Fjärran från vimlets yra/Kapitel 44
| ← Fyrtiotredje kapitlet |
|
Fyrtiofemte kapitlet → |
FYRTIOFJÄRDE KAPITLET
Under ett träd — Reaktion
Bathseba gick långsmed den mörka vägen, utan att veta eller bry sig om någon riktning eller något mål för sin flykt. Den första gång då hon tydligt blev medveten om sin ställning var då hon uppnådde en grind som ledde till en småskog över vilken utbredde sig kronorna av några väldiga ekar och bokar. Då hon betraktade stället föll det henne i minnet att hon hade sett det vid dagsljus vid något föregående tillfälle, och att vad som tedde sig såsom en småskog i själva verket var en kärrmark som nu höll på att gro igen. Hon kunde i sitt skälvande medvetande inte finna på något bättre än att gå in hit och gömma sig; och då hon inträtt, fann hon en fläck som skyddades mot den fuktiga dimman av en lutande trädstam; där sjönk hon ner på ett hopgyttrat lager av blad och stänglar. Mekaniskt drog hon några fång av dem över sig för att hålla nattvindarna på avstånd, och slöt sina ögon.
Om hon sov den natten eller inte var mera än Bathseba själv skulle kunnat säga. Men det var med friskare krafter och vaknad hjärna som hon en lång tid senare blev medveten om vissa intressanta förlopp som ägde rum i träden ovanför hennes huvud och runt omkring.
Ett kvittrande ur en hes strupe var det första ljudet.
Det var en sparv som just vaknade.
Sedan: »Tji-virr-virr-virr!» från ett annat håll.
Det var en fink.
Vidare: »Tink-tink-tink-tinke-tjink!» från häcken.
Det var en rotgel.
»Tjuck-tjuck-tjuck!» ovanför.
En ekorre.
Sedan från landsvägen: »Med en ra-ta-ta och en rum-tum-tum!»
Det var en bondpojke. Nu kom han just fram mitt emot, och hon tyckte, av hans röst att döma, att han var en av pojkarna på hennes egen lantgård. Han följdes av ett rungande tramp av tunga fötter, och då hon tittade fram mellan ormbunkarna kunde Bathseba i dagningens svaga ljus nätt och jämt urskilja ett anspann av hennes egna hästar. De stannade för att dricka vid en göl på andra sidan vägen. Hon följde med blicken hur de plaskade in i pölen, drucko, kastade huvudet tillbaka, drucko igen, under det vattnet dröp från deras läppar i silvertrådar. Ett nytt plaskande, och de stego upp ur gölen, och återvände åt lantgården till.
Hon såg vidare omkring sig. Dagen höll just på att gry, och i dess kyliga luft och färger framstodo hennes hetsiga handlingar och beslut under natten i lågande kontrast. Hon varsnade att i hennes sköte och i hennes hår hade fastnat röda och gula löv vilka hade dalat ner från trädet och i tysthet lagt sig till ro ovanpå henne under hennes halvslummer. Bathseba skakade sin dräkt för att bli av med dem, och hela skaror av samma familj, vilka lågo omkring henne, höjde sig och fladdrade bort i den fläkt hon sålunda framalstrade, »likt spökgestalter, vilka fly besvärjarn».
Där fanns en glänta som vette mot öster, och glöden av den ännu icke uppstigna solen drog hennes blickar ditåt. Från hennes fötter, och mellan de vackra gulnande ormbunkarna med deras duniga armar, sluttade marken ned till en sänka i vilken låg ett slags sumpmark, där svampar skymtade fram. En morgondimma hängde över den nu — en enkel och dock så präktig silverslöja, uppfylld av solens ljus och likväl blott halvt genomskinlig — häcken bakom den doldes i någon mån av dess töckniga skimmer. Uppför sidorna av denna sänka växte strån av vanlig vass, samt här och där en särskild art vattenlilja, vars blad glänste liksom liar i den uppstigande solen. Men sumpmarkens allmänna utseende var lömskt. Från dess fuktiga och osunda yta tycktes uppstiga dunster av onda ting förborgade i jorden och i vattnen under jorden. Svamparna växte i alla slags riktningar på förmultnade löv och trästubbar; somliga visade för hennes glädjelösa blick sina möra hattar, andra sina fuktiga gälar. Några voro märkta med stora fläckar, röda som arteriellt blod, andra voro saffransgula, och ännu andra höga och smäckra, med skaft som makaroner. En del voro läderaktiga och av djup brun färg. Sänkan tycktes ett tillhåll för fördärv i stort och smått, i det omedelbara grannskapet av trevnad och hälsa, och Bathseba steg upp med en rysning över att hon tillbragt natten vid randen av ett så obehagligt ställe.
