Fjärran från vimlets yra/Kapitel 43

←  Fyrtioandra kapitlet

Fjärran från vimlets yra av Thomas Hardy Översättare: Nino Runeberg Fyrtiotredje kapitlet

Fyrtiofjärde kapitlet  →

FYRTIOTREDJE KAPITLET

Fannys hämnd

»Behöver ni mig längre, matmor?» frågade Liddy vid en senare timme samma afton, då hon stod vid dörren med en ljusstake i handen och vände sig till Bathseba, som satt glädjelös och ensam i det stora förmaket vid den kalla årstidens första brasa.

»Inte mera i kväll, Liddy.»

»Jag skall sitta uppe och vänta på husbond, om ni vill, matmor. Inte är jag alls rädd för Fanny om jag bara får sitta i mitt eget rum och hålla ljuset brinnande. Hon var en sådan klen liten stackare att hennes ande nog inte skulle kunna spöka för någon om den också försökte.»

»Åh nej, nej! Gå du till sängs. Jag skall själv sitta uppe och vänta honom till klockan tolv, och om han inte har kommit då, så uppger jag att vänta honom och går till sängs, jag med.»

»Klockan är över halv tio nu.»

»Åh, är den det?»

»Varför sitter ni inte där uppe i övre våningen, matmor?»

»Varför jag inte gör det?» sade Bathseba nedslaget. »För att det inte lönar sig, Liddy — här är en brasa.» Hon utbrast plötsligt i en impulsiv och upprörd viskning: »Har du hört sägas någonting underligt om Fanny?» Orden hade inte förr undsluppit henne än ett uttryck av outsäglig ånger flög över hennes ansikte, och hon utbrast i tårar.

»Nej — inte ett ord!» sade Liddy, betraktande den gråtande kvinnan med förvåning. »Vad är det som ni gråter så för, matmor; har någonting gjort er illa?» Hon kom fram till Bathsebas sida med ett ansikte fullt av medkänsla.

»Nej, Liddy — jag behöver dig inte längre. Jag vet inte varför jag har börjat gråta så på senare tider: jag brukade inte gråta förr. God natt.»

Då lämnade Liddy förmaket och stängde dörren.

Bathseha var olycklig och ensam. Hon var egentligen inte ensammare nu än före sitt giftermål; men hennes ensamhet då var lik den på en fjälltopp, och hennes ensamhet nu var lik den i ett fängelse. Och under de tvenne sista dagarna hade tillkommit de plågsamma, grubblande tankarna över hennes mans förflutna. Hennes vacklande denna kväll beträffande Fannys vilorum före begravningen hade förorsakats av en sällsam sammanblandning av impulser i Bathsebas inre. Man kunde törhända noggrannare bestämma det såsom ett beslutsamt uppror mot hennes fördomar, ett lösryckande från en lägre instinkt av obarmhärtighet, som hade velat avvända all medkänsla från den döda kvinnan, därför att denna i livstiden hade föregått Bathseba i en mans tillgivenhet, som Bathseba ingalunda hade upphört att älska, ehuru hennes kärlek just nu var bedrövad intill döden på grund av en ny, tung och svår misstanke.

Inom fem eller tio minuter knackade det åter på dörren. Liddy visade sig igen, tog ett par steg inåt rummet och stod tvekande, tills hon slutligen sade: »Maryann har just nyss hört någonting mycket underligt, men jag vet nog att det inte är sant. Och vi får nog klart besked om det inom en eller par dagar.»

»Vad är det?»

»Åh, ingenting som angår er eller oss, matmor. Det är om Fanny. Det där samma, som ni har hört.»

»Inte har jag hört någonting.»

»Jag menar att en otäck historie just nu har kommit ut i Weatherbury under den här sista timmen — att — — » Liddy steg fram tätt till sin matmors sida och viskade långsamt slutet av meningen i hennes öra, i det hon lutade huvudet medan hon talade i riktning mot det rum där Fanny låg.

Bathseba skälvde från huvud till fot.

