Från Aftonbladet till Röda Rummet/I. Rousseauisten
← II. Reaktion mot fosforismen. |
|
II. Nyromantikern → |
C. J. L. ALMQVIST.
I.
Det finnes väl ingen svensk författare, om hvars skrifters ordningsföljd vi äro så illa underrättade som om Almqvists. Denna okunnighet beror på hans egendomliga sätt att umgås med sina manuskripter. Han förvarade dem nämligen ofta i åratal i sina gömmor och utgaf dem slutligen i godtycklig ordning, allteftersom yttre omständigheter eller hans egen tillfälliga stämning förestafvade honom. Så är en icke ringa del af Törnrosens bok först utgifven under trettiotalet, fast skrifven under tjugotalet. Amorina, hvilken nästan var färdigtryckt 1822, men då makulerades, utkom först 1839 och var dessförinnan blott bekant för ett litet fåtal. Ett liknande öde hade Det Europeiska missnöjets grunder, som publiken först lärde känna 1850, och Det går an var tryckt 1838 men makulerades och utkom först 1839. Otroligt är det icke, att den var skrifven åtminstone ett par år tidigare.
Detta är endast enstaka exempel på, huru svårt det kan vara att lotsa sig fram genom Almqvists skrifter. Ty utan en säker kronologi är det omöjligt att gifva ett längdsnitt genom en författares lif och diktning, hvarigenom såväl de olika faserna som själfva den utvecklingsgång, han genomlupit, framstå fullt begripliga. Mycket af det sväfvande och oriktiga, som yttrats om Almqvist, har sin rot i dessa förhållanden. Lysander, en af våra finaste litteraturkännare under det gångna seklet, har också i sin rikhaltiga monografi öfver Almqvist gått till väga på ett annat sätt. Han har helt enkelt användt alla dessa skrifter, utan att taga synnerligen hänsyn till tiden för deras framkomst, och ordnat deras innehåll endast till en systematisk karaktäristik. Visserligen gör han sedan försök att inom denna påvisa en utveckling, men dennas väsentliga innebörd är i det stora och hela oklar för honom själf liksom den blir oklar för läsaren. Han kan till och med kategoriskt fälla ett sådant uttryck som följande om Almqvist, att »han jämt stod kvar på samma andliga ståndpunkt; de ledande tankarna i hans första skrift äro desamma som i den sista.» Ingenting kan emellertid vara oriktigare. Det är sant, att vissa allmänna synpunkter behärskade hela hans diktning, men särskilda utvecklingsstadier, som äro af betydelse icke blott för förståendet af Almqvist utan äfven för hela den litteraturepok han tillhör, låta dock afläsa sig i hans skrifter. En detaljerad framställning af denna utveckling är det emellertid omöjligt att göra, så länge de enskilda skrifternas kronologi ej är bättre känd. Lyckligtvis är det emellertid möjligt, att påvisa själfva hufvudpunkterna i Almqvists utveckling, hvilken låter fixera sig genom tre hufvudstadier: rousseauisten, nyromantikern, realisten.
