionsterminen till någon af principalwederpartens betiente närmast i orten, hwilket icke är blifwit af sielfwa principalen uptagit för denne process lijkmätigt, hwarutaf arge parter taga sigh tillfälle att bry dhe enfalldige, som således skulle komma uthi deras rätt att lijda, hwarutaf denne hofrätt är förorsakat hoos högstsahl. Hans Kongl. Maj:t i underdånigheet sig att förfråga, och igenom förbem:te dess allernådigste bref af den 4 novemb. 1696 undfådt frija händer, medh sine underdånigste påminnelser härwidh att inkomma, hwad som kunde lända till sakernas befordran, sampt domare och parterne uthi processen till lindring, fördenskull och som af dhet förbem:te händer sig under residentierne och dhe tijder, som då af serdeles förfall, under tijdhen fåå af Kgl. Rättens ledamöther kunde wara tillstädes, yppa sigh widh terminernes infallande här widh hoffrätten, då deras acter uthan anslagh inkomma, och dhe då närwarande föruth om sakernas beskaffenheet okunnige, åthskillige angelägne præliminair qvæstioner, dem residentes måste låtha beroo till sessionen, då och ofta långh tijdh måste anwändas till deras debatterande, och parterne således måste giöra twenne onödiga kåstsama resor, och hoffrätten uthi slijke qvæstioners afgiörande, deruthinnan dhe stadna uthi differente meningar om denne processens rätta förståndh, förlora tijdhen, som till andre sakers afhjelpande anwändas borde. Uthi dess ställe, som parterne medh mindre beswär tillförene skickade sina appellerade dommar till sina bestälte advocater, hwilka hoffrättens citationer uthtaga och dem tillhanda sända wederparten att. öfwerlefreras och recepisse derpå widh föresatt termin inleda, derigenom hoffrätten föruth finge någon underrättelse om saksens beskaffenheet, och dess rätta foro, parterne lindrades ifrån så många beswärliga och kåstsamma resor, säkrare om fataliernes invigilerande än eliest, hoffrätten undsluppe tijdspillan, och Eders Kgl. Maij:tts intresse föröktes medh charta sigillata till citationerna, fördenskull Eders Kgl. Maij:tt underdånigst hemställes, huruwijda, både för dommarna och parterne drägligare och beqwämligare, den förra processen medelst wanliga citationer kunde i denne punkt åther introducerat blifwa efter som dhe öfrige puncterne äntå synes uthan någon ändring kunna blifwa be ståndande, hälst om det kommer att i act tagas, det som widh dhen 1 § i underdånigheet är påmint wordet.

19 §. Här hafwer den samma underdånigste påminnelse rum som widh dhen 17 § anfördt är, eftersom dhet på annor händelse skulle lända både hoffrätten till större beswär och tijdspillan medh dhe åtskilliga præliminairqvæstioners afhielpande så wäl som parterne till större uppehåld och bekåstnadh medh dubbla resors fåfänge anställande.

§ 20. Emädan uthi dhen 17 § är stadgat, att der parten icke är in termino tillstädes, skall saken för desert förklaras, och uthi denne 20 § förordnas, att uthewarande käranden skall böta för hwart anslagh 10 daler, och swaranden 5 daler s:mt, synes i underdånighet behöfwa förklaring, om denne 20 § anseer allenast dhe senare anslagh. som skedde äre, sedan parterne in termino comparerat, eller om någonthera parten wid första terminen sig icke inställer till actionen beredd innan klåckan 12, men der appellanten icke komme in termino innan klåckan 12, om icke saken då uthan böther skulle efter 17§ för desert förklaras.

Axel Ståhlarm.
G. Örnewinge.	S. Adlerberg.	P. Cederschiöldh.
P. Ehrenbielke.	O. Hägher.	J. Oberius.
Is. Stickman.	P. Koch.	N. Welt.
		O. Sandbergh.

Jönköping den 3 Maj A:o 1697.

e) Lagkommissionens betänkande den 7 juli 1698.

Stoormechtigste allernådigste Konungh.

Till underdånigste föllie af Eders Kongl. Maij:ttz högst sahl herr faders högstglorwördigst i åminnelse nådigste befallningh af den 4 novemb. 1696 hadhe wäll denne till lagens öfwerseende förordnade commission för lengst bort inkomma med dess underdånige betänkiande uppå Eders Kongl. Maij:ttz Swea hoffrättz underdånigste skrifwelse af den 2 novemb. förberörde åhr, angående citationerne, hwillke efter den i trycket publicerade Kongl. stadga och förordning om wijdlyfftigheters afkortande och lindring uti rättegånger af den 4 julij 1695 blefwe aldeles afskaffade uti dhe saker, som genom laga waad till hoffrätterne komma och devolvera kunde, men såsom högstberörde Hans högst sahl. Kongl. Maij:tt har funnit skiäligt att derjempte anbefalla alle dhe öfrige hoffrätter och öfwerdomare i lijka måtto att inkomma hoos Kongl. Maij:tt medh det dhe kunde hafwa så wäll härwed, som dhe öfrige puncter i förberörde stadga underdånigst att påminna, fördenskull och som commissionen eij förr än för någon kort tijd sedan har erhållet een deel af förberörde hoffrätters och öfwerdomares skrifftelige påminnelser häruthinnan, behagade Eders Kongl. Maij:tt altderföre medh wanlig högh Kongl. nåd detta aftwungne drögzmåhlet medh nåder ansee och ursächta.

Hwadh nu wijdare sielfwe ärendet angående bemälte citationer wedkommer, så emedan Eders Kongl. Maij:ttz högst sal. herr faders åfwanberörde allernådigste resolution af den 4 novemb. 1696 innehåller en sådan befallningh, att denne commission skulle träda tillsammans medh några af Swea hoffrätt, och sökia att förekomma alle streck och konster att uthdraga processen, så har och commission fördenskull i underdånigheet sökt sådant att fullgiöra, och i anledning deraf jempte berörde hoffrättz deputerade tillsammans trädt, och denne frågan först noga öfwerlagt, om dhe missbruk, hinder och beswär, som Kongl. rätten i dess breef andrager, skulle kunna befinnas af den beskaffenheet, att dhesamma eij annorledes kunde afhielpas och uthur wägen skaffas, än effter berörde hoffrättz underdånige förslagh, att tillbakars introducera den gamble methoden om citationers uthtagande, hwilke lell medelst en så nyligen uthgången konungzligh stadga consilio blefwet afskaffade.

Och oansedt åfwanberörde Eders Kongl. Maij:ttz Swea hoffrätt har kunnat wed den tijden, då detta dheras breeff 1696 affgick, hafft anledning och orsaker att giöra ett sådant underdånigt förslag, att berörde citationer borde tillbakars introduceras, och den uthgångne stadgan således komma i den måttan att ändras, lijkwäll och så wijda samme Kongl. rättz ledamöter sielfwe nu hafwa gifwet wed handen, att nu för tijden eij så månge difficulteter af dhe stridande parther uti wägen kastas och brukas till att uthdraga processen, såsom i begynnelsen, när offtast berörde stadga först utgick; det och gemenligen plägar sigh tilldraga, att enär någon ny förordning uthkommer, dhe kitzlige parther i synnerheet sökia att betiena sigh dels af allehanda nye undflychter, dels af- någon sådan förmeent tillwuxen förmon, som lell i samme förordning eij så klarligen finnes, och altså medh onödige förfrågningar hindra domarn och uppehålla dess wederpart; men sedan dhe något närmare blijfwa wahne wed det, som stadgat är, och erhålla wijdare underrättelse, huru alt skicker sigh i sielfwa praxi, så förswinna småningom dhe uthtydningar, swårheeter och hinder dhe hafft och förmeent sigh hafwa först att bruka; men och dessuthan har befunnet, att Dorptz hoffrätt eij har betient sigh af några citationer, långt förr änn denne offtast berörde Kongl. stadga uthkom, och icke desto mindre funnet deraf ingen swårheet, uthan snarare en lijsa så wäll för rätten som sielfwe parthen, och fördenskull wälbemälte Dorptz och Åbo hoffrätter eij heller hafwa herwedh något, hwadh sielfwe citationerne angår, hafft att påminna. Fördenskull och såsom offtastberörde Kongl. stadga effter wällgrundat noga öfwerläggiande så nyligen är författat och uti heela rijket medh dess provincier publicerat och i trycket uthgången, så håller altderföre commission i underdånigheet för sin deel betänkeligit, att densamme för denne gången uti något det ringaste, hwadh berörde citationer angår, kan komma att ändras och att anröras, uthan medh diupaste wördnat lembnar uti Eders Kongl. Maij:ttz nådigste behagh, om icke så hädaneffter som härtills alle slijke citationers uthtagande i hoffrätter och öfwerrätterne uti appellerade måhl böre effter stadgan aldeles cessera och uphöra.

Hwadh nu dhe af denne Kongl. Swea hoffrätten upprepade hinder wedkommer, så underställer Eders Kongl. Maij:ttz allernådigste ompröfwande denne commission allerunderdånigst, om icke dhe samme på fölliande sätt skulle kunna förekommas och afböijas, nembligen hwad det

1:o angår, att såsom eij Kongl. rätten, uthan underdomarne nu effter den nye processen föreskrifwa för partherne terminum comparitionis, och kunna fördenskull anten altför många eller och alt för ßå parther på en gångh komma uti hoffrätten att agera, till dess stoora hinder i andre sysslor, altderföre så tyckes, att ett sådant hinder oförgrijpeligen skulle kunna aldeles remedieras, om Eders Kongl. Maij:tt i nåder behagade lembna berörde hoffrätt frije händer, att på een dagh eller någre prorogera anslagen eller dhe så kallade uproop, och det effter tijd och tillfälle, som rätten finner det kunna sigh bäst giöra låta och sakernes beskaffenheet det erfordra.

2:o. På samma sätt kan och det andra hindret, Kongl. Rätten förmäler om, och består deri, att den af underdomaren föresatte comparitionstermin kan infalla på en lögerdag, domarnes publication till förhinder, således förekommas, att præliminariernes afgiörande, som då wedh comparition skulle infalla, kunde upskiutas till måndagen dereffter, och anslagen sedan, som böre skie Wed hwar 8:de dagh från comparitionsdagen, differeras äfwen så på berörde måndagh.

3:o. Anlangande det tredie hindret, att när citationerne blefwe uthgifne, så infördes deri quæstion eller status controversiæ, hwilken skall wara Kongl. rätten obekant effter den methode nu ageres, hwarföre och præliminarierne så ohappandes förekomma, emedan ingen föruth hafft tillfälle till att giöra sigh om dheras beskaffenheet underrättat; men så lärer och detsamme kunna affböijas, enär den, som berörde præliminarier skall i rätten föredraga, anten lembnes någon stundh föruth, innan dhe företagas, att giöra sigh i saken kunnig, eller och så frampt det eij kan låta sigh giöra den gången för andre sysslor skull, att då Kongl. rätten må effterlåtas offtastberörde præliminariers affgiörande till näste söchnedagh dereffter att differera och uppskiuta; emedlertijdh lärer uti alt en sufficient information kunna inhämptas eij allenast af libellen, uthan och af instantiernas domar, hwilka tyckas eij medh mindre säkerheet kunna wijsa statum controversiæ, änn dhe tillförne brukelige citationer, emedan dhesamme eij någon annan statum controversiæ warit befogade att uptaga, än den i bemälte nedere instantz doom war tillförende specificerad och uthnemd.

4:o. Hwadh wedkommer det 4:de hindret, som det förnemste, och hwarwed parterne af många streck och konster sigh betient till att uthdraga tijden och processen, så berättar hoffrätten densamme bestå deruthinnan, att dhe i offtastberörda stadga påbudne notificationer om appellation och dess prosequerande skohla hafwa förorsakat både för domaren och parthen stoort beswär och större omkostnad, än när citationerne wore i bruk. Nu lärer wäll så kunna wara, att slijka notificationer, hwarwed parterne wore owane, hafwa i begynnelsen kunnat gifwa anledning till någre missbruk att uthdraga processen, serdeles emedan alle casus, som parthernes kitzligheet kunnat påfinna, eij hafwa kunnat blijfwa i stadgan så tydeligen förekomne och af wägen rögde; men så är doch derjempte befunnet, att, sedan citationerne affskaffades, och i dess ställe blef brukat notificationer, hafwa parterne deraf känt uti många deelar en merkelig lindring, såsom 1:o att den, som wädiat, eij behöfft reesa till hoffrätten från tinget, som ibland kunnat wara långt nog derifrån beläget, mindre hafft af nöden att förskaffa sigh dertill en fullmechtigh och medh honom deröfwer correspondera; 2:o eij hafft behoof att betala hwarken den, som skrifwet suppliquen angående citations erhållande, eij heller det dertill hörige charta sigillata; 3:o mindre affwänta och uthlösa sielfwe citation medh dess charta sigillata; hafwer altså en parth blifwet förskont för alle desse beswär och omkåstnader, och effter den nye processen allenast warit skyldig att giöra en beskickning och notification af dess appellation, sampt taga derå attestatum, hwilke beswär till öfwerflödh parterne tillförne hafft medh citationerne, emedan dhe warit förorsakade genom en beskickning af goda männ densamme att beställa, och en trowärdig attest sigh deröfwer att förskaffa, af hwilke och åthskillige flere omständigheter denne commission i underdånigheet har tyckt sigh hafwa hafft grund och anledning till att underdånigst styrkia dertill, att till parthernes lijsa slijke notificationer istället för citationer introduceras skulle; men på dhet att desse notificationer hädaneffter så mycket mindre skulle gifwa partherne tillfälle att betiena sigh af åthskillige undflychter till att uthdraga processen, så underställes Eders Kongl. Maij:ttz allernådigste godtfinnande allerunderdånigst, om och huruwijda icke Eders Kongl. Maij:tt skulle i nåder behaga anbefalla alle doomstohlar, ifrån hwilke till hoffrätterne wädias, att eij anteckna någon appellation på den succumberandes doom, förr än i lijka måtto samme appellation är annoterat på deras doom, som wunnit hafwer, och att fördenskull den, som således wunnit, skulle wara förplichtat anten sielff eller genom sitt wissa ombud att affwänta wedh ting eller rådstugu, till dess dhe 8 dagar wore förbij, inom hwilke alle appellationer böre skee, på det densamme af domaren kunde erhålla ett attestatum på sielfwe domen, om någon appellation lagligen wore interponerad eller intet; på hwilken händelse dhe i stadgan anbefalte notificationer anten kunde uthan någon serdeles stoor afsaknad komma aldeles att hwijla. eller och så frampt Eders Kongl. Maij:tt skulle nådigst så behaga.. att dhe i anledning af den en gång häruthinnan publicerade lagen änn häreffter borde skee jempte åfwanberörde annotation på domarne, så skulle dhe synas eij till något wijdare tiena häruthinnan, änn giöra den winnande parthen försäkrat, att den, som succumberat, tänker till sin interponerade appellation att prosequera, så att swaranden så mycket tryggare kunde giöra sigh den omkåstnad, att förskaffa sigh een fullmächtig och således paratus i rättan tijdh comparera, hwilket och kunde hafwa sine nyttigheter medh sigh; och i fall någon skulle en slijk notification försumma, anten aldeles, eller till det minste eij låta den gå för sigh åthminstone 14 dagar föruth, för än terminus comparitionis infaller, på sådan händelsse förmenar Commission underdånigst, att på en slijk försummelse ingen desertion borde föllia, uthan allenast fembton dahler sölfwerm:ttz böter och refusion för all den kåstnad och skadestånd, som dess wederpart bewijsligen skulle kunna deraf tagit hafwa; och på den händelse Eders Kongl. Maij:tt skulle i nåder behaga, att reflectera på åfwanberörde commissions underdånige förslagh om appellationernes annoterande på dhe fallande domar, så hemställes i Eders Kongl. Maij:ttz nådigste ompröfwan underdånigst, om icke sådant skulle först med Eders Kongl. Maij:ttz hoffrätter communiceras, om och hwadh dhe derwed skulle kunna hafwa i underdånigheet att påminna, innan detta som een allmän förordning skulle publiceras.

Detta är nu, allernådigste Konungh, hwadh denne Eders Kongl. Maij:ttz till lagens öfwerseende förordnade commission jempte dhe öfrige deputerade kunnat finna i underdånigheet att påminna och gifwa widh handen att afböija dhe i Kongl. rätten infallne hinder sampt dhe streck och konster, som parterne brukat till att uthdraga processen, hemställandes altsammans medh diupaste wördnat uti Eders Kongl. Maij:ttz allernådigste ompröfwande och gottfinnande medh förblijfwande till dödzstunden, allernådigste Konungh, Eders Kongl. Maij:ttz allerunderdånigste troplichtigste tienare och undersåthare

N. Gyldenstolpe.
J. Bergenhielm.	Carl G. Gyllencreutz.	Carl Ehrensteen.
P. Bromeen.	L. Wadensten.	S. Leijonmarck.
L. Swanhals.	P. Scheffer.	I. Z. Wattrang.
G. Holmström.	G. Ehrenbergh.	H. Heerdhielm.
J. Lillienstedt.	Christ. Brunell.	M. Nyman.

f) Lagkommissionens skrifvelse den 9 april 1709.

Stormächtigste allernådigste Konung.

Såsom Eders Kongl. Maij :tt har i nåder behagat Eders Kongl. Maij:ttz lagcommission befalla, med sitt underdånige betänkiande och förslag inkomma, hwilket medell skulle synas wara tienligast, icke allenast hindra, utan och aldeles betaga kitzlige och trätosamme parter sådane inkast, de som offtast uphitta at belasta sine contraparter med. wid notificerandet uti lagwadde saker, hwilka till öfwerdomarens närmare skiärskodan hemstälte blifwa, hafwandes effter samme Eders Kongl. Maij:ttz allernådigste befallning Eders Kongl. Maij:ttz lagcommission för detta fuller sine underdånige deröfwer låtit upsätta, och Eders Kongl. Maij:ttz allernådigste wählbehag understält, men likväl med den clausel, om Eders Kongl. Maij:tt icke skulle i nåder behag: samma förslag först communicera Eders Kongl. Maij:ttz hofrätter, hwarest sådane måhl dageligen förekomma, innan någon allmän förordning deröfwer blefwe utgifwen, hwilket underdånige förslag Eden Kongl. Maij:tt hafwer i nåder bijfall gifwit, och derom till samtelige hofrätterne låtit befallning utgå, hwilka sedermera med sine påminnelser inkommit, och som icke allenast Eders Kongl. Maij:ttz Svea hofrätt enhälligt funnit det förslag wara nyttigast, och för twistande parter lindrigast, som Eders Kongl. Maij:ttz lagcommission för detta månde wid handen gifwa, utan och några af Giöta hofrättz ledamöter detsamma bijträdt, altså blifwer Eders Kongl. Maij:ttz lagcommission så mycket mehr styrkt i sin förra mening, det wara bästa expedientet, at alla domstohlar, ifrån hwilka till öfwerdomaren och Eders Kongl. Maij:ttz hofrätter wädias, måge blifwa förbudne at anteckna någon appellation på den succumberandes dom, förr än samma appellation i lijka måtto annoteras på dens dom, som wunnit hafwer, och fördenskull den, som således wunnit, skall wara förplichtad antingen sielf eller genom sitt wissa ombud förwänta hoos underdomaren, till des de åtta dagar äro förbij, innom hwilka alla appellationer böra skie, på det densamma må erhålla attestatum på sielfwa domen, om någon appellation lagligen wore interponerad eller intet, på hwilken händelse de i stadgan af åhr 1695 den 4 julij anbefalte notificationer kunna utan någon synnerlig saknad komma aldeles at hwijla, eller och, det Eders Kongl. Maij :tt skulle i nåder pröfwa dem än widare nödige, at jämte ofwannemde annotation blifwa brukade, så skulle de synas icke tiäna till något annat, än giöra den winnande parten mera försäkrad, at den, som redan succumberat, tänker sin interponerade appellation fortsättia, så at swaranden så mycket tryggare må kunna giöra sig den kostnad förskaffa sig fullmächtig, och så medelst paratus i rättan tijd comparera; och i fall någon skulle slijk notification försumma, anten aldeles eller till det minsta 14 dagar föruth, förr än dies comparitionis infaller, at på sådan händelse ingen desertionsdom borde föllia, utan allenast någre wisse lindrige böter och ersättning för den kåstnad och skadestånd, som contraparten bewisligen deraf kan tagit hafwa. Doch skulle Eders Kongl. Maij:ttz lagcommission tyckia ingen widare notification wara nödig, än då, när en part hafwer appellerat och attestatum appellationis är på ofwansagde sätt den winnande parten kunnog blefwen, men appellanten finner sig sedermera i saken, och tänker sin talan och appellation deserera, at samma appellant wid den händelsen bör i så god tijd, förr än terminus comparitionis infaller, appellationsdesertionen contraparten tiänligen genom 2:ne gode män, ifrån hwad domställe den och kommit, notificera, at han eij behöfwer hwarken sielf eller någon des laga fullmächtig hoos öfwerdomaren tillstädeswara, och der han sådant försummar, ersättia all bewislig skada och omkostnad, swaranden af reesa eller elliest gitter bestyrkia sig derigenom tagit hafwa; börandes desutan de appellerade wara förplichtade hoos öfwerdomaren, der en sådan desererad saak borde elliest inkomma, på rätta comparitionsdagen skriffteligen sin desertion tillkännagifwa, och der förlijkningen parterne emellan skriffteligen författad woro, af den samma en copia sin berättelseskrifft bijfoga, på det öfwerdomaren må såmedelst kunnogt blifwa, af hwad orsak den appellerade saken kommit at hwijla. Skulle och appellanten sådant försumma, bör han med wisse pänningeböter för sin mootwillighet eller nachlässighet ansedd blifwa, hwarigenom hwariehanda beswär, som twistande parter elliest råka uti, icke allenast lära blifwa hämmade, utan och aldeles afskurne. Och som det skulle falla lagmännen mycket beswärligit sielfwa afbijda de 8 dagar, sedan lagmanstingen slutne äro, endast för attesterandet skull på bägge parternes domar, om appellation skier eller intet, så kunde samma olägenheet derigenom afböjas, at någon eedsworen domare på den orten, derest lagmanstinget hållit är, må blifwa substituerad attestata appellationum eller desertionum på lagmansdomarne anteckna, som wederbörande till rättelse wara kan. Dock lämnar Eders Kongl. Maij:ttz lagcommission detta alt uti Eders Kongl. Maij:ttz allernådigste wählbehag, framgent förblifwande allernådigste Konung, Eders Kongl. Maij:ttz aldra underdånigste troplichtigste tienare och undersåtare

Stockholm den 9 aprilis Anno 1709.

N. Gyldenstolpe.
W. Coyet.	H. Herdhielm.	Germ. Cederhielm.
P. Schefer.	Th. Blixenstierna.	Gabr. Stierncrona.
M. Nyman.	M. Folcher.	Z. Folcher.

II.

Extract af de här till inkomne påminnelser wid processen från åthskillige dommare i ortherne, till den af Hans Kongl. Maij:tt förordnade commission öfwer lagens reviderande.

a) Ifrån borgmästare och råd i Öhregrund.

1.

För mindre beswär och kåstnadt kunna stämbningarne uti mindre måhl på kiärandens begiäran förrättas munteligen genom en person, uti städerne af stadztienaren eller en skickelig borgare, men landet af en nämbdeman, som sitter uti rätten och der wittna kan om och hurulunda han hade swaranden instämbt. Uti wichtigare måhl till rådstugun och häradztinget kunna stämbningarne anten skriffteligen eller munteligen igenom 2:ne gode män förrättas; men till lagmanstingen, som på fiärran orther hållas, synes nödigt att bruka skriffteliga stämbningar, alt effter denna method och sätt, som uti den första puncten af 1695 åhrs förordning omständeligen beskrifwes

2.

Uti den andra puncten af 1695 åhrs Kongl förordning är icke annat att påminna, än alldenstund effter somblige härader och tingzlager äro så widt begrepne, det somblige parter till tingzplatzen kunna hafwa 2 à 3 mijhl eller längre, men icke för den långa wägen sampt undertijden swårt oföre så tijdigt framkomma kunna, att de få gudztiensten bijwista, eller sedan wid upropet wara tillstädes, om icke sådana böra för bötherne wara enskyllade, jembwäl dessuthan den förmån niuta för andra parter, som närmare intill tingzplatzen boo, att de först, sedan criminalia föreluppit, skohle få sina actioner uthföra, på det att de längst wägade icke wid tingen måtte till 3 à 4 dagar eller längre uppehållne blifwa, dem till största skada och afsaknadt, warandes wid sådan händelse den ordning uti alla widtbegrepne tingzlagar nödig, det häradzhöfdingarne lembna hwar sochn eller orth sine särskilte dagar att comparera.

3.

Är uti den 3:die puncten eij widare att påminna, än att den, som icke will de ordinarie tingen afbijda, uthan uppå sin bekåstnadt extraordinarie ting begärer, lijkwäl eij må för samma extraordinarie bekåstnadt någon wedergällning hafwa att förwänta, om han saken winner.

4.

Uti den fierde puncten finnes icke några böther for dem determinerade, som wid häradz- och lagmanstingen med skiählens upskiutande och innehållande listigt omgå, eller och bruka onödige widlöfftigheter uti skrifwande. Hwilka ty synes icke mindre kunna undgå proportionerade böther, näml. 1 daler s:mt wid häradz- och dubbelt wid lagmanstingen, effter som alla böther så modererade uti Sweriges lag finnes, att de mehrendels dubbelt fällas uppå det, som brytes i städerne, emot det som på landet sker.

6.

Eij häller uppå den siette, uthan endast om ingen rättegång uppå den 3:die dagen hålles, sedan någon sin sak wid cämnärsrätterne förlorat, att den wädjande då med sine wadepeeningar må sig hos den infinna, som uti saken præsiderat uppå cämbnärscammaren.

7.

För större richtighet synes oförgripeligen wara nödigt, att den, som emot cämbnärsdommen wädjar, må 2 à 3 dagar dereffter contraparten 14 dagar föruth låta till rådstugurätten instämma.

9.

Aldenstund sedan en cämnärsdom blifwit afsagd, det står den förlorande parten effter den 6:te puncten fridt att sig dereffter på 2:ne dygn betänckia, om han wädja will eller intet, ty sedan han uti contrapartens frånwaro inom den föresatte tijden appellerat, bör då appellans sådant straxt låta contraparten igenom ett extract af den uthwärkade dommen, kunnigt, på det den, som saken wunnit. må sig sedan för rådstugurätten inställa; doch synes nödwändigheten fordra, det appellans till rådstugun låter wederparten instämma. äfven som denna låtit den förra på cämnerscammaren opkalla.

11.

Den 11 puncten berörer fuller, att den, som för saksens widlöfftighet, flere skiähls och wittnens anskaffande, eller annor laga förfall, något upskåf begärer, då han borde sina skiähl angifwa eller elliest sin wederpart swara, skulle derom öfwer cämbnärsrätten uti rådstugun inom 8 dagar, men öfwer häradz- rådstugu- och lagmans» rätten uti håfrätten inom den tijd, som uti 13 puncten om laga wad förmäles, sökia; så synes lijkwäl härwid detta fogeligaste tiena att såsom öfwer cämbnärsdommar uti rådstugun sådane inkast giöres, de! altderföre öfwer häradzdomarne det samma wid lagmanstingen skier.

12.

Uti den 12 puncten om stämbningeböther, wid rådstugun 3 daler. andra stadzens collegier 2 d:r och uti cämnärsrätten 1 d:r s:mt, synes fuller en förklaring wara nödig, särdeles för de städer, derest inga cämbnärsrätter finnas, om altderföre icke der på rådstugun, alla twistiga ährender immediate uptages och afdömmes, nog woro 1 d:r s:mt böta, enär den ena parten uthan laga förfall sig absenterar, emedan rådstugun uti sådane små städer är den första instantien, och elliest effter den 5:te puncten uti 1695 åhrs Kongl. förordning någon frijhet för parterne uti häradz- och cämnärsrätterne, så och rådstugun i de små städer, der ingen cämbnärsrätt är, att uthtaga dommar eller intet.

13.

Att skrifftelige relationer uthfärdas så wäl uti cämbnärsrätten som rådstugun och håfrätten, enär sakerne äre af någon wicht, hafver sin gode grund; allenast att små städerne, derest inga cämbnärsrätter äre, och elliest enfaldigt folck finnes, niuta sin wahnliga frijhet, anten munt- eller skriffteligen agera, såsom bägge parterne begära eller dommaren nödigt synes.

14.

Att de parter, som på den dag, dem förelagd är, uthan laga förfall sig till munteligit förhör intet infinna, enär det af parterne eller dommaren så fordras, skohla första gången böta uti håfrätten 10 daler, uti lagmans- och rådstugurätten 5 daler, uti stadzens collegier 2 daler, och i cämbnärsrätten 1 daler s:mt, är wäl grundat och stadgat; doch till någon wijdare förklaring underdån-ödmiukeligast nu här uthstält, om icke sådane böther i små städerne, derest ingen cämbnärsrätt brukas, kunna lindras effter den 12:te föregående puncten, och att wara uti lijka anseende wed cämbnärsrätterne uti de stora städer.

15.

Öfwer den 15:de punct af högstbemälte 1695 åhrs Kongl. förordning om de parter, som uthan dommarens låf bortresa, är här, hwad böterne angår, eij annat att påminna, än sådana böther måge uti små städerne, derest inga cämbnärsrätter äro, komma uti lijka consideration med dem, som uti cämnärsrätterne pläga uti de stora städerne wid sådane händelser falla, såsom tillförende här uti de 12:te och 14:de puncter underdånigst finnes wara föredragit.

16.

Att till doms af hörandet uti lagmans- rådstugu- och cämnersrätten eij någon annan stämbning gifwes, än som wid håfrätterne plägar igenom offenteligit anslag på dörren skie, med hwad mera, som uti sielfwa förordningens 16 punct anföres, hafwer alt sin goda grund, allenast att parterne uti små städerne, derest inga cämnärsrätter äre, måge så wäl munteligen som genom skriffteliga anslag om dommarnas publicerande ansäijas, enär på första comparitionsdagen eij någon resolution kan falla.

20.

Hwad uti den 20 puncten af mehr högstbemälte 1695 åhrs Kongl. förordning finnes dem till plicht wara stadgat, som effter anslaget på håfrättzdörren försumma upropet, dito oberedda tillstädeskomma, och icke skiählig uhrsäkt hafwa; jembwäl wid actionens uthförande upskicka inför rätterne deras drängar, påickar och andra otienlige personer, inlagorne anten att ingifwa, eller och att emottaga, hafwer sin fasta grund, om icke de, som uti små städerne, därest ingen cämners rätt hålles, opskicka på rådstugun otienlige personer, kunde med 1 daler s:mtz böther slippa, uti anseende, att sådane icke per viam appellationis till högre rätt, uthan såsom in infima instantia sina beswär andragit.

22.

Att de som för rätterne uti skrifwande och tahlande angripa sina wederparter med några håniska eller försmädelige ord och beskyllningar, skohla 10 daler s:mt böta eller mera, föruthan att de ståndet wederparten fritt detsamma med en sådan calumniant uthföra, är ganska wäl stadgat, till att wid rätterne afskräckia hvarje handa otidigheter. Jämbwäl att den, som domare och executorer oskiähligen angriper, skall icke allenast dubbelt eller och högre bötha uthan och offenteligen afbön giöra. Men enär det rörer deras heder eller ähra, och ingen sådan tienlig fiscal uti små städerne finnes, som wederparten anklaga kan, förmodes underdån-ödmiukeligast att fi någon annan tienlig person till anklagare constituera och den beskylte dommaren icke dess mindre uti rätten sittia, effter den Kongl. Swea håfrättz resolution af den 5 Maii åhr 168 5, som här copialiter bijfogas^[2].

23.

Att de förlikningar, som sedan sakerne äre uti rätterne anhängige giorde, böra uti rätten angifwas, inprotocolleras och confirmeras, wid wijte, som uti hwar instantia determineras, om parterne så begiäre, giörer fuller hwar och en om sin sakz ändamåhl så mycket mehr försäkrad; men uti somblige måhl, som af fast ringa wärde äro, synes sådane inteckningar wara onödige, enär parterne sielfwe det icke behöfwa, och ty sålunda eij någre böther påkomma dem, som sina förlijkningar uti mindre måhl, wid häradztingen, cämnersrätterne och rådstugurne, der inge cämnärsrätter äro, icke angifwa.

NB.

Så att fördenskull mehrhögstbe:te 1695 åhrs Kongl. förordning pröfwes till en märkelig afkårtning uti processen wäl wara grundad; doch om den uti somblige måhl någon ändring betarfwade, sådant till den högre handen underdån- ödmiukligen remitterat, men likwäl med denna oförgriplige påminnelse, att alldenstund uti samma 1695 åhrs förordning eller nya rättegångzprocess eij något infört finnes, som kunde tiena till lindring och afkortning wid ägande- häradz- lagmans och riddaresyner, det altderföre att den lindring, som derwid nödig wore, jembwäl måtte observerad och projecterad, sampt under förenämbde och samma lindringz process begripen warda.

b) Häradshöfdingen Erich Torsenius.

Ad punct. I .

Hemställes uti underdånighet, om icke för tydelighetens skull wore nödigt blifwa infördt, att såsom ingen skildnat är giordt i stämbningar på landet, om och adelen och ståndzpersonerne böra förstås under twenne beskedelige mäns muntelige stämbning eller eij, det derom blefwe uthtryckeligen uthsatt. Äfwen så, om icke stämbningen på officeraren ändå wore laglig, enär den, fast i hans frånwaro, til hans hemwist i rättan tijd öfwerstyrdt blifwer, då han ej wore på bostället boende; item om häradz- och rådstugurätten på första stembningen uti lifzsaker, edzöresmåhl, rån, wåldswärkan, dueller och slagzmåhl eller en angelägen jordetwist må kunna så afgiöra saken, eller wittnen edeligen afhöra, då ingen laglig uhrsächt är inkommen, eller om icke i annor händelse den anklagade må på sådant utheblifwande i criminele måhl sättias i häckte till nästa ting, ty wittnen edeligen att afhöra uti swarandens frånwaro, synes mwara betänkeligit, så wijda emot dem framdeles kunde yppas jäf, då icke allenast en sådan ed wore olaglig, uthan och äfwentyrlig för siälewåden; om och icke äfwen för tydeligheten skull wore nödigt att införa, att då lagmannen, som allestädes icke kan wara så när wid hand som häradshöfdingen, hade macht, gifwa cronofougden eller länsmannen tillstånd att stämma de anklagade eller parterna, och att sådan skedd stämbning wore så krafftig, som det lagman sielf giordt hade.

Punct. 2.

Emädan i anledning af kyrckiolagen alle lagsökiande och parterne böra wara tillstädes wid tingzprädikan, så synes och oförgripeligen wara nödigt, att blifwa infördt, hwad straff den må beläggias med, som sådan gudztienst uthan laga förfall försummar; synes nödigt, att klaganden borde böta, då swaranden påminner om hans frånwaro första dagen. Item, om icke opropsböterna kunde blifwa om intet, då den sakfälte winner hufwudsaken.

Punct. 4.

Om icke borde införes, att 2 daler s:mtz böter dem må påläggias, som uti häradsrätten med skiählens innehållande eller opskiutande listigt omgå, då de änteligen komma att agera skriffteligen: item, de det giöra wid lagmansrätten, beläggias med 5 daler s:mtz böther.

Punct. 9.

Om och icke borde wara uthsatt, att då en pålagd part eij kan eller gitter præstera juramentum calumniæ, han då må hafwa tappat och förlorat saken.

Punct. 10.

Hemställes uti underdånighet, om icke straffet: sätt och quantum, så för principalen som procuratoren, borde exprimeras och uthsättias, då de finnes fehlachtige wid actionernes uthförande.

Punct. 22.

om och icke enom borde wara tillåteligit att bruka uti skrifwande och talande för rätta sådane lasteliga ord, som kunna bewislige wara, och icke afstängias att nämbne den för tiuf, falsario etc., som bewisligen så är, uthan att bötha derföre.

Punct. 23.

Att och förlijkningar uti criminele mål eximeres, eller, så wijda målsäganderätten angår, tillåtes.

Punct. 24.

Såsom appellation emot inga contumacie- och interlocutoriedommar borde tagas, så synes och nödigt blifwa infördt, om icke emoth injuriemåhl det ske kunde antingen i ährerörige eller slagsmålsährender, och wälde etc.

Punct. 25.

Då klare odisputerlige fordringar skola gå till uthmätning, så synes wara nödigt att blifwa inryckt, att det orichtige och disputerlige deremot eij måtte compenseras, eller med det richtige derföre anstånd wara, uthan det owisse till laga uthförande uthskiutas, och doch den en odisputerlig fordran har, bårgen påläggias för den andras fordran, så frampt han pröfwas wara fattig och oförmögen.

Frågas uti underdånighet, om icke det wore billigt, att då någon sig eij uti Kongl. håfrätten förklarar wid den honom förelagde tijden och terminen, om icke då hans sak må förtegat erkännas, hälst då han icke kan bewijsa sig hafft till ett sådant uthblifwande laga förfall, hwilket oförgripeligen så mycket mera synes böra ske, som att de nedrigare instantierne uppå första stämbningen saken afgiöra, då den stämbde uthan förfall utheblifwer.

c) Iustitiæ betienterne i Wästerbottns höfdingedömme.

1 §.

1. Såsom uppå landet mindre saker ibland förelöpa när in under tingzterminen, hwilke wid nästa ting – kunna afgiöras, der icke 14 dagars stämning woro deremot, hwarföre synes för större lindring skull stämbningzterminen för de mindre saker kunna kortas till 8 dagar,

2. Lappmarkerne äro uti processen intet förmälte, doch till justitiens skippande äga sine egne dommare, hwilka, en gång Om åhret uppå upbördz- och marknadztijderne förrätta justitien, och i så måtto som lappalmogen allenast då tillsammanskommer ifrån wijdt belägne orther, synes deras stämbningztijd icke längre oförgripeligen än effter wanligheten kunna föreskrifwas, nembl. 2 à. I dag föruth, som de till stämbningsplatzen förmå hinna fram, hälst emädan de icke annorledes än för ett continuerligit resande folck kunna ansees.

3. Den häradshöfdingen eller dommaren synes allena böra uthlärda stämbningen, och parten sig uti det foro inställa, hwarest han brutit, fastän han uti 2:dra eller tredie lagsagan boendes woro, och icke den ena dommaren anlita den andra stämbningen att förrätta,. som sombligestädes want warit, hwarigenom tijden mehra uthdrages.

4. Huru lagsagun nu desse tijder egenteligen skall förstås och uthtydas, hälst här i Norrlanden, som ett lagmansdöme begriper uti sig fölliande landskaper, Wästerbottn, Lappmarkerne, Ångermanland Jämpteland, Herredahlen, Medelpad, Helsingland och Gestrikland woro så nödigt som nyttigt för åthskillige conseqvencer något derom i processen förmältes.

5. För alla andra uthaf åthskillige stånd i gemen, uthom allmogen, synes nödigt skrifftelige citationer uthfärdades, emedan offta förekommit den inwändning, de uppå en muntelig intet, uthan en skrifftelig citation comparera wehla, hälst som derunder verserar Kongl. Maij:tz höga interesse med chartæ sigillatæ afsättiande.

2 §.

1. Såsom Kongl. Maij:tz kyrkiolag föreskrifwer prästerskapet hålla tingzprädikningar, men intet straff uthsätter, om det försummas eller och tijden för långt in uppå dagen dommaren och parterne till hinder uthdrages, hwad straff sådant förseende påläggas kunde, der det hända skulle.

