Från Aftonbladet till Röda Rummet/II. Reaktion mot fosforismen.

←  I. Utländska strömningar.

Från Aftonbladet till Röda Rummet (Strömningar i Svensk Litteratur, 1830–1879) av Johan Martin Mortensen (1864–1940) II. Reaktion mot fosforismen.

I. Rousseauisten  →

II.

Ingenstädes försiggår romantikens intåg med större buller och bång än i den svenska litteraturen. Det är den stora ofredens dagar, som för långliga tider klyfver det litterära Sverige i två partier. Ännu har knappast larmet från den väldiga striden hunnit lägga sig. Åtminstone är det icke länge sedan dess historia skrefs ifrån ren partiståndpunkt, och i de historiska framställningarna tycktes grälet från dagskampen ännu återklinga. Man diskuterade med högtidligt allvar, om det var fosforisterna eller akademikerna, som börjat striden och följaktligen hade den största skulden till allt detta oväsende, hvilket störde den frid, som bör råda i de svenska landamärena; man indelade de stridande i onda och goda, och allt efter partiståndpunkt var det än fosforisterna, än akademikerna, som spelade den ena eller andra rollen. Eller man uppställde den frågan, om icke utan fosforisternas uppträdande den högst nödiga reformen i vitterheten kunnat tilldragit sig. Under det man sålunda utredde romantikens yttre historia, glömde man emellertid att undersöka hvad som verkligen tilldragit sig i den svenska litteraturen från Gustaf den tredjes död fram till 1830. Hvad är det som ligger bakom allt detta gräl och partitagande och hvad är resultatet, när ändtligen striden afstannar?

Det är icke här platsen att närmare ingå på och belysa denna fråga. Men just för att finna det perspektiv, i hvilket litteraturen efter 1830 bör ses, är det åtminstone nödvändigt, att hufvudlinjerna i den föregående periodens historia stå klara.

Det erbjuder ingen svårighet att besvara denna fråga efter den öfverblick, som vi redan kastat på de samtida europeiska strömningar. Ty äfven i Sverige är det samma riktningar som göra sig gällande och i samma ordning aflösa hvarandra. Man går bort från pseudoklassisiteten, entusiasmeras för Rousseauismen och slår långsamt öfver i realism.

Spelet mellan de olika riktningarna är i stora drag följande.

Fransk och engelsk litteratur, Pope och Voltaire, engelska romaner och Rousseau hade i behaglig blandning inströmmat i Sverige under loppet af sjuttonhundratalet. Redan omkring 1770—1780 hade man äfven fått ögonen öppna för den tyska litteraturens företräden, hvilken då med Schiller och Goethe ilade mot sin höjdpunkt. Thorilds strid med Kellgren var hos oss det första utslaget af de nya strömningarna, den första sammanstötningen mellan pseudoklassisiteten och Rousseauismen. Det har ofta framhållits, huru redan i Kellgrens, den svenske Boileaus, sista dikter en ny anda kan spåras, och Franzéns första dikter hälsades af de invigde som lyrklangen från en ny tid.

Således redan vid Gustafs den tredjes frånfälle, omkring 1792, skulle vi kunnat vänta en direkt om ock långsam öfvergång från den föråldrade pseudoklassisitetens principer till de nya idealen, representerade af Rousseau och den tyska litteraturen. Det skedde emellertid icke, utan af samma skäl som Rousseauismen öfverallt hejdades i sitt framryckande af revolutionen, inträffade äfven i den svenska litteraturen ett stillastående och tillbakagående. Liksom på kontinenten lade de politiska förhållandena hinder i vägen för litteraturens framträngande, och i stället förstärktes under förmyndarregeringen och Gustaf IV Adolfs styrelse den pseudoklassiska riktningen, hvilken med sina torra lärodikter behärskade litteraturen fram till 1809.