Carl Jonas Love Almqvist föddes i Stockholm 1793. På
fädernet härstammade han från en gammal prästsläkt, som
under tidernas lopp skänkt landet åtskilliga berömda och
framstående män. Hans fader, Carl Gustaf Almqvist, förde
titeln krigskommissarie men lefde som landtbrukare på
Antuna gård i Uppland. Det var enligt alla samstämmiga
uppgifter en fantasilös, förståndstorr man utan sinne för annat
än siffror och affärer. Stridslysten, för att icke säga
grälaktig till sin natur och begåfvad med ett skarpt hufvud,
älskade han juridiska spetsfundigheter och invecklade sig
gärna i processer. Modern var Lovisa Brigitta Giörwell,
och Love Almqvist var således dotterson till de »lärda
mödornas patriark», den såsom utgifvare och samlare
välbekante Carl Cristoffer Giörwell. Modern var af ett helt annat
lynne än fadern. Det hvilar något inåtvändt och
passioneradt öfver hela hennes väsende. Huru mörk och sluten
ter hon sig icke vid sidan om systern Stafva, som
sprittande liflig och full af kvick skälmaktighet hoppade upp
och ned för trapporna ute på torpet! Hennes porträtt
utvisar, för att använda sonens uttryck, »ett bondaktigt ansikte
med röda läppar och kindben och ett par ögon!»[1] Denna beskrifning framhäfver i all sin tvära korthet det
karakteristiska i hennes utseende: kraftiga linjer och starka nästan
feberartade färger, som hos en af Botticellis nymfer. »Min
lena, naturälskande moder, en vandrande Sonderling i alla
tysta skogar», säger han på ett annat ställe. Man skymtar
för öfrigt hennes drag i nästan alla hans kvinnogestalter
(liksom man återfinner honom själf, när helst han tecknar
en man), från Amorina till den skygga landtflickan i
Skällnora kvarn. Detta visar, huru klart hon alltid stod för
honom, följande honom i alla hans drömmar som en
inkarnation af det högsta och bästa.
Äktenskapet mellan föräldrarna var icke lyckligt; modern, länge sjuklig, dog 1806, och det grämde djupt sonen, att fadern gifte om sig. Hans förhållande till honom kallnade och blef senare spändt. Utgångspunkten för Almqvists uppfattning af äktenskapet låg väsentligen i, hvad han sett i fädernehemmet under uppväxtåren.
Själf brukade Almqvist säga, att han ägde tvenne själar: en kamreraresjäl, som han fått af fadern, och en poetisk själ, hans andliga mödernearf. Observationen är slående riktig. Almqvist var i mångt och mycket en praktisk och kallt beräknande natur. Det finnes något egoistiskt, till och med rått och brutalt vid sidan om en öfversvallande känslofullhet i hans väsende. Läroboksförfattaren och poeten, statskyrkoprästen, som girar sig förbi domkapitlets snärjande frågor med en bränvinsadvokats spetsfundighet och den kristliga socialisten som predikar Jesu nyväckta lära; samhällsreformatorn och procentaren, se där denna djupa motsats i hans själ, sådan den framträder i växlande skepnader under hans lifslopp. Tyvärr gingo dessa båda själar vanligen hvar sin väg; när de samverkade i full harmoni nådde han sitt högsta.
En observation af nästan allmän giltighet är, att en författare, för att nå till verklig storhet i sin konst, redan tidigt måste hafva varit utsatt för inflytande från starka andliga strömningar af växlande art. Få svenska författare hafva redan från barnaåren insupit så mycken och så olika kultur som Almqvist, hvilken lefde i en krets af utpräglade och högt utbildade personligheter: den svärmiska modern, den världserfarna, spirituella mormodern och framförallt den lärde och ömsinte gubben Giörwell själf. Det är den senare, som gifvit oss den äldsta teckningen af Almqvists kynne från trettonårsåldern, hvilken visar oss en brådmogen utveckling. Giörwell skrifver nämligen om honom straxt efter hans moders död:
»Love, den ende af dem (hans syskon), som kan inse sin oersättliga förlust, hyser redan tänkesätt och sätter icke annat värde på världen, än såvida den är en bana, där man skall utså frön, som skola grundlägga vår sällhet uti det tillkommande lifvet. Till bevis härpå vill jag anföra hans eget yttrande vid ett tillfälle, då några af hans goda mammas vänner tillika med honom offrade tårar åt hennes minne. »Gråtom icke mera, sade han, utan glädjens hellre, ty hon är nu så lycklig, och om saknaden är stor, så är det vår tröst, att uti himmelens höga hvalf, där träffas vänner åter, där skall den finnas igen, som vi nu begråter.[2]
Man tycker sig i dessa ord höra den på en gång barnsliga och gammalkloka ton, med hvilken de uttalats. De vittna om den andliga atmosfär, i hvilken Love Almqvist uppväxte. Det var just alla de känslosamma stämningar, religiösa och världsliga, hvilka vid sidan om en lika ensidig rationalism utmärkte sjuttonhundratalet.