2. Blifwa både parterne aldeles uthe, böthe käranden 3 daler och swaranden 2 daler s:mt, quæritur, om en allenast blefwo uthe, om icke den de föresatte böther bör påläggias, oachtat han saken wunno eller förlorade, på hwilken händelse, der han böta skall, synes oförgripeligen fölliande mening dertill lämpas: Blifwa och både eller enthera af parterne aldeles uthe etc.

3. Wittnen böra effter lag och praxi swärja i delumännernes närwaru; men om wittnen effter aflagd ed böra wittna i parternes åhöro? Ty då är en siälawåda, att de offta intet drista sig så rent uthsäija sanningen i parternes åhöro.

4 §.

Uti andra instantien äre wissa böther uthsatte för dem, som sig emot denna puncten försee, men häradzrätten är här intet nämbder, hwad böther de fehlachtige uti den instantien i samma måhl böra påläggas, effter som och der månge actioner skriffteligen ageras, synes oförgripeligen kunna opteknas och införas.

6 §.

Det hafwer understundom händt, att en trätosam part twärt emot denne punct med wädjandet straxt inför sittiande rätten framkastar å rådstugu eller tingzbordet sine wadepenningar, antingen rätten till wanheder, eller och missnögder med det föreskrefne råderum processen om betänkiande förunner, så wäl som dommens uthlösande; hwarföre synes en sådan owarsam part, som således rätten obetänksam sidwördnat giör, med böther beläggias.

9 §.

1. Offta händer, att häradzhöfdingen reser ifrån tingzplatzen, förr än 8 dagar äre förbij, inom hwilka den, som intet finner sig nögder med den undfångne dommen, är tillåtit att wädia; synes orimligit, att den samma må effterlåtas uti häradzhöfdingens frånwaro nedsättia sine wadepenningar hos en nämbde- eller annan god man, emedan derigenom offta kan skie underslef och appellationsattesten intet wederbörligen blifwa påskrifwen och meddelt, hälst här i Norrland, som så widt begrepne sochnar äro.

2. Om icke uti en dehl injuriæsaker kunde tillåtas appellation, såsom oqwädinsord, slagzmål, wåldzwärkan, kyrckioförargelse eller andra måhl etc., som penningeböther äro ålagde.

10 §.

1. Såsom denne puncten förmäler om procuratorers och fullmächtiges fehlachtigheter, det de exemplariter effter deras brått och arghet swårare eller lindrigare afstraffas, Kongl. Maij:tz placat 1696 den 10 decembris determinerar straffet skie med fängelse till en wiss tijd, ty synes nödigt, att de, som fela i underrätterne, och så borde med wist straff ansees.

2. Om icke de, som låta bruka sig till skrifwande för parterne i underrätterne, måge först approberas och af rätten godkiännas, på det man må wara försäkrat om deras frägd och redlighet, och icke så promiscue som tillförende hwar och en sig dertill bruka låta.

18 §.

Är stadgat, att uti Swea håfrätt skole de dommar, som afkunnas här uti Wästerbottn, innan nije weckor angifwas, hwilken tijd synes wara alt för kort för den långa och beswärliga wägen skull. warandes eij heller uti denne punct Lappmarkerne nämbde, som ändå fast aflägnare ähre; synes altså oförgripeligen, att ifrån Wästerbotten och Lappmarkerne behöfwes wäl så lång tijd till dommarnes angifwande i Kongl. rätten, som i Österbottn och Gottland, hwilka mycket kårtare wäg hafwa; i synnerhet är sådant af nöden, när parterne i wittnesmåhlstwister allenast halfparten så stor tijd förunnas, i anledning af Kongl. Swea håfrättz notification den 11 Martii 1697.

20 §.

1. Den, som skickar inför rätten en otienlig person, som etc., om icke och hustru der till för otienlig bör skattas att uthföra civil action, emedan som mannen är i lifwet; ratio est: det hustrun giör, kan mannen giöra ogiltigt, af orsak han är dess måhlsman och äger rätt för hustrun inför rätta att tahla och swara.

2. Om icke i sådanne måhl bör sättias straff så wäl i härad:- rätterne som andra rätter.

22 §.

Quæritur, om icke de, som ohemult och uthan skiähl jäfwa eller wräka dommaren, måge äfwenwäl i föllie af denna punct beläggas med böther, såsom de, hwilka oskiähligen angripa dommare och executorer; emedan domaren eij mindre sidwördnat derigenom synes tillfogas.

24 §.

Förmähles, att de böter, som falla så effter detta som förenämbda capitlen, äre rättens ensak; synes af nöden att så wäl desse böther rättens ledamöther emellan som andra i lagen förmälande böther på ett wisst sätt kunde fördelas, emedan sådant intet wid alla domstohlar warit lijka practicerat,

d) Fölliande påminnelser synes oförgripeligen kunna till processen lämpas.

Såsom edzgärdzmän nu afskaffade, heller juramentum credulitatis intet mera i bruk är, om icke juramentum judiciale eller juramentum litis decisorium kunde blifwa practicabelt, enär den ena parten defererar den andra eden, actor reo eller reus actori in civilibus, hwilken ed synes wara mycket behändig till trätors ändskap och afhielpande.

Emedan lagen ganska litet förmäler om den process, som man wid syner och synegångar for nödigt achta bör; altså synes och pröfwes i processen ganska högnödigt, att uthförligare warder beskrifwit, hwad wid synegångar bör till alla omständigheter i acht tagas, så af deras uhrsprung, som till dess laga syn wid sitt ändamål stannar.

Synes lända till en stor lindring af processer och rättegångar, det wiss tijd och termin eller fatalia juris uthsätties, inom hwilken käranden sin sak för rätta angifwa och derpå tahla bör, eller i widrigt fall wara den förlustig, såsom sådant oförgripeligen sagdt, kunde uthsättias till nästa ting eller i städerne till några månader eller rådstugudagar, och det uti wisse måhl såsom injuriæ- oqwäd- och wåldsaker etc. i anledning af 36 cap. K.B. L.L..

Der en landtman hade uti någon stad giordt någon giäld hos borgare eller andra, om han icke derföre kunde instämmas till rådstugurätten, att der å orthen dömmas som giälden giord är, äfwen och att borgmästare råd i städerne må dömma öfwer landzkiöp som skie under hwars och ens stadz gebieth, uthan att sådane saker wid häradztingen igenom fullmächtige med längre tijdz uthdragande afgiöres. Skiähl dertill synes wara, enär någon främmande kommer att resa landet igenom och blifwer med sådan oreda beslagen, då måste han, der han lösker karl är, i arrest hållas, föruthan det städerne kommo på större omkåstnadt, der de saken på wijdt aflägne orther, der tingzplatzerna belägne äre, uthföra skola, och hända kunde, att, innan tinget hölles, den brotzlige torde sig undan practicera.

e) Häradshöfding Johannes Torstensson Bärgqvist.

1. Det höglofliga och högwälborne ståndet ridderskapet och adelen har långt for detta ibland Kongl. Maij:tz ständer i kiära fäderneslandet warit det förnämbsta, och hafft de förmåner i krafft af den 16 puncten uti Adeliga privilegier af den stormächtigste Sweries konung den andre och store högstsahlig i åminnelse konung Gustavo Adolpho warandes den 8 octob. åhr 1617 nådigst bekräfftade, att de icke skulle wara förplichtade att stå till rätta för någre lifzsaker för mindre män än deras wederlijkar, men att förtaga den widlöfftighet och oreda som uti de så kallade criminele måhl och ährender sig deraf förordsakat, etc. hafwer nu Hans Kongl. Maij:tt wår regerande konung för godt funnit att stadga och förordna, att alla förbemälte högmåhlssaker böra in prima instantia effter lag och laga stadgar straxt afdömmas, som medfölliande lit. A^[3] med många märkelige och significative argument och skiähl, som styrker samma lag, tydeligen gifwer tillkänna och såsom högstbemälte Kongl. Maij:tt intet will weta af någon åthskildnat häruthinnan emellan stånden; altså lärer man kunna oförgripeligen, besynnerligen de enfalldige, intet annat pröfwa och förstå, än att biskopparne med menige prästerskapet i Swärige och dess underliggande landskaper intet kunna sig derifrån i så beskaffat måhl undandraga, uthan de wid undfångne stämningar af prima instantia böra comparera och icke först remitteras under consistorierne, der de förmena till en begynnelse deras sak skall angifwas, oförgripeligen et sine præiudicio, som i slijke händelser icke hafwa potestatem judicandi, tyckes wara ett stort impedimentum och remora uti processen, besynnerligen för fattigt folck, effter prästerskapet ifrån comparationen in prima instantia intet äro eximerade uti processen af Stockholm den 4 Iulii 1695, icke häller dicterar den 24 puncten uti prästerskapetz privilegier annat, än att ingen skall hafwa macht dem att inmana, fängzla eller wåldföra eller och till lijf och godz antasta, som icke på färska giärning gripes, förr än han till någon grof missgärning lagligen befunnen och dömbder är, och skall hans sak först angifwas i consistorio för hans biskopp och förman och sedan, der han till någon capitalsak befunnen warder, sisteres för wärdzlige dommare, ther tå en fullmächtig giöres af consistorio, skall må wara tillstädes ?. Samma privilegier oförgripeligen må och intet widare af någon partisk uthtydas och extenderas, än puncten i bokstafwen innehåller och befaller, och under hwarjehanda andra saker icke kan per crines dragas, som äro oförgripeligen effter mitt förstånd alieen ifrån rätta förståndet.

2:do. Häradshöfdingen effter allernådigst ankomne befallning åligger förordna tutores uti dess anförtrodde jurisdiction för bondebarn, och således åligger honom per bonam consequentiam byta effter lag och laga stadgar den efterlembnade ägendommen dem emellan, och under minorenniteten få dem uti säkra händer, tills barnen blifwa myndige, och rätta sig effter Kongl. Maij:tz förmyndareordning uti alla slijka händelser. Men till att beklaga här på Öland förrättas sådane bylten uthaf åthskillige personer uthan att communicera det ringaste med häradzhöfdingen, som offta måste sådane måhl med möda och omak sedermera rätta, der som orätt giordt warit på byterne, enär deröfwer klagas, hwilket hemställes Kongl. Rådens och deras höggrefl. Excell:ers höga omdömme underdån-ödmiukeligast, om icke det wore skiähligt, att ingen bör befatta sig med slijka byten effter de döde, uthan häradzhöfdingen bör bythen förrätta, som ordenteligen synes under justitiens deciso sortera, höfdingen præsumeras weta, huru deruti bör procederas effter lag, Kongl. förordningar och praxin, efftersom och klagas af arfwingarne, att uti deras omyndige åhr bytesinstrumenterne förkomma, och áledes måste häradzhöfdingen sedermehra fambla lijka som i mörkret, när han med nämbden deröfwer skall administrera justitien. Synes oförgripeligen högnödigt, sådant olaga procedere att hämna, det häradzhöfdingen effter bytens förrättningar infattar alle bytesinstrumenterne åhr effter åhr i protocollen, hwilka i så måtto uthan någons malice intet kunna supprimeras eller undandöllias; sådant wore för arfwingarne ett märkeligit expedient till deras rättz erhållande, då de i framtijden komma till deras laga ålder, så frampt häradzhöfdingen får tillstånd bythen expediera till rättwijsans befordran, det submitteras högmehrbem:te Kongl. rådens deras höggrefl. excellencers nådige omdömme underdån- ödmiukeligast; äfwen om någre jordesyner böra förrättas emellan cronogårder i jurisdictionen, uthan icke häradzhöfdingen med hela eller halfwa nämbden, effter synernes wichtighet, borde wara tillstädes, och sluta deruti hwad lag och Kongl förordningar dicterar.

3:tio. Kongl. Maij:tt glorwyrdigst i åminnelse har allernådigst uti Hussynsordningens 6 punct af Stockholm den 18 julii 1681 stadga! och beslutit, att hwart tridie åhr skall hussyn hållas så wäl med skattebönder som cronones egne bönder, men hwar oflitige åboer finnas, som behöfwer nogare upsicht, må man med dem hussyn hålla, doch uthan hans bekåstnad etc. Denne ordning effter mitt enfaldiga förstånd är kiäre fäderneslandet nyttig; kunde hussynerne håldne warda, emedan åboerne lefde, så kunde husen effter handen förbättras åhr ifrån åhr, uthan åboernes synnerlige skada, men skall hela husröthan effter deras död uthtagas, på sådan händelse hafwa änkian och barnen effter mannens och faderens död icke stort att fegna sig af.

4:to. Tingzprädikningarna, enär de äro långsamma och widlöfftige, synes och hindra processen, uthan böra lijkmätigt den 13 puncten om gudztienstens förrättande i Kyrkiolagen expedieras; om häradzhöfdingen skall resa till kyrkian med nämbden och de flere, som liggia något långt ifrån tingzplatserne, och sedermera der afbida en lång prädikan, och resa tillbaka samma wäg, så drager sådant uth tijden, att man sent får både lysa tingen och begynna justitiens administration, besynnerligen wintertijd, när dagarna äro kårta, om icke prästerskapet skulle föreskrifwas en wiss tijd, hwilken om ottesångprädikan är determinerat, som den 4 puncten pag. 14 Kyrkiolagen dicterar och således innan den tijden sluta tingzprädikningarne, det samma underdånödmiukeligast submitteras högstbemälte Kongl. Maij:tz rådz och deras höggrefl. Excellencers uti den högl. Kongl. revisionen höga omdömme.

f) Häradshöfdingen Nils Ehrenström.

– – – – Och finner derwid ingen swårighet mer än af dem, som blifwa dömde på första stembningen; ty föranlåtes aldraödmiukeligen iag förfråga, om wid slijka stembningar, som effter processen i tijd blifwa uthfärdade, icke skall införas den clauselen, att domb faller i saken, antingen de comparera eller eij, så framt de uthan laga förfall äro borta.

g) Lagmannen Arendt Silfwersparre.

Effter som praxis altid warit, att den parten, som wid häradsrätten succumberat, och emot häradzdommen appellerat, wid nästa lagmansting sin appellation bordth fullföllia, och uti den 1 § af högstbemälte Kongl. förordning förmäles, att då en sak på häradztinget warit afdömd, och igenom laga wad under lagmansrätten kommer, så betarfwas till dess stemning intet så lång tijd, uthan högst 6 weckor; och någre gånger har förspordt, att tijden emillan det häradzdomen uthfallit, och lagmanstinget tillstundat, har warit så kårt, att den appellerande parten intet har kunnat citationen uthtaga, och sin contrapart tillställa, hwarföre och han, som häradzdomen wunnit, wid det deruppå fölliande lagmansting påstått, att dess contrapartz appellation skulle declareras för desert, och häradzdommen confirmeras, hwaröfwer parterna ibland åffta råkat uti en apart disput, med hvilka de änteligen gått till öfwerdommaren, så att sielfwa hufwudsaken imedlertijd kommit att stanna, hwarföre skulle jag oförgrijpeligen tyckia nödigt wara, att ett sådant hinder wid den nya processens inrättande kunde förekommas, hwartill i ödmiukhet detta expedientet föreslås, att enär en sådan casus existerar, att häradzdomen så när in uppå lagmanstinget uthfaller, att tijden för den appellerande parten blefwe för kårth citationen uppå sin contrapart till nästa lagmansting att uthtaga, om icke appellans då kunde niuta dilation till det andra derpå fölliande, sitt laga interponerade wad att fullföllia, doch så att han likwäl wid det första lagmanstinget sitt hinder för den kårta tijden skull tillkiännagifwer, och sin tahlan till det nästa derpå fölliande reserverar, wid förlust af wijdare tahlan.

h) Häradshöfdingen E. Lovisin.

1:o. Enär något sterbhus, deruti många interessenter äre, hafva blifwit till rätta citerat, hafwer twisten understundom till åtskilliga ting måst differeras, af orsak att den sökande parten intet kunnat uti rättan tijd tillställa hwar och en af interessenterne särskilt stämbning, emedan en dehl af dem kunnat warit till finnandes här uti Swerige, en dehl uti Sweriges widt aflägsne provincier, en dehl och uti aflägsne främmande rijken och länder, så att käranden sombliga tijder omöjligen kunnat wetha, hwarest sådana personer hafwa want till att igenfinna, hwarföre till att förekomma sådant, synes, doch oförgripeligen, att stämbningen så långt föruth kunde den förnämbsta eller nästboende af interessenterne tillställas, att han tijd nog hade effter Kongl. förordningen att communicera sådant de öfrige interessenterne, antingen de wore här i Swerige eller andre länder att igenfinna.

2:o. Hafwer offta händt, att enär någon blifwit stämbd, hafwer densamma wäl comparerat, men derjempte straxt exciperat, att intet kunna den gången swara, emädan stämbningen blifwit honom för sent tillstält, hwarpå fuller käranden attester af de män, som citation swaranden tillstält, att det wore skiedt uti rättan tijd och effter Kongl. förordningen, men swaranden åther deremot exciperat och intet wehlat erkiänna attesterne för goda, med mindre hwar och en sin attest beswure, hwilket wid somblige tillfällen och wid samma ting warit någorlunda ogiörligit, emädan swaranden, så och de, som honom citation lefwererat, och derpå sine attester gifwit, hafwa kunnat warit uti andra, tredje, ja fierde lagsagu och än längre bort boendes.

3:o. Hwar någon part hafwer inkommit med laga förfalls wijsande, och derpå till större bewijs andragit medicorum eller andra goda mäns attestata, hafwer den andra parten sådant intet welat för godt erkiänna, med mindre deras attestata blefwe af dem beswurne; hafwer och altså påstådt, att den andra parten skulle som förfallelös ansees, och saken effter Kongl. Förordningen wid det tinget afgiöras; till förekommande af sådant, synes, doch oförgripeligen, att sådana medicorum eller andra gode mäns uthgifne attesta kunna straxt wid nästa domstohl eller rätter uti städerne beswärjas, och sedan till den rätten öfwersändas, derest saken är instämbd, emädan och offta sådana personer äre boendes uti så widt aflägne provincier och orther, att de intet uthan alt för stort beswär kunna wid den domstholen sistera, därest saken kan wara angifwen.

i) Justitiæbetienterne i Halland.

Ad punctum 1:m.

Såsom denna puncten i sig sielf så klar är, att commissionen derwid intet hade till att påminna, tyckte doch underdånigst nödigt wara sig att förfråga, efftersom wid slutet af samma punct mentioneras om stämbning uti små saker, wid cämnärsrätterne tillåtes ske på nästa dagen tillförne, om och icke samma method måtte hållas wid häradzrätterne uti små saker, inom 8 dagar för tinget, och hälst inom häradet.

Ad punct.2:um.

Såsom verba textus sålunda lydande: om han will och förmener sig kunna sine laga förfall wijsa eller skiäl hafwa att åtherwinna hufwudsaken etc., synes wara något mörke, medelst den deruthinnan stående particula disjunctiva, som skulle mången arg menniskia, fast hon eij kunde wijsa sine laga förfall uppå första stämbningen, doch beropa sig på goda skiähl hafwa att åtherwinna hufwudsaken; underdånigst och oförgripeligen dy hemställes, om icke wid en slijk infallande händelse, der swaranden i så måtto icke kunde tee sine laga förfall, saken borde för honom förklaras desert, ehurudana skiäl han till sakens åtherwinnande producera kunde, emedan som paulo inferius sålunda om kiäranden absolute förmähles, att du han intet kan wijsa sitt förfall, hafwe ingen widare tahlan?

I lijka måtto står emot slutet: om en har uti någon rätt begynt sin sak genom fullmächtig att drifwa etc., underdånigst förfråges, om då fullmächtigen skulle wid infallande termin och påkommande siukdomb eller något annat laga förfall kunna giöra sin uhrsächt?

Ad punct. 9:m.

Underdånigst och oförgripeligst påminnes, om det icke woro billigt, att när någon sak ifrån cämnärsrätten under rådstugun warder appellerat, att cämnären då borde wara förplichtat straxt på samma dag dommen fallen är gifwa rådstugurätten derom notification, på det wederbörande notarius wid rådstugun måtte ett par dagar föruth så mycket tijdigare kunna till parternes effterrättelse weta, proclama på rådstugudörren anslå.

Ad punctum 10:m.

Äfwen och oförgripeligen påminnes underdånigst angående procuratorer, som sökia att uphissa och förleda sine principaler til onödig träta eller sökia hindra förlijkningar etc., effter der står de exemplariter afskaffas skohla, om det icke wore nödigt till enfaldige underdommares effterrättelse exprimeras ett æqvivalent straff för slijk: personer emot hwart brått och dess qvalitet uthsätthas?

Ad punct. 13:m.

Underdånigst äfwen och påminnes, om parterne skola begiära förskonas med sådana relationer, till att winna så mycket snarare tijden med sakens uthförande, om icke sådant skulle wara effterlåteligit och i det stället häldre protocollet för bägge parterne å sittiande rätt upläsas?

Ad punct. 22:m.

Om någon skulle finnas så lidelig och obeskedelig att angripa en dommare och executor, så att jempte bråttet han dömmes till afbön, underdånigst hemställes, hurulunda det skall förstås, när en sådan ställer sig widrig, hwem till assistence i slijk måtto, att bringa honom dertill, dommaren får anlijta, hälst i småstäderne, der allenast ett stadsbud är, och borgerskapet opponera sig till att giöra deruti handräckning, om de icke wid wijte dertill borde wara uppå dommatens befallning förpligtade sådant att fullgiöra. I lijka måtto, der någon funnos så öfwerdådig, att han toucherade dommaren till sin heder och ähra, underdånigst lembnas, om på en slijk händelse den læderade domaren ex officio nobili får dömma sielf öfwer den bråtzlige, jemwäl om den bråtslige antingen af Kongl. håfrättz- landz- eller stadzfiscalen kommer till att anklagas, efftersom uti processen intet nembnes, hwilkendera fiscalen det skall förrätta.

Såsom för det öfrige några Kongl. Maij:tz allernådigste förordningar hafwa giort åthskildnat de foris, att dehls saker höra under ordinarie domstohlarne, dels consistoriis, siötulls- accijs- och krigzrätterne, föruthan hwad som uti processen de a:o 1615 den 23 Iunii, kan wara förändrat, och nödigt synes, men särdeles hwad guarnizonerne angår i de städer, der de liggia, emellan rådstugu- och krigzrätten kunde giöras åthskildnat, som offta torde hända, att officerarne eller de gemena giorde ingrep med kiöp och annat uti borgerliga nähringarne emot städernes politie och torgordningar, då de ähre uthan deras tientz förrättande, om de icke då i sådant fall af rådstugurätten ochså måge dömmas; dy underdånigst hemställes höga öfwerhetens nådige godtfinnande, om icke hwart måhl uti nya processen kunde inryckas och distingveras, så att uti densamme blefwe uthsatt och åthskildnat giordt uti iurisdictionerne, på det således all irring och confusion deruti må förekommas.

j) Borgmästare och råd i Ekesiö.

Och där Hans Kongl. Maij:tt allernådigst skulle täckas lindra böterne med den, som efter 2 puncten eij är tillstädes, enär han upropes eller effterfrågas, såsom störste delen af allmogen i desse swåra tijder fattige och medellöse, och af oförstånd somblige utheblifwa; härjempte i anledning af 6 §, om wid cämnärsrätter lijka fatalier som wid lagmans- rådstugu- och häradzrätter, till omhugsan och betänkande med appellationen och wädjepenningar, lembnades, och tijden eij med skrifftewäxlingar, där som förspordtz, blefwe uthdragen, är hwad wij funnit i underdånighet författa.

k) Häradzhöfdingen Iacob Clerck.

Såsom offtast wid underdomstohlarne å landet sig tilldrager af illistige procuratorer och trätedryge parter, hwilka declinera att swara och uthföra deras saker, taga sig den oseden före att instantien den ena qvæstion på den andra, sökiandes genom åthskillige præliminarier, oachtat de dertill hafwa skäl eller eij, att confundera dommaren och wederparten, därmed tenuerandes saken på tijden genom det de först effter deras påstående få dommaren att gifwa dem en resolution, med hwilken de såsom deras skadeliga upsåth och åstundan är, att uthdraga saken till widlöftighet, procuratoren i hopp att ju längre, ju mehr kunna förtiena af en oförfaren principal, och den senare medelst sådant illistigt omswep, wrijdande och wrängande att illudera underdommaren, då han i oträngde måhle uti sådane præliminarier, som wäl kunde förbijgås, söker instantien och att beswära öfwerdomaren, som i sådane händelser wäl sker per supplicam till Kongl. håfrätten inom hälfften af den tijd, som elliest uti processen ordinarie är förundt; men innan något swar särdeles till de domstohlar, hwilka äro långt ifrån håfrätten belägne, som på Gottland, i synnerhet då winter tillstundar, kan offta mehr än halfwa åhret gå förbij, innan något swar påföllier; imedlertijd kan procuratoren afwijka och lembna saken på den oförfarne principalens answar, hwilken offtast intet kan wara wederhäfftig att refundera den derigenom tagne skada och lidne skymf till sitt ehrlige nampn och goda rychte, i diffamationssaker. Exempel häruti ifrån denne domstohlen ligger nu för tijden under högl. Kongl. Swea håfrätten om en jungfru, som är worden diffamerat af en prästman här på orthen. Processen angående de procuratorer, som förleda allmogen till onödige trätor, så skall wäl underdommarne hos »vederbörande landzhöfdinge straxt angifwa och derför om actions beskaffenhet omständeligen berätta, på det wählbemälte hr landzhöfdinge må hos Kongl. håfrätten tillkännagifwas, då samma procurator effter dess förtienst med behörigt straff kan beläggas; men så går dermed långt uth, och underdommaren som parterne komma imedlertijd mycket att lijda; ty blefwo oförgripeligen underdommaren tillstadt med någon wiss poen, effter som procuratorens arghet och brått kunde finnas stor till, honom wid saksens uthslag, som den 10 § uti Rättegångzstadgan förbiuder sådant procuratorers oskiälige handterande, wid behörig näpst, efftersom saken och omständigheterne finnas, att beläggia, torde sådant de fehlachtige procuratorer mycket afskräckia och förekomma en och annan insolence, till widlöfftigheters afkårtande uti rättegånger, som särdeles wid häradztingen, där mehrendels wid hwart och ett ting hwariehanda måhl förekomma, att där dommaren intet summario processu uthan uppehåld och förhalning med sakerne effter dess rätta beskaffenhet procederade, blefwo af rättegångz sökiande största widlöfftighet.

l) Häradzhöfdingen Iohan Leijonbielke.

Till den 2 puncten.

Det synes oförgripeligen, att när den swarande parten, som till rätta acterad warder, effter föregången laga stembning intet comparerar, eller något laga förfall till sitt utheblifwande wid rätten wijsar, han då wid den afsagde dommen förblifwa bör, emädan han på sådant motsträfwigt sätt egenwilligt söker tillfälle saken att uthdraga, hälst emädan, der sådane saker å nyo skulle uptagas, så skulle det mer lända justitien till hinder än till befrämiande uti dess frija låpp, och således 2:ne dommar i en sak esomofftast torde förelöpa.

3 puncten.

Till att undwijka den omkåstnadt och tijdspillan, som igenom communication och ansökning hos Kongl. håfrätten om extraordinarie tingz förrättande förordsakas, synes oförgripeligen, att när ingen af wederbörande parter något jäf hafwa emot dommaren in loco, så kunna då, uthan att dermed beswära Kongl. håfrätten, som med många andra högwichtige saker dageligen occuperad är, sådane an sökningar wid tingzrätten bewillias, doch hwariom och enom sitt laga wad förbehållit.

4 puncten.

Det tyckes och oförgripeligen, att de, som wid häradzrätterne sine skiähl innehålla och listigt omgå, kunde med 2 daler s:mtz plicht som wid cämbnärsrätten blifwa ansedde.

10 punct.

Att sådane procuratorer och fullmächtiger, som så obetänckt, och antingen af arg- och hembdgirughet, eller och af list för winst och egennytta, eller på hwarjehanda annat sätt sökia att reta och uphissa parterne till oskiälige twister och rättegånger, eller med andra dylijka och i denne puncten omrörde förseelser beträdde warda, synes oförgripeligen, att de derföre med en wiss uthsatt plicht wid hwarie instantia måtte blifwa belagde; och såsom Hans Kongl. Maij:tz allernådigste förordning af den 20 Martii 1694 innehåller, att inga pro curatorer uthan Kongl. håfrättens tillstånd sig måge bruka låta, så woro fördenskull önskeligit, att sådant och härwid måtte blifwa inryckt och derjempte en wiss plicht uthsättias för den, som häremot bryter.

Dessuthan måste man och dageligen förnimma, hurusåsom allmogen uthaf allehanda ståndz personer bruka sig owanlige concepister, de der esomofftast så wäl till principalens som dommarens och rättens skimpf och wanheder intet hafva försyn att föra sin lättfärdige penna, och sedan sielfwa parten, som saken angår, enär honom sådant warder förehållit, skiuter skulden till sådant skrifwande på concipisten; altså skulle man och gärna önska, det sådane concipister måtte så wäl som sielfwa principalen wara förplichtade och pålagde blifwa, sine nampn under inlagorne att underskrifwa, innan de wid rätten upläsas, sampt en tillbörlig wiss uthsatt plicht dem bägge blifwa pålagd, som häruthinnan sig sålunda förse.

17 puncten.

Ehuruwäl i denna förordning intet finnes exprimerat, huru lång tijd eller fatalia de tingsökiande parter wid häradzrätten effter afsagd domb komma att åthniuta, inom hwilken dem må wara tillåteligit att wädja under lagmansrätten, så förmenar man doch, att den samma egenteligen förstås effter allmänna lagen och det 38 cap. Tingmb. L.L.., nembligen 8 dagars tijd, hwarföre och till säkrare effterättelse för gemene man woro wäl, att och bemälte tijd härwid kunde blifva införd; och såsom stadzrätterne i rijket de privilegierne uthaf Hans Kongl. Maij:tt åthniuta, att inom ett wist præscriberat qvantum af sakernes wärde ingen gifwes tillstånd att wädia, så giöres och oförgripeligen en underdånig påminnelse, om och icke wid tingzrätterne äfwen wäl ett wist uthsättias bör, ehuru litet det då kunde wara, inom hwilket ingen måtte wara tillåteligit att appellera, på det i så måtto den trätosamma parten för en ringa ting skull icke må förorsaka sin fattiga wederpart onödigt beswär och omkåstnad; föruthan detta skulle man och giärna önska, att till underdommarens underrättelse per expressum kunde blifwa förmält och uthsatt, huruwijda, eller uti hwad mål af högmåls- och criminalsaker är tillåteligit eller intet att ifrån tingzrätten wädia under lagmansrätten; och såsom jembwäl uti civile saker sådane casus torde förelöpa, att den kiärande parten förmedelst det, att han inga giltige skiähl hafwer sin tahlan emot swaranden att fulltyga, uthan honom eden tillbiuder, den han och straxt inför rätten præsterar, men det doch oacktat kiäranden ändå deremot inkastar wädjepenningar, om en slijk intenderad appellation, emot påstådd och præsterad ed, validera bör.

22 punct.

Såsom en dehl af allmogen sig så obetänkte wijsa, att innan saken med änteligit sluth afhulpin är, ja, och esomofftast innan den halffparten kan wara uthagerat, draga upp pungen, och uti alle mans åsyn, till tingzrättens största wanheder, inkasta wädjepenningar, att den ena penningen faller under bordet här och den andra där, fördenskull förfrågas i diupesta ödmiukhet, om icke sådane för en slijk rättens despect och sijdwyrdnat, effter denna punctens innehåld, jembwäl böra plichta 10 daler s:mt.

23 puncten.

Emedan denne puncten befaller rätterne att med domb confirmera och stadfästa förlikningar, om parterne så begiära; alltså synes oförgripeligen, att icke alla förlijkningar böra confirmeras och stadfästas, emedan en dehl sådane sträfwa emot lag och Kungl. förordningar, och woro fördenskull wäl, om sådant till underdommarens desto bättre effterrättelse wid slijke förefallande måhl kunde blifwa exprimerat och uthsatt.

m) Tijo häradz lagsagu.

Uti den första puncten af högstbemälte Kongl. Maij:tz förnyade rättegångsprocess förmäles ibland annat, att de saker, som på häradztingen warit afdömbde, och igenom laga wad under komma, betarfwas till stämbningen intet så lång tijd, uthan högst 6 weckor; nu hemställes, om icke en wiss tijd må uthsättias och deruti denomineras terminen af 3 weckor att uthtaga och lefwerera stämbningen till lagmansrätten för dem, som bo inom lagsagun, på det en åthskillnat må blifwa emellan dem och de långwägade, som wistas uthom lagsagun, emädan wid lagmansrätten förelupit sådana disputer om tijden, att alla, oacktat hwar hälst de bo, willia hafwa 6 weckors termin ifrån stämbningen och dess lefwereringztijd.

n) Landshöfdingen Hr Anders Lindehielm.

Att rätterne böra noga i acht taga deras tingz- och rådstugu timar, så att de tijdigt sig dertill inställa, och icke, som offta på rådstugurne och cämnärsrätterne skier, sammankomsten, som bör vara klåckan 8, af en eller annan rättens medel fördröjes till klåckan 9 och 10, då dhe, som tillstädes ähre, intet stort kunna företaga, och wid samptliges sammankomst så sent på dagen intet stort förrättas; hwarigenom många saker längre komma att fördröjas till uthslag, än de elliest borde, och sådant i sakernes afgiörande förorsaka ett alt för långt drögzmåhl; altså hemställer iag uti Eders Grefl. Excell:ce godtfinnande, om häröfwer något skulle finnas nödigt i processen att införa och derhos foga ett wist wijte, så wäl för dommare, när de eller någon af dem, som utheblifwer, som det elliest för parterne satt är.

o) Häradzhöfdingen N. Gyllenkrook.

1. Innehåller fuller Kongl. Maij:tz allernådigste förordning, angående widlöfftigheters afkårtande i rättegånger, af den 4 Iulii 1695, § 2:do, att då swaranden sig uthan införsändt förfall på laga citation absenteras, bör saken afgiöras; men som det uti somblige måhl synes falla något betänkeligit, särdeles uti små criminalährender, såsom tiufsaker, injurier och slijkt, som äfwen i jordetwister, så förmenes oförgripeligen, om icke i sådant fall den skylldige kunde första gången slippa därmed, att han pro absentia blifwer sakfäld, män andra gången saken till afgörande företagas, eller så wijda man stricte bör föllia högstberörde förordning, om icke det för nödigt skulle finnas, att då blefwe infört, att sådant bör skie uthan afseende till några särdeles måhl.

2. Tillstädies fuller lijkmätigt högstberörde förordning, att den sig absenterar, bör lembnas wid nästa ting, att tee sitt förfall och sökia ändring i saken, som och ibland hända torde, att det dömdt är, går tillbaka; men huruwida den 1 daler s:mt, som den samma pro absentia wed upropen och isynnerhet andre böter kan wara fälter till, bör honom restitueras, synes något betänkeligit, isynnerhet emedan saköreslängderne wid hwart tingz sluth böra tillställas upbördzmännen till execution.

3. Synes det oförgripeligen wara något swårt, enär bägge parterne, sedan en sådan contumaciedom är fälter, och swaranden äfwen derwid acquiescerar, men eij förstår eller för angelägit håller sig widare i samma sak för rätta inställa, bör för deras utheblifwande wara förfallne till böter, som förordningen innehåller.

4. Finnes eij något statuerat, om icke de af parterne påberopade wittnen, som lagligen äre blifne citerade, och uthan förfall sig absentera, böra med någre böter blifwa ansedde, och för det saken för deras skull måst blifwa upskuten, något ersättia.

p) Iustitiæbetiente i Wiborgz lähn.

1.

Deras straff, som bruka onödig widlöfftighet i skrifwande, finnes fuller uti den 4 § wara uthsatt; men torde doch wara nödigt, så wäl till dommarens som partens underrättelse, att något wist föresattes, uthaf huru många pag. eller fol. en inlaga rätteligen skulle bestå, och att den, som deruthöfwer skrede, då såsom widlöfftig kunde ansees; men der så månge omständigheter wid en sak infölle, att parten i den korthet, som blefwe föreskrifwen, icke möjeligen kunde sig explicera, eller alla sine skähl tydeligen anföra, att han då wid opropet jempte sin inlaga fogade en kårt skrifft till sin uhrsächt, att han i större kårthet icke mäcktat sine skähl deducera, der dess sak skulle winna sin nogsamblige oplysning; då sedan till dommarens ompröfwande uthställas kunde, om han till ett slijkt ampelt skrifwande till bewakande af sin rätt warit rätteligen förorsakat, eller elliest welat sig af en slijk widlöfftighet betiäna till sin egen förnöijelse, sampt contrapartens leda och fatigue; hwarwid och advocaten eller concipisten, som till äfwentyrs att wijsa sin principal dess stora arbete, och att dereffter uthbreda sin arfwodes löhn, eij häller borde förgiätas

2.

Näst det att inlagorne såledz inskränckias, synes wara nödigt att påminna, om och icke det måtte förordnas, att de stältes punctewijs for tydeligheten skull wid skiählens anförande och beswarande parterne emellan, som jembwäl för sielfwa dommaren, hwilka sådane inlagor i händer falla, emedan elliest af slijke confuse inlagor hwarken tahl eller genswar står att finna, eller att deras skähl emot hwarandra kunna jemföras, uthan den drifwer sitt och den andra sitt, det dem gång hafwa fast i tankarna, uthan att de andras skäl och påstående rätteligen assumera och uptaga, dertill att jaka eller dem refundera, att således rationes partium i sielfwa domen icke kunna nogsampt tydeligen af dommaren anföras, blifwandes dy dommen tillsäijandes såsom afstympat, dommaren till ringa heder, särdeles hos dem, som icke äre underrättade om parternes förwållande derwid, som alt kunne afböjas, så frampt parterne stälte sine inlagor punctewijs, och äfwenwäl mången part föras på andra tankar, än att ifrån den ena till den andra instantien devolvera sin sak, då han i dommen funne alle sina andragna skähl wara optagne, emot wederpartens jemförde och dommarens egne derwid till sluth fogade, såsom hwarigenom dess anförde änteligen blefwe faststälte eller ogillade.

3.

När relation eller extracter af en uthagerader sak tillställes parterne och de igenlefwereras, finnes de offta wara både illa medfarne och smutzade, som och af parten, men särdeles af deras procuratorer, fast han tackar för referentens beswär, och betygar sig intet deremot ha att påminna, en hop derunder kladdat, till hela sidorna af arket, eller mehra, som lijkwäl är alt det samma, som de under actionen skriffteligen anfördt, och antingen på ett apart papper ske kunde, om så oungängeligen fordrades, eller och innehållas med till det munteliga förhöret; och hemställes dy, om icke en slijk otiänlighet genom något wisst föresatt wijte förekommas kunde.

4.

Så inställa sig och en dehl antingen parter eller deras procuratorer wid rättegångarne druckne, så att de antingen giöra oliud och förargelse genom deras obetänckte tahl och swar, eller åthminstone, särdeles wid mundteliga förhören hindra rätterne, att de intet dermed som sig borde hinna och skynda kunna, sampt oppehålla wederparten; hafwandes man härtill intet hafft någon wiss lag eller förordning, hwareffter slijke druckne litiganter kunnat straffas, uthan äre de wid åthskillige domstohlar i argument Grufarticlarne till 6 öre s:mt fälte, hwilket som det synes wara emot bråttet för ringa, så wida en drucken icke kan säijas fullkombligen wara wid sig och dy föga annorledes än frånwarande ansee; så underkastas det och till öfwerläggande, om icke en slijk med wissa böter bör beläggas.

5.