Nu hördes åter fotsteg längs landsvägen. Bathsebas nerver voro ännu viljelösa: hon kröp åter samman och dolde sig, och fotgängaren visade sig. Det var en skolgosse, med väskan över axeln: den gömde hans middag; i handen bar han en bok. Han stannade vid grinden, och utan att se upp fortsatte han att mumla fram ord, med en tillräckligt hög röst för att nå hennes öra:
»’Herre, O Herre, O Herre, O Herre, O Herre’: nu kan jag nog det där. ’Giv oss, giv oss, giv oss, giv oss, giv oss, giv oss’ — nu kan jag det. ’Den nåd som, den nåd som, den nåd som, den nåd som’ — nu kan jag det.» Andra ord följde på samma vis. Pojken var tydligen på lägsta klassen; boken var en psaltare, och detta var hans metod att lära sig kollekten. I de svåraste prövningar synes alltid ett ytligt skikt av medvetandet förbli oberört och öppet för förnimmandet av likgiltiga småsaker, och Bathseba roades så smått av pojkens sätt att gå tillväga, ända tills även han fortsatte sin färd. Vid denna tid hade hennes bedövning givit rum för ångest, och ångesten började ge rum för hunger och törst. Nu visade sig en gestalt på sluttningen bortom sumpmarken, halvt fördold av dimman, och nalkades Bathseba. Kvinnan — ty det var en kvinna — närmade sig med huvudet på sned, liksom ivrigt letande åt alla sidor. Då hon kom litet längre framåt mot vänster och syntes på närmare håll, kunde Bathseba se den nalkandes profil mot den den soliga himlen, hon igenkände att den buktiga kroklinjen från pannan till hakan, utan vinklar eller skarpa linjer, var den välbekanta silhuetten av Liddy Smallbury.
Bathsebas hjärta kleppade av tacksamhet över att inte vara helt och hållet övergiven, och hon sprang upp. »Åh, Liddy!» sade hon, eller försökte hon säga: men orden hade endast bildats på hennes läppar; intet ljud därav hördes. Hon hade förlorat sin stämma genom att utsätta sig för den töckniga nattluften under alla dessa timmar.
»Åh, matmor! vad jag är glad att ha hittat er,» sade flickan så snart hon såg Bathseba.
»Du kan inte komma över,» sade Bathseba i en viskning som hon förgäves sökte göra ljudlig nog för att nå Liddys öron. Liddy, som inte visste av detta, steg ned utöver sumpmarken, i det hon sade: »Jag tror nog att den bär mig.»
Bathseba glömde aldrig denna förgängliga lilla tavla av Liddy vandrande fram mot henne över sumpmarken där i morgonens sken. Regnbågsskimrande bubblor av fuktig underjordisk gas uppstego ur den svettpärlande unkna marken omkring tjänsteflickans fot, där hon vandrade, de väste då de brusto, och deras luft flög upp för att söka det dunstfyllda firmamentet därovan. Liddy sjönk inte, såsom Bathseba hade fruktat.
Hon steg tryggt i land på denna sidan sumpmarken och såg upp i sin unga matmors vackra ehuru bleka och trötta anlete.
»Stackars människa!» sade Liddy med tårar i ögonen. »Fatta litet mod igen, matmor. Hur i världen kom — »
»Jag kan inte tala, bara viska — min röst är borta just nu,» sade Bathseba brådskande. »Jag tänker att den fuktiga luften från den där sumpmarken har tagit bort den. Liddy, gör mig inga frågor, kom ihåg det. Vem har skickat dig — var det någon?»
