Fjärran från vimlets yra/Kapitel 08

←  Sjunde kapitlet

Fjärran från vimlets yra av Thomas Hardy Översättare: Nino Runeberg Åttonde kapitlet

Nionde kapitlet  →

ÅTTONDE KAPITLET

Malthuset — En pratstund — Nyheter

Warrens Malthus omslöts av en gammal mur som överhöljdes av murgröna, och fast inte mycket av dess vttre var synligt vid denna tid på dygnet, röjdes byggnadens beskaffenhet och ändamål tydligt nog av dess kontur mot himlen. Från väggarnas övre rand reste sig ett brant halmtak upp till en toppunkt, uppbärande en liten lanternin av trä med spjälverksskydd åt alla fyra sidor, och man såg otydligt huru imman ur dettas springor strömmade ut i nattluften. Framsidan av huset hade intet fönster; men i dörren fanns en fyrkantig glugg täckt av en enda glasruta, genom vilken röda, trevliga strålar nu skimrade mot husets murgrönklädda framsida. Röster hördes därinne.

Oak famlade i töcken och mörker såsom trollkarlen Elymas^[1], och sökte med sin utsträckta hand över dörrens yta, tills han fann en läderstropp i vilken han drog. Då lyftes en klinka, och dörren öppnades.

Rummet därinne upplystes endast av den rödaktiga glöden från ugnsmynningen, som sken över golvet med vågräta strålar såsom en nedgående sol, kastande uppåt skuggorna av varje anletsdrag hos de församlade. Golvets stenflisor buro en upptrampad gångstig från dörren till ugnen, och upptrampade oregelbundenheter överallt. En rundad bänk av ohyvlad ek sträckte sig längs ena sidan, och i ett avlägset hörn stod en liten uppbäddad träsäng, vars ägare och trägne invånare var maltmästaren.

Denne gamle man satt nu mitt framför elden, med sitt rimfrostvita hår och skägg, som växte över hans knotiga skepnad såsom den grå mossan och laven på ett lövlöst äppleträd. Han bar knäbyxor och ett slags snörskor; han höll ögonen fästa på elden.

Gabriels näsa hälsades av en atmosfär mättad med den söta lukten av nymältat malt. Samtalet (som tycktes hava rört sig om eldens ursprung och beskaffenhet) upphörde genast, och var och en kritiserade honom med blicken, till den grad som uttrycktes genom pannans rynkning och kisning med ögonen, liksom hade han varit en ljuskälla med alltför starkt sken för deras syn. Flera utropade tankfullt, efter att hava fullbordat denna operation:

»Åh, det är den nya fårherden, tror jag förvisst.»

»Vi tyckte väl vi hörde en hand grabba omkring på dörren för att få tag i klinkan; men vi tänkte att kanske det var ett vissnat blad som blåste emot den,» sade en annan. »Kom in, fårherde; var lugn för att ni är välkommen, fast vi inte vet vad ni heter.»

»Gabriel Oak, det är mitt namn, mina grannar.»

Den gamle maltmästaren som satt i lagets mitt vände sig om vid dessa ord — hans vändning var som vändningen av en rostig lyftkran.

»Aldrig är det Gabriel Oaks sonson därbortifrån Norcombe — ingalunda!» sade han, som en formel uttryckande överraskning; ingen tänkte ett ögonblick på att taga den såsom ett förnekande.

»Min far och min farfar var gubbar som hette Gabriel,» svarade fårherden lugnt.

»Jag tyckte väl jag kände karlens ansikte när jag såg honom vid stacken — jag tyckte ju det! Och vart är ni nu på väg, herde?»

»Jag tänker stanna här,» sade Oak.

»Jag kände er farfar i åratal!» fortsatte maltmästaren, i det orden självmant fortsatte att komma fram, liksom om den fart de fått av det föregående varit tillräcklig.

»Åh — gjorde ni det?»

»Kände er farmor.»

»Jaså henne också?»

»Kände er far desslikes, när han var liten. Nå, min gosse Jakob här och er far, de var svurna fosterbröder — så säkert — var ni inte, Jakob?»

»Så säkert,» sade hans son, en ung man på omkring sextiofem år, till hälften flintskallig och med en enda tand mitt i vänstra halvan av sin överkäke — men den enda tanden gjorde sig mycket väl gällande, ty den stack fram som en milsten ur sitt stöd. »Det var nog ändå Joe som hade mest med honom att göra. Men min son William måste ha känt just den här karlen själv. som vi nu har framför oss — kände du honom inte, Billy, förrän vi lämnade Norcombe?»

»Nej, det var Andrew,» sade Jakobs son Billy, en liten gosse på fyrtio år eller så omkring, som hade den egendomligheten att äga en munter själ i en dyster kropp, och vars mustascher började antaga en chinchillafärgad skiftning här och var.

»Jag minns Andrew,» sade Oak, »han var nog fullvuxen där på stället, medan jag var bara barnet ännu.»

»Ja — i förrgår var jag borta på min sonsons barnsöl, tillsammans med min yngsta flicka Liddy,» fortsatte Billy. »Och då pratade vi just om den här släkten, jo, det var just sista kyndelsmässan, så visst som jag här står, då, när de vanliga pengarna ges bort åt de nästhyggligaste fattiga, ni vet nog, herde — och jag minns nog vilken dag det var, för de fick alla lov att trava fram till sakristian — jaha, just den här karlens släkt.»

»Kom hit, herde, och drick. Här heter det munnen opp och ögonen fast — det är en droppe av nå'nting, men så fint är det just inte,» sade maltmästaren, i det han från elden lyfte sina ögon, som nu voro glödande och scharlakansröda av att ha stirrat in i den i så många år: »Tag hit Gudförlåtmej, Jakob. Se efter om den är varm, Jakob.»