Förmedelst den 10 § uti Hans Kongl. Maij:tz allernådigste förordning de a:o 1695 är fuller stadgat, det advocater och procuratorer skohla jempte sielfwa principalen alla inlagar och skriffter underskrifwa; hwaraf den qvæstionen exsisterat, huruwijda den principal, som sielf kan läsa och skrifwa, fast han icke kan wara fallen att fatta sådane skriffter, som wid rättegånger brukas, skall wara skyldig att nämpna sin concepist och låta dem af honom underskrifwas, oansedt han ingen ordinarie advocat eller procurator är; och fordrar dy efftertänckande, huruwijda en slijk principal dertill förplichtas skall eller eij. På hans sijda meriterar det, att han förstår sielf, hwad han skrifwit och underskrifwit, erbiuder och sig att swara före det, som otiänligen kan wara anfört eller allegerat; sedan skulle och mången oförfaren i rättegånger taga skada till sin wälfärd och egendomb, om han icke hade frijhet att i sådan händelse betiäna sig af hwem han wille, uthan att nämpna honom, särdeles på en orth, der inga dugeliga procuratorer wore, emedan då honom ingen skulle derwid betiäna, och han såledz skulle komma att lijda uti sin rätt; men deremot sättes det, att der en sådan principal hwarken är wahn med rättegånger eller är swänska språket, som inlagorne och skriffterne ställas uti, nogsampt mächtig, en sådan concepist, som weth sig icke bli rögd och nampngifwen, kan anföra en sliik principal effter sitt behag, inserera en och andra håniska och otiänlige ordeformer emot wederpart och dummare, med hwad mera, hwilket han och så mycket dierfware kunde giöra, som han föruth wiste sig framgent latera, och hwad han giorde, aflöpa impune; och torde dy wara oungängeligen, att ett wist deruti statuerades, dommaren sampt parterne till rättelse; och äfwen uti det måhlet, huruwijda underrätterne måge dömma de procuratorer, som emot den 10 § af lust och hämdgirighet eller för winst skull etc. reta sampt ophissa parterne till trätor och rätte gånger, och jembwäl de principaler och procuratorer, som giörligen pröfwas att hafwa temere litigerat; hwilket underdomaren härtill icke understådt sig i mangel af någon wiss förordning och stadga.

6.

Förmedelst den 1 3 § förbindes fuller cämnärsrätterne att äfwen skrifftelige relationer författa uti de saker, som äre af någon wicht: men förmenes lijkwäl, att cämnärsrätterne uti de små städerne, derest en rådman præsiderar och 2:ne borgare omskiftningswijs sampt uthan all löhn äre dess bijsittiare, icke läre wara der under mente och begrepne; och dy jembwäl förmode, att de hädaneffter derifrån bli genom Hans Kongl. Maij:tz nådiga indulgence befrijade, emedan det den ena rådman, som der præsiderar, uti slijke måhl relationer förfärdiga skulle, arbetet då blefwe honom så mångfalt och odrägeligit, att månge andre ährender emedlertijd skulle komma att hwijla, och såledz förorsaka de andre parterne ett långt oppehåld, i det stället de elliest kortare kunde afhielpas.

7.

Såsom cämnärsrätten i en dehl mindre städer icke hålles offtare än 3 gånger om weckan och emillan rådstugudagarne, nembl. tijsdagen, torsdagen och fredagen; altså skulle det och oförgripeligst synas tienligast, att dommarne der afsades om tijsdagarne för appellationernes skull, som effter Hans Kongl. Maij:tz förordning inför en sittiande rätt ske bör, och såledz beqwämligast om torsdagarne, såsom innan 2:ne dagar, sedan domen fallit.

8.

Att sättia withen har Hans Kongl. Maij:tt igenom den 22 och 23 § tillåtit wärdzlige dommare; men så förnimmes lijkwäl consistorierne giöra det samma, särdeles uti den casu, som nämbnes i det 16 cap. 11 § Kyrckiolagen, hwilket de och påstå att wid wärldzlig rätt böra niuta dess krafft, och den brotzlige dertill dömmas; men som sådant synes strijda emot den 7 puncten uti Rättegångsförordningen för domcapitlet, wore önskeligit, att deröfwer erhålla Hans Kongl. Maij:tz nådigste förklaring, huru wijda wid domstohlarne ett slijkt wijte må ansees.

9.

Hans Kongl. Maij :tt har nådigst behagat genom den 22 § förordna, att den, som oskiähligen angriper dommaren eller executoren, skall böta dubbelt, eller och högre, effter som dess brått kan wara till, sampt giöra offentelig af bön; hwarwid infaller den frågan, om en slijk obetänkt förwägrar sig att giöra en sådan afbön, på hwad sätt han dertill förplichtas må, som förmenes först kunna ske genom 1 à 2 särskilte wijthen, effter lag eller Hans Kongl. Maij:tz laga stadga; men det torde hända, att en slijk intet ägde att fullgiöra wijtet med, och då förmenes dennas gensträfwighet böra med arrest och fängelse corrigeras, äfwen som den förras perseverantia, der han de 2:ne wijten intet achtar; afbönsformuläret wore wäl, att det antingen wid den förmodande förnyade rättegångzordningen föllia kunde, eller dommaren få tillstånd den att upsättia och med den läderade communicera, förr än den brottzlige tillhålles samma afbön att giöra; i det öfrige torde det hos dommaren falla i twifwel, att på den händelsen han in för rätta af endera parten blir till heder och ähra rörder, och fiscalen den bråtzlige anklaga bör, om icke han då sielf må wara dommare, då en slijk fiscals action emot honom institueras, emedan som tillförende den, som hela rätten eller någon af dem last giorde, genast och uti samma instantia dömbd blef, uthan att låta honom wijdare anklaga; derföre och Hans Kongl. Maij:ttz nådigste tydeligare uthlåtelse in hoc passu underdånigst imploreres, på det man må gå säkert, och af okunnighet sig ingen wijdare olägenhet tillskynda, än den honom redan skedd

10.

I städerne synes oförgripeliga ingen böra niuta restitutionen in integrum och å nyo sin sak uthföra, som den 13 § synes gifwa anledning till, den nembligen, som i staden är boendes, och in contumaciam dömbd blifwit; emädan han nogsampt hafft tijd och tillfälle att låta andraga sine förfall, sampt dem dommarens ompröfwande underkasta, om de warit laglige eller eij; i det stället den på landet boendes offta det icke giöra gitter för orthens wijda aflägenhet, brist på grannar, som dess förfall åthminstone kunna berätta, med men slijkt, och synes dy en sådan högrättwijs förordning intendera att komma den till hielp, som uthan sitt upsåth och förwållande elliest skulle komma att lijda, men icke den, som mothwilligtwijs efftersätter att fullgiöra det, som lagen och förordningen binder.

11.

Förorsakar och det ett märkeligit hinder wid rättegångerne, att de påberopade citerade och opstämbde wittnen icke inställa sig vid den tijd dem blir förelagd, uthan utheblifwa den ene dagen effter den andra, hwarigenom de saker, som så wijda äre uthförde, att deras afslutande allenast på wittnens afhörande och uthsagor beror, komma att opskiutas, parterne offta till mycken afsaknad sampt mehn i dess rätt, på händelse att ett sådant wittne emedlertijd skulle afresa, siukna eller aldeles med döden afgå, men särdeles komma uti criminalibus, så wäl de större som mindre, många delicter

att derigenom bli ostraffade; och underkastas dy Hans Kongl. Maij:tz nådigste behag, om icke gienom ett alfwarsampt och emot saken lämpat och proportionerat wijte slijke wittnen måge förplichtas att wid dommarens antydan sig inställa, der de intet laga förfall tee och wijsa kunna.

12.

Såsom Hans Kongl. Maij:tt högrättwijsligast stadgat, det wid alle domstohlar i rijket bör wara en lijkhet wid rättegånger och dömmande; så hemställes och Hans Kongl. Maij:ttz nådigste behag, om och icke wid jemlike instantier en jämformighet ware må med appellations- och stämningzpenningar, emedan deruthinnan en stor åth skildnat särdeles städerne emellan förspöries.

13.

Underrätterne hafwa och med hugnad och underdånig wördnad att erkänna Hans Kongl. Maij:tz höga nåd, hwarigenom de till deras embetes desto bättre uthförande äre beskyddade ifrån en och annan olägenhet och missfirmande, som mången obetänckt part dem elliest uthan försyn skulle tillskynda; men som igenom de senare Kongl. förordningarne intet wist statuerat är, hwad den plichta skall, som opsåteligen qwällier underrätternes dommar, och dy lagen wid sådane händelser fölgd är, och ett slijkt häradz- eller cämnärsrättens domqwahl allenast med 3 daler s:mt blifwit straffat, qvadrerandes i desse tijder samma böther ringa eller altz intet emot de 3 daler sölfwerm:tz wärde och valeur, som de bestode den tijden lagen blef promulgerat; derföre och i underdånighet hemställes, om icke samma domqwahls böther wid omrörde 2:ne instantier kunde till dommarens desto bättre beskydd bli lämpade åthminstone till hälfften af dem, hwarmed domqvalen wid rådstugurätterne, arg. cap. 10 § 1 K.B. St.L., härtill i mangel af någon express lag blifwit straffade, och att den, som wid eller under ett slijkt qwälliande inför en sittiande rätt, angriper dommaren med smädeord och tillwitelser, dessuthan effter Kongl. förordningens de A:o 1695 22 § plickta må.

14.

Emädan på landet fast offta sig tilldrager, att de strijdande parterne wid häradzrätterne och i synnerhet swaranden sig absentera uthan något laga förfall till tingetz sluth eller till sidsta dagen, då dommaren, som de första tingzdagarna för deras uthewaro skull eij kunnat ährenderne effterhand depechera, blifwer på slutet med så mycket arbete öfwerhopad, att han omöjeligen hinner som sig bör hwar sak afgiöra, hwilket elliest beqwämligare kunde ske, om parterne, som den 2 § i 1695 åhrs stadga påbiuder, på första dagen sig tideligen inställa; fördenskull till remedierande deraf hemställes, om icke sådane contumaces kunde för hwar dag de utheblifwa med 1 daler s:mt beläggas, på lijka sätt som lagmansrätten effter den 8 § i högbemälte stadga effterlåtit är, hälst som häradzhöfdingarne dessuthan nog swårt förefaller effter den 5 § så just kunna foga tingzdagarna, att hwart ährende wid sitt rätta tingzställe expediera, emädan de föruth eij kunna wara, om ährenderne många eller få äro, adverterade, effter allmogen eij af dem, uthan länsmännerne och mästedehlen af nämbdemännerne, hwarandra instämma låta.

15.

Till att så mycket mehra kunna obligera parterne på första tingzdagen tijdeligen wara tillstädes, synes hwar och en, som någon sak för rätta har att andraga, wara plichtig först tingzprädikan bewista, och den, som gudztiensten uthan laga förfall försummar, kunde med något straff ansees, eller att dess sak kunde till tingen slufli opskiutas, för det han försummat gudztiensten.

16.

I fall citation blefwe någon tillställt i rättan tijd af en nämbde man eller någon annan bofast man, och den samma för rätta kommer, jembwäl tillstår sig i rättan tijd blifwit stämbd, men söker att undan draga sig sin wederpart att swara, allenast för den orsaken skull, att citation är honom af en och intet twänne män effter processen tillstält, om domaren på den händelsen icke kunde afgiöra saken och intet den uppå sådan exception opskiuta till nästa ting, hälst den wore ringa och af intet wärde.

17.

Emedan de sällan comparera stämbningarne, som sine wederparter på hwarjehanda sätt hafwa injurierat, såsom i synnerhet de. som förhindra executioner eller någon med hugg och slag i brådom skildnad öfwerfaller, på ens ägor någon wåldzwärkan föröfwar, eller olagligen något af den andras lösa egendomb sig tillwällar, så tyckas oförgripeligen, att de, som för sådane och dylika andre förbrytelser äro instämbde, och contumaciter utheblifwit, böra effter 1695 åhrs rättegångzstadga, effter som bråttet meriterar, med böther beläggias, och till saken fällas, äfwen som uti andra civilmåhl, efftersom der slijka måhl till nästa ting skulle opskiutas, de, som finna sig war: bråtzlige, ändå eij comparerandes warda, hwarigenom händer, att sådane öfwerdådige blifwa ostraffade, och den orätt skedt är, ifrån Sin rätt den ena tijden effter den andra stängd blifwer.

q) Iustitiæbetiente i Österbottn.

Ad § 1:mum..

Det förmäles fuller uti första puncten, att stämningarne på landet skola den swarande parten af någon ländz- nämbd- eller fierdingzman tillika med en bofast eller af twenne andre inom häradet eller sochnen boendes bofaste män tillställas, men som å denne orthen äro vidt belägne sochnar, ibland 12 à 16 mijhl, hwarföre synes 1:o allmogen, som i små saker offta nödgas till tingz fara, till någon lindring, det uti sådane små och ringa saker icke skulle behöfwas att taga twenne karlar till stämbningen, som tingztiden böra wara tillstädes, och der så omtränger fulltyga swaranden stämbningens wisshet, uthan kunde i slijkt fall af en beskedelig man citation antydas; warandes 2:do lijka mycket hwar den är boende, som stämbningen framför, allenast han är beskedelig och swaranden wälbekant man, hwilken kan wid påfordran gifwa rätten underrättelse, huru citation är förrättad; men i större och widlöfftigare måhl bör processen häruthinnan stricte observeras; 3:o synes äfwen wid häradz- och cämnärsrätterne en kortare stembningztermin kunna bestås uti små saker, som opkomma emellan de när wid tingzplatzen boende, särdeles wid de händelser, som sig tilldraga näst för tingzdagarna, på det slijke ringa måhl icke komma att opskiutas; 4:to finnes i samma punct, det de, som äro boende inom lagsagu, men i annor stad eller härade, böra citeras 3 weckor för tinget, hwilken termin uti denne widt begrepne Nårre Finne lagsagu, såsom hwilken sin begynnelse tager uti Ekerö på Åhland, och sträcker sig till Nårrebottn, och Kemi sochn på ena tracten, och åter igen till Sottkamå sochn wid ryska gräntzen på den andra, föruthan de widt aflägne orther i Biörneborgz lähn; dy underställes i underdånighet, om icke stämbningarna för så långa resor inom lagsagu i stället för 3 wekor till comparitionstermin kunde 6 weckor föreläggias; 5:to kan offta hända, att något häradzting hålles en wecka mer eller mindre för lagmanstinget, hwarföre är nödigt för allmogen att weta, om de lagwadde saker kunna då på första lagmansting angifwas, eller om de dermed böra hafwa dilation till nästfölliande, inom hwilken tijd de böra 6 weckor föruth stämbningen på sine wederparter uthwerka.

Ad § 2:m.

1:o Emedan mången är benägen af arghet att twista, och intet achtar att biwista rättegångzprädikningarne, hwilka lijkwäl till den ändan äro påbudne, att så wäl dommare som parter och wittnen då skola i den stora Gudens nampn och ähra rättegångerne begynna, och intet fullkombligit straff är föresatt, hwarmed de utheblifwande kunna beläggias, dy begiäres i underdånighet, det sådant högrättwisligast determineras kunde. 2:o Förmår wäl Kongl. förordningen i denne punct, det parterne, som wid opropet icke kunna wara tillstädes eller igenfinnas, böra med 1 daler s:mt beläggias, men derhos icke omröres, om wittnen, hwilka lagligen äro kallade, med samma straff skola ansees, hwarföre wore önskandes sådant kunde expressis verbis införas. 3:o Effter intet expresse finnes statuerat om ringa och små criminalährender, såsom injurier, slagzmåhl, öfwerwåld på land:- wäg och annars ägor, må contumaciter afdömmas, enär den swarande parten effter laga skedd citation sig icke infinner, uthan motwilligtwijs undanhåller, hwaraf offta sker, att sådane måhl ena tinget och rätte gång effter det andra opskiutes, hwarföre wore nödigt för dommarens underrättelse, om i slijkt fall med desse och flere ringa criminalemåhl i förmågo af processen bör stricte procèderas, och om således äfven med lönskeläger kunde förfaras, då swaranden opsåteligen förwägrar sig att inställa, och ifrån comparition sig afhåller, på det justitien dessmedelst eij må blifwa oppehållen. 4:to Circa finem hujus § förmäles, att enär en contumacie dom är fallen, och käranden eller swaranden icke wijdare uthföra saken för rätta, skall wid häradzrätten den förra beläggas med 3 daler och den senare 2 daler silfwerm:t. hwarwid man förnummit, det parterne uti sådane måhl offta förenas, och således intet komma till tings, uthan for bekåstnad och tijdspillo skull blifwa aldeles borto, i synnerhet de, som lång wäg till tinget hafwa, och då saken af ringa wärde kan wara; dy förfrågas i underdånighet, om icke sådanne böther allmogen till lindring häreffter må tillgifwas.

Ad § 3:m.

I anledning af den 3:ie puncten hemställes i underdånighet, att i fall häradzrätten nödgas for sakernes widlöfftighet och der mångt finnas interesserade, till extraordinarie ting opskiuta ährender angående landzkiöp, om icke då wid den händelsen de succumberande böra extraordinarie rättens bekåstnad bestå och godtgiöra.

Ad § 4:m.

Wid slutet af denne punct förmäles om de böter, hwarmed parterne uti stadzrätterne belägges för widlöfftigt skrifwande, och wore önskeligit, att sådant missbruk wed häradzrätterne, hwarest tijden ibland wäl behöfwes, medelst något straff hämmat och förekommit blefwo.

Ad § 6:m.

1:o Ehuruwäl lag, det 38 cap. Tingmb. och 4 cap. Rådstb., tydeligen dicterar tijden, inom hwilken laga wad wid häradz- och rådstugurätterne böra skie, så synes lijkwäl oförgripeligen för parternes och särdeles de enfaldigas större underrättelse wara af nöden, att termin till appellation uti processen jembwäl kunde determineras.

2:o Och som böterne uti andre måhl, emot det i konung Christoffers tijd finnes statuerat, äro ökte, dy lämbnas i underdånighet, om icke wadpenningar wid häradz- och cämnärsrätterne äfwen skulle förhöijas.

Ad § 10:m.

Uti swåra criminalährender, såsom enfalt hor, stöld, som eij angår lifwet, edzöre i mindre måhl, och flere dylika, som till desse appliceras kunna, synes oförgripligen ingen procurator böra tillstädjas, medan månge sådane torde finnas, hwilka mera för profit sökia att opstudza den halsstarrige till en större framhärdelse, uthan som dommaren sitter på sin ed, så kan han beskedeligen oprätta den, han pröfwar af ett rent samwete wara enfaldig och af någon illpadig willia förtryckias.

2:o. Lämbnes till ett nådigt betänkiande, om någon annan bör tillstädjas att advocera, än den, som specialiter effter Kongl. Maij:tz bref till Kongl. håfrätterne af den 20 Martii 1694 dertill constituerat och med fullmacht af högbemälte rätter försedd, och sådant så mycket mindre androm tillåtas, som Kongl. Rätten lärer bäst weta, hwad för personer dertill tiena, och af gott samwete finnas kunna.

3:o. Är wäl i Kongl. förordning af åhr 1696 förmält, att procuratorer, när de temere och af arghet litigera, skulle plickta med häckte, alt som argheten är stor till, och uthsatt tijden för de Kongl. håfrätter och andra Kongl. collegier, huru länge den bråtzlige plickta bör, warandes för underrätterne fullan en sådan regel föreskrifwen, det de skola äfwen beläggia slijke med straff af häckte eller fängelse, men som detta måhl för underdomarne skulle synas ett arbitrium af sig sielfwa att determinera straffet; fördenskull begiäres i underdånighet, att straffet så för principalerne som fullmäcktigerne till deras underrättelse nådigst blefwe uthsatt.

4:o. Offta händer det sig, att en förmögen bonde förskaffar sig en fullmächtig att agera emot en enfaldig och fattig af sitt stånd, dermed att fortfara i sin arghet och ruinera den andra, dy synes oförgripeligen uti så beskaffat måhl, att den förmögnare bör uthan procurators tillhielp sin sak personligen agera, då dommaren märker den andras enfaldighet och fattigdom, men twärtom der den fattiga, som offta händer, är af arghet till trätor benägen att förolämpa sin förmögne nästa, då, enär dommaren sådant pröfwar, är eij obilligt, att den samma kan betiena sig af fullmächtig.

Ad § 22:m.

En nämbd- eller tålfman, som kommer drucken för rätta, och teer sig obeskedeligen, synes obegripeligen böra anses med större straff än parterne, som elliest begå sådanne fehl, hwilka härtills i anledning af Grufordningens 31 artikel blifwit sakfälte till 6 daler sam sampt förde i stocken på tingzplatzen, till dess ruset afgått.

2:o Det 12 cap. i Kongb. Stl. har wäl den illustration, att den last, som tillfogas dommarne för sittiande rätt, kan straxt af samma rätt justificeras, men som ingen anledning deraf finnes, huru wijda en oskyldig toucherad och till sin heder extrajudicialiter förolämpad dommare, när den fehlachtige af fiscalen i städerne eller ländzmän på landet angifwes, kan saken handtera och afgiöra, altså förfråges i underdånighet, om icke dommaren sielf kan afgiöra detta senare så wäl som det förra.

3:o Sedan parterne begynt, ja och till största dehlen fullfölgt action, men sedermera inkommer med jäf emot dommaren, lämbnes i underdånighet, om slijkt jäf icke bör wara af intet wärde, medan parten straxt i begynnelsen bort jäfwet föredraga, och om dommaren då funnit sig wäldug, för sin egen reputation wäl wetat sig i saken uthan någons påminnelse att af hålla, och på händelse af inkommande jäf submitteres i lijka underdånighet, om dommaren sielf eller icke kan dömma öfwer jäfwet, effter som parternes egne omkåstningar, att sökia extraordinarie dommare ifrån widt aflägse orther, synes dessmedelst hindras.

Ad § 23.

Den owanan har och inritat sig i synnerhet uti stadzrätterne, att när parterne skriffteligen uthagerat sin sak, så lämbna de bägge den samme handlös, wetandes dommaren icke, uti hwad stånd den wara kan, effter ingen derom påminner, hwaraf många inconsequentier föllia, wore altså oförgripeligen nödigt, att straffet i sådant måhl för de bråtzlige specificeras kunde.

Ad § 24.

Det händer sig offta, att såldaters i guarnizonen liggiande hemmawarande hustrur bedrifwa hordom, föregifwandes sedan för rätta, som woro deras män genom döden afgånge, hwaraf, emedan de sådant icke bewijsa kunna, och mönstringzrullorne öfwer slijke såldater sällan finnas wid landzcanzeliet, sker opskofzdommar, hwarföre de samma att undwijka och att häradzrätten må kunna uthan uppehåldning sådane måhl afgiöra, hwaruti om solldaters dödzmål wist besked fordras, ansökes underdånigst, det regementzofficerare måge åhrligen ifrån guarnizonerne öfwer döde och afgångne sålldater wissa listor till landzcancelliet öfwerskicka, på det deraf behörige effterrättelse finnas kunde.

Wid detta tillfället synes nödigt att förmäla, hwad man under tijden förnummit wid kyrckioråden förelöpa ide måhl, som äre prästerskapetz förman- och åthwarningar underkastade, i det offta händer, att då någon af åhörarne, lijkmätigt Kongl. Maij:tz Kyrckiolag, Sabbatz- sampt flere ordningar, blifwer af prästerskapet framkallad, så plägar en dehl antingen hålla sig aldeles undan, eller nekar sig sådant bedrifwit, som någon correction meriterar, hwilket så mycket swårare i kyrckioråden står att ransaka, som der inga wittnen kunna edeligen afhöras, omsijder då den angifne effter föregångne admonitionsgrader för wärldzlig rätt angifwes, händer sig, att han nekar sig hafwa förtient sådanne förmaningar eller straff, som honom äro ålagde, hwartill doch kyrckiorådet synes hafwa ibland tillstånd, arg. § 2 om eder och swordom, och den 7 § om eder och sabbatzbrått, uti hwilken den förre statueres, att de, som öfwa swordom och banskap, enär de 3:ie resan åthwarnas, skohla straxt böta 1 daler s:mt, och i den senare, om dem, som andra resan warnas, för det de sent komma till kyrckian, att de straxt böra plickta med 1 daler silfwerm:t; hwarföre förfråges underdånigst, 1:o huruwijda slijke kyrckioråd böra ansees, och det 2:o kan hafwa bestånd, som der blifwer pålagt, 3:o med hwad böter slijke hårdnackade, som icke effter antydan infinna sig uti kyrckioråden, böra beläggias, och 4:o hwilka måhl egenteligen till det forum höra, hwareffter 5:o slijka händelser wederbörande rätter sampt prästerskapet kunna ställa sig till en underdånig effterrättelse.

Ad § 25.

En lagligen constituerad extraordinarie dommare synes oförgripeligen ha tillstånd att låta extraordinarie rättens löhn och omkåstnad uthexequera, oachtat någondera af parten, som sådant blifwer pålagt, emot dommen wädjar, besynnerligen i städerne, hwarest den exciperade dommaren bor, och såledz är inhabil executionswärket, som elliest i städerne af borgmästare och råd på deras dommar plägar skie, att förrätta; elliest skulle dommaren, som stådt för första uthläggningen, märkeligen crepera, och offta aldrig, der tijden uthdrages, niuta sin betalning, hwaröfwer månge exempel kunde framtees.

r) Häradzhöfdingen Iohan Huus.

1. Emedan största delen af instämbde parter sellan opwachta uti tingzhuset eller stugun, uthan mera der de få öhl och brennewijn till kiöp; och när de då komma att opropas, äro de af wägen och intet till finna, uthan att rätten således blifwer fåfängt oppehållen. medan de opropas och sökias; komma de och änteligen fram, då äro de fulla och druckne, att de intet kunna giöra besked for sig, uthan med deras fåfängia ruinera och uthdraga tijden, dommaren och de andre parter till last; och skiönt de blifwa fälte till 1 daler s:mtz plickt för opropz försittiandet, effter stadgan, men då derpå icke föllier en prompt execution, taga de sig deraf hwarken warning eller bättring, uthan meprisera dommaren för slijke dommar, som ingen execution påföllier. Men oförgripeligen, om skulle slijka måhl straxt på färska gerningen blifwa straffade med häckte i probban eller tingzkistan, torde de förmodeligen snarare rätta och taga sig till wara för sådan extravagance.

2:o. Till förekommande af det fyllerie, som alle ting föröfwes, med oliud och förargelse på tingzplatzen jembwäl understundom i sielfwa tingzhuset, om sådane delinquenter kunde blifwa ansedde med något tienligit och med deras brått enligit straff, antingen med penningar eller häckte, måtte de förmodeligen taga sig deraf en warnagel, jämbwäl om alle bykrogar, som en och annan hålla i skogen och annorstädes wid tingzplatzerne, den ordinarie tingzgästgifwaren emot Kongl. giästgifwareordningen till förfång och præjudice, blefwo aldeles förbudne, wid straff och confiscation af de waror, som sälljes till fyllerij, så kunde då den ordinarie gästgifwaren lättare tillhållas, att icke sällja till någon öfwer sin nödtorfft slijke drycker, som förorsaka galenskap, oliud och förargelse wid tinget, uthan och betager dem, som deraf hafwa något att beställa, och derwid borde wara nycktre, både förstånd och sedighet.

3. En dehl motwillige, som och torde sielf finna sig bråtzlige till det de anklagas före, då de blifwit lagligen stämbde, hålla sig alldeles borta ifrån tinget, hälst om de förstå deras wederdelomän icke ha med sig så giltige skiähl, hwarpå dommaren må kunna fullkombligen dömma i saken honom frånwarande, som anklagas; skulle han och effter stadgan blifwa fältet till 2 daler s:mtz böter för utheblifwandet, blåser och ler han deråth, då han wet dem intet blifwa exequerade, han giör äfwen så andra och 3:ie gången; skulle och på det sättet aldrig comparera, der som icke dommaren måtte kunna tillstås dömma den tergiversante in contumaciam till hufwudsaken, oachtat kiäranden intet hade mehr än halfwa skähl, hwarpå han då effter 2 § rättegångzstadgan måtte obligeras att comparera, i fall han skulle kunna wijsa laga uhrsäckt till sitt utheblifwande eller åtherwinna hufwudsaken eller tåla, att den förre dommen winner sin laga krafft till uthmätning.

4:o. En dehl wanartige och inhabituerade argsinte ställa sig icke annorledes inför rätten, än som wore de uti ett brennewijnslag på en krog, tornera, swärja och skälla hwarannan för det och det, skonandes hwarken dommare eller executor, då de willja honom rätta och warna, blifwa de och dömde effter stadgan till behörige böther, så lee de deråth, emedan de få frist, till dess herr landshöfdingen skrifwit på dommen; men som ännu ingen endaste sak är exequerad, som angår rättens ensakzböter, effter högstbemälte Hans Kongl. Maij:tz publicerade rättegångzstadga, så går här och nu sålunda till som här går. Ett oförgripeligit remedium torde wara häremot, om de owettige, som för slijke sine brått blifwa sakfälte, blefwo jembwäl straxt anhåldne att præstera böterne, löffte derföre, eller och sielf wara sine borgesmän och strax föras till fängelse, de som intet orka bothum.

5. En dehl illparige, då de förnimma sig komma att häffta för något sitt brått eller förgripelighet, då sambla de någre skenbare titlar, hwarmed de bry executoren att in antecessum gifwa sig någon fördelachtig resolution, hwilken, då saken drages för rätta, ligger dommaren i wägen, ehuru den och wore emot skählige Kongl. resolutioner, står doch intet för den lijdande parten intet [ͻ: åter?], uthan med stor bekostnad att redressera hos öfwerdommaren, som felet kan corrigera. Sådane processer ab executione hemma Hans Kongl. Maij:tz åthskillige förordningar.

s) Borgmästare och råd i Härnösand.

1:o.

Såsom uti Kongl. Maij:tz nådigste stadgade rättegångzprooess af åhr 1695 är förordnat, att stembningar skola skriffteligen eller uti mindre saker munteligen uthfärdas, så wela snart alla parter wid rådstugun draga förordningen derhän, att ingen skrifftelig stembning är af nöden, giörandes sakerna ringa, på det betalningen så wäl för citationen som charta sigillata dertill, hwarwid doch Kongl. Maij:tz interesse verserar, må eviteras, hwaraf rättegångerne ökas och icke minskas, förmedelst att de munteligen stämbningarne måhlet, hvartill man stämmes, icke så tydeligen, som sig bör, exprimera, och andra irringar sampt förtreteligheter yppas af den wrångwijs är och will wara; synes altså oförgripeligen det wara nödigt, att munteliga stembningar, i synnerhet i de städer, der ingen cämnärsrätt är, afskaffades.

Wijdare är stadgat, att när under lagmansrätten wädjes, tarfwas till stämbningen icke så lång tijd, uthan högst 6 weckor, och ingen termin derwid sedermera nembd, hwaraf så parter som dommaren kunna taga tillfälle stembning till lagmanstinget någre dagar allenast föruth gifwa och lefwerera. Hwilket ingen lindring är, uthan för den stämbde parten, som mången gång sin sak sielf intet förstår, ett stort beswär förorsakar.

2.

Ibland laga förfall wid parternas comparition upräcknas: i konungens tienst opbådad eller faren är, men nembnes intet, hwilken den skall wara, antingen militairbetiente allena, eller flera derunder bön eller kunna förstås. E. g. emellan häradztingz och lagmanstingz hål lande är ibland åhr och dag; nu kan hända, att någon, som wet sig skola blifwa till lagmanstinget stämbd, doch imedlertid till siös, låter sig med sin farkåst för hyra betinga att föra någon Kongl. Maij:tz last af folck eller annat, eller blir befalt en sådan resa förrätta, säijandes sin farkåst ingen annan kunna betro. Hwarföre huruwijda på sådant sätt desse orden faren i konungens tienst böra extenderas eller intet, synes oförgripeligen böra liusare uthsättias.

Ytterligare, att när swaranden intet kommer tillstädes wid första tinget, skall dömmas, men den wunnit hafwer, ingen terminum definitivum föresatt, den förlorat att ansäija, eller på honom execution sökia; hwarigenom kan hända, jembwäl händer, att sådant ansäijande eller executionssökiande skier några åhr effter dommen är fallen och då den swarande parten tör hända är genom döden afgången, hwars anhörige altsammans sällsampt och främmande faller, förmedelst hwilket processen sålunda icke afkårtas, uthan förlänges; som oförgripeligen synes böra betagas genom en wiss tijd.

3.

Såsom uti den 5 parag. är parterne fritt lembnat att wid rådstugurne, der ingen cämnärsrätt är, och uti ringa saker, uthtaga dommar och resolutioner effter hwars och ens behag; så wela parterne den frijheten extendera till alla saker, hwilka, effter som wanarten är till, genom munkäbblande giöra småsaker widlöfftige nog, notarien till beswär och arbete, och lijka fult intet begiära något extract eller dom, på hwilket åthskillige orimmelige consequentier föllier, såsom 1:o att Kongl. Maij:tz interesse med charta sigillata förminskas; 2:o notariens arbete såsom förgäfwes brukas; 3:o den, som slipper betala stembningar och dommar, achtar intet, huru många gånger, eller i huru ringa måhl, han löper till rådstugus; och 4:o när han får höra slutet af dommen, som i städerne mäst består uti skuldfordringar, så sökes sådant på hwarjehanda sätt uth genom decourterande och annat, på det att domlösningen må eviteras, ja mången 5:o lembnar saken uti wårdzlöshet och glömsko och effter 1 à 2 åhrs förlåpp begynner henne å nyo drifwa för rätta. Synes altså oförgripeligen nödigt, att denna frijheten blifwer parterna på ett skiähligt sätt betagit.

4.

Med appellationen ifrån häradzrätten och till lagmansrätten synes ibland gå mycket sällsampt till, aldenstund den wräkes ned, hwar som åthkommes, nu hos länsman, nu hos någon nämbdeman, nu ibland uthom jurisdictionen långt bort uti städerne, på hwilket sätt man är lijka klok, om wadet är deponerat i rättan tijd eller eij, och contraparten sålunda på åhr och dag snart owiss om sin wälfångne dom; hwilket wadkastande sedermera approberas, allenast häradshöfdingen dertill samtycker och pro lubitu erkienner wadet wara rätt, den der och på sådant sätt skulle gärna see, att emot alla dommar appellerades. Hwilket oförgripeligen synes böra rättas, och att wadpenningarna måtte deponeras hos dommaren sielf, men icke uti annan lagsagu, på owissa rum och osäkra personer.

5.

Såsom uthaf procuratorer största irringar yppas, hafwandes mången sin hand uti actionen, som intet bör, och de, som föra nampn af fullmächtige eller procuratorer, en stor del sålunda allena andras handskrifware; så synes icke otienligt wara, till att förekomma alt underslef, det kunde lämbnas dommaren, då det nödigt pröfwades. fritt påläggia principalen och procuratoren edeligen besanna, att dc sielfwe sine producerade skriffter fattat och upsatt.

6.

Uti den 17 puncten finnes fuller, att den, som wädjat, det låta sin wederpart weta; men tijden dertill synes äfwen bön uthsättias, att icke den oskyldige parten och öfwerrätterne af någons wrånghet blifwa beswärade.

7.

Den, som med smädeord angriper dommare och executorer, finnes rättwijsligen uti den 22 puncten wara pålagd, uthom böterne afbön giöra; men när en sådan intet will, uthan har bättre effter penningar än gode ord, huru då procederas skall, är nödigt, att det statueras.

8.

Med executionerne går på somblige orther så till, att när man fått dom på sin wederpart, som ibland intet till högre wärde än 3 à 4 daler kopp:mt, så skall man med den samma till högwälborne herr landshöfdingen om execution, hwilken befaller häradzfougden, denne åther länsmannen, hwilken senare på de aflägne orterne icke allenast någon tijd, uthan och ibland lång tijd med executionen af hwariehanda inwändningar uthdrager. Händandes det och icke sällan, att dommarne, som lång wäg skola öfwersändas, blifwa på påstconthoren förlagde, och parten sålunda, der han will niuta execution, måtte ånyo till dommaren att förskaffa sig dommen; och när någon skiälig orsak hafwer, sig öfwer drögzlen och försummelsen beswära, så blijr han wijster effter Kongl. Maij:tz förordning af åhr 1687 angående executionen till höglofliga Kongl. håfrätten, hwilket icke är någon afkårtning eller lindring uti processen, uthan sålunda större swårighet att ehrnå execution än dom. Hwilket synes på det sättet kunna lättas, att saker eller dommar af ett wist qvanto, lijka som om wad stadgat är, kunde straxt förordnas under häradzfougdens execution, och så wäl denne som länsmannen för tergiversation eller försummelse uti häradzrätterne anklagas, och der detsamma, som stadgat blifwer, umgiälla.

t) Borgmästare och råd i Sundzvall.

2 §.

Stadgar och förordnar ibland andre laga förfall om dem, som i sotesäng eller sårum liggia, icke böre med medici och chirurgii edsworne attester, sådane sine förfall bewijsa; men lijka som på denne och flere norländske orther, der ingen medicus eller fältskär i negden är, om wid slijke förefallande måhl och händelser andra redelige män, eller, som passion är till, qwinnors edeliga betygande må gälla och för trowärdige antagas och hållas.

6 §.

Slutet af denne punct tahlar om dem, som wädja willia, att de inför sittiande rätten det giöra skola inom 3:ie dagen; men som det kan offta hända, att inom den föreskrifne tijden ingen sammankompst i rätten skier, och således den part, som wädia will, intet får tillfälle att giöra det inför sittiande rätten; om på sådan händelse det icke kunde effterlåtas, som tillförende warit wanligit, att wederböranderne må intra fatalia deponera appellationspenningarne hos præsidem eller i dess frånwaru hos någon af bisittiarne.

10 §.

Innehåller om procuratorer och fullmächtiges fehlachtigheter, och att de skola exemplariter och effter som bråttet och argheten finnes stor till, straxt så wäl som sielfwa principalen eller och, der saken och omständigheterne så finnes, swårare afstraffas; uti hwilka fall och händelser synes oförgripeligen närmare uplysning behöfwas, om fullmächtigen lijka som sielfwa principalen skola hwardera dömmas för fullt brått, eller om de bägge såsom för ett delictum tillsammans böre ansees; så wäl som och någon närmare uthtydning öfwer det exemplare straffet, som effter hwars och ens brått och arghet lämpas skall.

12 §.

Om parternes utheblifwande wid stadzrätterne och contumacie dommar, så och tillåtelse inom 1 månad få upp saken igen i samma foro; i anledning hwaraf en dommare synes i slijke fall och händelser komma till att giöra twå dommar i en sak, så wäl som och ett beneficium, som illa intentionerade parter mycket missbruka torde, underställes fördenskull underdån-ödmiukeligen den höga Kongl. justitiæ revisionen, huruwijda ändring deruthinnan kan wara nyttig, emedan hwar och en torde så mycket mer låta sig angelägit wara på första stämbning att sistera, enär i samma foro de icke kunna få up saken. uthan måste sökia öfwerdommaren, och så medelst effter den 2 puncten obligeras på förste stembning att swara sin contrapart till rätta, med mindre af de 8 eller andre oumbgängelige förfall, som skiähligen kunna synas effter förra tijders praxin, eller och om någon understår af detta beneficium sig att betiena, som, sedan han saken effter en månadz förlopp har upfått å nyo, succumberar, icke der bredewid borde för domqwahl anses och straffas; så synes och den effterrättelsen nödig, om parter, som i stadzrätterne på första comparitionsdagen och uprop eij äre tillstädes, icke böre då så wäl som sedan för utheblifwande med böter beläggias.

17 §.