Nyromantiken var därför lika nödvändig i Sverige som i Tyskland. Det var just den som fördref pseudoklassisiteten. I Sverige liksom i Frankrike upptogs kampen mot klassisiteten först efter det nya statsskickets införande. Det är de tyska idéerna som därvid spela rollen af sprängämne gentemot de gamla franska idealen. Dessa tyska idéer komma till oss öfver två vägar, och det är af vikt för hela den följande utvecklingen att fasthålla detta. Å ena sidan strömma de öfver Danmark till Skåne, och under färden öfver de danska slätterna förlora de sin speciellt fantastiska och metafysiska karaktär. I denna form träffa de Tegnér, som af det tyska aldrig upptog mer än som lät förena sig med en klassisk uppfostran. Med andra ord, Tegnér är romantiker men icke nyromantiker.

Å andra sidan gingo de tyska idéerna direkt till Uppsala och där förmäldes de med gammalsvensk mystik och naturdyrkan och gåfvo uppkomst åt den speciellt svenska formen af nyromantik, d. ä. fosforismen. Striden mellan gamla och nya skolan fortgick fram till 1820 och det var under dessa år som den nya sektens läror spriddes. Före 1820 finner man icke vidare spår af fosforismen utom i den trängre Uppsalakretsen.

Hvad nu resultatet af striden angår, består den först och främst däri, att pseudoklassisiteten definitivt är slut. Men det var icke fosforismen, som afgick med segern. Liksom i moderlandet var dess välde relativt kort. Den befruktade vetenskapen och litteraturen, men den förvärfvade icke nya disciplar. Den kulminerar under tjugotalet med Atterbom, Stagnelius och Almqvist (hvars romantiska saker till större delen äro skrifna under denna tid). Kring dessa grupperar sig visserligen en skara författare af mindre betydenhet, nu nästan glömda (Euphrosyne, Dahlgren o. s. v.), men i själfva verket dör fosforismen ut i första generationen. Vid slutet af trettiotalet har den förlorat allt förtroende hos publiken.

Det ideal, som då närmast blef det härskande, var, liksom i Tyskland, Schillers och Goethes, det abstrakta skönhetsidealet. Det är detta ideal som behärskar tjugo- och trettiotalets diktning, ja som ända fram till periodens slut utgör själfva kärnan, kring hvilken alla andra strömningar gruppera sig.

Hufvudmannen för denna riktning var i Sverige Tegnér. Ingen hade som han gifvit uttryck åt det nationella, hvilket rörde sig i tiden, och liksom Byron upptagit kampen mot den heliga alliansen, hade han kämpat mot fosforismens obskurantism. Det var också han som med sina ord gjorde slut på striden. Efter utgifvandet af Frithiofs saga var han den populäraste och mest uppburne af skalderna. Det var i Tegnérs skola, som alla de ungdomar växte upp, hvilka under trettiotalet eller början af fyratiotalet debuterade. De utgå alla från Tegnérs retoriska och abstrakta manér. Det var detta ideal som långsamt fick vika för realismen.

Denna tegnerism urartade snart till en verklig landsplåga. Redan år 1825 skref Argus med anledning af Assar Lindeblads Cylinda:

»Det är egentligen blott ett imitationsverk, så helt och hållet har författaren sökt i behandlingen af sitt ämne härma Tegnérs manér, isynnerhet sådant det visar sig i Axel. Den anmärkning, som vi så många gånger haft anledning att göra om imitationer, besannar sig också här; nämligen att imitationerna vanligen mest sträfva att tillägna sig de partier af sin modell, som minst kan imiteras och att det bättre som oftast undfaller dem. För öfrigt röjer man här samma öfverdrift, som blifvit så vanlig hos de yngre svenska poeterna, att mängden numera föga märker den. Det starka är för dem sällan starkt nog, utan att vara bålstarkt och öfverspändt; det känsliga icke känsligt nog, om det ej består af bara vemod och tårar; det granna icke grant nog, om det icke braskar med ett bildprål, som gör att alla konturer smälta bort i bara glans; och i allmänhet finner man det väsentliga eller själfva fiktionen helt och hållet uppoffrad för dessa biomsorger.»