»Jag tror inte på det!» sade hon häftigt. »Och dessutom står bara ett namn på kistlocket.»

»Inte jag heller, matmor. Och många andra inte heller; för vi skulle säkert ha hört mera talas om det om det hade varit sant — tror ni inte det, matmor?»

»Kanske, eller kanske inte.»

Bathseba vände sig ifrån henne och såg in i elden, för att Liddy inte skulle se hennes ansikte. Då Liddy fann att hennes matmor inte ville säga något mera, gled hon ut ur rummet, stängde sakta dess dörr och gick till sängs.

Bathsebas ansikte, då hon fortsatte alt stirra in i brasan den kvällen, kunde ha väckt bekymmer för hennes skull till och med hos dem som höllo minst av henne. Fanny Robins olyckliga öde gjorde inte Bathsebas öde gladare, fastän hon var denna arma Vashtis Esther, och fastän deras öden kunde på sätt och vis uppställas såsom kontraster mot varann. När Liddy steg in i rummet för andra gången hade de vackra ögon som mötte hennes haft en glädjelös och trött blick. När hon gick ut efter att ha berättat sin historia hade de uttryckt olycka i full verksamhet. Även denna känsla nedsjönk till apati efter en tid. Men hennes tankar, som först varit tröga och förvirrade, fingo mera liv allt eftersom minuterna skredo förbi, och den dova misstänksamheten som vilade över hennes panna och ögon gav plötsligt vika för koncentrationens stillhet.

Bathseba hade skäl för att misstänka en förbindelse mellan sin egen historia och den dunkelt anade tragedien uti Fannys död — skäl som Oak och Boldwood aldrig ett ögonblick förmodade hon ägde. Mötet med den ensamma kvinnan föregående lördagskväll hade förblivit obevittnat och onämnt. Oak kunde ha haft den bästa av avsikter, då han beslöt att så många dagar som möjligt förtiga detaljerna av vad som hade hänt med Fanny; men hade han vetat att Bathsebas tankar redan hade sysslat med detta ämne — då hade han inte strävat att förlänga de ovisshetens minuter, som hon nu måste genomgå, då den visshet som skulle göra slut därpå skulle innebära den värsta händelse hon förnuftigtvis kunde misstänka.

Hon kände plötsligt en häftig längtan att tala med någon som vore starkare än hon själv, och sålunda få styrka att med värdighet uppbära den ställning hon motsåg och med stoiskt tålamod fördraga sina kväljande tvivel. Var kunde hon finna en sådan vän? ingenstädes i hela sitt hus. Hon var den vida vägnar kallblodigaste av alla kvinnor under detta tak. Tålamod och uppskjutande av sitt omdöme under några timmar var vad hon önskade lära, och där fanns ingen som kunde lära henne det. Kunde hon blott ha vänt sig till Gabriel Oak! — men det var omöjligt. Vad Gabriel ändå hade för ett sätt att bära sina prövningar, tyckte hon. Boldwood, som föreföll så mycket djupare och högre och starkare i sina känslor än Gabriel, hade ännu inte bättre än hon själv lärt den enkla konst, vari Oak visade ett sådant mästerskap vid varje företag, varje blick — att bland den mångfald av intressen av vilka han var omgiven inte betrakta dem som angingo hans egen personliga välfärd såsom de intressantaste och viktigaste. Oak blickade mot livets synrand utan någon särskild hänsyn till sin egen belägenhet i dess centrum. Sådan önskade hon att hon kunde vara. Men visserligen plågades Oak heller icke av ovisshet i sitt hjärtas allra innersta angelägenhet, såsom hon i denna stund. Oak visste allt det angående Fanny, som hon längtade att få veta — därom kände hon sig övertygad. Om hon ginge till honom nu i detta ögonblick och sade endast dessa få ord: »Vad är sanningen i denna historia?» skulle han känna sig förpliktad av sin heder att säga henne det. Det vore en outsäglig lättnad. Intet vidare ordande vore nödvändigt. Han kände henne så väl att ingen sällsamhet i hennes uppförande skulle skrämma henne.