Pålägger de wädjande parter ifrån lagmanstingen, rådstugurätterne och dombcapitlen, uthan stembningz sökiande, effter en wiss, sampt effter hwars och ens orts aflägenhet lempad tijd, sakerne i höga Kongl. håfrätterne att angifwa och då inkomma med sine emot den afsagde dommen fattade beswär, så frampt af en sådan de eij willia giöra sig förlustige, åliggiandes den wädjande kundgiöra sin wederpart om sin interponerade appellation, på det han eller hans fullmäktig till samma tijd sig inställa kan, att emottaga och swara på de beswär, som den andre emot honom inlägger, och om det icke sker, måge icke dess mindre kärandens beswär emottagas och saken afdömmas effter de skiähl, som wid handen gifwes; härwid påminnes allenast oförgripeligen, att enär kiäranden för sin wederpartz försummelse och utheblifwande winner domb i sielfwa hufwudsaken, om han icke äfwen i andra af hufwudaction dependerande måhl, som injurier, expenser och annat, må niuta domb, uthan att den försummade partens skäl må höras, lijka som i hufwudsaken ske kan, i anledning af denne puncts innehåld, hälst när swaranden igenom sin försummelse synes sielf giordt sig förlustig af sin rätt, så wäl i de senare måhl som sielfwa hufwudsaken.

u) Häradzhöfdingen Erich Sparrman.

Till den 1 puncten: såsom en och annan uti criminalmåhl påstå, hwad citationsterminen angår, att niuta densamma äfwen som i civil måhl till godo, hwilket af sielfwa puncten icke så egenteligen kan inhämptas, dy till att förekomma slijka exceptioner, torde wara nödigt denne omständigheten införa.

Till den andra puncten, hwilken, ehuruwäl han egenteligen synes angå civil actioner, så komma doch åthskillige fram, som uti criminal- och injuriesaker påstå slijke contumaciædommar, derföre att afböja sådane inwänningar, hwilka esomofftast stort hinder wid nedre instantien förorsaka, woro wäl, härom något blefwe uthfördt.

Till den 22 1:en hemställes underdånigst, om icke wid nedrige instantien ringare böter kunde bli stadgad för dem, som sine wederparter. för rätta komma att angripa, efftersom der är fattigt folck, som då de intet hafwa att böta med, .låste undergå corporalt straff, hwilket dem torde lända till någon nesa, eller och om denne punct allenast skall i de öfre rätterne practiceras, och de nedre instantierne dömma effter det 43 cap. Tingmb.

v) Häradzhöfdingen Samuel Forsell.

1.

Ad art. 1:m uti rättegångzprocessen. Att de parter, som stämbningar på sin wederpart sökia och uthbegiära, straxt och tillika insända behörigt charta sigillata till dombhafwanden, att skrifwa stämbningar uppå, icke mindre än till sielfwa resolutionen, wid anseenligit wijte tillgörandes, såwida personen, som låter citera, är af den qualité, och saken af det wärde, att dertill stämplat papper behöfwes, emedan offtast det missbruket förspöries förelöpa, att citat, i manquement deraf, och att den uthwärkade stämbningen icke blifwer sedan med charta sigillata omlagd, skäligen undandrager sig comparitionen och således will erfordras flere stembningar, der elliest en kunde giöra till fyllest till processens prosequerande.

2.

Och såsom det jembwäl offta händer, att illasinnade och wanartige menniskior pläga fördrista och förlusta sig deraf, att så snart de finna och få se något skriffteligit anslag och proclama på rättens dörrar såwäl i städer och det besynnerligen som på landet, så kitzla de sig deraf, då de till att eludera justitien och förhindra dess frija lopp, effter en eller annan timas förlopp, ja, understundom då straxt anslaget är skiedt, särdeles till någre creditorers concourser, kunna få i hastighet bortryckia anslaget, så att wederbörande rätter för den orsak skull icke kunna uptaga de saker till ransakning och domb, till den tijd de äre intimerade och anslagne, uthan måste gifwa dem anstånd till en annan tijd, den orätt lijdande parten till stort mehn, hinder och uppehåld uti processens frija och obehindrade gång, altså tyckes wara nödwändigt, det icke allenast ett alfwarsamt wijte blifwer den öfwerdådige, som med sådan falskhet och bofwestycke anten å färska giärning beträdes, eller elliest uthspanes, jembte laga plickt föreskrifwit att undergå, sig sielf till wälförtient straff och andre slijke wanartade menniskior till sky, afskräck och warnagel, uthan och, att magistraterne i städerne, besynnerligen der som sådanne underslef och missbruk mäst pläga gå i swang, måge wetta sin skyldighet vara, att så snart något landzdombhafwandens anslag blifwer i staden och af rådstuguporten bortryckt, det då påminnes, att ett lijka lydande måtte blifwa igen opslagit och flitig opsickt öfwer hållit, att den bråtzlige måtte kunna effterslagen och attraperad blifwa, till behörig correction och afnäpst, för sådan förwittighet och fingerklåda.

3.

Att de, som låta sine wederparter till något wist tingzställe uti något måhl skrifteligen instämma, giöra sig sielfwe bekymbrade om, att då straxt stämbningen begäres, henne uthlösa effter Kongl. taxan och förordningen, och sedan sin wederdeloman i rättan tijd, och på det sättet effter 1 puncten af 1695 åhrs Kongl. rättegångzprocess richtigt i händer ställa låta, uthan att afskudda sig det beswäret och det påbörda dommarens försorg, som offtast skie plägar, till hans största beswär och olägenhet, så med påstpenningars uthgifft som annat äfwentyr med bådskickande, då stämbningen icke altid kan komma så fort och rätt fram, uthan under tijden blifwa studzande, interciperad, eller på hwarjehanda sätt förhindrad och tillbakahållen, så att contraparten derigenom kan få tillfälle att betiena sig af den exception, det han stämbningen i rättan tijd icke handfångit, eller annan sådan uhrsäckt, och äfwen detta med widhängt wijte.

4.

Det binder wäl den 1 puncten af Kongl. Rättegångzprocessen de a:o 1695, att så wäl lagmän som häradshöfdingar böra communicera med herrar landshöfdingarne om ordinarie tingstimmarnes uthlysande, på längre och kortare terminer och tijder, som der finnes stadgadt, hwilket och blifwer underdån- hörsambligen practicerat och effterlefwat, men så synes detta icke altid willia procedera wid extraordinarie ting, särdeles der herr landzhöfdingen är aflägse residerande eller wistandes, och besynnerligen då grofwa criminalia och missgiärningar i gemehn, men i synnerhet de synder, som emot den förre taflan i tijo Gudz bud warda bedrefne, högmåhlom, dråp, såramåhl, tiufnad, rån, wåldzwärck och edzöresbrott och hwilka flere samma laster förefalla, som icke tåhla något drögzmåhl eller opskof, mindre någon sådan lång beredelse och communication föruth, såsom det in civilibus kan fast bättre tolereras och tillåtas, uthan så snart dommaten derom kan få någon part och kundskap, bör han, i anledning af gamble lagen, i ty härade giärningen är giord, genom [ͻ: genast?] budkafle opskära och häradzting sammankalla sampt widare derwid giöra sitt embete, eftersom missgärningzmannen elliest och imedlertid skulle komma allmogen till last och beswär med underhåld och wacht, och dommaren till underdånigst föllie af Kongl. förordningar och resolutioner numera icke får såsom tillförende att inskicka sine criminelle ransakningar och dommar till herr landzhöfdingen i orthen, uthan straxt och immediate till den högl. Kongl. håfrätten, att der widare blifwa skärskådade, innan execution kan fastställas, och delinqventen under dess inhäfftas uti cronones fängelse och på dess omkåstnad niuta sitt tractamente. Och i sådane händelser torde kanskie det wara både förswarligit och tillåteligit, att man icke corresponderade med herr landzhöfdingen och afbidade dess samtycke till något extraordinarie tingz anställan- och förrättande, uthan allenast den, om han så när wore, efftersom offtast igenom drögzmåhlen den bråtzlige imedlertid söker undflyckter och practiquer att kunna eschappera, jempte andre händelser, inconvenientier och olyckor, som deraf tijma och endtstå kunna, och då förmodeligen icke lära kunna redundera, stadna och ankomma på dommarens, som i så motto oskyldig är, till tahl och answar.

5.

Ad artic. 2:dum. Till parternes comparition synes oförgripligen böra observeras,- att alle strijdande parter med sijne wittnen å både sijdor, af hwad stånd och willkor de hälst wara kunna, böre vara tidigt tillstädes eller deras laga fullmächtige, först under gudztiensten och tingzprädikan i kyrckian, wid laga uthsatte böter för den, som sig då absenterar, effter som den prädikan icke anser dommaren allena, uthan och dem sampteligen, som för rätta hafwa något an agera och beställa, och sedan straxt derpå wid alle tingzställen infinna sig oförsummeligen, tillika med allmogen igemen, att afhöra publicationerne af de Kongl. stadgar och förordningar, som wid hwart och ett ting böre opläsas, och dem till underrättelse sampt underdånig effterlefnad förehållas och påminnas, att de icke måge hafva orsak, för sitt utheblifwande, att förebära någon okunnighet och oförstånd af Kongl. Maij:tz lag, förordningar och rättegångzprocesser.

6.

Att alle attestanter äfwen så på bägge ställen, så wäl wid tingzprädikan som tingzstället, sig låta finna tillstädes, emedan oftast händer, att de allenast inskicka sina skrifftelige attester, men sig sielfwa uthehålla, så att när det kommer att dubiteras af dommaren. ja och disputeras af endera parten, om deras richtighet, äre de inta tillstädes, som sådane sine wittnesbörder böre edeligen beswäria och bestyrkia, uthan saken då måste få anstånd och upskof, till dess d: sig infinna, som elliest på en gång skie kunnat, om de förste gången sig instält.

7.

Synes det icke så lätteligen willia procedera in causa criminali såsom in causa civili, att der den stämbde intet kommer wid tinget tillstädes, eller sig eij angifwer, eller att intet laga förfall wijses wid första tinget, så skall icke allenast dömas i saken efter dess beskaffenhet, uthan och då går den afsagde dommen till uthmätning, hälst saken anten wore ährerörig, eller anginge någon oförrättning med willia eller wåda, hoor och lönskeläger, tiufnad och fals, råån eller wåldzwärck, edzöresbrått, injurier, som kunna wara härkomne af gärningar, therigenom såra- och skademåhl skie, oförrättadt med skälsord, som kan föra ähreskändning med sig, och andre slijke saker, uthan på sådane händelser tyckes förswarligast wara, uti så beskaffade måhl, att ingen domb fälles i saken, om den stämbde i sådane ährender sig icke sisterar, uthan att saken får anstånd till nästa ting, och att för första gången den utheblefne stämbde belägges med laga böther pro absentia, och derhos sättes honom wijte före, effter rättegångzprocessens 22 punct, der han sig wid nästa ting dereffter, icke infinner.

8.

Så synes det icke heller wara rimligit, att någon sådan criminaliter angifwen person, anten för siukdomb, andra beställningar eller oförstånd att sielf kunna agera och uthföra sin sak, må få betiäna sig af någon fullmächtig, med mindre han sielf icke är personligen tillstädes.

9. Ad art. 3:tium.

Det förmår wäl Kongl. rättegångzprocessen de anno 1695 3 art., att de saker, som widlöfftige pröfwas och längre tijd betarfwa, må häradzrätten låta bero till tingetz sluth, så att allmogen för deras skulld eij må blifwa uppehållen, eller och må sådane saker effter föregången communication med högloffl. Kongl. håfrätten till extraordinarie ting skiutas, om parterne så samtyckia, eller någondera på sin bekåstnad det begiärar. Nu kan det offta hända, att så månge saker blifwa instämbde, så wäl af ländzmännen som häradzhöfdingen sielf, som man icke kan wetta uthaf, förr än man kommer till tingzstället, och får se stämningzlistan, att den uthlyste tingzterminen icke kan räckia till, alle instämbde saker på en gång att kunna afgiöra, sedan allmogen först hafft fram sine ährender, som contribuera deras ting:- giästningzpenningar till häradzhöfdingens, nämbdens och häradzfougdens underhåld, så wida de tillräckia, jempte cronones och criminelle ransakningar, uthan torde skie, att andre ståndzpersoner, såsom probster, brukzförwaltare, borgare i städerne, officerare såldater och hwilke flere, som icke kunna hinna betiena sig till theras expeditioner af ordinarie tingzterminerna, om deras förre saker då icke kunna blifwa upskutne till nästa ting, och då så mycket längre terminer uthsättias, att de kunna komma före, hälst de mehrendels härflyta af widlyfftige räkningars uthredande, och de gemenligen sökia menagera den omkåstnaden på extraordinarie ting för häradzhöfdingen och nämbden, i föllie af Kongl. förordningen om extraordinarie ting och synegånger etc., eller om man icke straxt på extraordinarie tingens sluth, uthan widare communication med högl. Kongl. håll-ätten, finge immediate optaga deras instämbde twistigheter på deras omkåstnad, der de det skulle begära och samtyckia, emedan tingzgiästningzpenningarne elliest uti denne lilla jurisdictionen till 3 ordinarie ting om åhret, föruthan de månge extraordinarie tillfälligheter och criminalier, intet förslå och willia giöra tillfyllest till wederbörandernes underhåld.

10. Ad art. 4:m.

Effter som advocater och procuratorer esomofftast wid tingen bruka widlyfftige och fast onödige skrifftewäxlingar, den ena emot den andra, och tijden dermed mycket uthdrages, till andre parters uppehåld och stora bekåstnadh, hwilka sig emedlertijd måste uppehålla och tijden afwachta, innan de med sine saker kunna komma före; ty wore önskeligit, att de kunde blifwa på något giörligit ätt restringerade och äfwenså belagde med 2 dahler s:mtz plicht, äfwen som i cämnersrätten, att processen ju till någon dehl måtte kunna lindras och förkårtas.

11. Ad art. 5:m.

Skulle det intet lijtet facilitera dommarens beswär, om den, som saken winner, äfwen som den, som finner sig missnögd med dommen och dy interponerar sin laga appellation till lagmanstinget, blefwo imponerat att låta böta sine 2 dahler s:mt, om han icke då straxt wid tinget, effter denne 5 art. och förre uthgångne Kongl. resolutioner, uthlöser sin domb, emedan man är tillstädes wid tinget, har protocollen öppna och skrifwaren till handz, som den kan uthskrifwa och förfärdiga, sampt under dommarens nampn genast extradera, effter som det galna maneret är här inrijtat, att sedan de fått höra wid publicationen, huru dommen lyder, äre de wäl nögde till en tijd, men månge åhr derefter komma de först och begiära en afskrift af den förlängst sedan uthfaldne dommen, så wäl den förlorat, som den saken wunnit, eller taga de sig orsak och tillfälle att å nyo låta instämma samma sak, till att beswära och förleda dommaren, särdeles om det wore en nyss tillkommen, som icke så säkert kan hafwa sig de gamble saker och handlingar bekant; hwarföre och till remedierande af sådant oskick önskade man, att höglofl. Kongl. håfrättens uthskrefne ordres till landtdombhafwande oppå Kongl. Maij:tz höga befallning af den 8 Maii 1688 kunde blifwa optagen och practicerad, så wäl som och parterne tillhåldne, att till de exemplar, som extraderas af resolutionerne, straxt ofehlbart ingifwa så många arck stämplat papper, som och uthlösa sielfwa dommen wid 4 dahler s:mtz böter, hwilken det försummar, och att förbemälte böter straxt måtte uthexequeras, undantagandes i smärre och allmogens af ringare wärde saker, som ifrån det stämplade papperet igenom Kongl. Maij:ttz nådige förordning är undantagen.

12. Ad art. 9:um.

Skulle det oförgripeligen mycket lindra och af korta widlöfftige rättegånger, om häradzrätten finge tillstånd, äfwen som lagmans och rådstufwurätterne, att påläggia parterne och deras fullmächtige juramentum calumniæ et malitiæ, förrän dem tillåtes saken att uthföra, emedan hon ännu står in prima concoctione wid häradzrätten, derest den förste stenen skall wältas och häfwas, och en stor oreda derigenom skulle afskaffas, innan samma sak kommer till andre instantien, till någre arge parters och procuratorers märkelige inskränkning.

13. Ad artic. 10:m.

Och aldenstund det missbruket å landzbygden är inrijtat af en hop procuratorer, hwilke icke äre af högl. Kongl. håfrätten till advocerande förordnade, att de mera för sin egen nytta än allmogens bästa öfwertala och uphissa allmogen till onödige trätor, hwarigenom de enfaldige kunna blifwa brachte om all sin egendomb, och undertijden om heder och ähra; ty wore till önskande, att de tillföllie af höglofl. Kong. hofrättens uthfärdade skrifwelse till alla landtdombhafwande af den 20 Martii 1694 så wähl som den 10 artic. innehåld af Kongl. Maij:tz rättegångzprocess kunde uti något blifwa inskränkte. och till hämmande af sådant owäsende dem påbördat att blifwa edsworne och af Kongl. Rätten godkiände och tillförordnade, att sedan jempte præsterande juramentum calumniæ förhålla sig tillbörligen och förswarligen wid sitt advocerande.

14. Ad art. 4:m.

Skulle det icke häller wara onödigt, om de parter, som uthan laga förfall på förelagd dag sig icke till munteligit förhör infinna, wid häradzrätten blifwa ihugkompne med 1 dahler s:mtz böther, äfwen som i cämnärsrätten.

15.

Och emedan uti sielfwa ordningen af rättegången äre förnämbligast 4 stycken att observera och i acht taga, såsom 1:o förberedelsen till sielfwa processen, igenom laga stämbning, 2:o processens begynnelse, igenom saksens in för rätten föreställande, 3:o processens framgång, igenom sakernes laglige skähl och bewijs, och 4:o processens uthgång, igenom äntelig domb och therpå fölliande execution och hwad mer, som bör höra till hwart och ett stycke isynnerhet, ty wore wäl ännu mycket annat att underdånigst föredraga alle desse stycker angående, som kunde lända till en ordentelig civil- och criminalprocess och derunder komma att comprehenderas; men som det intet är af högre hand anbefalt, etc.

x) Häradzhöfdingen W. Tigerschöld.

1.

Requirerar nya processen, att terminus comparitionis skall sättias af underdommaren, hwarigenom oförgripeligen desse oreder föllia:

1:o att öfwerdommaren får icke citera, och således går den regulen omkull: ejus est citatio, cujus est judicare;

2:o är citatio fundamentum processus, och i så måtto fundamentet borta hos öfwerdommaren;

3:o kunna icke parterne så noga finna sig i tijden, hwarom allmänt klagomåhl är, föruthan det offta händer, att terminus comparitionis på en sön- eller helgedag infaller, så att saken måste upskiutas, hwarigenom processen uthdrages, uthan kunna bättre rätta sig, enär de hafwa citation för sig.

2.

Fordras notification till contraparten, hwaraf föllia desse oreder:

1:o att sådant för en fattig swårt är, besynnerligen enär contraparten tergiverserar;

2:o skall iag gifwa min wederpart wid handen alt hwad iag har i sinnet att justificera min sak, med hwilket är först ett impossibelt wärck, efftersom man icke straxt kan finna sig deruti;

3:o gier iag min wederpart mer upretelser wid handen till träta än enighet, hwarigenom processen giöres widlöfftig.

3.

Åligger parten ställa deposition eller borgen för kåstnad och skadestånd, innan han får lyffta hwad som wunnit är, och förrän sådant sker, må han sine beswär eij inläggia, uthan wari sin tahlan förlustig, hwilket den fattige till stort beswär länder, ty denne depositionen eller lyfftes præsterande är undertijden omöijelig, besynnerligen hos de oförmögne, item främmande, torde och offta hända, att prima instantia icke funno så noga på saken, så skulle då en fattig, som icke orckar deposition, mista sin rätt, som oförgripeligen synes wara obilligt.

4.

Requireras af samma willkor satisdatio pro expensis. Mången beklagar sig icke få cautionister för dess fattigdomb skull, altså måste han undertijden uti sin rättfärdige sak lijda och aldeles crepera, hwarföre tyckes oförgripeligen uti diupaste ödmiukhet, att i dess ställe ett corporal straff för malitiosis in casu succumbentiæ kunne förordnas.

5.

Processen innehåller, att de, som sin wederpart med håniske ord inför rätterne uti skrifwande och tahlande angripa, skole med böter beläggias, och stånde sedan hans wederpart fritt sådant emot honom uthföra; nu som de injurier altid äro större, som enom inför sittiande rätten och in loco publico blifwer tillfogat, så synes oförgripeligen att de bråttzlige med swårare straff borde beläggias än hwad som privatim sker, och till af kårta processen och undfly widlöfftighet dommaren tillåtas straxt att dömma öfwer de injurier, som under actionen förelöpa.

6.

Succumbenten må angifwa sig innan en månadz förlopp ifrån rådstugurätten, och ifrån häradzrätten wid nästa ting uti samma fin. och hufwudsaken åtherwinna, om han kan, eller sin tahlan förlustig wara, hwaraf föllier, att hwar dommare kan wara sin egen öfwerdommare in eadem causa, på hwilket sätt contumaciædommar gi aldeles öfwer ända och inferior index har wåld restituera en förlora: sak in integrum, hwaraf månge oreder sker uti fatalierne och pro cessen dess uthan widlöfftig och långwarig giöres, ehuruwäl konungen allena äger off- och skråcksaker bryta.

7.

Synes oförgripeligen nödigt wara wid häradzrätten måtte förfaras wid upropen för parterne lijka som wid lagmansrätten skier, hälst wijtet, som allenast är 1 dahler s:mt, af en dehl illwillige ringa æstimeras, men der som upropet för den utheblifwande flere resor skedde, torde rättegångerne derigenom mycket för-minskas, hälst en dehl giöra sig dessuthan det hoppet att kunna åtherwinna saken wid nästa ting, och således sin wederpart på onödig omkåstning bringa enär de weta, att wederparten är fattig, som eij förmå ställa borgen för det, som dömbdt är, hwilket de alt med 1 dahlers böther försona, och således tijden fåfängt uthdraga och processen widlöfftig giöra.

8.

Undandraga sig en dehl parter att framkomma till munteligt förhör, altså till justitiens befrämjande woro nödigt, att de tergiverserande parter borde med böter beläggias, lijka som wid rådstugu- och ciämnersrätten practicabelt är, så att den andra parten må blifwa hörd, antingen han kommer eller eij, på lijka sätt som det sker, enär parten uthan dommarens tillstånd ifrån häradztinget reser.

9.

Emedan uti lagmans- och rådstugurätterne tillåtes anten på parternes anhållande eller rättens godtfinnande påläggia wederbörande eller deras fullmächtige iuramentum calumniæ, förrän dem tillåtes saken att uthföra; altså påminnes uti ödmiukhet, om icke slijkt äfwenwäl wid häradzrätten bör practiceras, hälst derigenom offta händer, att de trätedryge parter draga afskydh för eden och med sine onödige processer innehålla.

y) Häradzhöfdingen Andreas Hein.

1.

Synes oförgripeligen, på det de stridige parter så mycket snarare och bättre måge afhulpne och ett definitift sluth afsagt blifwa, det swaranden finge någon längre tijd att möta sin wederpart till answar, på det han måtte hafwa råderum alla sine wittne och andra skiähl till första tinget att producera, och derföre honom förelades sådant uthan hwariehanda exception eller inwändning att effterkomma; skedde det icke, då hafwe dommaren mackt att dömma effter saksens beskaffenhet, hwarigenom hemmades det upphåld, som offtast sker wederparten till tidzspillo och omkåstnad, föruthan det månge interlocutorieresolutioner woro således onödige att afsäijas, hwartill intet litet hulpe, att käranden obligerades, citationerne in originali ställa swaranden i egne händer, i hans hus eller boställe, och ingen annanstädz, efftersom det kan hända, att han icke woro på kyrkiowallen, då citationen förkunnas skulle, deraf den, som stämmes, finge tillfälle att prolongera med processen, men antingen han wore hemma eller eij, så kunde stämbningen publiceras och sedan in originali slås på husdörren, hwaraf citationsmännerne kunde under vidimation för rätten lefwerera en copia, och det i alla måhl, så i criminal som mindre saker, att på det saken, så mycket giörligit är, kunde wid första tinget blifwa definitif afdömbd.

2.

Och på det sådant så mycket bättre kunde ske och icke någon af contraparterne wid saksens företagande skulle jäfwa dommaren för hwarjehanda sig inbillade orsak skull, så proponeres i underdånighet och oförgripeligen föreslås, att den parten, det ware sig käranden eller swaranden, så snart citationen woro uthtagen och förkunnat, skulle sig hos öfwerdommaren anmäla, som hade något jäf emot den ordinarie dommaren, på det en annan kunde, innan tinget företogz, förordnas, lämbnandes till höga öfwerhetens nådige godtfinnande, antingen att det skulle ske hos höglofl. Kongl. håfrätten, herr gouverneuren eller herr lagmannen i orthen. Doch synes oförgripeligen, att ingen exception borde gillas, med mindre endera parten stodo i uppenbara fiendskap och träta med dommaren, ty der lärer ingen wara så obetänksam, att han ju ihogkommer sin dommareed, så han hwarken för hat, wänskap, gåfwor, frändskap eller annat dylikt giör wetandes sin nästa något men. Men skulle ingendera parten detta föruth giöra, då skall han eij hafwa macht att jäfwa dommaren. Hafwandes den, som klandrar, att underhålla och betala den främmande dommaren, hälst om han hade blifwit wid den ordinarie, hade han ändå, om han tappat saken, kunnat den appellera under öfwerdommarens godtfinnande.

3.

Till processens desto snarare afgiörande synes oförgripeligen det en edsworen procurator i hwarie häradzhöfdingedöme blefwe constituerat, på det han kunde betiena den gemene allmogen, som honom begärade, hemställandes höga öfwerhetens nådige godtfinnande, hm: honom dertill constituera skulle. Hwarigenom ingen skulle wara be tagit, det han ju en ifrån annan ohrt måtte bruka, allenast han wore af öfwerheten förordnad att procurera så på landet som i staden.

4.

Uti 1695 åhrs stadga om rättegånger förmäles wid ändan af den 4:de puncten, med hwad böter de skola beläggas, som inkomma med widlöfftige skriffter, och skicka inlagorne upp igenom påickar och otienligit folck, inför höglofl. Kongl. håfrätten, rådstugun, i andra stadzens collegier och cämnärsrätten, men om sådant skulle wid häradzrätten passera, är intet rörd, hwad näpst wederböranden skulle hafwa att wänta.

5.

Med hwad böter de kunna beläggas, som af häradzrätten på embetes wägnar blifwa förordnade att uthreda räckningar, giöra liquidationer och hwad deraf dependerar, och sådant intet wid föresattan tijd, uthan laga förfall fullgiöra, hemställes höga öfwerhetens nådige behag.

6.

Effter som det uti den 24:de puncten af 1695 åhrs rättegångzstadga är förordnat, att ingen må wädja emot interlocutoriæresolutioner, altså påminnes i underdånighet, om det icke äfwen wäl måtte förbiudas och stadgat blifwa, det ingen måtte wädja emot de böter, han effter den 22 puncten i samma förordning för ohöflighet och oqwädinsord warder pålagdt att uthlägga, uthan sådant hos honom straxt uthexequeras, warandes lijkwäl förbunden att swara i hufwudsaken wid samma ting, och eij för detta straffz påläggiande ha macht att jäfwa dommaren.

z) Häradzhöfdingen Bengt Seth,

1.

Wid stämbningarne påminnes, att offta så när in uppå det uthlyste ting händer slagzmåhl och dylika oförrättzgiärningar, som eij äre så grofwe eller klare, att den bråtzlige af wederbörande blifwer gripen och tingförder; uthan om den bråtzlige stämmes, betiänar han sig af den exception, att han eij har niutit de 14 dagars frist, som fordras till laga stämbning, hwarigenom tijden på landet till nästa ting långt uthdrages, wittnen kan skingras, omständigheterne af saken råkar i förgätenhet, parterne lefwa oförsohnade och afhålla sig ifrån deras salighetzmedel, med annan oreda det af sig föder. Sådant synes oförgripeligen derigenom kunna förekommas, om stadgat blef, att när lagligen bewistes, att i slike oförrätts- och missgärningsmåhl den bråtzlige gienast på färsk giärning är worden stämbd, och så lång tijd föruth, att han kunde hafwa tijderum ifrån den orth, der han fants, sig för rätten att inställa, han då plichtig wore att swara och undfå dom, eller och för dommaren wijsa, att hans skiähl wore så beskaffade, att han dem eij kunde så hastigt wid handen och i beredskap hafwa, då effter rättens ompröfwande först niuta upskof till nästa ting.

2.

Brukar parterne wid appellationerne den osed, att de, som sielfwa föruth weta sig elack sak hafwa, hafwa de appellationspenningarne i beredskap, och så snart dommen, som gångit dem under ögonen, är afsagd, wräka de appellationspenningarna på bordet, med en förachtelig mijn, tillkännagifwandes, att de eij willia lijda den skymf saken att tappa, wända sedan åther och fullföllia saken eij widare, hwarigenom först rätten wanwördes, och dess wederpart lider men och förfång i sin goda sak, genom ophåld med executionen, hälst om det angår twist om hemmansbruk, att han då derifrån afstängs till fahrdagen åhret dereffter, sig till obotlig skada. Ty synes oförgripelig slijk oskick derigenom kunde hämmas, om den winnande parten, effter erhållen dom, emot behörig caution nöth prompt execution, och i lagen den wädjande parten förelades ett wist straff, der han icke prosequerade saken wid lagmanstinget, och om han då befants eij hafwa hafft skiähl, då föruthan att refundera sin wederpart all rättegångzomkåstnad, att plichta för sin trätedryghet, hwarigenom mången icke så obetänkt rätten till förklening skulle på stående foth frambläggia den ringa wädjepenning, uthan till rättens heder, bättre öfwerwäga dommen, sine skiähl betrachta, och förståndige derom rådfråga, hwartill honom åtta dagars frist förunt är.

å) Borgmästare och råd i Malmö.

1:o. Wid den 6 §, hwilken allenast omrörer det wad, som sker ifrån cämnärsrätterne, och att under den stante pede, som kallas, före lupne appellation dommarens heder och respect verserar, torde war: nödigt observera, först slijke hastige wad under ett wist wijte wid alla rätter aldeles förbinda, efftersom sådant hos månge otidige parter skier uthaf ifwer och med sidwördande miner emot dommaren, och föder ett skadeligit exempel hos en och annan, som wid dommens publication sig infunnit. Och sedan synes härwid kunna frågas, att der den 3:die eller 8:de dagen, då wid stadzrätterne appelleras här. infaller på en helgedag, eller då ordinarie rättegång icke är, om då icke wädjepenningar kunna hos præsidem eller, i hans frånwaru, någon al rättens medel deponeras, oachtat bemälte § påbiuder, att wadet skall ske inför sittiande rätt, och dermed sedermehra wid nästa rättegångzdag på samma sätt procederas, som § 7 om actionis introductione förmäler.

2. Emedan den 7 § fuller förmäler, att den, som emot cämbnärsrättens domb wädjat hafwer, skall inom den 18 dagen dereffter inlefwerera för rådstugurätten deremot sina beswär; men derwid intet omröres om cämbnärsactens bifogande; ty woro wäl, att expresse statueras måtte, antingen rådstugurätten skall hafwa macht, särdeles i wichtige och widlöfftige saker, af cembnärsrätten till sakernes desto bättre uplysning, när dommaren så nödigt pröfwar, infordra så wäl protocollet som de öfrige acterne, hwad der förelupit, och om bemälte rättzbetiente skola wara plichtige sådant gratis extradera, eller och om appellanten bör sådant på sin omkåstnad uthfordra, när superior instantia slikt requirerar.

3:o. I anledning af slutet wid § 9 angående juramentum calumniæ frågas, 1:o om wederbörande rätter, der så skiähligt pröfwes, conjunctim skola imponera både parterne och fullmächtigerne berörde juramenta; och 2:o huru procederas skall i dy måhl, när den ena parten är långwägad borto och har sin constituerade fullmächtige för sig, men contraparten sielf är tillstädes uthan fullmächtig.

4:o. Wid den 10:de § woro önskeligit, att Kongl. förordningen af den 10 decembris 1696 om arga procuratorer och deras straff, samt ehrsättiande af skadan, som de sin principal förorsaka, måtte wid alla dombstohlar komma att practiceras, eller åthminstone här exprimeras, hwaruti detta exemplare straff pro temerario litigio skall bestå, mången otidig till nyttig åthwarning. Item att stadgas måtte, det ingens inlaga, som eij witterligen sielf skrifwa och sådant concipera kan, må tillåtas att emottagas, förrän den jempte sådanne fullmächtige är tillika underskrifwen, som effter Kongl. förordningen äro till advocerande behörigen authoricerade, hwilket tiänar till afböjande af många skadeliga uphitzingar hos den gemena hopen.

5. Ad § 12 påminnes, att ett wist wijte wid cämners- och rådstugurätterne må så wäl påläggas den, hwilken både wid andre comparitionsdagen, jembwäl och då en sak wid rådstugurätten immediate uptages, utheblifwer, som det sker med den, som antingen effter den 7 § icke kl. 8 ingifwer sina beswär emot cämbnärsdommen, eller innan kl. 12 därmed samma dag inkommer, aldenstund utheblifwandet effter den 7 §:n ändå synes wara swårare consequence, i anseende till declarationem desertæ causæ, undergifwen, än det, som i denne § omröres. I lijka måtto erhindras och härwid, om det icke skulle wara nödigt, att wisse böther dicteras för den på första comparitionsdagen wid cämbnärsrätten utheblifwande parten.

6. Ad § 15. Det torde lända rätterne till heder och den oskyldige parten till lindring i sin omkåstnad och tijdspillan, om rätterne tillstädjas måtte att contumaciter afgiöra saken, då den, som sin wederpart låtit instämma, bortreser uthan att ställa fullmächtige för sig, äfwen som den 12 § dicterar, och att wid sådan händelse den förlorande parten må efterlåtas inom en månad effter förberörde §:m saken åtherwinna; hwarwid och nödigt woro att exprimera, om icke bemälte månad egenteligen skall förstås effter weckotahlet.

7. Ad § 16. Emedan i de smärre städerne cämbnärsrätterne gemenligen hållas hwar tijs- och torsdag, på det ordinarie rådstugudagarne derigenom eij hindras må; ty torde berörde dagar häri stället för måndagarne till dommarnes publication i bemälte cämbnersrätten beqwämligen kunna uthsättias.

8. Ad § 17. På det en illwilliande part eij måtte få tillfälle. att med notification till sin wederdeloman om begärt och erhållit wad till Kongl. håfrätten upskiuta in till yttersta tijden, och dermed ställa contraparten i willreda och allehanda olägenhet, synes oförgripeligen nödigt, att wissa fatalia och tijd äfwenwäl samma notification må præscriberas särdeles för de enfaldigas skull; i lijka måtto påminnes vrid samma §:m, om det icke bättre pröfwades, att så wäl depositionen af det, som dömdt är, effter den 25 §, som och cautionsställandet för widare kåstnad skedde hos judicem a qvo, emedan tijden elliest offta uthdrages, endels derigenom att den enfaldige och långwägade parten eij rätt förstår denne §:m och derföre eij förser sig med borgen, innan de fåfängt begifwa sig till Kongl. håfrätten, endels och att judex ad qvem eij kan ha kundskap om cautionisternes wederhäfftighet, till hwilketz verificerande parterne derföre offta måste till sina och löfftesmännernes hemwister hänwijsas, sin contrapart till upphåld och sakernes längre uthdrag.

9. Ad § 20 förfråges, om icke de 3 dahlers böter, som den oberedde bör erläggia, förstås så wäl wid andra dombstoler, som Kongl. håfrätterne, hwilka dock i begynnelsen af denne punct specialiter nämbnes.

10. Ad § 22. Woro nyttigt, att om dommarens och executorens angripelser något omständeligare, särdeles för de enfaldigas och wahnartigas skull, uthfördes, och att när någon part emot dommarens i dy måhl fälte resolution sig i Kongl. håfrätten beswärar, som altid gärna sker, advocatfiscalen i håfrätten då måtte påläggas att der till dommarens och executorens heder, beskydd och satisfaction saken alfwarligen och ofördröijeligen uthföra. Item att af bönen måtte ordinairt ske in foro partis læsæ, flere dylike dierfwe och obesinnade till afsky och warnagel.

ä) Borgmästare och råd i Landscrona.

§ 1. Emädan åthskillige dubia sig då och då yppa om comparitionsterminen så wäl wid rådstugu- som cämnärsrätten, för de militairbetiente, som uti guarnizon liggia på Kongl. Maij:ttz slått och fästningar straxt wid staden och af densamma niuta sin service, fast de sin egen jurisdiction äga; så förfrågas underdånigast, huru lång tijd dem föruth med citation förunnas skall, till att comparera, uti sådane måhl och wid den beskaffenhet, att de antingen igenom remissorialer eller andre tillfällen måste som swarande sig wed föreskrefne rätter inställa.

§ 2. Det förmäles såwäl uti denna som den 12 §, att der svaranden wid första tinget utheblifwer, och han intet laga förfall bewijser, skall han, fast dommen ginge honom contrair, och han deröfwer emot laga caution wardt exequerat, inan en månad hafwa tillstånd sig wid rätten att angifwa, och saken, der han gitter, åtherwinna, hwilket, oförgripeligen talt, kan gifwa mången temere litiganti en stimulum till att träta, så detta skulle synas mera wara en trätoförökning än afkårtning.

§ 6. Huru stor prolongation det och ibland förorsakar, i synnerhet hos dem, som till träto lust hafwa, att icke ett wist quantum satt är öfwer de saker, som ifrån cämbnärsrätten under rådstugun .appelleras bör, ehuru ringa det och påsatt war, gifwer dageliga förfarenheten wid handen, i dy mången mehra af en kitzlig lusta till att fatigera sin wederpart och incommodera rätten strax per viam appellationis söker rådstugun, hwarföre giöres en underdånig förfrågning, om icke bäst woro häröfwer ett wist quantum författades, hwarigenom mången sak, som offta lång tijdspillan och mycken oreda förorsakar, igenom en så hälsosam ordning hämmas kunne; dessuthan förmäles uti denne §, att den wädiande parten bör innan kl. 12 om tredie dagen för sittiande rätten sig att angifwa, om han sitt wad fullföllia will eller eij, hwarigenom synes cämbnärsrätten obligeras sig sättia och samma termin och stund afwachta, fast intet annat för rätten är att beställa; fördenskull frågas i underdånighet, på den händelsen när inga saker äro att förrätta, om det icke då kan wara nog, att appellans söker testimonium appellationis hemma hos cembnären och sedan notificerar så wäl sin contrapart som rådstugurätten om sitt wad.

§ 1 3. Aldenstund det mycket hällsosampt stadgat är, att när wichtige saker wid cämbnärsrätten förefaller, der då bör uthfärdas skriftelige relationer, hwaraf äfwenwäl rådstugurätten till de lagwadde sakers desto skyndsammare sluth sig betiena kunna, så förfråges uu underdånighet, hwem samma relation författa skall, emedan med ciämbnären och notarien sitter twenne borgare allenast, som derföre ingen lön niuta, och uti sådane måhl till största dehlen oförfarne

§ 16, Här förmäles, att ciämbnärsdommar hälst skulle afsäijas om måndagen; så förfrågas i underdånighet, om det så stricte bör hållas, att häruthinnan icke någon ändring ske kan, i synnerhet som måndagen är förnämbsta rådstugudagen, och uti de små städer, hwarest allenast en notarius är, som både rådstugun och cämbnärsrätten upwachta skall, måste ifrån endera orthen sig absentera, hwarigenom mycket angeläget kunde komma till att studza; synes derföre oförgripeligen bäst woro, att ciämbnärsdommarne afsades på en tijsdag, som ordinarie cämbnärsdag är, så kunne samma rätt om torsdagen, som och är en ordinarie ciämbnärsdag, der den änteligen sittia skohlc, emottaga appellationerne af de parter, som igenom wad devolvera sig under rådstugurätten.