»Nej, ingen. Jag tänkte, när jag märkte att ni inte var hemma, att någonting rysligt hade hänt. Jag tyckte jag hörde hans röst i natt; och då, eftersom jag visste att någonting var illa — »
»Är han hemma?»
»Nej; han gick bort just innan jag kom ut.»
»Har de fört bort Fanny?»
»Inte ännu. De gör det snart — klockan nio.»
»Då skall vi inte gå hem ännu. Tänk om vi skulle spatsera omkring här i skogen?»
Liddy samtyckte, utan att riktigt förstå vare sig helheten eller någon del av denna episod, och de vandrade tillsammans allt längre bort bland träden.
»Men matmor, det är nog bättre att ni kommer in och äter någonting. Ni förkyler ihjäl er!»
»Jag kommer inte in dit ännu — kanske aldrig mer.»
»Skall jag hämta hit någon mat åt er, och någonting annat att sätta på ert huvud än den där lilla schalen?»
»Om du vill, Liddy.»
Liddy försvann, och efter tjugu minuter kom hon tillbaka med en kappa, en hatt. några smörgåsar, en liten tekopp och litet varmt te i en liten porslinskanna.
»Är Fanny borta?»
»Nej,» sade hennes ledsagerska och slog i teet.
Bathseba svepte in sig i kappan samt åt och drack något litet. Då biev hennes röst något klarare, och en smula färg återvände till hennes ansikte. »Nu skall vi spatsera litet igen,» sade hon.
De vandrade omkring i skogen i omkring två timmars tid, och Bathseba svarade enstavigt på Liddys prat, ty hennes tankar sysselsatte sig alltjämt med ett enda ämne. Hon avbröt henne:
»Jag undrar om Fanny är borta nu redan?»
»Jag skall gå och se åt.»
Hon kom tillbaka med den upplysningen att karlarna just höllo på att bära ut liket, att man hade sökt Bathseba, samt att hon hade svarat att hennes matmor var sjuk och inte kunde taga emot.
»Då tror de alltså att jag är i min sängkammare?»
»Ja» Sedan vågade Liddy tillägga: »Ni sade när jag först hittade er att ni kanske aldrig skulle komma tillbaka hem igen — det menade ni väl inte, matmor?»
»Nej; jag har ändrat mening. Det är endast kvinnor utan stolthet i sig som rymmer bort från sina män. Det finns en ställning som är värre än att bli funnen död i sin mans hus på grund av dålig behandling, och det är att bli funnen levande på grund av att man har rymt sin väg till någon annans hus. Jag har tänkt på det här hela morgonen, och jag har valt min väg. En förrymd hustru är alla till besvär, en börda för sig själv och en visa för andra — allt det där tillsammans blir ett ännu större mått av elände än det som kommer av att stanna hemma — fast detta kan komma att innebära sådana småsaker som skymf, slag och svält. Lilly, om du nånsin gifter dig — Gud förbjude att du nånsin skulle göra det! — så kommer du att finna dig i ett förskräckligt läge; men kom då ihåg att inte ge vika. Strid och fall på din post. Så ämnar jag göra.»
»Åh, matmor, tala inte så» sade Liddy och grep hennes hand; »men jag visste ju att ni var för förnuftig att bli borta. Får jag fråga vad det är för rysligheter som har hänt mellan honom och er?»
»Du får fråga, men jag får inte svara.»
Omkring tio minuter senare återvände de till huset på en omväg och stego in från baksidan. Bathseba gled uppför trapporna till en tom vindskammare, och hennes ledsagerska följde henne.
»Liddy.» sade hon med lättare hjärta, ty ungdom och hopp började åter göra sig gällande, »du måste bli min förtrogna för ögonblicket — någon måste det vara, och jag utväljer dig. Nåväl, jag ämnar bo här för en tid. Vill du tända en brasa, breda ut en mattstump och hjälpa mig att ordna det bekvämt? Sedan får Maryann och du bära upp hit den träsäng som står i det lilla rummet, och de sängkläder som hör dit, och ett bord och litet annat husgeråd … Vad skall jag företa mig för att fördriva den långsamma tiden?»
