Förarbetena till Sveriges rikes lag 7/Förslag till Missgerningsbalk 1696

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Förslag till Handelsbalk 1718.
Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686-1736. 7
Utlåtanden öfver lagkommisionens förslag.

Wilhelm Sjögren (red.)
Förslag till Utsökningsbalk 1714.  →


[ 334 ]

Förslag till Missgerningsbalk 1696.

1. Svea hofrätts utlåtande.

Kongl. Swea Hoffrättz påminnelser till Missgiärningsbalckens första deel, om högmåhl och edzöresbrått.

Hwad först anbelangar det memorial, som är upsatt till Missgiärningsbalcken, bestående af twänne puncter, och den senare af 7 åthskilliga paragraphis[1], så är fuller Kongl. Rätten, hwad den 1. puncten wijdkommer, aldeles af den meening, att det ordet balck [ 335 ]må warda framgeent behållit så wäll i denne dehlen om criminalsakerne, som det och tillförenne uti alle civilmåhl brukat är; och skulle för öfrigit Kongl. Rätten intet ansee för nödigt, att någon generaltitul öfwer desse criminalsaker sättias måtte, uthan att här nämbnes straxt Högmåhlsbalck, Edzöresbalck, Dråpmåhlabalck etc., alldenstund öfwer civilmåhlen ingen sådan generaltitul, som här till swara kunde, för detta gifwen är, så att heela lagboken wore dett först uti twänne hufwuddeelar, nembligen i civil- och criminalmåhl, och sedan åter hwardera hufwuddeelen subdividerat uti wissa balckar. Sedan wore och een slijk subdivision, i anseende till allegationerne både wijdlyfftig och mödosam, i det man skulle först allegera generaltitulen eller hufwuddeelen, sedan balcken, därnäst capitlet och omsijder paragraphum.

Ad § 2:dum. Denne Kongl. Rätten finner jämwäll bäst och tienligast, att i stället för marcketahl, hwareffter den gambla lagen böterne beräcknat, hädan effter må nämbnas allena dahlertahl, emedan den täckningen nu i all handell och wandell är mehra bruklig och kunnig. Doch will man därmedh ej hafwa förståndit, att gamble lagens penningestraff skall i alt till fyradubbelt ökas, och för hwarje marck bötas een daler, uthan kommer i det måhl hwar saak för sig i des särskilta consideration och öfwerläggiande.

Hwad mansboot wijdkommer, när någon för lindrande skähl blifwer benådat till lijfwet, så kan Kongl. Rätten intet annat finna, än böör sådan mansboot så hädaneffter som härtill wara enahanda för den fattiga och den rijka, emedan i fall man däruthinnan någon limitation och olijkheet giöra wille, skulle däraf åthskilliga wijdlyfftigheeter och beswär sampt owissheeter uti lagstifftande så wäll som dömmande uppkomma. I så måtto skulle denne Kongl. Rätten hålla för skähligit, att mansboot hädaneffter bestode uti desse treggiehanda bötor, nembligen 100 daler silfwermynt till konungen, men till häradet eller rådstugun allenast hälfften däremoot, som är 50 daler sm:tt, och till det tredie kommer förlijkningen med målsäganden, hwilken förlijkningssumma eij uthsättas i lagen, uthan ankommer på een godwillig föreening, eller där de eij åsämbes, uppå dommarens ompröfwande.

Enär lagen ålägger någon ährerörige böter, synes wara bäst och tydligast, att därwijdh straxt effter bötorne sådant expresse i [ 336 ]lagen uthnembnes med desse ord: ware ährelöös, eij tings- eller wittnesbähr, man icke des bättre eller något annat sådant. Och tyckes de ährerörige bötorne eij böra sättias för höga, emedan att mista ähran är redan straf och böter nogh.

Om edsöresstraffet i staden är Kongl. Rätten med Kongl. Lagcommissionen eense, att det må wara 150 daler sm:tt; men hwad landet wijdkommer, så är mästedeelen af Kongl. Rättens ledamöter i den meening, att det borde förblifwa wijd samma straff som å landet haar warit wanligit; kommandes ändå hwar giärning som skeer wijd begångit edsöre, såsom dråp, såramåhl och annat, så i staden som på landet att bötas särskilt för sigh, som därom i Edsöresbalcken specialiter förmält warder.

Kongl. Rätten kan eij finna nogsamma skähl att ändra dee steeg och gradus, som den gamble lagen wijd straffens påläggiande föreskrifwit, nembl. att den, som haar ägendom, må därmed altijdh sig ifrån corporliga straffet lösa, i sådane måhl, som eij äre uhrbota, alldenstund straffet är ansedt till een bättring, men sedan delinqventen har uthstådt ett neesligit corporalt straff, är därå föga bättring mehra till wänta.

Hwad som angår proportionen emellan penningeböter och arbete, så tyckes wara swårt, att giöra däröfwer någon general förordning, icke allenast i anseende därtill, att hwad först trählarbete wijdkommer den ena är där till beqwämare än den andra, jämwäll och starckare, så att han mehr än den andra med sitt arbete hinner förtiena; uthan och kan mången dömmas till straf af arbete, som haar lärdt något nyttigt handtwärck och hwarjehanda slögder, hwilcket ju böör komma honom till godo, så framt han ett slijkt handtwärck i sitt hächte öfwa kan och därigenom förtiena mehra än een annan medelst trälarbete. I sådant anseende skulle Kongl. Rätten stadna i den meening, att hwars och eens dageliga arbete blefwe af Executionshafwanden æstimerat, och enär däraf först afdrages fångens dageliga förtähring, skulle det öfriga komma i afräckning på bötorne. Elliest och hwad trählarbetet allena wijdkommer, och så framt däröfwer någon general wärdering sättias skulle, wore Kongl. Rätten af den tancka, att taxan af een fånges dageliga arbete borde wara åthminstonne 8 öre sm:tt, fångeförtähringen däruthinnan inberäknad. Hwad anbelangar fängelsesstraff i stället för penningeböter, så emedan [ 337 ]därmed lärer förståås allenast fängelset wijd watn och brödh, ty skulle Kongl. Rätten i anledning af Kongl. Maij:tz härtill giorde nådiga förordningar hålla före, att otta dagars fängelse kunde ohngefehr swara emoot 25 dalers böter, 14 dagars moot 50 daler, och een månad moot 100 daler, så framt det icke skulle finnas skähligit, att öka denne proportionen moot böterne, alt effter som fängelsets dagetahl ökas, emedan de första dagarne eij äre för delinqventen så swåre att uthärda som de sidsta; elliest och emedan een månadz fängelse haar altijdh warit æqviparerat moot lijfsstraff samt swarat moot mansboot, nembl. 100 daler sölfwermynt, och böterne nu blifwa förhögde icke allenast i mansboot, uthan och i andra missgiärningar, ty heemställes i anseende därtill uti Kongl. Lagcommissionens Wijdare öfwerläggiande, om och icke derföre proportionen aff penningeböterne moot fängelses dagetahl må warda beräcknat högre, än för detta skedt

Lijka beskaffenheet är det och med gatulopp, warandes nije gatulopp æqviparerade moot lijfsstraff. Och som penningebötorne nu warda förhögde moot det, som tillförenne warit hafwer, så tyckes och den härtill wanliga taxan af 8 daler sm:tt uppå hwart gatulopp böra proportionaliter förhöjas; i öfrigit kan Kongl. Rätten eij annat finna, än böör målsäganden uthaf delinqventens, som botum icke orkar, förtienst och arbete niuta först och framför andra sitt skadestånd för det han mist hafwer, men hwad sielfwa straffet wijdkommer, såsom poena tripli uthi stölder, där tyckes fisci och publici andeel böra gå föruth.

Angående sielfwa inscriptionen, så är wijd begynnelsen förmält, att den generale titull om missgärningar här eij synes wara nödigh, hwarigenom och sedan den repartition i första, andra, tredie etc. deelar intet rum hafwer; uthan giörs straxt begynnelse på sielfwa Högmåhlsbalcken; och skulle då Kongl. Rätten hålla för bäst, att samma Högmåhlsbalck stode för sigh allena, och skildes med een särdeles balck ifrån edsöresbråttet.


Cap. 1.

Ad § 2. Det ordet omgänge tyckes kunna gå uth, emedan det begrijpes under de andra bägge orden tienst och lydno.


[ 338 ]
Cap. II.

Ad § 2. Desse ordens löfierij, läsa i syne etc. egenteliga betydelse tyckes böra expliceras och uthtydas, emedan de elliest af alla eij kunna förstås, jämwäll och, att det ordet spådom eij må förtydas till chiromantien, och det ordet signerij till de korss, som juhltijden måhlas antingen på dörarne och annorstädes, eller och sättias ofwan grinderne uppå landzwägen, hwilket allmogen plägar giöra i goder meening och uthan någon wijdskeppelse.


Cap. III.

Ad § 2. Såsom åthskillige af de måhl, som i denne balck införes, äre omförmälte uti Kyrckielagen, och wist straff till hwart måhl determinerat, ty will Kongl. Rätten på detta stället först hafwa generaliter påmint, och uti Kongl. Lagcommissionens wijdare öfwerläggiande heemstält, om icke alt sådant, som finnes wara infördt i Kyrkiolagen, må blifwa derwijdh, uthan någon ändring, hwad sielfwa orden sampt straffet wijdkommer. Elliest, och hwad i denne § wijd slutet förmäles om dem, som införa några kiätterske skriffter, så synes därwijd wara någon limitation af nöden, emedan intet annars wara kan, än att ju någon reesande persson tager medh sigh heem i fäderneslandet någon theologisk book, som handlar om controversier, och är af een kättersk author skrifwen, hwilket i sig sielft eij är lasteligit eller straffwärdigt, uthan fast mehra nödigt, i synnerheet wijd academierne, där man måste lära förfächta den rätta religionen, och de kiätteskes lärdom med skiähl wederläggia; men om een sådan, som införer kiätterske skriffter, haar därmed ett ondt upsåth att willia förleeda någon till een falsk lära, och det honom öfwerbewijses, då först kommer han med straff att ansees; i lijka måtto och så bookförarne och andra, som med böckers försälliande umgå. Det ordet lastfulle förmenar Kongl. Rätten böra något mehra uthtydas, i anledning af stadgan om pasqviller de a:o 1665, och att därwijdh in specie må nämbnas pasqviller på konungar och stater.

Ad § 4. Det synes wara betänckeligit att förmeena een studerande person wijd något wijte, att idka sine hwariehanda studier jämwäll hoos de kiätterske lärare, sedan han först uti sin rätta religion [ 339 ]wäll funderad är, emedan mäst alle scientier, språck och konster ännu äre mehra i flor uti de kiätterske, än i de evangeliske länderne; och hwarest kan een ung person, som med tijden kunde wara ärnad till professor af de orientaliske språken, bättre lära grunden af samma språk än hoos judar och rabbiner; ett ämne till een professor juris, medicinæ eller matheseos lärer ännu finna bättre manuductorier i samma professioner uti Holland, Franckerike och Engelland, än wijd de lutherske universiteterne i Tyskland eller Dannemarck, men det synes wara nödigt på detta sättet att anföra, att een yngling, som ännu uti sin religion eij är fast och säker, må förbiudas att lära första grunden och rudimenta studii theologici hoos kiätterska lärare, antingen een sådan person då har ärnat sigh till kyrkie- och schole- eller och något annat embete.


Cap. IV.

Ad § 2. Om någon af oförstånd och hastigheet haar fäldt något ord moot Gudh, hans heliga ord eller sacramenterne, sampt blifwit därföre straffat; och kommer sedan andra gången därmedh igen, synes straffet böra fördubblas, men tridie reesan, enär han sigh då intet bättrat, mista lifwet.


Cap. V.

Ad § 1. Emedan hwad i detta sampt det fölliande capittel andragit är, finnes reedan för detta wara infördt i Kongl. Maij:tz uthgångne och authorizerade kyrkielag, ty heemställes Kongl. Commissionens wijdare öfwerläggiande, huru wijda alt detta skall här andra gången upreepas, eller och, om hwad desse måhlen angår, böör allenast allegeras, hwad i kyrckiolagen därom stadgat finnes, då och bötorne öfwer desse brotten blifwa enahanda, warandes de till een dehl här annorlunda upsatte, än uti kyrkiolagen tillförenne i samma måhl statuerat

Ad § 3. Ehuruwäll domstohlarne böra och så ansees för heliga rum, så att ingen swordom eller banskap inför rätterne uthan wederbörligit straff skee må, doch tyckes Kongl. Rätten, att een åthskillnad bör göras emällan des straff, som swär wijd tinget eller för domstohlen, och dens, som bannas under gudztiensten, emedan inför domstohlen kan een part snart warda reetat af sin wederdeloman till [ 340 ]otåhligheet och swordom, men i kyrckian och under gudztiensten gifwes därtill intet tillfälle.

Ad § 4. Alldenstund den, som begår meeneed inför rätten, eller swär upsåteligen emoot sitt samweete, warder i denne § straffat till ähran och des uthan belagd med kyrkioplicht, ty synes Kongl Rätten, att penningeböterne därofwan uppå eij böra uthsättias till 100 daler, uthan såsom han reedan haar mist det dyresta, som är ähran, kunde 10 dalers penningestraff därofwan uppå wara nogh, jempte kyrkioplichten.


Cap. VI.

Ad § 7. Om något reeser utur staden een hälgedagsmorgon uth- på landet, där hans godz beläget är, och kommer till bijwista gudztiensten i sin sochnkyrkia, eller och, om någon elliest får ett hastigt ährende uth een hälgedagsmorgon och bijwister lijkwäll gudztiensten på landet, han synes eij böra beläggias med bötor, eller under denne § förstås.

Ad § 8. Denne § tyckes wara öfwerflödig, alldenstund ingen sätter någon måhlning uti kyrkian utan med kyrkieheerdens och kyrkierådens wettskap och behag, hoos dem står och att förkasta och intet emottaga, om någon will giöra gåfwa till kyrkian, som är oanständig och otienlig, så att där å eij någon lag eller boot behöfwes.


Cap. VII, VIII, IX, X, XI.

Såsom uti alle desse capitler talas om konungens rättigheeter, och om det straff, som de, hwilcka sig där emoot förbryta, böra beläggias medh, altså är een deel af denne Kongl. Rätten i den meening, att alt detta skulle införas i sielfwe Konungsbalcken, emedan och uti samma balck allareedan een dehl däraf är wärckeligen införd, icke allenast hwad Kongl. Maij:tz rättigheeter widkommer, uthan och hwad angår sielfwa straffet för den, som sigh där emoot förgrijper.

Elliest, uti det 9 cap. § 1 näst effter de orden för rijksens {{sp|wärn tyckes Kongl. Rätten det borde tillsättias: eller uthan Konungens befallningshafwandes weetskap, ty elliest kunde någon wara så waanartig, att han under skeen af rijksens wärn torde uppbjuda krigsfolck, konungen och rijket till skada.


[ 341 ]
Cap. XII.

Ad § 1. Hwilcker som updichtar eller löper kring landet med lögner och falska tijdender, som röra rijksens säkerheet etc. Här finner Kongl. Rätten nödigt, det måtte sättias: konungens och des rijkes säkerheet.

Ad § 2. Såsom uppå landet eij finnes några kåkar, uppå hwilcka sådane delinqventers händer kunna naglas, och i städerne seer det alt för faasligit uth, i synnerheet för hafwande qwinnor och andre blödige, enär händerne äre slagne på kåken, hwilcken gemeenligen står midt i staden på torget, där bästa husen äre och förnembsta folcket boor, altså påminner Kongl.. Rätten wijd detta tillfället, om icke sådane missgärningsmäns händer kunde heller naglas wijd galgen, eller andre därtill särskilt upreste påhlar wijdh rätteplatzerne, än wijd kåken uti städerne. Sedan synes och skiähligit, att sielfwa smädeskrifterne, som denne § förmäler om, böre af bödelen upbrännas.


Cap. XIII.

Ad § 1. Det straf, som i denne § är uthsatt för dem, hwilcka upbära högre tull och skatt än med kongl. påbudh eenligit är, synes wara för lindrigt och ringa emoot det, som det 30 cap. Konungsbalcken och stadgan af 1604 sådane crimina haar belagdt medh. Men elliest skulle Kongl. Rätten hålla för nödigt, att hwad detta capittel wijdkommer, Kongl. Cammarcollegii betänckiande deröfwer inhämptas måtte, emedan bemälte collegium i desse måhl lärer twifwelsuthan hafwa för sigh någre särskilte förordningar. Och för öfrigit är een dehl af Kongl. Rätten i den tancka, att och heela detta capittlet måtte inryckias uti Konungsbalcken, som tilförenne om de föregående capitlen förmält


Cap. XIV.

Ad § 4. I stället för de orden: ansees effter allmänna lagen förmeenar Kongl. Rätten att sättias kunde: straffas som skills i Dråp- eller Såramåhlabalcken, alldenstund detta så wäll som alt annat blifwer under allmänna lagen.


[ 342 ]
Cap. XV.

Ad § 2. 1 stället för det ordet förtahlar, håller kongl. Rätten för tienligare att sättia belackar, emedan detta uthtrycker tydeligare een så straffbahr och fördömmelig gärning, som det är, att beliuga sin nästa och jämchristen hoos sin öfwerheet, till att bringa honom därigenom uti obestånd. De bötor, som een sådan belackare erlägger, synes och med all skiähl böra warda ähreröriga, och måhlsägandens eensaak, emedan han allena och ingen annan därigenom lijdit hafwer.


Cap. XVI.

Ad § 1. Denne § tillijka med de fölliande intill den 7 inclusive håller een deel af Kongl. Rätten före, böra komma till Konungsbalcken, såsom des tilbörliga ort och ställe, emedan uti den handlas om juribus majestatis och de rättigheeter, som konungen tillhöra.

Ad § 8. Om edzöresbråttet är tillförenne förmält, hwarefter och det straff, som i denne § omröres, måste dicterat warda, i fall denne giärning elliest komme för något edzöresbrott att ansees. Men denne Kongl. Rätten skulle falla på den meening, att detta är mehra en tiufnad än edzöre, och borde allenast med 50 dalers bötor beläggias, och den een sådan gärning giordt, wara hållen för tiuf; i hwilket anseende jämwäll Kongl. Rätten tycker, att kyrckioplicht eij hafwer rum wijdh denne missgiärning, emedan tiufwarne med kyrkiestraff eij beläggias pläga.

Ad § 9 et 10. Här tyckes Kongl. Rätten i lijka måtto, att kyrckioplichten böör uthslutas, och bötorne i det stället effter måhlens befundne beskaffenheet förhöijas.

Ad § 11. Rijsslijtandet wijd tingsdören synes wara för swårt och neesligit straff för barn, som råka göra een sådan gärning af oweet, så att härwijdh synes böra tilläggias: slijta rijs, antingen hemma af föräldrarne eller af dem, som i deras ställe äre, eller och wijd tingstugudören, effter som des ålder och wanart pröfwas wara til.


Cap. XVII.

Ad § 1. Det straf, som i denne § nemnes, tyckes böra skärpas och sättias swårare, med råbråkande eller slijkt, så frampt det icke [ 343 ]skulle finnas rådligare, ett så grofft och ohördt crimen i lagen alldeles att uthlåta; men i fall det införes, borde det åthminstonne skee med sådane formalier, nembligen: där någon woro så gudhlöös och förgäten af all sin plicht moot öfwerheeten etc.

Ad § 2. Här tyckes böra giöras een åthskillnad i straffet så wäll emällan den, som sätter eeld på huus, i meening att upbränna by och bonde, som och den, hwilken tänder med willia elden på een skog, hwaraf sedan stor och mångfaldig skada skee kan, jämwäll och emällan den, som upbränner allenast annans säd- eller höstack, weedkast eller annat slijkt; emedan desse crimina hwarcken till upsåtet eller sielfwa effecten kunna wara lijka och eenahanda.


Cap. XIX.

Ad § 1. I stället för uthan all öfwlig lijk- och jordefärd, tyckes böra sättias: afsijdes och i tystheet; alldenstund den, som ingen wåda wäija wiste, eij haar hafft upsåth att spilla sitt lijff, och derföre honom eij heller kan wägras, att prästen må kasta mull uppå hans lijk. Samma påminnelse giörs och till slutet af den fölliande tredie


Cap. XX.

Ad § 2. Denne § tyckes för mehra tydeligheet skull kunna inrättas således: Om något barn, som till laga åhr kommit är, antingen slår eller och med swår banskap öfwerfaller sine föräldrar etc.

Ad § 3. Här kunde tilläggias det ordet aldeles wanför, och oförmögen sig att wäria, så wijda een slijk giärning skall straffas såsom nidingswärck.

Ad § 4. Detta tyckes böra ändras i anledning af det 19 cap. Såramåhlab. medh willia L.L.., så att hustru, barn och tienstehion eij må sättias i parallel och lijka consideration med hwar annan.


Cap. XXII.

Ad § 2. I stellet för det ordet förgifwit synes wara nödigt att sättia ett annat mehra generalt, såsom förgiort eller annat slijkt, emedan fostret uppå annat sätt än med förgifft må dödat och fördrifwit warda.


[ 344 ]
Cap. XXIII.

Ad § 1. För den twifwelachtigheet, som wijd dömmandet af slijke måhl om barnemord hoos dommaren kunde infalla, skulle Kongl. Rätten önska, att i lagen tydeligen uthsättes, om icke alle tree omständigheeter, som här omförmäles, nembligen för födzlen, och effter födzlen lägger barnet å lön[2] skola förstås conjunctim, så att, i fall eendera feelar, konan då eij kan dömmas skyldig till barnemord, så wijda icke andra klara och fulla bewijs till ähro.

Ad § 5. Denne § tyckes wara swår och fahrlig, emedan någon kunde hafwa kundskap om barnemord, men har inga fulla bewijs det att probera och den skyldige öfwertyga, då een sådan angifware skulle komma illa uth, och kunde jämwäll elliest häraf förorsakas många och swåra processer, conventioner och reconventioner.


Cap. XXIV.

Ad rubr. et § 1. I stället för bära förgiärning etc. skulle man hålla för bättre däraf således att begynna: Förgiör någon een annan etc.

Ad § 2. Denne § tyckes klarare kunna uthsättias således: Om någon förgifftar watn i kiällor och bäckar, eller och gräs och foder, så att land och inbyggiare, folck eller lä taga däraf skada, ware samma lagh.


Cap. XXV.

Ad § 2. Effter de orden: låter han sig med densamma wiga synes böra upreepas desse orden: och henne eij häfdar.


Cap. XXVI.

Ad § 1. I stället för det ordet kiötzlig beblandelse med oskieligit creatur synes böra sättias något annat, som onaturlig eller desslijke, eller och nämnas beblandelse allena, utan epitheto.


Cap. XXVII.

Detta capittel och de fölliande lyda under een särskilt titull och till Edzöresbalcken, hwilcken effter den påminnelse, som ofwantill giord är, kommer att skillias ifrån Högmåhlsbalcken.

[ 345 ]Ad § 2. Desse ord: uti siuk mans ährende tyckes böra uthelämnas, emedan, i fall sådant angår prästen, som skall förrätta sochnebod, så hafwer han sitt beskydd på ett annat ställe i lagen, men angår det någon annan uthskickad, een dräng eller pijga, som kan gå på apotheket eller annorstädes, tyckes det wara för swårt att giöra sådant straxt till edzöre.

Ad § 3. I stället för böte dubbelt tyckes böra sättias: ligge i twebotum, särdeles emedan det enkla straffet, hwaruppå detta dubbla sig rapportera skulle, eij finnes ofwanföre wara anfördt; men elliest är Kongl. Rätten af den meening, att öfwer denne gärning eij mehra straf inalles dicteras skulle, än allenast de 40 daler, som wijd ändan af § uthsättas.

Ad § 4. Det synes wara nödigt att inrätta denne § något tydeligare, nembligen: Ehoo som uthi kyrkia, då gudztiensten förehafwes, eller inför domstohlar, enär rättegång hålles, blåttar sin wärja till slagsmåhl eller någon med hugg och slag öfwerfaller, straffes till lijfwet etc.

Ad § 5. Effter de orden: skuffar och stöter någon annan synes böra tilläggias eller med banskap och oqwädis ord öfwerfaller, uti kyrkian, böte etc. Beropandes sigh Kongl. Rätten härwijdh uppå dess förra giorde påminnelse, att åthskillnad på straff skee måtte emällan de excesser i ord och giärning, som föröfwes i kyrkian, och de andre, som skee inför een domstohl, då den ena skall förfächta sin rätt emoot den andra, och till allahanda wijdrigheeter i ord och giärning stort tillfälle gifwes. Elliest påminnes jämwäll, och till wijdare öfwerwägande heemställes, om i desse måhl och hwad excesserne i kyrckian wijdkommer, nu skall giöras någon annan lag än den, som redan är författad uti kyrckieordningen, så framt icke elliest några flere casus kunde infalla, dem man sig tillförende wijd kyrckielagens stifftande eij haar påmint.

Ad § 7. Denne § tyckes egenteligen lyda till Tiufwabalcken och böra dijt transporteras.

Ad § 10. För den, som öfwerfaller med hugg och slag een dommare, präst eller konungens betiente för des embetes förrättning, tyckes wara straff nogh, att han mister lijfwet, uthan att och hans erfwingar, som äre oskyldige, måge där ofwan uppå mista löösöronen. Wijd detta tillfälle will och Kongl. Rätten hafwa generaliter påmint, [ 346 ]och uti Kongl. Commissionens wijdare öfwerläggiande heemstält, om icke det straff, att jempte lijfwet mista löösöron, borde såsom alldeles särskilt ifrån alla andre, wara uthsatt allenast för crimina læsæ majestatis, och inga andra, men i alla andra grofwe måhl skärpas straffen i det ställe å annat sätt, såsom med handens afhuggande, tungans afskärande, steglande, brännande, rådbråkande och annat sådant.

Ad § 12. Det tyckes wara för hårdt straff för den, som anklagar underrätterne att hafwa illa rättwijsan skeppat, det han derföre icke allenast skall böta 100 daler, uthan och warda ährelös, warandes Kongl. Rätten i den meening, att det senare kunde uthelyckias.

Ad § 13. Där emoot synes åter straffet i denne § wara för ringa emoot den, som angrijper öfwerrätterne och Kongl. Collegier med skympfeliga ord och uthlåtelser, isynnerheet så wijda sådane collegier hafwa till cheff och præsident een af konungens rådh.


Cap. XXIX.

Ad § 1. Wijdh slutet af denne § skulle Kongl. Rätten hålla före, att i stället för lijfzstraffet dicterades pœna pecuniaria, och den uthsattes till 150 daler sölf:rmynt. Och hwad löösörerne wijdkommer, därom är tillförende generaliter påmint.

Ad § 2. Denne § synes beqwämligen kunna ryckias ihoop med den föregående, så att man där och tillijka förmäler om öfwer- och underrätternes samptt befallningshafwandernes uthskickades beskydd; och att hädeorden, som dem gifwes, böra liggia i tweebotum.


Cap. XXX

Ad § 1. Kongl. Rätten tycker för swårt, att den, som släpper den fängzlige eller där till coopererer, böör uthan åthskillnad stånda i hans ställe med lijf och ägendom, emedan een hustru, som coopererar till sin mans, och een fader till sitt barns etc. förlåssning, tyckes meritera någon compassion och lindrigare straff. Sedan synes här jämwäll böra per expressum giöras een åthskillnad emällan dens straff, hwars embete det är att förwara fången, och dens, som icke är förbunden någon fånge att wårda; i lijka måtto tyckes och böra considereras den omständigheet, om fången, när han släppes, allareedan haar warit förwunnen och dömd eller icke.

[ 347 ]Ad § 2. Begynnelsen af denne § tyckes tydeligare således kunna inrättas: Tager någon een fånge ifrån cronones betiente, eller någon annan, som befalt är, honom i förwar hafwa, eller till fängelset, tings etc. föra.


Cap. XXXI.

Ad § 2. I stället för landzflychtigheet förmeenar een deel af Kongl. Rätten, att penningebötorne kunde förhöjas, och den, som botum icke orkar, plichta med kroppen.

Ad § 9. Såsom det 40 cap. Edzöresbalcken LL. giör åthskillnad emällan den, som mehr eller mindre rånar, jämwäll och om rånsmannen blifwer gripen å färska giärning eller eij, så synes och i denne nya lagen sådane omständigheeter böra ansees, och däreffter giöras någon distinction i straffet.

Ad § 11. Angående de bötor, som för hwart nedderhuggit eller förderfwat trä erläggias skola, tyckes Kongl. Rätten, att som sådane fruchtträä kunna offta wara fast mehra, men stundom och mindre wärde, än de penningar, som bötas skola, det då skiähligast wore, att den, som åwärckan giordt, betalar först måhlsäganden träät effter mätismannaordom och böter desuthan 10 daler till treeskiptes.

Ad § 12. Skadan, som görs på planck eller giärdesgård, synes böra särskilt betalas och refunderas till målsäganden.

Ad § 14. Desse bötor synes wara för swåre, förmeenandes Kongl. Rätten 10 daler wara nog, och att därjempte uti denne § måtte uthföras, huru och den, som fäät i sitt kom eller gräs uptager, skall lysa det upp, och sine grannar sådant tillkännagifwa.


Cap. XXXII.

Ad § 1. Till lijfzstraffet i detta grofwa måhl är Kongl. Rättens meening att läggias borde, det een sådan landz- eller siöröfware straffas med stegell och hiuhl.

Ad § 2. Enär rånsmannen begår tillijka dråp, synes straffet böra skärpas med råbråkande.

Ad § 6. Wijd detta tillfälle påminnes jämwäll om den fördubbling af bötorne, som bör skee, då konungen är i staden.


[ 348 ]
Cap. XXXIII.

Ad § 1. Denne § synes för mehra tydeligheet skull kunna således inrättas: Tager man qwinna med wåld, eller fremier sin onda willia med en möö, som eij till mogen ålder kommen är, miste lifwet, och qwinnan ware frij för all tillwijtelse; men kommer han intet att fullborda sin lusta med henne, böte för wåldet etc.

Ad § 5. Wijd slutet af denne § påminner Kongl. Rätten, att straffet eij synes böra wara lijka och enahanda, antingen den, som häfdar een wåldförd möö eller änckia, giör det med eller emoot hennes willia, och tyckes det förra, nembligen om häfdandet sker med hennes willia, eij förtiena lijfsstraff, emedan hon i sådan casu, enär hon samtyckt till häfdandet, synes lijka som ex post facto till sin bortfördzel consenterat.

Ad § 6. I stället för qwinna, tyckes böra sättias jungfru eller gifft hustru, emedan denne § alla qwinnor igemeen icke rörer, uthan allenast dem, som äre uti wiss familia, eller och där een jungfru är i sin måls- eller gifftomans huus.

Ad § 7. Denne och den fölliande § synes höra till Dråpmåhlabalcken.

Ad § 9. Till det ordet argheet synes här böra läggias: och uthan någon gifwen orsaak.


Cap. XXXV.

Wijd detta capitlet påminnes generaliter, att definitionen af edzöre, sampt huru edzöre bötas må, synes fogligare sättias främst i denne balck, än nu wijd slutet.

Ad § 1. Denne definitionen förmeenar Kongl. Rätten kunna tydeligare inrättas således: Edzöre är een upsåtelig förbrytelse emoot den frijd och säkerheet, som konungen alla sina undersåtare har låfwat och tillsagdt, enär det skeer, antingen med dråp, såramåhl eller blodwijte, uppå de orter och ställen, som i denne balck uthföres, men hwad i hastigheet och brådom skillnad händer, är icke edzöre.

Ad § 2. De sidsta orden i denne § synes böra uthföras således: antingen den dräpne edzörsbrytaren, förr än han blef dräpen, har förwärckat sitt lijf eller icke.


[ 349 ]

Kongl. Swea Hoffrättz påminnelser, till den upsatte nya Dråpmåhlsbalcken.


Cap. I.

Ad § 1. Det ordet frijdh, som i slutet af denne § införes, tyckes kunna förtydas på åthskilligt sätt, hwarföre förmeenar man, att paragraphen kunde tydeligare således slutas: med mindre konungen tillåter målsäganden taga förlijkning, och dråparen till lijfwet benåda.

Ad § 2. I stället for det ordet af dens ägendom etc. förmeenar Kongl. Rätten böra stå och; elliest synes och effter de orden: som så dräpen war böra tillsättias: och minst wållande warit, så att heela meeningen kunde här således uthföras: och däns ägendom, som så dräpen blef, och war minst wållande, ware för bötorne frij.

Ad § 3. I stället för läggia händerne etc. förmeenar man kunna beqvämligare sättias: bära händerne.

Ad § 4. I stället för de orden miste lijf för lijf tyckes wara nog att sättia: miste lijfwet.

Ad § 7. De bötor, som wijd slutet af denne § införes, synes eij kunna delas till treeskiptes, och måhlsäganden någon deel däraf tilläggias, emedan han wijd sådant tillfälle eij leed någon skada.


Cap. II.

Ad rubr. et § 2. Påminnes om de orden: wärjande hand, som tyckes wara något otydelige och emoot genium lingvæ; kunnandes något annat, som klarare är, i det stället sättias.

Ad § 3. Heemställes i Kongl. Lagcommissionens wijdare öfwerläggiande, om det icke är för swårt att statuera generaliter, det den, som och brukar moderamen inculpatæ tutelæ, dragandes uth sin wäria, då han är i lijfsfara, skall lijkwäll straffas med full mansboot och kyrckieplicht, i den händelse, då den andra sielf förorsakat sig döden af hans wäria.


Cap. III.

Ad § 1. Heemställes i lijka måtto till wijdare öfwerläggiande, om icke den, som för dråp skull begiär och erhåller leigde, bör icke allenast wara på frij foot, uthan och bewijsa, det han är stadd uti [ 350 ]een främmande öfwerhetz land, där han eij grijpas kan. Wijd detta tillfelle påminnes jämwäll, om icke heela den processen om leigde, huru det begiäras och erhållas må, samt huru den brotzlige, sedan han sig hoos dommaren angifwit och i fall han warder fäld till saaken, skall innom een wiss tijdh effter dommens publication begifwa sig bort igen utur Kongl. Maj :tz rijke och des tillydande provincier, med hwad mehra, som det måhl om leigde angår, hwaröfwer man förmeenar att ett särdeles capittel kunde blifwa utsatt, och uppå des wederbörliga ställe i lagen infördt.

Elliest warder wijd detta capittel så wäll som de fölliande generaliter påmint om det, som tillförenne angående mansboot är anfördt, hwareffter samma mansboth eij kommer att gå till treeskiptes, eller i tränne lijka deelar, utan tager konungen däraf 100 daler, häradet eller rådstugun 50 daler och målsäganden niuter sin förlijkning, uthan någon föreskrifwen summa.


Cap. VI.

Ad § 2. I stället för 40 daler synes wara nog 20 dalers boot, i anseende till een sådan handlöös wåda, som i denne § omtahlas.

Ad § 4. I stället för de orden: fäller man sig sielf etc. tyckes wara beqwämare; faller någon, och stöter sig till dödz etc. Item i stället for desse fölliande: skeer det på muurställning {{sp|eller annat slijkt tyckes wara bättre: skeer det på ställning, eller annan ort, där fara är med.

Ad § 5. Drifwer man annan etc. Här tyckes någon limitation böra tilläggias, och detta således uthsättias: Drifwer någon een annan i oträngda måhle till den wäg, ort och arbete etc., emedan wijd eldzwåda, watunöd och andre slijka händelser må een huusbonde hafwa macht saaklöst att befalla sin tienare, att gå jämwäll på den ort, där elliest kunde wara någon lijfsfara.


Cap. VII.

Ad § 1. Denne § tyckes wara något obscur och bör tydeligare uthsättias, och påminnas wijd detta tillfället generaliter, att stijlen effter möijeligheten må öfwer alt giöras klaar och lius, så att orden och meeningen straxt af hwar och een må kunna begrijpas, uthan något tillfälle till twifwelsmåhl, scrupuler och ambigviteter.

[ 351 ]Ad § 2. Desse orden: på reesa eller fara stadde synes kunna uthelemnas, emedan de, som giöra föllie på een reesa, eij kunna i sådant tillfälle ansees lijka med de förenemde; ty i fall den ena faller i siön, går neder på een ijs eller på annat sätt omkommer på een reesa, synes den andra, som är hans föllieslagare, derföre eij kunna straffas, eller åthminstonne med ett så stort straff beläggias, där han elliest eij warit i någon måtto orsaken till den andras omkommande.


Cap. VIII.

Ad § 1. De orden wijd slutet af denne § eller annan reedskap, som till byggning uthgifwes tyckes for des skilliachtigheet och olijkheet ifrån det föregående »samt for des mörckheet skull kunna aldeles uthslutas.

Ad § 2. I stället för det ordet inbygd tyckes wara tienligare ombygd; och elliest håller denne Kongl. Rätten för skähligt, att i stället for full mansboot i denne § förelägges half mansboot, och för half mansboot wådaboot.


Cap. IX.

Ad § 1. Denne § tyckes bättre kunna således inrättas: Kan barn taga död genom sine föräldrars handawärckan, skall däröfwer ransakas, om det är skedt med wåda etc. Eller och på detta sättet: Pröfwes någon fader eller moder hafwa dräpit sitt barn med wåda, och enthera den andra derföre lagsöckt etc.

Ad § 3. Till det ordet straffas kunde tilläggias: effter omständigheeter, som for annat dråp.