ö) Iustitiæbetiente i Nylandz och Tavastehus lähn.

Ad § 1:m. Emedan en dehl af adelen och andre ståndzpersoner ibland inkomma med de exceptioner att eij willia wid häradzrätterne uthan erhållen skrifftelig stämbning comparera; fördenskull synes nödigt, att för tydeligheten skull blefwe förklarat, om en slijk exception kan wara af någon wicht eller eij.

Ad dito §. Denne § innehåller wäl, att en innom häradet boende skulle instämmas 14 dagar föruth i häradzrätterne; men så synes oförgripeligen, att enär käranden är en främmande och resande, eller och swaranden en lös karl, och de fuga suspectus, eller och för något criminale minus angifwen, kan till stämbningens inhändigande mindre tijd giöra till fyllest, hälst enär action eller twisten är opkommen inom 14 dagars tijd för tingztimman.

Ad § 2:dum. Ehuruwäl denne Kongl. Maij:ttz allernådigste förordning har sitt anseende på civile måhl, så synes doch oförgripeligen den kunna äfwen sig sträckia till saker så kallade criminalia minora, såsom slagzmåhl och annan wåldzwärckan etc., och att en slijk fehlachtig swarande bör fällas in contumaciam och med böter effter saksens beskaffenhet beläggias.

Ad dito §. Så införes och här, att till stämbningar wid lagmansrätten betarfwas högst sex weckor, men enär stämbningen elliest ordinert bör swaranden tillställas, är eij, uthsatt, som doch synes nödigt wederbörande underdommare till effterrättelse wid twistigheters i så måtto opkommande parterne emellan; eller om den methoden, som wid häradzrätten effterlefwes, angående stämbningens öfwerlefwererande och tijden, dertill bör äfwen wid lagmansrätten observeras.

Ad dito §. Wore nödigt dommaren till effterrättelse weta, om honom anstår uppå en sådan händelse, att swaranden eij moverar det inkast, att han i otijd är instämbd, giöra denne præliminairqvæstion; eller om swaranden, som kunde af enfaldighet contesterat litem, och sedermera succumberat, kan dereffter för skiäl att wijsa vitium in processu andraga, det han i otijd blifwit stämbd.

Ad dito §. 1 denne punct är wäl infört, att de strijdande parter böra inför häradzrätterne tijdigt och straxt effter förrättad gudztienst wara tillstädes; men som effter kyrkiolagen de lagsökiande böra och bewista tingzprädikningarne, warandes och samma gudztienst eij allenast för dommaren och de öfrige rättens ledamöther påbuden, uthan och för alle i gemen, som kunna sig för kärande eller swarande inställa, att de dess medelst blifwa rörde i sina samweten; altså hemställes i underdånighet, om något wist straff må blifwa determinerat for den af parterne, som eij bewistar tingzprädikan, uthan laga förfall.

Ad § eundem. Och emedan det eij synes wara en lijka sijdwördnad emot rätten, om endera parterne försummar upropet en tingzdag, eller under hela tingztiden contumaciter utheblijr, altså wore oförgripeligen billigt, att den förre med lindrigare och den senare med swårare böther blefwe ansedd; så hemställes och i underdånighet, om eij käranden bör med böther beläggias, enär swaranden om dess uthewaro påminner. Äfwen som det och synes wara billigt, att enär den sakfällte wid näst derpå fölliande ting kan tee sitt förfall och åtherwinna hufwudsaken, han då för de honom pålagde böther pro absentia befrijes.

Dito §. Förmäler och, att enär swaranden fälles in contumaciam, äger han wäl det beneficium juris, att wijsa sine förfall, eller åtherwinna hufwudsaken; men om eij en slijk prærogativ fastmera länder till saksens prolongation, det hemställes höga öfwerheten underdånigst ty på en sådan händelse har den första gången succumberande frijhet, wid nästa ting saken å nyo att låta uptagas, då den, som samma gång blifwer swarande, kan äfwen upsåteligen eller för laga infallne förfall utheblifwa, hwilken, sedan han äfwen contumaciter dömmes, söker effter denna puncten beneficium till nästa derpå fölliande ting och så widare, som synes mer lända till elusion af rättwijsan än processens af kortning; hwarföre underdånigst hemställes, om icke, när swaranden första gången utheblijr och in contumaciam fälles, han då eij må få på annor händelse saken opp, än der han på nästfölliande ting och effter erhållen part af den ågångne dommen kan wijsa sådanne förfall, dem rätten för laglige ehrkiänner, men att i annor händelse det må förblifwa wid förra dommen. Item, att om änskiönt laga förfall framtees, sådan förmån skall sig widare sträckia, än till dess den första gången contumaciter fälte blifwer i dess förmente rätt hörd, och då dommaren allaredan bägge parternes skiähl ventilerat.

Ad § 4:m. Synes billigt, att äfwen och wid landzrätterne de parter, som med sine skiähls inläggande listigt omgå, borde med böther ansees; och nödigt att förmälas och uthtydas, om de wid första instantierne egenwilligt förhållne skähl sedermera skohla äga krafft eller gälla wid en högre rätt.

Ad § 5:tum. Ehuruwäl de wid häradzrätten controverterande eij kunna förplichtas uthi små ährender, uthan egit behag, inlösa dommarne, så synes doch billigt, att bägge parterne uti angelägne jordetwister böra hwardera uthlösa ett exemplar af ransakningen och dommen, posteriteten till effterrättelse, äfwen som wid rådstugurätterne, uti större och angelägne saker, och det för den orsaken, att domboken genom hwarjehanda olyckelig händelse kan förkomma. Item om en, som begär inlösa någon domb, och sådant efftersätter, enär han kan dömmas, och hwem dess actor wara må?

Ad § 6:m. Emedan uti denne punct om wädjande emot cämbnärsrättens dommar införes och, att sådant för rätta bör ske; fördenskull wore och nödigt, att här blefwe uthtryckt, det de wädjande emot häradzrättens dommar borde nedsättia sin appellation hos häradzhöfdingen, både för den orsaken, att appellationsbewijset så mycket säkrare må wara, sampt häradzhöfdingarne dess wissare, till föllie af Kongl. Maij:ttz allernådigste stadga af den 8 januarii 1701, måtte wid hwart tingz sluth kunna communicera med wederbörande lagman specification på alle appellerade saker, warandes och underdommarena angelägit att få en declaratoria och speciel förordning, hwilke ährender, som tåhla appellation, emedan en olijkhet i så måtto elliest förelöpa kan.

Ad § 10:m. I denna § synes nödigt, det straffets sätt och qvantum exprimeras.

Ad dito §. Såsom alle advocater och fullmächtige böra jempte principalerne underskrifwa de suppliquer och inlagor, som i rätterne blifwa inlagde, altså wore och nödigt, att de, som incognito låta sig af en eller annan brukas, och fatta sådane skriffter, som inläggas wid dombstohlarne och landzcancellierne, böra äfwen sine nampn underskrifwa och, om något wore deri malitieust infört, derföre swara.

Ad § 14:m. Om parten wid det han blifwer hörd uti sin contraparts frånwaru, skulle framhafwa någre wittnen, så wore nödigt att hafwa wisshet, om de då edeligen kunna afhöras, eller eij. Och om någon blifwer till wittne påberopat, men eij will sig dertill infinna eller afläggia wittneseden, rättandes eij heller sig effter det i lagen uthsatte straff, huru det med honom må förhållas?

Ad dito §. Här synes och oförgripeligen nödigt att blifwa infört tijden, huru snart den från lagmansrätten appellerande skall tillsäija sin wederpart, det han emot dommen wädjat, och ifall han sådant efftersätter, hwad straff han bör derföre wara underkastat, hälst då den, som wid lagmansrätten wunnit, eij weth sin contrapart hafwa under Kongl. håfrätten appellerat.

Wid denne punct hemställes och i underdånighet, om det eij wore billigt, att då någon sig eij wid öfrige dombstohlarne förklarar, wid den förelagde termin, slijke saker angående, som per supplicam blifwa angifne, om icke den fehlachtiges sak må för förtegad ansees, då intet laga förfall blifwer framtedt; hwilket äfwen af den grund synes, att nedrige instantierne uppå första stämbningen saken afgiöra, då den andra parten uthan förfall utheblifwer.

Ad § 22. Synes billigt, det enom woro tillåteligit att bruka uthi skrifwande och tahlande för rätta sådanne ord, som kunna bewislige wara, uthan att derföre böta. Och om emoth de i denne punct nembde böther kan wädjas, hwarom effterrättelse wore nödig, hwem på en sådan händelse wid öfrige instantien bör wara swarande? Item om någon angriper dommaren eller rätten, om den samma kan dömma deröfwer? Hurulunda böterne af rättens ensak böra dehlas emellan rättens ledamöter, och om nembden på landet böra rätteligen äga deraf någon andehl?

Ad § 25. Då klare och odisputerlige fordringar skola gå til uthmätning, woro den effterrättelse nödig, att det orichtige och disputerlige deremot eij måtte compenseras, eller med det richtige derföre anstånd wara, uthan det owisse till laga uthförande uthställas, och doch den en odisputerlig fordran har, bårgen pålagd för den andras fordran, der han eij elliest solvendo wore. Elliest och i anledning af alt föregående, sampt till framdehles effterrättelse för dommarena, wore och det nödigt att exprimeras, enär en cronobonde och dess fullmächtige uti någon jordetwist emot en bördzrätts- eller frälseägare succumberar wid en eller annan instans, hwem som skall betahla expenserne, om det må komma å cronobonden, hälst då han twisten begynt och warit dertill wållande, eller och fullmechtigen, som borde föruth om meritis causæ giöra sig underrättad, innan han begynt en sådan saak.

aa) Iustitiæbetiente i Åbo och Biörneborgz lähn.

Ad punct 1:m. Emedan rättegångzordningen af den 4 Iulii 1695 1 § förmäler, att stämbningen bör skriffteligen uthfärdas, hwarjempte doch icke är uthnembt, hwilka måhl egenteligen till hwar och en instans lyda, som förorsakar många och widlöfftiga processer de competentia fori, som är ett märkeligit grep att uthdraga tijden och giöra en sak så widlöfftig, att den antingen genom contrapartens frånfälle eller medellöshet måste nedläggias; altså wore högnödigt och skulle märkeligen lända till widlyfftigheters afkårtande, om i sielfwa rättegångzordningen kunde blifwa inryckt och specifice upnämbt, äfwen som i Kyrkiolagen och Krigzarticlarne finnes, hwilka ährender till hwart och ett forum höra, warandes fuller allaredo genom åthskillige Kongl. bref förklarat, hwilka måhl i synnerhet wid accijs- och siötullsrätter sampt bergzting och herrar landzhöfdingarne skola afhielpas, men effter som icke alle dommare kunna hafwa deraf, och hwad än wijdare genom Kongl. bref torde blifwa påbudit, communication, serdeles wid dödzfall och ombyten, så att dommaren särdeles på en aflägen orth icke kan få kunskap om alt sådant och således lätteligen förgripa sig wijdare och uthom jurisdiction, än sig bordt, hwaraf åthskillige irringar jembwähl jurisdictionerne emellan förnimmes wara förorsakade. Och fördenskull är wår underdånigste mening, att alt sådant genom en klar och tydelig rättegångzordning kunde till hwars och ens sampt effterkommandens effterrättelse noga separeras och uthnembnas.

2. Ähr och högnödigt, att en wiss åthskillnad giöres emellan cembnär- och rådstugurätternes jurisdictioner, så att wissa mål kunde uthnembnas, hwaruthinnan cämbnersrätterne böra finaliter dömma, uthan hemställande, och hwilka som böra allenast ransakas och odömde hemställas rådstugurätterne, som jembwäl en åthskillnad emellan de så kallade criminalia minora et majora giöras kunde; hwilka förra ciembnärrätterne kunde afdömma, och de senare allenast hemställas, så och att de måhl separeras, som immediate i rådstugurätten böra uptagas.

3. Ändoch den 1 § i högstbemälte Kongl. Maij:ttz förordning wid slutet förmäler, att i små ehrender och de, som icke så lång tijd betarfwa, måge parterne instämmas nästa dagen föruth, särdeles i ciembnärrätterne; så föllier doch deraf den controversien, att sådane stämbningar icke skall wara borgmästare och råd i de små städerne, der ingen ciembnärrätt finnes, anständige, uthan prætenderas 8 dagars termin, oansedt saken woro dagen förr eller samma dag, stembningen begäres, förelupen och upkommen; samma inkast brukas och wid tingzrätterne, att den, som weth sig skyldig, altid beropar sig på den uthsatte 14 dagars termin, oansedt han är boende i sochnen och inwid tingzplatzen. Fördenskull synes oförgripeligen, att den, som bor i den sochnen, som tingzstället är, kunde blifwa förplichtat att swara inom 8 dagar, och emedan de widtbegrepne härader innehålla 5, 6 och än flere tingzställen, så kunde de allenast, som yda till ett annat tingzställe, doch inom häradet, niuta 14 dagars termin; så och att rådstugurätterne, der ingen ciembnärrätt är, skulle bruka lijka termin med ciembnärrätten, och i synnerhet att om saken woro näst före tingztijman passerat, att den på färska gärning kunde blifva uptagen och afgiord, och icke till annat ting eller 1/3 åhrs tijd upskiutas.

4. Förorsakas mycken widlöfftighet deraf. att i de sterbhus. som månge interessenter finnes, måste creditorerne uthtaga citationer på hwar och en interessent, att skaffa dem tillhanda, som dock icke kan wara giörligit, effter som några, sedan de tillgripit egendommen, rest till främmande orter, och saken således måst liggia neder, och den fordrande parten wara rättlös, altså synes till förekommande deraf, att den arfwingen, som sitter qwar, måtte till swars stemmas i anledning af det 17 cap. Rådst.balken, hwilken sedan skulle vara plichtig sådant sine interessenter tillkänna gifwa, eller och betala sielf af den näst befindtlige egendommen på sätt, som Kongl. Maij:ttz resolution angående reducerade godz ehrsättning innehåller, och det 22 cap. Erfdabalken L. L. och 17 cap. ejusdem tit. Stl.. medgifwer.

5. Såsom den, hwilken förfallelös borto blifwer, bör fällas in contumaciam, så är nödigt, att en separation införes emellan civil- och criminalmåhl, hwilka förre måge dömmas in contumaciam och de senare anstå, så att den angifne fuller böter för sitt utheblifwande. men sedan med laga medel, om så behöfwes, framskaffas till svars, eller der han håller sig undan, genom proclama instämmas, och sedan contumaciter dömmas.

Ad punct 2:dum.

1. Emedan intet straff är uthsatt på dem, som försumma tingzprädikningarne, uthan infinna sig allenast effter prädikan, så att de kunna wid upropet wara tillstädes, altså wore nödigt, att något derpå utsättes, och efftersom Hans Kongl. Maij:tt anno 1 700 förmedelst bref till håfrätten allernådigst förklarat, att förargelse och oliud wid tingzprädikningarne bör anses och straffas lijka som det woro skedt i kyrkian, så synes jembwäl i detta måhl kunna giöras en lijkhet och till mehra uplysning sielfwa böterne uthnembnas. Sammaledes

2:o. Om dem, som komma druckna för rätta, finnes intet infört, uthan har praxis warit, att de blifwit sakfälte till 6 marker i anledning af den 31 puncten i Kopparbergz grufartic. af åhr 1649 och så wijda Hans Kongl. Maij:ttz allernådigste behag woro, samma praxin hädaneffter approbera, så wore nödigt, att sådant i rättegång»- ordningen kunde blifwa inryckt eller något annat straff i detta måhl. stadgat.

3:o. Så händer och ty wärr, att nembden och de, som skola. sittia i rätten och dömma andra, med drickande, swärjande och såfwande under tingztijden efftersättia sitt embete, hwaraf offta förargelser, försummelse och irringar i iustitiens owilduge skippande förorsakas: altså hemställes allerunderdånigst, om icke det, som derom tillförne i landzhöfdingeinstruction och flerestädes stadgat är, kunde blifwa i rättegångzordningen inryckt, och derjempte wissa böther uthnembnas för den, som sig första resan förseer, hwilka sedan andra resan kunde fördubblas, och der ingen bättring föllier, från embetet. afsättias.

4:o. Om kärandens fehlande in contumaciam är förmält, att han bör ersättia swarandens tagne skada och försummelse, och att honom skall stå fritt åtherwinna saken på samma sätt, som om swaranden stadgat är, hwaribland intet om kärandens utheblifwande wid stadzrätterne förmäles; fördenskull hemställes underdånigst, om ickekärandens utheblifwande i städerne bör lijka ansees som på landet, hwartill det 9 cap. Rådst.b. gifwer anledning, och att käranden i

staden sedan kunde lembnas rådrum till 3:die rättegångz- eller rådstugudag sin sak å nyo fortsättia, så frampt han gitter bewijsa laga förfall, men skulle och dommaren pröfwa eller finna, att han malitiose desererat sin sak, att wid den händelse dess skiähl circa merita causæ icke ens uptagas borde, uthan den förre dommen remitteras till execution, uthan att effterlåta appellation i slijke måhl.

5:o. Där swaranden eller principalen förordnat för sig antingen munteligen coram protocollo eller skriffteligen någon fullmächtig att swara i saken, och sedan reser sielf bort till andra aflägne orther, om en sådan fullmächtig sedan effter principalens afresa skall wara tillåtit sig samma sakz widare uthförande effter egit behag afsäija, som offta är upspunnit till saksens fördröijande, hwilket synes nödigt att afskaffas och i rättegångzordningen tydeligen förekommas, så att, fullmächtigen kunde förplichtas saken till sluth uthföra och icke egenwilligt sin fullmacht upsäija.

Ad punct:m 4:tum.

Hemställes underdånigst, om icke käranden kunde lembnas i häradz- och ciembnärsrätterne frijtt att agera som de behaga, munt- eller skrifteligen, och swaranden förplichtas på lijka sätt swara, effter som skrifftewäxlingar blifwa mäst uthsedde till saksens prolongation, med mindre dommaren skulle finna saken wara af sådan wicht och widlyfftighet, att den uthan skrifftwäxling eij kunde afgiöras.

Ad punct:m 4:tum.

Efftersom den frijheten parterne wid häradz- och ciembnärrätterne är lembnad att uthlösa dommarne, om de sielfwa behaga eller begiära, så är deraf förorsakat 1:o att sedan mången sak genom widlöfftigt protocollerande och förhör är utharbetat och domen afsagd, betalar den succumberande parten dommens innehåld godwilligt, det han kunnat giort föruth och icke beswärat dommaren, som allenast att giöra sig ährende till tingen gemenligen ibland allmogen sker. 2:o Är åthskillige gånger händt, att enär den, som succumberat, icke fullgiort dommen, den ingendera parten uthtagit, så komma de å nyo för rätta igen om samma sak, serdeles då ombyte med dommaren är skedt, och protocollerne för så många åhr tillbaka icke kunna wara wid handen, hwarigenom än kan hända, att en sak blifwer 2 gånger afdömd och dom emot dom afsagd; så skulle och 3:o mången afhålla sig att gå till tingz för några öhres s:mtz wärde skull, om den swårhet dem möta skulle att uthlösa dommen. Altså hemställes allerunderdånigst, om icke parterne så wäl i de nedersta som öfre instantierne kunde förplichtas wid 2:ne dahlers s:mtz wijte dommen uthlösa, om den kan wara emot eller med, och att ransakningen, som dommen grundar sig uppå, enär den jempte dommen kommer att extraderas, kunde apart betalas effter den taxa, som Kongl. Maij :tt i rättegångzordningen för accijsrätterne allernådigst stadgat, nembl. I dahler s:mt för arket, som sedan till protocollernes och domböckernes renskrifwande kunde anwändas.

Ad punct:m 6:tum.

1:o Emedan som trätodryga parter, hwilka doch derhos äro fattige och oförmögne, uti fast ringa och små giäldzsaker sökia att betiena sig af beneficio appellationis, endast att dessmedelst bringa sin wederpart på bekostningar, wäl wettandes sig icke komma att ersättia de samma, så wijda han intet äger att betahla med, fördenskull underställes underdånigst, om icke uti de små civile och giäldzährender kunde förblifwa wid häradz- och ciembnärrättens dommar, så att ingen emot de ährender, som icke åthminstone swara till 10 dahler s:mtz wärde, må tillåtas appellation, i anledning af Kongl. Maij:ttz allernådigste förordning af anno 1636 § 3 för Stockholms stadz ciembnärrätter.

2:o Har fullan härtill icke warit practicabelt, att de, som ifrån häradz- eller ciembnärrätten till lagmans- och rådstugurätten appellerat, præsterat för saksens uthförande och expencer någon caution; lijka wist som ehrfarenheten nogsampt gifwer wid handen, det många icke i förhoppning att ehrhålla per appellationem någon förändring eller favorabel dom, uthan endast att uthdraga tijden, dessmedelst han sin wederpart till att uthmatta, sampt genom hwariehanda omswek sökia uthdraga tijden, och egendommen, som annars kunde komma till den sökiande partens afbetalning, dessmedelst blifwer distraherad, och sedan klaganden den andra dommen wunnit, intet mera kan hafwa att tillgå; altså synes oförgripeligen, till att förtaga widlöfftigheter uti processen, högnödigt wara, att ingen måtte effterlåtas hwarken ifrån häradz- eller ciembnärrätten appellera, förr än han præsterat caution för saksens uthförande, skadestånd och expenser, sampt summans richtige erläggiande.

Ad punct:m 12:um.

Belangande den i samma punct uthsatte termin af en månad till saksens åtherwinnande wid stadzrätterne, hemställes Kongl. Maij:ttz nådigste wälbehag, om icke för de widt aflägne och frånwarandes skull samma tijd härwid i acht tagas kunde, som 1 § dicterar, och om stemningz öfwerlefwererande förmält är.

Ad 21 §.

Den upsatz och förteckning på expenser, som denne § will, att parterne öfwer deras anwände omkåstningar författa och wid saksens sluth inlefwerera skola, der de wijdare någon prætension härom hafwa wela, synes oförgripeligen böra limiteras för dem, som eij kunna skrifwa, och dessuthom munteligen wid underrätterne agera, på det de i sin rätt eij måtte komma att lijda; och för öfrigt denne försummelse med upsatzers ingifwande wid formele skrifftwäxlingar och actioner behörigen observeras.

Ad 22 §.

1. Böterne beträffande, som denne § och dess uthom i förordningen för rättens ensak blifwit förklarade, synes nödigt, att de lindras och proportioneras effter instantierne, emedan menige man och allmogen, när de wid underrätterne i anledning af bemälte förordning sakfellas, för dess torftighet mycket sällan desse böter erläggia kunna, med mindre de skulle blifwa derföre corporaliter afstraffade.

2:o Dessuthom belangande reconvention, som den inför rätta förolempade lemnas emot dess wederpart att uthföra, hemställes underdånigst, om icke i slijke måhl straxt och uthan wijdare stembningz afwachtande, sedan hufwudsaken blifwit afgiord, må kunna slutas och sententieras, på det alle undanflychter och uthdrecht af tijden slijke obetänchte betagas och afskiäras måtte, hwar till och Kongl. Maij:ttz placat af den 14 Aprilis 1687 ändoch i högre måhl gifwer anledning.

3:o I lijka måtto underkastes Kongl. Maij:ttz allernådigste wälbehag, om icke det jembwäl må kunna tillåtas en dommare, enär han förolempas eller injurieras, uthan att dess heder och ähra blifvit angripen, deröfwer, som ofwanbemält är, på ferska gärning sielf determinera.

4:o Jempte detta woro sedan högst önskeligit, att dommaren till rättelse förordnas måtte, hwad satisfaction häruthinnan och för den læderade lembnas må, effter som det 20 och 43 capit. Tingmb. sampt 31 Rådstugub. igenom Kongl:a förordningar, præjudicater och den wanlige praxi den endast till straff är lembnat, som någon till ähran angriper, så att fördenskull i mindre måhl dommaren för tijden ingen rättelse hafwer, hwareffter the sakfällas böra.

Ad 23 §.

Synes nödigt och till närmare uplysning för de enfaldiga, att en separation giöres af de måhl, hwaruthinnan förlijkning må tillåtas eller icke.

Ad 24 §.

Ändoch underrätterne i anledning af denne § med all flijt sökt afböija och förekomma, hwad till upskof och onödige interlocutoriers fällande tienar, så gifwa lijkwäl förnembligast desse quæstioner en beklaglig anledning dertill, nembl. 1:o om wittnens habilitet, 2:o de competentia actionis, 3:o de competentia iudicis, hwilka qvæstioner nu först sedan de häruthöfwer giorde förordningar uthkommit, de trätodryge parter wid alla actioner här i orthen begynt att movera; och ehuruwäl medelst samma förordningar dem betages per appellationem eller ordinaria via att fortfara, uthan i det stället, att de inom hälfften af den tijd, som i processen är förunt, sig angifwa skola och på högre orth sine beswär anföra, så händer likwäl mehr än offta, att saken och med desse preliminariers handterande och deras obehindrade lopp igenom alle instantier på någre åhr och längre uthdrages, innan hufwudsaken företagas kan, dels för rätternes andre öfwerhopande förrättningar, dels och för sökiande partens oförmögenhet att kunna ifrån aflägne orther så länge tillbaka subsistera och saken behörigen uthföra, hwilket alt att förekomma Kongl. Maij:ttz nådigste wälbehag submitteres, om icke desse förenämbde qvæstioner straxt wid nedrige instantierne tillika med hufwudsaken slutas och afgiöras kunde, så att parterne effter behag med desse högst skadelige hinder icke må tillstädjas separatim fortfara och tijden uthdraga, uthan i det stället, der de eij med samma dommares uthslag låta sig nöija, att de då tillika genom laga wad så emot offtaberörde qvæstioner som sielfwa hufwudsaken sine beswär wijdare anföra måge.

Ad 25 §.

Hemställes Kongl. Maij:tt, om denne § ophäfwit eller icke, hwad i förordningen dat. den 10 Iulii 1669 och 4 p. dommaren till rättelse lembnat, angående qwarstadz dömmande af det, som på klara skähl sig grundar, men af parterne i widlyfftighet drages, hwilket uppå den senare händelsen i processen synes böra inflyta, och att parterne till rättelse jembwäl införas måtte, när de ohemult angifwa executoren och dommaren, ehwad dhe derföre böra omgiälla.

bb) Häradzhöfdingen Erich Rosendahl.

1:o Ehuruwähl uti det 36 cap. Kongb. LL. förmäles, att en dummare icke bör lätteligen jäfwas ifrån dess dombstohl, uthan att sådant måtte först märkeligen pröfwas och fullkomnas, så händer doch esomofftast, att parten af en blått misstancka, eller att ordinarie dommaren i en annan sak kunnat dömma honom emot effter op wiste skähl och omständigheter, wräker bemälte dommare och söker en annan i dess ställe, uthan att om ett sådant jäf är wid tinget undersökt, anten det är lagligit eller eij; hwarföre till förekommande af ett sådant missbruk, som länder dommareembetet till förklening, skulle synas nödigt, att, enär någon part will jäfwa dommaren, om samma jäf borde först lagligen wid tinget ransakas, och en sådan undersökning sändas sedan till den högl. Kongl:e håfrättens resolution att noga bepröfwa om det föregifne jäfwetz laglighet, hwarigenom och den myckna skrifftwäxlingen i Kongl:e håfrätten emellan parten och dommaren kunde betagas.

2:o Har wäl warit en tijd wid domstohlarne brukeligit att förwisa parten i en eller annan sak till forum competens, uthan derhos att nembna, hwarest samma forum skulle wara, wetandes parten således intet, på hwilken orth eller uti hwad rätt han skall sökia sin wederpart, och innan han omsijder kan få honom till stånd, aflöper en lång tijd, ja många åhr; men som ett sådant förhållande länder den rättsökiande till största skada och afsaknad, hwarigenom han och omsijder torde förlustigas af dess rätt och rättmätige kiähremåhl. så skulle iag oförgripeligen tyckia, att den dommaren, hos hwilken saken först är angifwen, men kan för hwarjehanda orsak skull sig dermed icke befatta, uthan måste uthställa till ett annat forum, borde och, sedan bägge parterne blifwit hos honom wederbörligen hörde determinera och nembna samma forum.

3:o Uti den andra puncten af högstbemälte 1695 åhrs förordning är wäl påbudit, att de strijdande parterne böra på häradztingen tijdeligen och straxt rätten sig sätter wara tillstädes, och kommer någon då till att opropas eller på tingzplatzen sökias eller effterfrågas och är borta uthan laga förfall, skall böta 1 dahler s:mt; men emedan wid häradztingen alle rättegångzährender på en dag icke kunna afgiöras, uthan continueras dermed, så länge tinget påstår; dy wore mine oförgripelige tankar, till att lijsa Kongl:e Maij:ttz allmoge och de rättsökiande wid sådane böters afläggiande, som dommaren tillkomma, och torde till något anseenligit om åhret sig bestiga, att fast. om parten icke straxt wid första opropet skulle wara tillstädes. det dens sak kunde opsättias till sidste tingzdagen, uthan att beläggia honom med. böter, men infinner han sig då på den sidste tingzdagen icke wid opropandet, kunde det wara nog, att han effter bemälte 2:a punct skulle då dömmas in contumaciam.

cc) Lagmannen E. H. Grönhagen.

1. Har iag wid lagmanstingen åthskillige gånger befunnit, att någre parter, som ifrån häradztingen under lagmansrätten wädjat, de orden uti den 1 § af högstsahl. Kongl. Maij:ttz stadga de dato 4 Iulii 1695 men der saken på häradztingen warit afdömd och igenom laga wad under lagmansrätten kommer, betarfwes till stemningen intet så lång tijd, uthan högst 6 wechor således wele förstå, att stämbningar till parterne inom häradet på mindre tijd än sex wechor kunna wara giltige, effter som högst 6 wechor såsom längste terminen äre uthsatte; synes fördenskull, till att afböija sådane disputer och inwänningar, nödigt att weta, om den parten, som emot häradzrättens dom appellerat, och intet fyllest 6 weckor för lagmansrättens termin och förste tingzdagen sin contrapart citera låtit, sin appellation skall wara förlustig, eller om någon kårtare tijd till stämningens inlefwererande kan tillåtas, i synnerhet när under appellationsattesten af häradzhöfdingen uttryckeligen är nembdt, att den wädjande parten 6 wechor föruth sin contrapart till lagmansrätten skall låta instämma. Sammaledes gifwes ochså anledning till onödige trätor, att någre af de wädjande parter förmena wara nog att låta contraparten på landet igenom en eller twå nämbdemän munteligen till lagmansrätten instämma, fast uti högstbemälte stadga de dato 4 Iulii 1695 § 1 förordnat är, att stämbningar till lagmansrätten skriffteligen skole uthfärdas och igenom twänne bofaste män contraparten tillhandaställas; brukande parterne detta till uhrsäckt, att de bo långt ifrån dem, som stämbningarne på lagmansrättens wägnar effter giord publication på prädikestohlarne uthfärda skole, och att de intet hafwa lägenhet igenom påsten skriffteligen stämbningar att erhålla. Och som offta befinnes, att de nämbdemän, som stämbningen munteligen förrättat, intet weta rätta tijden, dag och datum, när stämbningen är skedd, eij heller rätt wist kunna erhindra sig alla de måhl, som stembningen innehåller, och att alla i saken interesserade parter deruthinnan blifwit nämbde och tillsagde, fast iag wid tingens uthlysande parterne derom skriffteligen låtit påminna; altså förfråges ödmiukeligen, om icke de wädjande parter deras appellation skole wara förlustige, som inga skriffteligz citationer till deras wederdelomän hos dem, som lagmannen dertill i hwart härade uthnämbdt, hafwa uthtagit och i rättan tijd behörigen lefwerera låtit.

2. Många parter, som wid häradztingen deras sak förlorat, hafwa den wanan, att de icke straxt wid tingens sluth, och förr än häradzhöfdingarne resa ifrån tingen, deras wadepenningar hos häradzhöfdingarne sielf inläggia och attest deröfwer uthtaga, uthan den sedermera hos ländz- och nämbdemän nedsättia, uthan att hafva deröfwer giltige och skrifftelige bewijs, eller gifwa sådant häradzhöfdingarne i tijd tillkienna, att de det på appellationslijstan anteckna och lagmannen effter Kongl:e Maij:ttz allernådigste förordning derom notificera kunna. Hafwandes iag någre gånger befunnit, att så wäl ländzmännerne som nembden sådanne emottagne appellationspenningar till häradzhöfdingarne intet uthbetalt, uthan dem hos sig innehållit, till dess sakerne wid lagmansrätten blifwit andragne, och stor twifwelsmåhl warit, om samma appellationspenningar i rättan tijd hos dem äre deponerade eller intet, emedan de alle icke kunna skrifwa. eller weta rätta tijden, när häradzdommen är publicerat, och hwad dag appellationen egenteligen är skedd; föruthan det, att de andre parter offta förebära något jäf emot sådane ländz- och nembdemän och hålla deras berättelser om wadepenningarnes behörige deposition misstänckte; hum sådant skall förekommas, och om slijka wanlige depositioner af appellationspenningar hos ländz- fierdingz- och nembdemännerne widare skola tillåtas eller ogiltige wara, det hemställes ödmiukeligen till wederbörandes öfwerwägande och förordning. I lijka måtto ochså, hwarest de appellationspenningar skole lefwereras, som häradzhöfdingarne uti attesterne under dommen förklara för fluta fää, men icke dess mindre af de graverade parter emottaga, entera uti häradzkistan, eller till sochnens fattige, eller och om häradzhöfdingarne dem böra åthniuta och för sig behålla.

3:o. Det gifwer offta anledning till onödige opskofzdommar, att häradztingen äfwen på den tijden uti häradet ansättias, när lagmanstingen i samma härade hållas, hwarigenom icke allenast cronones befallningzmän, som for präste- och cronohemmanens rätt vid lagmansrätten vigilera skole, blifwa hindrade lagmanstingen att bijwista, uthan och någre parter och wittnen afhållas behörigen att comparera. Och emedan lagmanstingzterminer åhrligen 3, 4 och flere månader föruth lysas och kundgiöres; altså synes oförgripeligen, att häradzhöfdingarne deras tingzterminer dereffter kunna rätta och sådant förhinder derigenom afböija.

4. Offta händer, att de stridige parter, som wid häradztingen litigerat angående jordetwister och fasta ägendommer, som präste- crono- och bördehemman å bägge sijdor äre interesserade uti, sig sedermera uti crono- och consistoriifullmächtiges närwaru och underskrifft förlijka, och wid lagmansrätten om confirmation på sådanne förlijkningar ansökia, betygandes så wäl crono- som consistorii fullmächtige, att präste- och cronohemman igenom slijke förlijkningar intet skola wara præjudicerade, uthan fastmera derigenom winna någon nytta och fördeel af bördheman. Huruwijda sådane förlikningar af lagmansrätten kunna confirmeras med förbehåld af Kongl:e Maij:ttz höga rätt, eller om prästerskapet och cronebönder deröfwer först böra införskaffa herrar landzhöfdingarnes eller Kongl. cammarcollegii approbationer, eller och om slijke förlijkningar aldeles intet tillåtelige äre, uthan disputen igenom laga syner och dommar straxt afgiöras skohle, som parterne till mycken bekostnad och tijdsspillan länder, derom behöfwes någon tydelig förordning. Den berörde clausule med förbehåld af Kongl. Maij:ttz höga rätt har man härtills wid confirmationerne öfwer förlijkningar derföre brukat, att lagmansrätten intet så fullkommeligen kan wara förwissad, om cronobefallningzmän och consistorii fullmächtige hafwa en noga information om cronohemmans rätt, och att icke uti förlijkningar något af förseende kan wara infört, som med tijden kan finnas lända cronohemman till förfång och afsaknat, hwilket då på den händelsen igenom sådant förbehåld bör stå öppen till wijdare laga ransakning och domb, och confirmationen af förlijkningen intet wijdare förstås, än för ett medel, de stridande parter för tijden, effter deras egen begifwande, att åthskillia.

5. Ändoch den 4 uti Kongl. Maij:ttz allernådigste stadga om processen de dat. den 4 Iulii 1695 förordnar, att parterne alle deras skähl och bewijs uti första instantien andraga och inläggia skohle; så finnes lijkwäl under tijden, att den parten, som wid häradztinget sin sak förlorat och deremot wädiat, wid lagmansrätten någre documenter och bewijs producerar, och för gravamen emot häradzdommen andrager, som wid häradzrätten intet äro framwijste, eller öfwer deras giltighet cognoscerat och dömdt; warandes parterne uti den mening, att emedan Hans Kongl:e Maij:tt den 2 jan. 1702 i nåder förordnat, det wittnesmåhlstwister, som wid första instantien intet blifwit afgiorde, uti de öfrige rätterne, hwarest saken hänger, immediate afdömmas skohle, dem ochså dessmedelst skall wara effterlåtit, andra och flere documenter och bewijs att föredraga och än wid häradzrätten är skiedt, och derpå ändring uti häradzdommen att winna.

dd) Häradzhöfdingen Joh. Spofwenhielm.

Ad § 1:um.

Emedan ingen åthskillnad är giord i stämbningar på landet, antingen adelen och ståndzpersonerne böra förstås under 2:ne beskedelige mäns muntelige stämbning eller eij; dy hemställes uti underdånighet, om icke för tydeligheten skull derom blefwe uthttryckeligen uthsatt, såsom och, om icke länsmannen i sochnen jempte en nembdeman eller 2:ne nämbdemän kunde stämma dem, som uti uthsocknarne eller uthom häradet äre boende, dy offta händer, att icke allenast häradzhöfdingen råkar eij wara så när, att af honom kan skrifftelig stämbning begiäras, i synnerhet då han på sina andra embetzförrättningar är stadder, uthan är och mångt häradh mycket widlöfftigt, så att de rättsökiande, oachtat häradzhöfdingen boor inom häradet, eij kan uthan stoor omkostnad till honom komma och derom anhålla. Så hemställes och uti lijka underdånighet, om den parten, som uti häradzrätten förlorat sin sak och deremot wädjat, må wara förplichtad att låta stämma sin wederpart till nästa lagmansting och saken då fortsättia, änskiönt ifrån det häradzdommen är fallen eij woro till första lagmanstinget 6 wechor fyllest.

Ad § 2.