»Att fålla näsdukar är en mycket god sak, sade Liddy.
»Usch nej, nej! jag avskyr sömnad, det har jag alltid gjort.»
Virkning?»
»Det också.»
»Ni kunde sy er märkduk färdig. Det är bara att fylla ut nejlikorna och påfåglarna, så kunde den sättas i glas och ram ock hängas upp bredvid er fasters, matmor.»
»Märkdukar är alldeles omoderna — förskräckligt landsortsaktiga. Nej, Liddy, jag vill läsa. Hämta upp några böcker — inte nya. Jag orkar inte läsa någonting nytt.»
»Några av er farbrors gamla, matmor?»
»Ja. Några av dem som ni stuvade undan i lådor.» En svag glimt av humor gled över hennes ansikte då hon sade: »Hämta Beaumont och Fletchers En flickas Tragedi, och den Sörjande Bruden; och — vänta — Tankar i Natten, och Mänskliga Önskningars Fåfänglighet.»
»Och sen den där historien om morianen som tog livet av sin hustru Desdemona? Det är en rysligt sorglig bok som nog passar bra för er just nu.»
»Nå men Liddy! nu har du ändå varit och läst i mina böcker utan att säga till åt mig; jag sade ju att du inte fick göra det! Hur vet du att den skulle passa bra för mig? Den skulle inte passa alls.»
»Nå men om de andra passar ——»
»Nej, de gör det inte heller; och jag vill inte läsa sorgliga böcker. Varför skulle jag läsa sorgliga böcker? Hämta mig Lantlig Kärlek, och Mjölnarflickan, och Doktor Syntax, och några delar av Spectator.
Hela den dagen levde Bathseba och Liddy i vindskammaren uti blockadtillstånd; detta försiktighetsmått visade sig emellertid onödigt vad Troy beträffar, ty han syntes inte till i grannskapet och störde dem inte ett ögonblick. Bathseba satt vid fönstret ända till solnedgången, försökte stundom läsa, gav vid andra tider akt på varje rörelse utomhus utan särskilt ändamål, och lyssnade utan synnerligt intresse efter varje ljud.
Solen gick ned nästan blodröd den kvällen, och ett likblekt moln mottog dess strålar österut. Upp emot denna mörka bakgrund höjde sig kyrktornets västra fasad — den enda del av kyrkan som syntes från lantgårdens fönster — tydlig och glänsande, och spirans väderflöjel strålade i glans. Där nedanför samlade sig klockan sex de unga gossarna i byn för att såsom deras vana var spela fångboll. Denna plats hade sedan urminnes tid varit helgad åt detta urgamla spel; de gamla stolparna bildade ett bekvämt mål mittemot kyrkogårdsmuren, vid vilken marken var trampad hård och kal som en stenläggning av spelarnes fötter. Hon kunde se pojkarnas bruna och svarta huvuden ila omkring åt höger och vänster, och deras vita skjortärmar glimma i solen, medan stundom ett rop och en hjärtlig skrattsalva avbröt aftonluftens stillhet. De fortsatte att spela en kvarts timme eller så, då spelet plötsligt avbröts och spelarne hoppade över muren och försvunno på andra sidan om en idegran, som själv till hälften skymdes av en bok, vilken nu tedde sig såsom en enda massa av guldlöv, bland vilka grenarna uppdrogo svarta linjer.
»Varför avbröt bollspelarne sitt spel så plötsligt?» frågade Bathseba, då Liddy nästa gång inträdde i rummet.
»Jag tror det var därför att två karlar just då kom från Casterbridge och började ställa upp en präktig huggen gravsten», sade Liddy. »Pojkarna sprang dit för att se vems det var.»
»Vet du det?» frågade Bathseba.
»Nej det gör jag inte», svarade Liddy.