Kongl. Swea Hoffrätts påminnelser till Såhramåhlsbalcken.


Cap. II.

Ad § 1. Detta synes tienligare kunna således uthsättias: Warder man huggen eller stungen, uti lår eller kropp, fult kiöttsår etc.


Cap. III.

Ad § 3. Kongl. Rätten håller före, att den tijdh, som i gamble lagen uthsättes till skadelige sårens wårdande, nembl. natt och åhr, böör här icke heller med stillatijgande förbijgås, på det banemannen [ 352 ]må så mycket mehra förplichtas, att draga försårg om den skaddes såår och skötzell, som elliest till äfwentyrs af fattigdom och wanskötzel kunde döö sin koos. Men icke des mindre, i fall såret funnes dödeligit, fast den särade lefwer öfwer natt och åhr, tyckes banemannen lijka .fult böra swara för hans lijf, enär det bewijses, att den sårade warit alt stadigt däraf sängliggiande, och ingen annan swår siukdom imedlertijdh haar stödt där till.


Cap. IV.

Ad § 1. Straffet för den, som slår een hafwande qwinna, så att hon däraf föder dödt barn, tyckes wara alt för ringa i denne § uthsatt, och skulle Kongl. Rätten hålla före, att derföre borde bötas åthminstone som för annat dråpmåhl med wåda.

Till slutet af Dråp- och Såramåhlsbalcken påminnes af Kongl. Rätten, att uppå sine ställen måtte jämwäll warda förmält om rådzbane uti slijke måhl, och hwad straff den, som råder, eller å hwariehanda sätt een missgiärnings wärckställande befordrar, effter hwart och ett måhls beskaffenheet böör wara underkastad.


Kongl. Swea Hoffrättz påminnelser till den balck, som är upsatt om hoor, skörlefnad och oloflig beblandelse.


Hwad först sielfwa tittulen wijdkommer, så tycker Kongl. Rätten, att denne balck kunde för kortheet skull kallas Lägersmåhlsbalck, emedan man förmeenar, att under det ordet lägersmåhl både hoor, skiörlefnad och oloflig beblandelse kunde wara begrijpit och förståndit.


Cap. I.

Ad § 2. Att den, som låckar eller öfwertalar möö till lägersmåhl, skall gifwa henne mårgongåfwo, är både swårt och owanligit, emedan och sällan något lägersmåhl bedrifwas torde, som eij kunde säijas wara skedt medelst något föregångit lockande eller öfwertalande. Men om samma öfwertalande är skedt under låfwen af ächtenskap, så haar det sitt boot särskilt, som i de föregående balcker sampt i kyrkielagen förmält är. I så måtto skulle Kongl. Rätten hålla före, att denne § kunde alldeles utheslutas, och den föregående eller första § begynnas på detta sättet: Låckar ogifft man een [ 353 ]möö eller enckia till lägersmåhl etc. Wijd slutet af samma § kunde sedan införas: skeer det med någon tillförenne kränckt, wari lag samma.


Cap. II.

Ad § 2. Till de orden: böte 100 daler sm:tt, synes böra tilläggias: för bägge, fast än han tager den ena till ächta; och häfdar han allenast den senare, böte 60 daler etc.


Cap. V.

Ad § 3. Uti denne §, hwarest om een hoorkoplares straff förmähles, synes och böra nämnas om dens boot, som sig således till skörlefnad uthkoppla och bruka låter, wari sigh hustru, barn eller anhörige.


Cap. VII.

Ad § 5. Här tyckes 80 dalers bötor för den, som besofwer twänne systrar, wara för ringa, i anseende där till, att lägersmåhl med syskonbarn, hwilcket doch eij är lijka grofft med det andra, med samma bötor straffas; förmeenandes Kongl. Rätten, att för lägersmåhl med twänne systrar borde sättias 100 eller 120 dalers bötor. Elliest wijdh slutet af denne § synes lijfstraffet wara alt för swårt i den casu, då eendera är ogifft; och wore i det stället 160 dalers bötor nogh.


Cap. VIII.

Ad § 2. Såsom Kongl. Rätten af åthskillige exempel haar befunnit, att många qwinspersoner, de som första gången blifwit kränckte, hafva förnembligast för den fruchtan de hafft för kyrckioplichten, den de så neeslig hålla, gripit till det oråd att mörda sitt barn; altså kan Kongl. Rätten intet undgå wijd detta tillfälle att heemställa uti Kongl. Maij:tz nådiga godtfinnande, sampt Kongl. Lagcommissionens wijdare öfwerläggiande, om sådane qwinspersoner, enär de första gången begådt lönskeläger, kunna förskonas för uppenbara kyrckioplicht, och i det stället antingen beläggias med något annat straff, eller och slippa med heembligit skrifftermåhl i sacristijgan.


[ 354 ]

Memorialet till denne balck.[3]

Ad § 1. Kongl. Rättens meening är, att een möö, som blifwer låckat till lägersmåhl, böör fuller intet förskonas för wärdzligit straff, enär hon första gången sigh med lönskeläger förseer, men däremoot skulle Kongl. Rätten hålla före, att een sådan person eij böör civiliter lijda till sin ähra, fast hon är kränckt, och haar lijdit moraliter till sin heeder, uthan att hon må wara lijka tings- och wittnesbähr som mannen, hwilcken henne lägrat hafwer, så wijda hon elliest och i annan måtto icke är wanfrägdad; emedan äfwen den omständigheeten, att hon blifwer hållen för ährelöös, sampt att hon måste uthstå uppenbar skrifft, är orsaken, som haar bracht mången till det oråd att giöra af med sitt foster, hwaremoot det determinerade wärdzliga straffet är af fast mindre consideration, hwilket och sådane personer eij synes böra undgå.

Ad § 2. Kongl. Rätten tycker, att alla de omständigheeter, som här upräcknas, äre nödiga att införas i lagen, dommaren till effterrättelse, och lemnas i Kongl. Maij:tz nådigsta ompröfwande, hwad straf då, enär sådane mitigantia till äre, öfwer den brotzlige skall dicteras. Elliest i stället för det fremmande ordet impotens synes kunna införas: till echtenskaps fulbordan oförmögen och oskickelig.

[ 355 ]Ad § 4. Hwad i denne § påminnes, tycker Kongl. Rätten, att det sig swårligen practicera låter, och är Kongl. Rätten ännu af samma meening, som reedan wijd första Missgiärningsbalcken andragit är, att emällan personerne och deras wilckor eij någon åthskillnad i straffet wijd lagstifftandet giöras kan.


Kongl. Swea Hoffrättz påminnelser till Tiufwabalcken.


Cap. 1.

Ad § 1. Kongl. Rätten will wijd detta tillfälle hafwa itererat des förra giorda påminnelse, angående proportionen af arbete emoot de ålagde bötor för dem, som botum icke orcka; men för öfrigit är Kongl. Rätten af den meening, att summan af den stöld, som med lijfzstraffet belägges, böör wara högre än de 60 daler, som straffordningen omförmähler, och håller een deel af Kongl. Rättens ledamöter före, att samma summa böör uthsättias till 100 daler, men sombliga till 200 daler; därjempte tyckes och denne Kongl. Rätten, att een sådan stöld ändå första gången, medan ännu är hopp om bättring, eij böör straffas med döden, uthan med någon annan poen, som där emoot æquipareres, såsom 9 gatulopp, några åhrs arbete, eller annat sådant.

Ad § 2. Stöld synes böra heller straffas med arbete på tuchthuset, gatulåp och rijsslijtande, än med fängelse wijd watn och bröd, emedan detta straffet är förnämbligen dicterat öfwer de brott, som eij hafwa notam infamiæ med sigh.


Cap. II.

Detta capittel synes böra sättias främst i denne balck, emedan här warder beskrifwit, hwad tiufwerij, och hwilcka tiufwar äre.

Ad § 1. Man håller för onödigt att införa i denne § de orden wijsar och hanterar, warandes nog råder och tager, samt giömmer, hyser och nöter.

Ad § 4. Een deel af Kongl. Rättens ledamöter håller före, att mannen, som är herren af huset och sin hustrus målsman, eij böör i een allmän lag räcknas ibland dem, som giöra bodrätt.


[ 356 ]
Cap. III.

Ad § 2. Det förmeenes af een deel uthaf Kongl. Rättens ledamöter, att den stöld, som skeedt i badstugun, eij kan æquipareras i straffet moot den, som bedrifwes på een såfwande, siuk, död etc., hwarom i denne § förmält warder.


Cap. IV.

Ad § 1. Sedan de åthskillige saker och pertzedlar, som här omförmäles, äre upräknade, synes böra läggias till desse orden: eller annat slijkt. Men angående wärdet af den stöld, för hwilken effter denne § lijfwet mistas skall, tyckes Kongl Rätten, att det bör förhöijas till 30 daler i stället för 20. I öfrigit synes i proportion häraf een, som således stiähl, böra löpa ett gatulåpp för mindre summa än 5 daler sm:tt, som i denne § förmält warder.


Cap. V.

Ad § 1. I stället för det ordet rådstugur synes böra sättias generaliter: Kongl. Rätter, Collegier och andra sådane samqwemsställen.


Cap. VI.

Ad § 4. Denne § wijd slutet tyckes wara förskrifwen, och något lemnat där utur, förmeenandes Kongl. Rätten, att Kongl. Lagcommissionens meening är, det den, som stiähl i kyrckian eller på kyrckiewallen under 20 dalers wärde, skall böta dubbelt, men den, som stiähl däröffwer, bör mista lifwet, ty elliest om den, som stiähl öfwer 20 dalers wärde, slipper med femdubbla bötor, så kan och den slippa med bötor, som stiähl 100 daler eller några [ͻ: mera], emedan det öfwergår 20 daler.

Ad § 6. 1 denne § tyckes orden wara transporterade, och bringa med sig den meening, som skulle någon stiähla af tiufwarne sielfwe.


Cap. VIII.

Ad § 1. Kongl. Rätten tycker wara alt nogh, om uplyssningen af hittegodz skeer allenast een gång i kyrckian och på nästa ting eller rådstugu, ty om det skall skee tränne åthskillige gånger, blifwer [ 357 ]den, som haar hittat, graverad med alt för mycket och longsamt beswär, som å landet warar nästan ett heelt åhr, nembligen wijd alle tree tingen, genom hwilcket beswär och den, som något hitter, torde afskräckias att uppenbara hwad han funnit. Elliest, effter de orden i denne § tage sitt åter utan lösen tyckes böra tilläggias: framt den, som hittat, ingen omkostnad därå anwändt hafwer; det samma synes och böra ihogkommas wijdh den fölliande 4 § i detta capittel.

Ad § 2. Att och uhrminnes needgrafwen skatt skall uplysas lijka som annan fynd, det finner Kongl. Rätten onödigt, emedan den samma af ingen mehr igenkiännes, uthan skulle man i det stället hålla för skiähligt, att den, som finner een sådan skatt, bör uppenbara det Konungens Befallningshafwande i orten, och sitt fynd först Hans Maij:tt sielf till skiählig lösen heembiuda, som detta tillförende wijd den nya Byggningebalckens igenomseende är af Kongl. Rätten wordet påmint.

Ad § 3. Den, som hittar anckar, tyckes icke mindre, än om han funnit något annat, som förlorat war, böra niuta sin tridiung af des wärde, ty om han eij får mehr än allenast sin anwända omkostnad och möda betalt, har han af sådan fynd ingen fördeel, och i så måtto kan han låta anckaret så gärna liggia qwart i siön, som det uptaga.


Cap. IX.

Ad § 1. Det synes böra giöras een åthskillnad emällan dens straff, som kiöper witterlig tiufnad, och dens, som kiöper misstänckt godz; så att denne § kunde inrättas således: Kiöper någon witterlig tiufnad, wari tiufwer, och han tage sitt åter, som wijdkiäns och lagligen till sig winner. Men kiöper någon sådant godz, som skiähligen pröfwes wara misstänckt, böte derföre 10 daler, och återgifwe det han så kiöpte, enär ägaren det wijdkiännes och lagligen återwinner.


Cap. X.

Ad § 1. Wijd de orden: domarens eller befallningshafwandens handräckning synes böra tilläggias: så frampt icke den, som hittat, godwilligt sig där till begifwer, och känner, att det hörer den andra rätteligen till.

[ 358 ]Ad § 5. Denne § tyckes böra således ändras. Ransaker någon sielfwilligt eller emoot åthwarning i annars mans huus, och eij finner; böte 40 daler, men legofolcks kistor och giömmor måge af huusbonden saaklöst ransakas, enär de misstänckte äre.


2. Utlåtande från Gefleborgs län.

Underdånige och oförgrijpelige påminnelser till den dehlen af Missgiärningzbalcken om tiufwerij, som effter hans Kongl. Maij:tt allernådigst befallningh af undertechnade författade och opsatte blefwo, widh den berammade sammankombsten i Gefle in Iunio Anno 1696.


Cap. 1.

§ 1. Tiufnaden till förwahr föres. Nu kan hända, att sådane saaker blifwe stullne, som bättre hooss sielfwe ägaren, än hoos någon annan för des skötzel och omwårdnadh skull förwaras kunna, om widh sådan händelse icke skiäligen woro, att då ägaren sitt medh skiähl och wittne igenkände, han det finge åthertaga, och sedan widh näste rättegångztima saaken å wederbörlig orth angifwa och uthföra.

Niute dageligen till sin föda 4 öre silfwermynt och dertill medh afdrages för hwar dagh han arbetar 12 öre s:mt af det han böta och giälda skulle. Det synes eij kunna lämpas till alla orther, ty här i Westre Norlanden, när medelmåttige gode åhr äro, kan een dagakarls underhålldh eij kåsta öfwer 8 öre kopparm:t, och ett des dagzarbete lönes medh 16, 20 eller alldrahögst 24 öre kopparm:t. Elliest är om böterne in genere påmint widh det andra memorialet och i 6

Och eij för det han elliest böta skulle; detta synes böra klarare uthsättias, så at man weth, hwadh det är, som tiufwen uthan stöldens wärde slipper att plichta före.

§ 2. Eller plichte medh 6 dagars fängelse widh wattn och brödh. Om detta straff böör förstås om betalningen och booten tilhoopa eller ettdera särskilt, tyckes fordra bättre lius; äfwen så, om een half månadz träälarbete.

[ 359 ]Nu kan hända, att een tiuf, som hoos een och annan åthskillige gånger stulit, blifwer derföre första gången lagfördh, och stölden tilhopa räcknat stiger till 60 daler sm:tz wärde, om han då skall plichta särskilt för hwar gång han stulit, eller stölden skall sammanläggias, och han således plichta?

§ 5. Bryter sig tiufwer in etc. eller sätter sig till mootwärn, ware ogill, om han dräpes. I stället för det ordet eller synes böra stå och, elliest skulle man få dräpa tiuffwen, fast han inthet satte sigh till motwärn; härwidh påminnes, om icke stöldh, som skeer medh inn- och opbrytande, böör medh större straff beläggias, än annan stöldh af eens kistor, dörar, skrijn och annat sådant.

§ 7. Tager någon sedan förlijkning eller lösn; den sin bårtstullne ägendoom af tiufwen igenbekommer, eller sigh med honom förlijker, och det sedan hoos wederbörande angifwit, att medh tiufwen effter lagh förfara, qværitur, om icke den samma må blifwa otiltaalt.

Nu kan hända, att een reesande stulin blifwer och genaste sitt återfår, men hwarken tijdh eller tillfälle haar, att medh tiufwen lagligen förfara, qværitur, huru han widh slikt tillfälle skall sigh förhålla.


Cap. 2.

§ 1. Härwid påminnes, att såsom een åthskillnadh giöres emellan desse 3 slagz tiufwar, att och hwardera medh sitt särskilte straff och booth beläggias måtte, emädan dheras brått synes sådant fordra.

§ 2. Stiähl fleere tilhopa. Nu skiffta dhe, som stulit hafwa, tiufnaden sin emellan till olijka dehlar, frågas fördenskulldh, att sedan dhe åthergullit det, som hwardera nutit, om sielfwa boten bör dereffter proportioneras, eller allesammans plichta lijka mycket, eller, om tiufnaden stiger till eller öfwer 60 dahler sm:t, om allesammans böre lijf mista.

§ 3. Stiähl öfwermagi under 15 åhr. Sedan öfwermagi blifwer 10 åhr intill 1 5, och andre gången stiähl, så synes till hans emendation och bättringh nyttigare wara, att han icke af föräldrarna, uthan af den, som tillsatter är andre delinquenter att straffa, rijsat blifwer, iämwähl att des booth räknas till hälfften emoth mogande mans. Nu stiähl öfwermagi och blifwer eij uppenbar, förän han till mogande ålder kommen är, huru han i sådant fall plichta skall, synes nödigt att uthsatt blifwer. Härwidh påminnes, om icke actiones criminales [ 360 ]och injuriarum actiones må præscriberas, som lagen i 24 cap. Dråpmålebalken med willia och 36 Kongb. L.L.. med håller.

§ 4. När mann hustrun, eller hustru mannen etc. för bodrätt lagsökia och någonthera fälles, qværitur, om då straffas skall som för annan tiufnat, hwilket synes wara för swårt, ty hårdare synes den böra ansees, som enom androm sitt afhänder, deruthi han ingen rätt och dehlachtigheet hafwer, än man, hustrun och barn, som i oskiffto boo tilsammans sittia, och medh hwarannan rättigheet äga. I lijka måtto behöfwes, att uthsatt blifwer, huru den skall plichta, som tubbar och låckar eens hustru eller barn att draga något uthur boet.


Cap. 3.

§ 1. Giälde och böte fyradubbelt; om under det ordet giälda skadan bör förstås, eller den uthi bötherne skall wara inräcknadh, blifwer klarare uthsatt, när effter det ordet giälde desse orden åther skadan blifwa införde. -

§ 3. Straffes medh döden och hafwe förbrutit sine lössören; om tiufwen föruthan lijfstraffet skall förbrutit sine löösören, synes des straff wara för stort, och att han ifrån sine arfwingar, som uthi samma giärning inthet warit dehlachtige, sin ägendom icke må hafwa förwärckat.


Cap. 4.

§ 1. Booskap, som gå i beeth; om hästar och renar under det ordet booskap begripes, så synes, att dhe böte särskilt nämbnas, effter dhe gemehnligen eij kallas booskap.

Här tyckes och böra införas dess straff, som stiähl i eens diurgårdh.

Dhe, som stiähla under Gudz låås sädh, höö, giärdzle, nääth och dylikt, pläge föruthan bötherne stå wid tingz- och rådstugudören medh tiufnaden i hand eller å rygg (hwilket och eenligit är medh 9 cap. Tiufwebalken StL.) een eller fleere timar, effter som des brått pröfwes stort till.

§ 6. Böte 3 dahler sm:t för koo, sammaledes för hwarie 5 fåår eller getter; nu miölckas getter eller fåår mindre än S. qværitur, om och huru mycket för dem bötas skall.


[ 361 ]
Cap. 5.

§ 1. Stiger stölden öfwer 10 dahler sm:tz wärde, miste lijfwet, är den under 10 dahler sm:t, böte 5 dubbelt. Här uthslutes skadans ärsättningh, ty synes nödigt, att den blifwer infördh, så frampt den i sielfwa lijfstraffet eller böterne icke är inräcknadh.


Cap. 6.

§ 1. Om någon sig allenest i kyrckian inbryter, men på hwariehanda sätt blifwer hindrat, att han sitt onda opsåth eij får främia, qværitur, hwadh straff derpå föllia böör.

§ 4. Uthi denne § införes des plicht, som stiähl öfwer 20 dahler sm:tz wärde, men intet dens, som mindre stiähl, eij heller skadans ärsättningh.


Cap. 7.

§ 2. Detta måhl igenfinnes i 16 cap. 13 § Edzöresbalken och där uthsättes straffet till 40 dahler, men här till 12 dahler sm:t, hwilket icke synes concordera.

§ 3. Bruukar någon kiöpman eller ehwem som sällier eller kiöper, orätt wicht eller mått. Orden ehwem som sällier eller kiöper orätt wicht kunna optagas och förstås om dem, som sielfwe måtten och wichterne sällia, ty kan detta således bättre uthsättias: Om någon kiöpman eller annan, som kiöpenskap drifwer, bruukar orätt mått och wicht.

§ 4. Den, som kiöpte, äge samma rätt, som här i föregående § sagdt är. Dhe orden, som i den § finnes och betale honom, som kiöpt, dubbelt emoth godzetz wärde woro bäst, att dhe här uthtryckligen införde blefwo.

§ 5. Dhe måhl, som i denna § och i den andre ofwanstående § finnes uthsatte, synes wara af lijka arth och beskaffenheet, och fördenskulldh tyckes böra till sielfwa böterne blifwa lijka, ty lijka brått, lijka straff.

§ 6. Den, som opbryter annans breef och läser, synes hafwa förtiänt icke ringa näpst, fast han androm det eij skulle gifwa att läsa, eller des innehåld oppenbara och uthsprida etc., ty elliest skulle mann aldrig säkert kunna förtroo pennan och papperet det, som man will hafwa lönt och dölgdt.

[ 362 ]§ 7. Afskriffter. I stället för afskrifter tyckes böra stå arfskiffter, hälst som näst föruth nämbnes inventarier och testamentet.

§ 9. Uthi denna § finnes ett ordh näst effter försnillar, som heeter fyter [ͻ: förbryter], hwilket synes wara förskrifwit.

§ 10. Den, som af oskiffto godz något förskingrar, tyckes så wähl medh plicht ihogkommas, som den det förtiger och undandöllier.


Cap. 8.

§ 1. Kommer then, som mist hafwer, innan lyst är. Nu kommer ägaren emellan första, andre och tridie lysningen, qværitur, om han då uthan wedergellning må få sitt igen. Nu kommer han strax effter 3:die lysningen, då synes han eij böra mista tredieparten, uthan hittaren medh mindre må låta sigh benöja, ty 3:die parten all fyndet kunde wara så dyrt och kåstbart, att det hittarens omaak och beswähr 10 dubbelt öfwerginge. Om fynd skall lysas på 3:ne tingh. drages tijden för långdt uth, sehrdehles här i Norlanden, hwarest mehrendehls 2 tingh allenast om heela åhret hålles, ty synes wara nog, om fynd på ett tingh och tree gånger i kyrckian eller på kyrkiewallen opplyst blifwer.

§ 2. Samma lag ware om strandwraak och bottnfynd. Här göres strandwrak lijka med bottnfynd, men i 36 cap. Tiufwebalken L.L.. är den åthskillnadh, att eenom för bottnfynd större betahlningh än för strandwraak tillägges, ty medh bottnfyndz opptagande, såsom anckare och dylijkt, större omak och beswähr är, än medh strandwraak.

Flytande fynd uthslutes, men synes böra införas och lijka medh strandwraak ansees.

Uthi denne § talas om uhrminnes nedgrafwen skatt etc., hwarom uthförligare förmähles i det 19 cap. § 9 jordebalken och tyckes oförgripeligen wara nog, att derom handlas på ett rum och i een balck.

§ 4. Kommer den, som mist hafwer, sedan lyst är, och lagligen till sig winner, tage sitt åther uthan lösn. Detta synes böra förståås om dhe creatur, som äro märcknade fää, och hittaren imedlertijdh kan bruuka, men för annan boskap tyckes han wara berättigat något att niuta i anseende till des omak, förwahr och skötzel.

[ 363 ]§ 5. Uppsätter man tom bijståck i skogen, bijen derwedh ifrån dheres wanlige boningh och hemwist att låcka, böte 3 dahler silfwerm:t. Samma lagh synes böra wara om den, som opsätter slagbur annars dufwor dermed att låcka och fånga, dock ansees effter som skadan kan wara stoor till.

§ 6. Uthi denna § borde och dess straff uthsättias, som något finner, men då han strax derpå derom blifwer tilfrågat, neekar sig något funnit. Iämwähl dens, som af fynden något försnillar. Sammaledes huru förfaras skall, när twist opkommer om quanto, särdeles i penningfynd.


Cap. 9.

<div2> Rubrica till detta capitel synes wara för kårt.

§ 1. Griper någon till ledzn etc. Nu kan man gripa till hemföda och hemgiärdh, som i 16 cap. Tiufwabalken omtales, qværitur, huru i slijkt måhl förfares skall.


Cap. 10.

§ 2. Wäri tå then, som i handom hafwer med sielfsins eede eller 2:ne wittnen, om det, som klandras, war hans egit. Här synes, att den i handom hafwer, eij behöfwer medh sielf sins eedh eller wittnen sig wäria, hälst när den, som sig något tillägna will, eij half skiähl å sin sijda kan producera.

Och wari icke man thess bättre; att man så mycket bättre må kunna åthskillia, hwilken capitis diminutio härigenom förstås, och om slijk man i detta fallet skall hållas före wara alldehles ährelöös, synes nödwändigt, att klarare och medh andre ordh blifwer uthsatt.

§ 3. Stånde den samma rätt, som han enom gaf saaken före. Om den, som brister åth bewijs, skall ansees effter proportionen af tiufnaden, eller för wijtesmåhlet plichta, behöfwes, att tydeligen uthsätties.

Nu kan hända, att åklagaren sitt käremåhl inför rätta eij fulltyga gitter, och swaranden oppå hans af böhn honom förlåter, qværitur, om domaren icke i sådant fall macht äger saaken att förlijka.

§ 4. Den, som effter tiufnadh hoos een eller annan ransaaka will, men eij hafwer något af dhe skiähl, som i denna § opräknes, allenast han kan bewijsa, det honom något ifrånstulit är, så att han [ 364 ]af illwillia ransakningh eij söker, upgifwandes sann tekn och märke på det bårtkombne, qværitur, om icke honom äntå må tillåtes att ransaaka hoos den han derom misstänckt hafwer, sedan han deponerat een wiss summa penningar (i anledningh af det 2 cap. Tiufwabalcken StL.), den han till den andre må hafwa förwärkat, om det bortmiste hoos honom eij igenfinnes, och alt sådant uthan bägges theras goda nampns och äras læsion. Det synes betänkeligit vara, att ransaakning af någon annan än af domaren sielf, så wijda han wid handen är, må tillåtas, hälst som saaken till hwariehanda sine omständigheter föruth wähl och noga bör examineras, hwar till een annan å landet icke så wäl kan wara fallen och skickelig. Datum Gefle den 22 Iunij Anno 1696.

Iacob Bure.
Anders Plantin.
Samuel Forsell.
Lars Stridzberg.
Sven Gyllensköld.
Mauritz Biörner.
P. Salin.
Oloff Pedersson.
Magnus Sundström.
Olof Genbergh.
Petrus Wolgemuth.
Hans Ryttere(?).


3. Utlåtande från Blekinge län.

Korta och underdåniga påminnelser öfwer den – – – delen af Missgärningsbalken om tiufwerie, af underskrefne sammanfattade uthi Carlshambn den 22 junii A:o 1696.


Cap. I.

§ 1. Ad ultima verba wedh tingz eller rådstufwudörren. Påminnes uti underdånighet, om icke härwidh kunde åthskillias, att qwinfolck, som med tiufnadt sig försedt, wedh kåken eller een till upsatt påhle, måtte hudstrykas och icke wedh tingz- eller rådstufwudörren, effter som dhe qwinspersoner, hwilka med hordomb och lägersmåhl äre blefne beträdde, på dhet rummet af een särdeles därtill förordnat persohn pläga afstraffade blifwa.

§ 3. Är summan af dhet stulna godsets wärde mindre än 60 och mehr än 50 dahler, löpe 9 gånger gatulop etc. Här framställes uthi lijka underdånigheet, om icke een särdeles förordning eller åthskillnat emillan sielfwa straffet måtte blifwa uthsatt, således att dhen, som skall bötha 50 dahler sm:t, med 8 gatulopp måtte blifwa ansedd, aldenstund 9 gånger gatulopp äqvivalerar med [ 365 ]lifzstraff emoth 60 dahler sm:t stöldh, om hwilket äfwen mentioneras framdeles uthi denna balkens 3 cap. § 3, som hit beqwämligst synes kunna appliceras.


Cap. 2.

Till detta capitel synes oförgripeligen Hans Kongl. Maij:tz allernådigste stadga af den – – – kunna införas uthi sielfwa lagen, huru med båtzmenners, soldaters eller ryttares afstraffande för stöld hädanefter förehollas skall, om icke dhe böre plichta med kroppen for själfwa brottet, men serdeles af sin sold eller löhn betala tiufnaden, där den förskingrat är, till målsäganden.


Cap. 3.

Wedh § 1 påminnes, om icke kiöpmansdrängiar, som sin huusbondes egendomb äre anförtrodde, updricka eller på hwarjehanda sätt försnilla dhet anförtrodt är, äfwen dhe, fast borgen för dhem wore satt, äfwen for sielfwa tiufnaden kunde plichta.

§ 4. Förfrågas uthi underdånigheet, om så hända skulle, att wedh slika tillfällen båtzmän, ryttare, knechtar etc. skulle begå stöldh, och serdeles enär dhe uthi hemkall woro, huruledes een slik rothebåtzman eller kneckt skulle förwisas häradet, som lände rothen till een särdeles gravation, att leja een ny knecht etc. i stället, hwilket äfwen lände Hans Kongl. Maij:tt till största otienst, om han skulle förwisas.


Cap. 5.

§ 4. Härwedh kunde inflyta, att dhen, som Hans Kongl. Maij:tz reveneurer och penningar sielf bortstiähl, och låter af hwarjehanda prætext dhem, som dhe af andra bortstulne wore, efterlysa, om och icke een sådan med särdeles straff måtte blifwa ansedd.


Cap. 6.

Casus 1. § 3. Lembnes i underdånigheet, om icke dhen, som i kyrkian stiähl heller uthdricker något af dhet wällsignade winet heller oblatene, antingen dhet wore litet eller mycket, måtte straffas särskild: eller till lifwet.

Casus 2. § 4 et 5. Huru förfaras skall med dhen, som under påstående gudstienst i kyrkian uthe på kyrkiowallen, hospitaler etc. [ 366 ]under eller öfwer 20 daler sm:tz wärde stiähl och något borttaget, huru dhen måtte afstraffat blifwa.


Cap. 7.

§ 3. Uthi lika underdånigheet kunde oförgripeligen införas, om icke under samma titell dhe, som bruka obrände pundare, tunnor, skäppor eller annat mått och wicht, effter däraf stort underslef i kiöp och säliande förelöper, måtte nu komma i consideration.

§ 4. Ad verba eller silfwer, som falskt är, böthe 40 daler s:mt etc.

Här förfrågas uthi underdånigheet, huru dässe 40 daler skola deelas, antingen sådanne böther böre wara konungens eensaak, eller annorlunda skifftas. I lika måtto, effter ännu wedh Laghcommissionen icke är omthalt någon division emillan böterne och däs rätta dehlande; ty hemställes Hans Kongl. Maij :tt uthi största underdånigheet särdeles för dhe nedrige domstolarnes effterrättelse, om icke Eders Kongl. Maij:tt däs underdånige undersåtare med een slich förordning tächtes beneficera.

Casus 1. § 5. Här under synes och höra dhe personer, som klippa eller förminska Hans Kongl. Maij:tz mynt.

Casus 2. § 6. Om dhe, som på påsthusen uthtaga, upbryta annans mans bref och däs innehold till någons underrättelse uthsprida, icke böra stå tiufwa rätt?

Casus 3. § 7. Synes och tillsättias kunna, att dhe här inunder må förstås och begripas, som uthan loof och minne af wederbörande taga eller bruka andras sigiller, och af dhem sedermehra uthi otillbörliga saker sigh betiäna.


Cap. 8.

Casus. § 2. Om icke äfwen härwidh ett wisst straff kunde uthnämbnas för dhem, som weta, hwaräst nedgrafne skattor äro liggiandes, och dhem förtiga, aldenstund ett sådant stillatigande mehrendels härflyter af argheet och ilwillia.


Cap. 9.

§ 2. Under denna punct förfrågas uthi underdånigheet, om dhen, som handlar eller låckar någons mans tienstehion, barn eller omyndige, icke må komma i consideration till samma böther.

[ 367 ]Wedh slutet af denna balck kunde tiena till een besynnerlig effterrättelse för alla dombhafwande, huru dhe sig förholla skola med trälarbete, som här uthnämbnes, att som här i provincien trälarbete icke finnes, uthan i sielfwa gvarnizonerne, däräst mestadelen af öfwer- och underrätterne i sielfwa domben blifwer antingen till een wiss tidh medh wattens och bröds- spisande, heller och med något annat liffztids arbete som i Marstrand ansedde, som icke så egänteligen under den titul af trälarbete härwedh kan förstås; alltså förfrågas uthi underdånigheet, om icke detta här hoos måtte fattas: där intet trälarbete finnes, plichte med dhet eller dhet straffet.

Sven Adlerstierna.
Blasius Königh.
O. W. Schröder.
Jonas Sommer[?].
P. Richert.


4. Utlåtande från Westerås län.

Till underdånigste föllie af Hans Kongl. Maijttz allernådigste befallning igenom högwälborne Herr Baron och Landzhöfdingen Policarpus Cronhielm, wederbörande dommare i Wässmanneland af den 28 Aprill communicerat, woro undertechnade tillsammans her på Westeråhs rådhuuss den 26 Maij at författa deras underdånige påminnelser öfwer Missgerningsbalckens 4:de dehl om tiufwerij.

Såsom uthi det 6 cap. § 2 förmähles, at den, som under gudstiensten föröfwar slagzmåhl och annan otillbörligheet, skall med twäböter straffas; påminnes altså om ock icke den, som stiähl under gudztiensten, då folket äro mest i kyrckian, må hårdare straffas, än för tiufnad på annan tijd begången.

Datum Westeråhs den 29 Maij Anno 1696.

Pehr L. Gyllenhöök.
Johan Remmer.
Johan Petre.
Hans Spaak.
Thomas Funck.
J. L. Westman.
A. Elfuing.
Hans Bredenberg.
Matth. Sahlström.
T. Falk.


5. Utlåtande från Kalmar län.

Undertechnades underdån- och oförgrijpelige påminnellser öfwer Missgiärningsbalcken om tiufwerij.


[ 368 ]
Cap. 7.

§ 6. Om dhet ordet bortager icke borde tillijka infööras, nembligen bortager eller uppbryter man annars breef?


Cap. 8.

1:mo: Att dhen, som föllier bijswärm af sin gårdh till annors, eller på annors ägor, måå tagan saaklöst tillbaka?

2:do: Om någons bij bryta på annors bij, dhem ihiälbijta och alldheles förderfwa och hånungen bortfööra, dhet offta händer, huadh dhens plicht skall wara, som dhe brytande bijen tillhööra?

Tertio: Dhen, som på huariehanda sätt förgiör annors bij, huadh straff och bööter dhen skall påläggas?


Cap. 10.

§ 4. Wari tå then ångers- saakz- ock skadeslöös; huru dhet ordet ångerslöös skall förståås, och om dhet icke skulle kunna tydeligare uthsättias?

Datum Callmar den 28 Maij Anno 1696.

J. Hellenstierna.
Johannes Torstensson Bergqvist.
Oppå Magistratens wegnar i Callmar
Lars Rosenlundh.
Samuel Figrel.
Från Westerwijch.
Henrich Wetterbergh.
Ifrån Wimmerby.


6. Utlåtande från Jönköping.

Extract af dhe påminnelser, som inkomne äre ifrån Jönköpingh öfwer Tiufwabalken.


Cap. 1.

§ 1. Niute dageligen till sin födo 4 öhre s:mt; dhet synnes oförgripeligen wara nog till föda för en tiuf 2 öhre s:mt om dagen i anledning af Executionsordningens 25 punct, som består dhen elliest fängzlig är, 3 öhre till underhold.


Cap. 2.

§5. Dölier eller nöter wetandes man med hustrun, barn med föräldrar, förman med underhafwande etc. Men [ 369 ]om dhen ena makan uthan sin willia och förrige wetenskap merkte, att dhen andra hade stulit, och han af styggelse till sielfwa ogärningen will skaffa äganden sitt igen, sampt slijkt hembligen och oförmerkt månde igenställa; så tycktes oförgripeligen, att dhen samma intet haar sigh så försyndat eller under slijk tiufnadzplicht lärer wara begrepen, fast han dett icke uppenbarar, emedan menniskian gierna söker att öfwerskyla sine egne sampt dess anhöriges feehl och slemheter.


Cap. 3.

§ 3. In fine: hwar emoot qwinnan förste och andre gången kååkstrykes etc. Synnes oförgrepeligen kunna införas, att rijsslijtande må skie för tingz- eller rådstugudörren.


Cap. 4.

§ 1. Stiähl någon uthe på marken å åker eller äng, säd eller höö etc. Effter som all annor stöldh, hwarigenom lijfwet förwärkas, är satt till 60 daler s:mt, så synes oförgrijpeligen att gårtiufwar kunna ansees för halfparten mindre, nembligen 30 daler s:mtz wärde till lijflååt.


7. Utlåtande från Skåne.

Allerunderdånigste och oförgripelige påminnelser widh den nedersände Tiufwebalcken, som uthi hans Excell. Generallieutnantens och Gouverneurens högwälborne Baron Herr Otto Vellingks öfwerwahrande är af undertecknade justitiæ betiente uti Skånska gouvernementet genomsedd.


Cap. I.

§ 1. 12 öre sillfwermynt. Synes att wara nog, om 8 öre s:mt för honom om dagen afkortas, effter man för 12 öre s:mt kan leega een arbetzkarl.