Hon kastade på sig en kappa, gick till dörren och öppnade den. Varje blad, varje kvist var stilla. Luften var ännu tung av fukt, ehuru något mindre tät än på kvällen, och ett jämnt droppande på de fallna löven under grenarna var nästan musikaliskt i sin lugnande entonighet. Det föreföll bättre att vara ute än inne, och Bathseba stängde dörren och vandrade långsamt nedför stigen tills hon kom fram mittemot Gabriels stuga, där han nu levde ensam, sedan han lämnat Coggans hus, där det blivit för trångt om utrymme. Där lyste ljus ur ett enda fönster, och det var i nedre våningen. Fönsterluckorna voro inte stängda, ej heller var någon skärm eller gardin dragen för fönstret, ty varken rån eller iakttagelse av utomstående var en olägenhet som kunde vålla invånaren i denna bostad något synnerligt omak. «Ja, där var Gabriel själv, som satt uppe: han läste. Från det ställe där hon stod på vägen kunde hon tydligt se honom där han satt helt stilla, med sitt ljusa lockiga huvud stött i handen; endast då och då såg han upp för att snyta det ljus som stod bredvid honom. Slutligen såg han på klockan, syntes förvånad över hur sent det var, slog igen sin bok och reste sig. Han ärnade gå till sängs, det visste hon, och om hon ville knacka, måste det ske genast.

Men ack, var var hennes beslutsamhet? Hon kände på sig att hon inte kunde göra det. För intet pris i världen kunde hon just nu ge honom en antydan om sin olycka, ännu mindre be honom rent ut om upplysning om orsaken till Fannys död. Hon måste bära sina gissningar, sina misstankar, sitt grubbel, och bära dem ensam.

Lik en hemlös vandrare dröjde hon kvar vid bänken, liksom lugnad och betagen av den luftkrets av frid som tycktes sprida sig omkring denna lilla bostad, och som så smärtsamt saknades i hennes egen. Gabriel syntes i ett rum en trappa upp, ställde sitt ljus på fönsterposten och sedan — föll han på knä och bad. Kontrasten av denna bild mot hennes upproriska och upprörda liv vid denna samma tidpunkt var för mycket för att hon skulle kunnat uthärda den längre. Det var inte hon som kunde ha skaffat sig frid genom sådana medel. Hon måste vandra sin svindlande, förtvivlade väg intill änden, såsom hon hade begynt den. Med tungt hjärta gick hon åter uppför stigen och trädde in genom sin egen dörr.

Mera feberaktig än förut på grund av reaktionen efter de känslor som Oaks förebild hade väckt hos henne, stannade hon i hallen, betraktande dörren till det rum där Fanny låg. Hon knäppte ihop sina fingrar, kastade huvudet tillbaka och pressade sina heta händer hårt mot pannan, i det hon sade med en hysterisk snyftning: »Om blott Gud ville låta dig tala och säga mig din hemlighet, Fanny! … Åh, måtte det vara lögn — lögn, att ni är två därinne! … Om jag bara kunde få se på dig en enda liten minut, då skulle jag få veta allt!»

Några ögonblick förgingo, och hon tillade långsamt: »Och det vill jag!»

Bathseba kunde aldrig under senare dagar pejla djupet av den sinnesförfattning som lät henne genomgå de handlingar vilka följde på detta frammumlade beslut under denna den minnesvärdaste aftonen i hennes liv. Hon gick till verktygskammaren efter en skruvmejsel. Vid slutet av en kort ehuru ouppmätt tid fann hon sig själv i det lilla rummet, darrande av sinnesrörelse, med en dimma för ögonen och med plågsamt bultande huvud, stående bredvid den öppnade kistan, bredvid den flicka, vars död hade vållat henne så många och plågsamma aningar; och hon sade till sig själv med en hes röst, i det hon stirrade ned i den:

»Bäst var det att få veta det värsta, och nu vet jag det!»