Tegnér själf uttalade ungefär samma tankar i ett bref till Franzén, då han yttrade: »Här är för mycket buller och bång i vår poesi, ett trumpetande som på en vaktparad, en effekterad kraft, som gärna vill vara nordisk, men egentligen endast är skryt, är Plauti feghjärtade miles gloriosus. Det är skönt, när Thor ljungar äfven i dikten; men teaterblixtar äro mig vidriga, nästan ännu vidrigare än de sentimentala tårpilarne, som stodo och gräto öfver det tomma metafysiska intet, men hvilka nu lyckligtvis tyckas ha torkat ut.»

Just medan detta stilideal stod på sin höjdpunkt; under samma decennium, som tjusats af Tegnérs Frithiofs saga, Atterboms Lycksalighetens ö och Franzéns Fannydikter, visade sig på boklådsdisken de första alstren af de nya riktningarne. År 1828 utkom i Uppsala ett litet tunt häfte med titeln Teckningar ur hvardagslifvet på sitt blåa omslag. Själfva denna titel var ett löfte om något nytt. Samma år lämnade den aldrig fullbordade historiska romanen Thord Bonde pressen, och nästa år debuterade G. H. Mellin med Blomman på Kinnekulle. Det var visserligen inga mästerverk, som kunde jämföras med de stora snillenas skapelser, hvilka strax förut behärskat litteraturen, men det var förtruppen för en demokratisk tidsålder, som nu inledde sitt välde.

Samtidigt läto enstaka röster höra sig, hvilka på olika sätt angifva, att smaken höll på att förändras och att nya idealer voro i antågande.

År 1826 yttrade Geijer i ett bref till en vän: »Gif fan både i att antikisera och romantisera. Det är förbi med beggedera. Poesien har så länge sett i luften efter mönster, att det är tid hon vänder sig till det verkliga lifvet, till uppfattning, samling, utbildning af dess poetiska element. Det är den äldsta poetiska källan… Äfven poesien måste såsom vetenskapen vända sig från de luftiga teorierna till observation af naturen och det mänskliga lifvet.» Detta yttrande är Geijer värdigt, och han har i dessa få rader med sitt vanliga skarpsinne angifvit det mål, mot hvilket litteraturen sedan rört sig framåt — men kanske ännu i denna dag icke till fullo uppnått.

Man hade hos de gamla grekerna och latinarna delvis med fransmännen som mellanhand lärt sig retoriken: det var pseudoklassisiteten. Man hade återupplifvat fädernas bragder och traditioner: det var romantiken. Hvad återstod om icke att med öppna ögon och kunnigt sinne ställa sig framför verkligheten och återgifva den i dess fulhet såväl som i dess skönhet, återgifva den, i det man sökte än troget kopiera den, än lekande förändra dess proportioner!

Den förste, som offentligen uttalade sitt missnöje med den härskande litteraturen, var emellertid Runeberg. Han hade år 1832 öfvertagit utgifvandet af Helsingfors Morgonblad, och under de närmaste åren läste man där en serie artiklar, bland hvilka flera på det häftigaste angrepo den då härskande smaken. Så yttrade han i en anmälan af Euphrosynes samlade dikter: »Alltsedan den nordiska halföns hjälteperiod med dess vikingafärder, strider och egna storartade religion tyckes Sverige saknat en själfständig, ur dess bebyggares och dess naturs innersta väsen framsprungen poesi»… Stjernhielm var mera dilettant än en verklig konstnär och icke heller Dalin var mannen att representera ett helt lands litteratur. Med Gustaf III fick vitterheten visserligen ett friskare lif, men det var icke en litteratur, som var framsprungen ur nationens hjärta, tvärtom var den alltjämt baserad på utländska mönster och trots en viss mångfald tom och enformig. Fosforisterna, som kommo efter, förmådde icke åstadkomma något bättre. De gjorde visserligen slut på alexandrinens välde, men insatte i stället en mångfald andra versformer lånade från olika länder, utan att betänka, »att versslaget så mycket det än synes vara en arbiträr utsida, har sin i språkets, i ämnets, i nationens individuella utbildning grundade nödvändighet.»

Obestridligen var det en sårbar punkt, mot hvilken Runeberg riktade sina pilar, om man betänker, huru hela den sista skaldegenerationen, genomträngd af göticism, skräflat om det nationella. Angreppet var från polemisk synpunkt väl riktadt. Men såg man djupare, låg det något orättvist i Runebergs framställning, ty romantiken hade dock redan i underbar mångfald framlockat några af de djupaste dragen i det stora och underbara sagolandets och dess befolknings väsende. Ursäkten ligger i Runebergs ungdom och i de tankar han själf bar på, och för hvilka han behöfde luft och plats.