Jakob böjde sig ned och tog upp Gudförlåtmej, som var en väldig tvåörad mugg, vilken stod på glöden, skråmig och sotig av hettan; dess utsida var ganska nersmord av främmande ämnen, i synnerhet längs handtagens inre sida, vars djup ej torde hava sett dagens ljus under många långa år, på grund av den där inkrusterade massan, vilken bildats av aska, som tillfälligtvis fuktats med cider och glödgats hård; men ingen förståndig dryckesbroder tyckte att muggen var sämre för det — den var ju obestridligen snygg inuti och längs randen. Det bör kanske anmärkas att då ett sådant slags mugg kallas en Gudförlåtmej i Weatherbury och dess omnejd, så sker det på obekanta grunder; troligen därför att dess storlek kommer dess hängivnaste dyrkare att skämmas då han får se dess botten, om han dricker ur den hel och hållen. Då Jakob fick order att se efter om drycken var lagom varm, doppade han helt lugnt ned pekfingret som termometer i den, och efter att hava förklarat den för ganska lagom, lyfte han pokalen och sökte med stor förbindlighet slå bort någon del av askan från dess botten med tillhjälp av sin jackas skört, ty herden Oak var ju främmande.

»En ren skål åt herden,» sade maltmästaren befallande.

»Nej — ingalunda,» sade Gabriel i en hövligt avböjande ton. »Jag ställer aldrig till bråk om snygg smuts, bara jag vet vad sort det är.» Han tog muggen, drack en tum eller så av dess innehålls djup, och räckte den i vederbörlig ordning åt nästa man. »Inte kan det ju falla mig in att ställa till sådant bråk med diskning för mina grannar; nog finns det tillräckligt arbete i världen. dessförutan,» fortsatte Oak i mjukare ton, sedan han hade hämtat sig efter den andnöd, som förvållas av klunkar ur stora muggar.

»Det var mig en riktigt förståndig karl,» sade Jakob.

»Javisst, javisst; det kan inte bestridas!» anmärkte en livlig ung man, benämnd Mark Clark — en munter och trevlig herre, som man genast blev bekant med om man råkade honom på sina resor, som man genast måste skåla med om man blev bekant med honom, och som man olyckligtvis genast måste betala för om man skålade med honorna.

»Och här, herde, har ni en bit bröd och fläsk, som matmor har skickat. Cidern går bättre ner med tilltugg. Tugga inte för noga, herde, för jag fällde fläsket på vägen därute medan jag hämtade det hit, och då kan det hända att det är litet sandigt. Nå, det är bara snygg smuts, och vi vet alla vad sort det är, som ni sade nyss, och vi har re'n märkt att ni inte är någon krånglig karl, herde.»

»Nej ingalunda — inte alls,» sade Oak vänligt.

»Bit inte riktigt ihop tänderna, så märker ni inte alls sandigheten. Åh! det är märkvärdigt vad allt går bra, bara man vet att ställa för sig»

»Just så tycker jag också, granne.»

»Åh, det märks att han är sin egen farfars sonson! — hans farfar var just en så'n där hygglig karl, som heller aldrig bråkade!» sade maltmästaren.

»Drick, Henry Fray — drick,» sade Jan Coggan frikostigt — han var nämligen en person med Saint-Simonistiska begrepp om jämn fördelning, så snart det gällde dryckjom — och så snart kärilet visade tecken att nalkas honom på sin vandring laget runt.

Då han just i samma ögonblick hade avslutat ett bekymrat stirrande i tomma luften, avslog Henry inte anbudet. Han var en man över medelåldern, med ögonbrynen högt upp i pannan, som brukade fastslå att världens lag var en ond lag, med en långmodigt lidande blick på änsagda värld, tvärsigenom dem som hörde på honom medan den framstod för hans inbillning. Han tecknade sig alltid »Henery» och fasthöll envist detta stavningssätt; och om någon förbiresande skolmagister råkade påpeka att det andra e't var överflödigt och gammalmodigt, så fick han till svar att till »Henery» var han döpt och vid det namnet höll han fast — med tonen av en man för vilken rättstavningsegenheter hade en hel hop sammanhang med folks karaktärsegenskaper.

Jan Coggan, som hade räckt skålen åt Henery, var en purpurröd karl med vidsträckt ansikte och en förstulen glimt i ögat, vars namn hade synts i Weatherburys och i grannsocknarnas giftermålsförteckning såsom bröllopsmarskalk och -vittne vid oräkneliga äkta förbunds avslutande under de senaste tjugu åren; han utförde även synnerligen ofta den främste gudfaderns roll vid dopförrättningar av det subtilt muntra slaget.

»Kom an, Mark Clark — kom an! Där finns fullt upp kvar i tunnan,» sade Jan.

»Det är just vad jag ämnar göra; det är min enda doktor,» svarade Clark, som var tjugu år yngre än Jan Coggan, men välvde sin levnads lopp i samma bana. Han framalstrade munterhet vid alla tillfällen i och för särskild användning vid folkliga sammankomster.

»Nå men Joseph Poorgrass! ni har ju inte fått en droppe!» sade Coggan till en självmedveten man i bakgrunden, i det han sköt fram skålen åt honom.

»En så blygsam karl som han!» sade Jakob Smallbury. »Åh, ni har ju knappt haft så mycken kraft i era ögon att ni har kunnat se vår unga matmor i synen — så har jag hört, Joseph!»