§ 2. Första gången. Att allt så mycket klarare finnas måtte, woro nödigt, att här explicerades, om icke, som och practicabelt ähr, det widh straffetz fördubblande för första gången räknas böör, när någon för stölldh är tingfördh, fast än han månge gånger och på [ 370 ]åthskillige ställen kan hafwa stuhlit, innan han blifwer grepen och för rätta ställt.

§ 6. Tage han allt hwadh tiufwen på sig hade och hans eget war. Poneras, att hoos tiufwen skulle finnas 50 och mehr dahler, hwilket kunde wara all hans ägendomb. Skulle nu den, som honom fångade, taga allt, kommo måhlsäganden at mista sin måhlsäganderätt, hwilket synes wara något efftertänkeligit; hwarföre oförgripeligen förmehnas, at een wiss penning uthsättias kunde, som den af tiufwens hoos sigh hafwande saker, hwilken honom fångade, hafwa skulle.


Cap. 2.

§ 2. Stiähla flere tillhopa. Om månge woro i stölden dehlachtige, som steeg sig öfwer 60 till 70 daler sillfwermynt, förfrågas, om dhe då alle skohla lijf mista, eller om stölden woro under 60 daler silfwermynt, om dhe då hwar för sig skulle förutan at restituera måhlsäganden sitt igen, böta effter wärdet in triplum, eller om de proportionaliter ansees skohle, uppå hwilken händelse åter förfrågas, huru förhollas skall, när tiufwarna intet hafwa at böta medh och stölden intet stiger sig så högt, at ett gatulopp kan komma uppå hwar och een af dem.


Cap. 7.

§ 6. Uppenbarar och uthsprider det, som skrifwit war etc. Påminnes hwad straff den öfwergå bör, som af een otidig förwetenheet een annans breef upbryter, fast han icke söker sådant till een annans skada at uthsprida; såsom och hwad straff dhen undergåå böör, som ens bref på posthuuset uthtager, och dem intet återställer.


Cap. 8.

§ 4. Behålle thet hoos sigh. Synes oförgripeligen, på det all stöldh så mycket någonsin möijeligit är hämnas måtte, att dhe, som någon driffteboskap lysa up, intet böra beholla den hoos sig, utan at den under tridie mans wård lembnas bör, intill dess fatalia för äganden äro förflutne, då cronans befallningzman synes böra taga tingzattestatum, at allt är lagligen procederat, och sädan samma drifftefä försälja, då Hans Kongl. Maij:t een treding, häradet annan, [ 371 ]och den, som fant eller drifftefäet uptaget, synes den öfrige tredingen böra tillfalla.


Cap. 10.

§ 4. Af häradzhöfdingen, fougde, eller borgmästare och rådh. Det torde wara mycket tienligare, om een slijk ransakning å färsk gärning utan något wäsende anställas måtte, och att ingen skulle undandraga sig at låta sina huus ransaka, eij heller det för någon skimpf hollas, på det tiufwen icke måtte få tillfälle stölden at undandölga, hällst förfahrenheeten betygar, att det stulna godzet blifwer offta der inpracticerat, som tiufwen intet har sitt hemwist.

Att Eders Kongl. Maij :tt desse wåra oförgripelige tankar och påminnelser nådigst ansee techtes, anholle wij allerunderdånigst, medh oaflåteligit förblifwande till döden

Allernådigste Konungh Eders Kongl. Maij:t allerunderdånigste och troplichtigste tienare och undersåtare

J. Ehrenbusch.
Joh. Anckerstråhle.
Carl Lilliengrijp.
W. Tigerschiöldh.
Magnus Paulin.
Peter Rosentwist.
B. A. Baaz.
Bengt Seth.
Stadh Malmoe.
Oluf Klug.
Ifrån Christianstad.
Johann Raugo.
Ifrån Ydstadh.
Nils Michelsson.
Ifrån Landscrona.
P. Tolsteen.
Ifrån Lundh.

Nico. Psilander.
För Cimbrishambn.

Malmœ den 9 julij 1696.


8. Utlåtande från Kronobergs län.

Underdånigste betänkiande till dehlen af Missgierningsbalken om tiufwerie.

Ad cap. I § 3. Hwaräst står, att tiufwen för hwar 5 dahler skall een gång löpa gatulop, dito, är summan mindre än 60 och mehr än 50 dahlers wärde, löpe 9 gånger gatulop, och giöre der till een månadtz trählarbete, så har man uthi memorialet uthlåtet sig, at ett gatulop emot to dahlers böter kan qvadrera, både i anseende for blygden, som at serdeles wedh tiufwars afstraffande allmogen och [ 372 ]alltijdh är mehra begifwen at skierpa slagen, hwarmedelst och i dy fall sedan af sig sielf föllo, at trählarbetet uthgåhr.

Ad § 7. Här synes per expressum kunna och uthsättias det at alltijdh må förbudet wara öfwer tiufnadh af wärde annorledes att förlijkas, än det iu lijkfult bör angifwas, emedan sådane grofwe delicter icke böre ostraffade förelöpa.

Ad cap. 4 § 5. Tyckes äfwen bäst, att till dommarens underrättelse och för een lijkheet ett wist straff determineras för dhen, som olåfligen tager och rijder eens häst etc. såsom: betahle hästelegan eller uppfylle skadan, och plichte der ofwan uppå som för olaga procedere 3 dahler sm:t.

Ad cap. 6 § 4. Deräst är den medh fembdubbelt both belagdh, som öfwer 20 dahler s:mts wärde under påstående gudztienst antingen in uti kyrkian af någon des penningar eller kläder, eller uthe på kyrkiowallen häst eller annor fahrtygh stiähl, hwarwidh och oförgripeligen den dher således mindre än 20 dahler stiähl, tyckes lamna ansees, medan odygden är enahanda.

Ad cap. 7 § 4. Syhnes oförgripeligen, att dhen gullsmedh, gulldragare eller ehwem det är, som smelter och arbetar gulldh och silfwer, som falskt är, jämpte boten bör skattas ährelöös, och förbiudas handtwärket wijdare idka, emedan så stort bedrägerij dherwidh plägar förelöpa, och igenom sådan förfallskning kiöparne tijdh efter annan skada tillfogass, effter gull och silfwer i många mans händer ifrån dhen ena till dhen andra komma, hwarwidh å landet gemenheten icke sådant undersleef förstå eller begripa kunna.

Elliest tyckes och alla tiufwar till sitt wählförtiente straff och bättringz uppmuntrande sampt till andras wahrnagell medh kyrkioplicht kunna beläggias, på det den odygden, som lijka medh hoor och skiöhrlefnadt mycket öfwas, må dess bättre förekommas och afrödias.

Datum Hösiö den 27 Junij 1696.

J. Tungel.
Paul Rudebeck.
G. Berghman.
Jonas Nyman.
P. Bruzell.


[ 373 ]

9. Utlåtande från Gottland.

Justitiæ betientes uthi Gottlandh aldra underdånigste och aldra oförgripeligaste betienkande till den dem communicerade dehlen af Missgierningzbalken om tiufwerij.

Cap. I § 1. Then må grijpas, och han till allmänt fengelse föhras. Emedan förre lagen uthi åthskillige rum förordnat, att enär tiufwer warder baar och wijdh färska gierning tagen, det han må bindas etc., hwartill och synes många goda skiähl, och nästan wara een nödwendigheet, helst upå landet uthi wida aflägne eenstaka byar, hwarest ringa manshielp funnes, och tiufwen lättelig kunde slijta sig bordt och komma på flyckten, heemstelles dy aldra oförgripeligast, om och icke nu som uthi förre lagen kunde införas: then må grijpas och bindas och han till allmänt fengelse föhras.

Arbete hoos målsäganden etc. Såsom för detta, enär bötherne intet kunnat tillfyllest uthgådt, har esomofftast infallet åthskillige twistigheeter, hwilkens andehl deraf skulle hafwa præferencen, anten konungens, stadens och häradetz, eller målsägandens, och för hwem af dem, som det borde brista, enär penningeböterne intet räckte till för dem alle; altså wore wähl, att sådant kunde nu blifwa tydeligen uthsatt, att hwar må wetta sin andehl, och huru wijda den eene andehlen niuter förträdet för den andre.

För hwar dagh han arbetar afdrages 12 öre. Såsom emellan sommar- och wintterdagen är een merckelig åthskildnat; så hemställes aldra oförgripeligast, huru wida sådant i anseende till arbetet och desse 12 öre för dagen böör komma uthi någon consideration.

Rymmer han och igenfåås, arbete dubbelt. Det hender icke sällan, att tiufwar bryta sig uhr jern och fengelse, rymma undan och geer sig straxt att stiähla å nyo igen, förn han eens plichtat för förre stölden. Hemstelles dy aldra oförgripeligast, huru wida som slijkas förhärdade ogierning må jembwähl med ett wist uthsatt straff ihugkommas.

Och det wijd tingz eller rådstugudörren. Lembnas aldra oförgripeligst, om icke för lagens större fullkommenheet och liuus skull borde tillsättias, af hwem, anten då bödelen eller een annan hoor- och tiyffpiskare, som sådan huudstrykning äger förrättas.

[ 374 ]Och qwinna halshugges, item: qwinsperson slijte rijs etc. Heemstelles aldra oförgripeligast, om icke härwijd borde observeras, hwad förre lagen om execution öfwer hafwande qwinnor, som stiähla, förordnar.

Wijdh åfwanbemelte 1 cap. § 1 infaller aldra oförgripeligast fölliande påminnelser såsom: 1:mo der tiufwen, innan han blefwe brachter till fengelse, ångrade sig, och sielfwilligen bore stölden tillbakar igen; eller och 2:do der målsäganden upå färska gierning genast finge tyfnaden tillbakar; eller och 3:tio tyfwen straxt föruth försohnade och stelte målsäganden klagelöös och tillfredz, så wijda dess målsägande rätt anginge, om och huru wijda sådanes straff borde eller kunde mitigeras, eller uthi något lindras ifrån det ordinarie straffet?

§ 2. Stiähl någon första gången fyra dahler s:mtz wärde eller mindre etc. Påminnes aldra oförgripeligast, om icke detta ordet eller mindre kunde tillsättias, hwad förre lagen 11 cap. Tiufmalabalken: såsom kijdh, lamb, fåår, gåås etc. uprächnar.

Stiähl någon andre gången, plichte med ett gatulopp, för hwarie femb dahler. Synes aldra oförgripeligst nödigdt, att der summan wore under femb dahler, som andre gången stohles, det äfwen dess straff, som det § 2 för dem, som första gången till 4 dahler och der under stiähla, blefwe exprimerat. Sammaledes och qwinnans straff, som andra reesan förgriper sig med lijka stöldh.

§ 4. Stiähl någon 3:die gången, lijtet eller mycket, dömmes till döden. Påminnes aldra oförgripeligst, att der tyfwen befunnes stuhlet uthi månge åhr, och på åthskillige ohrter, men lijgwähl intet warit tingfördh, huru wijda sådant då äger considereras för een stöld, och om då icke borde tillsättias: stiähl någon 3:die gången, som tillförne wahrit twenne reesor dömbdh för tyffnat etc.

Bryter sig tiuf in uthi huus eller gård, nattetijd etc. Detta synes wehla giöra een skilnat emellan furtum nocturnum et diurnum, der doch tyfwen, som weet een eller annor gårdz lägenheet, äfwen så snardt bryter sig in att stiähla om dagen, som om natten, ja, man har för kort sedan exempel uthi Skåhne, hwarest tyfwen stoora bönedagen under predijkan brööt sig in och stahl. Hemstelles dy aldra oförgripeligst, om icke till detta ordet nattetijd kunde jembwähl tillsättias: eller om dagen, helst effter man kan wara äfwen så osäker om dagen, som om natten, hwarest tiufwen [ 375 ]weet tillfelle, att folcket äre uthe, i kyrkia, på åcker eller eng, om andetijden, eller elliest bortta stadde.

Cap. 2. § 2. Stiähla fleere tillhoopa, giälde åter een för alla etc. men böthe sedan hwar för sig det han taget eller niutet hafwer. Heemstelles aldra oförgripeligst, om icke här kunde tillsättias: och rächnas alle så. wijda uthi böterne för een man. Elliest, der 2, 3 eller flere warit tillsammans, och stuhlit een häst etc. etc., äganden kommer effter och får hästen med een af tiufwarne, eller och fångar intet godzet, utan allena een af tyfwarne, som fuller warit med, men intet något af godzet, huru då een sådans brott och straff äger ansees?

§ 3. Stiähl öfwermage under 15 åhr. Hemstelles aldra oförgripeligst, om och icke här borde ihugkommas och införas straffet för een fånog eller tokot, som löper kring och tigger, och beträddes medh tyffnat.

§ 4. Drager man lönligen undan hustru, hustrun undan man, barn undan föräldrar. Heemstelles aldra oförgripeligast, att der som syskon och arfwingar, eller och andre af slächten inom 3:die och 4:de leed anten draga lönligen undan, eller och stiähla ifrån hwar annan, huruwijda sådanes straff böör dragas under enahanda straff med andra tiufwar, eller wara annat willkorligit straff underkastat.

Stånde till dommarens skiärskådan, etc. lempandes straffet dereffter. Såsom detta synes wehla lembna underdommaren anten uthi något twifwelsmåhl, eller och gee honom anledning att sielf arbitrera straffet; alltså heemstelles, om icke detta äger gees något tydeligare, och till dhe orden lempandes straffet dereffter tillsätties: med fengelse, landzförvisning etc.

§ 6. Låckar, råder eller biuder etc. een förman sine underhafwande etc. Härwijd synes nödigt, att det äfwen reent uth tillsattes: een husbonde eller maatmoder sitt tienste- eller inhyses folck; effter som sådant fast dageligen förelöper.

Men kommer han, som låckade, andra gången igen, plichte för hwarie fyra dahler s:mt med ett gatulopp etc. Härwijdh påminnes äfwen som cap. 1 § 3, att och qwinnans straff proportionerat effter desse 4 dahler och ett gatulopp blefwe uthförd, ty ehuruwähl det fuller kunde sluutas af det, som cap. 1 § 3 in fine står, att qwinspersohnen slijte emot hwart gatulopp eller hwarje åtta [ 376 ]dahlers sölfwerm:ts werde 4 paar rijs, så synes lell wara större liuus både uthi lagen och för dommaren, der straffet för qwinnan äfven uthsattes så offta, som det för mannen beskrifwes.

Cap. 3. § 1. Stiähl tienstefolck, som eens brödh ätha etc. etc. Såsom nästan intet är gemehnare uthi huushålden, än att sådane otrogne tienstehion hafwa sine ränkiärlingar ock löst partij, som eendehls låcka, tubba och förföra dem till otroheet, serdeles att stiähla sig öhl, maat, spannemåhl, höö, halm, och annat, uhr bryggerhuus, kiällare, kiök, wister- och spannemåhlshuus, lada och loge, handla, kyta och byta, hysa och döllia med dem; många finnas jembwähl, som under skeen af tiggande både bedraga eens folck och intet annat giöra än råffa och stiähla, hwad dhe öfwerkomma, ja ofta maaten uhr kookegrytan, dehls med, dehls utan tienstehionetz förwållande, icke utan mången huushållares största nöd och klagan; alltså wore det ganska högnödigdt, att och här kunde för alle slijke till dheras skreck ett alfwarsamt straff infördt blifwa.

§ 3. Stiähl någon, när wådeld etc. wattnsnöd etc. Torde kunna tillsättias: uthi allmän soot- och pestetijdh, eller uthi huus, hwarest alt folcket wore uthdödt; emedan sådant sig äfwen undertijden tilldrager.

Cap. 4. § 1. Stiähl någon uthe på marcken, i åcker eller äng, säd eller höö. Torde kunna tillsättias: afslaget grääs eller höö.

Casus. Der som reesande förde sine hästar till een höö- eller sädesstack och der bette dem, eller och toge höö eller sädeskiärfwar af åckeren, och bore det för hästarne uth på eller weed landzwägen, eller elliest fylte något deraf uthi sine wagnar, att framdehles beeta dermedh, och äganden öfwerkomme och träffade sådane, hwad macht och rätt han då hade öfwer dem? Item der han anträffade sådane, som han intet förmådde anhålla, mindre tingsökia, såsom reesande och långwägade, offta och hemma uthi annat konungarijke, såsom enär reesan går igenom swenske prowincier emellan Norje och Dannemarck, då man esomofftast måste uthstå sådan dheras olägenheet. Huru slijke hendelser, som så offta förefalla, böra då ansees, och huru den oförrättade har sig dherwijdh att förhålla, det hemstelles aldra oförgripeligast.

[ 377 ]Boskap, som gåå i beet etc. Torde böra tillsättias: boskap, hästar eller hwarjehanda creatur. jembwähl synes aldra oförgripeligst nödigdt, att här till kunde sättias: lerefft och annat slijkt, som wore uthlagdt uthe på marcken och på bleeke, emedan sådane stölder fast dageligen förspörias, och dy wehle med ett strengdt och alfwarsampt straff afwärjas.

§ 4. Samma lagh ware om den, som stiähl uthi trää- och humblegårdar. Synes oförgripeligast böra tillsättias: om fruchtbahre trää och annat förspilles, brytes eller förderfwas af tyfwen, huru slijkt äger bootas och böötas.

§ 5. Tager någon uthan lego annars båth eller häst etc. böthe efftersom han öfwertygas haft upsåth, och dommaren finner skiähl dertill. Härwijd påminnes aldra oförgripeligst, 1:mo om det icke borde tillsättias, att häst och båth äger återantwardas så gott och skadeslöst, som det war, då det olofligen afhendes, och 2:do wisse böther och straff uthsättias, efftersom han häst rijdit, och båth nyttiat hafwer, in- eller uthom hägnaden, bylagz marck och grentzor, eller wijdare, ty elliest synes äter detta wehla ankomma upå underdommarens arbitrerande.

Cap. 5. § 1. Stiähl någon in på konungens slått etc. der konungens, härads, eller stadsens allmänna säkerheet wore. Synes oförgripeligast böra tillsättias: banco, tullkamrar, häradz- och landzkistor.

Cap. 6. Wijd detta capittel om kyrkiotyfnadt påminnes, om dens straf, som öfwertygas hafwa tillijka stuhlit ur fleere än en kyrckia förn han fångades, icke borde något högre skerpas. Item dens straff, som fuller intet wahret med och stuhlet, men stått emedlertijdh utanföre på wacht, såsom och dens straff, som låter bruka sig, och går kring att uthbringa och försällia witterliget tyfwegodz.

[Cap. 7 § 3]. Brukar någon orätt mått eller wicht. Såsom dhe incorporerade provincierne, serdehles Skåhne, mycket och mäst öfwer alt brukar dansk måhl och wicht; alltså heemstelles aldra oförgripeligast, om icke denne § kunde sålunda begynnes: Een tunna, een span, een kanna, een ahln, een wicht, och således ett måhl och een wicht, skall wara öfwer alt rijke. Den som den förfalskar eller förfalskat brukar.

[ 378 ][Cap. 7 § 7]. Förfalskar någon, uthplånar, tillsätter eller förändrar breef eller signete. Synes oförgripeligast kunna tillsättias: imiterar och effterskrifwer annars nampn, och stadfäster det med hans eget signete, tillskyndandes sig derigenom nytta och andra skada. Item om sådane skriffter komma att framläggas emot någon uthi någon rätt, huru wijda den, som dem framlägger, äger sielf swara till gierningen, eller böra sig ifrån leeda att eij wettat deraf.

Wijdare synes aldra oförgripeligast kunna under denna titull tilläggias dheras straff nembligen: 1:mo som genom falsk wittnesbörd sökia förderfwa sin oskyldiga nästa; 2:do dolose och fraudulenter muterar sitt nampn och geer sig uth för att wara anten uthi konungens tienst och den öfwar eller för een annan, den han intet är, derigenom att swijka och bedraga andra; 3. införer högre och falske summor uthi kiöpebreef öfwer fast egendomb, till rätte arfwingarnes præjudice; 4. frambär falskt foster, och förmehnt arfwinge, till någon sin fördehl; 5. tiggare och andre, som skrifwe sig falske pass, bruka falske breef och wittnesbörder; 6. procuratorer, som hembligen handla med eens wederpart; 7. den, som bewisligen pantsätter twenne eller fleere ett godz, och brukar uppenbahrt bedrägerij och falskheet och sådant mehra, hwilke saaker undertijden, ibland och esomofftast framkomma för domstohlarne, och underdommaren för detta intet så fast hafft någon beskrefwen lag upå.

Cap. 8 § 1. Alt hwad man hittar etc. Torde oförgripeligast wara nödigit att tillsättias: eller kunde af jaga tyfwar och röfware, det dhe stuhlit och röfwat hafwa.

§ 2. Samma lag ware om uhrminnes nedgrafwen skatt. Hemstelles aldra oförgripeligast, huru wijda sielfwa ägaren till grunden eller huuset, hwarest sådan nedgrafwen skatt af fremmande kan finnas, bör hafwa någon andehl deraf, eller wara effter denne lagen aldeles dherifrån uthesluten, som må skee torde ge dem anledning att mehra fördöllia det fundne.

[§ 4]. Uplyse drifte fää och tage lysninga wittne. Synes aldra oförgripeligast böra tillsättias: uplyse till ålder, ferg och merke, sampt tage werdering derpå.

§ 4. Tage sitt åter uthan lösen. Der den, som hittat och rätteligen hafwer uplyst, hade giort omkostnadt, helst wintertijden, upå creaturetz underhåld, då synes oförgripeligen honom böra niuta [ 379 ]derföre betahlning. Skulle och samma creatur förkomma ifrån den, som hittade, förutan hans förwållande, då synes och den böra wara saaklöös, och utan answar.

§ 6. Hittar nu någon etc. och eij uplyser etc. Der den som hittade, eij allenast intet lyste det up, utan än der uthöfwer, wijd effterfrågan, aldeles nekade der till, heemstelles, om icke eens sådans straff borde lijka med andre tyfwar skerpas, och den, som hittade och nekade, effter dess wärde wara och blifwa tyff.

Cap. 9 § 1. Kiöper någon misstenckt gods etc. Uthi anledning af åfwanbemälte 3 cap. heemstelles aldra oförgripeligast, om icke här borde tillsättias: kiöper någon misstenckt eller uthi lagen förbudet godz, såsom konungens krigzfolkz hästar, gewehr och munderingar, hwad undan wådeld, wattnsnöd, skiepzbrått, allmän fiende, wore räddat etc. etc. Wijdare synes under denne tituln om olaga handell böra komma uthi consideration: 1:mo Om den, som upå tårg eller marcknad, offentligen eller elliest, in- eller uthom staden, med wittnen, och för fullo werde kiöper hästar, boskap eller annat godz, som dock kunde wara stulet, och han intet weet eller kienner sin fångesman, huruwijda een sådan böör befrija sig att hwarcken wara tyfl eller tyfwens medhielpare, sampt äger mista tyfgodzet, och sedan befogat att sökia skadeståndet af sin kiöpman, enär eller hwarest den kunde upspanas. 2:do Dher som det stulna godzet wore sedermehr försåldt och gänget genom åthskilliges hender, som alle bona fide derom handlat, kunnandes leeda ifrån sig och wisa sådant intill tweggia, treggia eller flere mans hender, huruwijda rätte äganden, som det bortmist, må uthan åthskildnat, genom huru många mans hender det går: ändå wara befogat att återtaga sin uthan lösen?

3:tio Om icke den lönliga handell, som skeer mannen owettande med hans hustro, barn och hion, och derigenom kommer dem att draga ifrån man, föräldrar och husbonde dess egendom och goda etc., borde här ihågkommas med lijka straff for den, som dem der till förfördt eller tubbat, som for annan tyfnadt.

Cap. 10. § 1. Ingen må det han wijdkiännes, frånstuhlet eller borttappat etc. sielfwilligdt återtaga etc. Der som een sådan eij allenast utan domb, utan och lönligen och emot dhens wettenskap eller willie, som det hade uti förwahr eller hender emellan, [ 380 ]igentoge det frånstuhlne eller borttappade, heemstelles, huruwijda den samme må då kunna sielf blee tyff derföre.

§ 3. Ingen må androm tyfnadt tillwijta, utan han är bahr åtagen etc. Synes aldra oförgripeligast böra tillsättias: Ingen må androm, som wore oberychtat, tyfnadt tillwijta. Ty der som man hade uthi granlaget een arg, berychtat och tillförne anten befunnen eller dömder wetterlig tyff, der må man ju oförgripeligen wijd förelupen stöld hafwa skiähl både att misstenckia och tillwijta, och der så omstendigheeter funnes, dess huus ransaka.

§ 4. Eij må någon sielfwilligdt annars huus ransaka. Torde aldra oförgripeligst kunna tillsättias: Eij må någon annars huus, som tillförne wore oberychtat, sielfwilligt ransaka. Ty een witterlig och illa berychtat tiuff är altijd illa troende.

Att then misstenckte om nattetijd uthe wahret och ther tiufnaden skedde etc. Hemstelles aldra oförgripeligast, om här icke kunde tillsättias: 1:mo om han förr hafft omgänge och hållet sig till tyfwar; 2:do wijd tillfrågan skifftar hy och anlete; 3:tio låtet giordt eller hafft dyrkar eller lijka nycklar; 4:to om han gådt på spaningh och skådat lägenheet; 5:te hootat och undsagdt att wehla således besökia eens huus, eller och något af tyfwegodzet syndtz och förnummetz uthi dess eller dess fålckz hender, sampt andre fleere och skiählige orsaker.

Finna the något uthi gårdshuusen etc. Heemstelles aldra oförgripeligst: 1:mo om the finna något, och han kan genast wijsa man för sig, som han fådt det af, eij wettandes sådant waret stuhlet; 2:do der han torde förebära, och kunna med sitt eller annars folck, eller och eedeligen bewijsa, det någon reesande eller wägfarande man, den han intet kende, har nedsatt och lembnat honom samme godz uthi förwahring, huruwijda sådane då böra wara frij för misstancka; 3:tio der och det stuhlne funnes fördålt eller förgrafwet uthi något olåst uthhuus, huruwijda den, som godzet bortmist, må då hafwa på husbonden någon tahlan, eller och husbonden plichtig, med eed befrija sig, intet wetta deraf.

Finnes intet, wahre then tå ångers- och skadeslöös, som ransakades hoos, och han, som ransakningen begierte, fylle skadan etc. I fall att uthi een by bodde åthskillige grannar, och den, som godzet bortmist, sökte allenast ransakning, icke hoos [ 381 ]alle grannarne, utan allenast hoos een eller twenne till förne oberychtade, heemstelles aldra oförgripeligst, om icke den, som begierte ransakningen, måtte uthöfwer skadan, ändå erlägga eller böta något wist uthi penningeböther, der ingen tyfnadt funnes.

§ 5. Ransakar någon sielfwilligdt. Wijd denne § kan man intet förtiga, det upå Gottland, som består af mycken boskap, och serdeles fåår, som gå uthe på marcken både sommar och winter och dy ger tiufwen så mycket yppnare tillfelle till stöldh, har af uhrålders tijder wahret plägseed och seedwänia, och lijka som een allmän wedertagen lag, att enär någon bonde saknat eller mist något af sine uthegående creatur, och ingenstedz på marcken funnet det, antet dödt, eller någre dess öfwerlefwor och been, då har han genast hafft den frijheeten, att sielfwilligen anstella hoos den misstenckte, eller sine grannar (som dhe här allmänt kalla) een skinleeta, hwarifrån ingen warit exempt, eller sig undandraget, så wijda sådant lendt så wäl den eena som den andra till lijka nytta och säkerheet. Hwarest nu wijd sådan skinleeta har funnetz örelösa skin eller hundar, som öronen och tillijka bondens rätta märcke waret afskurne, eller och der funnetz kiött, talg, sylta, kårff, och dertill ingen huud eller skinn, och han intet kunnat med sanning framwijst, hwart dhe wore tagne wägen, då är een sådan hullen misstenckt och for tyff, och waret plichtig att lagligen leeda sig derifrån; fördenskull och hwar och een rättsinnig waret och är wahrsam att förwahra dess creatursskinn och hundar, att dymedelst wijsa sin rätta äganderätt och åthkomst. Såsom nu denne af öpna hafwet omflutne provincien, som intet weet af någre willdiuur, wargar, biörnar, loar, och dy har den förmåhn, att låta creaturen gå således uthe åhret igenom, så wijda skillier ifrån andre rijksens provincier, och landzens wedtagne låfiiga seed hålles för wara landzens ähra, böör och rächnas för lag, then man effter må dömma, när han intet hafwer oskiähl med sig, warandes wist och säkert, att der denne landzens loflige plägseeden skulle här afskaffas eller inskränkias, då skulle det öpna tillfelle till mycken stöld, så på större, som serdeles dhe mindre creaturen, uthi desse wijdlyfftige skogar, marker och slätter; fördenskull heemstelles och lembnas aldra oförgripeligast, huruwijda denne provinciens uhrgambla, wedtagne och högstnödige och nyttige landzseed med [ 382 ]skinleeta, grannar emellan, må så hädaneffter framgent som hijtintill blifwa oförändrat effterlåten och hullen.

Wisby den 25 Iunij Anno 1696.

J. Cedercrantz.
Lars Söderhielm.
Joh. Colwijn.
Johan Huus.
J. Giedda.
Samuel Lyttner.


10. Utlåtande från Westerbotten.

Anno 1696 den 10 och 11 Iunii, effter Hans Kongl. Maij:tz wår allernådigste konungz befallningh till högwälborne herr grefwen och landzhöfdingen greef Gustaf Douglas, sampt högwälborne grefwens deruppå till oss ankombne skrijfwelser, woro wij undertecknade uti Uhmeå stadh sammankombne, att öfwersee dhen hijt skickade nya lagens Tiufwerijtzbalck och befunnom oförgripeligen härwijd fölljande påminnelser att upsättia.


Ad cap. 1.

§ 1. Att en tiuf skulle niuta 4 öre s:mt till födo om dagen, synes här i orten wara alt för mycket, hälst emedan så många slagit

sig på den slemma odygden stöldh, och som här en lijten förtienst är, särdeles uti denna swåra och dyra tijden, torde många flere taga sig en sådan wahnart före, alldenstund dhe intet kunde hafwa någon bättre förtienst, än att, när de ändteligen blefwo beslagne, skulle de få niuta 4 öre sölfwermyntt om dagen, det dhe, enär som dhe på frije fötter woro, med största möda kunde sig redeligen förtiena. Dessutan torde ock månge tiufsaker blifwa nederlagde, emedan målsäganden på den händellsen, att han så mycket på tiufwen kosta skulle, icke skulle drista sigh sådant att angifwa. Ibidem: plichte för hwarie otta daler sm:t af wärdet och eij för det han elljest böta skulle. Synes wara heel mörkt till att förstå och huru desse ordens rätta förståndh wara böra; begiäres förty, att något klarare och tydeligare exprimeras, och om icke efter wanlig praxis en tiuf, när intet annat är hoos honom att tillgå, plicktar med kroppen för alt, så för böter som för tyfnaden och målsägarens dehl.

Ad § 7. Om målsäganden hembligen må kunna förlijkas med tiufwen, antingen stölden lijten eller mycken är, och som vår förrige lagh sådant förbuder, men deremot här i orten mycket giängze är, [ 383 ]att målsäganden hembligen sigh med tiufwen plågar förena, alt så wore wähl, om detta förseende kunde med ett wist straff förbiudas, på dhed att lasten icke måtte onäpst blifwa.


Ad cap. 2.

§ 4. Om icke den, som handlar med den, som boodrätt giör, bör med ett särdeles straff ansees, och huru stort det bör wara.


Ad cap. 4.

Om icke den 2 § bör förståås om alla tiufwar i giemehn och det ordet slijk icke stringera mehningen till gårtiufwar och sådane allenast, som stiähla under Gudz låås och nyckell.

Ad § 6. Om icke smått snatterij uti hwad persedel det wara må kunde med en wiss boot förbiudas, eller och att man kunde på samma sätt dermed procedera, såsom om den, hwilken kohn mölkar och i denne § förmähles, så att snattarne kunde sig till neesa och androm till warnagell få stå medh dhe snattade persedlar i handen wijd tingz- rådstugu- eller kyrkiodören.


Ad cap. 6.

§ 4 och 5. Huru såsom tiufwar, som sigh emot desse paragrapher försedt med mindre än 20 dalers summa, böra afstraffas? Dessutan påminnes och allerunderdånigst, om dhe, som stiähla uti kyrkian någre sådane saker, antingen penningar eller annat, som icke kyrkian tillkomma, utan elliest af en och annan kunna in- och nedsatte wara, böra ansees och straffas för kyrkiotyfnadh.


Ad cap. 7.

§ 3. Står att en, som brukar orätt mått och wicht, skall wara tiuf, och plichta effter wärdet och skadan han thermed giordt; synes att wetta hwad som med detta ordet wärde bör förståås, antingen heela påsten spanmåhl eller annat, som försåldt är, bör confisceras, och sälljaren bristen af den försålde wahran kiöparenom opfylla, sampt dessutan derföre tredubbelt plichta.

§ 6. Woro önskeligit, det böterne kunde utsättias, hwadh som en plichta skall, som annars breef upbryter.

[ 384 ]§ 7. Om den, som lägger märke å annars märke, icke bör särdeles plichta för sielfwa märcket och särdeles for tiufnaden?

Ytterligare synes oss nödigt underdånigst wijd denne balck att påminna, nembligen 1:o att på dhe rum och ställen, som intet wist straff är uthfördt, så uti denna som de andre balckarne, brottet med wijssa penningeböter må förmählt warda; 2:o om icke något om slöserij och dubblande kunde uti denne balcken infattas; 3:o hwad straf en sådan bör få, som stiähl enom några ting antingen uti råck- eller böckzsäkerne att dermed komma honom tiufzsaak uppå; item den, som tiufnadt bär uti annars gårdh eller inom fönster eller glugg inkastar, gård- eller huusäganden owitterligen; 4:o om den, som ägaren owettande tager hans ting och brukar sig till nytto, dock likwähl sine affectu furandi, icke bör ansees med några uthnämbde bötter, fast icke ährerörige, emedan der icke warit en contractatio dolosa, är thet lijka wijst extra concessionem et voluntatem domini skiedt och till tagarens nytta och behof anwändt; 5:o den, som låhnar bort eller gifwer lof att taga thet en annan äger, brukar ens ting längre än det åth honom war lähnt, synes icke orimmeligen i denne balck kunna införas och med någon lijten näpst ansees; item den, som begiärer eller tager till lähns i annars mans nampn, honom owettande; 6:o kan så hända, att den, som tappat en tingh, har det förlorat i snöö eller elljest, ägaren lyser dereffter, och det tappade kan effter någon lång tijd finnas, och altså tillförenne är witterligit, hwem det äger, förän det af hittaren kan eller får uplysas, om icke lijkwähl hittelöhn kan för det ehrtappade godzet gifwas? Hwarjempte och i betrachtande kommer, att den, som hittat, turde snarare instigeras att uplysa det fundna tinget, när han weet sig säkert deraf äga en trediedehl. Item hum mycket det hittade godzet må wara, som man dölljer och eij uplyser, innan dölljaren skall heeta tiuf och ährelös blifwa? 7:o Den, som brukar eller förfahr dhe penningar eller annat godz, som med honom kan öfwersendt wara till en annan, skiänker bort eller på hwarjehanda sätt det förskingrar det honom ombetrodt är antingen att förwahra som ett depositum, förseglat eller oförseglat, eller det att öfwerföra och lefwerera en annan i händer; om icke en sådan kunde med särdeles straff beläggias och ersättia skadan eller plichta effter wärdet. 8:o Om icke en tiuf bör och med kyrckioplicht straffas, emedan af denne kan så stort scandalum delicti förorsakas [ 385 ]som af någon annan brott, eller åthminstone om han icke bör för kyrkiodören i stocken sittia, hwaraf flere både gambla och unga torde taga sky och warnagell , än när een med fängellse straffas, hwilket icke allom så kunbart är eller stoor skräck och neesa med sig hafwer; 9:o then, som af ånger bär heem, förr än han lagsöckt warder, eller tiufnaden är eij så rycktbaar, om icke straffet med honom kan lindras? 10:o. Then, som stiähl i hunger eller af swult maat eller ätande wahror, om icke effter dommarens ompröfwande hans nödh bör skådas och i consideration tagas? Actum ut supra.

Wilhelm Clerk.
Olaus Buhrman.
Anders Phersson.
Opå min egen så och fullmechtigh på bårgmästare och rådz wägnar i Luhleå.
Lars Grubb.