Hon var medveten om att hava åvägabragt denna situation genom en följd av handlingar utförda såsom i en yrande dröm; att hava följt den metod som hade klarnat för henne i hallen med flammande tydlighet, genom att smyga sig uppför trapporna och genom att lyssna till tjänstflickornas tunga andedräkt och förvissa sig om att de sovo; genom att smyga sig ner igen, vrida om vredet till dörren till det rum där den unga flickan låg, och genom att fullt medvetet börja göra vad som, i fall hon hade tänkt sig möjligheten av en sådan handling i nattens mörker och ensamhet, skulle ha bragt henne att rysa; men nu, då den var utförd, var denna handling mindre förfärlig än det avgörande beviset på hennes mans skuld, vilket infann sig i samma stund då hon utan allt tvivelsmål lärde känna det sista kapitlet av Fannys historia.

Bathsebas huvud sjönk ned mot hennes bröst, och hennes andedräkt, som tillbakahållits av spänning, nyfikenhet och intresse, utandades nu i form av ett framviskat kvidande: »Oh — h!» sade hon, och det tysta rummet genljöd av denna suck.

Hennes tårar föllo snabbt invid de omedvetna tvenne i kistan: tårar av komplicerat ursprung, som knappast kunnat beskrivas utom försåvitt det även innebar en enkel sorg. Helt visst måste deras eld ha levat i Fannys stoft, då händelserna leddes så att hon fördes hit på detta naturliga, självfallna och dock effektfulla sätt. Att dö — det var den enda bragd som kunde förvandla förnedringen till upphöjelse, och det hade Fanny gjort. Och härtill hade ödet fogat detta möte i natt, vilket enligt Bathsebas vilda föreställning hade förbytt Fannys nederlag till seger, hennes förödmjukelse till triumf, hennes maktlöshet till härskande; och över Bathseba själv hade det kastat ett bjärt skimmer av hån, spritt över hela hennes omgivning ett ironiskt leende.

Fannys ansikte omramades av hennes gyllene hår; och nu fanns icke längre mycket rum för tvivel angående ursprunget av den lock som Troy ägde. I Bathsebas hetsade inbillning uttryckte det oskyldiga vita anletet ett otydligt triumferande medvetande av den smärta varmed hon nu vedergällde henne lika mot lika med hela skonslösheten i den mosaiska lagen: »Brännande för brännande; sår för sår; slag för slag.»

Bathseba ruvade över tanken att undfly sin nuvarande belägenhet genom ögonblicklig död, vilken, tyckte hon, ehuru det var en plågsam och fasansfull väg, likväl hade gränser för sin plåga och sin fasa, medan livets fasa och förnedring voro gränslösa. Men till och med denna plan att utplåna allt genom döden var blott en matt kopia av hennes rivals tillvägagående, utan de skäl som hade förhärligat hennes rivals beslut. Hon vandrade rastlöst fram och åter i rummet, såsom hon plägade när hon var upphetsad, med de hopknäppta händerna hängande ned framför henne, medan hon tänkte och delvis yttrade i brutna ord: »Åh, jag hatar henne, och ändå vill jag inte hata henne, ty, det är lågsint och elakt; och ändå hatar jag henne nog! Ja, antingen anden är villig eller inte, så envisas mitt kött att hata henne! … Om hon bara vore i livet, kunde jag ändå ha någon rätt att vara ond och grym mot henne; men att hysa hämndlystnad mot en stackars död kvinna, det återfaller på mig själv. O Gud, var mig nådig! Jag är så olycklig över allt detta!»

I detta ögonblick blev Bathseba så förfärad över sitt eget sinnestillstånd att hon blickade runt efter något slags tillflykt undan sig själv. Bilden av Oaks knäfall samma kväll kom för henne, och med kvinnans imitativa instinkt grep hon denna föreställning och beslöt att falla på knä, att be, om det vore henne möjligt. Gabriel hade bett; det ville hon också göra.

