Från Aftonbladet till Röda Rummet/I. Inledning (Romanen)
| ← VII. Gustaf Lorents Sommelius |
|
II. Fredrika Bremer. → |
ROMANEN.
I.
Romaner är den yngsta och sist utbildade af alla litterära
arter. Under många århundraden, under antiken såväl
som under medeltiden, var den intet annat än en på prosa
omskrifven versroman, hvars enda uppgift var att genom sina
oändliga och omväxlande äfventyr utgöra ett tidsfördrif för
den läsande. Under renässansen och sextonhundratalet ser
man därpå, huru den långsamt förbereder sig på sin kommande roll. Rabelais’ och Cervantes romaner äro skrifna
i direkt opposition mot den medeltida riddarediktens
fantastiska och osammanhängande äfventyr. Herderomanen
förbereder den psykologiska skildringen, hvilken visar sig under
Ludvig XIV:s regering, liksom skälmromanen, hvilken
samtidigt uppträder, förebådar den kommande sederomanen.
Att en prosadikt blomstrar, är alltid ett säkert bevis på
att folket läser. Ett nödvändigt villkor för att en rik
prosalitteratur skulle kunna uppstå, var därför också
boktryckerikonsten, hvilken gjorde böcker tillgängliga för en större
allmänhet. Det var under decennierna närmast efter Gutenbergs
uppfinning, som romanlitteraturen och folkskrifterna
uppstodo öfverallt i Europa. Men det var först under
sjuttonhundratalet, som af många olika skäl den nya konsten helt fick
tillfälle att utveckla sina välgörande verkningar på samhället. Det var först då, som tidningen och tidskriften blefvo
en nödvändighetsvara för folket. När en plåtslagare går upp
på ett tak för att täcka detsamma, säger en engelsk
skildrare från början af sjuttonhundratalet, medför han i fickan
en tidning, på hvilken han läser under sin rast. Då
började äfven den moderna romanen den utveckling, hvilken
sedan oafbrutet fortgått och som visserligen ännu icke
är afslutad. Det var just i England som Richardson och
hans samtida lyckades skapa en roman, hvilken genom sina sedeskildringar och sina moraliserande egenskaper i hög
grad slog an på publiken. Denna roman odlades snart med
lika förtjusning i Frankrike, där Rousseau och Diderot
ägnade sig åt densamma, som i Tyskland, hvarest Goethes
romaner tillhöra samma stadium i utvecklingen.
Nyromantiken fortsatte denna form af roman, som hos Jean Paul
och Hoffmann erhöll en humoristisk och fantastisk karaktär
och hos m:me de Staël ett sentimentalt och oppositionellt
innehåll.
Det viktigaste genomgångsstadiet för romanen under början af adertonhundratalet betecknas af Walter Scotts namn; hans insats i romanens historia är ofvan antydd. Walter Scotts romaner gjorde dessutom genren ytterst populär, och det är omedelbart efter hans uppträdande, som den väldiga produktion påbörjas, som sedan nästan oafbrutet fortgått under hela det föregående seklet.
Det var också i omedelbar anslutning till Walter Scott, som Balzac skapade den moderna romanen, hvilken vill gifva en analys af både människan och samhället. Han fann den form, som därvid var honom lämpligast, genom att betrakta samtidens tilldragelser under samma synpunkter, som historikern ser det förflutna. Han framställer, analyserar och bedömer med samma kallblodighet och efter ungefär samma metoder, som den nyare biologien framställer och systematiserar djur- och växtvärlden. Öfverallt söker han orsakssammanhanget till de sociala och psykologiska företeelserna.
Samtidigt visar sig öfverallt ett liknande intresse för att göra romanen till en bärare af idéer. Allt det revolutionära och omstörtande, alla de nya reformförslag, som sysselsätta sinnena, dyka nu upp i följetongsromanen på båda sidor om Kanalen.