I viss mån var det fosforisternas angrepp på den franskt klassiska litteratur, som härskade, då de började sitt fälttåg, som Runeberg förde vidare. Men han stannade icke därvid. I artikeln En blick på Sveriges nu gällande litteratur, som är ett helt program, om man läser både hvad som står på och emellan raderna, framförde han ännu en gång deras synpunkter; men samtidigt angrep han dem själfva ungefär på samma sätt som Tegnér i jubelfesttalet.

Början af sistnämnda uppsats utgöres nämligen af ett citat ur Polyfem, själfva fosforisternas hufvudangrepp på den franskt klassiska bildningen i Sverige. Och därefter följer en liknande holmgång mot fosforisterna själfva. Icke heller de hafva lyckats åstadkomma en verklig poesi. Slutligen riktar Runeberg sitt angrepp äfven mot den samtida litteraturen, i det han uppkastar frågan: på hvad punkt står Sveriges poesi nu, och är den i någon mån naturligare och följaktligen mera betryggad till sin varaktighet än den var före den ästetiska revolutionen? »Den kan icke ens jämföras med den föregående perioden i yttre rikedom, utan att i intensivt afseende vara öfverlägsen densamma.» Sedan han närmare begrundat detta uttalande fortsätter han:

»Men hvad hafva vi åter efter fosforisternas uppträdande fått i poetiskt afseende? Phosphoros och en mängd kalendrar, i hvilka kanske till en hundradel stycken af värde finnas, något mera är drägligt och det vida mesta är en sammangyttring af allt, hvad känslohäfning och lättsinnighet har berserksmässigt och kaotiskt. De viktigaste arbeten, gifna under denna tid, utgöras af Frithiofs saga och en mängd smärre sånger af Tegnér, Atterboms Lycksalighetens ö, en dramatisk dikt af von Beskow, Franzéns romanartade poemer jämte några förut otryckta mindre stycken, Stagnelii och Vitalis’ skrifter och några flera andra.» — Som man ser, Runeberg är ej belåten med litet — det är hela buketten af våra förnämsta dikter, som han med en föraktfull åtbörd kastar åt sidan. »Säkert är åtminstone att ingen af de nya författarne uppenbarat sig som en sann och skapande poetisk natur… Ingen af dem bar öppnat en ny allmän åsikt af naturen, en ny värld»… Därefter öfvergår han till en kritik af de enskilde författarne: »Tegnérs poesi är mera än ytlig … v. Beskow är till sin poesi lika litet djup och sann som Tegnér, men är tillika honom underlägsen i alla yttre företräden… Lycksalighetens ö af Atterbom har några blixtar af poetisk inspiration, men är allt för mycket sväfvande, oredig och ofulländad för att kunna få namn af ett verkligt, poetiskt konststycke och öppna för läsaren den klara utsikt i naturen, som ett sådant skänker, utom den omständighet, att dess högsta tendens syftar på framställningen af en spekulativt uppdagad sanning och därigenom är i sig själf för mycket begränsad för att kunna fylla idén af en sann poesi.» Franzén har icke diktat mycket efter 1810, och hvad han skrifvit är underlägset hans föregående poesi. »Och så är min öfvertygelse», säger han på ett annat ställe i denna artikel, »att en ny revolution, lik den förra (den fosforistiska), skall inträffa i Sveriges vitterhet ännu, då allt, hvad för närvarande är högt ansedt, skall kastas ned lägre, än det i sig själft är, och nya, till äfventyrs lika falska, toner blifva hyllade och ansedda såsom oöfverträffliga.»