Alla sågo medlidsamt förebrående på Joseph Poorgrass.

»Nej — jag har knappt tittat på henne alls,» smålog Joseph blygt, och krympte ihop sin kropp medan han talade, tydligen i ödmjuk känsla av att han var för mycket framträdande. »Och när jag såg henne, så bara rodnade jag!»

»Stackars karl,» sade Clark.

»Det är ett kostligt sätt för en karl,» sade Jan Coggan.

»Ja,» fortsatte Joseph Poorgrass, vars blyghet, som var så pinsam som lyte betraktad, nu fyllde honom med mild medgörlighet, då den betraktades som ett intressant studieföremål. »Jag bara rodnade och rodnade och rodnade var enda minut, medan hon talade med mig.»

»Jag tror er nog, Joseph Poorgrass, för vi vet ju alla att ni är en fasligt blyg karl.»

»Det är en plågsam sak för en karl, det där, stackars själ,» sade maltmästaren. »Och hur länge har ni lidit av det, Joseph?»

»Åh, alltsen jag var liten pojke. Ja — mor var nog hjärtans bekymrad för det — jaha. Men det hjälpte inte.»

»Har ni aldrig försökt att gå ut i sällskap för att få bort det, Joseph Poorgrass?»

»Åh jo då — har försökt allt slags sällskap. De förde mig till Greenhill-marknaden, där det fanns kvinnfolk som red runt och stod på hästar, med nästan ingenting på sig annat än bara linnet; men det botade mig inte det bittersta. Och så satte de mig till uppassare på Damernas Kägelbana bakom Skräddarvapnet i Casterbridge. Det var en faslig anställning, och en underlig plats för en hygglig karl. Jag fick lov att stå och titta ruskigt folk i ansiktet från morgonen tidigt till sent på kvälln; men inte hjälpte det — jag var just lika illa däran efter det som förut. Rodnaden ligger i släkten sedan flera leder. Ser ni, det är en Försynens skickelse att jag inte är värre än jag är, och jag känner det som en välsignelse.»

»Det är sant nog, sade Jakob Smallbury, fördjupande sina tankar i ett grundligare skärskådande av ämnet. »Det är ju en tanke, som man kan ta’ vara på, att ni kunde ha varit ännu värre; men redan som ni är, så är det nog en svår pina för er, Joseph. För ser ni, herde, fast det går mycket bra an för ett kvinnfolk, så för necken, visst är det ju tokigt för ett manfolk, som han, stackars karl?» Han vädjade till herden med en känslofull blick.

»Jojo — jovisst,» sade Gabriel, som vaknade upp ur en betraktelse. »Visst är det ju fasligt tokigt för ett manfolk.»

»Jo, och han är fasligt artig också,» anmärkte Jan Coggan. »En gång hade han varit sent på arbete vid Yalbury Bottom, och hade fått sig en styrketår, och så tappade han bort sig medan han gick hemåt genom Yalbury-skogen, gjorde ni inte, Mäster Poorgrass?»

»Nej, nej, nej; inte den där historien!» bönföll den artige mannen, och framtvang ett skratt för att dölja sitt bekymmer.

»— Och så tappade han alldeles bort sig,» fortsatte Coggan med en lidelsefri uppsyn, innebärande att en sann berättelse, liksom ebb och flod, måste ha sin gång och inte kan hejdas för att rädda en människa. »Och medan han gick framåt mitt i natten, mycket skrämd, och inte kunde hitta ut ur skogen på nägot sätt, så började han ropa på hjälp. Och då satt där en uggla i ett träd och tjöt som de brukar, ni vet, herde» (Gabriel nickade)» du, du, duuu! — och Joseph svarade helt darrande: ’Ja, go'a herrn, kom hit och hjälp mig, jag är Joseph Poorgrass från Weatherbury!’»

»Nej, nej då — så där var det ju inte alls!» sade den blyge mannen, som plötsligt blev helt djärv och modig. »Inte sa' jag ’go'a herrn’. Jag kan svära på att jag inte sa' ’Ja go'a herrn, kom hit och hjälp mig, jag är Joseph Poorgrass från Weatherbury.’ Nej, nej — sanning skall vara sanning, och jag kallade inte den där ugglan go'a herrn, för jag visste mycket bra att ingen herreman var ute och gick på ett så'nt ställe den tiden på natten. Jag sa' ju bara ’Ja — kom och hjälp mig, jag är Joseph Poorgrass från Weatherbury’ — det är just precist vart eviga ord jag sa', — och inte skulle jag ha sagt det heller om det inte hade varit för krögar Days goda starka honungsdricka… Så där var det, och gudskelov för att det inte gick värre än det gick.»

Frågan om vilkendera som hade rätt förbigicks i tystnad av sällskapet, och Jan fortsatte tankfullt:

»Och han är en gudfruktig man — är ni inte, Joseph? Jaha — en annan gång gick ni också vilse borta vid Lammbackens grind, gjorde ni inte det, Joseph?»

»Jag gjorde så,» svarade Poorgrass, i en ton som om det gåves ämnen alltför högtidliga för att ens medgiva blygsamhet, och som om detta vore ett sådant.

»Ja, det var också mitt i natten. Grinden ville inte gå opp på något villkor, hur han än försökte, och då förstod han att Djävulen hade sin hand med i spelet, och så föll han på knä.»

