Fjärran från vimlets yra/Kapitel 07
| ← Sjätte kapitlet |
|
Åttonde kapitlet → |
SJUNDE KAPITLET
Igenkännandet — En blyg flicka
Bathseba drog sig tillbaka i skuggan. Hon visste knappt om hon skulle känna sig road över det sällsamma sammanträffandet, eller oroad av dess brydsamma beskaffenhet. Här var rum för något litet medlidande, och även för en helt liten smula belåtenhet: det förra gällde hans öde, den senare hennes eget. Försagd var hon inte, och hon påminde sig Gabriels kärleksförklaring i Norcombe endast så till vida, att hon märkte, att hon nära nog hade glömt den.
»Ja,», mumlade hon, i det hon tog på sig en värdig min, och åter vände sig till honom med något stegrad färg på kinderna; »jag behöver nog en fårherde. Men —»
»Han är nog rätta mannen, värdinnan,» sade en av byborna helt lugnt.
Övertygelse fostrar övertygelse. »Ja visst är han väl det,» sade en annan i avgörande ton.
»Rätta mannen, det är han, förvisso,» sade en tredje hjärtligt.
»Nog är han det, alltid!» sade en fjärde med iver.
»Nå säg då åt honom att tala med fogden,» sade Bathseba.
Nu var allt praktiskt igen. Det borde ha varit en sommarafton för att mötet skulle kunnat få sin rätta romantiska färg — och så borde det ha ägt rum i ensligheten.
Fogden utpekades för Gabriel, som behärskade den hjärtklappning, som vållats av upptäckten att denna Astarte, varom så underliga rykten voro i svang, endast utgjorde en modifikation av hans högt lysande och dyrkade Venus, samt drog sig tillbaka med fogden för att tala med honom angående de nödvändiga preliminärerna vid städseln.
Branden framför dem falnade ner. »Hör nu, karlar,» sade Bathseba, »ni behöver litet förfriskningar efter det här extra arbetet. Vill ni komma med till gården?»
»Vi skulle nog tugga en bit och svälja en klunk i bra mycket större frihet, fröken, om ni skulle vilja sända det till Warrens malthus,» sade skarans ordförande.
Bathseba red sin väg bort igenom mörkret, och männen gåvo sig av till byn i grupper om två och tre — Oak och fogden lämnades ensamma kvar vid bingen.
»Nå,» sade fogden slutligen, »då är allting klart då, skulle jag tro, så att ni kommer till oss; och då drar jag mig hemåt. God natt på er, fårherde.»
»Kan ni skaffa mig kvarter?» frågade Gabriel.
»Det kan jag nog inte, sade fogden och gick förbi Oak såsom en församlingsmedlem gör en lov förbi kyrkhåven då han inte vill lägga någonting i den. »Om ni bara vill följa landsvägen tills ni kommer till Warrens Malthus, dit de alla har gått för att få sig en matbit, så talar nog någon om var ni kan få ett ställe att sova på. God natt på er, fårherde.»
Fogden, som visat denna nervösa motvilja mot att älska sin nästa såsom sig själv, gick uppför backen, och Oak vandrade vidare fram till byn, alltjämt lika häpen över sitt sammanträffande med Bathseba, glad över att vara i hennes närhet, och överraskad över den snabbhet varmed den oerfarna flickan från Norcombe hade utvecklats till den kallblodiga kvinna med den lugna överblicken, som hon nu visat sig vara. Men vissa kvinnor behöva blott ett tillfälle för att visa att de kunna fylla de krav som tillfället medför.
Tvungen att till en viss grad vakna upp ur sina drömmerier för att få reda på vägen, nådde han fram till kyrkogården och gick runt dess mur, där flera gamla trän växte. En bred gräsvall kantade den, och bullret av Gabriels steg dämpades av dess mjukhet, till och med vid denna vissnandets årstid. Då han kom mittför en stam som tycktes vara åldringen bland dessa åldringar, varseblev han att en skepnad stod bakom den. Gabriel avbröt icke sin vandring, och inom ännu ett ögonblick råkade han sparka till en lös sten. Bullret var tillräckligt för att oroa den orörliga främlingen, som spratt till och därefter antog en obekymrad hållning.