Dessa båda uppsatser, i hvilka Runeberg således gör rent bord i den svenska litteraturen, fullständiggöres af flera andra, som ännu tydligare framhäfva, hvad Runeberg åsyftade. Projekt till en poetisk förening är en skarp och träffande satir öfver göticismens utväxter, öfver den falska och yfverborna fosterländskhet, som vid denna tid gjorde sig så bred i den svenska litteraturen. Och i anmälan af v. Beskows Sveriges anor i Försök till en naturalhistorisk beskrifning öfver den poetiska örnen gisslade han icke mindre dräpande den tanketomma och glittrande skaran af tegnerider.

I viss mån kunna som sagdt dessa angrepp betraktas såsom en fortsättning af den litterära striden här hemma. Återklangen af dessa sysselsatte vid denna tid sinnena i det aflägsna Finland, hvarest man då höll på att skeda gammalt från nytt. Och mannen som skulle göra det, var just Runeberg, hvilken under året 1832 befann sig i en stark inre jäsning, och som redan i sina lyriska dikter slagit in på en ny väg och med Elgskyttarne ytterligare fortsatte densamma. Ensidigheten i hans kritik förklaras mer än väl häraf. Dessa artiklar äro framförallt framsprungna ur ett inre behof att gifva den egna personligheten luft, att häfda riktigheten af redan förvärfvade principer. För Runeberg med hans klassiska uppfostran var fosforismen för oklar och framförallt dess naturdyrkan för spekulativ och mystisk. Själf skulle han skapa en naturdikt som på samma gång, som den gifver stämningar, äfven låter oss se tingens yttre sida. Göticismen med dess historiskt romantiska karaktär tilltalade icke heller hans nyktra sinne. Själf sökte han folket i dess dagliga kamp och fann där dess storhet. Tegnerismen slutligen kunde ej tilltala honom, ty dess retorik var för lyrisk, smög sig ej tillräckligt efter tingens natur, uppträdde för själfständigt, var liksom en yttre brokig paraddräkt; och för hvad han kallade reflexionspoesien, för utvecklandet af ideer i dikten, saknade han själf sinne: tanken och bilden skulle täcka hvarandra, det var en af hans ästetiska grundprinciper, från hvilken han aldrig vek. Mellan raderna på dessa Runebergska artiklar läser man sålunda ett helt program — ett program, som han äfven skulle förstå att fylla. Det var just han, som skulle skapa det nya stilidealet.

Udden i Runebergs angrepp var riktad mot Tegnér och hans efterföljare. Det var också den värst tilltygade af dem, v. Beskow, som samma år svarade i Nya Dagligt Allehanda med en spetsig artikel: Den nya stjärnan i öster.

Uteslutande mot fosforisterna och deras båda förnämsta banérförare äro däremot ett par andra artiklar riktade, som sågo dagen under trettiotalet. Den ena af dessa är C. A. Hagbergs Bref till ett äldre fruntimmer om Azouras Lazuli Tintomara och Ramido Marinesco, hvilka lästes i Uppsala Correspondenten 1835; den andra är en artikelserie med anledning af Atterboms samlade skrifter i Aftonbladet 1837.

Carl August Hagberg, var son till dåvarande hofpredikanten, en af de aderton i svenska akademien, Carl Petter Hagberg, hvilken såsom kyrkoherde och professor i Lund tillhört den tegnérska kretsen. Carl August var själf docent i grekiska vid Uppsala universitet och hade vunnit Zibethska priset i akademien. Dessa hans föregåenden och familjetraditioner spåras mer än väl i tjugufemåringens kritik. Hans konstprinciper äro närmast Tegnérs, d. v. s. klassiska och rationalistiska; och hans religiösa åsikter äro strängt ortodoxa.

Rent ästetiskt taget är denna kritik icke betydande. Hagberg, som några år senare skulle vara en af våra förnämsta kritici, om ock alltid något doktrinär, har intet öga för skönheten i denna modärna fesaga, som jämte Lycksalighetens ö väl är bland det vackraste, den svenska nyromantiken frambrakt. Han har icke lyckats sätta sig in i Almqvists tankegång och har icke förstått innebörden af dessa Almqvistska tankar, som han angriper i en öfverlägset persiflerande ton. Men med verklig skarpsinnighet har han slagit ned på alla Almqvists egendomliga idéer, hela det kontraband, som denne tänkte på sitt vanliga insinuanta sätt insmuggla i den svenska marknaden. Intet af det som strider mot den fastslagna ortodoxa kristendomsuppfattningen eller den ortodoxa etiken, undgår hans ögon. Däri ligger också det hufvudsakliga intresset med dessa artiklar; här står världsåskådning mot världsåskådning; rationalism mot känslosvärmeri, tradition mot subjektivism; känslokristendom mot dogmatik och modärn personlighetsmoral mot lagens bokstaf.