Ty det är ingalunda sant, som Ahnfelt och Lysander säga, att Almqvist börjat som nyromantiker. Det första stadiet i han utveckling är helt prägladt af sjuttonhundratalets kultur, och detta i så hög grad, att han aldrig riktigt öfvergifvit densamma. Såsom nyromantiker var det i mångt och mycket Upplysningstidens idéer, som han ombildade, och efter 1830 fann han ögonblickligen den andliga släktskap, som förband honom med de nya strömningarna, hvilka återupplifvade och omvandlade det förra seklets kultur. Men det märkes äfven på annat sätt. Redan som barn har Almqvist insupit allt det kloka och behagfulla som utmärkte rokokon och hvilket sedan förlänade en sådan charm åt många af hans arbeten. Huru har han icke t. ex. i Tintomara frammanat och fångat själfva tidsstämningen från Gustaf III:s dagar! Om han kunnat det, beror det därpå, att han själf med egna ögon sett den döende rokokon och hört den spirituella mormodern tala därom.
Sjuttonhundratalets stora andliga riktning, Rousseauismen, låg honom så godt som i blodet. Hans morfader, den gamle Giörwell, var till hela sin läggning en känslomänniska. Han omfattade Herrnhutismens ljufliga lärdomar, ett speciellt religiöst utslag af denna allmänna tidsriktning. Han lefde och andades i herdedikten till en sådan grad, att när han vandrade kring under sin kära Djurgårds ekar, befolkade han den på det naivaste och oskyldigaste sätt med hela herdediktens apparat.[3] Och det var icke endast morfadern, som på detta sätt invigde honom i mystik och religion och känslosvärmeri, under det han lät honom genombläddra och afskrifva sina historiska aktstycken och dymedelst ansåg sig förbereda Almqvist till att fortsätta sitt verk. Äfven modern förde till honom samma stämningar och satte i hans händer samma böcker. »Hennes käraste nöje,» säger han, »var att svärma i parker och skogar, helst ensam eller med Rousseau.»
Äfven rent yttre omständigheter i hans barndomslif öppnade väg för Rousseaus idéer. Han var visserligen född i Stockholm, men han vistades mest på faderns egendom Antuna, eller rättare hela hans barndomslif förflöt omväxlande på båda dessa ställen. Antuna var hans paradis, där fick han lefva i frihet och obundenhet; i hufvudstaden var han däremot underkastad tvång af olika art. Icke underligt, att han tidigt fick kärlek till naturen och motvilja för staden, för samhället, det konventionella. Almqvist är en af våra förnämsta landskapsmålare; det finnes en alldeles säregen doft öfver hans skogsbilder; särskildt hans morgonstämningar äro gjorda med en underbar friskhet; man förnimmer ännu daggen på grässtrån och blomkalkar. Och redan i hans första skrift, bagatellen Hectors Lefnad (1814), framträder å andra sidan hans hat mot stadslifvet och det konventionella skarpt utprägladt.
Almqvist är också Thorilds omedelbara efterföljare och fortsättare i den svenska litteraturen. Huru nära de stå hvarandra, spåras ofta redan i stilen, som hos Almqvist mången gång får en ren Thorildsbrytning, men ännu tydligare framträder det i deras idéer. Samma natursvärmeri och hat till det konventionella, som utmärker den förre, går igen hos lärjungen. Och det är den senare, som vidare utbildar de tankar, hvilka mästaren nedlagt i sin lilla skrift om Kvinnans naturliga höghet.
Redan i en broskyr från 1816: Hvad är kärlek? framträder tydligt alla dessa idéer. Han ställer där emot hvarandra det konventionella i Stockholm och det naturliga i Värmland; å ena sidan stadsbon som lefver efter yttre föreskrifter (efter moralen, som han redan med bitter betoning säger) men som saknar känsla eller religion. Å andra sidan den friska landtbon, hvilken icke ljuger utan instinktivt följer sin känsla. Kärleken säger han tillhör känslans region och äktenskapet får icke ingås utan af rena känslomotiv.