II. Åbo hofrätts utlåtande.

Till underdånigste föllie af Kongl. Maij:tz allernådigste hijt ankomne breef och befallningh, daterat den 11 nestledne Maji har denne dess Hoffrätt sigh företagit och öfwersedt den derhoos folgde deelen af Missgiärningzbalcken om tiufwerij, som Kongl. Maij:t till lagens reviderande förordnade Commission har opsatt, finnandes Hoffrätten, effter behörigt öfwerläggiande, af nöden, medh fölliande oförgripelige påminnelser underdånigst att inkomma, nembligen:

Ad cap. I § 1. Förfrågas underdånigst, om icke saken, enär tiufnadens wärde stijger till eller öfwer 60 dahler s:mt, kunde få hädaneffter, som för detta warit wanligit, sedan nederrätterne derutinnan dömbdt, hemställas Hoffrätten, och straffet härsammastädes så modereras, att den bråtzlige för förste och andre gången corporaliter plichtar, men för tredie reesan itererad tiufnad dömmes till döden, och saken lijkmätigt Kongl. Maijt. nådigste breef till denne dess Hoffrätt af den 6 Martii åhr 1690 underdånigst refereras Kongl. Maij:t. Dessuthan är Hoffrättens oförgripelige meningh, att i stället för betale skadan kunde uthi denne § införas betale tiufnaden eller dess wärde, ty opå den hendelsen att skadan skulle blifwa ansedd och considererad, torde under tiden den samma bestijga sig mycket högre, än sielfwa tiufnaden befinnes wara wärd. Så synes och wara nogh, att den, som för tiufnad plichtar medh arbete, niuter till sin dagelige föda [ 386 ]3 öre s:mt, och för hwar dagz arbete afdrages 8 öre s:mt, som här på orthen pläger wara en karls dagzlega. I lijka måtto förfrågas underdånigst, om icke en tiuf, som i mangel af arbete kommer medh gatulopp att afstraffas för wärdet af tiufnaden, borde dess uthan för böterne serskilt plichta, efter som den bråtzlige i wijdrigt fall skulle, sedan målsäganden wore således försonad slippa aldeles uthan straff för sielfwa bråttet.

Ad § 4. Synes oförgrijpeligen kunna införas, att den hvilken tridie gången stiähl, lijtet eller mycket, dömmes wedh till döden, och saken, som förberördt är, hemstelles hoffrätten effter straffordningen.

Ad § 7. Hemställes Kongl. Maij:t underdånigst, om icke målsäganden, enär tiufnaden är ringa och icke angår lijfwet, kunde hafwa tillståndh att förlijka och efftergifwa sin andeel, konungens och häradetz eller stadsens rätt dem förbehållen. Men den, som af wangömo och skiötzlöösheet löössläpper eller undanskaffar någon sådan angifwen och fängzlad tiuf, synes kunna till föllie af Kongl. resolutioner i slijke måhl böta 40 dahler.

Ad cap. 2 § 2. Är Hofrättens oförgripelige mening, att den, som wijsar, giömmer och döllier någon tiufnad, uthan att niuta deraf något, borde och för sådant sitt förseende böta 40 dahler.

Ad cap. 3 § 4. Förfrågas underdånigst, om alle tiufwar i gemen, som eij till lijfwet straffas, eller och dhe allena, hwilka i detta capit. nembde äre, skola förwijsas häradet och staden.

Ad cap. 8 § 1. Påminnes underdånigst, att i stället för dhe orden innan lyst är kunde införas: innan någon gång lyst

Ad § 3. Wore Hoffrättens oförgripelige meningh, att den, som hittar och optager anckar, och lagligen låter oplysa detsamma, borde jempte dess omkåstnad och arfwodis löhn, effter mätesmanna ordom, undfå een trediung af en sådan fynd.

Ad cap. 9 § 2. Förfrågas underdånigst, om den, som ej gitter eeden gånga och således leeda ifrån sigh det, som klandras, bör allenast förklaras för tiuf, uthan att dertill medh beläggias medh böter.

Simon Ruuth.
Henrich Stålhanske.
Erich Tigerstedt.
Adrian Rosenmüller.
And. Gyllenkrook.
Nicolaus Manus.
Joachim Schultz.
Laurent. Bromius.
Joh. Gabrielsson.
Wilhelm Iohan Quensell.
And. Münster.
Notarius.


[ 387 ]

12. Utlåtande från Österbotten.

Till underdånigste föllie af Hans Kongl. Maij:tz wår allernådigste konungs hijt till Österbottns landzoort ankombne och af hans nåde herr landzhöfdingen oss communicerade nådigste befallningh, ähre dhe af lagsens revisorer projecterade puncter angående tiufwerij till högstbemellte Hans Kongl. Maij:ttz allernådigste och högstmogneste gåttfinnande desse fölliande oförgripelige påminnelser af underskreffne justitiæ betiente i diupesta underdånigheet fattade och hemställte.


Ad cap. 1.

1, 2, 3 §. Proportionen af arbete, fängelsse, gatulopp och rijsande emot böterne, som desse paragraphi förmäla., synes oförgripeligen eij qvadrera, i synnerheet såsom ett gatulopp igenom åttatijo mann räcknas för 8 dahlers boot och wore 3 1/5 öre för hwart slagh, men qwinspersonerne i stället för hwart gatulopp eller 8 dahler s:mt skulle rijsas med fyra paar om 2 slagh, wore allenast 8 slagh och belöper 1 dahler af hwardera, på hwilket sätt 10 slagh uti gatuloppet skulle räcknas emoot ett uti rijsandet, som synes icke wara æqvivalent; dy refererar man sigh uti underdånigheet uppå det betänkiande, som wedh Missgiärningzballken uppå præliminarmemorialen förr detta fattadt blef, så att de brått, som eij gåå lifwet ann, belades medh penningebot, och der någon i mangel af medell, eller för synnerlige orsakers skulld, till meera åtwarningh och skräck ifrån syndewahnan skulle medh kroppen plichta, att då hwar dagz träälarbete och fängelse hade sitt wärde, och sammaledes uti gatuloppet och rijsandet, att hwart slagh hade sitt wärde, att beräknas emoot sakörerne. Till kåstpenningar i fängelse synes eij nödwändigt att beståå meera änn twå öre s:mt om dagen till brööd, och dertill watn. Och der 4 öre s:mt om dagen skulle beståås till träälarbetes kåst, skulle mången fattigh hålla det för så rund förplägning, att han på annat sätt så godt uppehälle eij förtiena kunde, desslijkes och kann med intet arbeete på denna oorten jämpte kåsten förtiänas hällfften emoot dhe projecterade 12 öre s:mt om dagen. Så kommer och det i consideration, att så länge högmålssakerne uti högl. Kongl. Håffrätten skiärskådas och dömmas, kåstar fångarnas förtäringh mycket, och der åter sielfwa saakens straff skulle [ 388 ]på fängelse uthgåå, blefwe omkåstnaden af cronones medell så mycket större, och saakörerne, hwaraf kåstpenningarne erläggias plägar, blefwe förmedelst corporalstraffen så mycket mindre.

§ 4. För 1 och 2 dahler s:mtz snatterij tridie gången synes lijfsstraff wara för hårt, och kunde i stället böterne multipliceras.


Ad cap. 2.

§ 4. Fastänn mann icke will anklaga sin hustru for boodrätt, doch synes den, som medh een slöösachtigh hustru hembligh handlar, böra för boodrätt plichta. Thet må och een förståndig hustru låta wed rätten förbinda, att ingen må med dess slöösachtige mann handla, och den, som deremoot bryter, för boodrätt plichta.


Ad cap. 3.

§ 1. Denn, som förmedelst dörebrått och uthan gifwit tillfälle medh upsååt och åtråå sigh föresätter att stiäla sin huusbonde, synes bedrifwa gröfre tiufnad än den, som sin herres i händer och wacht betrodde saaker försnillar.

Thet synes och så een åtskillnad wara emellan den tiänaren, som i trångzmål till sin och dhe sinas tarf, eller och dem, som uthan twångh blått till att richta och förkåfra sigh, sampt till fyllerij, dubbel och annan odygd sin huusbondes ombetrodde saaker försnillar. Men der skiutzbönder den reesandes saaker, som dhe achta borde, bortstiäla, till märkeligt hinder, afsaaknad och skada för den reesande, dhe synes böra plichta, såsom ofwanbemälte 1 paragraphus i projectet förmäler.


Ad cap. 4.

§ 5. Tager någor annars häst, bååt eller annat ting, fast än icke till att stiäla det ifrån ägaren, doch till att nyttia det uthan låf, då synes i consideration komma, hwad twång och nödwändigheet han dertill hafft och hwad afsaaknad, nackdeel och skada ägaren derigenom lijdit, anten uti det tagne tingetz bortkommande och fördärfwande eller ägarens beställningars försummelse, så att saaken dereffter lindres eller skiärpes.


Ad cap. 5.

§ 2. Der någon så dristig wore, att han upbryter påstewäskan, anten genom wällde på landzwägen, eller hoos påstbönderne det tillfälle finge, den synes hafwa förtiänt det straff, som parag. 2 förmäler.


[ 389 ]
Ad cap. 6.

§ 4. Denn, som i kyrkian eller på kyrkiowallen under gudztiänsten stiäl penningar, kläder eller annat af någon annan, giörandes således ett fullkombligit affall ifrån den föresatte skylldige gudzdyrckan, synes giordt mycket grofft och förargerligit och meritera meera straff änn som fembdubbelt emoot tiufnaden.


Ad cap. 7.

§ 3. Dher någon kiöpman hafwer något af mått eller wicht uti sitt huus, som fallskt och orichtigt är, ware sigh krönt eller okrönt, om icke det skall uppbrännas, fast än han föregifwer sigh det eij uti kiöp eller salu bruukat, uthan annat rätt mått och wicht hafwa; beträdes hann offtare med sådan orichtigheet, synes kunna hållas före wara eij mann dess bättre.


Ad caput 8.

§ 1. Der then, som något hittade, är långwägad, och kan eij af bryta så långh tijd, som till hittegodsetz uplysande fordras, uthan och att det icke så mycket wärt är, som omkåstnad och tidzspillan derpå giöras skulle, synes skiähligt, att den närboende, som godset emoottager och upplysa kann, må af hittelöönen tillijka medh hittaren deelachtig blifwa och han deremoot plichtig wara, sedan ägaren sitt igenlööst, låta hittaren wed anfordran sin deel bekomma. Tredskas han att giöra den långwägade rätt, som hittegodset hoos honom insatt, plichte som uti föregående cap. § 9 om inlags faä förmäles. Actum Gamble Carleby rådhuus den 19 Junij Anno 1696.

Iacob Ross.
Häradshöfdinge uti Österbåtns södre häradh.
Andreas Mathesius.
Häradshöfdingh uthi Österbåtns nårra häradh.
Gabriel Gråå.
Consul Uhleåborg.
Joh. Ekenbohm.
Consul Civit. Wasæ.
Johann Matlien [?].
Ny Carleby stads fullmächtig.
Carl Forsman.
Consul Vet. Carleby.
Elias E. Gavelius.
Consul civit. Christinæ.
Pehr Larsson Alm.
Iacobi civit:s consul.
Hendrich Corto [?].
Consul i Brahestadh.
Petter Wilstadius.
Senat. Civ. Wasæ.
A. Kalm.
Rådman i Gamle Carleby.
Iöran Töörn [?].
Rådman i Christinæ.


[ 390 ]

13. Utlåtande från Åbo län.

Såsom Hans Kongl. Maij:tt wår allernådigste konung allernådigst täktz communicera domstolarne i des rijke den projecterade Missgiärningzbalken och för denne gången 1:o angående tiufwerij, 2:o om hoor, skörlefnad och oloflig beblandelsse, hwarpå högwälborne herr baron och landzhöfdingen Lorentz Creutz underskrefne medh flera wederbörande sammankallat till den 20 hujus; altså hafwe wij oss hörsambligast infunnit och effterfölliande påminnelser i underdånigheet uppsatt.

Dehlen af Missgerningzbalken om tiufwerij.


1 Cap.

1 §. Härwedh giöres den underdånige påminnelsen: 1:o Såsom tiufwar, sedan dhe ett sådant oråd sig företagit, ähro derjempte inclinerade att neka, så att ändock wedh slijke tillfellen en domare kan hafwa sannolijka skiähl och omständigheeter att fella honom till eden åthminstone, så ähr lijkwähl derwedh en stoor siählawåda att befara, effter som den, som en gång satt sin siähl i fahra, sedan intet wårdar om densamma, utan på alt sätt söker undslippa det werdzliga straffet. Altså hemstelles underdånigst, om icke en underdomare, enär skiählen och omständigheterne ähro så krafftige, att dhe föra medh sigh en full misstanka, så att allenast egen bekiennelse återstår, måtte fälla den angifne till något straf, som för warit wanligit, i anledning af det 7 cap. Tiufmålabalken L.L.., hellre ähn att man i mangel af egen bekiennelse skulle sleppa honom till en så fahrlig edh. 2:o Att en tiuf för sitt bråt skulle få arbeta hoos måhlsäganden under förwar eller borgen och niuta 4 öre s:mt om dagen till underhåldh, förmodes i underdånigheet blifwa endrat, ty förutan det att ingen målsägande lärer understå sig att betroo en tiuf i sitt huus, effter som han derigenom finge tillfelle att giöra större skada ähn tillförende, så finnes eij heller någon, som för en sådan cavera will och att gifwa honom 4 öre s:mt om dagen, och derhoos afkorta 12 öre af det han betala borde, skulle bringa mången att stiela, effter han derigenom skulle komma att åthniuta bettre wilkor ähn han tillförende ägdt, emedan en cronobondes dagzwerke, som han giör medh egen kost, intet högre [ 391 ]godtgiöres på des rentta ähn för 4 öre s:mt effter jordebooken, deremot en tiuf skulle få afkorta på det han gelda borde fyra gånger så mycket, hwartill kommer, att wedh sådana tijder, som Gud nu straffat landet med, då och flera tiufwar ähn eliest yppas, mången besuten bonde intet hafft till förtäring i några dagars tijdh för sig och alt sitt folk 4 öre s:mts wärde, utan måste nöja sig medh bark och gräs sampt annan owanlig spijs, och der sådana wiste sig få bettre underhåld, der dhe skulle stiela, så toge mången sig heller det orådet före, ähn att han af hunger wille försmechta; eliest och skulle en tiuf få bettre wilkor än en fattigh debitor, som doch ingen misgierning begåt, i Executionsstadgans 22 punct tillegnas, serdeles emedan 2:o straffet medh gatulop ähr ganska lindrigt uthsat, efftersom ett löpande genom 80 man skulle försona 8 dahler s:mt af det han stulit och icke af det han böta skulle, hwilket icke swarar emot bråttet, efftersom mången icke kan äga mehra i sitt wåld ähn 8 dahler s:mt, och när det stiäles, saknar han det ytter mehra ähn en förmögen en ansenlig summa, efftersom all den fattigas näring och egendom i den summan kan bestå, och synes altså billigt, att tiufwen äfwenwähl kunde som tillförende löpa för den summan, han elliest böta skulle, effter den proportion, som i förra strafordningen förmäles och för detta warit öfligit, eller ock effter det, som underskrefne för detta uppå det wedh dhe förra delarne af Mijsgierningzbalken fogade memorialet i underdånigheet föreslagit och påmint.

2 §. Dhe 6 dagars fengelse för 4 dahlers stöld skulle här å orten intet hållas för straf, efftersom tiufwen med den hendelsen hade sitt lifzuppehälle i stelet för det mången medh bark och grääs måste hålla lifwet, der till medh hemstelles underdånigst, om ock dhe, som stiela ringare, såsom 1 dahler k:mt och mindre, skola anses lijka medh dem, som stiela mehra och mindre ähn 4 dahler s:mt, eller ock om sådant snatteri i stocken eller medh annat corporligit straf beläggias skall; sammaledes woro det mången till egit wählbehag, om han finge arbeta 1/9 månad för tiufnaden, hwilket han icke skulle rekna för straf, efter han hade derwedh födan och sitt fulla underhåld att åthniuta, warandes och mången denne tijden, som gerna will arbeta för födan, utan att begiära någon löhn, ehwad arbete det helst woro, allenast något arbete woro till fångz och någon deras tienst behöfde.

3 §. Såsom inga tuchthus här i landet finnes, eij heller [ 392 ]trählarbete, altså hemstelles underdånigst, hwarest sådana skola arbeta, eller och om icke annat straff i det stellet kunde uthsees; jembwähl woro nödigt att uthsettia, på hwars bekostnad sådana skola fengzlas och underhållas, effter som måhlsäganden offta ähr oförmögen och tiufnaden således skulle blifwa ostraffat; eliest och synes gatulopen icke swara emot bråtet.

4 §. Såsom offta hender, att den, som stulit, sielfwilligt ångrar sig, och bär måhlsäganden sitt igen, afbediandes sitt bråt, hwarpå måhlsägaren blifwer bewekt att efftergifwa sin målsägandedehl och rätt; altså synes nödigt, att en åthskilnad giöres emellan en sådan målsägande och dem, som dolo malo och för sin egen winning skull medh tiufwen tijger och dölier, ty der måhlsäganden skulle saakfellas, för det han wille sin måhlsäganderätt efftergifwa, så skulle derigenom en tiuf, som elliest kunde genom samwetz eggande hafwa upsåt att bettra sig, för fruchtan af straf, som måhlsäganden woro twungen öfwer honom sökia, intet understå sig afbedia sitt fehl, och altså synes billigt, att des straf, som sig således ångrar, borde lindrigare ansees, till att beweka flera till bekiennelse och bettring.


2 Cap.

1 §. Såsom mången råder till tiufnad och weth, att den andre stulit, ändoch han intet nutit med honom af det, som stulit ähr, kunnandes man således icke hafwa något fundament till des fellande af summan, effter han intet deraf nutit, altså synes nödigt uthsettia, huru en sådan rådare och den, som tijger med tiufwen, bör straffas, antingen i proportion af den summan, som åhr stulen, eller ock med något annat wist straf beläggias.

3 §. Om öfwermagi begår snatteri eller stiähl tredie resan och werdet icke stijger till 8 dahler s:mt, hemstelles underdånigst, hwad straf wed den hendelsen honom skall öfwergåå.

6 §. Gifwer anledning till skiljachtige uthtydningar och altså woro nödigt, att den medh liusare mening uthsettes och förklaras.


3 Cap.

1 §. För detta hafwer domstolarne hafft till fundament, enär någon af ridderskapet och adelens tienare blifwit för otrogheet af sine herrar och huusbönder anklagade, Kongl. Maij:tz allernådigste tryckte [ 393 ]bref af den 6 Martij 1669, som förmäler, att den exception af betrodt godz bör limiteras, och den, som icke försäkrat sin herre eller huusbonde med löfftesmän, hårdare ansees än den, som real borgen stelt, hemstelles altså underdånigst, om icke äfwen om denne qvæstion kunde något införas, och synes nödigt, att i det måhlet en wiss lag icke allenast för adelens, utan och andra ståndzpersoners, såsom brukzförwaltares, arrendatorers och kiöpmäns etc. betiente, som hafwa något under händer och detsamma försnillat, kunde stadgas och uthsettias, huru dhe böra ansees.


4 Cap.

1 §. Der någon stiähl ringare af det, som på marken står, ähn i denna § uthsettes, woro nödigt att hafwa någon wiss lag uppå, warandes i det 27 capit. Tiufwabalken L.L.. åthskilt emellan lass och börda, och altså hemstelles underdånigst, om icke sådant äfwen här kunde uthsettias, effter som den odygden ähr nu öfweralt så i dhe små städer som å landet inrijtat, att säd, fruchtter och höö stieles småningom af åker och äng och icke så mycket tillijka, att skadan kan werderas; sammaledes ähr mången beträdder att hafwa stulet höö mehra och mindre af andras stakar i skogen och lador, som inga låås brukas före, hwilken tiufnadh kan wara några öre wärd och altså synes en åthskilnad emellan stölderne wara nödig.

4 §. Såsom en resande person offta instijger i andras ert- eller rofland, eller, der han beter sin häst wed wägen, plockar nötter i andras skog, utan att taga derifrån något medh sig; altså hemstelles underdånigst, om icke medh en sådan kunde öfwersees, och en argsinigh ägare tillfelle betages emot en sådan med beskyllningar och smädeord uthfara; doch fiskbragders wittiande och stielande med annat mehra, såsom humbla, kåhl, etc. derunder icke föreståendes.

5 §. Här wed woro nödigt, att uthsetties ett wist straf och wijte öfwer den, som tager och nyttiar båth eller annor fartyg, item häst eller annat fää ägaren owetandes och oåthspordt och det sig till nytta bruka eller bruka låter, oachtat han ingen annan intension hafft än skaffa ägaren sitt igen utan skada, efftersom i stora byar och i små städer hender, att enär ägaren sielf behöfwer sin båth, färdenskap, drecht eller annat, då han måste medh sin största skada försumma det han eliest kunde förrätta eller och medh beswär låta upsökia det [ 394 ]honom fråntagit ähr, eller och leija af andra i stallet för det han sitt egit hade kunnat bruka, hwarom i Skepmannabalken 19 capit. Siölagen ähr stadgat.

6 §. Ähr nödigt, att ett wist straf uthsettes öfwer den, som målkar en annans giet eller ett fåår, äfwen såsom om en koo ähr uthsat, och sedan förmäles, huru som för andra och tredie bötas skall; så är och det straffet att stå för tingzstugudören medh kärillet å handen sådant, som ingen här på orten skulle ifrån den odygden afskräckia., utan mehra skulle föda af sig executions föracht, fast mindre blefwe 3 dahler s:mt, som härwed ähro uthsatte, dermedh försonade, efftersom ett sådant skemmande wedh tingzdören intet hoos sådant folk uthrettar.


6 Cap.

4 och 5 §. Effter som i 3 § förmäles, att allenast dhe, som stiela under 10 dahler s:mt af kyrkiones prydnad, skola uthstå kyrkioplicht, altså hemstelles underdånigst, att som tiufnaden tager på alla orter öfwerhand och den synden ähr så stoor, ja större ähn lönskaläger, om icke ock dhe tiufwer, som i 4 § omtalas, och andra tiufwar i gemen, som stiela hemma i husen, under gudztiensten eller om söndagz och högtidznätter, kunde blifwa kyrkioplichten underkastade, efftersom sielfwa tijden och rummet bråtet föröker. Sammaledes hemstelles underdånigst, huru den skall böta, som stiähl mindre i kyrkian eller på kyrkwallen under gudztiensten ähn 20 dahler s:mt eller och begår snatteri på hästar, munderingar och remtyg etc.


7 Cap.

4 §. Såsom sådan casus ähr förefallen, att sölfwerarbetare och andre, som medh metal omgå, arbeta åthskillige stycken af pai och messing och det samma försilfra och förgylla, selliandes doch det samma icke högre eller för annan materia än det re vera kostar och i sigh sielfft ähr, warandes lijkwähl den, som ett sådant stycke förfärdigar, orsaken och banar kiöparen derigenom wägen att pantsietta eller på annat sät uthbringa en sådan flerdh för gådt, och derigenom sin nästa, som enfaldig ähr, bedrager. Altså woro nödigt, att alla handtwerkare i gemen kunde förbiudas sådant arbete, och den, som någon annan materia och andra stycken ähn des handtwerk tillhörer, [ 395 ]arbetar, med straf beläggias, men der någon derigenom blifwer bedragen, att då arbetaren äfwen derföre plichtar och swarar för skadan, der eij den andra woro solvendo.

6 §. Såsom mången af sielfzwåld, nyfikenheet eller argheet upbryter andras bref, ändoch han ingen skada derigenom förorsakar, altså wore nödigt, att ett wist nesligit wijte uthsettes till förekommande af ett sådant sielfzwåld, och arbitrerande i det stelle uthslutes, till nederrätternes säkerheet.


8 Capit.

2 §. Af nedgrafwen skatt synes billigt, att och jordäganden deraf niuter andehl, och som i det 36 capit. Tiufwabalken L.L.. och 15 cap. ejusdem Tit. St.L. warit uthsat, att af båtnfynd bergaren bör niuta halfparten, altså hemstelles underdånigst, om icke i anseende till det att bergaren med största möda och undertijden medh lijfzfahra för öpen siöö måste sådan båtnfind upfiskia, kunde som tillförende bekomma helfften, och en åthskilnad således giöras emellan båtnfind, och det, som utan beswär hittes och bergas kan.


10 Cap.

3 §. Införes att den, som ohemult beskyller een annan för tiufnad, bör undergå samma rätt, som han enom annan gaf saak före; hemstelles fördenskull underdånigst, om icke den, som felar i probation, kunde i det stellet att han skulle plichta, som hade han sielf stulit, beläggias med något wist uthsatt straf, som tillförende i lagen warit i hwart och ett måhl uthtryckeligen förmält, och att på högre eller större saak sätties ett der effter proportionerat straf och äfwen så mindre straf i mindre måhl.


Dehlen af Missgernings balken om hoor, skörlefnadh och möökränkning.

1 Cap.

1 §. Såsom i Finland intet tuchthuus eller annan sådan ort finnes inrettad, hwarest allehanda bråtzlige och lättingar kunde plichta, altså hemstelles underdånigst, om icke dhe wahnartige till skräk, [ 396 ]något tuchthuus och sådan ort kunde uthsees och förordnas, sammaledes synes nödigt, att fördelningen öfwer dhe 200 dahler bötes uthsettes.

2 §. Att tillehrkienna en qwinsperson mårgongåfwo, med mindre hoon woro trolofwad eller fulkombligen kan bewijsa sig wara belägrad under echtenskapz löffte, skulle gifwa tillfelle och anledning till allehanda större löösachtigheet ähn någon sin för warit gengse, och som många ålderstigne pijgor ähro befundne att hafwa låckat och tubbat omyndige poikar och ynglingar till lägersmåhl med sig, altså hemställes underdånigst, om icke för sådana borde ett wist straf determineras och uthsettias, och derjempte förmäles, huru en sådan omyndig eller yngling bör ansees.

6 §. Såsom lendzmännen å landet niuta löhn af cronan, altså synes billigt, att böterne på landet delas i 2 delar, nembligen till konungen och heradet, men som uppsyningzmennen i städerne ingen löhn niuta, så hemstelles, om icke dhe kunde bekomma andehl af mannens böter, men att qwinnornes föräldrar eller målsmän skulle niuta en trediedel af böterne, synes gifwa wanartige och fattige föräldrar anledning att gifwa sina döttrar tillfelle till lägersmåhl, warandes det eij heller nogot straf för quinnan, ty med den trediedelen, som hennes föräldrar af mannens böter bekommer, kan qwinnan betala merendels sine egne böter medh.

8 §. Der intet arbete finnes, hwar till och qwinnan för sitt deggiande barn skull ähr aldeles otienlig, altså hemstelles, om icke en sådan icke mindre för första ähn dhe senare lägersmåhl kunde medh rijes nepsas i proportion af böterne, warandes och här ofwanföre påmint den ringa frucht, som fengzlande med sig hafwer, näst det att en sådan för barnet skull icke kan fengzlas.


Ad cap. 1.

Ähr nödigt 1. att såsom oräknelige många exempel finnes öfwer dett att ogiffte qwinnor angifwa dräng- och encklingar för rätterne, påståendes att de blifwit af dem belägrade under echtenskapzlöfte, kunnandes dock förutan sine blåtte ordh sellan någon sannolijk omstendigheet frambringa, effter som hwarken barn bär wittne, eij heller några wittnen wedh slijke tillfellen till finnande, blifwandes således mannen för lägersmåhlet frij ehrkendh, alt så hemstelles underdånigst, huru en sådan qwinna, som lugit på sig sielf, och der hoos söker [ 397 ]skaffa sig man eller förkrencka ens nampn och rychte, bör ansees, antingen hoon effter sin egen bekiennelsse och påstående skall fellas, såsom den der lönskaläger begåt, eller och om hon skall straffas för obewijslig beskylning, uthi hwilket måhl praxis på dels orter förnimmes wara olijka; hållandes dock underskrefne i underdånigheet för rättwijst, att en sådan icke bör slippa onäpst, och att något wist i det måhlet sådana till straf uthsettes.

2. Såsom äfwenwähl manspersoner, att winna den till echta, som dhe åstunda, ähro befundne hafwa angifwit den, som till deras begiäran om echtenskap icke samtykt, för sammanlagh medh sig, påståendes derigenom inför rätterne och domcapitlen att winna antingen qwinnan till echtenskap eller och påbörda henne oskyldigt en skamfleck, så ähr wähl billigt, att en sådan för obewijslig beskylning plichtar, men om en sådan der hoos skall stå kyrkioplicht och ansees effter egit påstående som en, den der lägersmåhl begåt, hemstelles underdånigst, och woro nödigt, att något wist straf uthsettes.

3. Det händer och, att konan antingen af argheet för mutor och gåfwor eller för framdeles wänttande fördehl, eller och i fruchttan för straf, enär hoon hafft beblandelse medh gifft man eller i förbudna leder, icke will bekienna barnfadren, utan brukar en och annan otrolig inwenning, bekiennande på resande och obekantte personer. Altså synes billigt, att den qwinsperson, som ähr så wårdzlöös, så att hoon icke kenner eller weth nampgifwa och bewijsa eller och af argheet kan förtijga barnfadren, borde straffas såsom den der sig af gifft man belägra låter, och än hårdare för sin treska skull, effter som det icke allenast wore en skräk för slijke löösachtige, utan och aldeles kunde uthrota det mijsbruket och syndens döliande, som öfwer alt ähr gengze, derigenom att det lindrigaste straffet sådana omsijder öfwergåt.


3 Cap.

1 §. Såsom den giffta qwinnans straff ähr uthsatt till 100 dahler sm:t och i det stellet en gifft mans straff intet högre än till 80 dahler .sm:t, altså synes billigheten fordra, att en lijkheet i detta måhl som tillförende blifwa kunde, efftersom qwinnan desuthom förwerkar sin ähra, mårgongåfwa och gifftorätt, hwilket straf med det andra, som hoon för warit underkastat, nogsampt synes swara emot hennes fall.

[ 398 ]3 §. Såsom någon först medan han ähr ogifft kan hafwa bedrifwit lönskaläger, en eller flera resor, och sedan han blifwit gifft. begåt enfalt hoor, eller twertemot, först begåt enfaldt hoor, och sedan han blifwit enckling eller enckia, lönskaläger en eller flera resor, altså hemstelles underdånigt, huru en sådan bör straffas; sammaledes 2:o, huru den bör ansees, som begåt enfalt hoor, medan han war ogifft, och sedan andra resan, sedan han eller hoon blef gifft, eller twert emot, om han warit gifft, då första resan enfalt hoor bedrefz, och sedan han blef ogift, andra resan fallit, hwarom till dato intet wist warit statuerat, utan förnimmes praxin hafwa warit olijka.


5 Cap.

2 §. Att något wist straf kunde uthsettias utan åthskildnad för dem, som instella sig på mijstänckte orter och sammankomster och arbitrerande i det stellet uthslutas, wore nödigt för dhe nedriga domstolar. 2. Ähro och åthskillige befundne, som tillstå sig hafft omgenge och beblandelse medh många och icke med en allena, wetandes således icke sielfwa, hwilken som åhr barnfadren, oachtat dhe bekienna, huru offta dhe sig låtit belägra, och af huru många personer, dem dhe wähl nampngifwa, men hwarken kunna öfwertyga eller bringa till stånd, effter som särdeles i gästgifwaregårdar och wedh wägarne på mången resande blifwer bekient; altså hemstelles underdånigst, om en sådan skall straffas såsom för ett lägersmåhl allena, eller och för hwart och ett lägersmåhl effter egen bekiennelse seerskilt.


6 Cap.

1 §. Om endera af syskonebarnen åhr gifft och det andra ogifft, wed hwilken hendelse icke allenast kommer att ansees echttenskapzbråttet, utan och det att han i förhuden ledh sig förseet, så att 2:ne förseenden tillijka i en saak concurrera, så hemstelles underdånigst, om icke ett wist straf i sådana måhl woro nödigt att uthsettia, item 2:o huru den bör ansees, som 2:ne syskonebarn wetandes belägrar och tillijka för begge blifwer lagförd.

3 §. Om syskonebarn tredie eller fierde resan sig försee, wore wed all hendelse nödigt för domaren, att någon wiss lag woro att tillgåå.


[ 399 ]
7 et 8 Cap.

Såsom echtenskap och lägersmåhl i förbudna leder af skyld- och swågerskap stödia sig på Gudz lag, hwaröfwer så egne inrijkes som utrijkes andelige widlyfftigt commenterat, warandes alle desse seerdeles samwetesmåhl, som Kongl. Maij:t i kyrkiolagen lembnat under domcapitlens omdöme och ransakan, altså hafwa underskrifne sig der utinnan eij heller kunnat yttra.


Ad cap. 8.

Sådana casus ähro hörde, att en man belägrat sin hustru, sedan hon warit dödh och legat lijk, sammaledes ähro sådana försporde, som med andra lijk sig befattat och hefdat, hemstelles alltså, huru desse skola ansees och dömas.


Uppå det bijfogade memorialet hafwa underskrefne stadnat i föliande underdånige betenkiande.

Ad cap. I ähr förklarat och wedh handen gifwit här ofwanföre det, som synes wara af nöden.


Ad cap. 4.

Ähr nödigt införa åthskilnaden emellan straffet, enär sådana omstendigheter inkomma, som i berörda memorial upreknes; men

emedan det skulle föra skadeliga conseqvenser medh sig att giöra åthskillnadh emellan den rijkare och den fattigare, emedan 1:o att en lag bör wara för alla konungens undersåtare jemlijk, effter som lijka bråt krefwia lijka straff; 2:o wore det och för domstolarne ett oändeligit beswär, och ähn mehra för executionen, om sådana skulle böta en wiss dehl af egendomen, effter som oundwijkeligen inwentarier skulle wedh slijke hendelser infordras, och beswärjas, hwarmedh falska eder, som eliest ähr nödigt att förekomma, torde förelöpa, men hwad medium in genere skall uthsettias i mijsgierningar, och huru böter in specie skola proportioneras, hemstelles underdånigst till höga öfwerhetens godtfinnande.

[ 400 ]Detta allt hemstelles underdånigst Kongl. Maij:tz allernådigste behag och gådtfinnande.

Åbo den 23 Iulij Anno 1696.

Opå häradshöfdingens Henrich Kluwensichz och mina egne wägnar underskrifvet
Joh. Wallensteen.
Häradshöfdinge i Pijkie och Heliko härader.
Gabriel Keckonius.
Civit. Biörnb. Consul.
Hen. Iohansson.
Häradshöfding i Masko och Wirmo härader.
Johan Wallstenius.
Consul Raum.
Daniel – – –
Borgmestare i Nådendahl.


14. Utlåtande från Halland.

Anno 1696 den 27 Augusti komb commissionen åther tillsamman, och i underdånigst föllie af Hans Maij:t nådigste breef till Baron Generalmajoren och Landshöfdingen, högwälborne herr Gustaf Tungel, de dato den 11 Maij 1696, som föllger, i underdånigheet sammanfattade dess eenfaldiga betänkiande, öfwer den nådigst nedersände och förfärdigade Tiufmåhlabalck, då herr Häradshöfdingen Lietzen sig och wedh commissionen infan, som förra dagen hade skeedt, der han icke waret hindrat af det han effter högwälborne herr Generalmajor och vice Landzhöfdingens permission bijwistatt lagmanstinget.

– – – Delen af Missgerningsbalken om tiufwerij.


Cap. 1.

§ 7. Lämbnas underdånigst utij Hans Maij:ts nådiga gåtfinnande, om icke måhlsäganden må hafwa frijheet at förlijkas medh den bråtzlige det bästa han kan, medan sådan händelsse kunde förekomma, at han elliest dess uthan intet skulle kunna komma till sin afhände ägendomb igen.


Cap. 4.

§ 4. Synes i underdånigheet, som sådana små fruchter, som rofwer, ärter, böner, nötter etc. dem fattigom nyttiga och lätt till at angrijpa, som på marken wäxa, och intet eller litet inhängnade äro, [ 401 ]icke skole kunna begripas under så swårt straf, som denne puncten förmähler.


Cap. 5.

§ 1. Att sättia dee saaker, som bortstiäles uthur konungens faste slott, skattcambrar etc. under lijka comparaison medh stadens eller rådstugans sampt häradetz bortstulne saaker, tycker commissionen wara oförgripeligst något olijkt, och derföre underdånigst hembställer uthij Hans Maij:tz nådigste behag, om härwedh icke borde observeras någon difference, hällst desse senare icke allenast äro af mindre wärde, uthan och stå under mindre säkerheet och wård än den förre.


Cap. 7.

§ 7. Såsom detta tyckes kunna allenast appliceras till publicum, såsom kiörckioböcker och rättens documenter etc., så synes det wara något strängt, om det skohle förståås inter privatos; derföre förreslår commissionen i underdånigheet, om Hans Maij :tt täcktes detta nådigst lindra, eller ifrån så hårtt straf befrija.

§ 10. Ställes underdånigst uthij Hans Maij:tz nådigste behagh, om straffet för skullfordraren, eller den, som pro forma uthgifwer en fallsk obligation, icke så högt måtte ansees, som i denna punct förmähles.


Cap. 9.

§ 3. Synes oförgrijpeligst wara något swårt, at mäcklaren skall swara för evictionen, uthan honom fulleligen kan öfwertygas, det han witterligen och medh frij willie giort handelen till at dermedh bedraga andra.

Detta commissionens enfaldiga och underdånigste arbete hemställes under Hans Kongl. Maij:ts allernådigste ompröfwande, lefwandes aller underdånskylldigst Stormächtigste Konung Eders Kongl. Maij :ts allerunderdånigste tiänare och tropliktigste undersåtare.

I. Reenstierna.
Erich Stiernman.
Carl N. Lietzen.
Peter Hummell.
Preben Henningh.
Lars Brandenburg.
Birger Morell.
J. Rubinius.
Remundus Sölzberger.
Marcus Michelssen..


[ 402 ]

15. Utlåtande från Nyland.

Widh den dehlen af Missgierningsballken om tiufwerij ähre desse underskrefnes underdånige och oförgripelige påminnelser.


Cap. 1.