Såsom i anledning af Kyrckioordningen alle lagsökiande och parterne böra wara tillstädes wid tingzprädikan, altså synes och oförgripeligen wara af nöden att blifwa infört, hwad straff den må beläggias med, som sådan gudztienst uthan laga förfall försummar; äfwenså hemställes i lijka underdånighet, om icke för tydeligheten skull kunde uthsatt blifwa, att kärandeparten, enär han första tingzdagen uthan laga förfall försommar, och swaranden derom påminner, eller och aldeles utheblifwer, må lijka som swaranden – uthom det han hufwudsaken då förlorar, och swaranden niuter för sin omkostnad en skiählig wedergällning – för sitt utheblifwande i så måtto böta, dy i begynnelsen uti denne punct förmäles med klare ord, att de stridande parter böra på häradztingen tijdeligen effter förrättad gudztiänst och straxt rätten sig sätter wara tillstädes, eller der någon kommer då att upropas, och på tingzplatsen sökias och effterfrågas, och är uthan laga förfall borta, böta en dahler s:mt. Och såsom offta händer, att en dehl uti häradzrätten blifwa contumaciter i saken dömde, doch den frånwarande lembnat öppet, att till nästa ting sin wederpart stämma låta, om han förmenar sig kunna sine laga förfall wijsa, eller skiähl hafwa att åtherwinna hufwudsaken, då den, som förlorat, sig wäl och kunde inställa, men hade eij att wijsa något lagligt förfall sitt utheblifwande wid det förra tinget; så hemställes i underdånighet, om icke oförgripeligen uti hufwudsaken – allenast det eij är bewijsligit, att den, som wid förre tinget förlorat, af arghet sig då undanhållit – icke dess mindre må undersökt och effter dess beskaffenhet dömdt blifwa, dy offta synes hända, att en part af gemena allmogen af enfaldighet sig absentera, hwarigenom dess wederpart, som kan wara arg och spitzfundig, får tillfälle att uppå sin ohemule klagan uthwärka en contumaciedom. Sammaledes hemställes i lijka underdånighet, om icke kunde blifwa uthnämbdt härwid, hwad straff en sådan må undergå, som emot sitt bättre wetande uthwärker någon skrifftelig stämning af dommaren i städerne eller på landet, antingen uppå den, som eij finnes till, eller och den, som längst tillförende wore med döden afgången, hwarigenom rätten sedan 2:ne nembdemän på landet eller och 2:ne andre inom häradet eller i sochnen boende bofaste män hade äfwen falskeligen intygat, stämningen wara den anklagade parten i rättan tijd tillstäld, blefwe förledd att gifwa en contumaciedom i saken. Hwarföre och oförgripeligen för tydeligheten skull synes wara nödigt, att slijke nämbdemäns eller wittnens straff blefwe inryckt, som det 16 cap. Konungabalken St. L. synes omröra. Och eftersom äfwen offta händer, att, sedan den klagande parten antingen skrifft- eller munteligen låtit citera sin wederpart till häradztinget att swara honom, förlijker sig med honom, och blifwa altså bägge parterne aldeles uthe, uthan att de rätten derom wid handen gifwa; så hemställes i om icke för tydeligheten skull härwid må uthtryckeligen slijkes straff nämbnas, dy uti denne punct förmäles, att enär bägge parterne blifva aldeles uthe – som och då sker, enär de sig förlikt hafwa – bör käranden bötha 3 dahler och swaranden 2 dahler s:mt; men uti § 23 omröres, att förlijka parterne sig, sedan saken, uti hwad för rätt det wara må, är anhängiggiord, eller angifwas bör, skola the wara förplichtade sådant uti rätten munteligen eller skriffteligen gifwa tillkienna till den tijd, han elliest är skyldig der att comparera, eller böthe den, som det försummar, etc. uti häradzrätten 5 dahler s:mt; i anledning hwaraf högstbemälte förordningz mening synes oförgripeligen wara, att de parter, som blifwa uthe, uthan att de hwarken om hufwudsaken förlijktz, eller häradzrätten deras förfall till utheblifwandet kungiort, böra böta, nembligen käranden 3 dahler och swaranden 2 dahler s:mt, men de, som förlijka sig, sedan stämbningen är uthwärkad, eller saken i häradzrätten anhängiggjord, och bemelte rätt derom eij tillkiännagifwa, 5 dahler s:mt. Så förefaller och offta, att uti lägersmåhlssaker endera af de anklagade, i synnerhet manspersonerne, hålla sig undan, hwarigenom saken ifrån det ena tinget till det andra kommer att upskiutas; hwarföre hemställes uti underdånighet, om icke härwid kunde infattat blifwa, att sedan säkert bewijs är framtedt, det en sådan är tillsagd sig att inställa och i saken swara, eller och, der han orthen hade afwijkit, eller elliest hölle sig undan, igenom proclama blifwer instämbd, men derpå sig doch undanhåller, inskickandes eij heller något förfallswittne, må icke dess mindre saken till laga skiärskådan tagas, och de wittnen, som kunna producerade blifwa, edeligen afhöras, och bägge de anklagade sedan i saken effter dess beskaffenhet dömmas, uthan att den, som sålunda sig upsåteligen undanhållit, derpå sedan mera har magt att tahla eller sökia ändring uti.

Ad § 4.

Emedan offta händer, att så wäl wid lagmans- som häradzräterne månge parter emot sitt bättre wetande så med skiählens innehållande och opskiutande omgå, som och bruka onödig widlöfftighet i skrifwande, då de skriffteligen agera, dy hemställes i underdånighet, om och icke sådane må bötha äfwen som i rådstugu- och ciämbnärsrätterne, nembligen i lagmansrätten 5 dahler och i häradzrätten 2 dahler s:mt.

Ad § 10.

Hemställes uti underdånighet, om icke straffetz sätt och qvantum så för principalen som för procuratoren eller fullmächtigen kunde exprimeras och uthsättias, då de finnas fehlachtige wid actionernes uthförande, och det i synnerhet för underrätternes skull, som eij få arbitrera.

Ad § 20.

Det synes och offta hända, att såwäl uti lagmans- som häradzrätterne af principalerne blifwa sådane otienlige personer inskickade, som hwarken hafwa fullmacht uti saken att agera eller swara eller al dess rätta beskaffenhet weta; hwarföre oförgripeligen synes och wara nödigt, att slijke, äfwen som uti rådstugu och ciemnärsrätten, må plichta, nembligen i lagmansrätten 5 dahler och i häradzrätten 2 dahler s:mt.

Ad § 22.

Angående de parter, som uti skrifwande eller tahlande inför rätterne understå sig att angripa sine wederparter med håniske och försmädelige ord eller beskyllningar, hemställes i underdånighet, om icke för tydeligheten skull må härwid uthsatt blifwa, att de derföre straxt böra plichta eller sakfällas – uthan att dermed upskiutes, till dess hufwudsaken slutes, som för en och annan orsak skull kan blifwa upskuten och wid några ting wara anhängig – allenast samma försmädelser eller beskyllningar eij angå eller härflyta af sielfwa hufwudsaken, såsom och, att omskiönt parterne sedermera så om hufwudsaken som injurien sig förlijka, må icke dess mindre de uti denne punct statuerade böther af den parten, som sig i så måtto försedt, uthläggias eller plichtas före, emedan samma straff eller böther synes för rättens heder och wärdighet skull wara uthsatte, dy offta händer, att den, som är arg och spitzfundig, öfwerilar wäl i förstone så i skrifwande som tahlande sin wederpart för rätta, men straxt eller något dereffter öfwertalar honom igen, hälst den, som är af sig sachtmodig och enfaldig, till förlijkning, hwarigenom rätten, der icke en sådan for sin ohöflighet för rätta blefwe straffad, eij någon heder hade. Men att enom eij woro tillåteligit att bruka uti skrifwande och tahlande för rätta, doch och i all still- och höflighet, sådane lastelige ord, som kunna bewijslige wara, såsom att nämbna den for tiuf, falsario etc., som bewijsligen så är, uthan att böta derföre, hemställes och i lijka underdånighet, effter det ofwannembde och detta emellan synes oförgripeligen en stor olijkhet wara. Hvarjempte och synes oförgripeligen nödigt wara, att uthryckeligen uthsättias, af hwilken fiscal och uti hwad rätt den bör anklagas, som dommare och executorer till heder eller ähra angriper, antingen uti den rätten, der det passerar eller och uti den håfrätten, under hwilken samma rätt lyder.

Ad § 24.

Såsom offta händer, att sådane widlöfftige saker förekomma, härrörande af skulld, arfskap, inbördes handel etc., att de uti rätten uthan föregången liqvidation eij kunna afgiorde blifwa, och rätten derföre finner af nöden, att förordna någre gode män de stridande parter emellan i förstone liqvidera, men bemälte tillförordnade det doch icke effterkomma eller samma liqvidation sig företaga willia uthan i synnerhet i de orter, der inga liqvidationscommissarier finnas eller äre i bruk, påstå sig eij dependera af sådane resolutioner, som rätterne i slijke måhl uthgifwa; altså hemställes i underdånighet. om icke något wist straff eller böther må blifwa uthsatt på dem, som rätterne å de orter, der inga liqvidationscommissarier finnas eller äre brukelige, eller sochnskrifwaren kan komma till rätta med, finner för skiähligt att förordna de twistige parter emellan liqvidera, men år det eij fullföllia, uthan sig undandraga; och emedan emot inga contumacie- och interlocutoriedommar appellation bör emottages, dy synes och nödigt wara att blifwa infördt, om icke uti slagzmåhls- och små injuriesaker sampt der råhn och wåldzwärckan sker, må kunna appelleras.

Härjempte hemställes och i underdånighet, att såsom uti Siölagen cap. 8 § 1 Skiepmålabalken och Kongl. Maij:ttz allernådigste förordning angående rättegånger i domcapitlen af den 11 febr. 1687 § 22 tillåtes, att der de påberopade wittnen woro långt frånwarande, så att de uthan sitt stora beswär eij kunde dijt komma, hwarest saken är anhängig, måge de uti parternes eller deras fullmächtiges närwaro afhöras i orthen, der de wistas; om och icke härwid kunde derom uthsatt blifwa, att wid andra rätterne det äfwen woro tillåteligit, såsom och med hwad straff de wittnen må beläggias, som lagligen blifwa tillsagde, att infinna sig wid rätten och wittna i någon sak, men sig doch uthan något bewist förefall undanhåller, hwari genom saken kommer, ibland de stridande parter till stor skada, att upskiutas och. prolongeras.

ee) Häradzhöfdingen Petter Abrahamsson.

1:o. Såsom det är ostridigt, att ju flere rätter en sak drages igenom, ju widlyftigare blifwer sielfwa rättegången; så föllier och deraf, att der i stället för 3:ne instantier allenast 2:ne inrättades, såsom å lande häradzting och. derifrån till håfrätten och i städerne rådstugurätt och derifrån till håfrätten, så skulle och rättegångerne derigenom förkårtas, doch Kongl. Maij:tt altid dess höga revision förbehållen. Och ehuruwäl, hwad lagmansting beträffar, twänne swårigheter tyckas skulle – liggia i wägen, hwarföre de icke måge afskaffas, såsom först för lagmanssyner, och sedan för det, att dem af allmogen, som äro långwägade, skulle falla för svårt att resa lång wäg till håfrätten; så kan likwist den första swårigheten på det sättet afhiälpas, der håfrätten, när sådant måhl förefölle, förordnade 2:ne häradzhöfdingar med uthhäradznämbd till samma förrättning; och den andra, där af hwar håfrätt blefwe twänne, och de sedan fördeltes till sådane orther i landet, som kunde pröfwas wara nödigast. Men hwad ciämbnärsrätterne angår, som äfwen wid sådant tillfälle skulle komma att uphöra, så lärer ingen swårighet wara, om icke i Stockholm, och det i anseende först till stadzens widlöfftighet, sampt sedan till sakernes åthskillige beskaffenhet, för hwilket och särskilte collegier äre där inrättade; doch kan den swårighet, som stadzens widlöfftighet skulle kunna förorsaka, på det sättet af hiälpas, der i stället för 3 cämbnärsrätter inrättades 3 rådstugurätter, och i hwar rådstugu en borgmästare och säx rådmän, derest sådane saker kunde företagas, som nu höra till ciämnärs- och rådstugurätten, lämbnandes de saker, som nu höra allenast till politie- handels- och embetzcollegierne till ett collegium, som sådane saker kunde optaga och afgiöra, men de ährender, som höra till iustitiæcollegium, låta blifwa wid rådstugurätterna, äfwen som i andra städer tillgår. Och omskiönt några förrättningar äre, som fordra någons af rättens ledamöter bewistan uthom rätten, såsom då besichtningar, inventeringar, wärderingar, skifften eller annat dylikt skall förrättas, så kunna doch rättegångerne derföre icke uppehållas, der rådstugurätt intet hålles offtare effter middagarne än hwarannan wecka och de extraordinarie sysslorne förrättades den weckan, då ingen rådstugurätt hölles effter middagen. Elliest lärer och det wara nödigt att påminna, att wid häradzrätterne skulle wara nyttigt att bijfoga häradzhöfdingen 2:ne lagfarne män,af hwilka den ena förer protocollet, eller till det ringaste en, som protocollet förer, och der hos sin röst har i rätten, ty att wänta, det nämbden skall kunna giöra häradzhöfdingen den hielp, som fordras till lag och rättz skipande allmogen emellan, är icke allenast fåfängt, uthan och omöijeligit, i anseende dertill att de föga mehr hinna än att skiöta deras åckerbruk.

2:o. Detta är angående sielfwa domstohlarne. Hwad nu pro cessen angår, så gifwer dageliga förfarenheten wed, när något måhl förefaller, hwaruthinnan flere äre swarande än en, att kiäranden icke hinner med uthan största beswär att låta instämma dem samptelige, särdeles när de wistas på aflägne orther ifrån hwarannan; den widlöfftighet, som deraf förorsakes, tyckes på det sättet kunna afhielpas, att när kiäranden icke will låta stämma swaranderne hwar och en i synnerhet, de doch samptelige, doch hwar och en wid sitt nampfl, stämmas sex månader föruth genom öppen stämning, hwilken först kan upläsas å tinge för allmogen och sedan anslås på rådstugudörren i den stad, der landzhöfdingesätet är, sampt uti afskrifft jempte en special citation tillställas åth någondera af dem, som deruthinnan stämmes, men lyder målet under borgmästare och rådz dom, att den stämningen läses up i rådstugun för menigheten, som tillstädes är, och sedan anslås på rådstugudörren sampt äfwen uti afskrifft jempte en specialcitation tillställes åth någondera af dem, som deruthinnan blifwa stämbde; hwilket och wid de måhl, som höra immediate under håfrätterne, tyckes kunna i acht tagas, undantagandes hwad anslaget angår, att det då skier på deras dörrar.

3:o. När nu händer, att någon, som stämmes och intet kommer, blir dömd, så lembnas honom en wiss tijd till återwinnande af det, som är dömdt blifwit, men emedan rättegång derigenom icke förkårtas, uthan i stället för en blifwer 2:ne, så skulle sådant på det sättet bäst kunna afhiälpas, der ingen dömmes frånwarande på första stämningen, uthan stämbdes 2:ra gången, derjempte att wijsa sina laga förfall, hwarföre han eij kommit; och der han då eij kommer eller komme, men kunde inga laga förfall wijsa, att han då först fäldes till saken, uthan att erhålla någon tijd till åtherwinning, doch så att kiäranden intet blefwe tilldömdt, som han icke ettdera hade fulla skiähl till, eller i brist deraf kunde hwad som feltes med sielf sins ed upfylla.

4. Såsom ibland uppå kiärandens, ibland uppå swarandens sijda begiäres dilation, och derom finnes stadgat i den nya Rättegångzförordningen, men intet uthsatt, huru snart den, som af dommens uthslag i ty måle finner sig beswärat, bör sig deröfwer uthlåta, uthan allenast inom hwad tijd han må sina beswär angifwa; så tyckes wara nödigt, att det äfwen uthsättes. Men på det ingen medelst dilationers begärande måtte få draga någon sak långt uth, kunde en dommare icke allenast tillåtas, där han så nödigt funne, att tillhålla den, som söker dilation, att beswärja de orsaker, som han till dess erhållande kan förebära, uthan och den af parterne, som finner sig beswärad af dommarens uthslag angående dilation och deruthinnan ändring will sökia, att ehrläggia wadepenningar.

5. Det är wähl icke uthan, att till widlöfftigheters afkårtande i rättegånger är stadgat, det ingen må wädja emot upskofzdommar, uthan att så är, att de innehålla något, som parten ettdera beswärar, eller till sielfwa saken binder; men som sådant offta missbrukas, och igenom samma missbruk widlöfftighet äfwen förorsakas; så skulle det på det sättet bäst kunna afhiälpas, att swaranden, som förmenar sig icke wara skyldig att swara till saken, anförer på en gång alla sina inwändningar, hwarmedelst han will ettdera undgå eller upskiuta att swara, och derhos swara på sielfwa saken under det förbehåld, der de andra hans inwändningar intet skulle kunna honom derifrån frija; hwilket allt dommaren kunde taga i öfwerwägande, och der swarandens inwändningar wore giltuge, låta honom dem till godo niuta, men i widrig händelse dem förläggia, och i samma domb till sielfwa sakens afgiörande skrijda, doch parterne i bägge fallen laga wad förbehållit, och eij heller dommaren betagit att gifwa upskofzdomb, där målet så fordrade. Skulle och swaranden hålla sine inwändningar af den wicht, att han icke borde swara till sielfwa saken, uthan ginge den förbij, så kunde wäl honom sådant tillåtas, doch så att dommaren, der han icke funne dem af den beskaffenhet, dem då straxt icke allenast förlade, uthan och med detsamma afdömde sielfwa hufwudsaken effter dess beskaffenhet; hwar och en laga wad förbehållit.

6. Hwad juramenta calumniæ beträffar, så emedan dageliga förfarenheten wijsar, att derigenom hwarken förkårtas eller förlänges rättegånger, uthan fastmera befares, att derwid af parterne missbruk föröfwes, i anseende dertill att sällan lärer någon finnas, som draget sky före samma eder att afläggia; ty skulle den widlöfftighet, som af detta såsom ett öfwerflödigt ting kan förorsakas, derigenom kunna afskaffas, där samma eder komme att uphöra.

7. När och händer, att något bewijs skall skie igenom wittnen. och någondera af parterne icke är tillfredz med dommarens uthslag i wittnesmåhlstwister, så är wäl förordnat, huru snart han sådant skall tillkiännagifwa, sampt der han derwid något missbruk föröfwar, huru han då skall ansees; men emedan offta händer, att mången wåger deruppå, och åther mången wäl uthlåter sig, att han will gå till öfwerdommaren, och går ändå intet dijt, sättiandes så den ena Som den andra saken derigenom i widlöfftighet; ty tyckes, att samma widlöfftighet skulle derigenom till en dehl kunna hämnas, der den. som i wittnesmåhlstwisters afgiörande finnes sig beswärad, äfwen tillhölles att ehrläggia wadepenningar, innan han finge gå till högre orth,

8. Så finnes och, att många twister deraf förorsakas, att handelsböcker och andra private annotationer ansees som halfwa skähl och få upfyllas med ed, hwaraf händer, att när kiöp- och handelsmän sampt flera se sig fritt stå hela 20 åhrs tijd att sökia en annan, låta de offta en sak liggia länge nog osluten, hwilken, medan alt är i friskt minne på bägge sijdor, bäst skulle kunna afgiöras. Och som möijeligit är, att den, som antecknade en annan före att wara sig skyldig, wäl kunnat fela i sin anteckning, eller och förglömma att upskrifwa, när den andra betalt; så föllier deraf, att som ingen giärna betalar det han intet niutit. eij heller betalar 2 gånger ett, ja, omskiönt han wore skyldig, när han intet minnes, om han är skyldig. det deraf förorsakas rättegånger, till att förtijga, det ingen kan wara säker om sin ägendomb, så länge en annan har frijhet att svälja sig den samma till. Samma widlöfftighet tyckes på det sättet bäst kunna afhiälpas, der hwar och en, som till föllie af sin bok will en annan lagsökia och sin fordrans richtighet beswäria, förelades en wiss termin dertill, eller där han länge med sin skuldnär wille wänta, då skaffa sig ettdera underskrifwen täckning, handskrifft eller annat laga bewijs.

9. Hwad relationer angår, som författas i rättegångzsaker, så är fuller icke uthan, att de kunna hafwa nytta med sig, när någon sak skall företagas, men att de skola communiceras med parterne, lärer wara så mycket mindre nödigt, som sielfwa acterne läses up ord för ord, och mången af sådane relationers opsättiande söker att betiäna sig derigenom att uthdraga tijden.

10. Så skulle och det wara ett medel att afkårta onödige rättegånger, om den, som wadde ifrån underdommaren till öfwerdommaren, pålades att ehrläggia mera wadepenningar, än nu skier, doch så att hans uthlagde wadepenningar gåfwes honom åther, der han wunne ändring hos öfwerdommaren. Och der eij blefwe mer än 2:ne instantier, så skulle och wäl kunna uphäfwas det, att innan den wädjande parten ginge till håfrätten, skall han fullgiöra domben, uthan wore nog, att han stälte för saken och omkåstnaderna borgen, eller i brist deraf erhölle med sin ed, att han intet uhr wägen wijka skulle; hwarigenom och det skulle skie, att den tijd, som anwändes att effter see, huru dommen blifwit fullgiord, kunde anwändas till någon annan sakz företagande.

ff) Häradzhöfdingen Johan Gyllenadler.

1:o. Det är uti Kongl. Maij:tz stadga om processen af åhr 1695 § 2 mycket hälsosampt förordnat, att när den, som till tinget stämbd är, intet kommer, eller sig eij angifwer, eller wijses intet laga förfall, wid förste ting då skall dömmas icke allenast i saken effter dess beskaffenhet, uthan då går och den afsagde domb till uthmätning, och saksens åtherwinnande lembnas så swaranden till näste ting, om han hafwer skiähl dertill; likaledes och när käranden wid första tinget intet kommer tillstädes, att swaranden för hans tilltahl förklaras frij, med mindre käranden effter föregången laga stämbning på sin wederpart till nästa ting kan wijsa laga förfall. Men aldenstund gienom menniskiones ondsko och arghet trätor och twistigheter dageligen tillwäxa, så att ordinarie häradztinget på åthskillige ställen icke en eller twå dagar, uthan offta en eller flere weckor för de månge instämbde sakers skull kommer på ett ställe att påstå, så wille det ändå synas wara en stor swårhet för den tillstädes warande parten, det ware sig kiärande eller swarande, att till tingetz sluth upwachta, emädan dommaren tillförenne icke har mackt att dö i saken, och att effterlåta parten igen att resa ifrån tinget på någon tijd, wille och wara osäkert, effter ibland tingen, som i början synes hafwa det uthseende, att de långt nog torde uthdragas, genom det parterne till en stor dehl förlijkas, eller elliest ett och annat infaller och föredrages, hwarigenom actionerne wid det samma tinget abbrevieras, mot förmodan snarare slutas skulle; altså synes ännu doch oförgripeligen af mig påmint, att parterne i ty måhl till en god lindring och afkortning i processen lända skulle, om, sedan parten till en wiss dag wore instämbd – hwilket, att parterne till wisse dagar instämmas, och så månge som dommaren tycker ungefärlig sig kunna afhielpa, en stor lindring wore, om det af alle häradzhöfdingar observerades – han då upropades, och ej tillstädes wore, saken wid andre upropet fölliande dag straxt måtte företagas och afdömmas, hwilkendera parten tillstädes wore eller borto, och uthan att dermed till tingetz sluth fördröija, ty om änskiöndt det will inwändas, att den närwarande parten ändå wid slutet har att wänta genom expensers tillerkiennande sin satisfaction för drögzmålet, så är doch offta tijden för parten så kåstbar, att han derigenom mer förlorar, än dommaren honom i expenser kan tillerkiänna; under tijden är och den partens, som treskas, fattigdomb i wägen, att den andre eij kan blifwa i det fall skadeslös. Elliest hwad och dommaren i detta fall anser, så händer härwid, att parterne de förste tingzdagarne sällan infinna sig, fast dem än plicht för upropets försummande pålägges, effter de weta, att förän tingetz sluth, någondera af dem frånwarande, intet blir dömbdt i saken, men wid tingetz sluth komma parterne hopetals, af dem, som ärna inställa sig, och deras saker, som in contumaciam skole dömmas, komma och äfwen då alle på en gång och wid slutet, hwarigenom mot förmodan tingztimman längre, än man förmoda kunnat, uthdrages, då i synnerhet till stor swårhet äfwen för dommaren, när den ene tingzterminen föllier på den andre, och alle dommar måste wid tingzplatzen expedieras, innan dommaren derifrån afreser.

2:o. Händer och under tijden wid häradzrätt i synnerhet i sådane saker, som af någon särdeles importence och widlöfftighet äro, att kiäranden sin sak skriffteligen agera söker, och alt derföre, då han änteligen till städes kommer, inlägger en widlöfftig libell och deduction öfwer saken, med derwid fogade allegater, på hwilken altså och swaranden söker med skriffteligit swar att inkomma, hwilket icke giärna honom kan nekas, men offta dertill den tijd erfordras, att han icke till tingetz sluth dermed inkomma kan, eller tingzrätten tinget dereffter uppehålla, hwarföre wille synas, till widlöfftighetz afkorttande i detta måhl lända, om den kärande parten, som af slikt skriffteligit actionnerande sig betiena will, eller saken och dess beskaffenhet så är, att han det icke giärna undgå kan, i synnerhet en hop skriffter och documenter att allegera, måtte påläggias straxt wid citationens uthtagande hos häradzhöfdingen öfwergifwa den libell eller deduction med dertill hörige allegater, som han i sielfwa saken wid häradzrätten wore sinnad att insinuera, hwilken då straxt swaranden till förklaring, att dermed in termino comparationis inkomma, måtte blifwa communicerat; men och derhos, på det att någondera parten wid häradzrätten eij måtte bruka någon onödig widlöfftighet i skrifwande, wore mycket wäl, om och derpå någre wisse böther sattes, icke mindre än det i Kongl. stadgans om processen 4 § finnes exprimerat, när således i rådstugu- och ciämbnärsrätten händer, warandes fast större missbruk med widlyfftigt skrifwande under tijden wid häradz- än ciämbnärsrätterne.

3:o. Det blifwa och månge saker till lång tijd uthdragne, ja, och understundom alldeles komma att stadna, saksökianderne till stor nachdehl, derigenom att då anten flere warit effter någon arftagare, och emot dem någon action skall institueras, eller elliest äro i något måhl interresserade, saksökianden icke kan dem, som widt ifrån hwarannan på aflägne orter äro skingrade, tillsammans instämma, exciperandes altid de närwarande att swara, intill dess samptelige interesserade lagligen stämbde blifwa; likaledes händer och, att en och annan, som äger anten någon egendomb allena, eller som interressent med andre, är på widt aflägne orter stadd, och under tijden i långan tijd okunnigt, hwar han sig uppehåller, imedlertid der någon nödigt hafwer någon twist med honom att uthföra, han icke kan komma dertill, effter han icke weth, hwarest han rätta ägaren citationen kan tillställa, förebärandes altid och gemenligen de, som egendommen imedlertid förwalta, att de ingen fullmacht hafwa att swara i något måhl, som twistigt förefalla kan; det torde alt derföre icke ringa förkårta den widlöfftighet i processen, som wid slijke saker förorsakas, om wid sådane händelser, der flere arfwingar i ett sterbhus äro, som ifrån hwarannan söndras, så och der någon, som på en ort sin egendomb hafwer, men fiärran afreser, måtte förbindas att ställa och förordna en wiss och dommaren i orthen kungiord laga fullmächtig, hwilken i alla förefallande ährender måtte swara och rätt giöra, hwad sterbhuset eller den i orthen belägne egendommen angående kunde nödigt wara för dommaren att draga.

4:o. Ehuruwäl och hälsosampt, Kongl. stadgans om processen af åhr 1695 1 1 § om dilationer och skåtzmål stadgar, att när någon för saksens widlöfftighet, flere skiähls och wittnens anskaffande eller annor laga förfall något upskåf och dilation begiärer, då han borde sina beswär angifwa, eller elliest sin wederpart swara, att då dommaren tillåtes att pröfwa och öfwerläggia, om sådant upskåf är skiähligt och sedan sådan tijd föreläggia, som han finner nödwändigheten fordra, och för honom kan wara förswarligit; doch likwäl medelst det förberörde punct in fine medgifwer, att den, som finner sig med sådant sluth beswärad, må öfwer häradz- rådstugu- och lagmansrätterne sine beswär inför håfrätten angifwa inom den tijd, som uti 18 § om laga wad förmäles, will sig den swårhet yppa och tijdzens uthdragande i processen, att såsom häradz- och lagmanstingen allenast wisse tijder om åhret hålles, det senare en gång allenast, men det förre högst 3:ne gånger, sombligestädes 2:ne och på en dehl orter allenast en gång om åhret, som bruket och sedwanan der altid warit, altså taga de parter i synnerhet swarander sig gott tillfälle att uthdraga tijden, i det de, som det sökia, esomofftast för sådane orsaker skull, ja, uppå ett blott angifwande om flere skiähls och wittnens anskaffande, dem de en gång icke kunna specificera, dilation och upskåf till nästa ting, förtröstandes sig derpå, att Om än skiönt dommaren pröfwar rättwist, dem ett sådant begärt anställd att afslå, måste han doch stadna med saken det tinget, för den tijd dem lembnad är att sine beswär öfwer sådant dommarens uthslag uti Kongl, håfrätten andraga, derigenom de få uthdraga saken till näste ting, efter dessemellan ingen tingztima infaller, eller rättegång wid den instantien hålles; och har man fuller icke så aldeles klart funnit af bemälte punct, att dommaren borde stadna med saken, när den begiärte dilationen blir afslagen, men så har doch praxis det wijst, i ty att wid de högre domstohlar det är räcknadt och förklarat för en fehlachtighet, när dommaren wid underrätterne på landet afslagit det begiärte upskåf och dereffter wid samma ting definitive dömdt i saken, och den parten in contumaciam, som, sedan han genom inlagd skrifft och för hwariehanda deri förebracht orsak sökt upskåf i saken, wid samme ting, som gemenligen af den, der treskas will, skier, sig icke infunnit, eller kommit så när, att han kunnat afwachta resolution om sin begärte dilation och sig dereffter rätta, det han likwäl synes bordt, hafwandes altså hwad dommaren i slikt måhl dömdt blifwit å högre orth aldeles uphäfwit och saken åter å nyo igen kommit att uptagas; nu som hwad kiäranden widkommer han, då han saken för rätta draga will, och den effter föregången stämbning incaminerar, bör och kan wara färdig med de skiähl, som han å sin sijda till att bewijsa sitt kiäromåhl bruka will, swaranden öppet står så wäl wid detta tillfälle som andra, då han in contumaciam dömmes, att åtherwinna saken wid nästa ting, om swaranden hafwer skiähl dertill, så lembnes till höga wederbörandes ompröfwande, om icke i sådane fall, när dommaren finner det begärte upskof och dilation lända allenast till saksens uthdragande, han, omskiönt den parten, som det sökt, sedan det wordet honom afslaget, wid rätten sig widare intet instälte, eller den gången swara wille, måtte saken inom samme tingz sluth med enteligit uthslag af hielpa, det swaranden, om han dertill skiähl hade, wid näste ting hade macht att åtherwinna, doch detta på dommarens answar altid lembnadt, om han ett för skiählige orsaker begärt anstånd icke bewilliar.

gg) Justitia: betiänte i Östergiötland.

§ 1.

1:o. Uti den 1 § af Eders Kongl. Maij:tz nådigste rättegångzstadga af den 4 Julii 1695 förmäles om tingens uthlysande, att lagmannen så wäl som häradzhöfdingarne böra effter föregången communication med landzhöfdingen tingen så långt föruth låta uthlysa etc., hwilket på någon tijd således practiserat blifwit, att sedan lag männen med häradzhöfdingarna herrar landzhöfdingarne uti ortherne gifwit tillkänna hwad tingztermin de beqwämligast funnit, hafwa hem: landzhöfdingarna ordres derom till cronofougdarne affärdat, som sedan tingzterminerne publicera och uthlysa låtit; men som härwid undertiden händer, att innan lagmannen och häradzhöfdingarne kunna tå swar, om wijd de af dem projecterade tingzterminer något blifwer påmint eller och att de derpå uthlysta warda, hwarförinnan inga citationer kunna uthfärdade blifwa, tijden kommer att uthlöpa, så att de lagsökiande parter, särdeles de, som uthom lagsagun kunna wistande warda, få tillfälle att klaga öfwer terminernes kårtheet citationerne att uthtaga och dem deras wederparter behörigen tillställa, så att de och offta på sådant sätt få det beswäret och omkåstnaden att å nya stembning uti samma sak uthtaga; hwarföre Eders Kongl. Maij:tt uti diupaste underdånighet underställes, att som tingen böra på wisse och dertill uti rättegångzordinantien uthsatte sampt långligen brukade terminer om åhret hållas, om icke fördenskull lagmännen och härad:- höfdingarne sielfwe må sådane tingzterminer oförändrade få uthlysa låta, lijkmätigt lagens klara ord och innehåld uti Tingmålabalkens 11 cap., sedan de dem landzhöfdingen i orthen behörigen hafwa notificerat.

2:do. Sedan så finnes wäl uti samma första paragraph eller punct exprimerat och stadgat, huru stämningar så på landet som uti städerne wederparten tillställas skohle; men så förefalla doch icke sällan sådane qvæstioner wid lagmansrätterne, att oansedt uti en appellerad sak citationen blifwit uthagen af den appellerade och han genom gode män sökt att kunna dem samme wederparten uti händt! ställa, men något förseende med stämbningens inhändigande förelupit, antingen på något annat sätt eller att appellatus, som på åthskillige ställen hemwister hafwa kunde, nyligen wara bortrest ifrån det ena stället till det andra, och den appellerande då lembnat citationen hos sin wederpartz fållk uti det förra hemwistet, som den samma sedan icke ifrån sig skickat, uthan den swarande derföre desertion uti wadet påstår; altså som Eders Kongl. Maij:ttz stadga fullan så wida är klar, att den, som genom citations uthtagande till nästa lagmansting, sin interponerade appellation icke fullföllier, har giordt sig dess widare talan förlustig, men som derhos eij finnes omrört, om wid sådan händelse, som ofwanförmält är, en appellerad sak äfwen så wäl skall för desert och försummat ansees, som hade ingen citation deruti warit uthtagen, uthan alt försummat och efftersatt blifwit, hwarföre synes oförgripeligen nödigt, att häruthinnan något uthtryckelig hwar och en till rättelse stadgat och förordnat blefwo.

§ 2.

1:mo. Såsom uti denna 2 § förordnas, att parterne böra på häradztingen tijdeligen effter förrättad gudztienst och straxt rätten sig sätter wara tillstädes, så synes oförgripeligen nödige för bättre ordning skull, att en wiss tijma determineras, när gudztiensten begynnas böör, och ett wist straff for dem af parterne, som gudztiensten uthan laga bewist förfall försumma.

2:do. Hwarhos och uti underdånighet påminnes, om icke länzmännerne böra straxt, wid straff tillgiörandes, sig i begynnelsen af tingen inställa och dersammastädes sedan till slutet förblifwa, efftersom dommaren offta derigenom uti sitt embetes förrättande hindras, att han ingen af executionsbetiente wid handen hafwer, som wid ett och annat förefallande tillfälle honom behörigen kan adsistera.

3:o. Stadgas uti samma punct om contumaciædommar, nembligen att om den stämbde intet kommer, eller sig eij angifwer, eller wijsar intet laga förfall, tå skall i saken effter dess beskaffenhet dömmas sampt dommen gå till uthmätning, och den, som tappat, det wid nästa ting få åtherwinna; men som det och undertijden händer, att den stämbde wäl sig infinner och sisterar, men doch uthan att förwänta, att saken blifwer till slut examinerat och undersökt, eller alla deruti producerade wittnen afhörde, nachlässigtwijs afreser; hwarföre underdånigt underställes, om icke en sådan äfwenwäl icke allenast för contumax ansees skall, föruthan att han och för sijdwördnat emot rätten plichta bör, uthan och hafwa giort sig genom en så beskaffat contumacia aldeles förlustig all rätt saken att få åtherwinna, om han deruthi succumberar.

4:to. Uti contumaciæsaker är och förordnat, att den, som tappat, skall wid nästa ting, sedan han om dommen är ansagd, eller execution sökt, saken få åtherwinna. Men som det esomofftast sig tilldrager, att den part, emot hwilken någon contumaciædomb uthfallit, sig deröfwer uti håfrätten beswärar, som woro derwid någon fehlachtighet emot processen förelupen, i anseende hvartill samma domb skall ändras eller uphäfwas böra, kunnandes i håfrätten någon lång tijd uthgå, innan deröfwer blifwer resolverat, så att den klagande parten, i fall han der förlorar, intet kan af nästa ting, ifrån det contumaciædommen uthföll, sig till åtherwinnande betiäna; hwarföre synes nödigt, att och uti sådant måhl något allmänt statuerades, antingen att den, som hafwer contumaciædommen emot sig, bör niuta tijd till nästa ting, effter det Kongl. håfrättens resolution uthföll, saken att åtherwinna, eller och att han all widare tahlan skall förlustig wara.

§ 4.

Wid den 4 puncten påminnes uti underdånighet, att en miss plicht jämbwäl må uthsättias för dem, som wid lagmansrätterne antingen listigt omgå med sine skiähls innehållande och opskiutande, eller och bruka onödig widlöfftighet uti skrifwande. Hwar hos som uti bägge berörde måhl ett lijka straff är uthsatt, så underställes oförgripeligen, om icke den med swårare straff bör beläggias, som med skiählens innehållande listigt omgår, än den, som allenast uti skrifwande onödig widlöfftighet brukar, efftersom den förras förfahrande uthaf ett lastbart upsåth härflyter, och det senare kan offta war: innocent. och skie uti tankar, att sin mening dess tydeligare kunna explicera.

§ 8.

Uti denna puncten förordnas uti appellerande måhl under lagmansrätten, att den förra dommen, nembl. häradzrättens, bör stadfästas och exequeras, om han, som wädjat hafwer wid lagmansrätten, uthan rätta bewiste förfall aldeles utheblifwer; hwilket oförgripeligen således synes wara till förståendes, att den wädjande antingen aldeles försummat citation att uthtaga, eller och den wäl uthtagit, men intet wijdare om dess lefwererande till wederparten sig bekymbrat; hwarwid uti underdånighet påminnes, att kan wid lagmansrätterne undertijden sådane måhl förefalla, att den wädjande, som wid häradzrätten uthan fullmächtig saken drifwit, uthaf långlig siukdomb blifwit behäfftat, den tijden som stämbningen till lagmanstinget skolat begiäras och uthtagas, eller och han intet ehrhållit häradzdommen, förr än så seent och in på lagmans tingztermin, att han ingen tijd hafft stämbning att uthsökia; om icke fördenskull införas kunde, huruwijda sådant må uti consideration wid lagmansrätten få komma, när det behörigen bewijses.

§ 10.

Angående procuratorer påminnes uti underdånighet, att rätterne kunde få tillstånd att recommendera och uti Kongl. håfrätten föreslå sådane personer till advocater att antagne blifwa, som dertill tienlige pröfwas, och att inga dessuthan måtte tillåtas wid rätterne att advocera, som icke äro effter förordningen dertill authorizerade.

§ 11.

Wid denna puncten påminnes, att hwad Eders Kongl. Maij:tt genom dess förordning af den 15 Aprilis 1703 angående prælimmaire och processuale twister nådigst behagat igenom stadga och påbiuda, uti processen införas måtte. Och emedan såwäl uti det der på den 6 Junii samma åhr uthfärdade universale som och uti förordningen om wittnesmåhls twister af den 5 febr. 1697, som uti den förbemälte påberopas, är förordnat, att den, som finner sig med någon i sådant mål uthfallen resolution beswärat, skall i stället för laga wad straxt angifwa hos dommaren, att han med dess fälte uthslag intet är nögder; så synes nödigt, att och exprimeras kunde, i fall någon part sådant efftersatte och försummade, huruwida saken hos öfwerdommaren skall böra uptagas, eller för desert förklaras, till förekommande af de twistigheter, som derom offta förefalla, hwilka uti håfrätterne olijka ansedde blifwa.

§ 16.

Wid parternes anslående till dombs wid lagmansrätterne underställes uti underdånighet, om det icke kunde wara nog, att dommen nästa dagen för dess publicerande anslås, såsom nu uti håfrätterne practiceras; efftersom aldenstund ingen domb kan anslås, innan den samma är färdig, lagmansrätten, sedan de sidsta sakerne äro afslutne och dommen deruti upsatt, elliest kommo att sittia twenne dagar fåfäng, innan samma dommar publicerade blifwa.

§ 17.