Med den klarhet och konsekvens, som alltid utmärkte Hagberg, inleder han sin kritik med ett allmänt angrepp på nyromantiken och Goethe såsom den allmänna källan till de förvillelser han sedan tar i upptuktelse. Därefter slår han ned på själfva hufvudpunkten i Almqvists arbete: framställningen af det djuriska. Almqvist hade sammanfattat sin uppfattning om detta i följande ord:

»Men äfven det djuriska, naturiska, hvarför skalle det vara så gement? Det djuriska, som står under oss i de flesta fall, står dock öfver människan i ett, i synnerhet i en tid, då vi genom otaliga stridigheter äro oense inom oss själfva. Det djuriska sättet att vara, instinktlifvet, visar den harmoniskt intagande bilden af hög enighet med sig själf. Ni har väl hört mystikerns tanke om animal coeleste? Människans sträfvande, påstår man, skall verkligen vara att till slut blifva natur igen, att blifva liksom ett djur.»

Häremot anför Hagberg:

»Detta är den intressanta och originella grundtanke, som yttrar sig i häftet Tintomara. Skulle den verkligen vara ironisk? Och i detta fall, med hvilken fin ironi och skär ljuflighet är den icke i dessa rader uttryckt! Så skall man ställa upp ironiska spetsgårdar. En omedveten humor tyckes just spela i hvarenda rad och på ett lugnande sätt försvara de otaliga stridigheter som göra oss oense med oss själfva, då t. ex. den lede frestaren bjuder oss draga svärdet för Gud, Konung och Fädernesland, eller att gifva sig i färd med andra sottiser. Den berömliga enigheten med sig själf är också noga iakttagen af förf. Ty för att bevisa, att han i dessa rader icke tänkt något argt om de stackars djuren (och detta är äfven en sida af filantropien), framställer han såsom sin hufvudperson i sin roman en naturbild af den människoenhet, för hvilken den vanliga söndringen och den vanliga återföreningen mellan manlig och kvinnlig mänsklighet är främmande; det tillstånd, hvari människan, höjd öfver alla bildningens och missbildningens strider, är ett himmelskt djur.»

I denna stil fortsätter Hagberg att göra sig löjlig öfver Almqvist — i det han i detalj granskar Tintomaras djuriska egendomligheter, en granskning, som obestridligen är kvick och icke så litet påminner om Liwijns liknande litteratursatirer. Den kulminerar med det bekanta uttrycket: »här skulle en recensent endast bortönska tvättskålen, då man vet, att både kattor och ickorrar nyttja en vida naturligare och behändigare metod vid tvättningen.»

Almqvists mening har han emellertid icke förstått. Driften, det djuriska var icke menadt såsom det lägre, groft sinnliga i vår natur; det var helt enkelt ett uttryck för den högsta grad af natur, som Almqvist förstod med denna term. »Man må ursäkta mig att jag begagnat ordet drift», säger Almqvist i skriften Om de gamles och de nyares vitterhet, »det har smak af djur och instinkt, det är likväl skönare menadt. Det var drift; jag kan ej undgå att ännu säga så, ty det var icke öfverläggning.» Här är hans uppfattning så klart uttryckt, som det låg i Almqvist afsikt att uttrycka den. Att vara djurisk, är som Almqvists utvecklar det på ett annat ställe i sistnämnda uppsats detsamma som att vara antik. Eller för att uttrycka det på ett tredje sätt, så är begreppet djurisk detsamma som Schiller på sitt språk förstår med naiv. Att vara djurisk är att vara naiv, att kunna göra det högsta af instinkt och icke på grund af yttre lagbud.