§ 1. Stadgas och förordnes, att om tiufwen eij orkar gielda eller bötha, skall han arbeta hoos måhlsäganden eller andra för skadan och bötherne och niuta dageligen till sin föda 4 öre sölfwermynt och der till medh för hwar dagh han arbetar afdrages 12 öre sölfwermynt af det han giällda och bötha skulle, hwilket synes wara för dyrt arbete å denne orten, så att det emoth ett så högt afreknande eij finnes eller emothtages, kunnandes man lega ett drängedagzwärcke, då arbetaren deriempte fåår maat, för 6, 8, 10 och högst 12 öre kopparmynt, der effter som tijderne uppå åhret äre, och tillståndet utij landet på underhålldet, biudandes mången sig denne dyra tijden dertill emoth blotta mathen, och een legodrengz heela åhrslöhn är allena 10 à 12 dahler kopparmyndt, warandes och ett drengedagzwerke efter cronewärdering eij mera ansedt eller recknadt än för 4 öre sölfwermynt; och haar man fördenskull wid memorialet iempte den första dehlen af Missgierningzballken oförgripeligen förmeent, att detta arbete eij högre bereknas, ähn der omförmählt är. Uppå hwars bekostnadt tiufwen bör gripas och uthi allment fengellsse föras och hållas, till des han dömbd blifwer, synes härwid nödigt omröras. Item när måhlsäganden föregifwer och påstår wara bortkommit och stuhlet, och tiufwen tillstår sig tagit, hwem af dem då bör gifwas witzordh, om eij tiufwen bör swara och plichta för det qvantum, som måhlsäganden eedeligen kan ehrhålla wara stuhlet? Hwadh skillnadt, som är emellan träälarbete och annat, hwar trälarbete skall giöras och hwem tiufwen derwid uppehåller och föder?

§ 2. Om tiufwen kan, som i 1 § förmähles, bötha tredubbelt, skulle han icke då slippa för denne tiufnadt, hwilken är ringare ähn den der upreknas, det träälarbete, som omtahlas, och wara tillåtet att bötha.

§ 3. Förmähles, huru den bör plichta, som stiehl andra gången, hwarwid den oförgripelige påminnellse är, om ett sådant stiehlande bör ansees och recknas, ifrån det han först stahl, eller först är [ 403 ]blefwen dömbder och rättad, kunnandes een på någre stellen stiehla och serskillte tiufnader begå, innan han dermed warder beträdd och lagfördt, och sedan på een gång komma derföre att dömmas.

§ 5. Om een tiuf bryter sig in i gård och huus om nattetijdh, som här förmähles, skulle det dock, fast han intet setter sig till mootwern, wara ogilt, om han dräpes; det synes något swårt, kunnandes han heller fångas och plichta för sitt brott, efftersom han tilläfwentyrs eij ärnadt eller kunnat, fast ingen honom hindrat, stiehla så mycket, att han derigenom förwärkat lifwet, och om dråpare är stadgat, att ingen af dem må uthom mansboot, dräpas, som eij setter sig till mootwärn.

§ 7. Uhtsettes att om någon sedan tiufwen är fångat, angifwen och i förwahr satt, tager förlijkning och lösen, eller honom med willia släpper och uthur wägen skaffar, bör den samma stå tiufwens rett; och infaller derwid den oförgripelige påminnellse, om måhlsäganden må förlijkas med sin tiuff, förr ähn han är angifwen och i förwahr satt, sampt huruwijda den, som honom med willja släpper, men likwähl intet något derföre eller af tiufnaden niutet, må med mindre straff ansees. Och woro heriempte nödigt att uthsettias, huru dhe, som eij uthi Högmåhlsballken omröres och indrages, må straffas, som fuller intet med willia, dock af wårdzlöösheet och medelst oachtsambt bewarande äre wållande till een tiufz eller annan missgierningzmans undkommande.


Cap. 2.

§ 2. Förmähles att hwar för sig bör bötha det han tagit eller niutet hafwer, men utij 1 § ståår, att den är och tiufwer, som till tiufnadt råder eller wijsar, sampt den, som giömmer och hyser, och att dhe iembwähl böra stå tiufzrett. Nu kan den, som råder, hyser och giömmer, doch intet af tiufnaden sig till godo niuta eller nötha, huru bör han då bötha och hwad skall tiufwaretten för honom wara, det synes nödigt nermare att uttryckias, och huru den må plichta, som herbergerar och hyser witterlig tiufwer, fast han eij något af tiufnaden med des wetskap eller willia till honom förer, angifwandes eller uppenbarandes eij een slijk ogierningzman.

§ 3. Om wärdet, som öfwermage stiähl, är under 8 dahler, huru bör han då plichta och afstraffas?

[ 404 ]§ 6. Den, som låckar een annans tienstefollk att stiehla och sig deraf delachtig giör, synes icke mindre straff böra undergå ähn den, som låckar, råder eller binder sin hustru, barn och underhafwande att stiehla.


Cap. 3.

§ 2. Om tiggiare stiähls och den fattigas eendeste lifzuppehälle honom således beröfwas, skulle icke den" det giör hårdare ansees ähn han det hoos een annan, hwarå enckell both är, giordt?


Cap. 5.

§ 1. Om den, som effter denne § kommer att bötha femhdubbelt af tiufnaden, intet förmå betahla bötherne, huru han då derföre plichta?


Cap. 6.

§ 4. Innehåller att then, som stjähl under påstående gudztienst antingen inutij kyrckian af någon des penningar eller kläder eller uthe på kyrkiowallen häst eller annor fartyg öfwer 20 dahlers wärde, bör han bötha femdubbelt; och woro derwid nödigt att uthsettias, huru han bör bötha, om det stiehles under 20 dahler och huru hög een sådan tiufnadt skall wara, då tiufwen bör derföre från lifwet dömmas.

§ 5. Om den, som stiähl af grafwarne å kyrckiogården kläder eller annatt af lijk, sampt af des resecamrat å resa och wäg iembwähl under ett sådant straff, som her uthsatt är, komma bör?


Cap. 7.

Dhetta capitel är nödigt att iembföras medh det 16 capit. i första dehlen af Missgierningzballken, hwarest och i synnerheet utij den 12 och 13 § om sådant stadgas, och straffet något annorledes ähn här uthsatt ähr.

§ 7. När ingen skada är, som mätas kan, huru bör då een sådan förfallskare, som her omtahlas, straffas?


Cap. 8.

§ 1 et 2. Stadgas att då äganden till det, som hittas, eij kommer och widkiennes sitt innan natt och åhr, tage konungen twå lutter [ 405 ]och trediungen, som hitte; men utij Iordaballkens 19 capit tillägnas iordäganden trediedehlen aff iordgrafwet godz.


Cap. 9.

§ 1. Förmähles att den, som kiöper witterlig tiufnadt, skall wara tiufwer, men om han böör plichta som tiufwer och godset af honom stuhlet woro, eller allena gifwa honom sitt igien, som widkiändes och wara för böther frij, synes nödigt något nermare uthsettias.


Cap. 10.

§ 3. Dhet, som här uthsettes, att den, som tillwijter annan tiufnadt och det eij fulltyga kan, bör stå samma rett, som han eenom androm gaf saak före, synes wara for swårt, isynnerheet om han, som dock ingen tiufnadt begådt eller niutet, men allena blott tillwijt een annan, skulle, om wijtet woro af högre tiufnadt ähn 60 dahler silfwermynt, komma under lifzstraff.

§ 4. Förmähles ibland annatt om ransakan effter tiufnadt, att dhe, som dertill sände äre, skohla sig wijsa, att dhe uthan knyte, kappa eller bijråck i huset ingå, men then ransakan begierte, stånde uthanförr; hwarwid oförgripeligen synes, att den, som ransakningen söökt, må ock, sedan han sig wijst, att han eij något införer, med ransakningsmennerne ingå, efftersom dhe des uthan kanskie eij så noga som nödigt är, undersökia, eller kunna känna det dhe sökia effter, enär annat dyligt i samma huus inne ähr.

Helsingforss den 9 Iulij A:o 1696.

Johan Göös.
Erich Bosin.
Er. Loschiöldh.
J. Berger.
J. – – –
Civit. Hælsingf. consul.
Johann Fabritius.
Rådman från Borgå.


16. Utlåtande från Riga, Dorpat och Pernau.

Unvorgreiffliche und in Untherthänigkeit von denen Deputirten der Königl. Städten, Riga, Dorpt und Pernau bey der über die communicirte Konungs und Missgiärningsbalken-projecten auf hochobrigkeitlichen Befehl gehaltenen Conference kürzlich verfassete Errinnerungen.

[ 406 ]Wie zur gehorsamen Folge der vom hochpreissl. Königl Gouvernement ergangenen unterschiedlichen Rescripten, so wohl von seiten E. E. Rahts der Königl. Stadt Riga der Ihr wortführende Bürgermeister Paulus Brockhausen, als auch von seiten E. E. Rahts der Königl. Städte Dorpt und Pernau der H. Bürgermeister Johann Remmin und der H. Rahtsverwanter Frans Carl Steiner zur Conferirung der von Ihrer Königl. Maij:tt, unseren allergnädigsten Könige beides über den Konungs- als auch des Missgiärningsbalcken ersten, andern, und dritten Theil übersandten Projecten benennet und anhero deputiret worden; also sind dieselbe in termino gebührendennassen zusammen getreten, und nach dem sie bemeldte Projecten vorgenommen, und alles in unterthänige Erwegung gezogen, folgendes dabey abzustatten, ihre unterthänigste Pflicht und Schuldigkeit zu seyn erachtet. Dass sie nehmlich, was den Konungsbalck anlanget, dabey nichtes zu erinnern wissen, sondern vielmehr Ihrer Königl. Maij :tt Gnade sich demütigst unterwerffen, in den allerunterthänigsten Vertrauen, dass wie Ihre Königl. Maij:tt die unumbschränchte Macht haben, Privilegia zu ertheilen, also Ihre Königl. Maij:tt auch denen obbenahmten dreyen Städten die Privilegia, die Sie ihnen in denen im höchstgedachten Konungsbalck enthaltenen Fällen ertheilet, aus Gnaden geniessen zu lassen, und sie dabey huldreichst zu conserviren, allergnädigst geruhen werden. Was aber den so genandten Missgiärningsbalck betrift, so haben alle drey Städte nur diese Erinnerung ins gemein und in aller unterthänigster Ergebenheit dabey zu thun, dass nehmlich: 1:mo bissher in keiner derselben das Gassen- oder durch Spitzruthen lauffen, ausser der Milice, üblich gewesen, und also zur Vermeidung allerhand Schwierigkeiten und Irrung, so es, da es annoch introduciret werden solte, nach sich ziehen würde, nöhtig seyn dürfte, dass an statt der Gassenlauffen, in Sonderheit in denen Fällen, wo es nicht mit andern Straffen, als Gefängniss, Arbeit, Landesverweisung etc. alterniret, sondern allein gesezet wird, eins andere der jetzt benahmten Straffen gesezet würde; 2:do dass, weiln die Geldstraffen, in Sonderheit die Manns- und andere hohe Straffgelder, von armen Gemeinen, und absonderlich denen unteutschen Leuten dieser Orten nicht erleget werden können, solchem nach unvorgreiflich dienlich seyn möchte, eine andere Leibesstraffe, alss Gefängniss, Arbeit und dergleichen, Ihrer Königl. Maij :tt allergnädigsten Gutbefinden [ 407 ]nach, beyzufügen, mit welcher dann ein Verbrecher auf dem Fall er keine Geldstraffe erlegen mag, beleget werden könte; 3:tio dass bisshero alle Geldstraffen vermöge Privilegien den Städten allein zugeleget sind, und dahero von der Stadt Riga an den Stadtkasten alles gebracht und verrechnet, wie auch von der Stadt Dorpt vermöge Privilegien und Cassa-ordnung zwey Theile, subtracta Præsidis qvota, in die gemeine Cassa deponiret, bey der Stadt Pernau aber, vermöge Privilegien, solche mulctæ judiciales in usum judicii et civitatis, wie wohl dieselbe ein gar Geringes jährlich importiren, convertiret werden; gleich solches auch schon bey dem Jordabalck ad cap. 6 § 10 in Unterthänigkeit erinnert worden; 4:to dass man diesseits annoch keine Communication von denen so wohl in diesem Missgiärnings- als Konungsbalck allegirten Erfda- Bygnings- und Tiufwebalck erhalten habe. Welches dergestalt von obbenahmten Verordneten der dreyen Städten im Nahmen Ihrer Principalen eigenhändig unterschrieben und bezeuget worden.

Actum Riga den 16 Maij Anno 1696.

Von wegen der Stadt Riga
Von wegen der Stadt Dorpt
Paulus Brockhausen.
Johann Remmin.
Von wegen der Stadt Pernau
Frantz Carol Steiner.


17. Utlåtande från Göta hofrätt.

Extract af Kongl. Götha Hoffrättz protocoll, hållet wijd öfwerseandet af dhet ankomne project till dhen dehl af Missgierningzbalken uthi nya lagen, som handlar om tiufwerij den 1 Julij 1696. Hr wice præsidenten wälborne H. G. Falkenberg, Hrr assessorer G. Örnewinge, Samuel Adlerberg, Petrus Cederschöld, G. Gyllengriip, Paul Ehrenbielke, lsraël Stickman, Paul Kock, Nils Welt. Hans höggreflige excellence hr kongl. rådet och præsidenten samt hr assessor Hägher for opasslighet uhrsächtas.


Cap. 1.

§ 7. Stånde dhen samma tiufwens rätt. Hr vice præsidenten samt hrr assessorer G. Örnewinge, 1. Stickman och N. Welt [ 408 ]oförgripeligen förmehna, om en än willjandes släpper en till döden dömd tiuf, dock wara for swårt dherföre mista lijfwet, uthan tyckia honom böra löpa nijo gånger gatulopp. Men hrr assessores Adlerberg, Cederschöld, Gyllengrip, Ehrenbielke, Oberius och Kock förmehne lijfzstraffet här wäl kunna hafwa rum, och således hafwa dhe gode herrar härwijd intet att påminna, uthan dhen, som en slijk tiuf släpper, må stånda samma rätt, han skulle stå; hwilket och öfwerensstämmer med wår nu brukelige lag cap. 5 Stl. Tiufbalken.

In fidem protocolli
Bended. Ekerman
L. not.


18. Utlåtande från Riga.

Einige wenige, jedoch unvorgreiffliche Anmerk- und Erinnerungen, welche der Magistrat der Königl. Stadt Riga zufolge des .Hochprl Königl. Gouvernementsrescript vom 8 Iunij dieses gegenwärtigen 1696 Jahres bey dem, von dem Criminal- oder Missgärningsbalcken communicirten, und von Diebstahltheil handlenden Stücke, nachdem derselbe mit E. E. Raht der Städten Dorpt und Pernau möglichstermassen schrifftlich darüber conferiret, in unterthänigster Ergebenheit, theils ins Gemein, theils in specie folgendergestalt einzubringen sich nicht entziehen können.

1. Wiederholet E. E. Raht in Unterthänigkeit die von demselben wegen der Straffgelder sowohl ad cap. 6 § 10 des Iordebalcken als auch bey den drey ersten Theilen des Missgiärningsbalcken geschehene Erinnerung, dass nemlich allebald Straffen, wie den andern Städten, also auch in specie der Stadt Riga vermöge Privilegien zugeleget sind, und daher von derselben an den Stadtkasten alles gebracht und verrechnet werde. Desgleichen wird auch Wiederholet

2:do die wegen des Gassenlauffen geschehene unterthänige Erinnerung, dass dasselbe dieses Orts bissher nicht gebräuchlich gewesen, und also zur Vermeidung allerhand Schwierigkeiten und Irrung, so es, da es annoch introduiret werden solte, nach sich ziehen würde, [ 409 ]thunlicher seyn dürffte, wenn das Zuchthaus, so man dieses Orts hat, in solchen Fall substituiret werden möchte.

3:tio. Dass die Abarbeitung des Werthes dessen, so gestohlen wird, und nicht restituiret werden kan, so, dass in solchem Fall der Dieb täglich 4 öre Silbermüntz zu seinem Unterhalt geniessen, und daneben vor einem jedem Tag, da er arbeitet, 12 öre Silbermüntz von dem Werthe des Gestolenen abgerechnet werden soll, theils dem, so den Diebstal gelitten, zu schwer fallen will, weil man alhie wolfeiler Arbeiter, nemlich täglich vor 5, 6, 7 öre, ohne Darreichung der Kost, nach Belegenheit der Zeit haben kan, theils auch inpracticable seyn dürffte, weiln Niemand einen Dieb privatim gebrauchen würde, daher aber der Beleidigte mit der Straffe, so ein armer Dieb am Leibe leiden, oder dem Publico zum Besten im Zuchthause arbeiten muss, sich vergnügen mäste.

4:to. Dass die Streichung mit Ruthen vor der Rahthauses Thür alhie ungebräuchlich, sondern, da es nöthig, entweder im Keller des Gefängnisses oder am Pranger öffentlich geschehe, dieselbe auch anderer Gestalt nach dieses Ortes Belegenheit nicht geschehen könne, sonsten aber die gemeine Leute mit einem Stück von einem Tackel vor den Gerichtsstuben durch den Gewaltboten abgestraffet, und hingegen keiner Übelthäter daselbst entblösset und mit Ruthen gestrichen werden.

5:to. Und zwar in specie ad cap. 8, da von gefundenen Guthe gehandelt wird, dass bona vacantia et caduca der Stadt Inhalt des Königes von Pohlen Stephani Privilegii de Anno 1581 vermittelst dieser Worte: Bona item vacantia et caduca, quorum intra anni spatium nulla postulatio facta est, ut antiquitus ad illam civitatem devoluta fuere, ita devolvi volumus, et civitati relinquimus zugeleget worden.

Actum Rigæ den 9 julij Anno 1696.

Ad mandatum
Palam. Rigeman.


19. Utlåtande från Landträtten i Liffland.

Der Königl. Landtgerichte in Liefflandt auff hochobrigkeitl. Begehren gestellete Remarqven ad partem 2 Missgärningsbalck de furto.

[ 410 ]Ad § 5 et 6:tum capit. 2:di part. 2:dæ crimina. Ob ein mann, der seinem Weibe, ein Vormundt seinen Pupillen, die Eltern ihren Kindern, welche wissentlich solches nicht verbiethen, und Ihnen hierinnen nicht widerstehen, dahero auch eben dem selhigen Rechte nicht sollen unterwürffig sein, wie die consentientes, imperantes aut participantes?

Ad § 3 capit. 10. Ob nicht loco poenæ talionis ein solcher Injuriant nur wegen der Injurien mit Deprecation undt Recantation füglicher solte können beleget werden.

Im Nahmen und von wegen der sämtl. Königl.
Landgerichte in Lieffland
Benedict Andreas von Helmersen.
Königl. Landrichter.


20. Utlåtande från Dorpat.

Einige wenige, jedoch unvorgreiffliche unterthänigste Anmerck- und Erinnerungen, welche E. E. Rath der Königl. Stadt Dorpat, zu Folge der hohen Königl. Generalität Ordre von 8 junij A:o 1696 bey dem andern Stück des auf Ihr. Königl. Maij:tt allergnädigsten Befehl communicirten Missgärningsbalcken und in genere von den Diebstahl handlenden Stücke, nachdem derselbe anbefohlnermassen mit E. E. Rath der Königl. Stadt Riga schriftlich darüber conferiret, in aller Unterthänigkeit aufsetzen, und einsenden wollen, und zwar:

1:mo. Dass das Spitzruthenlauffen, wie auch,

2:do dass wenn es eine Weibsperson, solche anstat des Gassenlauffens mit Ruthen an die Rathhaussstube abzustraffen, alhie wohl nicht allerdings füglich möchte angehen, sintemahln man solche Leute nicht hat, die dergleichen Delinqventen, gleich auch vormahln schon in Unterthänigkeit angeführet worden, abstraffen können, wiewohl sonsten wohl gebräuchlich ist, in Gefängniss mit der Cubbiaspeitzsche die Delinqventen, jedoch ohne Entblössung, abzustraffen, daher stellt man zu Ihr. Königl. Maij:tt allergnädigsten Gefallen, ob vor das Gassenlauffen, item vor die Züchtigung mit Ruthen an die Rathhaussstube nicht etwa Geld, oder Gefängniss oder gewisse Stunden dafür auf [ 411 ]dem Marckte an dem Schandtpost zu stehen, könne verordnet werden; und dann:

3. Hat man wegen der Sclavenarbeit allerunterthänigst zu erinnern, dass weil man alhie kein Zuchthauss noch dergleichen Gelegenheit hat, da die Delinqventen Sclavenarbeit verrichten könten, es sich hie selbst wohl nicht practiciren lassen möchte, dahero man Ihrer Königl. Maij :tt aller untherthänigst anheimstellet, ob vor die Sclavenarbeit nicht gewisse Gefängnissstraffe nach Ihrer Königl. Maij:tt allergnädigsten Gefallen gesetzet werden möchte; und so viel ist es was man bey dem Titul de furto zu erinnern hat.

Folget also, wass E. E. Rath der Königl. Stadt Dorpat auf gnädiges Begehren der hohen verordneten Königl. Commission, bey dem eingesandten Misshandlungsbalcken von Ehebruch und unzulässiger Vermischung unterthänigst jedoch unvorgreifflich zu erinnern hat und zwar: Auf das Memorial:


Ad cap. 1.

Dass wenn eine Jungfrau, so sich das erste Mahl durch unzulässigen Beyschlaff versündiget, ungestrafft bleiben solte, es gar eine

üble Conseqvence setzen, und manche Persohn sich dadurch umb so viehl desto eher dazu persvadiren lassen möchte, dahero man fur rathsahmer hält, absonderlich da das Laster der Hurerey doch genugsam in Schwange gehet, dass eine solche Persohn, so sich das erste Mahl solchergestalt versündiget, von der weldtlichen Straffe nicht befreyet bleiben möchte.


Ad cap. 2.

Ad 2 und zwar ad memb. 1 et 2 besorget E. E. Rath gleichfalss, dass eine übele Seqvel darauss entstehen würde, wenn durch solche Umbstände einer, der sich auf die Arth versündiget, mitigationem poenæ erlangen könte.

Ad 3, 4 et 5 aber vermeinet E. E. Rath, dass derjenige, dem sein Ehegatte entlauffen, oder mit einer bösen Krankheit behaftet etc. sich beym Consistorio anmelden und gerichtlichen Bescheides gewärtig sein könte, wie er sich in solchem Falle zu verhalten habe, und dann ad memb. 6 befurchtet E. E. Rath, dass das Laster des doppelten Ehebruchs dadurch noch mehr einreissen möchte, wenn die Fürbitte eines Ehegattens statfinden solte.

[ 412 ]Ad 3. Meinet E. E. Rath, dass die Linderung der Straffe beym 3:tem Capitel, betreffend die einfache Hurerey, noch mehr dies Laster vergrössern möchte.

Ad 4. Aber stehet es wohl zu introduciren, dass wenn ein Reicher oder Vermögender sich versehen solte, er den 5o:ten oder 30:ten Theil seiner Haabseligkeit büsse?

Ad 5. Weiln der gemeine Man, und sonsten andere Leute so von täglicher Arbeit sich und die Ihrigen ernehren müssen, kaum 2 rdr. Vermögens sein, ist schwerlich ein solches medium in genere zu treffen, darnach die Geldstraffen in specie proportioniret werden können, daher dieselben mit Gefängniss, oder anderer Leibesstraffe beleget werden.

Sonsten findet E. E. Rath ad cap. 3 § 1 noch unterthänigst zu erinnen, dass das Gassenlauffen sowohl alss auch das Streichen an die Rathhaussthür auss ehmahlig angeführten rationibus sich an diesem Ohrte nicht practiciren läst, dahero nach Ihrer Königl. Maij :tt allergnädigsten Gefallen entweder Gefängniss oder andere Leibesstraffe davor gesetzet werden könne.

Dorpat d. 3 Augusti 1696.


Im Nahmen und von wegen E. E. Rahts alhir.
– – – Prosky [?]
Johann Remmin.
Johan Ol – – –
Johan Schröder.
Johan Frider. Hake.
Peter Tabor.
Otto Hagedom.
Gottfried Hasenfelder.
Johann Olderop.


21. Utlåtande från hofrätten i Dorpat.

Unterthänige unvorgreiffliche Erinnerungen über die von Ihrer Königl. Maij :tt dero Hoffgerichte eingesandte delen af Missgiärningsbalcken om Tiufwerij.


Von Dieberey.

Ad Rubrum. Wird in Unterthänigkeit erinneret, ob es nicht rathsam wäre, dass weil in diesen Titul de falso auch gehandelt wird, die Rubrica solcher gestalt eingerichtet, nemblich de furto et falso.


Ad § 1 cap. 1.

Weil dieses Land in keine härade eingetheilet ist, so wird unmassgeblich hierbey gefraget, ob die Landgerichte darunten [ 413 ]verstanden werden, und wem die portion der mulctæ, so das Häradzgericht haben soll, zustehen solle.

Was wegen des Gassenlauffs in diesem § gesetzet wird, so beziehet das Königl. Hoffgericht sich auff das an Ihre Königl. Maij:tt den 1 August a. c. abgegangene Schreiben, worin aussführlich remonstriret worden, dass die Straffe des Gassenlauffs hier im Lande nicht usu sey, auch nicht füglich introduciret werden könne.

Ad verba § 1: Är det mindre, återgifwe, giälde etc. Hiebey entstehet die Frage, dass wenn ein Diebstahl zum ersten Mahl zwar unter 60 dahler s:mtz begangen, allein mit Einbrechen, Bewehrung, Gewalt und anderen dergleichen Umbständen beschweret erfunden wurde, ob nicht ein solcher Dieb, wenn gleich das entwandte unter 60 dahler s:mtz Wehrt sein solte, das erste Mahl gleich am Leben gestraffet, oder mit anderer schwerer Straffe, als oben in diesem § auff den ersten Diebstall dictiret, beleget, und ein gewisses quantum, alss von 30, 40 oder 50 dahler s:mtz auff solchen Fall exprimiret werden könte.

Ad § 2. Ist zu notiren, dass alhier keine Frohndienste seyn, gleichwie schon vor diesem moniret worden.

Ad § 3. Wenn jemand zum andern Mahl exempli gratia 15 oder 20 dahler s:mtz stiehlt, und darüber ertappet wirdt, entstehet ein Zweiffel, ob die Summa des zum ersten Mahl begangenen Diebstalls, wenn er desfals vorhin noch nicht beschuldiget, noch gestraffet worden, zu dem quanto des zum andern Mahl iterirten Diebstahls gerechnet, und darnach die in diesem § enthaltene Straffe des neunmahligen Gassenlauffs dictiret werden soll, oder ob der Verstand des § dieser sey, dass ein Dieb die Summam zwischen 50 und 60 dahler auf einmahl, und nicht zu unterschiedenen Zeiten gestohlen haben müsse.

Ad § 4. Wirdt unmassgeblich gefraget, ob ein Dieb, der zum dritten Mahl gestohlen hat, und einen Mahl vorhero desfals vor Gericht gefordert, und abgestraffet worden, nichts desto weniger nach diesen § am Leben gestraffet, oder vorhero requiriret werde, dass er wegen 2 Diebstäle vor diesem sey gestraffet worden.


Ad Capit 2 § 1.

Nach Anleitung dieses § wird Derjenige, welcher Ratschläge zur Dieberey gegeben, oder auch durch Suppeditirung einiger [ 414 ]Instrumenten und sonsten hülffliche Hand zur Dieberey geleistet, gleich einem Diebe gestraffet, wie nicht weniger der Heeler solcher gestohlenen Sachen. Ob nun zwar zu præsumiren ist, dass ein Heeler und Helffer nicht ohne Participirung die gestohlenen Sachen verheelen oder hülffliche Hand zum Diebstahl bieten werde, so ereignen sieh doch oft solche Casus, dass weder der Heeler noch Helffer von den gestohlenen Sachen etwas wircldich genossen haben, ohngeachtet ihnen Hoffnung dazu gemachet worden. Weiln nun auff den letzten Fall die Rechte eine gelindere Straffe den Heeler und Helffer, als dem Diebe selbsten dictiren, dieser § aber ohne Distinction dem Heeler und Helffer poenam furti vorschreibet, als stünde zu erwägen, ob diese Straffe nicht nur auff den Casum zu restringiren sey, da sie von denen gestohlenen Sachen mit participiret und lucriret haben. auff welchen beliebte Fall alss dann nöhtig sein würde, eine gewisse Straffe denen Heelern und Helffern zu dictiren, wenn sie von dem gestohlenen Guthe nichts empfangen haben.


Ad § 6 Capit 2.

Ist zur Erinnerung, dass in dem Periodo: Men kommer han, som låckade, andre gången igen etc. vielleicht ein lapsus calami seyn werde, und heissen solle: tredje gången.


Ad § 2 Cap. 3.

Ob unter Bestelhung der Todten auch Die begreiffen sein sollen, welche die todten Körper stümmeln, umb Zauberey damit zu treiben, oder auch die Todten vom Galgen wegstehlen, wurde nicht undienlich seyn zu exprimiren.

Ob in diesem capit. von den Diebstale, der aus Armutz oder Hungers Noht geschiehet, Erwehnung geschehen solte, weil selbiger gelinder, als ein anderer Diebstall pfleget gestraffet zu werden, wird der hoch verordneten Commission zu erwägen anheimgestellet.

In diesem Cap. ist auch keine Melding von solchen Dieben und deren Straffe geschehen, welche in ihrer Amptsverwaltung von Demjenigen, so Ihnen vertrauet, stehlen, in ihren Nutzen wenden, oder durch dergleichen Betrug und Untreue dem Publico præjudiciren.


[ 415 ]
Ad § 4 Cap. 5.

Wird erinneret, wenn Einer des Königs Schloss bestielt, und nicht 6 doppelt zahlen kan, wie Derselbe desfals am Leibe oder mit Gefängniss gestraffet werden solle, weil die in § 1 dictirten Straffe hieher propter circumstantias nicht gezogen werden kan.


Ad Caput 7.

Weil ebenmessig dadurch ein falsum begangen wirdt, wenn Jemand sich Ämpter und Ehrentituls zuleget, und sich davon schreibet, die er doch nicht besitzet, oder seinen Nahmen und Zunahmen verleugnet und verändret, oder Anderer Waffen und Schild, umb seinen Nechsten dadurch zu betrügen, gebrauchet, item, wenn Einer etwas zweymahl an unterschiedliche Öhrter verkaufft, oder zum Unterpfandt einsetzet, oder per solutionem albereits getödhete obligationes bey Einem verpfändet, oder was zum Unterpfandt einmahl eingesetzet, unter der Vorstellung solches zu verkauffen, oder einzulösen, bona fide habet, und hernacher leichtfertiger Weise bey Anderen es versetzet, inne behält oder verkaufft, ohne den vorigen Pfandtinhaber die Würde oder das dafür gelösete Geld zu zahlen; als wird unmassgeblich erinnert, ob diese species dem capiti nicht auch inseriret werden möchten, weil solcher Betrug täglich vorgehet.


22. Utlåtande från Nyen.

Effter Hans Excell. Hr Baronens, Feltmarskalkens och Gouverneurens högwälborne Otto Wilhelm von Fersens nådige ordres och befallningh hafwa wij underbemelte åthskillige gånger warit tillsammans och igenomsedt den af Kongl. Lagcommissionen författade dehlen af Missgiärningzbalken, som angår tiufwerij, och därwed pröfwat fölliande korta påminnelser höga öfwerhetens wijdare nådige gottfinnande ödmiukeligen att heemställa, såsom:

Cap. 1 § 5, som talar om, när tiufwer bryter sigh in uti gårdh och huuss, och giör honom skada, som sitt wärjer, skal han wara ansedt för hemfredzbrutt, derwid kunde jembwäl mentioneras, [ 416 ]huruledes den skall considereras och straffas, som fuller på förberörde sätt bryter sig in i något huuss, kiällare eller bod, men ändock ingen ting får afhända, eij eller giöra någon skada på den, som inne kan wara eller sitt wäria will, uthan warder straxt grijpen, för än han sitt upsåth fick fullfölia.

§ 7. Ejusdem capitis synes nödigt att införas, om och huruwijda een målsägande kan wara tillåtet att förlijkas om tiufsaker, för än han saken hoos domaren eller executoren angifwit.

Cap. 2 § 2 står: stiähl flere tillhopa, giälde åter en för alla eller hwar för sig hwad som stulit är, men böte sedan hwar för sig det han tagit eller nutit hafwer; men som den casus kunde förefalla, att någon, som wälwetandes hyser tiufnaden, doch däraf intet nöter, så frågas, om icke en sådan, som effter den 1 § i näst bemälte capitel böör stå tiufzrätt, jempte det han förplichtes antingen till en dehl eller för alla interessenter att restituera tiufnaden, borde jembwäl böta som en tiuf, oansedt han af tiufnaden intet nutit, effter som elliest enär sielfwa hufwudtiufwen wore solvendo, han intet straff skulle komma för dess hysande att lijda. Så kunde och någon twist opwäxa emellan den, som någon sin ägendom hafwer mist, och mellan tiufwen, i ty ägaren kunde föregifwa sigh mehra wara ifrånstulit, men tiufwen påstå det warit mindre; hwarföre synes nödigt, att härwed införes, antingen käranden skal få med edh stadfästa sin uthsago, eller tiufwen edeligen wäria sigh, det han mehra icke tagit hafwer.

Cap. 3 § 1. Derest förmähles om tienstefolkz stöld, synes oförgrijpeligen, att uti små tiufnader, som tienstefolket kunna begå, och icke till något ansehnligit sig bestijger, kunde i stellet för ordinarie straffet, såsom hwarigenom dhe otienlige giöres till wijdare sin tiensts förrättande, dem heller påläggias stå for tingz- eller rådstugudören med det stulne i handen och skiämas, helst då enär sielfwa måhlsäganden sin rätt efftergifwit.

Cap. 7 § 7. Frågas i ödmiukhet, om icke dhe, hwilka löpa kring landet och tiggia sampt betiena sig af ett fremmande nambn eller af falske pass, som dhe antingen af andra kunna hafwa bekommit eller sig på hwariehanda sätt tillpracticerat, skole derföre med något straff ansees och beleggas.

Cap. 10 § 3. Står, att ingen må androm tiufnadt tillwijta, [ 417 ]uthan een är baar åtagen eller tiufnadt med laga ransakning igenfunnen, giör det någon och eij fulltygar, stånde den samma rätt som han en annan gaf saak före; härwed frågas i underdånigheet, om icke den, som kan wijsa præsumptioner, sannolijke skiähl och omständigheeter till sitt angifwande, skall befrijas för reconventionen, om skiönt han det sedan uti alla dehlar icke fulltyga gitter, och den andre antingen effter aflagd wäriemåhlsedh eller elliest blifwer frij erkänd, effter som att taga fast tiufwen på färska gärningen, will falla något swårt för den, som sig för honom icke ackta wiste. Och synes i synnerheet, att tienstefolck emoot dess huusbönder i detta måhlet reconvention icke wäl kan tillåtas. Ty uti wijdrigit fall och der ius talionis så wijda skal giälla, så lärer ingen sig fördrista att fråga effter sitt, med mindre han attraperar tinfwen på färska giärningen, eller och finner sitt igen, hwilket såsom det mycket sällan lärer skie, så torde denne synden mehr och mehr taga öfwerhanden. Dock kunde den angifne, i fall han sin oskyldigheet uti alt bewijste, niuta någon skiälig reparation och förnöijelse. förmedelst det angifwaren blefwe belagd med penningeböter; men där någon kunde öfwerbewijsas att hafwa angifwit sin oskyldiga nästa af malice, argheet och långo wräkt, straffas som ofwanbemält är.

Doch heemställes alt detta, som wij således nödigt erachtat wed denne dehlen aff Missgärningzbalken att påminna, Kongl. Maij:tz wijdare allernådigste gottfinnande. Underdånigst

Nyens rådhuuss den 23 Septemb. 1696.

Borgmestare och rådh härsammastädes:
Gabriel Hinnel.
Balthasar Lado.
J. Wulffert.
Ch. Hueck.
L. L. Malm.
Niclas – – –
J. Böissman.
Erland Ieremiæ.
Didrich Blohm.


28. Utlåtande från Kopparbergs län.

Underdånige påminnelser wid dhelen af Missgiärningzbalken om tiufwerij effter Hans Kongl. Maij :tt nådigste befallning, som högwälborne baronen och landshöfdingen herr Nils Gripenhielm oss undertecknade den 4 junij sistledne genom bref förständigat, författade på Fahlu rådstugu den 11 Junij Anno 1696.

[ 418 ]Cap. 1 § 1. Såsom, när wärdet af stölden till fulle 60 dahler silfwermynt bestiger, den brotzlige förklaras skyldig att mista lifwet och gifwa måhlsäganden sitt igen, alltså äro wij derigenom föranlåtne att påminna, det till domarenas säkerhet och underrättelse wäll wara skulle, der något närmare exprimerat blefwe, om för stöld, bestående i sådane saker, som den tid tiufwen lagföres, redan förtärde, förslitne och fördärfwade wore, och då eij mehr in rerum natura tillfinnandes att kunna måhlsäganden igengifwas, af annan des egendomb, till hwilken hwarken förkofring eller förbättring genom samme stöld flutit, full förnögning till måhlsägaren uthmätas bör, när tiufwen lijfzstraffet undergår, hwarom elliest twifwelsmåhl förorsaka torde, så wäll åthskillige de lagfahrnes meningar, som i slike måhl förelupne præjudicater, sampt dhe skiähl, som både pro och contra andragas kunde, och skulle wäll skiähligt synas, det måhlsägaren i all måtto borde så mycket giörligit är skadeslös hållas, oachtadt hwad för straf tiufwen undergingo. Hwad elliest widkommer det, som § 1 cap. I är anfördt. huru mycket om dagen till förtäring bestås skall dem, som för skadan och måhlsägandedhelen af böterne arbeta skohle, sampt hwad afdragas skall af det han giälda och böta borde, så och huru gatuloppen samt rijsslijtande komma att beräcknas och proportioneras emoth quantumet af böterne med mehra, der öfwer hafwe wij wån oförgrijpelige betänkiande för detta, wid det Missgiärningzbalkens förste dhehl bijfogade memorialetz 6 § upgifwit.