»Ja,» sade Joseph, som hämtade mod av brasans värme, av cidern samt av en förnimmelse av de möjligheter, som ämnet erbjöd för en berättelse. »Mitt hjärta sjönk i mitt bröst den gången; men jag föll på knä och läste Herrans Bön, och sedan Tron från början till slut, och sedan de Tio Budorden, i allvarlig bön. Men nej, grinden ville inte gå opp, och då läste jag vidare med ’Dyre Kristendomsbröder’, och så tänker jag: ’det här är nu den fjärde’, och om den inte heller hjälper, så hjälper ingenting, för det är allt vad jag kan utantill ur hela bönboken, och då är jag en förlorad människa.’ Och när jag då kom till ’Upprepande Mina Ord Sålunda’, så steg jag upp, och då gick grinden opp helt lätt — ja, mina grannar, hur lätt som helst.»

En tyst betraktelse över denna tydliga hjälp från ovan vidtog från hela församlingens sida, och medan den fortgick riktade alla sina blickar mot brasan, som glödde likt en tropisk öken under en lodrät sols brännande strålar; alla deras ögon drogo sig samman till en lång, smal linje, dels på grund av ljuset, dels på grund av allvaret i det ämne som avhandlats.

Gabriel bröt tystnaden. »Vad är det här riktigt för ett slags ställe att leva på, och vad slags matmor är hon att arbeta under?» Gabriels hjärta bävade sakta då han sålunda insmög i församlingens tankegång det angelägnaste ämnet för hans tankar.

»Vi vet mycket litet om henne — just ingenting. Hon jämt och nätt visade sig här för några dar' se'n. Hennes farbror blev skral, och de skickade efter doktorn, som skall vara så skicklig; men han kunde ändå inte rädda honom. Jag tänker att hon väl skall sköta om gården.»

»Det blir väl ungefär så, förmodar jag,» sade Jan Coggan. »Ja, det är en mycket präktig familj. Jag vill lika gärna vara under dem som under vem det vara må var som helst. Hennes farbror var en mycket bra karl. Kände ni honom, herde? — han var ungkarl.»

»Inte det minsta.»

»Jag brukade gå hem till honom för att slå för min första hustru, Charlotte, som var hans mejerist. Nåja, en mycket godhjärtad karl var farmare Everdene, och eftersom jag var en hygglig ung man så fick jag gärna komma och hälsa på henne och dricka så mycket öl jag ville, men inte ta något mera med mig — utom inombords menar jag förstås.»

»Jojo, Jan Coggan, vi vet nog vad ni menar.»

»Och ser ni, det var ett präktigt öl, och jag ville visa att jag var tacksam för hans vänlighet så mycket jag bara kunde, och inte vara ohövlig och dricka bara en liten skvätt, för det skulle ju ha varit oartigt mot en så frikostig karl —»

»Javisst, Mäster Coggan, det skulle det ha’ varit,» bekräftade Mark Clark.

»— Och därför brukade jag äta en mängd salt fisk förrän jag gav mig av dit, och när jag då kom dit var jag så törstig som en kalkkorg — så genomtörstig att det där ölet for ner — aj vad det for lätt ner! Lyckliga tider — sköna tider! Så präktiga klunkar jag brukade få där i huset! Minns du, Jakob? Du följde med mig ibland.»

»Jag minns nog — jag minns nog,» sade Jakob. »Den där som vi fick på Bockhuvudet en annandag pingst var också bra.»

»Den var så. Men vad det angår att få sig en klunk av verkligen prima slag, som inte förde en närmare den svarte än man var förrän man började, så fanns det inte maken till farmare Everdenes kök. Där tilläts inte den minsta svordom; nej, inte den minsta usla lilla ed, inte ens i det muntraste ögonblicket när alla var som blindast, fast det goda gamla syndiga ordet, om man kastar in det här och där vid sådana tillfällen, är en stor lättnad för en munter själ.»

»Sant nog, sade maltmästaren. »Naturen behöver lätta sig med svärande när rätta stunden är inne, annars hålls den inte i jämvikt; och oheliga utrop är en nödvändighet här i livet.»

»Men Charlotte,» fortsatte Coggan, »inte ett ord av den sorten ville Charlotte tillåta, inte heller det minsta tecken till att ta Guds namn fåfängligen — Ja, Ja — stackars Charlotte, jag undrar just om hon hade den lyckan att komma in till himlen när hon dog! Men hon hade just aldrig någon tur att tala om, så kanske hon ändå hamnade där nere till sist, stackars själ.»

»Och kände någon av er fröken Everdenes far och mor?» frågade herden, som fann en viss svårighet i att hålla samtalet i gång i den önskade riktningen.

»Jag kände dem något litet,» sade Jakob Smallbury; »men de var stadsfolk och levde inte här. De har varit döda i åratal. Far, vad slags folk var matmors far och mor?»

»Nå,» sade maltmästaren, »han var inte just mycket att se på; men hon var ett vackert kvinnfolk. Han var fasligt kär i henne, när hon var hans fästmö.»

»Han brukade ge henne kyssar per dussin och gross, påstods det här och var, anmärkte Coggan.

»Han var fasligt stolt över henne också när de hade blivit gifta, har jag hört påstås,» sade maltmästaren.

»Ja då,» sade Coggan. »Han beundrade henne så att han brukade tända opp ljus tre gånger var natt för att titta på henne.»

»En sådan gränslös kärlek; jag skulle aldrig ha’ tänkt mig någonting sådant i denna världsens universum!» mumlade Joseph Poorgrass, som bru- kade använda vittomfattande uttryck i sina moraliska reflexioner.

»Ja, Jag skulle tro det,» sade Gabriel.

»Åh det är sant nog. Jag kände både honom och henne mycket bra. Levi Everdene — så hette karlen, det är säkert det. ’Karlen’, sad' jag i brådskan — men nog var han högre uppsatt än som så; — han var verkligen en herrskapsskräddare, och hade tjogtals pund sterling. Och han blev riktigt berömd som bankruttör, två eller tre gånger.»