På samma sätt stöter sig Hagberg öfver det hedniska sätt, hvarpå Almqvist talar om de kristna mysterierna (»döpelsens heliga scen, nej akt»): »Läs blott igenom den berömda scenen i Clara kyrka, och du skall finna den vedervärdig just därför, att förf. gör sig möda att framställa en person som intressant, hvilken ej allenast kan umbära, utan äfven ej är i stånd att fatta de heliga mysterierna».

Riktigt framhäfver han också Almqvists malplacerade subjektivism i den historiska genren, som han nyligen gifvit bevis på i Hermitaget.

Sedan Hagberg därefter äfven vändt sig emot det dämoniska i Ramido Marinesco och scenen med Magdalena i Jaktslottet slutar han med följande ord:

»Häraf kan du göra dig ett begrepp om hufvudtanken i Törnrosens bok, hvilken, då den gör människan till ett physiskt ting, lika underkastad passionens absoluta förstöringskraft, som den vegetativa naturen är underkastad förruttnelsen, äfven upphäfver skillnaden mellan godt och ondt.»

Hagbergs angrepp är ett tydligt förebåd om den kritik, hvilken sedan skulle träffa Almqvist från hegelskt håll. I striden mot Det går an framfördes både af Snellman och af Hvasser liknande synpunkter mot Almqvist. Däremot har Hagberg själf sedan endast ett par gånger i förbigående yttrat sig om honom.^[1]

År 1837 utkom en samlad upplaga af Atterboms dikter. Med anledning af denna innehåller Aftonbladet för den 21 och 23 september 1837 tvänne artiklar: Återblick på den nya skolan.^[2]

Mycket står där icke att läsa om Atterboms dikter i dessa uppsatser, hvilka af en eller annan anledning afbrutits, innan författaren hunnit från de allmänna betraktelserna till dikterna. Men när man genomläst dessa båda artiklar förstår man, hvad samtiden — den finare delen af samtiden — förstod med en Aftonbladsartikel, ty de äro ett ytterst orättfärdigt och simpelt angrepp på Atterbom. Recensenten ser hufvudsakligen politiskt på saken. Om Sverige icke gått snabbare framåt i politiskt afseende, så berodde detta framförallt därpå, att den nyfödda yttranderätten icke genast vände sig åt det praktiska och politiska utan fördjupade sig i ästetiska spekulationer och poetasteri. Långt bättre om det gått som i Frankrike, hvarest man börjat med den politiska emancipationen och låtit den vittra följa efter. — Dessutom hade besynnerligt nog snart fosforisterna, som uppträdt befriande i vitterheten, blifvit reaktionens inledare. Ty så fort som liberalismen stack upp hufvudet, förenade sig akademister och fosforister, glömmande ömsesidiga tvistepunkter emot densamma.

Recensenten erkänner emellertid, att äfven fosforismen haft utmärkta män. Betecknande för tidpunkten är att Geijer, som några år tidigare visserligen icke behandlades med hartassen, får sin mention honorable: »Kanske är det endast af missförstådd stolthet, som han ännu vidhåller en hop teorier, som han redan vederlagt i i svenska folkets historia. Helt annorlunda är däremot förhållandet med Petter Daniel Amadeus Atterbom, numera Theosophiae et Therminologiae Professor Regius et Ordinarius vid rikets så kallade första universitet. Han var aldrig höfvidsman i fosforisternas här.» Därefter följer en öfversikt af poesiens tillstånd vid fosforisternas uppträdande och sedan ännu mera ovett på Atterbom.