§ 5. Alldenstund och offta händer, att under det tiufwar sig inbryta i husen, åthskillig skada ibland af stort wärde skier, genom sönderbrytande och fördärfwande af ett och annat, som dem förekomma eller i wägen wara kan och dörebrottet äfwen stölden så mycket swårare giöra synes, emedan, huru achtsam ägaren wara må. han doch eij under bättre förwar än läste huus och dörar sin egendomb lembna kan, så synes icke oskiähligt, att på sådan händelse, tiufwen för dörebrottet särskilt plichta måtte, och uthom stölden äfwen fult giälda, hwad han hade derjämpte kunnat i någon måtto fördärfwat och onytt giort.

Cap. 2 § 1. Det är fuller icke uthan, att den, som råder eller wisar, handterar och tager, sampt den der giömmer, hyser och nöter, så wida med rätta kunna heta och kallas tiufwer, som den ene med den andre sig på hwariehanda sätt af sielfwe missgiärningen mehr [ 419 ]eller mindre dhelachtige giöre, eller den sielf begåå och derwid handen läggia och alt derföre förmähles alla böra stå tiufzrätt; men såsom tiufzrätten eller straffet för stölden deruthinnan beståhr, att för det stullne godzetz wärde 3 eller flere dubble böter ärlägges eller der effter plichtes med kroppen, så torde hos domaren twifwelsmåhl infalla, hurudan tiufzrätten för desse tre, som här tiufwar nämbnas, wara bör, anten att effter tahlet på personerne, som rådt och wisat, handteradt och tagit, gömt, nött och hysat tiufnaden dhelas och böterne dereffter för hwar och ehn proportioneras skulle, eller huru der med procederas borde; ty skiedde dhehlning, wore tilläfwentyrs sielfwe tiufwen, som wärckeligen derwid handen lagt, eij ringa skonsmåhl och lindring hafwandes, och kunde i fast stohr stöld lijffzstraffet undangå, fördenskull mycket wäll wore, om i denna punct eller här effter detta närmare blefwe förklaradt, och skulle derwid oss oförgrijpeligen synas, att den, som råder, eller sedan giärningen redan fullkomnad är, genom gömmande, hysande och nötande sig brotzliga giöra, icke kunna genom någon dehlning af tiufnaden lindra straffet för den, som stölden begådt, uthan att den med alle de, som wärckeligen med hiälp och giärning honom tillhanda gådt under sielfwe stiählandet, plichta hwar för sig för det dhe tagit eller niutit, men dhe, som för eller effter sig af missgiärningen dhelachtige giordt, antingen i proportion af det de giömt, niutit eller hyst, eller arbitraliter effter som argheten hos desse större eller mindre pröfwas, sampt rådgifwarens förslag så gifwit orsak till giärningen, att den des uthan icke förelupen wore.

§ 4. Alldenstund uppå bodrätt, då endera makan den andre derföre lagsökiandes warde och domaren så befunne förelupit, intet straf uthsatt är, hwarigenom en stohr olikhet wid slike måhls afdömande skulle förorsakas kunna, så wore önskeligit, om det någorlunda blefwe uthsatt och determinerat, kunnandes ändå icke dess mindre på domarens flitige ransakan och skiärskådan ankomma att pröfwa upsåtet till giärningen.

Cap. 6 § 4. Emädan fembdubble böter pålägges dhen, som wid dhe i denna punct opnembde tillfällen stiähl öfwer 20 dahler s:mtz wärde, så infaller här twifwelsmåhl, huru stölden skall anses, der quantumet wore ringare, och derföre nödigt wara torde derom något att förmähla.

[ 420 ]Wid detta cap. 6 tyckes och oförgripeligen nödigt wara, att den casus ihugkommen och införd blefwe, när de till bruk och öfning förordnade kyrkiosaker, hwarom § 2 förmähler, kunde finnas uthom sielfwe kyrckian och des förwar, såsom under tijden i prestens huus, eller med honom på resa i sochnebud eller annorstädes, och blefwe bortstuhlne, om då tiufnaden lika, som wore den uhr sielfwe kyrckian giord, anses skulle, eller på hwad sätt, emädan hwad § 2 omtahlar, allenast ansehr det, som uhr kyrckian af slike kyrckiosacker uthstiähles.

Cap. 7 § 6. Till förekommande af den olikhet, som wid dombstohlarne i dömande skulle förefalla, wore wäll, om straffet på de i denne § opnämbde förseelser någorlunda blefwe determinerat.

Cap. 8 § 2. Såsom mödan och beswäret för bottnfind och des uptagande större är, än för det, som på marcken finnes och optages, så tyckes icke oskiähligt wara, der af bottnfind någon större dhehl än elliest finnaren tillägnadt blefwe, på det hwar och en så mycket större flijth anwända måtte dertill.

Cap. 9 § 1. Om den, som kiöper witterlig tiufnad eller mistänkt godz, ståhr fuller i denne §, att den wari tiuf, men alldenstund om plichten för samme förseelse intet widare är exprimeradt, torde twifwelsmåhl infalla, om han som en tiuf borde afstraffas, och effter den andehl han kiöpt tiufweböterne ärläggia, eller poena corporalis, som derpå satt är, dereffter lämpas, hwarwid doch wår oförgripelige mening är, att fuller kiöparen af tiufwe- eller misstänkt godz måtte i anseende till den stohre oreda han förorsakar, sampt att månge sig så mycket dristigare till denne nu mehra öfwer handen tagande missgiärning af stöld derigenom föra låtha, att de sin afnämare wetha, med alfwarsam näpst beläggias, doch likwäll som en åthskillnad i sielfwe förbrottet synes wara emillan den, som giärningen begångit, och honom, icke med aldeles enahanda, isynnerhet der han icke föruth med i råd warit och till tiufnaden anledning och förslag gifwit sig till winst och förmån.

Johan Gyllenadler.
Gerhardh Lohrman.
Pet. S. Beet [?].
Johan Schult.
Jonas Norn.


Föregående påminnelser bifaller underskrefwne; men öfwer cap. 2 § 1 innehåld och förstånd om sielfwa rådgifwarens, tiufwens och [ 421 ]dölliarens eller åthniutarens straffz beläggiande är uthi den oförgripelige meningen, att såsom wid sådan oloflig och lastbar förrättning förelöpa trenne actus, som af åthskillige personer kunna i wärket ställas, nembligen först rådhet och förslaget, som synes ju wara så straffwärdigt, som för dhet andra sielfwa stöldens begående, emedan hwar icke dhet förra anslaget giordes, skiedde eij den senare giärningen, och till dhet sidsta dölliandet eller åthniutande af tiufwegodzet; så synes mig effter föregådt öfwertygande hwar och een af dhesse tre delinqventer uthan anseende och beneficio divisionis böra sin brott med wederbörlig näpst umgiälla och tiufzrätt uthståå; rådgifwaren dereffter, som han gifwit sitt förslag, så wida och stölden derpå föllier; sielfwa tiufwen effter dhet wärdhe, som han tager; och dölliaren, effter som han mehr eller mindre af tiufwegodzet under giömo förwarar eller deraf niuter; aldenstund dhet är bättre igenom een sträng och alfwarsam lag afhålla någre wanartige ifrån slijke grofwe missgiärningar och synder, än att flere uthaf een lindrig lag skulle taga sig tillfälle till wanart och odygdz öfning.

Johan Holenius.
Af samma mening är
And. Barchius.
And. Samuelsson.


24. Utlåtande från Wadstena län.

Den fembte deelen af Missgiärningsbalken om tiufwerie.


Cap. 1. Den, som förste eller flere gånger stiähl.

§ 1. 60 dahlers silfwermyntz wärde, tyckes wara för ringa att derföre mista lifwet, utan kanskee 60 r:dr eller åthminstone 50.

Ad ea verba: niute dageligen till sin födo 4 öre silf:mt. Not. för desse 4 öre kan een tiuf, som arbeta skall, icke på dyraste orterna eller widh swåraste tijderna uppehålla lifwet till nyttigt arbetes förrättande; tyckes derföre oförgrijpeligen wara bättre att intet uthsättia något wist, utan lämbna det till rätterne af hwar ort, att dhe effter des beskaffenheet läggia måhlsäganden och arbetaren emellan, hum mycket behöfwes till hans nödtorfftiga födo, och hwadh han mera förtiena kan om dagen.

Ad ca verba: och eij för det han eliest böta skulle. Not. [ 422 ]Thetta synes wara mörckt; derföre förfrågas, sedan han wärdet af tiufnaden med gatulopp fullgiordt, om böterna skola derunder vara begrepne, eller och särdeles för sigh plichtas.

Om gatulopp proportionerat emoth andre straf hafwe wij tillförende oförgrijpeligen yttrat war meningh, förstående igenom 80 man 40 på hwar sijda och tu slagh för ett af dem, som stå mit emoth hwar andra.

Ad ea verba: är det qwinnesperson etc. slijte emoth 8 dahler silfwermyntz wärde 4 par rijs, 2 slagh af hwartera etc. Not. Synes wara ganska ringa emoth gatuloppet, åthminstone borde wara halfparten deremoth.

Härhoos hemställes underdånigst i betänkande, om icke åthskildnat borde giöras emellan dem, som af argt upsåth och wanart stiähla, och andre, som i dyr tijdh och stoor hungersnödh någre victualiepertzedler till deras lijfzuppehälle stuhlet, medh omständigheeter att dhe effter yttersta förmågo sökte arbete, men icke hekommit.


Cap. 2.

§ 3. Öfwermaga straf tyckes böra wara halfparten mindre än annat straf, äfwen som för kwinkönet.

§ 4. Ad ea verba: lämpandes straffet dereffter; att undfly arbitrium tyckes böra uthsättias wist straf, hwarom tillförende. Förfrågas härhoos underdånigst, om detta boodrätt skall considereras aldeles som tiufwerij eller något mindre, och derföre förtiena lindrigare straf. I romerska lagen kunde man och hustru, föräldrar och barn icke laghsökia hwarandra i detta måhl furti, utan rerum amotarum.


Cap. 3. Om tienstefållkz stöld.

§ 1. Denne stöld borde oförgrijpeligen dubbelt straffas mooth annor stöld, för det han mindre än annor kan wachtas och förekommas – ingen kan achta sigh för huustiufwen – och ganska sällan på färska giärningh anträffas, ty borde domare i detta måhl mera tillhöra klagandens goda sannolijka skiähl, än den beklagtes nekande, och contestation, hwarom mehra framdehles i det 10 cap. § 3. F frågas härhoos, hum dhe fyredubble böter fördehlas skole.


[ 423 ]
Cap. 4. Om stöld uthe på marcken etc.

§ 4. Not. Synes och nödigt, att ärteåkrarne här infattas; straffet är här icke heller wist och klart uthsatt.


Cap. 5. Om stöld på konungens slått, huus och gårdar.

§ 1. I Kongl. Maij:tz Håfartiklar af åhr 1687 punct 59 och 70 giöres åthskillnat emellan det, som stiähls af konungens slått, clenodier, kläder eller huusgerådh, etc. och det, som af skafferij, kiök och kiällare etc. stiähles, det förra räcknas för kyrckiotiufnadh, det andra innom borgen straffas dubbelt högre än annat tiufwerij; förfrågas och, huru desse femdubble böther fördehlas skohle.


Cap. 6. Om kyrkiotiufnadt.

Ad ea verba: öfwer 20 dahlers wärde, böte femdubbelt. Not. Förfrågas underdånigst, om han mindre stiähl, huru då bötas skall, och för huru mycket han hängia bör.

§ 6. Om straffet fördubblas skall propter iterationem actus, synes oförgrijpeligen nödigt, att denne punct tydeligare uthfördes, så till straffet som fördeelningen, jemwähl och denne påminnelse härwidh. att den, som i föregående 4 cap. stiähl till 20 dahler silfwermynt, skall hängias, förfrågas, om icke samma straf propter identitatem rationis här föllia måtte.


Cap. 7. Om bedrägerij, falsk och flärdh.

§ 4. Förfrågas, huru desse böther fördehlas skola.

§ 5. Förfrågas underdånigst, hwilka fattige härunder förstås, antingen i hospitalen eller och häradet eller staden.

§ 6. Synes uti detta måhl oförgrijpeligen ett wist och stort straf cum infamia böra upsättias, emedan argheeten hoos opbrytaren är lijka stoor, om brefwet är af importance eller icke, och kan offta hända, att eens lijf och wählfärd derpå hänger.


Cap. Om hittegodz.

Ad ea verba: Kommer ingen inom natt och åhr. Not. Denne tijdh eller fatalier synes löpa för dem, som boo ther å orten i samma province eller der omkringh, där det bårttappade hittat är; [ 424 ]men om een reeste många provincier eller heela rijket igenom utom landz, icke kunnandes weta, på hwad ort han sitt förlorat, synes oförgrijpeligen böra hafwa natt och åhr, sedan han igen kommen är, eller någon kundskap derom fått.


Cap. 9. Om olåfligh handell.

Ad § 3, 4. Här tyckes eij böra förbijgås den handell, som om någon låhnar annor något, och tiufwen sedan det bårtstiähl, det lähnaren icke just må wara förplichtat att sökia sin man, som tilläfwentyrs icke solvendo är, utan taga godzet lagligen åter, hwarest han det finner, äfwen så och om någon, som icke solvendo är, sigh swijkeligen något till låhns practicerar, och det sedan annorstädes försällier eller pantsätter, att då lähnaren sitt uthan lösen må återtaga, dy det ålegat den seenare låhntagaren bättre inqvirera om låhnetz rätta ägare, doch der han jemwähl beswiken woro, behålle hälfften hwar af låhnet eller det pantsatte, den, som först uthlåhnt, och den som sidst låhntaget.


Cap. 10.

§ 3. Här kommer oss mycket betänkeligit före, att detta uthkast om tiufwerij så wähl i denne articul som och i begynnelsen synes allenast gilla twänne laga medell androm tiufnat att tillwijta och tillbinda, nembligen i handom tagen och å färska giärningh eller och den, som genom laga ransakan uppenbarat är (manifestum furtum), ty på desse twänne sätt allena worde tiufwerij hoos oss meer gåendes i swang än annorstädes i werlden, men tiufwarne sällan hängde eller elliest straffade (dhe små och eenfaldigste undantagne), medan dhe spitzfundige, som sådan last stedze meditera, låta ganska sällan finna sigh medh bördan, wetha och få det bårtstulna på okunnige orter så wähl undandöllia, att den bestulne icke kan komma dermedh under wädret, eller understodo sigh till ransakningh eller medh sin fahra den företoge, då skulle och andre huustiufwar grassera öfwer deras huusbönders egendomb, och den widh godh lägenheet effter behagh, nattetijdh eller när dhe (huusbönderne) utom huset wore, spoliera, förwarandes sedan tiufwegodzet hoos obekante widt aflägne hälare; synes derföre oförgrijpeligen billigt, att effter wår än brukelige land:- lagh och andre i gode seeder wähl öfwade folckz lagar, att tillåta [ 425 ]åklagaren utan des fahra ochså in furto non manifesto väcka åtal, icke på blåtta misstankar, utan på gode öfwertygande skiähl, eller och starke jäf och præsumtioner sådane, som försäkra domaren ides samwete, att den åklagade bråtzlingh är, då icke lifwet afdömmes, ehuru stoor summan är, utan det bewisslige bårtstulnas betahlning, medh een gångh så mycket böter etc. Men der sådane öfwertygande skiähl och starcka jäf icke funnes, utan andre doch mycket sannolijke, som validera een half probation – elliest bör ingen graveras - kan då domaren binda eeden åth den anklagade, som doch sällan borde skee, medan tiufwar, som äre gudh- och samwetzlöse, hälst wäria sigh medh eed, och der een sådan, som swurit hafwer, i längden kunde lagligen öfwertygas och bindas till stölden, synes han derföre böra häffta som een non manifestus fur, och stå kyrkioplickt för falsk giord eed.

§ 5. Synes eij wara obilligt till all missbrukz betagande, än skiönt något på sielfwilligh ransakningh funno sitt bårtstulna, borde ändå icke des mindre plichta för olaga procedere, så frampt han icke bewijsa kan periculum warit in mora, doch tyckes hwar och een huusbonde och maatmoder fritt stånda att öpna låta och ransaka deras tienstefålckz giömmor och kistor wid slijka tillfällen, helst som dhe des utan, i förmågo af Kongl. Maij:tz förordningh om tienstehion, stå huusbonden lijka som till underpant.

Sidst giöres här een oförgrijpeligh lijten påminnelse, om icke här i denne eller Rättegångzbalken kunde blifwa infördt, hwarest dhe tiufwar skole afstraffas, som på åthskillige orter stöld bedrifwit, som hwar gångh meriterar lijfzstraff.

Pehr Fredenhielm.
Nils Åkerman.
Carl von Rudbeck.
Borgmestare och råådh i Wadstena:
Borgmestare och råådh i Scheninge.
J. Wetterman.
Jonas Wahlberg.
Andreas Hansson.
Jöns Larsson Nyman.
Hans Barkhuus.
Måns Danielsson.
Måns Larsson Giöthe.
Bengdt Ekeflodh.
Johan Arfuedsson Dahlman.
P. Thomesson den eldre.
Nils Svartt.
Petter Thornsteen.
Petter Johansson Russ.
Bencht Håkansson.
And. Erichsson.
Pär Nilsson Lender [?].


[ 426 ]

25. Utlåtande från Ingermanland.

Underdån-hörsambste föllie af Kongl. Maij:tt till Hans Excell:tz hr baronen, feldtmarskalken och gouverneuren högwälborne Otto Wilhelm von Fersen ankomne och oss communicerade ordres hafwa undertecknade åthskillige gånger warit eenhälleligen tillsamman att genomsee dhe af Kongl. Maij:tt till lagsens reviderande förordnande Commission författade deelar af Missgärningsbalcken angående tiufwerij, sampt hoor, skiörlefnadh och oloflig beblandelse, och derwidh allenast nödigt erachtadt fölliande påminnelser Kongl. Maij:tz allernådigste gådtfinnande i diupaste underdånigheet underställa; såsom 1:o angående


Tiufwerij.

Om icke widh första capittlet – hwarest förmähles, at enär een tiuf baar och å färska gärning tagen warder, må han gripas och till allmännt fängelse föras, och sedan widh ting och rådstugu dömmas etc. – derhoos kunde förmählas, hwilcken som fången underhålla böhr i fängelse, till thes han dömbdh blifwer, enär han icke sielf något till sin föda äger; och om icke både uppenbahre och berychtade tiufwar såsom och alle andre missgiärningzmän, som kunna gripne blifwa antingen af måhlsäganden eller någon annan, straxt må af publiqve medell, såsom i synnerheet saaköhren, underhåldne warda, äfwen som dhe af samme medell, ifrån dhet dhe af underrätterne dömbde warda, sitt underhåldh niuta; effter som i annan händelse hwarken måhlsäganden eller någon annan slijke män gärna fasttaga och fängzla, ändoch dhe kunna, effter som dhe det beswäret underkastas, att dhe fången, till dess han antingen widh ordinarie eller extraordinarie ting dömbdh warder, af sine egne medel! underhålla skohle, hwarföre dhe heldre en missgärningzman isynnerheet på denne grentzeohrten släppa eller ogripen lembna, än sig sådant beswär åtaga, i synnerheet effter dhe ändoch ingen annan refusion af tiufwen hafwa att förwänta, än att han sitt brått medh rygghuuden måste försona; synes dy oförgripeligen, att, effter Kongl. Maij:t öfwer alle publiqve missgärningar högsta jurisdiction och machten hafwer, jämbwähl uthfäst dess undersåthare för alt öfwerwåldh skydda och förswara, dett slijke missgärningzmän, som uthi allmänt fängelse [ 427 ]och under öfwerheetens wåldh och doom sittia, af publiqve medell sitt underhåldh niuta måge, så wähl ifrån den tijden dhe i fängelset inmahnes, som från dett dhe af underrätterne dömmes, och till dess executionen dem öfwergår, doch kunde detta wähl så wijda limiteras, att i fall någon privatus skulle någon annan, som intet sielf hafwer att lefwa af, i fängelse anten för tiufnadh eller annat sådant brått inmahna, och sedan eij gitter honom sådant öfwertyga, det een sådan föruthan det han till den angifnes reparation för sitt ohemula angifwande dömmes till, böhr jämbwähl påläggias att betahla dett, som af publiqve medell till fångens dagelige föda upgådt.

2:o. Förmähles, att om tiufwen, som bör åthergiälda skadan och bötha tredubbelt, eij årckar giälda, skall han derföre arbeta, och niute dageligen till sin föda fyra öre silfwermynt, och der till medh för hwar dag han arbetar afdrages 12 öre s:mt af dett han bötha och giälda skulle etc. Detta synes på denna orthen för een tiuf alt för lindrige och goda wilckor wara, så wijda han derigenom mehr än dubbelt kommer att niuta emoth een annan dagakarl; effter man här å denna orthen i synnerheet på landet kan hafwa een dagakarl, som håller sig sielf math, för 4 öre s:mt om dagen och i staden för 5 och 6 öre, men högst 8 öre silfwermynt; och skulle således een tiuf, der han skulle niuta 4 öre s:mt till födan och 12 öre för arbete, som giör 16 öre tillsammans, icke känna något straff, uthan een stoor förmån af sitt brått; tyckes fördenskull oss oförgripeligen, såsom wij och i underdånigheet widh begynnelse aff Missgärningzbalken påmint, att ingen missgärningzmans arbete högre räknas böör, än i gemeen een dagekarl åthniuter, warandes dy effter denne ortz beskaffenheet nog och ändå för mycket, om een slijk till sin föda niuter 2 öre s:mt om dagen, och att 4 eller högst 6 öre för dess arbete afreknas, helst Kongl. Maij :ts soldater, som widh fortificationswärcken commenderade äro att arbeta, eij mehra till underhåldh niuta, och man för samme prijs öfwer alt arbetzkarlar erhålla kan. Så synes och

3:o Att gatulåpet, som tiufwar böra plichta medh, alt för lindrigt uthsatt ähr, der een tiuf emoth 8 daler s:mt af tiufnadens wärde och icke af det han elliest bötha skulle, allenast bör löpa een gång genom 80 mann, hwilcket denne ortz hårdnackade allmoge eij heller för något straff skulle kunna erkänna, eller sig deraf corrigera låtha; hwarföre wij i dy jämbwähl oförgripeligen tyckia, att straffet något [ 428 ]högre emoth sielfwa bråttet, som een tiuf af berådt modh och ex mera malitia begår, sin nästa dess ägendom att afhända, skärpas må, så att een tiuf till det ringaste må för 8 dahlers wärde af tiufnaden, när han den gitter restituera, i stället för tredubbla böterne löper een gång af och an genom 50 paar eller 100 mann eller och een gång fram genom 300 man, som den Kongl. Hoffrätten nyligen till denne ohrten rescriberat, men när tiufwen eij förmår tiufnadhen restituera, och måhlsäganden intet arbete hafwer, synes wähl, att straffet emooth een sådan bör skärpas, och gatuloppen till helfften fördubblas eller och att tiufwen widh näste fästning till een tijdh arbeta må, på det han eij heller för det han försnillat och förtärt må onäpster lembnas. Hwilket Kongl. Maij:tz allernådigste godtfinnande i diupeste underdånigheet heemställes, helst tiufwerij å denne grentzeorthen alt för mycket öfwerhanden tager.

3:o Och såsom i synnerheet hästetiufnadh här i landet och på denne grentzeorthen alt för mycket tilltager och föröfwas, aldenstundh dhe innom någre timars förlopp kunna medh tiufnaden öfwer gräntzen och in i Rysslandh undanrymma, alltså påminnes i diupaste underdånigheet, om icke sådane medh swårare straff än andre tiufwar ansees böra, så att slijke, enär dhe een eller flere hästar till 20 dahlers s:mtz wärde stiähla, antingen uthur någons stall eller uthe ifrån marcken, måge till döden dömmas; på det denne tiufnaden genom swårare straff kunde någorlunda hemmat warda.

4:o Händer och offta, att enär någon tiuf första gången lagfördh warder, det han för åthskillige små stölder blifwer angifwen, så att enär dhe alle, som på åthskillige tijder och ställen småningom ähre begångne, och han icke förr blifwit lagförder före, sammanlägges sig till 60 dahler s:mt eller öfwer kunna bestiga; dy är frågan, om een sådan bör för alle begångne och sammanslagne tiufnaderne till lijfwet dömmas; eller om allenast den, som på een gång till 60 dahler s:mt stiähl, till döden dömmas skall, och att den förre för hwar tiufnadh för sig allenast tredubbelt böter, fast dhe tillhopa 60 dahlers s:mtz wärde öfwerskrida skulle. Och synes wähl, att een sådan, som offta och lijte i sänder stiähl, mera straffbahr är, så wijda han sig i wahnarthen och ondskan mehra habituerar och föröfwar, än den, som på een gång sig förseer, och så mycket sin nästa afhänder, hwarmedh han lijfwet effter lagen förwärckat.

[ 429 ]Ad § 2 påminnes, om den, som af hungers nödh stiähl brödh eller andra ätande wahror, till z, 3 eller 4 dahler sm:ts wärde, skall lijka som een annan tiuf plichta, eller om det icke kan i dommarens arbitrio lembnas straffet emoth een sådan effter sakernes omständigheeter att mitigera och lindra.

§ 3. Förmähles, att den, som andre gången stiähl mindre än 60 och öfwer 50 dahler sm:t, skall löpa 9 gånger gatulop; härwidh synes af nöden, att det klarligen exprimeras, genom huru många mann een sådan böhr löpa, sampt om gatulåpen skola räcknas fram och tillbakas, eller allenast hwart genomlöpande.

Ad § 6. Hemställes Kongl. Maij:tt i diupaste underdånigheet, om icke den, som fångar någon i landet berychtat tiuf eller annan grof missgiärningsman, som ingen ägendom hafwer, uthan sig af sin lättfärdigheet medh röfwande eller stiählande uppehållit, må af publiqve medell, såsom antingen af konungz eller häradzdehlen af saaköhren, niuta för sin möda och beswär någon recompens till någre dahler sölfwermynt, äfwensom det medh dem af ålder här i landet och widh guarnizonen practicabelt warit, som någon förrymbd soldath kunnat fånga, hwilka till wädergiällning bekommit för hwar persohn 2 dahler s:mt, på det allmogen derigenom kunde animeras att giöra sin flijt slijke missgiärningzmän, som sig i skogar och widh grentzen uppehålla, att fasttaga och i allmähnt fängelse införa, efftersom dhe på annat sätt här neppeligen kunna gripas; hälst allmogen sig mycket befahrar någon missgiärningzman att fånga och fasttaga, af fruchtan, att enär een sådan åther effter uthståndet straff lööskommer, han antingen dess huus antända eller dess ägendom bortstiähla må; emedan slijke afstraffade missgiärningzmän sig mäst på gräntzen uppehålla och sedan större skällmstycken än tillförende bedrifwa.

Ad § 7. Förfrågas, huru wijda måhlsäganden, som kan tiufwen på färska giärning fånga och sielfwa tiufnaden igenbekommer, må hafwa tillståndh sig medh honom att förlijkas och honom bårtsläppa, uthan att gifwa dett rätten eller befallningzman tillkiänna, att samma tiuf må jämbwähl för konungz och häradz eller stadzens dehl plichta.

Ad cap. 2 § 1. Frågas i underdånighet, om den, som råder, stiähl och gömmer och der till på een gångh öfwertygas, skolla alle såsom interesenter och dhe der tillsammans stulit till saaken dömmas, och föruthan tiufnadens restitution, proportionaliter plichta; eller om [ 430 ]icke fast mehra sielfwa tiufwen, der han myndig är, för tiufnaden ad triplum bör dömmas; och den, som rådt, sampt giömdt dessuthan medh särdeles wist straff ansees; effter som och offta hända kan, att sielfwa tiufwen blifwer gripen och lagförd, hwilken hwarken den, som honom rådt eller tiufnaden giömdt, uppenbahrar, hwarföre han för tiufnaden dömbdh och exeqverat warder; hwareffter sedan rådaren sampt hälaren blifwa kundbara och widh annat ting eller lagförde; då frågan blifwer, hwad straff dhe böra undergåå, sedan sielfwa tiufwen för heela tiufnaden plichtadt, och den restituerat, emedan dhe fördenskull eij kunna ostraffadhe lembnas. Item om någon stiähl af annan och det uthi skogh eller annorstädes undangiömmer; och sedan een annan samme tiufnadh öfwerkommer och den åther derifrån bårttager och stiählandes niuter, uthan att låtha dett som ett fyndh lagligen uplysa; blifwandes sedan bägge, hwilcka af hwars annars giärning icke wetat, uppenbahre och lagförde; dy frågas, huru desse böra anses; och i synnerheet den senare, som stulit och undangiömdt godz bortfördt, sampt stiählandes niutit.

Widh cap. 6 frågas i diupaste underdånigheet, om jämbwähl dhe, som bestiähla deras kyrckior, som af annan religion äro, denne lagen skohle underkastadhe wara, såssom i fall någon skulle bestiähla den ryska kyrckian; eller och i dett huuss, der dhe Engelske å denne orthen effter Kongl. Maj:tz tillståndh sin religions öfning hafwa, och i synnerheet när tiufnaden begås af den, som icke af deras, uthan wår religions förwanter är.

Ad cap. 7 § 8. Synes kunna anföras om dem, som gifwa sig uth för sådana, som dhe icke ähro, såsom der een antingen gifwer sig ett annat nampn eller gifwer sigh uth för någon förnähm persohn antingen af Kongl. Maij:tz betiendter, eller af förnähmt ståndh, allenast att derigenom niuta någon större heeder och upwachtning, ändoch han dermedh ingen skada giör, uthan hwadh han förtährer eller på reesan niuter richtigt betahlar, huru een sådan skall ansees, om deröfwer klagat warder, eller sådant allmänt witterligit blifwer; item om någon, som för något brått af hoor eller tiufwerij angifwes, icke will bekänna sitt egit, uthan gifwer sig ett annat fremmande nampn och dett in actis publicis införa låter, och således rätten söker förleda.

Cap. 9 § 1. Förmähles, att den, som kiöper witterligen tiufnadh eller misstänckt godz, ware tiuf, och han tage sitt åther, som [ 431 ]widhkännes, och lagligen till sig winner; frågas dy om den samme som een tiuf bör något annat straff af böter undergå, för utan det han för infam hålles.

Cap. 10 § 3. Förmähles, att ingen må androm tiufnadh tillwijta, uthan een ähr baar åtagen, eller tiufnaden medh laga ransakan igenfunnen, giör det någon och eij fulltygar, stånde samma rätt som han een androm gaf saak före; men der någon hafwer någre särdeles indicia eller tecken, som för halfwa skähl kunna ansees, – synes, att reconvention icke gärna kan gifwas rum; effter som dett wähl swårt falla will att så uppenbarligen finna på tiufnaden och hwar och een, som något mist, giärna will sökia effter sitt; hwarföre och synes nödigt att jämbwähl om sannolika skiähl härwidh kunna införas; dertill medh ställes under Kongl. Maij:tz allernådigste ompröfwan, om den, som een annan för tiufnadh, som 60 dahler s:mt öfwerstiger, beskyller och eij gitter fulltyga, eller sin klagan medh sannolijka skähl bestyrkia, poena talionis plichta bör, så att han från lijfwet dömmas måste, effter som han den andre för lijfzsaak angaf; eller om icke i slijke måhl fast häldre anseenlige penningeböter kunde statueras och uthnämpnas, som jämbwähl een underdomare sig till wiss effterrättelse hafwa kunde.

§ 4. Förmähles, att ingen må annars huus ransaka, uthan han niuter häradshöfdingens eller fougdens låff etc. Men som på landet den, som blifwer bestuhlen, kan boo tämmeligen långt både ifrån häradzhöfdingen och fougden, sampt ländzman och andre betiente; och han på färska giärning kunde hafwa spår och spaning, warest tiufnaden kommit, som lätteligen kan giömas undan, innan den, som miste, skulle hinna reesa att begiära lof till ransakning, dy synes wähl skähligt, att, enär någon på färska gärning och straxt effter dett tiufnaden är begången, finner spåren ifrån dett rum dett stahls, och in till dett huus, der den syynes wara inburen, att då een sådan må uthan wijdare förlofz sökiande uthi 2:ne af grannarnes närwahru saaklöst ransaka dens huus, som spåren leda in till; dåck att ifall då icke något finnes, eller att den skähligen kan sig förklara, som ransakades hoos, medh käranden så procederes, som widh slutet af denne § förmähles; men enär någon tijdh emellan kommer, och att een sådan ransakan eij på färska gärning skeer, må den uthan häradzhöfdingens eller fougdens tillståndh uppå wisse skähl och lijknelser icke tillåtas, uthan medh straff ansees.


[ 432 ]
II.. Om hoor, skiörlefnad och oloflig beblandelse.

Ad capit. I § 1 och 7. Frågas, huru den, som sig 5:te gången medh lägersmåhl förseer, bör straffas. antingen till lijfwet eller uthom böternes wijdare fördubblande, till flere åhrs fängelse; och siette gången till lijfwet.

§ 2. Synes af nöden, att det exprimeres, huru stoor mårgongåfwa wara bör, som den bör gifwa, som någon möö till lägersmåhl låckar, och om icke derwidh persohnernes ståndh och wilckor böhr ansees, så att mårgongåfwan dereffter proportioneras.

Så synes och billigt, att så wijda een möö, som af någon till lägersmåhl låckat warder, skall wara berättigat att bekomma af belägraren, som henne dertill låckat och öfwertahlt, mårgongåfwa, så böhr hon och för annat werdzligit straff wara förskont, helst hon dessuthan för sit förseende lijder till sin heder och ähra; och dett dessuthan skulle synas hwarannan motsträfwa, att hon för sitt förseende både skulle wara straff underkastadt, och niuta een fördehl, som är mårgongåfwa; men der dett befinnes, att någon af egen lättfärdigheet sig låtit belägra och sielf mäste anledningen och tillfället till lägersmåhlet gifwit, är eij mehr än billigt, att hon icke allenast mister mårgongåfwan, uthan och dessuthan för första gången, då hon lagföres, böter, oansedt henne icke skulle kunna öfwertygas, att bon tillförende warit kränckt.

§ 7. Synes att effter som een manspersohn, som sig fierde gången medh lönskaläger förseer, effter § 1, bör böta 80 dahler silfwerm:t och att böterna för hwar gång fördubblas, så tyckes och att äfwenwähl om qwinnan, som lägersmåhlet 4:de gången itererar, borde wara samma lag, så att hon helfften deremoth böter, nembl. 40 dahler och således jämbwähl hwar gång fördubblas. Så frågas och i underdånigheet, om 2:ne ogiffta, som första gången för lägersmåhl anklagas, befinnes medh hwarannan som offta eller continuerligen sammanlag och olofligit omgänge hafft, tilldess dhe blifwit lagfördhe, icke böra medh högre straff ansees, än dhe, som allenast kunna öfwertygas att hafwa allenast 1, 2 eller 3 gånger sig medh hwarannan beblandat.

Så förefaller och offta, att kånor, som medh barn blifwit rådde, någon barnefader, som skall med dem olåflig beblandelse hafft, uthnämbna, hwilken antingen med giltige skähl eller och eed [ 433 ]beskyllningen ifrån sig leder; dy frågas, huru medh sådane kånor skall förhållas, enär dhe ingen annan barnefader sedan willia uthwijsa och nämpna, om då icke sådane antingen medh fängelse böra constringeras rätta barnefadren att uthnämbna, som till äfwentyrs kunde wara någon gifft persohn, eller och bådhe för sig och manspersohnen plichta.

Ad cap. 3 och 4. Synes wähl wara af nöden, att dhe mitigantia, som uthi memorialet specificeres widh eenfalt och dubbelt hoor, böra införas, och att straffet för slijke omständigheeter moth delinqventen

nå kunna lindras; men när deremoth befinnes, att synden af berådde

mode och argheet itereres, så bör och straffet billigt så mycket mehra skerpas, så att delinqventen uthom det wisse straffet, som öfwer samme brått blifwer statuerat och till een wiss penninge summa uthnämbt, dessuthan må medh 50:de penningen af all sin egendoom plichta, på det den rijke och den fattige straffet må kunna känna, och sig deraf till wara taga.

Cap. 7 §5 förmähles: Bedrifwer ogifft man lägersmåhl medh sin döda hustrus syster, eller 2:ne systrar ogiffta; eller hafwer ogifft kåna lägersmåhl medh sin förre mans broder, eller 2:ne ogiffta bröder, så skohla dhe allenast böta 80 dahler och stånda kyrckioplicht; men som samme brått härtills warit capitalt, så att den, som medh 2:ne systrar eller 2:ne bröder hafft lägersmåhl, blifwit till döden dömbd; så tyckes och wähl billigt, att samme brått medh något högre straff borde ansees, som någorlunda moth lijfzstraffet kunde qvadrera, på det derigenom gemeena man så mycket mehra måtte afhållas sig så när uthi dhe swågerlagzleder för-blanda, som genom Gudz lagh förbudne äro.