Uti denna paragraph förordnas, att den, som från underrätterne under Kongl. håfrätten wädiat, skall låta till wederpart kundgiöra, att han emot dommen wädiat; hwilket der det försummas, så är wäl praxis, att saken då förklaras för desert, men som uti denna paragraph icke är expresse uthsatt, att så uti detta måhl förfaras skall uthan allenast af sakzens beskaffenhet så slutas, alldenstund notification i stället för citation, som förr brukelig warit, är introducerar; altså synes nödigt, att något uthtryckeligen härom införes, såsom och om terminen, inom hwilken notificationen bör præsterad om. till förekommande af de twistigheter, som härom i så måtto offra yppas, att den swarande parten påstår sig för sendt notificationen ehrhållit hafwa, så att han intet hafft behörig tijd och rådrum sig emot sin wederpart att inställa, och fördenskull desertion påstår.

§ 18.

Såsom det icke allenast till de civile wid dombstohlarne fors fallande sakers skyndsamme förhielpande till sluth och ändskap, uthan och till förekommande af åthskillige oreder, som genom långt tijdens förlöpande kunna förorsakas, länder, att en wiss tijd är föreskrifwen, inom hwilken de rättsökiande hafwa sina klagomåhl ifrån den en! domstohlen och instantien under den andra att fortsättia; så synes och det oförgripeligen uti criminalmåhl äfwen wäl kunna rum hafwa, så att de, hwilka af underrätternes uthslag uti sådane måhl, som intet äro af den beskaffenhet, att de Kongl. håfrättens ompröfwande af dommaren sielf straxt underställas, finner sig på något sätt graverad, icke må fritt hafwa, när honom så behagar, sig deröfwer att beswära, uthan förbindes det inom en wiss tijd och uthsatt termin att giöra; hwarhos man icke kan underlåta att påminna och Eders Kongl. Maij:ttz nådigste godtfinnande underdånigst hemställa, att som qværela nullitatis härtill hafwa warit perpetua, hwarigenom offta stora irringar äro förorsakade så uti en som annor måtto, och beskaffenheten uthaf sakerne blifwit uti mörker försatt genom de många ändringar, som med tijden kunna förefalla, när åtahl straxt uti slijke måhl icke anställes, hwartill och kommer att dominia rerum således och blifwa incerta, som stor olägenhet med sig förer; om fördenskull icke skulle nödigt pröfwas, att jämbwäl sådane qværeler inom en wiss tijd af 3 åhr eller flera circumscriberades och inskränktes, hwilket synes tillfälle till åthskillige confusioner och oreder afrödia och förtaga.

§ 20.

Sidst, såsom uti denne 20 punct är stadgat, hwad straff den skulle underkastad wara, som uti håf- rådstugu- och ciämbnärsrätterne otiänlige personer upskickar, så påminnes uti underdånighet, om icke för lagmans- och häradzrätternes heders bibehållande jämbwäl böra med straff beläggias, som bemälte rätter på sådant sätt sijdwörda, hwarom uti berörde punct intet exprimerat och uthsatt är, uthan allenast angående dem, som slijke otienlige personer uti håfrätterne och stadzrätterne upskicka.

hh) Häradzhöfdingen Lars Stridzberg.

Ad § 1.

Till häradztingen synes åtta dagars stemning föruth giöra fyllest i små saker, när muntelige stämningar ske, äfwen som förordnat finnes, att i sådane små saker parterne instämmas på nästa dagen föruth till cämnärsrätterne.

Ad § 2.

1. Effter opropen stå för sig, så att den frånwarande sättes böter à 1 dahler s:mt för hwarthera, som försummes, och utheblifwande ifrån hela tinget står för sig, så att käranden plichtar 3 dahler s:mt och swaranden 2 dahler s:mt; fråges, om böterne för opropen skola inräknas uti böterne för hela utheblifwande, eller om the skole beräcknas och påläggias hwar för sig.

2. Qværitur etiam, huru månge upropen skole wara, innan saken optages och afgiöres, ty tinget kan påstå 4 à 5 dagar, och ther en opropes alla dagarne, och man sig försummade, om han för hwart oprop skall plichta, eller allenast för twenne uprop, effter hela swarlösen uthsättes till 2 dahler s:mt för swaranden och 3 dahler s:mt för käranden.

3. Här stadgas, att om både parterne blifwa uthe, skall käranden böta 3 dahler och swaranden 2 dahler s:mt, sed qværitur, i hwad måhl och effter hwars pådrifwande, jembwäl om parterne icke må förenas och slippa gå till tinget, fast stämning är gången i saken.

Ad § 4.

1. Här uthsättes allena theres straff, som med skählens innehållande och upskiutande listigt omgå wid håfrätten, rådstugurätten och cämnärsrätten, men wid lagmans- och häradzrätterne intet; som likwäl synes äfwenwäl nödigt wara.

2. Under samma straff synes också the kunna comprehendens som intet willja swara till hufwudsaken, uthan illisteligen giöra inkast att få interlocutoriedommar, som kan appelleras emoth, att therigenom uthdraga tijden.

3. Elliest till rättegångens lindring och widlöfftigheters afkortande wore tienligit, att parterne blefwe pålagde strax i begynnelsen opgifwa statum qvæstionis uti det måhl, som the wore stridige öfwer. inför dommaren, så att han genast kunde finna, hwaruthinnan theras twist egenteligen bestode, att them så mycket snarare och tydeligare skillia; hwarigenom många omsvep och kringgånger kunde warda afhindrade.

Ad § 23.

Hwarest tahlas om förlikningar. 1. Qværitur, om icke en sal: räknas wara anhängiggjorder, när citation i den är gången; men 2. om parterna, sedan citation är gången, förlikas, och ingenthera wid häradztinget sig infinner, att angifwa förlikningen, frågas, om hvarthera parten skall bötha 5 dahler s:mt, eller om the skola böta halfparten hwar, eller hwilkenthera skall wara skyldig i rätten angifwa förlikningen, antingen käranden eller swaranden, när sådant wid sjelfwa förlikningen intet är afskiedat, uthan bägge slå det i vädret 3. Emedan det förordnat är i den 2 §, att när bägge parterne blifwa uthe på skedde stembning, så skall käranden plichta 3 dahler s:mt, och swaranden 2 dahler s:mt, och i denne 23 § förordnas, att the skola wara förplichtade wid 5 dahler s:mtz straff uti häradzrätten angifwa sin förlikning, om de den med hwarandra ingådt; ty yppas theraf detta dubium, uti hwad måhl den 2 § skall allegeras att dömma effter, och uthi hwad måhl den 23 §, eller om bägge paragrapherne äre till förstående om samma måhl, effter som när kärandens 3 dahler s:mtz böther lägges tillhopa med swarandens 2 dahler s:mtz, giöra the tillsammans 5 dahler s:mt, som i den 23 § äfwen uthsätties för straff; eller om the disjunctive skola wara till förstående, sådan the hwar för sig satte äre, så frågas strax, om the särdeles skola plichta för utheblifwande effter den 2 §, och särdeles för det de intet opgifwit sin ingångne förlikning. Ratio dubitationis är denne, att effter den 2 § är saken ännu intet satter eller ändader, uthan actor kan den ytterligare uthföra, ther han sina förfall kan bewijsa, men effter den 23 är saken helt stillader genom förlikning; hwilka dubia allenast genom någre ordz tillsättiande kunna betagas. Och ändoch en billig dommare skulle kunna detta biläggia, likwäl är bäst, att lagen sådant uthtryckeligen uthsätter.

Ad § 24.

Såsom rätterne åthwarnas intet oppehålla parterna genom onödige interlocutoriædommar, så är intet mindre nödigt, att parterne tillhållas genast swara till hufwudsaken, och åthwarnas intet äska några interlocutoriedommar, att therigenom sökia tillfälle genom appellation uthdraga sakerne, uthan dommaren fridt stå, när han ser sådan illistighet will brukas, gienast afgiöra hufwudsaken effter den partens skähl, som them producerar, considererandes den andre parten, som sådane grep will bruka, såsom han intet comparerat, ty det kan wara lijka mycket att intet comparera och comparera, men intet swara till saken.

ii) Borgmästare och råd i Gefle.

§ 4.

Kongl. processen 1695 den 4 Julii förmår fuller, att alla skiähl och bewijs in prima instantia måste inläggas wid both, men så finnes sedermera fullmächtiger, som sådant innehålla, till dess de per appellationem kommit till den andra och 3:ie instantien, förebärandes sig dem förr eij kunnat hafwa eller hafft, hwarigenom saken, som in prima instantia kunnat debatteras, kommit att uthdragas till wederpartens stora skada och omkåstnat; härjempte och mången contrapart, som saken elliest kårth och munteligen wille uthföra, uppehåller, och dess rättz åthniutande hindrar, warandes saken offta af så ringa wärde, att expenserne långt och mångdubbelt öfwer sielfwa fordran komma, hwartill doch för gienare wäg skull effter ransakning äro muntelige förhör, samt relationerne nödige ledsagare; fördenskull synes till underdånigt och oförgripeligt förslag nödigt, juramentum calumniæ in prima instantia och in limine processus afläggas uthan nekande af principal och fullmächtigen; och att allenast en skrifftwäxling af hwardera parten i de små saker må tillåtas, sampt sedan de muntelige förhören, så många som nödige finnas, effter den andra skrifftwäxlingen är allenast repetitio priorum.

§ 6.

Wid slutet af denna punct tahlas om dem, som wädja willia, att de inför sittiande rätten det giöra skohla inom 3:ie dagen, men som det kan offta hända, att inom den föreskrefne tijden ingen sammankomst i ciemnersrätten skier, och således den part, som åstundar wädja, intet har tillfälle att giöra det inför sittiande rätten, så synes oförgripeligen nödigt, att, som tillförne warit wanligit, käranden tillåtes intra fatalia deponera appellationspenningarne hos præsidem eller, när han icke är hemma i staden, då hos någon af bisittiarne.

§ 10.

Här tahlas i denna punct om procuratorers och fullmächtigars felachtigheter, och dem att förekomma, så synes nödigt till iustitiens fodersammare låpp, att såsom Kongl. Maij:tt genom speciale hälsosamma resolutioner förordnat, att inga otienliga personer dertill måge brukas, ochså till hwars och ens så mycket bättre warning och underdånig rättelse uti processen kunde inflyta, det ingen tillåtes procurera för några parter, uthan han icke tillförne är bekant af den redelighet och uprichtighet, som en sådan person bör wara, och jembwäl inför rätten, der han sin tienst giöra skall, aflägger dess trohetz- och redelighetz ed, hälst effter man härtill måst erfara, att parterne låta skrifwa för sig inlagor af otienligit follck, som platt ingen kundskap hafwa eller wetta, hwad rättegånger hafwa att betyda, hwaraf händer, att af deras skrifter parterna offta emot hwarandra uphissas till ondska och bitterhet, hwilket att slätta och förekomma längre tijd tarfwes och uthdrages, än till sielfwa hufwudsakens afgiörande; fördenskull synes nödigt, att så många edswurne redelige procuratorer i hwar stad antages och af landzhöfdingen i orthen eller rätten authorizeras, sampt lijflig ed aflägga, som nödigt effter ortens beskaffenhet betarfwes.

§ 11.

Uti denne punct tahlas om dilationer och skåtzmåhl för parterne, att det skall tillåtas endera parten uppå begäran skaffa sig flere skähl och wittnen, då han borde sina skiähl angifwa och sin wederpart swara; så synes i detta måhl, att parterne kunna förblifwa wid den 4 §, som pålägger dem uti första instantierne tydeligen och noga framföra alt hwad till saksens upplysning tienar med alle dess bewijs, skiähl och documenter, och intet deruti förbigå och till öfrige instantierne lembna och upskiuta, och det så mycket skiähligare, effter som hwar och en bör komma för rätten så beredd, att honom intet bewijs fehlar wid första instantien; skulle och någon gång dommaren pröfwa sådant skåtzmåhl wara helt nödigt och skiähligt, att då emot ett sådant interlocutoriæsluth ingen appellation må ifrån 2:re instantien tillåtas, på det att en illwilliande part må betagit blifwa, draga uth tijden och bringa sin contrapart på skada och omkåstnadt, fast än den uti ingen dehl woro solvendo.

§ 12.

Här förmäles om parternes utheblifwande wid stadzrätterne och contumaciedommar, jembwäl tillåtelse att inom 1 månadh få upp saken igen i samma foro, hwilket oförgripeligen synes efftertänkeligit, att en dommare uti samma sak kommer att giöra twenne dommar, så och ett beneficium, som illa intentionerade parter missbruka; och fördenskull underdån-ödmiukeligen underställes den högl. Kongl. justitiærevisionen, huru wijda ändring därutinnan kan wara nyttig, att hwar måtte låta sig så mycket mehra angelägit på laga stembning sistera, när de icke wijdare i samma foro få upp saken, uthan måste sökia öfwerdommaren, och således effter den 2:ra punct ingen effter undfången stembning tillåtas absentera sig att swara sin contrapart till rätta, med mindre han wijsar etthera af de 8 eller sådane andre oungängelige förfall, som synes skiähligare effter förra tijders praxin, så att den, som en gång lagligen stembd blifwer till rätta af sin contrapart, och intet laga förfall kan wijsa, han bör och sin contrapart swara sielf eller genom fullmächtig, som saken är till; men sedan parterne finge den licence att inom en månad få upp saken igen, hafwer man offta erfarit, att swaranden giort lijka, om han på den första stämbningen welat bemöda sig att swara eller intet, uthan således förachtat justitien, hwilket dess beneficium en sådan intet bör niuta, uthan synes denne licencen gifwa parterne tillfälle att uthdraga tijden och giöra dommaren dubbelt beswär, som till äfwentyrs skal sielf förändra sin egen domb, allenast för den sielfwichtige partens egenwilliga utheblifwande wid första comparitionsterminen; så underställes ödmiukligen den högl. Kongl. justitiærevisionen, om icke parterne detta sielfzwåld kunde betagas och inskränkas.

13 §.

I denna punct tahlas om relationer, som förordnas böra slö: uti cämnärs- och rådstugurätterne; och som händer derwid offta, att parterne föra sina saker mäst skriffteligen, ehuru ringa de äro, och begynna således med skriftwäxlingar 2:ne af hwardera parten, som härtill skiedt är, som först drager uth en månad, effter som de påstå lijka som i högl. Kongl. håfrätten att få behålla hwarandras skrifft i 8:ta dagar, innan de derpå swara; sedan, der relationer skola skie, fordras och 8:ta dagar för hwardera parten, som blifwer 6 wechor till sakens ventilation och afdömmande torde och fordras 1 à 2 wechor effter saksens wicht och wärde, blifwandes således 8 wechor; dy underställes ödmiukeligen högl. Kongl. justitiærevisionens högwijsa omdömme, 1:o om icke parterne uti de mindre saker, hwaröfwer en skrifft på 1 tijmma eller annan kan förfärdigas, måge benöija sig med tijden till nästa rättegångzdag, ifrån det han henne emottager, och icke dermed dröija 3:ne rättegångzdagar öfwer; 2:do angående relationerne, så tyckes de uti mindre saker wid underrätterne intet wara af nöden, särdeles när parterne det intet begära eller åstunda, uthan synes mehra, jempte de onödige månge skrifftwexlingar, wara tillfälle att uthdraga tijden och hindra justitiens fodersamma lopp.

Den 17 § 1695 åhrs process gifwer anledning, att ifrån lagmans- rådstufwurätterne och dombcapitlen ingen stämbning är nödig, uthan åligger den parten, som tappat- och wädjat, notificera och giöra à wederpart kunnigt, att han mot dommen appellerat, så att parten då kan sig till rättan tijd inställa, emottaga och swara på dess beswär, wid saksens förlust; nu uthtrycker berörde punct intet, huru lång tijd notificationen om appellation för comparitionsterminen bör skie; fördenskull synes wara nödigt, att den wädiande parten blefwo imponerat straxt sin wederpart om sin interponerade appellation kundgiöra.

§ 24.

Förbiudes dommaren att fälla onödige interlocutoriæ- och upskotzdommar, uthan parterne i det måhlet, de twista om, måge tydeligen och fulleligen wara åthskilde, och icke med några onödige interlocutorier och afskieder samt upskoffzdommar belastas och uppehållas; så finnes det uthaf dagliga förfarenheten, att dommaren och rätterne gierna giöra flijt, så mycket som möijeligit är, att undfly alla interlocutorier, att saken alt med en gång afgiöra, der icke desto större orsaker äro att skrida till interlocutorier; men det är att beklaga, att en stor dehl parter, och särdeles de, som andras goda om händer fådt, blifwa dragne för rätta, och se sig icke undkomma betalningen, formera allehanda præliminairqvæstioner, hwaruppå de sökia rättens uthslag, som de jembwäl undfå, och effter omständigheternes öfwerläggande, när debitoren succumberar, söker han straxt deremot appellation till högl. Kongl:e håfrätten, och fast appellationen förwägras att emottagas, effter saksens beskaffenhet, så påstår han icke desto mindre rättens attest om appellations tillbud att dermed sökia högl. Kongl:e håfrätten, hwarwid rätten effter processen och andra Kongl. Maij:ttz nådige förordningar synes hafwa foug att fortfara med saksens laglige afslutande, och intet dermed stanna för sådane emot processen sökte upskåf, så mycket mehra skadelige för deras wederparter, som uti ingen dehl præstanda præsterat hos judicem a qvo, icke heller, när de komma tillbaka, wijsa någon attest, att saken är uti högl. Kongl. håfrätten uptagen; och på det en sådan tergiversant debitor må winna tijden, sine creditorer till skada, lembnar han sedan alt bekymmer att fullföllia sin sak och giöra sine ödmiuke påminnelser hos den högl. Kongl. håfrätten om uthslag, blifwandes således for en ringa interlocutoriæresolution hela hufwudsaken tillbaka, undertijden i någre åhr, dem till stor skada och hinder, som sitt goda på god tro uthländt; och ehuruwäl att i samma punct wid ändan tillåtes appellation, så wida som parten icke bindes eller beswäres till sielfwa hufwudsaken, så weth man sällan hända, att, när någon sådan interlocutaria skier, den icke något dependerar och rörer hufwudsaken, som ändoch är integra till dess sluth och uthslag. Lijka så förfares af illwilliande debitorer uti executionssaker, att oansedt obligationerne och skiählen synas wara klara efter Kongl. executionsstadgans innehåld; lijkwäl sökia debitorerne esomofftast inwändningar af för tijden hafwande räckningar med hwarandra, effter obligations datum, och annat sådant mehra inkast, och enär rätten finner och resolverar, att penningarne effter högbemelte executionsstadga böra deponeras, sökia de emot sådan rättens resolution appellation till högl. Kongl. håfrätten, och fast appellation intet tes, påstå de, som förbemält är, attestatum öfwer tillbudet, och sedan intet wijsa något attestatum om insinuation uti högl. Kongl. håfrätten, om de præstanda præsterat, eller deras sak der worden uptagen eller intet, hwarmedelst tergiverserande parten sökier winna tijden och uthmatta sin contrapart; kunnandes offta debitoren blifwa fallit eller dödzmåhl komma emellan, och creditoren såledz blifwa qwitt alle dess omkåstningar och capitalet med; synes altså högnödigt, att alle sådane hos judicem a qvo præstera præstanda, hwarigenom skulle hända, att högl. Kongl. håfrätten icke blefwo med sådane fåfänga ansökningar beswärat, och tijden icke så långt uthdragen, den :in hafwande till skada och afsaknat.

Så händer och offta uti criminalmåhl och injuriæsaker, att när någon part kommer för rätta och förmärker saken gå honom emoth. sökia de olaglige jäf emot dommaren och flere af rätten, till att def igenom winna tijden; och ehuru wäl rätterne dömma deras jäf olaglige, tillbiuda de straxt appellation till högl. Kongl. håfrätten, och enär det blifwer dem afslagit till sakens fodersamma sluth, uthtaga de extracta protocolli, och med dhem gå icke desto mindre per supplicam, kommandes tillbaka med ingen attest, om sådane interlocutorier blifwa upptagne eller intet, hwarigenom undertijden slutet öfwer swåra saker långt uthdrages; så synes oförgripeligen, att i sådane måhl, som röra ens heder och ähra, intet sådane upskåf måtte tillåtas och hindra hufwudsakens sluth.

Såsom laga wad och appellation uthan åthskildnat, icke under 50 dahler s:mt, allom är tillåten, de orther undantagandes, som på högre summor privilegerade, som Stockholm, Giötheborg, Fahlun Wiborg etc., så synes till processens afkårtande nödigt, det en wiss summa öfwer alt kunde uthnämbnas, som blifwer intet appellabel såsom förslagzwijs från cämnärsrätt 100 dahler k:mt, ifrån lagmansting och rådstugurätt 100 dahler s:mt, emedan gäldsaker af ringa wärde offta intet emot appellationspenningarne och omkåstnaden swara, och offta komma till partens stora kåstsamhet till en lämplig tijd att uthdragas, som på detta sättet kunde inställas.

jj) Iustitiæbetiente i Götheborg och Bohus lähn.

Ad § 1.

Till en lindring och afkårtning uti processens widlöfftighet synes det wara nyttigt, att häradzhöfdingarnes sommarting och lagmanstingen således hållas måtte, att de twister, som ifrån sommartingen wädjas under lagmansrätten, måtte wid samma åhrs lagmansting kunna instämmas, uptagas och afdömmas, på det saken icke måtte dragas i den widlöfftighet att hwijla till det fölliande åhretz lagmansting, hwilket synas kunna erhållas, om häradzhöfdingarne afgiorde sine sommarting till medium Iunii, och herrar lagmännerne uthskrefwe sine lagmansting till begynnelsen af Augusto.

Emedan och Sweriges lag och 1695 åhrs stadga förmå och innehålla, att wederbörande dommare, effter föregången communication med landzhöfdingarne, skohla låta lysa uth tingen, och det förnimmes olika practiseras, i det sådan publication på de mästa ställen skier af dommaren sielfwa, men på någon orth annorledes dermed förhålles, i det sådant förrättes i andrors nampn; ty synes det wara wäl, om en lijkhet derutinnan måtte hållas på alla orther.

Ad § 2.

Här förmäles, att medicorum och chirurgorum attester skola gillas för dem, som siuke ligga, till att wijsa laga förfall. Men som det händt är, och hända kan, att en sådan man, som uthaf någon rätt till en wiss dag instämd warit, är imedlertid blefwen siuk på en sådan orth å landet, hwar han ingen medicum eller chirurgum hos sig hafwa kunde eller winna deras attest om sin siukdom; ty giöres den underdånige påminnelsen, om icke rådeligt woro i denne § att bijfoga sådane formalier, eller andre trowärdige mäns attester och bewittnande, som dommaren för giltige pröfwa och erkiänna kan.

Eod. § circa finem. Wid slutet af denne § woro præsentes i olika meningar, i det en dehl förmena wara bokstafwens lydelse, att de böter, som äre pålagde parterne, när de bägge blifwa uthe, bön jämbwäl påläggias en part, som är borta, enär den andra är des, och det i consideration för den sijdwördnat, som synes genom utheblifwande wara tillfogat dommaren; men andra förmena, att samma böther intet äre applicable, när den ena parten är tillstädes, och den andra blir uthe, uthan då har den utheblifwande straff nog, att han förlorar sin sak, och om han derjempte skulle erläggia de wid slutet stående böterne, så skulle han lijda dubbelt, och om det hade want annorledes ment, så hade wäl penningestraff warit uthsatt wid den händelsen och casum, då en part är tillstädes och den andra är bom.

Ad § 4.

Denne § begynnes fuller sålunda: parterne skola uti första instantierne etc. Men när straffet wid slutet determineras för den, som emot §:s innehåll på något hinterlistigt wijs innehålla de documenter, som de anten hafwa, eller kunna hafwa hafft wid första instantien och der bordt ingifwa eller bruka onödig widlöfftighet i skrifwande, så talas intet om sådanes straff wid lagmans- och häradztingzrätten, som doch tycktes wara nödigt både för dommarens ocoh partens rättelse.

Ad § 9.

Att dommaren, ifrån hwilken lagwadt warder, måtte uti apostolis testimonialibus om sielfwa wädiandet förelägga appellanten så tidigt notificera sin wederpart om wadet, att han för sin person och med sine wittnen eller skiähl må hafwa råderum sig för öfwerdommaren att inställa, på det de enfaldige så mycket bättre kunde sig dereffter rätta, och kunde intet skada, om dommaren a qvo förelade appellanten en wiss dag till samma communication med sin wederpart effter distancen af orthen, som parterne boendes äre ifrån hwarannan.

Ad eund. §. Emedan och intet talas om juramentis calumniæ uti ting- eller cämnärsrätterne, och det likwäl torde hända, att anten den ena parten äskade densamma af sin wederpart, eller och dommaren af wisse skiähl och omständigheter uti första instantien funne en sådan ed nödig; ty hemställes Eders Kongl. Maij:tz allernådigste behag, om det icke kunde så wäl låta sig der giöra, som det elliest om de andre instantier redan stadgat

Ad § 17.

Det förmäles fuller wid slutet af denne §, att den under Kongl. håfrätten appellerande parten skall sättia full borgen för all widare kostnad och skadestånd, förr än han må sine beswär uti Kongl. håfrätten inläggia, och om han det eij giör, skall han wara sin tahlan förlustig; men som det intet säjes, hos hwem bemälte borgen skall sättias, ty hemställes underdånigst, om icke nyttigt woro sådant att nämpna, hwartill synes wara bäst, att det sker på den orthen, hwar dommen är afsagd, wadet skiedt och parterne äre hemma, emedan dommaren och parten då bäst känna borgesmannens willkor, om han är sufficient, och det elliest kan betaga tillfälle till præliminairmåhl i Kongl:ge håfrätterne, som gemenligen om cautionisternes sufficience och förmögenhet pläga upwäxa.

Ad § 20.

Emedan det icke specificeres i denna § ad verba så will och Kongl. Maij:tt etc. om dess straff, som för lagmans- och häradzrätterne uthskickar för sig drängiar, poikar eller andra otienlige personer, inlagorne antingen att ingifwa eller emottaga; ty synes nödigt, att det kunde införas, äfwen som det för de andre öfwer- och underinstantierne skiedt är.

Ad § 21.

Såsom längst för detta wisse taxer inrättade äre, huru och till hwad prijs rättegångzinstrumenter och resolutioner uthlösas skole, wid andre wäl inrättade dombstohlar" jembwäl wisse taxer och ordningar författade äre om advocaters och procuratorers arbetzlöhn för deras tienst och möda; altså hemställes Eders Kongl. Maij:tt underdånigst, om det icke wore rådeligit att författa en taxa, hwareffter advocater och procuratorer borde aflönas, när de betiäna parter, efftersom det förnimmes, att en och annan advocat öfwer billighet, sin egen möda och sakens wärde stegrar sin arbetzlöhn, så att mången part derigenom uthmärglas, eller aldeles intet kan sig af sådane personers hielp betiena.

Det giöres och en underdånig och oförgripelig påminnelse, att med executioners förrättande långsampt tillgår, sedan deraf är blefwin lijka som en särskilt instantie och mången måste resa långa wågar till att sökia uthmätning på en uthwunnen domb, sedan som hwarken befallningzmän eller andra betiente må sådant förrätta uthan ordres från sine förmån, förorsakandes sådant en stor widlyfftighet i processens äntelige slutande, som elliest undwijkas kunde, och lända till lindring för parterne, om dommare och rätterne effter lagen Tingmb. 27. och praxin in criminalibus måtte executionen i hafwa, hwilken det och synes bäst kunna giöra, som weta dommens innehåld och mening, och derigenom undwijka de förklaringar, som offta onödigt infordras och tijden förhala, och den rättsökiande parten lijsas dermed mycket, att han eij behöfwer långt resa om executionen, enär dommaren och nämbden altid måste bo inom jurisdictionen, warandes och uthmätningen en dehl af sielfwa processen, hwarmed hela saken sluten blifwer.

Såsom och en annan twistighet befinnes förefalla om jurisdictionen, dersom åthskillige stånd på landet, och särdeles i städerna, hwarest guarnizon eller ammiralitetzrätter concurrera och stöta tillsamman; och Hans Kongl. Maij :tt långt för detta allernådigst har stadgat något wist för ammiralitetzrätterne och deras jurisdiction uti förordningens § 7 och jämbwäl emellan de andelige och wärldzlige rätterne uti Kyrkiolagen; ty giöres den underdånigste påminnelsen, att uti den nya processen, som nu under händer är att utharbetas, något wist måtte indragit blifwa om jurisdictionens funderande emellan krigz- landz- och stadzrätterne, aldenstund Hans Kongl. Maij:t tillförne A:o 1699 den 25 Maii öfwer politie wäsendet i Stockholm ett wist allernådigst resolverat hafwer, och månge militairpersoner och andre lijkwäl söka att undandraga sine hustrur, barn och tiänstthion ifrån comparerande wid de andre rätterne, enär de dijt citerad: blifwa.

Wij lefwa och i den underdånige förhåppning, att de förordningar och Kongl. resolutioner, som angå processen, och uthfärdade blifwit, sedan rättegångzstadgan 1695 in Iulio uthkom, måtte jämbwäl blifwa inryckte i den stadgan, som nu så berömligen arbetes uppå, nembl:n om wittnensmåhls- præliminair- och processualtwisters afkårtande, desslikest om expenserne, jempte flere extensioner, som af Kongl. håfrätterne sedermera blifwit till underrätterne communicerade, då näst Gudz tillhielp och den höglofl. Kongl. lagcommissionens mogne förarbetande en fullkomlig rättegångzprocess förmodas kan.

kk) Kongl. Giötha Håfrätt. Vice præsidentens påminnelser.

1:o. Såsom lagmännerne mycket åthskilligt uthsättia sina tingzterminer, så att ingen part kan weta någon wiss tingztermin, uthan igenom lysning, hwarmed offta åthskillige orichtigheter förelöpa, så att på somblige orther lysningarne hafwa blifwit försummade, under tijden och parterne intet warit tillstädes, att de om lysningen någon kunskap haft, att de sin rätt kunnat bewaka, somblige lagmän ochså sine tingzterminer uti Iunii månad uthsättia, när allmogen med sin husbärgning mäst är occuperad, då och sommartingen mästedels påstå, så att de, som derifrån appellera till lagmanstingen, ett helt åhr wänta måste, hwilket alt igenom en wiss termin afböijas kunde, om Hans Kongl. Maij:tt allernådigst skulle behaga en wiss tijd till alla lagmanstingz hållande öfwer hela Sweriges rijke att förordna, som parterne uthan wijdare effterfrågan eller uhrsächt hade till att hålla sig wid. Hwartill i underdånighet kunde föreslås någon dag sidst uti augusti eller först uti september månad, då allmogen ifrån sitt trägnaste arbete kunde wara något mera ledig, sommartingen då wara håldne och de appellerade saker utan långt uppehåld straxt kunde komma under lagmansrättens skiärskådan, och derifrån under påstående session uti håfrätterne ageras och slutas kunde.

2:o. Wid den fierde puncten synes i underdånighet kunna påminnas, om icke parterne för skiählens innehållande och uppskiutande sampt onödigt widlöfftigt skrifwande äfwenwäl wid häradz- som cämnärsrätterne böra plichta.

3:o. Emedan offta finnes, att dommarena uti sine wittnesbörder om appellationer giöra en åthskillnad emellan de moment, som parten skall hafwa appellerat emot, utheslutandes de andre, hwaremot parten sedan, när han kommer för högre rätt, högeligen protesterar, säijandes sig aldrig hafwa begifwit uti de stycken, som dommarne ifrån appellationen utheslutit hafwer, men dommaren påstår sin dommareedz och protocolls richtighet; synes altså oförgripeligen alle distinctioner uti apostolis testimonialibus waro onödige, och att alla appellationer borde förstås emot hela dommen, så att den wädjande parten må stå fritt inför högre rätt, hwilket moment honom behagar att påtahla, ty elliest kunde underdommaren fritt lemnas, om han i något moment en part fovoricera will, det samma genom utheslutandet in apostolis testimonialibus att confirmera, så att parten inför högre rätt derpå icke tala får, ehuru gode skiähl han och dertill hafwa kunde.

4:o. Det befinnes ty wärre offta, att många parter och advocater äre så oförskiämde, att de intet blyas in för en sittiande rätt, uppenbara osanning att förebringa, till att dermed bemantla sin elaka sak, förmörka dess rätta sammanhang för dommaren och giöra både parten och dommaren mycket beswär och arbete, innan de kunna komma under rätta grunden, och anskaffa klare skiähl och bewijs till en sådan updichtat osanningz fördempande, dy synes till justitiens befrämjande nödigt wara, om jämbwäl i processen kunde införas, att den, som emot sitt bättre wettande inför en dommare antingen mundt- eller skriffteligen förebringar en uppenbar och bewislig osanning, skulle med någon wiss dertill statuerad plicht beläggas och ansats, hälst Hr. vice præsidenten icke weth, att någon, som sig deruti förgripit, derföre är lagligen kommit att umgiälla.

5:o. Det händer och offta, att en fredälskande och fattig part till att undslippa widlöfftighet och process stannar wid underrätternas dommar, fastän han icke fullkombligen det erhållit hade, som han kunde wara befogad till, men deremot en trätosam och mächtig wederpart för en ringa ting skull, som icke honom i alt så hade gådt tillhanda, förföllier den andra med appellation, hwarigenom händer, att den fredälskande blifwer twungen att föllia honom, och elfte! han icke appellerat, måste förlora det, som han med rätta hade bord! winna; altså hemställer Hans Kongl. Maij:ttz allernådigste behag Hr vice præsidenten underdånigst, om icke, när den ena parten appellerar, hans wederpart äfwenwäl må wara tillåteligit, om han finner sig något fog hafwa, mot dommen att tahla jure inhaesionis, och sine gravamina jembwäl deremot att inlägga, emedan han ändå för den andras appellations skull måste föllia till högre rätt, och icke få åthniuta den åstundade roligheten igenom sin ärnade desertion.

Hwarmed de öfrige Kongl. rättens ledamöter sig förenade undantagandes det 4:de mom., emedan uti den 10 § uti Kongl. Maij:ttz förnyade rättegångzprocess finnes wara statuerat, att den, som brukar witterlig falskhet, osanning och orätt, eller sådane saker sig antager att förswara, som oskiählige äre, sampt emot godt och christeligit samwete, jembwäl emot goda seder strijda, skall exemplariter eller som saken och omständigheten finnes swårare afstraffas. Elliest underställer Hans Kongl. Maij:ttz allernådigste godtfinnande Kongl. rättens ledamöter underdånigst, om icke lagmännen kunde blifwa emedlertid beordrade att uthlysa sina lagmansting antingen sidst uti augusti eller först i september månad, till dess någon allmän lag och förordning deröfwer blefwe afskaffadt.

För det öfrige påminna Kongl. rättens ledamöter i underdånighet detta, att som uti 2 och 12 §:ne angående contumaciedommars åtherwinnande utsätties, det sådant bör skie wid häradzrätterne inom nästa ting och wid rådstugurätterne inom en månad, sedan parten om contumaciedommen lagligen ansagd är; men huru lång tijd till contumaciedommars åtherwinnande uti consistorierne, hwarest offta parterne långwägade och på landet sampt på andre fierran derifrån aflägse orther boende äre, behöfwes och entelig nödig synes, sådant will Hans Kongl. Maij:tz egit allernådigste godtfinnande Kongl. rätten i underdånighet hafwa submitterat och understält.

ll) Häradzhöfdingen Joh. Anckarstråhle.

1.

En del af de stridige parter, som äro trätokäre, hafwa den elaka arth och owahna, att fastän de i sitt samwete äro försäkrade, att de hafwa största orätt, så drista de sig dock till frivole att wädja emot de uthfaldne dommar, och ibland för 3 à 4 dahler s:mtz wärde, ja, än och ibland emot sine klare obligationer och förskrifningar, som de aldrig kunna eller böra disputera, uthan fastmehra hedra och betahla, men allenast att draga saken för sin wederpart på långbäncken, honom till uthmattande och bekåstning, och omsijder, innan dess lagmanstinget hållit blifwer, som ibland ifrån höstetingen kan uthdragas nästan ett helt åhr, kunna bortsättia sitt goda, och transportera sig på andra orther och sine appellationer öfwergifwa; dy är min oförgripelige underdånige mening, att ett wist måhl nådigst termineras måtte, antingen den succumberande parten måtte wädja emot underrättens dommar, ehuru ringa saken är af wärde eller eij, och om icke den, som saken wunnit hafwer, på första dom och emot real borgen måtte få lyffta och uthmäta hwad som han wunnit hafwer.

2.

Såsom jag hafwer hördt och spordt, att ingenstädes i hela Kungl Maij:tz rike och länder några beseglade och igenomdragne tingzprotocoller finnas, uthan allenast här i Kongl. gouvernementet och hertigdömmet Skåne, men hwarken i Halland eller Blekingen, hwilket för allmogen och de strijdande parter tager bort stor tijd, i det dommaren med så mycket större sorgfällighet måste föra protocollet, och dommarne först concipera på löst papper, innan dess de kunna inskrifwas i det igenomdragne protocollet, men woro så wäl dommaren en stor lindning som jemwäl parterne till mindre uppehåld, om protocollet fördes på löst papper, tå dommen så mycket bättre kunde efter hwar sak författas och enligit med uniformiteten, men de be seglade och igenomdragne protocoller effter danska processen; dy är och min underdånige och oförgripelige mening, att oss här i hertigdömmet Skåne måtte nådigst förunnas samma frijheter, som andre wåre jempnlijkar i rijket, doch alt detta under behagelig correction.

mm) Häradzhöfdingen P. Rosentvist.

1:o. Ehuruwäl rättegångzordinantien klart nog förbinder, det ingen antingen af militiæståndet eller andre måge sine underhafwande hålla ifrån ting och stämma, så förspörjes likwäl offta, att då en eller annan af militiæståndet, som ryttare och underofficerare, wore inciterade, blifwa the effter publicerat citation bortcommenderade, ibland ochså med flijt, på icke så särdeles angelägne ährender, effter egen begäran hänwiste af öfwerbefählet, allenast dermed att undgå tingztijden; woro altså uthan förgripelse att påminna, det något närmare härom stadgades; sammaledes händer det ochså offta med frälse- eller andre bönder, att då de blifwa till tinget inkallade, sändas de i deras husbönders private ährender hijt eller tijt, och oansedt det eij för laga förfall ansees kan eller bör, kommer bonden lijkwäl derigenom att lijda, som måste lyda herrskapet, och offta emot sin wilia ifrån tinget på sådant sätt sig afhålla och bortoblifwa.

2:o. Då tingztijden angår, anställes stundom mantahlsskrifningar, ibland upbördz- eller andra dylika sammankompster, hwarigenom bonden hindras ifrån ettdera: woro fördenskull oförgripeligen icke att förgäta, det nådige öfwerheten täcktes förordna, hwilketdera bör gifwa det andra wijka, effter allmogen lijder, der de någotdera försumma.

3:o. Det tilldrager sig offta, att då ägostridigheter kunna sig yppa, ware sig om skog och marck, eller och elliest råmärkes- eller andra slijke skildnader uti ett byelag, hwaruti åthskillige jordägare interessera, som crono, militiæ, ograverade, frälse etc. Nu blifwa fuller effter lag och process en hwar af jordäganderne inciterade, deras rätt att bevaka, men som offta händer, att de mäste möta, men endera allenast intet kommer, uthan af laga förfall utheblifwer, ware sig då antingen bortowarande och uthcommenderingar, eller och elliest lagligen hindrat, hwarigenom man föranlåtes differera den sak, som elliest klar är, och alle de andre tillstädeswarande parter gärna önska och äska sluth uppå; hemställes altså nådige öfwerhetens godtfinnande, huruwijda ett slijkt beskaffat måhl, der de mäste, som af enahanda rätt med de frånwarande äro, må till doms optagas och den frånwarande lembnas laga tijd och frist, sedan han hemkommer, effter lag att påtahla sin rätt, der han tror sig något kunna åtherwinna af dett, som de andre jordägare således lagligen uthfört och acquiescerat wid, eller och om för den ene frånwarandes skull stridigheten till dess hemkomst skall lembnas aldeles oafgiorder, om än aldrig så långt dermed drögde.