»Jaså — jag trodde han var en vanlig enkel människa,» sade Joseph.

»Nej nej då! Den karlen gjorde konkurs för riktigt stora pengar; hundratals pund i guld och silver.»

Då maltmästaren hade blivit ganska andtruten, tog Coggan upp berättelsen, efter att med frånvarande min ha undersökt ett kol som fallit ner bland askan, och sade med en förstulen glimt i ögat:

»Nå ja, ni kan visst knappast tro det, men den karlen — vår fröken Everdenes far — blev en av de flyktigaste äkta män i världen, när en tid hade gått. Förstå mig rätt — han ville inte vara flyktig, men han kunde inte låta bli. Den stackarn ville nog vara beständig och trofast mot henne i sina önskningar, men hans hjärta gav sig av på egen hand, vad han än måtte ta sig till. Jaha, han talade med mig om den saken riktigt ängsligt en gång. ’Coggan’, sade han, ’jag skulle aldrig kunna önska mig en vackrare kvinna än jag har fått, men se'n hon har blivit uppskriven som min lagliga hustru, så kan jag inte hindra mitt syndiga hjärta att ströva omkring, vad jag än må göra.’ Men jag tror att han till sist botade sin sjuka med att ha' henne att ta av sig sin vigselring och kalla henne vid hennes flicknamn, när de satt i boden efter att ha stängt den, och så började han låtsa att hon bara var hans fästmö och att de inte alls var vigda. Och så snart han riktigt grundligt kunde inbilla sig att han begick en synd och bröt emot sjunde budet, så började han tycka om henne mera än nånsin, och de levde vidare som en riktig avbild av ömsesidig kärlek.»

»Nå, det var då ett riktigt gudlöst botemedel,» mumlade Joseph Poorgrass; »men vi bör känna en djup tacksamhet, så att säga, att en lycklig Försyn inte lät det bli värre. För ser ni, han kunde ju ha' vandrat den onda vägen helt och hållet och givit sina ögon helt och hållet i de onda lustarnas våld — ja, de onda lustarnas, så att säga.»

»Ser ni,» sade Billy Smallbury, »karlens vilja var ju att handla rätt, förstås, fast hans hjärta inte ville gå in på det.»

»Han blev så mycket bättre, att han blev riktigt from på gamla dar, blev han inte, Jan?» sade Joseph Poorgrass. »Han lät konfirmera om sig ett tag till på ett allvarligare sätt, och började säga ’Amen’ nästan lika högt som klockaren, och han tyckte om att skriva av trösterika verser från gravstenar. Och så brukade han också hålla fram håven vid ’Låt de mindre ljusen brinna,’ och stå fadder för stackars små barn som kom till världen av en händelse; och så höll han en missionssparbössa på sitt bord för att plocka folk oförvarandes när de hälsade på; jaha — och när fattighusbarnen skrattade i kyrkan, så gav han dem på öronen så att de knappt kunde stå på benen, och gjorde andra kristeliga gärningar, som det är naturligt för dem som har heliga tänkesätt.»

»Ja, på den tiden hade han inga andra tankar,» tillade. Billy Smallbury. »En dag mötte han pastor Thirdly, som sade: ’God morgon, herr Everdene, vackert väder i dag!’ — ’Amen!’ sade Everdene; han var alldeles frånvarande och tänkte bara på religionen när han såg en pastor. Ja, han var en riktigt kristligt sinnad man.»

»Deras flicka var inte alls något vackert barn på den tiden,» sade Henery Fray. »Skulle aldrig ha trott att hon skulle bli en så nätt människa som hon är nu.»

»Måtte hennes humör vara lika bra som hennes ansikte.»

»Nåja; men det blir nog fogden som sköter mest om sakerna och om oss. Ah!» Henery skakade på huvudet, stirrade in i askan, och smålog med ett leende, som inrymde ett bibliotek av ironisk kunskap.

»En underlig kristen — fan i munkehätta, som ordspråket säger,» vågade Mark Clark yttra.

»Han är nog så,» sade Henery i en ton, som innebar att ironien måste upphöra av nödtvång vid en viss punkt. »Oss båda emellan, som den ena karlen talar med den andra — jag misstänker att den mannen ljuger lika ledigt på söndan som på vardagarna — det misstänker jag.»

»Jösses så ni talar!» sade Gabriel.

»Det är nog sant det,» sade mannen med den dystra minen och såg sig om runt hela sällskapet med det antitetiska skratt som härrör ur en djupare känsla för livets elände än den mängden är mäktig av. »Åh, det finns folk av en sort, och så finns det folk av en annan sort, men den där karlen — Gud välsigne oss!

Gabriel tyckte det var bäst att byta om samtalsämne. »Ni måste visst vara mycket gammal, maltmästare, efter ni har söner som har blivit så gamla och ålderstigna,» anmärkte han.

»Far är så gammal att han inte kan minnas sin ålder, kan du, far?» inföll Jakob. »Och han har blivit fasligt krokig också på senare tider, fortsatte Jakob, i det han betraktade sin fars gestalt, som var något mera krökt än hans egen. »Man kan nog verkligen säga att far där är tredubbelt viken.»

»Krokigt folk lever länge,» sade maltmästaren barskt och inte i det bästa humör.

»Herden skulle gärna höra din levnads ättartal, far, skulle ni inte, herde?»

»Det skulle jag visst vilja,» sade Gabriel, med ivern hos en man som hade längtat efter det i flera månaders tid. »Hur gammal kan mni vara, maltmästare?»