Detta är som wij widh åfwannämbde deelar af Missgiärningsbalcken funnit nödigt att påminna, och Kongl. Maij:tz allernådigste godtfinnande medh underdånigste wördnadt hemställa. Narven den 8 Aug. Anno 1696.

Johan Wilhelm Ulrich.
Lagman.
J. C. Schwartz.
And. Porteus.
Häradshöfdinge i Capurie härad.
Bengt Elfvendahl.
S. A Wolff.
Jost Schultz.
Häradshöfdinge i Ivangorodz och Famo häradh.
Matth. Ponten.
P. G. Ekholm.


[ 434 ]

26. Utlåtande från Elfsborgs län.

Till aller underdånigst föllie af Hans Kongl. Maij:tz allernådigste befallning hafwa undertecknade justitiæbetiänter uthi Elffzborgz lähn och Daal trädt sammans och funnit nödigt att uppgifwa effterfölliande oförgrijpelige påminnelser wijdh den deelen af Missgiärningzballken, som handlar om tiufweri.

Ad cap. I § 1. Synes, att dhet stuhlna bör strax wärderas och lefwereras ägaren igen, om dhett är fänadt eller något lefwandes creatur.

Ad cap. I § 6. Om den bestuhlne siälfwer fångar tiufwen, synes han icke hafwa mindre rätt till dhes ägendomb än en annan.

Ad cap. 2 § 2. Synes jämbwähl straffet böra proportioneras effter dhett, som hwar och en åthnutit.

Ad cap. 7 § 6. När postförwalltarne siälfwa, dheras barn eller betienter eller någon annan medh dheras tillåtellse på posthusen up bryter, förhåller eller alldelles borttager breff, wari sigh publiqve eller

private, synes dhett hwart för sigh hafwa förtiänt större straff, hwillket dhem jämbwähl af närmaste magistrat synes kunna tilldömmas.

Ibid. ad § 7. Den, som giffwer fallske attester under sitt egitt nambn, eller effterskrifwer fallskeligen andres nambn och boomärken under slijke attester, eller conciperar och skrifwer dhem anten på andras begiäran eller annorledes än som af attestanterne begiärt är och läser dhem sedan annorledes än han skrifwit för enfalldigt folk som siällfwa inte kunna läsa, utan sättia på hans ord sijna nambn och boomärkien derunder, item de, som förfalska, radera eller all deles förhålla och fördölia dommar, resolutioner eller extracter af protocollen, synes samma straf underkastade, jämbwähl och dhe, som uppenbahra någre hemligheeter, som på dheras eedh och embete dhem anförtrodde

Ad cap. 7 § 10. Den, som gifwer och tager slijke fallske obligationer, synes wara uti lijka straff.

Ad cap. 8 § 1. Om ägaren sigh infinner, innan dhett fundne lagligen uplyst är eller uplysas kunnat, synes han dock böra förnöija [ 435 ]den dhet hittat för sitt omaak effter mätismanna ordom, om dhe eij annars förlijkas gitta. Actum Ahlingsåhs den 31 Octobris 1696.

G. Cederhjelm.
G. Leijonbielcke.
D. Rosenholm.
And. Sundberg.
And. Hylteen.
B. Dannerbergh.
För Säfewedahls härad:
Kilian Preutiger [?].
Nilss Jacobsson.
Borgmästare i Borås.
M. Printz.
Borgmästare i Wenersborg.
E. P. S. Luthman.
Borgmästare i Bougesundh.
Nills Andersson.
Rådman i Alingsås.


27. Utlåtande från Skaraborgs län.

Effter Kongl. Maij:ttz allernådigste befallningh hafwa till allerunderdånigste föllje undertecknade dombhafwander uti Skaraborgz lähn sammanträdt och wid dhe från Kongl. Lagcommission nedsände balckar, fölljande oförgripeligste underdånige påminnelser upsatt, föruthan dhe justitiæ betienterne uti Elfzborgz lähn upgifwet.


Tiufwabalckens cap. 7 circa finem.

Dhen, som gifwer sig falskt nampn och reser igenom landet, liuger och bedrager al folck något, synes kunna här innefattas, med wist straffz påläggiande.

Såssom dhet hända kan, att någon oskyldigt blifwer inför höga öfwerheeten, Kongl. Råden, eller på andre ställen illa angifwen och traducerad, hwarigenom dhe oskyldige måste lijda till sin lycka, förfordring, sampt goda nampn, renommé och omdömme, som han sedan sent eller sällan förmår medh mycken möda att redressera; så synes intet obilligt, att sådane händelser till dhe enfaldigas och redeligas beskydd blifwa i lagen ihougkombne, och en sådan wanart och odygd hoos dhe brotzlige medh ahnsenligh plicht afstraffad.

Actum Schara den 9 Novembr. A:o 1696.

G. Cederhjelm.
J. Aurell.
Lars Collin.
Lars Laurentinus.
Johan Starckhof.
Erik Haal.
Swanthe Segerwaldh.
Anders Pärsson.


[ 436 ]

28. Utlåtande från Bohus.

Om tiufwerij.


Cap. 4.

§ 6. Emedan den lasten angående en annars creaturs miölkning är hel gemen serdeles på landet, och deröfwer mycket klagas; ty synes straffet något böra skärpas, och hemställes Kongl. Commissionen, om icke en sådan tiuf, enär han beträdes, må några wissa timar för och effter middagen stå och skämmas, och när delinqventen offtare kommer igen, om icke straffet då borde fördubblas.


Cap. 6.

§ 4. Huru den straffas bör, som stiäl från annan under på- stående gudstjenst i kyrkan mindre än 20 dahler s:mt?

§ Eod. Många pläga uthi sine stolerum och bänkar i kyrkan förwara sina böcker, dem de bruka til sin devotion, uthi en liten låda under lås och nyckel eller öppna liggande, så ock lembna hyenden och ludna hudar, dem man har nödigt att bruka för sin siukdomb skul, hwilka saker stundom på andre tider än då gudstiensten förrättas, bortstulne blifwa, ty frågas, huru sådane tiufwar böre straffas. Om een tappar eller glömer något i kyrkan, och den, som sådant träffar och uptager, intet uplysa låter, uthan döllier, huru een sådan bör straffas.


29. Utlåtande från Upland.

a) Från Upsala.

Observanda till Missgierningzbalkens dehl om tiufwerij.


[Cap. 1.]

§ 3. Stiäl [någon] mehr än 50 dahler och mindre än 60 dahler löpe nije gatulåp; lemnas till betänkiande, om icke den, som mindre kraffter har att utstå, borde mindre gatulop löpa, ty elliest träffades intett legislatoris intention, och dess utan kunna intett alla gatulåp utstå, utan måste sättia lijfwet till.

§ 7. Om tiufwer fångas, släppes eller tages förlijkning före ock lösn etc., stånde tiufwarätt. Synes sielfwa målsäganden icke kunna härunder begripas, emedan ingen ratio juris kan tilläggia honom [ 437 ]tiufwerie; men om tiufwen på målsägandens begiäran wore fängslader, ock han sedan hielpte honom på flychten, woro en annan sak.


Cap. 2.

§ 1. Den, som giömmer dett stulna, säijes skola få samma straff, som den der stiähl. Här påminnes, att dett är wähl illa giömma en stöldh, men hans factum är intett ett medh den, som giömmer eller nöter eller får en dehl derutaff medh, utan hwilket een icke kan kallas tiuff, men lijkwist för samma sitt facto förtienar han annat straff.

§ 3. Under 15 åhr stiähl 1, 2 och 3 gånger, kommer han så offta igen, tå plichte för wärde öfwer 8 daler s:mt såsom tyfwer 1 gången. Här såsom tillförenne påminnes, att åhren bööre wähl skillias, serdeles dens, som nu snart fyller sine 1 5 åhr, ock hans argheet pröfwes åhren upfylla.

§ 4. Om boodrätt, man från hustrun, och hon från honom drager dett goda undan, föräldrarne från barnen, ock dee ifrån dem, huru straffet skall lempas, lemnes dommaren.

Emellan man och hustrun är en societas, och derutinnan en sådan rätt, som synes aversera een sådan decision, som här upföres.

§ 5. Döllier eller nöter man medh hustrun etc. dett, som stulit är, böte och plichte som för annar tiufnadh. Här synes böra tilläggias, att om han wettandes nöter dett, som stulit


Cap. 3 [ͻ: 4].

§ 5. Här lemnes åter arbitrio judicis, hwilket wore att förekomma, och lagen uttrychtes.


Cap. 5.

§ 3. Stiähl ifrån konungen på resan, plichte såsom § 7 står. Desse casus om stöldh aff konungen på dess resa, i dess huus etc. borde näst stiäles i kyrkia uti denne balk stå, ock icke föllia effter dett 4:de capitel om koo ock koowärde.


Cap. 6.

Dette capitel skulle stå aldeles främst ock dernäst konungens.


Cap. 7.

§ 2. Säijer falskt godz böter gå till konungen, häradet eller staden, men tyckes bööra så settias: böte till konungen, häradet eller staden, ock målsäganden.

[ 438 ]§ 4. Synes här kunna tilläggias, att ingen guldhsmedh må sällia arbetat guldh eller silfwer, medh mindre han dett medh sin stämpel uthmärckt hafwer, kiöparen till så mycket större säkerheet.

§ 5. Förfalskatt godz skall upbrännas. Här borde sättias: uppenbarligen, androm till sky och warnagel.

§ 6. Här lemnes äter judicis arbitrio, men wore bäst, att poena utsättes.

Thomas Lohrman.
Albrecht J. Borg.
Johan Starling.
Bengt Godhoff [?].
Petter Ingenundson.
Peder Norman.
J. Boberg.
Johan Siwertz.


b) Från Häradshöfding Nobelius.

Undertechnadens oförgrijpeliga tankar wijdh den projecterade Tiufwabalken.


Cap. 1.

§ 1. Ehuruwäll cap. 4 hujus tituli infra handlar om gårrtyfnadt in specie och dicterar dödzstraffet deruppå, om wärdet är 20 dahler sölfwerm:t, så synes lijkwäll i detta capitel och § om samma måhl ochså förhandlas, men straffet annorlunda, emedan här nembnes boskaps stöld, oansedt uthi capite citato tillägges den circumstantien, om boskapen stiäls uthe på marcken, hwaraf delictum fuller något synes aggraveras; men så kan man i anledning af förra landslagen hoc titulo c. 2 icke annat sluta, än att så wäll den, som stiähl fä, nöth, swijn etc. i husen inne, som den det giör å mark uthe, bör förklaras förr att hafva begått gårrtyfnadt. Hwarföre emedan desse rummen synas sins emellan wara något strijdige, så torde dhee nu concilierade blijfwa.

Eod. § in fine: plichte för hwarje 8 daler s:mt af wärdet, och eij för det han eljest böta skulle. Wijdh begynnelsen af denna § hafwer Kongl. Commission täcktz behålla det quantum, som uthi 1653 åhrs straffordning finnes wara satt uppå den tyfnadt, som dödzstraffet bör påföllja, nembl. 60 daler s:mt, men på det tiufwerij. som berörde quantum underskrijder, giordt så wijda en förändring, att den brotzlige, när han straffas till kroppen, skall allenast för wärdet för hwarje 8 daler s:mt – och eij för det han eljest böta skulle – plichta med ett gatulopp genom 80 man; altså frågas ödmjukeligen, effter tyfwar för detta hafwa i anledning af bemälte straffordning, när stöldens wärde och 3 dubbla böterne tillsammansräknade gådt [ 439 ]närmast till den summa, för hwilken dödzstraffet determineras, undergådt 9 gatulopz plicht, om dhe nu skola högst för den tiufnadh, som both och plicht tillåter, löpa 7 gånger gatulopp, emedan stöld af 64 dalers wärde, som är 8 gånger 8 daler, öfwergår dödzwärdet. Eljest om för wärdet således, som förmält är, och icke för bötherne skall plichtas, så synes, när skadan åtherguldin är, och intet arbete finnes, att tiufwen i anledning häraf för wijdare straff skulle kunna befrijas. Men belangande det Kongl. Commission i nästföregående orden lijkwäll stadgar, att för 3 dubbla böterne, när tiufwerijsbrottet genom arbete aftienas, skole tiufwar icke mindre arbeta före, än för sielfwa wärdet, så tyckes mig oförgrijpeligen att så wäll i anledning deraf som åtskillige lagsens rum, nembl. Gifftb. cap. 8 § 1, Bygb. cap. 18 § 5 et 36 § 3 Landslagen, att allestädes och för alla böter, hwilka man eij genom befinteligit arbete får försohna, bör man med kroppen plichta.

§ 2. Plichte med en half månadz trälarbete. Om till sådant arbete icke kan gifwas lägenhet, befrågas ödmiukeligen, om icke fängelsestijden wijd wattn och bröd får fördubblas?


Cap. 2:dum.

§ 3. Det händer, att tiufwar offta bruka sådana öfwermagar att klijfwa och krypa igenom håhl och gluggar, hwarest dhe sielfwa icke komma kunna, och sålunda hielpa med till stölden, händer och, att sådana pläga på dhe andra sielfwilligdt eller uthan möda, der till wijd förhör anmante, bekiänna och dem röija, hwarföre blijfwer frågan wärdt, om icke sådana, i anseende att andra slijka enfalldige må eij afskräckias att bekiänna sanningen, måge från alt straff blijfwa befrijade.

§ 5. Böte och plichte som för annor tiufnadt. Frågas billigdt, om icke slijke dölj ande och niutande tiufwar, som effter § 1 lydelse äre lijka gode med dhe rådande och tagande, böre antingen med desse participera uthi skadans restituerande till måhlsäganden, eller och, der det för endera dhelen brista skulle, om då icke den mehra har, skall heela saken ehrsättia.


Cap. 4.

§ 1. Giälde skadan och böte fyradubbelt. Såsom den Kongl. Commission synes häruthinnan angående straffet hafwa observerat den proportion, som i Gudz lag Exod. 22 v. 1 beskrifwes om [ 440 ]den, som stiäl booskap och slachtar eller sälljer; altså blijr frågan, när man för tyfnaden, som går under det försatte quantum, igen lefwerade, om ej nog är, att man i anledning af samma capitel v. 4 gifwer dubbelt igen.

Härjämte påminner man i ödmjukhet, och befrågar sig om hästestöld skall räknas för gårrtiufwerij, effter cap. 2, 3, 4 och 5 § Tiufb. L. L., som expresse handla om gårtiufnad icke dem som stiäl häst för gåhrtiuf förklara, uthan införes häst ibland andra pertzedlar uthi det 6 cap. dicti tituli, hwarss text så lydande är: Stiähl man gull, silfwer, redo penningar, häst, kläde, wapn, så att alt derföre åthskillige hafva kommit på den meningen att stiäla häst icke är gårrtiufnadt föröfwa. Fördenskull torde det wara nödigt, att denna för detta twifwelachtige locus legis blefwe förklarad, och nu till alles efterrättelse uthi den reviderade lagen införd.


Cap. 6.

§ 4. Öfwer 20 daler sm:tz wärde, böte 5 dubbelt. Detta rum synes wist något incorrect wara afskrifwit, som af föregående § aftagas kan, och lärer wist skola i stället för öfwer läsas under, effter sådan tiufnadt, som går öfwer 20 daler sölfwerm:tz wärde, lärer uthan twijfwel dödzstraffet pålöllja, men den, som går under berörde quantum, med 5 dubbla böter ansees, kunnandes man eljest, när värdet af tiufnan går under 20 daler, icke af denna § finna, hwadh straff derpå följa skall.


Cap. 7.

§ 6. Söker der med dens skada eller neesa, som det angår. Ehuru wäll icke så egenteligen igenom slijkt olofligt brefopbrytande ägarens skada och neesa påföllja skulle, så synes dock en sådan otillbörlig- och kittligheet att andras breef opbryta, eij dess sijder böra med något wällförtient straff ansees, der det bewijsas kan, att breefwet upsåteligen opbrutit blijfwit.


Cap. 8.

§ 1. Effter ett sådant beneficium fatalium lämnas äganden, att om han kommer, innan 3:die gången lyst är, och bewijsar det igenfundne wara sitt, skall han få taga det åther uthan lösn, så lärer twifwelsutan requireras, att stadgar blijfwer, när något warder funnit [ 441 ]på landet, huru lång tijdh det skall wara emellan hwar lysning, och om det skall skee på tree allmänna ting eller och på 3 söndagar allenast, ty elljest skulle öfwer det man præjudicerad blefwo, uthan all twifwel offta klagas.

§ 5. Här wijd påminnes ödmiukeligen och förnimmes, om icke innehållet af den 38 § uthi Kongl. Maij:ttz Husesynsordning den 18 Iulii Anno 1681, som om en sådan fynd endast handlar, bör jämnwäll uthi detta rum inflyta.


Cap. 9.

§ 2. Synes här kunna antecknas, när köpt koo eller horss klandras, eller hwad det hälst är, som födes af, bör den hafwa fostret, som det upfödt hafwer; arg. cap. 5 Köpb. L.L.. et 4 eod. StL., cap. 17 Tiuf. Westgöth. L.


Cap. 10.

§ 4. Circa finem. Jämpte den bewijslige skadan, som högl. Kongl. Commission högwijsligen pröfwer den, som ransakningen begärte och intett fann, för den, hoos hwilken ransakades, att fylla, torde och i anledning af L.L.. hoc titulo cap. 15 § 2 han beläggas med några böter, på det hwar och een må wara desto mehr caut och åtherhållig att ohemult ransakning påstå och begära; jämwäll den, hoos hwilken en sådan præjudicerlig ransakning skeer, någon satisfaction derföre hafwa.

Elljest påminner man i ödmjukheet om ridderskapetz och adelens begäran på rijkzdagen anno 1686, neml. att tiufnadt måtte warda med större straff ansedt än gatulopp» Såsom slås i halssjärn och sändas till fästningar der att arbeta, och den der på fölgda Kongl. Maij:ttz resolution af den 25 Octob. dict. an., att Kongl. Maij:tt will låta författa en wiss straffordning, sådan som bäst och tienligast kan finnas, så wäll till den, som andre fleere lasters hämmande.

P. Nobelius.


c) Från Häradshöfding Welt.

Oförgripeligit betänkande öfwer den projecterade ballken om tiufwerij.

Såssom uti cap. 2 § 1 förmäles om flera, som tillsammans äro dehlachtige uti stölld, så synes därwijd wara aff nöden, att det [ 442 ]uttryckeligen warder determineradt, hwad tiufsrätt den, som råder eller wijsar, och den, som gömer, hyser eller nöter, skole stånda, så frampt den, som tagit och handteradt, skall dömas effter allmänne lagen till godzetz restitution och att plichta 3 gånger dess wärde, om icke de förra då skole beläggas med ett särskilldt wist straff, hällst om de intet kunna öfwertygas, att hafwa nutet något aff stöllden, hwilket ock oförgrijpeligen synes bäst kunna practiceras så, att i sådant fall den, som tiufnaden bedrifwit, straffes för den samma allena, och de andre fällas till någon plicht i penningar eller med kroppen, på det att icke medelst deras participerande i straffet för stöllden tiufwens brott och tillbörliga plicht måtte komma till att mindskas.

Cap. 4 § 4. Alldenstund wijd den stölld, som sker i trä-, humble, ärte-, rofwe- och kåhlgårdar, sampt dammar och sumpar eller aff hwargehanda fiskeredskap, intet alltijd så lätteligen står att bewijsa qwantum, torde i sådant fall bäst tiena wissa penningeböter till 2 à 3 daler sölfwerm:t, så frampt icke bewijses tiufnaden stijgit högt, till 1/2, hehl eller flera tunnor och pund. I lijka måtto wijd den händelsen, som § 5 innehåller, att någon utan lego brukar annars båt eller häst, fast där wijd intet warit det upsåtet, att affhända egaren samma ting, hwilka casus esomofftast wijd domstolarna pläga förefalla.

Cap. 7 § 3. Den, som brukar orätt mått eller wigt, synes böra ansees med högre plicht än effter wärdet aff skadan han därmed giordt, som offta intet kan wara så kunnig, warandes han skylldig, att utom ett tillbörligit straff ärsättia den samma, hällst som och Gudz ord på åthskillige rum fogar wijd denne synden efftertänkelige straff och landzplågor. Äfwen och i lijka måtto tyckes de missgiärningar, som finnas omrörde i § 6, 7, 8, 9 et 10, förtiena ett wist straff, alldenstund, så frampt detsamma skulle lämpas effter wärdet, sådane förgripelser intet torde alltijd komma till att affstraffas, som de förtiena; kunde och hända, att den intenderade skadan stodo på något sätt till att förekomma, eller wara ringa nog, men factum och bedrägerijet icke desto mindre sådant, som utan näpst intet borde tålas.

Alldenstund såsom under tijden plägar wijd domstolarne den casus förekomma, att den, som bedrifwit någon stöld, tillstår och kiännes wijd något däraff, men nekar till en dehl, som målseganden föregifwer och stundom kan bewijsa sig hafwa mist, hwarföre synes [ 443 ]att i denna ballken warder infördt, huru det skall procederas, när 1:o tiufwen intet tillstår allt, som bewijses för egaren wara bortkommet, och 2:o när eganden föregifwer, men intet gitter fulltyga sig mera hafwa mist än delinqventen bekiänner.

Dessutan, såssom stöld och dylika missgiärningar offta föröfwas på sön- och helgedagar, torde behöfwas någon effterrättelse, om icke straffet i sådant fall skall skiärpas, hällst som mindre förgripelser än ofwanberörde ansees för sabbatzbrott, och derföre särskilldt affstraffas.

Lars Welt.


30. Utlåtande från Stockholms Rådhusrätt.

Underdånige och oförgriplige påminnelser wid den dehlen af Missgiärningsbalken, som handlar om tiufwerij.


Ad cap. 7 § 3.

Til at så mycket mera betaga dem, som sällia eller kiöpa, tilfälle att giöra skada med falsk wicht, synes oförgripligen icke wara otiänligit, om iemwäl ett straff utnemnes för den kiöpman, uti hwars bod eller huus någon falsk wicht kunde finnas, ändock han icke just wore tilwunnen, att han den samma brukat.


Ad cap. 8 § 1.

Wid denne materien angående hittegods och hittelöön synes oförgripligen kunna påminnas:

1. Om ägaren må sitt, som tappat war, utan lösen återtaga, fast det wore en eller 2 gånger lyst, efftersom lysningen bör skie på 3:ne allmänne kyrkio- tings- eller rådstugudagar, så att hittaren då först skulle blifwa berättigad til sin andel, när alle 3:ne lysningar wore förrättade, eller om ägaren genast, så snart förste lysningen wore förrättad, skall wara förbunden att utgifwa en treding til then, som hitte.

2. Om med det ordet allmenne kyrckiodagar 3 söndager äro förstående, eller om iemwäl andre heligdagar dertil kunna räknas, efftersom ägaren skulle tyckes hafwa någon förmån deraf, om lysningen icke kunde säijas wara fulkomligen passerad, förän 3:ne [ 444 ]söndagar wore förflutne, framför då, när lysningen iemwäl kan förrättas på heligdagar, som under tijden kunna wara 2 eller tre i en wecka.

3. Om hittelönen utaf anseenlig egendom, som jouveler eller annat slijkt, altijd bör stricte wara en treding, eller om icke den samma, der wärdet öfwerstego en wiss summa, kunde modereras til mindre än en trediedeel.

4. Huruledes bancozedlar, wexlar, obligationer och andre skriffter, som lyda på penningar, skola considereras, när de kunna mppas och hittas, antingen de skole ansees som rede penningar, och hittelöhnen proportioneras af deras quantum, såsom af annan egendom, eller om derwid må komma i något betenckiande, att ägaren., fast sådane breff wore förlorade, likwäl icke altijd mister sin rätt och fordran, utan kan den samma ändå på annat sätt bewaka, och således icke lijder lijka stoor skada, om han borttappar en förskrifning, som då, när han förlohrar ett wist ting eller reda penningar.

Stockholm den 17 febr. 1697.

O. Austrel.
Ol. Hansson Törne.
C. Thesmar.
Ioannes Marker.
Erich Boje.
M. Bergman.
I. Hansson Merling.
H. Roslin.
Arf. Noreen.
And. Engman.
Daniel Torner.
A. Aulævill.
G. Lindenmeijer.


31. Utlåtande från Viborg.

Tiufwabalcken.

Ad cap. 1 § 6.

Äfwen subimitteras den höglofl. Kongl. Commissionen, om icke något straff för den kunde determineras, som subministrerar een tiuf eller annan delinqvent med instrumenter och redskap, hwarmed han sig uhr fengelset kan uthbryta och bortkomma; såsom äfwen der någon genom förlikning skulle nedtysta een tiufsak, eller tiufwen icke anklagar, så synes äfwen nödigt, om straffet therpå kunde uthsättias, effter och den förre lagen eij welat, det slijke brott genom förlijkningar skulle försonas och nedtystas.


[ 445 ]
Ad cap. 6 § 4.

Såsom straffet öfwer een, som stiäl inuthi kyrkan eller uthe på kyrkowallen öfwer 20 daler s:mt är uthsatt; så lärer ock nödigt wara att wetha, hwad straff den har förtient, som stiäl, in- eller uthom kyrkan, derinunder och mindre än 20 daler.


Ad cap. 7 § ult.

Sammaledes synes och den hafwa förtient ett särdeles straff, som een falsk obligation witterligen uthgifwer, låther gifwa sig, eller uthi sådant missbruk interesserar.


Ad cap. 9 § 1.

Hemställes i ödmiukhet, om den, som köper witterlig tiufnad, skal wara förplichtat, uthom det han bör restituera tiufnaden, derhos plichta lijka med sielfwa tiufwen med penningeböter.


Ad cap. 10 § 5.

Såsom uthi denne § är rördt, om den, som sielfwilligt och emoth åthwarning ransakar hos någon effter tiufnad, och eij finner, skal böta 40 daler, altså wore och nödigt att weta, om icke och den borde ansees med något straff, som emoth förbod och uthan tilstånd understår sig att ransaka i någons huus effter tiufnad. fastän han tiufnaden der finna skulle.

Actum Wijborg den 3 sept. A:o 1696.

Johan Creutz.
Arv. Stierncrantz.
Jac. P. Tawastierna.
N. Gyllenkrook.
P. Fremling.


32. Utlåtande från G. Duhre.

Dhen 5:te dehlen aff Missgerningar: Om tiufwar.

[Cap. 1] § 1. Stiähl någon qwickt eller dödt, som gulld, sölff, penningar etc. är tiufnaden fulla 60 daler sölfwerm:t, miste lifwet. Ad memoriale qvartum af näst föregående dehl om hoor och skiörlefnad hafwer iag mitt underdånigst ringa betänckiande gifwit i förberörde måhl, och uthaf Gudz lagh och åthskilliga civiliserade folckz lagar bewijst, att dhet är æqviteten lijkmätigt, och för [ 446 ]dhet allmenna bästa nyttigare, att tyfwar för sitt stuhlna godz plichta med trählarbete och icke med lijfwet; hwarföre iag på bem:te rum underdånigst mig nu refererar.

§ Eod. Finnes eij arbete, plichte då tiufwen med ett gatulopp under 80 man för hwar 8 daler af wärdet, och eij för dhet han älliest böta skulle. I begynnelsen af denna § säges, att tyfwen skall mista lijfwet för 60 daler och gifwa måhlsäganden sitt igen. Men här statueras, at när tiufnaden går under 60 daler, att tyfwen bör betahla skaden, och böta treedubbelt, män om han äij årckar giälda, att tyfwen skall hwar 8 daler s:mt af wärdet och eij för det han elliest böta skulle, löpa ett gatulopp; hwaraf synes föllia, om måhlsäganden får sitt stuhlna godz igen eller dhess wärde, att tyfwen då skall slippa ostraffat, så framt här är een sådan mehning, nembl. att tyfwen bör löpa gatulopp för så stoort qvantum som han stuhlit; oachtat han kan gifwa dhet samma igen, eller dhess wärde, som och då förmodelig bör sättias med klarare ord.

§ 2. Stiähl någon första gången 4 daler s:mt eller mindre, betahle och böte treedubbelt. I uplandzlagen är denna åthskillnad på straffet, att den, som stahl half marck, bör som för full tiufnad hängias, Manhälgzbalck flock 38, der emot dhen, som stahl een, twå eller tree penningar, skall såsom för mindre tyfnad allenast böta pening med pening. Manhb. fl. 35. Icke uthan orsak, ty een ting af ringa wärde æqvipareras och giäller lijka med dhet, som alldrig war, hwarföre och dhen bör anses och achtas för null och inthet, mindre att een dommare med ett sådant bör inqvieteras. Deremot lijkwäl mången finnes så wrång till sinnes, att han alt sådant sätter afsijdes, på thet han må släcka sin harmgirigheet, uthskiämma sin nästa och komma honom på obestånd, angifwer honom för dommaren, hwilken såsom han inthet understår sigh gå ifrån straffordningen; altså kommer mången för dhet, som ringa eller inthet är wärdt, med förlust af sin heeder och ähra, dhet är mehr än tusenfaldt betahla dhet han brutit har. Hwarföre synes oförgripeligh rättwijst: 1:mo att thet, som går till een eller 2 dalers wärde, må räknas för een ting af ringare wärde, hwilken een dommare må straffa, inthet poena dupli eller tripli, uthan arbitrarie, serdehles i betrachtande om någon i sitt trångmåhl tillgrijper ätande wahror.

[ 447 ]Cap. eodem § 7. Warder tiufwen fångat, angifwen och i förwar satt, tager någon sedan förlijkningh. Såsom måhlsägaren, sedan han een gång har skutit sin saak under rätten, hafwer dermed gifwit saken ifrån sig, så att hon inthet mehr är hans, uthan dommarens, hwilken då är förplichtat att skippa honom rätt i dy måhle, och måtte wara till fredz med dhet uthslag, som rätten dher i giör, uthan att han dheruti något wijdare må dispensera; altså, twärtom, förr än måhlsägaren har gifwit tyfwen an hoos dommaren eller executoren, synes ofwanbemälte § 7 gifwa måhlsäganden lof och tillstånd att förlijkas med honom, hwilket såwijda dhenne reglen är sann, qvod qvilibet suæ rei est moderator et dominus, och så synes wara skiähligit och billigt, och icke mindre, att länsman eller någon annat» å embetes wägnar icke heller på sådan händelse må hafwa någon macht att tahla på een förlijkt saak. Men thet, som wijdare i berörde § förmähles, att om någon tager förlijkningh eller lösen, sedan han tiufwen fångat, angifwit och i förwar satt, eller honom med wilie släpper och uhr wägen skaffar, att han skall stånda tiufzrätt är rättwijst, om länsman, profoss eller wachtmästare i staden een sådan tyf släpper, alldenstund dhe så wijda på winst och förlust synas hafwa underkastat sig dhet äfwentyret, och för een slem winning giordt sig dehlachtiga af dhen andras brått och tagit hans foot uhr elden och satt sin dijt igen. Men om måhlsägaren, som tager lösen och förlijkning eller släpper tyfwen, sedan han honom har angifwit och i» förwar låtit sättia, som här säges, jämbwäl skall stånda tiufzrätt, synes för swårt, serdeles om han 1:o af eenfalldighet dhet giör, tänckandes sig warit befogat att dispensera med dhet honom närmare äm någon annan angår; 2:o om han af tyfwens, hans hustrus och barns. bööhn och tåhrar har låtit sig beweka, så att in hoc passu 40 mark torde förmodelig wara för een sådan straff stoort nog, effter som i widrig fall allt för hårdt är, om han skulle blifwa een lagbunden tyff för sitt egit.

Cap. 2 § 1. Tree ähre tiufwar, een, som råder, andra, som handterar och tager, dhen 3:die, som giömer eller hyser. På sådant sätt hafwer legislator dhenna saken considererat i Tiufwarmal Östgiötl. flock 32 § 7. Men iag håller oförgrijpelig, att ehuruwähl 3:ne persohner uthi ett sådant tyfwamåhl kunna wara bråtzliga, så är dock dhen eena mehra bråtzlig och hans förseende swårarare [ 448 ]än dhen andras, och att straffet dhereffter bör proportionerna. Ty hwad dhen första widkommer, som råder, så är ju hans brått mindre än hufwudtyfwens, i betrachtande dheraf, 1:mo, om hufwudtyfwen var wahn tillförende att stiähla så att han af sig sielf wäl hade stuhlit, om ingen rådgifware kommit emellan; 2:o att man skulle kunna movera actionem furti emot en sådan rådgifware och låta straffan såsom een tyf, fastän hufwudtyfwen blefwe hindrad och inthet furtum committerat, som är orimeligit; 3:o är och owist, om han, som rådde, icke har kunnat ångra sigh och sitt råd åtherkalla, om han hafft lägenhet dertill, innan dhen andra stäldte sitt tyfwerij i wärcket; 4:o är swårt bewijsa, att någon warit i råd med hufwudtyfwen, efftersom uppå hans bekiännelse och wittnesmåhl inthet är att byggia. Hwad widkommer dhen andra tyfwen, som giömmer och hyser, ehuruwäl gemenlig så tahlas, att om ingen woro, som giömbde, så woro ingen, som stuhle, så hafwer dhet sigh i sanning lijkwäl annorledes. Ty om skiönt alldrig någon annan wille giöma dhet tyfwen stiähl, så kan han wäl giöma dhet sielf. Hwarföre håller iag oförgrijpeligen före, att man bör giöra een åthskillnad emillan, om han, som giömde, har wetat uthaf, att tiufwen wille stiäla på dhet stället eller ett annat, heller och om han dherom fick weta, sedan han hade stuhlit, på hwilken sidsta händelse hans brått och förseende mycket ringare är sielfwa tyfwens, som stahl; och dherföre nog, om han tilliika med honom, som råd hafwer gifwit, kommer till att plichta till een half part emot hufwudtyfwen.

Cap. 2 § 2. Stiähla flere tillhopa, giälde åther een för alla, eller hwar för sig, om dhe förmå, men böte sedan hwar för sigh. Uthi handel och contracter, dher flere taga något god: till läns med samnad hand, går fuller an, att dhen förmögna betahlar för honom, som inthet äger att giälda med, Rådstb. cap. 16 och dhet fördhenskull, att han igenom convention sielf hafwer underkastat sig »een sådan lag. Twärtom när flere tyfwar hålla sig tillsammans, behöfwa dhe intet dherwid giöra emillan sig någon annan lagh än så, .att dhe, som lijka arbeta och äfwentyr för dhet stuhlna godzet uthstå, skohla lijka dehlar dheraf bekomma, uthan att dhe sig bekymbra om huru dhet skall bötas och betahlas. Ty dhet åligger dommaren, så snart dhe blifwa rögde och uppenbarade, att giöra effter lagh. Hwilken lagh att han må kallas och wara rättwijs iämbwäl för ett så [ 449 ]odieust partij och sällskap, är min underdånigste mening, att han bör inrättas effter ett godt sambwet och naturens lagh, som binder suum cuiqve tribuere; och till närwarande tillfälle således bör appliceras, att hwar och een af dhem, som stuhlit tillhopa, må betahla och umbgiälla effter dhet qvantum han af dhet stuhlna godzet har bekommit, ty lijka brått förtienar lijka straff, och ingen bör osakom böta, och eij twå gånger samma saak, Tingmb. 29. Hwarmed instämmer dhen 19 Dommarereglen: Thet een bryter med, thet skall han och bättra med. Hwilken lag Christus sielf gillar hos Mattheum i dhet 7 cap. v. 2: Med samma mått som l mäta andra, skohla the mätha Eder. Och hwad rättwijsa wore det, om 4 tyfwar hafwa stuhlit tillsammans 400 dahlor, dheraf dhe bekommit een fierdedehl, 100 daler hwardera, dhe tree hafwa sedan förfarit sina penningar, dhen fierde har sin andehl behållen och ändå in bonis 300 daler; när dhe nu komma för dommaren, skall nu denna betahla första gången sina 100 daler, sedan för sina tree medellösa cammerater, 100 daler för hwardera, så har då han alldehles betahlt måhlsägaren för heela hans bårtstuhlna capital; han har ock med dhet samma betahlt effter Straffordningen poena tripli dhe 100 daler, som honom till dehlningz på bytet tillföllo, ock icke dhessmindre ändå måste plichta med corporalt straff, som den ingen skiärff mächtade betahla. Hwilket, såsom dhet directe sträfwar jämbwäl emot leges iustitiæ distributivæ, altså håller iag oförgrijpelig för rättwijst, att hwar och een wid sådan händelsse bör swara för dhen andehlen, han af dhet stuhlna godzet bekommit har, ock mehra inthet.