Det var en smärt flicka, tämligen tunt klädd.
»God afton på er,» sade Gabriel vänligt.
»God afton,» sade flickan åt Gabriel.
Rösten var oväntat behaglig; det var en lågmält blid klang som tycktes röja någonting romantiskt, vilket är vanligt i beskrivningar, men sällsynt i verkligheten.
»Vill ni vara så snäll och säga mig om jag är på rätt väg till Warrens Malthus?» återtog Gabriel, först och främst för att inhämta upplysning, men även för att få njuta mera av musiken.
»Alldeles rätt. Det är där nedanför backen. Och kan ni säga mig —» Flickan tvekade och fortsatte sedan: »Kan ni säga mig hur sent de håller öppet på värdshuset ’Bockhuvudet’?» Hon tycktes ha blivit vunnen av Gabriels vänlighet, liksom Gabriel blivit det av hennes tonfall.
»Jag vet varken var ’Bockhuvudet’ är, eller någonting annat om det. Tänker ni på att gå dit ännu i kväll?»
»Ja —» Kvinnan tystnade igen. Det fanns ingen anledning att fortsätta att tala, och det faktum att hon tillade någonting mera tycktes bero på den omedvetna önskan att visa bekymmerslöshet genom att göra en anmärkning, vilken vanligtvis röjer sig hos de rättframma när de äro ute på smygvägar. »Ni är visst inte från Weatherbury?» sade hon, försagt.
»Nej det är jag inte. Jag är den nya fårherden — har just kommit hit.»
»Bara en fårherde? — ni bär er nästan åt som en farmare.»
»Bara en fårherde,» upprepade Gabriel med ett dovt och avgörande tonfall. Hans tankar voro fästa vid det förflutna, hans ögon vid flickans fötter; och först nu märkte han att där låg något slags bylte. Hon märkte törhända riktningen av hans anlete, ty hon sade bedjande:
»Ni talar väl inte om i socknen att ni har sett mig här, säg? — åtminstone inte på en dag eller ett par?»
»Jag skall inte tala om det, om ni ber mig låta bli,» sade Oak.
»Tack,» svarade flickan. »Jag är ganska fattig, och jag vill inte att folk skall få veta av mig.» Sedan tystnade hon och ryste till.
»Ni borde ha tagit en kappa på er, en så här kall natt,» anmärkte Gabriel. »Jag skulle råda er att hålla er inomhus.»
»Nej, nej! Har ni någonting emot att gå vidare och lämna mig här? Jag tackar så mycket för vad ni sade.»
»Jag skall gå då,» sade han, men tillade tveksamt: »Eftersom ni inte har det bra, så vill ni kanske ta emot den här smulan av mig. Det är bara en shilling, men det är allt vad jag har kvar.»
»Jag tar den nog gärna,» sade den främmande tacksamt.
Hon sträckte ut sin hand, och Gabriel sin. Då de famlade efter varandras händer i mörkret för att ge slanten och ta emot den, inträffade en liten händelse som röjde mycket. Gabriels fingrar snuddade vid den unga kvinnans handled. Pulsen slog intensivt, med en tragisk skälvning. Han hade ofta känt samma snabba, hårda pulsslag i ådrorna hos sina lamm, då de blivit jäktade. Det tillkännagav en alltför stark påfrestning av en livskraft som, att döma av hennes växt och hållning, redan i sig själv var alltför ringa.
»Vad fattas er?»
»Ingenting.»
»Någonting är det nog ändå?»
»Nej, nej, nej! Tala bara för all del inte om att ni har sett mig!»
»Nej, det skall jag inte göra. God natt då igen.»
»God natt.»
Den unga flickan dröjde orörlig invid trädet, och Gabriel gick ner till Weatherbury by — eller Neder-Långträsk, som den också stundom kallades. Han tyckte sig ha snuddat vid skuggan av en mycket djup sorg, då han vidrörde den lilla späda och bräckliga varelsen. Men det ligger visdom i att behärska sina intryck, och Gabriel försökte att inte fästa sig för mycket vid detta.