Hon knäföll bredvid kistan, täckte ansiktet med händerna, och en stund var rummet tyst som en grav. Antingen av en rent mekanisk orsak eller av en annan, när Bathseba steg upp var det med lugnad själ, och med ånger över de hatets instinkter som hade behärskat henne nyss.

I sin önskan att försona sin skuld tog hon blommor från en vas i fönstret och började ordna dem omkring den döda flickans huvud. Bathseba kände intet annat sätt att visa de döda sin medkänsla än att ge dem blommor. Hon visste inte hur länge hon upptogs av denna sysselsättning. Hon glömde tiden, livet, var hon var, vad hon sysslade med. Skrällen av dörrarnas stängande i vagnslidret på gården bragte henne åter till sig själv. Ett ögonblick senare öppnades och stängdes paraddörren, steg genljödo i hallen; hennes man visade sig vid rummets ingång, och han såg in uppå henne.

Småningom uppfattade han scenen, stirrade på den med häpnad, som om han trott den vara en synvilla framkallad av någon djävulsk besvärjelsekonst. Bathseba, blek som ett upprätt lik, stirrade tillbaka på honom med samma vilda blick.

Så föga äro instinktiva gissningar frukten av en berättigad intuition, att Troy i detta ögonblick, då han stod med dörrvredet i handen, aldrig ett ögonblick tänkte på att sätta vad han såg i förbindelse med Fanny. Hans första otydliga tanke var att någon i huset hade dött.

»Nå — vad nu?» sade Troy förvirrad.

»Jag måste bort! Jag måste bort!» sade Bathseba mera till sig själv än till honom. Hon kom med uppspärrade ögon fram mot dörren för att skjuta honom undan och gå ut.

»Vad i Herrans namn är här å färde? vem har dött?» sade Troy.

»Jag kan inte säga det, låt mig gå ut. Jag måste få luft!» sade hon åter.

»Nej nej, stanna, jag ber!» Han grep hennes hand, och då tycktes viljekraften överge henne, och hon föll i ett tillstånd av fullkomlig passivitet. Han kvarhöll hennes hand, inträdde i rummet, och sålunda, hand i hand, nalkades Troy och Bathseba kistan.

Ljuset stod på ett skrivbord nära dem, dess sken föll neråt och upplyste tydligt de kallnade dragen hos både moder och barn. Troy såg på dem, släppte sin hustrus hand, allt klarnade för honom som i ett spöklikt skimmer, och han stod stilla.

Så stilla förblev han, att man kunde ha trott alt all rörelseförmåga hade lämnat honom för alltid. De i alla riktningar sammandrabbande känslorna bragte varandra i förvirring, neutraliserade varandra, ingen av dem kunde framalstra en rörelse.

»Känner du henne?» sade Bathseba med en stämma som ett svagt inneslutet eko, liksom från det inre av en cell.

»Jag känner henne,» sade Troy.

»Är det hon?»

»Det är hon.»

I början hade han stått alldeles upprätt. Och nu, i den liksom stelfrusna orörligheten i hans gestalt, kunde urskiljas en begynnande rörelse, liksom man i den djupaste natt kan urskilja ljusskimmer efter en stund. Han började småningom sjunka ihop framåt. Uttrycket i hans anletsdrag veknade, och dess förtvivlan övergick till en oändlig sorg. Bathseba betraktade honom från andra sidan, orörlig, med åtskilda läppar och förvirrade blickar. Det mått av känsla varje människa kan hysa står i förhållande till vars och ens naturs intensitet, och kanhända Fannys lidanden, som hade varit mycket större i förhållande till hennes styrka, aldrig i absolut mening hade varit sådana som Bathsebas nu.

Då gjorde Troy en rörelse. Han sjönk på knä med ett osägligt uttryck av samvetskval och vördnad, lutade sig över Fanny Robin och kysste henne sakta, så som man kysser ett sovande barn då man vill akta sig för att väcka det.