Hela denna romanens omgestaltning försiggår utan något större intresse från den teoretiska ästetikens och kritikens sida. Ännu i midten af det föregående seklet abstraherade ju den då härskande tyska ästetiken hufvudsakligen sina teser öfver den antika litteraturen, som i själfva verket då redan utspelat sin roll som en lifgifvande faktor i de moderna litteraturernas utveckling. Öfverallt sökte man blåsa lif i den sedan sekler tillbaka händöende epopéen, utan att det någonstädes lyckades. På sin höjd åstadkom man borgerliga romaner på vers, sådana som Goethes Hermann und Dorothea eller Runebergs Hanna och Elgskyttarne. Den verkliga heroiska epopéen visade sig däremot ohjälpligt död, trots alla upplifningsförsök. Men i den tyska ästetiken behandlades romanen ännu af Vischer med en viss öfverlägsenhet, och i Frankrike såväl som i England fördes ett verkligt utrotningskrig emot följetongsromanen. Äfven i Sverige fick man snart tillfälle att konstatera och beklaga, att romanen utträngde intresset för alla andra litteraturslag. Bergstedt utfor mot romanen i sin artikel Om den usla litteraturen, och Malmström behandlade densamma i en liknande artikel i Några drag till bestämmande af den moderna romanens karaktär. Kritikens ställning till romanens utveckling under adertonhundratalet påminner därför icke så litet om det sätt, hvarpå den litterärt bildade under sextonhundratalet iakttog uppkomsten af det Elisabethska dramat. Man såg ned på detsamma, men arten framväxte med naturnödvändighet, uppburen af folket och tiden, åt hvars känslor och stämningar den gaf ett lefvande och mäktigt uttryck.
Någon nämnvärd utveckling hade romanen icke uppnått i Sverige före 1830. Det är visserligen sant, att man redan under sjuttonhundratalet kan afläsa de utländska strömningarna här hemma, men af någon större betydelse hade den inhemska romanlitteraturen dock icke varit. Många af denna tids romaner ligga ju ännu otryckta i vissa arkiver. I början af adertonhundratalet finner man nya utslag af de på kontinenten härskande riktningarna. Cederborgh skref ett par humoristiska skildringar, Livijn och Palmblad författade fantastiska romaner och exotiska noveller i den nyromantiska stilen. Almqvists Parjumouf ansluter sig till den samtida exotiska skildringen i Frankrike. Men allmänhetens behof af romanläsning fylldes hufvudsakligen genom öfversättningar, bland hvilka naturligtvis många af tidens bästa produkter finnas, men framförallt de mest hårresande och spännande alstren. Lafontaine och Spiess, Kotzebue och Klinger äro namn, som ständigt återvända i denna tids litteratur. Man förstår icke människorna från början och midten af adertonhundratalet, om man icke föreställer sig dem lefvande under ett högtryck af romantiska föreställningar, som underhållas genom en flitig romanläsning. Spökslott, repstegar, dolkar, lönngångar, balkonger med sköna spanjorskor, hemlighetsfulla brott och gifter lågo som en verklig olla podrida i dessa människors hufvud; Warburg berättar i sin monografi om Viktor Rydberg om en dylik man med alltför stor fantasi och för liten sanningskärlek, Nyberg, hvilken ständigt för sina vänner framställde alla de äfventyr han läst i böckerna såsom sina egna upplefvelser. Men det var icke endast dylika något orediga naturer, som hängåfvo sig åt dessa fantasiens fria lekar. Äfven en sådan man som Almqvist låter icke psykologiskt förklara sig, om man icke betänker, att hans fantasi alltid lefvat i spökromanernas och brottmålshistoriernas värld.
Det var Walter Scotts romaner, som gjorde ett afbräck i dessa tidigare författares popularitet och utträngde dem ur publikens gunst. Mycket riktigt är det också sedan Walter Scotts roman, hvars inflytande först framträder i den svenska romanen. År 1828 utkom nämligen första delen af Thord Bonde af G. W. Gumælius, hvilken hälsades med stora loford af den svenska kritiken. Men den afslutades aldrig, och att döma efter början var det icke ens då någon större förlust, som den svenska publiken gick miste om.