4:o. 1695 åhrs stadga innehåller fuller klart nog, hwad sicht enhwar uti citationerne bör hafwa, men som offta mindre criminel måhl förelöpa kårt för tingen, och då de angifwas, skyddar den citerade sig under laga termin i stembningen, så är och oförgripeligen att påminna, huruwijda de och wittnen wid slijke tillfälle kunna just påstå 14 dagars sicht wid sådane händelser, eller på kårtare termin sistera böre, som till exempel i slagzmåhl, injurier och slijke mindre criminalier, efftersom i de större delinquenten rätten af cronobetienterne föreställes och kårtare procederas.

5:o. Sammaledes förspörjes ochså stor widlöfftighet deraf tima, att då en eller annan uthom det procedere, som lag och stadgan föreskrifwer, antingen sielfwe om lag och rätt okunnoge, träder till sterbhusen och dela sins emellan qwarlåtenskapen eller det genom otienlige personer låta giöra, icke en gång lembna effter sig, håla hos allmogen, antingen inventarium, mindre annor laga skifftesbref, eller tillförlåtelig bewijs om boetz tillstånd, och det offta uthan en gång att låta sammankalla creditorerne, eller dem, som elliest något anspråk kan hafwa på sterbhuset eller arfskapet; då måste en sålunda orättlidande part sedan effteråth fara omkring och särskilt incitera låta alle arfwingarne, ehwart de sedan kunna igenfinnas; submitteras i dy nådige öfwerheten, huruwijda en på sådant sätt oförrättat creditor eller annan rättsökiande person skall just wara förbunden på en hwar af sterbhusetz interessenter att upwisa separatim en laga publicerat citation derest de bo och wistas, eller huruwijda det må giöra tillfyllest, att han alle arfwingarne låter conjunctim in kalla derest arfskapet fallit och delningen skedt är, allenast citationen innehåller en sådan sicht, som in- och uthrijkes parter effter lag och stadgar tillkommer.

6. Ehuruwäl mankiönet effter lag äger för qwinnokiönet tahla och swara, hälst i civilmåhl, så är lijkwäl genom tijdens förlopp och långlig antagen plägsed så wida kommit, att hustrur i deras mäns frånwaro och enckior effter deras mäns död uthan någon målsman för rätten sistera, saken incitera, der tahla och swara, ja sluta med andre contracter och af handlingar, och det så wäl de, som af bondeståndet som af större condition och wilkor äro; så torde wara oförgripeligen att ehrindra, det något närmare härom förordnades, huruwijda sådane elliest inhabile personer säkert måge och kunna för rätta admitteras att agera, helst wid de nedrige instantierne: jembwäl och det ingen, som på någon omyndiges wägnar tahlar eller kommer att swara, måtte blifwa antagen, förrän han effter förmyndareordningens innehåld upwisar ett sådant tutorium eller confirmation ifrån wederbörande dombstohl, som högst allegerade stadga förmår.

7. Kongl. Maij:ttz allernådigste 1695 åhrs rättegångzförordning gifwer fuller anledning till, att den, som temere litigerar, bör behörigen anses och straffas, men som ändoch mehr än offta wid tingen händer, att en eller annan, som nomine publici agerar, ware sig skogzsaker eller elliest andre cronesaker, uthan ringaste skiähl eller probation, ja titt och offta på blotta præsumptioner eller löst tahl allenast tingföra allmogen, låtandes stundom hela sochnarne någre dagar löpa omkring i wägarne; så hemställes nådige öfwerheten underdån-ödmiukast, hwad härwid är att giöra, och huruwijda en slijk public person, som aldeles oberedd kommer, både rätten och allmogen till beswär, må med tienlig correction blifwa ansedder och afwister, jembwäl den oskyldigt angrepne parten på begäran reconvention lembnas, hälst då den kan wara till dess wälfärd, heder och ähra uthan skuld angripen, men der en slijk public person har någorlunda sannelijke skiähl och fog med sig att tahla på det allmänne bästa, och det uthan egen affect eller privat nytta giör, är det en sak, som enhwar är högst förbunden att förhielpa till dess laga sluth och afgiörande.

8. Beklaga sig offta wittnen, att de måste försumma deras näringzmedell hemma och opwackta dag effter annan wid tingen, uthan att få derföre någon wedergällning, särdeles i cronosaker; fördenskull woro till att önska, det nådige öfwerheten nådigst täcktes förordna, huru mycket wittnen böra dagligen åthniuta så i civil- som de mindre criminalmåhl, hwilka mer civiliter än criminaliter afdömmas, eller och om det effter orternes och personernes beskaffenhet må af dommaren determineras och modereras; jembwäl om icke cronobetienterne måtte åthniuta expenser för deras resor och beswär i de mindre criminalmåhl. Hwad sig wittnens habilité angår, så har fuller dommaren en del af lag och stadgar och en dehl af ehrfarenhet, jembwäl och elliest sig dem bekant, men som parterne icke så, effter som lagen eij så tydeligen derom stadgat, att de i alla dehlar kunna weta sig att rätta dereffter, uthan för okunnighet skull offta löpa omkring till deras egen skada med klagemåhl öfwer de wid nedrige instantierne i dy måhl ehrhåldne resolutioner, der de elliest dermed torde wara nögde, om de wiste lagsens innehåll.

9. Huruwijda och i hwad saker hälst i de mindre criminalmåhl, serdeles då qvæstio facti är, appellation må antagas eller förnekas, har man eij heller så klar beskrifvin lag uppå, att parterne kunna weta sig sådant att ställa till effterrättelse och låta åthnöija med det besked, de derom wid första instantien kunna på deras begäran af dommaren få; hwarföre de och ibland med klagomåhl komma öfwerdommaren till beswär, sig sielf till skada och omkåstnadt.

10. Ehuruwäl det kan ha sine skiähl, hwarföre, då wad emellan kommer, ingen execution anställes på förste instantiens fälte dommar, så har likwäl mången med sin stora skada måst att succumbenten ibland appellerar endast och allenast att uthmatta wederparten, eller och att förhala honom tijden, på det han må få dess till bättre råderum sin egendomb uhr wägen att försättia, eller honom med executionen, till lagmanstingen skier, uppehålla, då de sig bege och saken deserera; submitteres altfördy nådige öfwerhetens nådige wälbehag, huruwida den, som har för sig en laggången dom, må, fast wädjat blifwer, få löffta det han wunnit, hälst uti klare och de mindre saker, som af ringa wärde äro, emot borgen att sin wederpart alt det i öfrige instantien åtherwinnas kan, så i hufwudsaken som skadestånd och omkåstnader.

11. Ibland tilldrager sig och en slik händelse, att då någon, som hålles före intet att wara solvendo, obofast man, eller och aldeles lösker karl, tingföres, ja, en sådan lös person offta en annan hedersam och wederhäfftig man obefogat angriper och för något ohemult tilltahlar, hos hwilken den oskyldigt angifne sedan intet kan få något skadestånd, eller elliest tillbörlig satisfaction, derföre han genast wid saksens incaminerande anhåller, det en slijk twifwelachtig part måtte ställa för sig borgen, förrän den wederhäfftige will contestera litem, hwilken att præstera mången ochså är oförmögen, der doch han har rätt att fara med; fördenskull woro oförgripeligen att påminna, höga öfwerheten nådigst täcktes förordna, huruwijda en sådan obofast man, lösker, dräng, eller will främbling och aldeles obekant person bör till reel eller personel borgen i synnerhet af häradzrätterne förbindas, eller och om saken ändå bör företagas och afgiöras.

12. Det händer sig och stunnom, att då cronobetienterne på prästerskapetz eller andre orättlidande och torfftige parters angifwande tingföra en eller annan delinquent, jembwäl och der erhållit för sig, effter alle de skiähl och påminnelser de hafft eller sammansöka kunnat, effter egit påstående laga domb och sluth, komma de till nästa ting igen med sak samma eller förr hos dommaren, doch sedan dommen gången är, angifwa, huruledes första angifwaren och han kommit sedermera i närmare underrättelse om saken och dess rätta beskaffenhet, begärandes, den må å nyo blifwa effter de senare skiählen optagen och afdömder; i dy woro oförgripeligen att påminna, huruwida nedrige instantien på slijke nye skiähl i criminalmåhl må saken de novo till inqvisition företaga och, sedan en gång dömdt är, åther igen resolvera, hälst då första dommen eij ännu är dragen till execution, eij eller saken så grof, att den är eller bör Kongl. håfrättens leuteration submitteras, eller om allenast andre gången må på angifwarens äfwentyr inqvireras och sedan, ehuru ringa saken wara kan, till Kongl:e rätten refereras, och der resolution deröfwer inhämptas.

13. Har man ock offta försport, huruledes som frälsemän och andre, då de kunna till deras landbobönder hafwa någon prætension, ware sig af landgille, rättighet eller elliest skuldfordringar, ja ock anspråk på gårdebyggnader, den de wid händelser af dödzfall låta genom deras egne bönder och betiente uthan edswurne män omställa, låta de sättia lås för bondens lada, giöra sielfwe sequestrationer, ja och executioner, och det uthan något widare lagfarande, stunnom och incarcerera sine betienter, omskiönt om cronans och kyrkians rätt med andre privilegerade fordringar kunna hos samma bonde innestå, och betienten wara af den fräyd och wilkor, att han borde annorledes handteras och niuta lag och rätt till godo; submitteres fördenskull nådige öfwerheten, huruwijda sådane private medparter kunna eller böra tåhlas.

14. Fuller innehåller Sweriges lag klart nog, huru böter, som på någre delicta falla, reparteras böre, men som en dehl af adelen här i Skåne ännu prætendera och få både konungens, häradetz och målsägande andelen af de sakören, som på deras godz faller, och detta icke allenast synes wara reliqvier af gambla danska frijheter, och uniformiteten emotsträfwig, uthan och har den consequencen, att en slijk frälseman sitter och har jus aggratiandi, effter han den bråtzlige kan, der han will och saken eij går på lifvet eller kyrkioplicht, efftergifwa alt ihop, ja större rätt äger än konungen sielf i nåder will ha, som allernådigst unnar häradet i wisse måhl sin andehl oförryckt, så underställes nu i dy nådige öfwerheten, hwad härwid är att giöra och huruwijda slijke förmente och före uniformiteten erhåldne frijheter ännu kunna mer här i hertigdömmet Skåne än annorstädes i rijket lijdas och tåhlas.

15. Woro önskeligit, att dommarne i Skåne som annorstädes i rijket måtte få föra sina protocoll först conceptwijs på löst papper, och sedan låta behörige renskrefne för nämbd och allmoge publicera, och icke obligeras till, som nu sker, att straxt afskrifwa hwad som ageres i de igenomdragne och förseglade protocollen, effter swårt är genast att percipera och fatta så wäl och rätt en mening och sakz connexion, som då man får renovera första conceptet och bringat i tillbörlig form.

nn) Häradzhöfdingen B. Rosensparre.

1 . Wid den 1 puncten, att käranden skall wara plichtig att låta kundgiöra stembningen för wederparten inom häradet fiorton dagar föruth, synes oförgripeligen, till någon widlöfftighetz afkårtning och lindring tiena skulle, om wid häradzrätterne, äfwen som i städerne, uti klare skuldz- eller andre små saker någon kortare tijd tillåtas kunde, när stämbningen icke så just inom fiorton dagars tijd woro förkunnat, hwilket synes å landet wara så mycket nödigare som rätten allenast 3 gånger om åhret der hålles, men deremot hwar wecka i staden continueres, så att när saken å landet, allenast derföre att en dag eller twå uti stämbningens förkunnande fehla kan, till nästa ting upsätties, mäste icke allenast actionen en tijd lång stanna, uthan händer och som offtast i skuldsaker, att gäldenären sin egendomb imedlertijd på hwariehanda sätt förskingrar, så att sedan liten eller ingen tillgång till betalningen finnes.

2:o. Såsom offta finnes, att när någon debitor efter pur förskrifning eller andre klare och straxt bewislige skiähl, som elliest likmätigt executionsstadgarna en prompt execution underkastad är. blifwer antingen af creditorens okunnoghet att straxt betiena sig af execution i sådant fall, eller och för hwariehanda ogrundade jäf och inkast, for rätta stembd och tilldömbd sin förskrifning att fullgiöra och sin creditor att förnöja, söker emot en slijk domb, allenast att uthdraga tijden, sielfwa creditoren till skada och nachdehl, att appellera under lagmansrätten, men likwäl aldrig tänker wadet att fullföllia, uthan det aldeles desererar; altså synes oförgripeligen, till någon widlöfftighetz afkortning tiena skulle, om wid häradzrätterne antingen ett wist quantum uthsättias kunde, under hwilket ingen appellation i slijke måhl tillåtas skulle, eller och der appellationen uthan åthskildnat admitteras skulle, hemställes underdånigst, om icke en slijk domb, oachtat det interponerade wadet, kunde gå till uthmätning, hwilket sedan af den parten, som wunnit, emot borgen lyfftas och tillträdas kunde, om han det begärer, emedan oförgripeligen synes, att creditorernes rätt intet derigenom, att han sin i händer hafwande förskrifning med domb låtit corrobera, om hwilkens richtighet då desto mindre twifwelsmåhl wara månde, kan blifwa sembre än elliest, der han straxt sökt executorens handräckning, eller och för någre löse och ogrundade jäf och inkast funnit nödigt sin obligation och förskrifning med domb att låta stadfästa.

3:io. Wid den process, som wid wittnens afhörande brukas, synes till sanningens uplysning nödigt wara, att sedan wittnen uti parternes närwaro äro reciperade och eden aflagdt, de remotis partibus borde altid afhöras, aldenstund intet sällan tilldrager sig, att wittnen, när de uti parternes närwaro examineras, att de dels för wänskap med endera parten, dels att de äro corrumperade, intet uthsäija rätta sanningen, ehuru de och dertill af dommaren med föreställande af den siälawåda, som föllier wid mened, förmahnas; jembwäl och händer som offtast, att så snart något wittne den ena emot, eller och den andra intet så mycket till willies, som han förmodat, falla de wittnen i tahlet och sökia det att confundera, hwilka dels parter intet kunna låta, ehuru de och af dommaren styggas och åthwarnas, att hafwa dermed åtherhåld, hwilka hinder uti sanningens uthforskande merendels förekommas kunde, så frampt wittnen, sedan de uti parternes närwaro eden aflagt, blefwo allenast uti rättens närwaro särskilt afhörde, då till att betaga parterne all misstanka om wittnetzmåhletz rätta införande sielfwe protocollet uti parternes och. wittnens närwaro straxt uppläsas kunde, och jembwäl då så frampt något woro att påminna, som någon ytterligare effterfrågan meriterade, kunde sådant blifwa observerat och i ackt tagit.

oo) Häradzhöfdingen P. Silnecker.

Det är nu ingenting mera practicabelt emellan de stridige parter wid lag och rätt, än huru de medelst långwarachtige processer den ena den andra uthmatta kan, hwartill ibland andra medel man åthskillige undanflychter brukar att contestera litem med sin contrapart, och de förnämbligast twenne stycken äro.

1:o. Att alldeles absentera sig ifrån rätten wid första tinget; och ehuruwäl höga öfwerheten nådigst § 2:do hälsosampt derom påmint, att sådana förfallösa citationis öfwersittiare med 1 dahler s:mtz straff skole för deras utheblifwande wara belagde, och saken contumaciter afdömmas, så swarar sådant likwäl intet för en slijk emot den tijd, han emellan tingen winner, att lucrera af saken, som han offta i processen emedlertid hafwer, och sig deraf till långt mera nyttig giör; å andra sijdan en fattig, som intet har att wederwåga, och will emot sin wederpart tergiversera, brukar äfwen det samma. i betrachtande deraf, att om han den dahlern pro absentia intet att uthlägga äger, förlorar han intet derwid, uthan sitt nöije finner med sakens uthdrag, att förderfwa sin contrapart; ty synes oförgripeligen nödigt, för den förra större wijte effter sakens wärde uthsatt blifwer. och för den senare något corporalt straff i mangel af penningeböther.

2:do. Därnäst uptäncker man allehanda sätt att jäfwa dommaren, som lättast sig giöra låter förmedelst något slächt- eller swågerskap med contraparten, huru långt det och uthräcknas kan, hava:- igenom saken ettdera stannar, eller en interlocutorieresolution fällas måste, som genom instantierne först dragas kan, att wederparten imedlertijd förlorar tijden; och som Sweriges lag eller 1695 åhrs process icke per expressum förmäler, huru en dommare i så beskaffat måhl sig anställa skall, skattas nödigt, att uthsatt blifwer, 1:o om en dommare wid slijke händelser, jemte det han om sin habilitet dömmer, sielfwa hufwudsaken straxt afgiöra skall; 2:do huru långt i släckt och swågerskapzlinien en dommare jäfwas bör; 3:tio hwad straff den hafwa må, som dommaren oskiäligen jäfwa will, hwilket alt höga öfwerhetens nådige godtfinnande underställes.

5. Svea hofrätts utlåtande öfver förslag till rättegångsstadga 1714.

Ad articulum I:mum.

Wid denne artikel och des första §, at häradstingen skola hållas tre gånger om åhret, påminnes, att härifrån synes böra undantagas de orter, däräst effter gammal wahna och praxin eij mehr än twänne eller ock ett häradsting om åhret hålles och hållas kan, såsom uti Lapland och Kåpparbärgs lähn eller flerestädes.

Wid den 2:dra § tyckes den Kongl. Rätten wara nödigt, det lagmännen och häradshöfdingarne icke allenast gifwa landshöfdingen i orten tillkiänna om tingstijmarnes utsättjande, utan ock at de böra afwänta landshöfdingens swar därom och bijfall, på det om landshöfdingen å embetes wägnar kunde hafwa af nöden at sielf biwista tinget, en sådan termin måtte kunna utsättjas, då han eij woro hindrad af andre angelägnare des ämbetes beställningar; doch så, at samma terminer lämpas effter den tid, som lagen, rättegångsordinantien och flera Kongl. Maij:tts förordningar förmå och innehålla.

§ 3. Wid denna § och de orden: at Kongl. Maij:tts ährender först af giöras, påminnes, at först de wahnlige Kongl. förordningar och placater, effter Hans Maij:tts nådigste påbud, för allmogen pläga upläsas, hwarpå upbud och inteckningar för sig gå, och sedan Kongl. Maij:tts ährender företagas med det fölljande, som denne § innehåller.

§ 4. Härwid synes den Kongl. Rätten wara nog i sådane måhl, som angå sjelfspillingar, at häradshöfdingen allenast notificerat landshöfdingen måhlet, tingstiman och orten, och sedan straxt, utan at afwänta landshöfdingens swar, häruti ransakar och dömer, på det at de så mycket skyndesammare må kunna afgiöras och den döda kroppen, särdeles om sommartiden, eij alt för länge obegrafwen liggia.

§ 5. Ad verba: civile eller borgerlige måhl, är den Kongl. Rättens mening, at istället för borgerlige måhl kunde sättas rättegångs måhl, efter som ordet borgerlig eij synes wäl kunna lämpas till rättegångssaker, som drifwas wid häradstingen, hemställandes till den Kongl. commissionen elljest, om icke de brukelige orden civil och criminal med flera dylika skulle kunna behållas, alldenstund de äro så bekante, at nästan hwar och en dem bättre förstår, än om de på swänskan skulle öfversättias.

Ad verba: särskilt ting, utan laga ting, lemnas i lika måtto till den Kongl. Lagcommissionens godtfinnande, om icke det skulle synas bättre, så uti denna, som den fölljande 6 § at bruka de orden extra- eller extraordinarie ting, som äfven wäl äro så bekante, at hwar och en dem förstår.

Ad articulum II:dum.

§ 4. Uti denne § skulle Kongl. Rätten tycka, at i stället för det ordet giäldnärer, som wid begynnelsen så wäl som mitt uti paragraphen finnes, kunde sättias skuldfordrande eller creditorer. Hwarhos den Kongl. Rätten synes nödigt, att uti denna § äfven wäl kunde införas, at proclama åth en giäldbunden eij förr må bewiljas, än ägendomen är inventerad och afträdd, eller caution derföre stäld, såsom stadgan af åhr 1687 den 28 Maji innehåller. Wid slutet af denne § och de orden: Ther och Kongl. Maij:tts ombudsman etc. skola sådane twister under Kongl. Swea hofrätt allena lämnas; håller och Kongl. Rätten före, wara nödigt at tilläggas: at samma lag är och om de andre måhl, som efter Kongl. M:ts speciale förordningar immediate höra till den Kongl. Swea hofrätts afgörande.

§ 5. De orden: utan mindre kåstnad synas således kunna ändras: med mindre kåstnad.

Uti § 6 i begynnelseen tyckes i stället för tingstima kunna sättias rättegångstima, eftersom här om stadsrätter handlas.

§ 7. 1:o Ad verba utan wijdare stämning påminnes, at det ordet wijdare synes här såsom öfwerflödigt kunna utelämnas, tyckandes Kongl. Rätten 2:do, at de orden: men ther någon til lijf, lem eller ähran angifwes, kunde således förändras: men de måhl, som angå lijf, lem och ähra etc.

Ad § 9. Om stämningars lefwererande: i staden genom 2:ne eedsworne stadstienare och en annan trowärdig man hemställer Kongl. Rätten, om icke bäst woro förblifwa wid det. som stadgan af åhr 1695 i begynnelsen af den 1:sta puncten innehållet nämbl., at sådant förrättas i städerne genom 2:ne eedsworne stadsens tiänare, eller åthminstone igenom en stadsbetiänt och en annan trowärdig man.

§ 10. Wid de orden i slutet af denne § och tingstiman så långt utsättias, tycker Kongl. Rätten, at i stället för tingstima kunde sättas rättegångstima, såsom ett mehra generelt ord, hwilket extenderar sig så wäl till stads- som landsrätterne.

Ad articulum III:ium.

§ 3. Wid de orden: och kiäranden utan laga förfall aldeles uteblifwer, tå förklaras swaranden för hans tilltahl frij, och at niuta för sin omkåstnad en skiälig wedergällning, synes den Kongl. Rätten stadgan af åhr 1695 i den 2:dra puncten tydeligare härom förmähla, hwarföre de orden, som der finnas, härtill kunna komma att bijfogas, nämbl: med mindre kiäranden efter föregången laga stämbning på sin wederpart till nästa ting kan wijsa sitt laga förfall etc.

För öfrigit håller den Kongl. Rätten före angående kiärandens uteblifwande, at när han är aldeles borta, kunde han beläggas med tre daler s:mts böter samt skadestånds betalande till wederparten; och där han wid nästa ting skulle wisa sina laga förfall, kunde han så wäl för böterne som skadeståndets ersättjande befrias; men skulle han finnas förfallelös hafwa warit borta, blifwer han wäl till böterne och omkåstnadens upfyllande dömd, men bör doch icke deste mindre få drifwa hufwudsaken, alldenstund actoris wilckor skulle elljest synas wara mycket swåra, om han igenom sitt uteblifwande, som lätteligen honom eij mindre än swaranden hända kunde, skulle wara all widare tahlan i saken förlustig, hälst efter han ändå nog förmedelst böternes och expensers ärläggiande kommer at umgiälla; hwilket ock grundar sig uti lagen, det 7:de cap. Rådstugubalcken in fine.

Wid 6 § och de orden efter som personen och saken är till tycker Kl. Rätten för sin del wara bättre meningen så inrätta effter personens och saksens beskaffenhet, på det icke måtte synas, som skulle domaren påläggas at lika som hafwa anseende till personerne.

Uti 11 § wid de orden tå må kärandens skrift icke thes mindre upläsas synes wara nödigt at tillägga: emottagas och uppläsas neml. emottagas uti civil- och uppläsas uti criminelle måhl.

Ad articulum IV:um.

Såsom wid slutet uti 1 § af denna articel, som handlar om deras plikt, hwilcka försumma at bilägga alla deras skiäl och bewis wid sina inlagor, lagmansrätten är uthelemnad; så kunde den också där tillsättjas.

Wid 2 § och orden samt i häradz- och lagmansrätten, ther inga anslag äro påminnes, at lagmansrätten kunde här uthelämnas, emedan som bekant är at der både anslag och upprop förelöpa.

Ad articulum V:um.

§ 2. I stället for det ordet uthsläckande synes kunna brukas upphäfwande.

Ad § 4. Oansedt den Kongl. Rätten tillförende gifwit anledning dertill, at parter uti slike måhl kunde utan wanligit wädjande gå till högre ort; dock som det Kongl. Rättens mening allenast warit uti criminelle, men intet civile saker, wid hwilcka senare ett stort missbruk finnes förelöpa, i det at många parter allenast till tidsens utdragande och hufwudsakens längre uppehållande domaren med onödiga beswär öfwerhopa; fördenskull lemnar den Kongl. Rätten till Kongl. Lagcommissionens bepröfwande, om icke den, som i sådant måhl af någon domares utslag sig finner beswärad, må lika som uti andre civile ährender medelst laga wad sine beswär deröfwer på högre ort andraga, nämligen ifrån de nedrige instantierne till hofrätten genom ordenteligit wad, och ifrån hofrätten till Hans Kongl Maij:tts justitiærevision ordinaria via, at de wanlige præstanda efter hwar saks beskaffenhet behörigen præsteras, doch at det skier innom hälften af den tid, som elljest till wädjande eller revisionssökande är föreskrefwen.

§ 5. Härwid påminnes det samma som wid den förra §, at många widlyftigheter torde förekommas, der revisionssökiandet intet på annat än ordenteligit sätt blefwo tillåtit, dock at afkortningen i tiden här sammaledes som wid nästförbemälte § observeras.

Ad articulum VI:um.

§ 1. I stället för wichtige skiähl synes wore bättre laga skiäl.

Ad articulum VII:um.

§ 2. Ifrån de orden dock så laga etc. håller Kongl. Rätten för sin del före hela meningen intill slutet af § kunna uteslutas emedan den skulle kunna gifwa anledning till nya disputer, och detta intet egenteligen processen angår.

§ 3. Uti wittneseeden wid the orden uti begynnelsen uti alt det jag lärer det ordet derom wid afskrifwandet wara förbigådt, elljest synes det wara tydeligare, om istället för mågsämja, frändskap brukades skyldskap eller swågerskap, emedan många äro, som intet förstå, hwad de förra orden betyda.

§ 7. Wid begynnelsen af denna paragraph tycker Kongl. Rätten wara nödigt thesse orden tillsättia: angifware eller the, som äro dehlachtige i saken, effter som det ofta händer, at underdomare admittera sådane personer till wittneseed.

Ad articulum XI.

Uti 1 § håller Kongl. Rätten före i stället för orden i wijda fältet spela, wara bättre om det sättes i widlyfftighet draga.

Och wid den 3 §, at äfwen wäl kunde deruti införas om them, som utan skiähl och beskiedelighet jäfwa domare.

Ad articulum XII.

Wid de orden af den 2 § fördröja och så länge med dom i saken, till dess sådant får sin ricktighet förmenar Kongl. Rätten domaren eij wäl kunna händerna bindas, utan at det lemnas till

hans ompröfwande, at effter sakernes beskaffenhet förordna gode män till räkningarnes utredande och at emedlertid honom eij betages, antingen att fälla dom i saken eller icke, emedan en del saker äro så beskaffade, at domaren bör gifwa sitt utslag öfwer det, som emellan parterne är strijdigt, om lagsens rätta förstånd och application, eller ock om wissa omständigheter, som wid sielfwa saken finnas, innan som liqvidatorerne kunna giöra någon uträkning.

Till de orden uti § 4 måge the med sina beswär theröfwer hos domaren, ther saken anhängig är, utan drögsmåhl inkomma, tyckes Kongl. Rätten wara bättre, om i stället för ther saken anhängig är, sättes dijt saken rätteligen hörer, emedan undertiden uppå parternes begiäran förordnas håfrättscommissarier at liqvidera dem emellan uti saker, som wid underinstantierne äro afdömde, och kunde parten, som eij är nögd med liqvidatorernes förrättning påstå, at öfwer deras beswär emot liqvidationsräkningen här i Kongl. Rätten måtte resolveras, såsom den genom commissariers förordnande i Kongl. Rätten woro anhängig, der likwäl saken likafult bör komma till laga forum, och dijt den rätteligen hörer, fast uppå parternes ansökning commissarier äro till liqviderande utaf Kongl. Rätten förordnande.

Till de orden uti samma § 4 och sedan deras förklaring, som räkningen inrättat hafwa, af domaren inhämtat är synes kunna tilläggas, jemte partens förklaring af domaren inhämtat är.

Uti § 8 och wid orden lagmans rätten 5 daler s:mt lärer rådstugurätten komma at tillsättias, effter den där intet nämnts

Ad articulum XV.

Uti den 4 § wid de orden wid förlust af des tahlan, som sådant försummar, hemställes till Kongl. Lagcommissionen, om det icke således kunde exprimeras: wid förlust af des tahlan, som till klåckan 12 den dagen uteblifwer.

§ 5. Wid de orden är och någon wiss summa eller ägendom honom i domen fråndömd, påminnes, om icke meningen således kunde införas: genom bägge underrätternes domar fråndömd, eller der saken är så beskaffad, at deposition effter denne förordning hafwer rum.

§ 7. Hwad denne § angår lemnas till den Kongl. Lagcommissionen, om icke det skulle gifwa parterne mindre beswär, at den aldeles utelemnas, aldenstund, när ingen påskrift om någon skiedd appellation på domen finnes, så följer deraf, at domen wunnit lag! krafft.

Till § 9 påminnes det samma som wid den 4 § uti den 5 articel anfört är.

Ad articulum XVI.

Wid den 1 § och de orden: lagligen bekräftas påminnes, at dertill synes kunna läggias: om parterne så begiära.

Artic. XVII.

Uti § 3 wid orden: försummar then sina beswär ingifwa skall samma tid etc. tyckes Kongl. Rätten orden så kunna tydeligare fogas: försummar then sina beswär ingifwa skall, at inställa sig wid upropet, böte tå som förr stadgat är: men om han innan klåckan 12 sig eij inställer, skall thess inlaga icke widare emottagas etc.

Till § 4 och orden: faller dagen till beswärens ingifwande påminnes, om det icke woro bättre, at det således exprimeras; faller tiden till beswärens inläggiande.

Ad articulum XIX.

Wid 1 § och orden: therhos plichta i rådstugun och lagmans rätten ifrån 25 till 50 daler silfwerm:ts böter, håller wäl Kongl. Rätten före, at parter på alt sätt böra förhindras och igenom förestält plicht afhållas at missbruka det beneficium at wädja ifrån den ena instantien till den andra, på det domaren eij alt för mycket må blifwa beswärad med alt för många saker och justitien uppehållas, men så tyckes likwäl ett slikt beneficium appellationis, som Hans Maij :tt lemnat parterne at gå till högre rätt, genom förelagd plicht eij böra giöras dem så swårt, at ingen fördristar deraf at sig betiena, af räddhoga för böter pro temerario litigio; särdeles synes det wara i städerne och på landet swårt för en part, som i härads- och ciämnersrätten tappat, at han af fruchtan för plicht eij skulle töras underställa des sak lagmansrätten samt borgmästare och råds ompröfwande. I anseende hwartill den Kongl. Lagcommissionen hemställes, at såsom 1:o det icke allenast intet warit brukeligit, at underdomare fått påläggia en part temerarii litigii böter, utan och 2:do uti Kongl. Maij:tts förordning af den 10 decemb. 1696 tahlas allena om hof- och öfwerrätter, hwilkom det är tillåtit parten slik plicht at påläggia; Hans Maij:tt och 3:o förunt parterne beneficia instantiarum, och elljest något missbruk härwid hos underdomaren förfalla torde, samt parterne således blifwa afskräckte ifrån deras rätts proseqverande, och 4:o den, som förlorar wid lagmans- och rådstugurätten till expensers erläggiande dömes, som tyckes wara nog wid den instantien, förutan det, at bägge instantiernes domar af öfwerdomaren undertiden blifwa ändrade; om icke det för justitiens obehindrade lopp woro bäst, om hof- och öfwerrätter, så hädanefter som härtills, allena lemnas frihet at pålägga parten temerarii litigii plicht, när de dertill skiähl finna.

Till de orden uti samma 1 § och wari thet domarens ensak, påminnes, att slike böter eij tyckas böra tillkomma domaren, utan ärläggas till Kongsholms kyrckian eller till andre slike pios usus anwändas, som förr warit wanligit.

Uti den 3 § wid de orden: hwilket käranden skall må hafwa mackt; tycker Kongl. Rätten på det sammanhanget wara dess tydeligare, at det ordet straxt kunde tillsättas, och etthera af de orden skall eller må utslutas, så at meningen blefwo sålunda fattad: hwilket käranden straxt må hafwa mackt at lyfta och till sig taga.

Till den meningen: och så winna det igen det bästa han kan och förstår, synes jämwäl de orden: innom samma tid, kunna insättjas, så att meningen blifwer: och så innom samma tid winna det igän med mehra.

Widare som offta emellan parter twistas, om återwinningen skall skie innom natt och åhr ifrån resolutions eller depositions dato, hwilken qwæstion dock genom Kongl. Maij:tts nådige förordning och bref till denne Kongl. Rätten af den 7 aprilis 1692 blifwit deciderat så lemnas till Kongl. Lagcommission, om icke sådant kunde uti denne § tydeligen införas.

Wid den meningen i samma §: må theröfwer Kongl. Maij:tts utlåtelse inhämtas, förmenar K. Rätten desse orden kunna tillsättjas: och parterne sedan des resolution eller swar meddelas; så at meningen blefwo: må theröfwer Kongl. Maij:tts utlåtelse inhämtas, och parterne sedan resolution eller swar meddelas. Men slutet af denne §, som så lyder: doch at hufwudsaken emedlertid hafwer des obehindrade lopp, tycker Kongl. Rätten icke wara nödigt, aldenstund hufwudsaken intet kan drifwas, förr än deposition har föregått.

Ad articulum XX.

Uti § 1 angående calumniæ eeden wid den meningen: uthan pröfwe ther domaren, uthan thenne edegång, parternes skiähl effter laga process, synes Kongl. Rätten, at de orden uthan thenne edegång aldeles kunna uthslutas, efter som meningen dess utan tydelig och fullkomlig är.

---

---

1. Uplandz och Södermanlandz lagsagu	3	weckor.
   Wesmanland och Nerike	4	»
   Westernorlanden och Westerbottn	7	»
   Gottland	8	»
   Riga och Rewal	12	»

2. Wij Magnus Gabriel De la Gardie, Grefwe till Läcköö och Arensburg, frijherre till Ekhollmen, herre till Hapsahls gebieth, Hellmuth, Höijentorp, Kiäggleholm, Magnusberg, Mariædahl och Wännegarn, Hans Kongl. Maij:tz Råd, Drotzet och Generaliustitiædirector öfwer Swerige och Finland, så och dess underliggande provincier: sampt Gustaph Adolph De la Gardie, Grefwe till Läcköö och Arensburg, Frijherre till Ekhollmen, herre till Hapsahls gebieth, Hellmuth, Höijentorp, Kiäggleholm. Magnusberg, Mariædahl och Wännegarn, Hans Kongl. Maij:tz råd, Præsident uti den Kongl Swea håfrätt, och lagman öfwer Wästergöthland och Dahl; och nu närwarande Assessores hälse Eder borgmästare och råd i Öhregrund wälwilleligen. Och såsom I uti en Eder för någon tijd sedan hijt ankommen skrifwelse Eder förfråga, huru I skole Eder förhålla med borgaren dersammastädes Axel Bäck, som skall om borgmästare och råd någon uthsago giordt, och dem beskylt, som skulle i rättenom mehra han: contraparts, än hans egen ord hördt med mehra, altså emädan sådant mehra år Hans Kongl. Maij:tz än Eder egen sak, åliggiandes Eder att förswara det af Hans Kungl Maii:tt Eder anförtrodde domareembetes heder och recpect, att det hos hwariom och enom icke uti wanwyrdnat måtte komma; ty förfare I sielfwe dermed aldeles som lag förmår, och Eder förswarligit wara kan. Hwarmed wij etc. Af Stockholm den 5 Maii A:o 1685. Uppå den Kongl. Håfrättens wägnar

   Olaus Thegner.

   Johan Ehrenhielm.
3. Copia Lit. A. Wij Axel Ståhlarm, grefwe till Siösa etc. och samptl. assessores. Såsom Hans Kongl. Maij:tt den nådige omsårg altid draget, att lag och rättwijsan owäldugt må hanteras, sampt dess trogne undersåthare skie enahanda och skyndesam rätt, så är högstbemälte Hans Kongl. Maij:tt föranlåten till att genom dess allernådigste ankomne befallning af den 7 aug. sidstl:ne hämma och förtaga den widlöfftighet och oreda, som uti de så kallade criminele måhl och ährender sig deraf förordsakar, att de af ridderskapet och adelen, hwilke angifwas sig således hafwa förbrutit och misshandlat, att de derigenom, så frampt de till saken bindas kunna, förwärkat lijf, ähra, adelig frijhet och privilegier, godz eller arfwelig rättighet, hafwa härtills blifwit anklagade och dömde, icke uti underrätterne, som allenast haft tilstånd att ransaka, uthan det år skiedt hos och uthaf håfrätterne allena, hwarest de och angifne endels hafft tillfälle wid de dersammastädes brukelige 4 anslag eller så kallade uprop understundom att betiena sig af så åthskillige inkast till tijdens uppehåld, att deras wälförtienta straff eij allenast kommit att uthdragas, uthan och berörde Kongl. Maij:tz dombhafwande i lijka måtto derwid funnit större beswär, än om slike saker, äfwen som alle andre, wid första dombstohlen hade blifwit lagligen slutne och afgiorde. Fördenskull så wäl i betrachtande häraf, som att densamma dommaren, hwilken i saken ransakat, uthan något särdeles beswär tienligast weth och kan densamma lagligen afdömma, hafwer Hans Kongl. Maij:tt för godt funnit att stadga och förordna, att alla förbemälte högmåhlssaker angående dem af adelen, som härtills och i anledning af Rättegångzordinantiens 14 § eij kommit under häradz- och rådstugurätternes domb och uthslag, böra hädaneffter eij allenast dersammastädes på samma sätt handteras och ransakas, som det skier med dem, som ähre uthom adelen, uthan och på lijka sätt af bemälte rätter effter lag och laga stadgar straxt afdömmas sampt dommen derå publiceras och förkunnas, blifwandes sedan bemälte ransakning och domb ofördröijeligen insändt till Kongl. håfrätten att dermed äfwen sammaledes förfara, som den giör med alle andra högmåhls och criminelle ährender, eij williandes Hans Kongl. M:tt weta af någon åthskilnat häruthinnan emellan stånden, emedan den, som begär slijka och ofwanberörde fehl och missgärningar, eij bör hafwa något skydd och förmån af någon rättighet och någre privilegier, uthan hafwer densamme till dehras uthniutande aldeles giordt sig owärdig. Doch will Hans Kungl M:t i nåder härunder eij hafwa förstående crimina læsæ majestatis med de öfrige rättegångzförordningarne uppnämde ährender, emedan de så häreffter som härtills at Kongl. håfrätten allena böra uptagas, ransakas och afdömmas. Hwilken högstbemälte Kongl. Maij:tz nådigste giorde förordning Eder communiceras, att effter föregången publication deraf på häradztingen ställa Eder densamma till underdånigste effterrättelse. Och wij etc. Iönkiöping den 26 aug. a:o 1699. På den Kongl. håfrättz wägnar

   Axel Stålalarm.	H. G. v. Falckenberg.
   	Olaus Sandbergh.