Maltmästaren klarade sin strupe med överdriven energi för eftertrycks skull, fördjupade sin blick i askglödens avlägsnaste vrå, och yttrade med det långsamma sätt att tala, som kan rättfärdigas därav att ett ämnes vikt så allmänt medges av de närvarande, att alla måste gå in på varje sätt att tala, som blott kan leda till kunskap i saken: »Nå, jag kan inte längre minnas mitt födelseår, men kanske kan jag räkna opp de ställen där jag har levat, och på det viset få reda på det. Jag levde nära Övre Långträsk där borta» (med en nick åt norr) »tills jag fyllde elva år. Se'n var jag sju år vid Kingsbere» (med en nick åt öster); »där började jag med mältningen. Därifrån for jag till Norcombe, och där mältade jag i tjugutvå år, och tjugutvå år var jag där och gräftade och skördade i rovåkrarna. Åh, jag kände det där gamla stället, Norcombe, i åratal förrän ni alls var påtänkt, Mäster Oak.» (Oak smålog til! bekräftelse av detta sakförhållande.) »Sedan mältade jag vid Durnover i fyra år, och gräftade rovåkrar i fyra år; och fjorton gånger elva månader var jag vid Millpond St Jude's» (med en nick åt nordväst till nord). »Gamle Twills ville inte hyra mig för mer än elva månader i stöten, för att jag inte skulle kunna klaga för socknen om han körde bort mig. Och så var jag tre år vid Mellstock, och här har jag varit trettioett år nästa kyndelsmässa. Hur mycket blir det där nu?»

»Hundrasjutton år,» skrattade en annan gammal gentleman med fallenhet för huvudräkning och tystlåtenhet, och som hittills hade suttit obemärkt i ett hörn.

» Nå, då är jag så många år då,» sade maltmästaren energiskt.

»Åhnej, far!» sade Jakob. »Ditt gräftande i rovåkrarna var om somrarna och ditt mältande om vintrarna samma år, och inte skall du väl då räkna båda halvorna med?»

»Katten i det alltsammans! Jag levde väl om somrarna också, gjorde jag inte? Det vill jag bara fråga. Härnäst kommer ni väl och påstår att jag inte är något gammal alls att tala om?»

»Ingalunda gör vi väl det,» sade Gabriel blidkande.

»Nog är ni en mycket gammal karl, maltmästare,» intygade Jan Coggan, ävenledes blidkande. »Det vet vi nog alla, och ni måste ha en underbart begåvad kroppskonstitution för att ha kunnat hålla ut så länge, måste han inte, grannar?»

»Jo, jo, det måste ni nog ha, maltmästare, alldeles underbar,» ansåg mötet enhälligt.

Då maltmästaren sålunda hade blivit lugnad, var han till och med storsint nog att i en viss mån förringa värdet av att ha levat så många år, genom omnämnandet av att den mugg ur vilken de drucko var tre år äldre än han själv.

Medan muggen skärskådades, framtittade änden av Gabriel Oaks flöjt ur fickan i hans långrock, och Henery Fray utropade: »Hör nu, herde, det var visst er jag såg spela på en stor flöjt helt nyss vid Casterbridge?»

»Det såg ni väl nog,» svarade Gabriel, lindrigt rodnande. »Jag har varit i stort trångmål, grannar, jag blev tvungen att göra det. Jag har inte alltid varit så fattig som jag är nu.»

»Bry er inte om det, kära vän!» sade Mark Clark. »Ni skall ta det från den lugna sidan, herde; er tid kommer nog igen. Men vi skulle gärna höra en visa, om ni inte är för trött?»

»Jag fick varken höra trumma eller trumpet i julas,» sade Jan Coggan. »Tag och spela en visa, Mäster Oak!»

»Ja, så gärna,» sade Gabriel redoboget, i det han drog fram sin flöjt och satte ihop den. »Det är inte mycket att komma med, men vad jag kan åstadkomma skall ni gärna få höra.»

Och så uppstämde Oak »En jockey for till marknaden», och utförde denna härliga melodi tre gånger från början till slut, i det han tredje gången accentuerade noterna på ett högst konstnärligt och livfullt sätt genom att böja kroppen i små knyckar och stampa takten med sin fot.

»Han kan spela flöjt riktigt bra — det kan han,» sade en ung nygift man, som, emedan han inte själv hade någon personlighet att tala om, var allmänt bekant såsom »Susan Talls man». Han fortsatte beundrande: »Nog skulle det ändå vara roligt att kunna blåsa på flöjt så där bra.»

»Det är en skicklig karl, och det är en riktig tröst att ha fått hit en sådan herde,» mumlade Joseph Poorgrass i milda rytmer. »Vi böra känna det som en sann tacknämlighet att han inte är en spelare av lättfärdiga sånger i stället för av dessa glada visor; ty det skulle ha varit alldeles lika lätt för Gud att ha gjort herden till en lättsinnig och dålig människa — en orättfärdighetens man, så att säga — som att göra honom till den han är. Ja, för våra hustrurs och döttrars skull böra vi känna det som en sann tacknämlighet.»

»Jo, jo — en sann tacknämlighet,» inföll Mark Clark i avgörande ton, utan att anse sin åsikt böra påverkas därav att han knappt hade hört ett och tre fjärdedels ord av vad Joseph hade sagt.

»Ja,» tillade Joseph, som började känna sig såsom Ordets man; »ty det onda tilltager så mycket i dessa tider, att I kunnen lika lätt varda vilseförda av den finast rakade man i den vitaste skjorta, som av den trasigaste slusk vid en vägbom, att jag så må uttrycka mig.»