Vid åsynen och ljudet av denna för henne olidliga handling störtade Bathseba fram mot honom. Alla de starka känslor som hade varit spridda över hennes tillvaro sedan hon hade förstått vad känsla är, tycktes samla sig i en enda våg. Omkastningen efter hennes harm och vrede ett ögonblick tidigare, då hon tänkte på sin heder, sin samhällsställning, på att en annan hade blivit mor och icke hon, var häftig och fullständig. Allt glömdes i den elementära och starka känsla som makan hade för sin make. Då hade hon sörjt över sitt förlorade oberoende — nu ropade hon högt emot brytandet av det band över vilket hon nyss klagade. Hon slog armarna omkring Troys hals och utbrast i den vildaste förtvivlan ur sitt innersta hjärtedjup:

»Nej — låt bli! Kyss dem inte! Åh, Frank, jag kan inte bära det — jag kan inte! Jag håller mer av dig än hon gjorde: kyss mig också, Frank — kyss mig! Frank! Du måste kyssa mig också!»

Det låg någonting så abnormt och förskräckande i den barnsliga smärtan, i enkelheten hos denna vädjan från en kvinna av Bathsebas läggning och oberoende, att Troy lösgjorde hennes tätt hopslutna armar från sin nacke och betraktade henne med förvirring. Det var ett så oväntat avslöjande av att alla kvinnor i grund och botten likna varandra, till och med om de i alla andra avseenden äro varandra så olika som Fanny och den han nu hade vid sin sida, att Troy knappast kunde tro att detta var hans stolta hustru Bathseba. Fannys ande tycktes hava farit i henne. Men detta hans sinnestillstånd varade blott några ögonblick. När överraskningens ögonblick var förbi, förbyttes hans ansiktes uttryck: dess stela befallande blick bjöd tystnad nu.

»Jag vill inte kyssa dig!» sade han och stötte henne ifrån sig.

Hade hustrun nu blott avhållit sig från att gå vidare! Men törhända var under dessa plågande omständigheter hennes behov att tala ut det enda felgrepp som bättre kan förstås, om ock ej förlåtas, än det riktiga och politiska handlingssättet. All den känsla hon hade lockats att röja drog hon nu åter tillbaka inom sig genom en kraftig ansträngning av sin självbehärskning.

»Vad skäl har du att anföra?» frågade hon, och hennes bittra stämma var sällsamt låg — nu var den en helt annan kvinnas.

»Jag har att anföra att jag har varit en lågsint usling,» svarade han.

»Och den här kvinnan ditt offer. Det är jag lika väl som hon.»

»Åh, håna mig inte. Den här kvinnan är mera för mig, död som hon är, än du någonsin har varit eller är eller kan bli. Om inte satan hade frestat mig med detta ditt ansikte och ditt fördömda koketteri, skulle jag ha gift mig med henne. Jag hade aldrig en annan tanke förrän du kom i min väg. Gud give att jag hade gjort det; men nu är det för sent! Jag förtjänar att leva i kval och plåga för detta!» Sedan vände han sig till Fanny. »Men det gör ingenting, min älskade,» sade han; inför himlen är du, du allena min hustru!»

Vid dessa ord bröt över Bathsebas läppar ett långt, sakta anskri av omätlig förtvivlan och harm, ett jämmerrop sådant som ännu aldrig hade höjts inom dessa gamla murar. Det var ett Τετέλεσται^[1] över hennes förening med Troy.

»Om hon är — det — vad — är då jag?» tillade hon, såsom en fortsättning på samma anskri, och i en förtvivlad snyftning; och sällsyntheten av ett sådant utbrott hos henne gjorde hennes tillstånd endast ännu mera olidligt.

»Du är ingenting för mig — ingenting, sade Troy hjärtlöst. »En ceremoni inför en präst gör intet äktenskap. Min själ tillhör inte dig.»

Ett våldsamt begär att undfly honom, att komma bort från detta ställe, att gömma sig, att till varje pris — även döden — undgå hans ord, behärskade nu Bathseba. Hon dröjde inte ett ögonblick, hon vände sig mot dörren och ilade ut.

1. »Det är förbi (Joh. XIX, 30).
   Ö. a.