Nästa år påbörjade Gustaf Henrik Mellin raden af sina historiska noveller med Blomman på Kinnekulle. Dessa noveller, sedan samlade i tre volymer, utgöra ännu i dag en angenäm förströelseläsning, ty stilen är lättflytande och behaglig, och framställningen vittnar om fantasi och känsla. Synnerligen historiska äro däremot icke dessa skildringar — det historiska inskränker sig egentligen till ett bredt utmålande af kostymer och liknande accessoirer, beskrifningar, hvilka dock sällan gå tillsamman och gifva helhetsstämning. Åtskilliga namn på historiska romaner från denna tid skulle ytterligare kunna anföras[1] (Snapphanarne af anonymen O. K. 1831 är t. ex. en af de bästa), och under fyrtiotalet ökades denna lista ännu mera, men i själfva verket hade den historiska romanen under denna period ännu ingen egentlig karaktär. Bland de intressantaste äro Crusenstolpes romantiskt-historiska pamfletter, ty historiska romaner i egentlig mening kan man icke kalla dem: Morianen 1840—1844; Carl Johan och svenskarne 1845; Huset Tessin under enväldet och frihetstiden 1847—1849. Emellertid är det först längre fram, icke minst i anslutning till Fryxells historiska skildringar och dansken Ingemanns romaner, som med Starbäck en historisk roman uppväxer.
I allmänhet ansluter sig den roman, som uppstår i Sverige omkring 1830, till äldre utländska förebilder, såsom den engelska romanen under sjuttonhundratalet och nyromantikens roman. Först något senare i början af fyrtiotalet visar sig inflytande från den nyfranska och nyengelska romanen. Tidigast inverkar väl Victor Hugo, som redan lifligt intresserar Almqvist, och hans manér är synbart i det sätt, hvarpå fru Carlén behandlar hafvet[2], liksom i Viktor Rydbergs framställning af massrörelser (i Den siste athenaren; jämför där de kristnas upprorståg ännu mera med tiggarnes nattliga stormning af Notre Dame). Hos fru Carlén och sedan hos Onkel Adam spårar man verkan af engelsk stil och uppfattningssätt. Snart nog gör äfven den franska sensationsromanen sitt inflytande gällande och Eugène Sue och Alexandre Dumas återfinnas lite hvarstädes. Helt annorlunda är däremot förhållandet med Balzac. Visserligen ansåg sig Blanche hafva lärt af honom, men man skall hafva goda ögon för att upptäcka det. Den svenska publikens uppfattning af den stora nyskaparen af romanen uttryckes nog bäst af Fredrika Bremer, som fann honom osedlig: »Bulwers förförande brottslingsromaner och den fördärfvade Balzacs talangfulla teckningar ur hvardagslifvet» representera för henne »det skarpsinniga sofisteri, som kan gå in till lasten, betrakta, anatomisera den och säga: Det är ej ondt… De (Bulwers och Balzacs romaner) lästes med passion i Stockholm sista vintern, och det föll ganska få in att afsky deras sedelära eller bli varse svagheten af den inre logiken». Det vill säga, man var ännu icke här hemma mogen för Balzacs djupare och allsidigare människoskildring.
Wieselgren kallar i Sveriges sköna litteratur perioden efter 1844 för den filantropiska, därmed antydande att litteraturen nu framförallt ville åstadkomma praktiska reformer. Det är helt enkelt alla de politiska och sociala idéer, hvilka vi sett under trettiotalet uppträda i tidningspressen, som nu äfven finna ett språkrör i romanen. Tendensromanen uppkommer. Äfven i detta afseende är Almqvist föregångaren med sin novell Det går an, som sedan följes af Fredrika Bremers Hertha, friherrinnan Knorrings Torparen och otaliga andra. Höjdpunkten når denna moraliserande riktning med Onkel Adam.
Den verkliga utgångspunkten för den svenska romanen under denna tid är icke de historiserande författarna utan Fredrika Bremer. Det var den succès, som hon vann med sina första Teckningar ur hvardagslifvet, hvilken öfverallt uppväckte och ökade intresset för en inhemsk roman och satte pennan i handen på mer än en romanförfattare.