»Ja, nu kan jag minnas ert ansikte, herde,» sade Henery Fray, kritiserande Gabriel med dimmiga ögon då han började på sin andra melodi. »Ja — nu när jag ser er blåsa på flöjten så känner jag igen att ni är samma karl som jag såg spela i Casterbridge, för er mun var hopsnörpt och era ögon stirrade liksom en kvävd människas — just som nu.»

»Det är skada att flöjtblåsning skall få en karl att se ut som en sådan skrämbuse,» anmärkte Mark Clark, sålunda fortsättande kritiken av Gabriels anlete, under det den sistnämnde, med den spöklika grimas som instrumentet krävde, framstötte omkvädet i visan om fru Durden:

»Det var Moll' och Bet' och Doll' och Ka'te
och Dor'othy Drag'gle Tail.»

»Jag hoppas ni inte fäster er vid den där unge mannen Mark Clarks fula sätt när han talade om ert utseende?» viskade Joseph avsides till Gabriel.

»Inte det minsta,» sade Oak.

»För av naturen är ni en riktigt prydlig karl, herde,» fortsatte Joseph Poorgrass med hjärtevinnande blidhet.

»Ja det är ni visst, herde,» instämde sällskapet.

»Tackar så mycket,» sade Oak i den blygsamma ton, som höviskheten fordrade; men han beslöt ändå i sitt inre att han aldrig skulle låta Bathseba se honom spela flöjt; och detta beslut röjde hos honom en lika stor visdom som den, vilken tillskrives flöjtens sinnrika uppfinnerska, gudinnan Pallas Athene själv.

»Åh, när jag och min hustru gifte oss i Norcombe kyrka,» sade den gamle maltmästaren som inte tyckte om att lämnas åsido som samtalsämne, »då sade folk att vi var det vackraste hjonelag i hela trakten — det sade alla människor.»

»Då har ert utseende allt blivit jäkligt förändrat se'n dess, maltmästare,» sade en röst, med den kraft som är naturlig vid uttalandet av en självklar sanning. Detta yttrande kom från den gamle mannen i bakgrunden, vars ohövlighet och spefulla sätt knappast försonades genom det tillfälliga gnäggande, som utgjorde hans bidrag till sällskapets allmänna skrattsalvor.

»Åh nej, nej,» sade Gabriel.

»Spela inte mera nu, herde,» sade Susan Talls man — den unge äkta man som redan hade yttrat sig en gång. »Jag måste gå hem, och när jag hör visor spelas, så är det som om jag hängde på ståltrådar som en dansdocka. Om jag efteråt måste tänka att musiken spelade vidare och jag inte fick vara med, så skulle jag bli riktigt vemodsfylld.»

»Vad har ni då för en brådska, Laban?» frågade Coggan. »Ni brukade förr bli kvar till sista man.»

»Jo, ser ni, grannar, jag har nyss gift mig med en hustru, och nu är hon min kallelse, och då, förstår ni — » Den unge mannen linkade långsamt åt dörren till.

»Nytt herrskap — ny husordning, som ordspråket säger, tänker jag,» anmärkte Coggan med synnerligen hopdragna anletsdrag.

»Jojo, jag skulle tro det — haha!» sade Susan Talls man, i en ton, som avsåg att antyda att han var van att bli utsatt för skämt utan att det ringaste fästa sig vid det. Därpå bjöd den unge mannen dem god natt och drog sig tillbaka.

Henery Fray var den förste som följde exemplet. Sedan steg Gabriel upp ock följde Jan Coggan, som hade erbjudit honom nattkvarter. Några minuter senare, då de övriga voro på benen och i begrepp att gå sin väg, kom Fray tillbaka i full brådska. Han lyfte fingret på ett högtidligt sätt och kastade en blick, som bådade stora nyheter, rakt åt det håll där den råkade falla, och det var händelsevis på Joseph Poorgrass' anlete.

»Åh, vad står på, vad står på, Henery?» sade Joseph och ryggade tillbaka.

»Vad är det nu, som bryggs ihop, Henery?» frågade Jakob och Mark Clark.

»Fogden Pennyways — fogden Pennyways — jag sade ju det — ja jag sade ju det!»

»Vad! har han blivit fast för stöld?»

»Stöld var det just. Nyheten är den, att när fröken Everdene kom hem, gick hon ut igen för att se till att allt var i ordning, som hon brukar göra, och när hon kom in såg hon fogden Pennyways smyga sig ner för ritrappan med en halv skäppa havre. Hon flög på honom som en katt — det finns ingen sådan klöskatt som hon — ja jag talar naturligtvis vänner emellan?»

»Förstås, förstås, Henery.»

»Hon flög på honom, och för att göra en lång historia kort, så fick han lov att erkänna att han hade farit av med fem hela säckar, när hon först hade lovat att inte stämma honom inför rätta. Och så kördes han på dörren med pick och pack och nu är frågan den, att vem skall bli fogde nu?»

Frågan var så djupsinnig att Henery på ögonblicket måste ta sig en styrkedryck ur den stora muggen tills dess inre botten tydligt visade sig. Innan han ännu hade ställt den tillbaka på bordet, rusade den unge mannen, Susan Talls man, in i rummet med ännu större iver.

»Har ni hört den nyheten som är ute över hela socknen?»

»Om fogden Pennyways?»

»Ja ja, men dessutom?»

»Nej — inte det minsta!» svarade de alla, stirrande Laban Tall mitt i ansiktet liksom för att möta hans ord halvvägs nere i strupen på honom.