Äfven en annan liten skrift från denna tid är märklig, när det gäller att framhäfva stadierna i Almqvists utveckling. Det är Parjumouf, Saga från Nya Holland (1817). Också den är fylld af Rousseauanska idéer och föreställningar, men den tillhör dock en senare litteraturgrupp, nämligen dessa öfvergångsarbeten strax efter revolutionen, som Georg Brandes sammanfattat under det träffande namnet Emigrantlitteraturen. Rousseau hade nöjt sig med att på afstånd skildra naturmänniskan; hans efterföljare uppsökte tropikens jungfruliga skogar och tecknade de lyckliga naturväsenden, som befolkade dem. Vilden, som redan Voltaire användt i satiriskt syfte för att blotta samhällslytena, blef hos Bernardin de Saint Pierre och öfriga Rousseauaner en idealfigur. Det är Chateaubriands Atala, som utgör den närmaste förebilden till Almqvists saga. Mången scen i densamma erinrar direkt om någon liknande i Atala (t. ex. Parjumoufs och Ansaïs vandring genom urskogen, hvilken motsvarar Chactas och Atalas). Det behöfver knappast tilläggas, att hvarken i naturskildringarnes kraft eller i den sentimentalt romantiska stämningen når han upp till förebilden. Almqvist är äfven i denna skrift endast nybörjaren, som på ett stapplande språk utvecklar sin tes och beskrifver ett idealiseradt naturväsendes lif. Parjumouf är hans första utkast till de senare kvinnogestalterna, men ännu icke riktigt lyckad. Hon är söt och kokett som en liten pensionsflicka, hvilket icke passar ihop med det naturfriska väsendet hos en vildinna som bär en krona af brokiga fjädrar på sitt hufvud. Vi finna i denna dikt spår af, att Almqvist redan har sin senare motvilja mot vigseln, fast föreningen här försiggår efter en viss ritual.
Hittills hafva vi icke funnit några spår af nyromantik i Almqvists skrifter, fast vi redan följt honom fram till 1817. Men under dessa år hade Almqvist fört ett rikt andligt lif. Han hade läst Sturm und Drangs författare, af hvilka icke minst Klinger och hans roman Raphael von Aquila gjort ett djupt intryck på honom och var säker på, att det icke var den enda röfvareroman, som han slukat! Han hade gjort bekantskap med nyromantikerna, af hvilka Tieck spåras lite hvarstädes i hans följande skrifter och med Zacharias Werner, med hvilken han erbjuder så stora likheter. Under åren 1817—1818 var han, såsom hans dåvarande discipel, senare kammarherre Fr. Hisinger, upplyser, en ifrig Svedenborgare. Samtidigt hade han naturligen upptagit de svenska riktningarna. Han var en ifrig göt och hvad voro götarna om icke svenska Rousseauister, hvilka återfunno sina kraftiga, af alla kultur oberörda naturväsen i sina egna förfäder? Men icke minst är det Atterbom, med hvilken han åratal framåt var förenad i vänskap, som varit hans lärare. Man behöfver endast öppna Amorina för att redan i första scenen finna spår af mästaren och såsom verskonstnär (Almqvist är, trots mycken onatur, en betydande sådan) utgår han från Atterbom. Omkring 1820 är Almqvist fullt genomträngd af alla dessa nyromantiska idéer — och den förståndsklara, kyliga luft som från sjuttonhundratalets kultur sväfvat öfver hans första ynglingadrömmar är för långa tider borta. Kanske är det först i Manhemsförbundets stadgar — i beskrifningen på det palats, som Almqvist i sin fantasi tillärnat bröderna — som man påträffar hans nya manér. Afhandlingen Om det hela och sagan Guldfågeln i Paradis beteckna ännu tydligare vägen.
Men det är dock först i Amorina, som han helt uppenbarar sig för oss som nyromantiker.