Cap. 3 § 1. Stiähl tienstefolck etc. giälde och böte fyrdubbelt etc. jag håller oförgrijpeligh före, att furta domestica äre icke allenast af annan arth och af mycket ringare wärde, än dhen tyfnaden een främmande begår, uthan och bör med ett lindrigare straff beläggias än een främmande tyff, mindre med någon extraordinarie poena qvadrupli. Ty läth så wara att ett tienstehion bekommer sin löhn icke allenast för sitt arbete dhet skall giöra, uthan och dherföre, att dhet troligen skall skiöta och achta dhet huusbonden tillhörer, hafwandes uthan dhess större tillfälle att stiähla än een främmande, så äre dock rationes på dhen andra sijdan mycket wicktigare, som gifwa wid handen, att een hemtyf bör lindrigare straffas. Ty 1:mo är hans furtum occultum. Nu äre occulta furta, af dhe skiähl jurisconsulti dherwid anföra, till halfft wärde allenast räknade [ 450 ]emot furta manifesta, som ock till straffet lindrigare, nembl. poena dupli; 2:o är hans förgrijpelse inthet attrectatio rei mere alienæ, uthan domesticæ; 3:o verserar huusbondens egen culpa härunder, lata, levis eller levissima, i dhet han låter tienstehionet bese sina säkraste giömor och skattar, låter sina skattull, skååp och kistor olästa, lägger nycklarna oachtsampt ifrån sigh, och endtelig att han inthet giör någon åthskillnadt på personerna, om dhe tient länge och gifwit honom prof al sin trooheet, eller om dhe äre nys antagna, så att han om dhem inthet är försäkrat och mehra slijkt, hwarföre drängen eller pijgan 4:o intet upsåteligh sigh förgrijper, uthan såsom af een casu fortuito, och förledd af huusbondens oachtsamheet; 5:o om han är af husbonden castigerat; 6:o om han af sin huusbondes exempel är förledd, som skeer då, när drängen seer, att huusbonden är orichtig och brukar falskheet i sina räkningar, handel och handteringar, tänckiandes wid sådant tillfälle syndelöst kunna rickta sigh af den orätta mamon. Och uti sådan consideration håller iag oförgrijpelig före, att een hemtiuff ingalunda bör straffas poena ordinaria, uthan om tyfnaden är ringa af 2, 3 eller 4 dalers wärde, att huusbonde må honom dherföre skiähligen näffssa. Om tyfnaden stijger till 60 dalers wärde, heller högre, att han arbitrio judicis må plichta, men inthet poena ordinaria, annorledes än om huusbonden har anwänt dhen flijt och försichtigheet att förwara sigh och sin egendomb, som een flijtig och rättsinnig husbonde giöra borde.

Cap. 4 § 1. Stiähl någon uthe på marcken å åker och engh, säd eller höö, skurin eller oskurin etc. För sådan tyfnad, och dhen, som upräknas wijdare i samma §, att tyfwen skall mista lijfwet, håller iagh oförgrijpeligh alt för hårdt, och dhet på dhe skiähl, som upräknas ad memoriale N :o 5[4] och fördenskull billigt, [ 451 ]att straffet i sådana måhl kunde modereras till fyradubbla penningeböter eller trählarbete, som dheremot swara kan.

§ 4 Eiusd. cap. Samma lag wari med then, som stiähl i trää- humble- örte- och rofwe- sampt kåhlgårdar. Föruthan att uthi detta project är ingen proportion emellan bråttet och straffet och att af dhen gemena och eenfalldiga hoopen oräkneliga och otaliga många lähra förwärka sitt lijf, om dhet skulle för een lag behållas. Så är 2:o intet förmählt, om dhet skall wara lijfssak, antingen dhe uthi trää- eller hummlegården etc. stjähla lijtet eller mycket, dher dock efther een gammal seedwana inthet plägar räknas någon till tyfwerij, om han i een ärtt- eller rofweåker tager så mycket han äter; 3:o om barn och öfwermagar sig häremot försee, hwad straff dhe skola hafwa. Wijdare uthij samma § förmähles, att och dhe skola straffas till lijfwet, som hämpta ållon eller nötter till någon myckenhet. Dhet är inthet uthan, att jordägaren post introducta dominia rerum, är ägare till dhen fruchten, som hans jord bär. Men så blifwer lijkwäl sådan frucht, uppå hwilken han inthet kåstat hafwer, hwarken sådt, planterat eller wattnat, af dhen eenfaldiga hoopen mehrendehls ansedd såsom Ionæ curbiss, och een ting, hwilken Gudh och naturen icke så just för een sådan jordägare allena låtit wäxa, uthan och andra menniskior till nytta; hwarföre och 2:o jordägaren uppå sådan frucht icke heller plägar giöra någon wiss stat, icke heller alla åhr inbärga, uthan då och då något dheraf, stundom intet. Och i consideration häraf håller iag oförgrijpelig före, att dhet skulle wara straff nog, om een sådan blefwe dömbd att betahla sielfwa fruchtens [ 452 ]wärde; och till straff dhet arbete han dherwid har anlagdt, med expenser, så frampt han godwilligt inthet betalar.

Widare i samma § förmähles och, att dhet skall wara tjufzsaak bårttaga een annans huggna wedh eller timber. Af samma orsak, som förberördt är, hafwer dödwijdia skoug icke så många åhr sedan warit nästan som commun och allmänn, som dhen och i dhenna dagh är på dhe orter, dher ymbnig skog wanckar. På dhe skoglösa orterna, ehuru kåstbar skog dher har warit, och ännu är, så har dock aldrig något infamt straff fölgdt uppå olofligt hygge; kan och bör dhet inte heller wara, ty dhen fattiga menniskan måste ju lefwa på jorden, så länge Gudh will; uthan weedh och warma kan hon intet wara. Intet förmår hon dhensamma kiöpa af dhen rijkare, och om skiönt hon sig skaffar een penning att kiöpa före, så äre mehrendels skogägare så till sinnes, att dhe nu inthet säga, som deras föräldrar för dem sade: skog har warit för oss och skog blijr effter oss, uthan häller see och hafwa sin lust dheraf, att skogen förfares, står och ruttnar neder, förr än dhe för goda ord och penningar något dheraf updraga dhen nödstäldta. Nu i anseende dhertill, att nöden har ingen lagh, uthan dhen, som ond är, är både rätt och skiäligt, at om dhen, som tränger till, hjelper sig, huru som han kan bäst, at hans straaff blifwer dhet lindrigaste. Nu nekar iag inthet till, att dhet icke är een åthskildnad emellan dhet, at olofwandes hugga i een skog, och bårttaga dhet, som egaren har låtit hugga, men lijkwäl inthet större, än att differencen består uthi dhet arbete, som egaren dheruppå har anwändt. Föördhenskull att commensurera straffet med een sådan förgrijpelse, håller jag oförgrijpeligt före wara säkrast, nämbl. at een sådan betahlar först materialierne effter giängse markgång, 2:o arbetet och omkostnaden, som egaren dherupå anwändt att hugga dhet, 3:o att han dhet låtit föra uhr skogen, 4:o hwilken betahlningh ökas, om egarens byggningh eller något annat angelägit dherigenom studtzar, så mycket hans interesse dheruthi verserar, 5:o med 6 à 10 daler s:mt för olaga åwärkan, 6:o med rättegångsexpenser, om han godwilligt intet betahlar sin brått. Men att een sådan förgrijpelse skall kunna exagereras högre, så at dhet och skall blifwa capital, kan iag inthet see något skiäll eller orsak till.

Cap. 7. Om bedrägerij, fals och flärd. Tillförende är sagdt om grofwa tyfwar, som afsijdes och i mörckret, dher ingen blifwer dhem [ 453 ]warhse, bårtstiähla een annans egendom. Af dhetta capitel handlas om ingenieuse tyfwar, som stiähla om liusa dagen och för alla mans ögon så behändigt, at om dhe skiönt dhet seer, kunna dhe dhet dock icke förstå, förr än dhe lära med sin skada efteråth. I hwilken consideration sådana tyfwar uthan twijfwel ähro dhe största och skadligaste, ty 1:o för een nattetiuf kan een achtsam huusbonde med bohmar och låås bewara dhet han eger, men intet för een, som brukar fals och flärd; 2:o een nattetyff förseer sig allenast med dhet, att han grijper till med annars egendomb, men en falsator ökar och graverar sin stöld och tyfwerij dher med, att han dristigt tahlar lögn och bedrager, hwarföre straffet och för sådanna så bör proportioneras, att dhet uthi några måhl bör wara hårdare än för een nattetyff. Om hwilket, at iag underdånigst några påminnelser må gifwa wid handen, håller iag oförgripligen före, att flere species falsi uthi dhetta capitlet och med sine sehrskildte straaff, efther som dhe äre grofwa, mehr eller mindre, som är: den, som slåår falskt mynth, betahle skadan och straffes till lijfwet; dehn, som klipper och förringar myntet; dhen, som sällier twänne ett; dhen sigh gifwer annat nampn, brukar falskt wapen och sigill, att dhermed missfirma, förolämpa och skada een annan, bethale skadan, häraf är tijmad, och böte hwar och een af dhem ähreröriga böter, så mycket som tyfwer må hängias före 60 daler. Men dhen, som brukar falskt nampn, wapen och sigill att befordra och hjelpa sig uhr nöden med, dhen, som gifwer uth mynt, som han wet wara falskt, den, som sällier siuuk, lahm och lytt fä, hofwat eller klöfwat, i staden för hellbregda, den, som i handel brukar falskt mått och wicht, bethale halfparten emot ofwanberörde med 30 daler. Alla ofwanberörde och dylika flehre håller iag oförgrijpelig före, att dhe böra betahla skadan, som dhe igenom sin fals och bedrägerij förorsakat hafwa, och ofwan uppå böta så mycket tyfwer plägar hängias före 60 daler. Dhen, som liuger och dichtar på sigh någon siukdom, eller att han råkat för elldswåda, siöönööd, fienden etc., på dhet han må drijfwa omkring i landet och bedraga allmosa till sigh, dhen, som uptager och till sig practicerar een annars wäxell, eller och igenom falska wäxlar någon bedrager, den, som lockar någon att gifwa sigh fallskt wittnesbörd tillika med dhen sigh tubba och locka låter, den, som bär och lägger barn för een annans port, i een annans huus eller gård, den, som skrifwer passqwill, tillika med dhen, [ 454 ]som dhet publicerar, icke mindre än dhe, som uti ofwanbemälte 7 capitel af projectet § 2 och 4 nämbnas, nembl. dhe, som förfalska godz och förfalskat godz wetterligen sällia, hwilka och 12 daler eller 40 dalers straff synes wara allt för ringa, uthan at dhe böra mista dhen förfalskade wahran och straffas med infame böter, som ofwan förmält är.

Cap. 8 § 4. Giöre sigh uhrtiufwer med lysningswittne och sielfsins eede. Här synes eeden wara onödigh, när swaranden kann med laga wittnen sig förswara, hwilket wittne, at dhet inthet må wara suspect, bör swaranden dhet skrifteligen uthtaga genast, som dhet på kyrckiowallen låtit uplysa, till dhet ringesta af 2:ne trowärdiga, som dhet åhörde, underskrifwit.

Till ofwanberörde måhl, är min underdånigste mening, att ett capitel ännu bör följa om nijdingswerk eller sådana missgierningar, som ingen menniskia begår uthan dhen, som är extreme malitieus, öfwergifwen, argh och ondskefull, såsom om någon dräper een såfwande, simmande, item dhen, som är blått och naken, item een annans små barn, item lama, eenhändiga, ållderbrutna, siuuka, bundna, eller och på något annat sätt så förhindrade, att dhe intet kunna giöra något motwärn etc., hwad straff alla sådana förtiena.

Item dhen, som slår eller sargar, fast icke dödeligt, någon af ofwanberörde, hwadh straff een sådan bör hafwa. Hwartill komma dhe mindre nijdingzwärk, såsom om någon i mening att giöra skada hugger sönder eens wärketyg, åkerredskap, böcker, räkningar, gewähr, bååth, fiskedon etc. för honom, som sådana saaker till sina nähringsmedell nödwändigt behöfwer, item hugger undan, barklöper eller elliest med knijf eller yxa skadar icke allenast eens bärande trään uthi eens stängda trägård, uthan och skogsträän, som man planterar kringom husen, på gator och annorstädes, som icke allenast ähre en ögnefägnad för dhen, som dhem äger, uthan och landet till gagn och prydnad. Item dhen, som skiuter eller bårttager diuur, som af wilde äre blefne hemtambde, såsom ellgar, hjortar, rågietter etc., item allehanda slags fuglar. Item dhen, som på något styggdt maner illa medfarer een annars creatur, såsom till exempel: dhe äre fundne, som hafwa tagit hästtagel och bundit om tungan på hästen eller något annat creatur, hwaraf dhet halft tråånatz och tåårckatz hårt, förr än egaren kunde weta, hwad dhet fattades, hwartill kunna sättias [ 455 ]ännu många flere sådanna, och med exemplariskt straff beläggias, som dhe efter ondskan och argheten, som dherunder verserar, hafwa förtient. Ty om sådanna skola blifwa ansedde allenast med sådana böter, hwarmed dhen orättlijdande blifwer skadelös, är straffet för missgiärningsmannen alt för ringa, så att han dheraf inthet blifwer förbättrad, uthan många resor förwärrat.

Där synes oförgrijpeligt uthi dhenna balken desidereras, nembl. om swalg, drickenskap och dubbel. Om man anseer, huru troligh wår Herre Christus oss wahrnar ifrån swalg och dryckenskap, att han och räknar dhen odygden för een sådan synd, som är een menniskia wid hans tillkommelsse aldra skadeligast, troor iag wähl, att för Gudh siälfwer dhen synden räknas så stoor som att synda emot dhet siunde budordet: du skall icke stiähla, hwarföre om man jämbwähl in foro soli wille räkna dhenna odygden ibland missgiärningar, torde dhet förmodelig tienia, icke allenast att afskräckia dhem, som dher till ähre benägne, uthan och befordra dhet allmenna bästa, cuius interest, ne qvis sua re mala utatur. Anbelangande straffet, hwar med een sådan bör beläggias, torde wara nog, att dhen sig så öfwerlastar, att han på wägar, gator och gränder skrijker och ropar eller älliest som ett wijdunder för folcks ögon, inthet kan bära och wägleda sigh, att en sådan första och andra gången bör åthwarnas, men tredie reesan blifwa ansedd för dhen, som i hederlig folckz samqwäm inthet bör lidas, mindre att betroos om något embete. Blifwer någon offtare härmed beslagen, sättes i tuchthuuset att arbeta een månad, 2 eller flehre. Skulle sådant inthet hjelpa, att een sådan blifwer ansedd för mindre man och hwarken tingzbär eller wittnesbär. Att dhen, som af sin lösa eller fasta egendom, som han erfft har, dubblar till zoo daler sm:t, måtte sättias een curator i händer, som administrerar hans medel, och dherföre hwart åhr giör räkenskap för dhess närmaste skyldmän, och för een sittiande rätt, intill dhess slösaren gifwer ett säkert prof om bättringh, då han mot borgen skulle få stiga till sin egendom igen. Dhen, som åthwahrnat tree resor framhärdar att slösa och dubbla, straffas med arbete i tuchthuuset.

Att ingen må hafwa macht, såsom een rättmätig fordran, kräfia något emoth dhet, som på spehl är wunnit.

Eders Kongl. Maij:ts allerunderdånigste och troplichtigste undersåte och tiänare

Gabriel Duhre.


[ 456 ]

38. Utlåtande från Södermanland.

Missgerningsbalkens fieerde deel om tiufwerij.

Cap. 1. Den, som förste eller flere gånger stiäl.

Ad § 2. På landet är icke allestädes lägligit til fengelse eller trälarbete, icke heller lärer målsäganden, som tilförene lidit skada, gerna willia förskiuta til tiufwens underhåld, emedan han sitter inne, derföre skulle det mycket contribuera, att både tiufwen kunde fullkombligen fulgöra det, hwartil han blifwit dömbd, jembwäl målsäganden blefwe förnögd, der således kunde stadgas, att den, som eij orkar gälda och böta, måtte sådant med arbete aftiena wid stora grufwor, bergswärk eller slike publiqve werk, hwarest och tiufwarne bäst uthi förwahr hållas kunna, så att målsäganden deraf sin betalning hade att ehrhålla. Elliest är ock att observera, om icke straffet bör skerpas, när tiufwen icke kan betala eller åtherbära stölden.

2. Såsom wid häradstingen icke altid är 80 man tilstädes, warandes stundom och wid sombliga tingställen allenast 30 eller 40 man, almogen och icke kunna uthan stor olägenhet i slijka tilfällen sammankallas, kunde gatuloppen proportioneras effter som manskapet är mehr eller mindre til; härwid kunde och infalla det dubium, der en sakfälter orkar botum til helften, 2/3 eller mehra, om det först skal exeqveras, och han sedan plickta med gatulopp för det, som brister, eller om han altid skal plickta corporaliter, när han alla böterne ej præstera kan.


Cap. 2. Om flere tilsammans, eller och om öfwermaga stiäl,

sampt om bodrätt.

Ad § 4. Wid det, som här om bodrätt förmäles, skulle och kunna definieras och uthsättas, huru den, som i sådant fall colluderar med hustru och barn eller dem bedrager att undandölia för mannen, straffas bör, emedan sådant likmätigt den nu brukelige lagen, Köpmb. L.L.. cap. 4, sådant förbudit är.

2. Det händer offta, att när man begådt någon stöld, då han warit öfwermagi, plägar sådant honom tilwijtas, sedan han mogen man blifwen, derföre det wore nödigt, det exprimeres, att så länge en öfwermagi icke 3 gånger försedt sig, och kommer att straffas som [ 457 ]tiufwen, bör han och eij tiufwer nembnas, lijkasom det och skulle uthsättias, om det bör wara lijka straff med förste och andre gången, när öfwermaga 3:dje gången stiäl under 8 daler s:mt.


Cap. 5. Om stöld på konungens slott, huus och gårdar.

Ad § 1. I de fall, när tiufwen böter fembdubbelt, synes och corporalstraffet böra i anseende dertill skärpas och lijkmätigt cap. 1 reguleras effter stöldens wärde, för att densamma motte sittia längre i fengelset, eller på annat sätt hårdare afstraffas än den, som elliest stiel under 10 daler s:mt.


Cap. 6. Om kyrkotiufnad.

Ad § 2. Här kunde komma i consideration, om slijka saker, såsom kyrkones bibel och handbok med hwad mehra, som der upräknas, bestiälas uthom Gudz huus, hos prästen, klockaren eller någon annan, huruwida een sådan för högre än annan tiufnad straffas bör.


Cap. 7. Om bedrägerij, falsk och flerd.

Ad § 3. Wid denna § har man sig referera skolat uppå det, som uthi Missgerningsbalkens första deel cap. – § – anfört är.

Ad § 6. Påminnes underdånigst, om icke den, som annars bref upbryter, straffas må med ährerörige böter såsom för annan tiufnad och dertil med upfylla skadan, som igenom upbrytandet kunde tilfogas. Här kunde och tilsättias, huru den skal straffas, som under wägen postpaqvetet öpnar.

Underskrefwet af
Herm. Flemmig.
C. Kebohm.
Welt.


34. Utlåtande från B. Dannerbergh.

Såsom iagh för särdeles hinder icke kommer effter högwälborne herr landzhöfdingens befallningh att bewijsta sammankombsten medh wälborne herr lagman och de andra herrar häradshöfdingar samt borgmästare och rådh angående öfwerseende af dee nijdhsände balkar, altså har apart och skriffteligh iagh welat öfwersända mine underdån-ödmiukeste och oförgrijpeligaste påminnelser.


[ 458 ]
Först wijdh Missgiärningzbalcken om hoor och

skiörlefnadh sampt oloflig beblandelse.

1:mo. Anlangande dee missgiärningar, som bedrifwas af upsåth och berådt modh, onska och wanart, som till exempel! grofwe hoor, så tyckes oförgripeligh straffett på sådant icke wähl kunna sättias i penningaböter, hälst effter detta straff straffar så olijka, ty dee rike och förmögne kienna intett däraf och dee fattige och medellösa alt för myckett, och synden lijkwähl är lijka stoor, så för den fattige som rijka, och altså lijka brått förtienar lijka straff, så att hwadh i den 4 § förmäles, tyckas wara efftertänckeligit, där som står, att någon dehl af den bråttliges ägendomb skall i stället för böter anslåes; fördenskull synnes oförgrijpeligh, att sådanna hoordombz synder, när dee för skiählige orsaker icke blifwa medh dödzstraff belagde, att dee utan anseende till pärsonens hwilkor medh corporligit straff blifwa afstraffade, så att den, som böta kan och will, intet blifwer för dee ofwantalde skiähl tillåten; mindre icke lösn ifrån ett sådant straff proportioneras effter hwars och ens ståndh, wilkor och lägenheet, så att straffet kunde i det närmaste blifwa öfwer alla lijka, på hwilken händelse den, som af hederligare condition och större förmögenheet wara kan, effterlåtes medh en till dess förmögenheet lempadh penningesumma sig ifrån kroppsstraffett befrija.

2:do. Såsom i förmåga af Gudz lagh 22 cap. utij andra Mose book vers. 16 och 17, att den, som låckar en jungfru till lägersmåhl. han skall gifwa henne hennes mårgongåfwa och samma gåfwor utij det 7:de cap. Gifftmålab. determineras skola wara siättedehlen af ägendomen, när när man dör, synnes fördenskull oförgrijpeligen, att en sådan mökränkare, äfwen, när för rätten om lägersmåhlet dömes, han ock genast måtte tilldömas mårgongåfwan, uthi hwad och huru stoor den wara skall, utgifwa, emedan det hehl owist wara kan, hwar en sådan wijdh sin dödzstundh är tillfinnandes, des utan hwilken af det bägge den andra öfwerlefwer, kunnandes och innan dess dödzstundh dess ägendomb antingen förbättratt eller förminskatt blifwa.

3:to. Tyckes och oförgrijpeligen, att något wisst måtte utsättias, hwadh den, som någon lägrar och barn aflar, måtte till barnetz uptuchtan och fostran gienast uthgifwa, hälst effter wijdh afbidande af den tijden, som här tills brukelig warit, mångahanda händelser sig kunna tilldraga, såsom dödzmåhl, bortrymmande, fattigdomb etc.

[ 459 ]4:to. Om någon gifft eller ogifft råkade att lägra sin hustrus syskonnebarn, hwadh plicht på sådant föllia borde, effter man härom ingen klar lagh hafwer, om i anseende att man och hustru äro ett kiött, hustrunes syskonebarn considereras som mannens syskonebarn, ex eo argumento, att qvo gradu prohibita sunt matrimonia in consangvinitate, eodem etiam in affinitate; deinde qvoto gradu qvis conjunctus marito in consangvinitate, eodem gradu conjunctus est uxori in affinitate et vice versa; och fördenskull böra plichta effter straffi ordningens 2 punct hwartera 80 dahler; eller ock som Hans Kongl. Maij:tt förmedelst dess anno 1680 d. 30 december publicerade förordningh om dee utij skylldskap förbudne leder gifwitt den nådige decision, att ingen annan gradh utij skylldskapen till ächtenskap skall förbuden wara, än allenast secundus gradus lineæ æqvalis, som är emellan syskonebarn, så att utij alla andra grader ächtenskap må tillåteligit wara, et super conseqvens, att lägersmåhl utij dee öfrige grader allenast medh poena arbitraria beläggas, och således desse plichta effter allmen lagh och praxis som oskyllde pärsoner.


2:do Wijd Sårmålabalcken.

3:die cap. 3 §. Der någon blifwer slagen och bastonerad från hufwudet och öfwer hela ryggen, så att kråppen blefwo utij en blånadh och blowijte, hwilket man offta har exempell på, huru då wijdh sådan händelse sådant bör resenteras och afstraffas, hälst efter man intet kan wetta tahl på blånaderne.

Om slagzmåhl på sielfwa kyrckiogården skall æstimeras högre än utom kyrkiogården på kyrckiowägh?

Skulle någon upsättia för annan i mörkrett skrämsla eller förkläda sigh en annan därmedh att skräma, och af en sådan galenskap timade olycka, antingen till lijf eller ledamöter, på hwadh sätt det hälst skie kunde, om icke på sådant borde oförgrijpeligen straff införas?


3:tio Wijdh Edzörsbalcken.

17 cap. 2 §. Såsom den där höö och rågstack, icke giör så stoor skada, som den där bränner by och bonde och lijka straff lijkwähl äfwen pålägges den, som det förra bedrifwer, som det senare; altså tyckes oförgrijpeligen, att straffet proportioneras effter giärningen och dess werde.

[ 460 ]20:de cap. 2 §. Tyckes oförgrijpelig något wist straff skulle utsättias för dem, som slåå sine swärföräldrar, äfwen och stiufförälldrar.

Angående edzöresstraffett, så synnes det böra wara lijka, så på landet som i städerne, antingen då till en wiss summa penningar eller ock som det för warit hafwer.

Desse mine enfalldige tankar och allerödmiukaste påminnellser submitterar jagh i underdån-ödmiukheet Eders höggreflige Excellence och den till lagens reviderande allernådigst förordnande högl. Kongl. Commissionens nådh- och höggunstige wälbehagh och wijdare ompröfwande, hafwandes för det öfrige icke något wijdh dee andra i nåder nidsände balkar att påminna.

Bogesundh den 21 october 1696.

B. Dannerbergh.
Häradshöfdinge i Elfsborg: lähn.


35. Utlåtande från Alingsås.

Allerunderdånigst och oförgripeliget memoriale.

1:o. Tyckes oförgripeligen at wedh alle dhe puncter uti desse ballcker, dher något straff wedsätties, som medh rijsslijtande, fängellse wedh wattn och brödh, gatulopp, förwijsande af landet sampt penningeböter, dher icke något wisst qvantum utsatt är till dommarens säkerheet, slijkt ännu tillsättias kundhe, eller medh tydeligare och fulle ordh dommaren anbefallas måtte, effter omständighetens beskaffenheet dherutinnan at arbitrera.

2:o. Dhet förefaller åthskillige händellser uti desse ballcker, däräst om gatulopp, rijsslijtande och fängellse förmäles, men för dhomhafwande på landet ingen förordningh och anstallt giordh är, ty förfrågas, hwem slijke personer emellertijd underhålla skall, när mållsägandhen och dhen bråttzlige siällfwa dhet intet förmå, item hwem dhem wackta och förwara skall.

3:o. Emädan wedh tingzrätterne alt för stort missbruk medh appellation skier, at dheruti alldeles inte mått hållas uti civilsaker, ty hemstelles allerunderdånigst till betänckiandhe, om icke någon wiss summa, såsom wedh andre rätter, hwarundher intet appelleras borde, uthsättias kundhe.

4. Wedh häradz- och lagmanstingen wele jämbwäl parterne [ 461 ]ingen åthskillnadh göra uti wädiande, utan sökia dhet at åthniuta bådhe uti civil- och criminalmåhl uthan åthskillnadt, ty förfrågas allerunderdån- ödmiukeligst emot hwilke injuriæmåhl[5] egänteligen wädias må?


Uthi Högmåhlsballcken.

1:o. Synes jämbwäll kunna inryckias "något om dheras straff", som ställa sig belängdhe, döfwa, blindhe eller dumbe för winning skull, item om dhem, som anten stympa sine egne lemmar eller sine barns, på dhet dhe sedan medh tiggiande sig skola kunna föda eller solldatetiänsten undwijka.

2:o. Om icke straffet kan proportioneras emällan dhen, som bränner by och bonde, och dhen, som bränner ens höö eller sädesstack i skougen?

3:o. Om swärförälldrar böra wara i lijka respect medh siälffwa förälldrarne?

4:o. Om samma respect expirerer, när man eller hustrun dhöör.


Uti Skiörlefnadzballcken.

1. Om dhen, som slår sin hustru, at hon blijr fånot.

2. Om dhen ena maken ställer sig så illa emoth dhen andra, som blödhsinter är, att den däröfwer råkar i swårmodigheet?

3. Om dhen ena maken för sin oförmögenheet skull tillåter dhen andra och rådher honom att giöra hoor.

4. Om någon bortförer och besofwer en förlofwat jungfru.

5. Huru stor en kränckt möös morgongåfwa skall wara.

6. Om någon uti dryckenskap lägger sig när en annars hustru och menar dät wara sin egen.

7. Om tiänare wålldtager sin matmoder eller matmoders dotter.

8. Om dhem, som gifwa anledningh till wålltagning eller hiälpa dher till.

9. Huru dhen bör straffas, som will wålltaga någon, men blifwer hindrat sitt onda upsått at fullföllia.

10. Om man aflar barn uti lönskaläger och dässe folck giffta sig sedan en gångh eller flere medh andre och taga hwarannan sedan, huru tå thet barnetz arff skall wara.

[ 462 ]11. Om thet barns arff, som aflas uti wålldtagningh.

12. Om söner eller döttrar hiällpa sin fader eller moder at dräpa dhen bråttzlige, när de beträdas medh hoor wedh ferska giärningh.

13. Om theras straff, som låtha lega sigh eller lega andra at påtaga sig skullden för hoor eller lönskaläger.

14. Om fader eller broder blåtter sin systers eller dotters kropp eller tager skamlige tak.

15. Om någon narrar annan at dricka sig drucken, på dhet han sedan må bedraga den same till otuckt.

16. Om någon förkläder sigh och skrämmer hustru, at fostret förgås.


Wedh Tiufwaballcken.

1. Om och huru wijda däss straff kan lindras, som för kiölld skull stiähl något att skyla sig medh, eller något att stilla sin hunger medh.

2. Om dhen, som anklagas för tyfwerij och dömmes at befria sigh medh eedh, men fälles åth dhen, då medh de ordinarie eller extraordinarie böterne skall anses?

In genere faller jämwäll in att fråga, om medh dhe saker, som icke ähre capitale, eller och dher icke, qvæstio facti ware wedh nedre domstolarne [?], utan att dhermed hindra höga Kl. rättens högwichtige ehrender, straxt kunde skrijdas till execution och dommen winna sin laga krafft och wärkan.

Och emedan Hans Kongl. Maij:tt allernådigst lämbnat hwar och en part uti Rättegångzprocessen af den 4 julij anno 1695 godh tijdh att betäncka sigh, om han sin saak så beskaffat finner, att han orsak hafwer att wädja emot rätternas dommar eller eij, ty synes häreffter åth, dhet hwar och een sådant också effterkomma bör, och icke beswära executoren med sine skiähls skiärskodande, sedan han sina laga fatalier försutit, på det icke executorernes och domarnes embeten måtte blandas och confunderas, mången och mycken mehn uti sin rätt dherigenom, och medelst executionens uppehåldh må komma att lijda, emedan executionen studza måste, till dhes landshöfdingarne och gouverneurerne häradzhöfdingarnes förklaringar innhämptat, och lijkasom uti een extraordinarie instans skiärskodat.

Actum Ahlingzåhs den 31 octob. anno 1696.





  1. Memoriale. 1. Såsom för detta är godt funnit uthi titlarne aff dhe allaredan uthferdade och öfwersedde civilsakerne att beholla det ordet balck, altså kommer och nu i betrachtande, om icke samma ord balck äfwen och uthi criminalsakerne skal brukas kunna, så att det kunde nempnas Högmåhlsbalck, Edzöresbalk, Dråpmåhlabalk etc., eller om criminalmåhlen skulle anföras under een generaltitul af Missgerningzbalck, och sedermehra derpå komma att föllia 1. om högmåhl och edzöresbrott, 2. om dråp, 3. om hoor och lägersmåhl, 4. om stöld och bedrägerij etc.
    2. Angående straff och penningeböther, så ehuruwähl Kongl. Commissionen sådant i desse balker uthfört, så ställes icke des mindre under betänkande: § r. Om i stället för marker, som i förra lagen finnes, nu motte sättias daler eller annorlunda. § 2. Huru stora lifzsakz- eller mansböther wara skole, enär någon för lindrande skiähl skuld blefwe benådat med lifwet, och om bötherne skole wara lijka i alle sådane måhl. § 3. Om icke uthi ährerörige saker een wiss och serdeles penningeboth uthsättias motte, som eij till andre måhl fogas må, på det man rätteligen wetha motte, hwilka böther ährerörige äro, och känna dem, som för sådane böther komma att häffta. § 4. Om edzöresstraffet på landet må wara lijka som förr eller om den i staden må blifwa een wiss boot, såsom 150 daler, och på landet dubbelt, eller lijka med mansbooth. § 5. Om för ett brått, som med lifwet benådas, må sättias böter, och i des brist lijka straff, eller om dhe ogärningar, som härkomma mehr af list, argheet och wahnart, såsom grofwe hoor, stöld, falskheet, bedrägerij, försåth etc. må hafwa sitt wissa corporliga straff, såsom gatulopp, rijsande för kååk etc., uthan anseende till persohnen och eens förmågo, och twertom dhe fehl och brott, som förekomma mehr af argheet, oförstånd och hast, såsom slagzmåhl, lönskeläger, oqwädensord etc. må med böther allena beläggas, och i des brist med arbete, fängelse och slijkt. § 6. Hwad proportion må wara emillan böther och arbete, fängelse, gatulopp eller rijsande. S 7. Huru måhlsäganden må sin förnöijelse serdeles för skadan niutha, när böther eij finnas: om den sampt bötherne må med arbete, tienst etc. först fyllas.
  2. Jfr lagtexten Bd IV s. 394.
  3. Memorial uppå någre punkter, som wedh Missgiärningzballken angående hoor och olofligh beblandellse synes wara att påminna, och hemställes wederbörande domstolar, att gifwa sine betänkiande öfwer, huru wijda dhe böra i lagen anförde blifwa. 1. Ad cap. 1. Medan en möö, som blifwer låckat till lönskeläger, lijder till sin heeder och åhra, föruthan dhet beswär, hon måste uthstå medh barnetz födzell och upfostran; i dy ställes under betänckiande, om hon icke må förste resan förskonas för wärldzligit straff och bööter, hälst emädan lagen icke hafwer sådane något straff försatt, men dhen, som andre gången åtherkommer, niuter intet skonsmåhl. – 2. Ad cap. 4. Ställes under betänkiande, om icke wedh slutet af § 2 kunde uppreepas sådanne omständigheeter, som straffet lindra må, nämligen 1:o om någon ächta maaka af ondsko och argheet dhen andra öfwergifwit; 2:o om mannen hafwer många åhr bårta warit på tågh och resor i cronones tienst; 3:o om dhen ena är rymbdh och dhen andra sitter qwahr; 4:o om dhen ena makan medh besmitteligh siuukdomb wore behäfftad; 5:o om dhen ena makan wore impotens; 6:o om dhen ena maakan beder för dhen andra, och will taga honom eller henne igen. – 3. Dher hoos ställes under betänkiande, om icke desse mitigantia iämbwähl kunde hafwa rum wijdh cap. 3:m angåendhe eenfalt hoor, emädan sådanne casus dher och kunde förfalla. – 4. Ställes jämbwähl under betänkande, om icke uti grofwa, och af berådt modh begångna synder, såsom den dher andre och tridie gången begår eenkelt och dubbelt hoor, den bråtzlige må i stället för wiss summa penningar, bötha en wiss dhehl, anten 50:de eller 30:de dhehlen af sin egendomb, alldenstund då dhen andra sig förseer dhen förmögne elliest icke synes hafwa nogh straff, eller wäl proportionerat plicht, emot dhet dhen oförmögne undergå skall. – 5. Item hwadh för medium in genere uti missgerningar skall tagas till böterne, hwareffter sedan alle måhl in specie kunna proportioneras.
  4. Af detta betänkande finnes i behåll endast följande fragment: – – – ut per singulos ictus se mori sentiat. Hwartil kommer 4:o att een menniskia är dhet aldra ädlaste ibland alla creatur, skapat effter Gudz beläte, till odödeligheeten och med Christi blood åtherlöst, att således emillan een menniskias lijf och förgiengeliga rijkedomar ingen proportion är, eller blifwer. Hwarföre år wähl wärdt, att när lagen om tyfwars afstraffande nu skall stadgas, att straffet med sielfwa missgiärningen således må blifwa proportionerat, att man dherwid har dhet fembdte budordet för ögon: Du skall icke dräpa. Hwilket förmodelig hända torde, om man uthaf dhe många och emot sig strijdande menniskiostadgar och lagar, som iag nu har upräknat, tager ett medium till bemälte straff, således att föruthan dhet stuhlna godzet een tyff effter dhen Mosaiska och the Atheniensers lagar poena dupli betahlar dhet stuhlna godzet med dess dubbla wärde, icke med lijfwet, uthan med penningar, eller och – om dhe eller dhess wärde inthet finnas – med trähldom, så att tyfwen i bojor och band må trähla för sijna böter, så länge han dhen yttersta skiärfwen har betahlt. Effter såsom ock wid dhetta tillfället iag alzinthet twijflar, att posteriteten ibland många andra härliga och nyttiga tingh, som i Eders Kongl. Maij:tz regementztijd äre brachte på banen, och så lährer tillägna Eders K. M:tt dhess wählförtienta låf och beröm i dhenna måttan; att i dhet stället man för dhetta här och dher i landet har sedt ynckelige spectacel på dhe i galgarna uphängde menniskiekroppar, att Eders Kongl. Maij:tt i dhen staden hafwer nu een god tijd bårtåht låtit föra dhem i slafwerij till Marstrand, som sigh med tyfwerij försedt hafwa. Skulle och sådanna här effter blifwa brukade på galäijor, som på åthskillige orter gå emellan städerne här i landet, heller och älliest blifwa till dhem, som dehras arbete behöfwa, bårtsållde till trälar, torde och sådant wisserligh hafwa sin nytta med sig. – Anbelangande medium att proportionera dhe missgiärningar, som härflyta af okyskheet och een oordentelig bränna, som är om dubbelt och enckelt hoor och löndskeläger etc. hafwer iag på sitt behöriga rum nembl. ad titulum om hoor och skiörlefnad, gifwit wijd handen hwad om dhem iagh underdånigst hafwer att påminna, hwar på iag mig ock nu refererar.
  5. Ursprungligen: criminalmåhl.