»En sådan fasans natt!» mumlade Joseph Poorgrass och slog spasmodiskt ut med händerna. »Jag har hört mitt vänstra öra susa så otäckt hela kvällen, att det kunde räcka till för att betyda ett mord om så skall vara, och jag såg en skata medan jag kom hit alldeles ensam!»

»Fanny Robin — fröken Everdenes yngsta tjänarinna — är försvunnen. De har längtat att få regla dörren nu snart i två timmars tid, men hon har inte kommit hem. Och de vet inte vad de skall göra med att gå till sängs, för att inte stänga henne ute. De skulle inte vara så oroliga för henne, om de inte hade märkt att hon var så nedslagen de här sista dagarna, och Maryann tror bestämt att det är början till en likbesiktningsattest, det som har hänt med flickstackaren.»

»Åh — hon har brunnit upp — brunnit upp levande!» flämtade Joseph Poorgrass med torra läppar.

»Nej, hon har drunknat!» sade Tail.

»Eller tagit far sins rakkniv!» föreslog Billy Smallbury, med ett livligt sinne för detaljer.

»Nå i alla fall vill nu fröken Everdene tala med en eller ett par av oss förrän vi går till sängs. Både det här bråket med fogden och nu med den här flickan har gjort matmor nästan tokig.»

De skyndade alla att bege sig upp till gårdshuset, alla utom den gamle maltmästaren, som varken nyheter, eldsvådor, regn eller åskslag kunde locka ut ur hans håla. När de andras fotsteg hade dött bort, slog han sig ner där igen, och fortsatte att stirra in i brasan med sina röda, vattniga ögon.

Uti sängkammarfönstret ovanför deras huvuden såg man Bathsebas huvud och skuldror, skrudade i mystiskt vitt, dunkelt resa sig i luften.

»Finns det bland er några karlar av mitt folk?» sade hon oroligt.

»Ja, fröken, flera stycken, sade Susan Talls man.

»Jag önskar två eller tre av er skulle höra åt i byarna här i närheten om man har sett till en sådan flicka som Fanny Robin. Gör det i all stillhet; det finns intet skäl till oro ännu. Hon måste ha gett sig av medan vi alla var vid eldsvådan.»

»Ursäkta, men var här någon ung man i socknen som slog för henne, fröken?» frågade Jakob Smallbury.

»Jag vet inte,» svarade Bathseba.

»Jag har aldrig hört om någonting så'nt, fröken,» sade två eller tre.

»Det är inte just sannolikt heller,» fortsatte Bathseba. »Ty vilken friare som helst skulle ju ha fått komma till henne här i huset, om han hade varit en anständig karl. Det underligaste med hennes frånvaro — ja, det enda som verkligen gör mig orolig — är att Maryann såg henne gå ut härifrån i bara klänningen — ja till och med utan mössa.»

»Och ni menar, fröken, med förlov sagt, att en ung kvinna väl inte skulle gå ut för att råka en ung man utan att klä opp sig,» sade Jakob, i det han i tankarna blickade tillbaka på gamla erfarenhetsrön. »Det är sant, fröken, det skulle hon väl nog inte.»

»Jag tror nog hon hade ett bylte, fast jag inte riktigt kunde se, sade en kvinnoröst från ett annat fönster — det var visst Maryann. »Men hon hade inte någon ung man här. Hennes lever i Casterbridge, och jag tror han är soldat.»

»Vet ni hans namn?» frågade Bathseba.

»Nej, fröken, hon var mycket tyst om den saken.»

»Kanske jag kunde få reda på honom om jag går till Casterbridge-barackerna,» sade William Smallbury.

»Gott: om hon inte kommer tillbaka i morgon, så kom då ihåg att gå dit och försök ta reda på vad det är för en karl och att få se honom. Jag känner ett större ansvar än om hon hade fränder eller släktingar i livet. Jag hoppas att hon inte har råkat ut för något ont genom någon karl av den där sorten… Och sedan är det den där otrevliga historien med fogden — men jag kan inte tala om honom nu»

Bathseba hade så många anledningar till oro att hon inte tycktes finna sig föranlåten att dröja vid någon särskild av dem. »Gör nu alltså såsom jag sade,» yttrade hon till avslutning, i det hon stängde fönstret.

»Javisst, fröken; det skall vi göra,»svarade de, och begåvo sig av.

Den natten sysslade Gabriel Oaks fantasi hos Coggans ivrigt med drömbilder bak slutna ögonlock; den var i ivrig rörelse, likt en älv som snabbt flyter fram under sitt istäcke. Natten hade alltid varit den tid på dygnet då han livligast såg Bathseba för sig; och nu under dunklets långsamma timmar betraktade han ömt hennes bild. Det är sällan som inbillningens fröjder kunna anses som en gottgörelse för sömnlöshetens kval; men de voro det törhända för Oak denna natt, ty blotta tjusningen att se hennes bild utplånade för ögonblicket hans förnimmelse av den stora skillnaden mellan att se och att äga.

Han tänkte också på sättet att skaffa sina få lösören och böcker från Norcombe. Den Unge Mannens Bäste Ledsagare, Kortfattad handbok i djurläkekonst, Kirurgi för Veterinärer, Det Förlorade Paradiset, Kristens Resa, Robinson Crusoe, Ash's Ordbok och Walkingames Aritmetik utgjorde hans bibliotek; och ehuru de utgjorde en ringa boksamling, hade han ur dem genom flitig läsning hämtat mera solida kunskaper än mången man med större tillfällen till bildning har förmått draga ur hela mängder av fullradade bokhyllor.

1. Jmfr. Apostlagärningarna 13, 60. följ. Ö. a.