Den andra artikeln börjar fullt konsekvent med ett angrepp på göticismen: »Bland fosforismens utgreningar spelade göthicismen den största rollen. Man fann att nationen skulle icke i längden kunna fästas af teosofisk naturfilosofi och skrufvade ottave rime eller sonetter af utländsk medeltid. Den borde sålunda lokaliseras, och man grep till Skandinaviens s. k. hjälteålder d. v. s. berserkeri och vikingatåg. Dit hörde i första rummet, att de gamla fädrens vackra mytologi skulle icke blott studeras och förklaras utan rent af göras lefvande, användas för konsten. Om detta vore ett misstag, så vore det ett ingalunda tadelvärdigt misstag. Men ett verkligt, ett stort, ett löjligt misstag var försöket att förflytta icke götherna och deras gudar till oss utan oss till götherna… Mer än besatta äro de historier man vet att berätta om göthiska koloniers anläggning i aflägsna skogstrakter (en tydlig anspelning på Almqvists och Hazelius’ utflyttningsförsök). Göthicismen in praxi förflög således (efter som de klemiga stockholmsbarnen icke tålde den kalla luften i skogsstugornas barnkamrar) och ännu fullkomligare förflög den där själfständighetsandan, som predikade om Män för sig. Af teorien bortnöttes äfven det mesta och blott sådant bibehölls, som kunde tjäna i smädelser mot moderna statsteorier, i utfall mot papperskonstitutioner och liknande o. s. v.»

Därefter angripes den historiska skolan och påpekas faran af fosforismens lutning åt katolicismen. »Hammarsköld erkände öppet, att han var katolik till sina åsikter; och Atterbom jollrar, som man ser, med legender och uppenbarelser och tyckes trifvas ofantligt väl i den helige Francisci sällskap, då denne talar med ’svalorna de hulda systrar’. Han yttrar sin ledsnad öfver att icke vara både skald och helgon.»

Denna andra artikel är den sista. Recensenten når aldrig fram till att skärskåda Atterboms poetiska förtjänster. Han uppehåller sig endast vid hans världsåskådning.

Dessa Aftonbladsartiklar äro i det stora och hela typiska för tidningens sätt att under trettiotalet belysa de litterära fenomenen. Man tog mera hänsyn till författarnes åsikter än till deras litterära förtjänster: deras intelligens, fantasi och teknik — ett sätt som förr eller senare snedvrider all ästetisk kritik och hämnar sig själf. Emellertid blef denna liberalismens litterära kritik af stor betydelse för den följande utvecklingen och utgör en af lederna af reaktionen mot fosforismen. Vi kunna afläsa huru Aftonbladsliberalismen under de närmaste åren kommer att behärska den högre kritiken och direkt går igen i Malmströms, Bergstedts och delvis Fryxells kritik af dagens och den föregående periodens litterära fenomen.

Vi hafva redan sett, huru slutet af trettiotalet betecknar vändpunkten i tidens politik.

I litteraturen utgöra äfven åren 1838―1840 själfva genombrottet. Geijers affall 1838 berör icke minst litteraturen. Äfven han kritiserade i sitt Litteraturblad Atterboms diktning och klargjorde sin ändrade ställning till romantiken. 1839 utkom Almqvists Det går an och Amorina. 1840 invaldes Atterbom i svenska akademien; »den nya skolan flyttade in i den gamla». Atterbom fördjupade sig i det förflutna och skref under sina sista år sina Siare och skalder, detta stolta minnesmärke öfver den svenska vitterhetens häfder. Därmed var det slut med fosforismens tid. Den nya generationen slog in på andra vägar.

Ända sedan 1809 hade fosforisterna behärskat tidskriftslitteraturen. Det var därför ett icke mindre tydligt tidstecken, när nu dessa tidskrifter gingo in, den ena efter den andra. Redan 1837 försvann Skandia. 1838 upphörde Svenska litteraturföreningens tidskrift, hvilken ägt bestånd ända sedan 1813, och Mimer som skulle aflösa densamma höll sig endast några månader. De nya tidskrifterna, som uppstodo, hade en annan karaktär.^[3]

Uppsala hade varit fosforismens utgångspunkt och hufvudsäte. Icke minst betydelsefullt var det då, när liberalismen äfven inträngde i den gamla borgen. Atterbom skrifver med smärta, att en liten hygglig aftonbladistisk ormgård hade blifvit anlagd i Uppsala, hvartill Geijers litteraturblad gifvit väckelsen. Det första utslaget af denna nya anda i fosforisternas gamla stad, hvilken just gaf anledning till Atterboms yttrande, var Malmströms artiklar i den af docenten Lenström år 1839 påbörjade tidskriften Eos; Malmströms Blick på Svenska vitterhetens närvarande tillstånd, är i mer än ett afseende ett uttryck för en ny kampanj mot fosforismen, en kampanj, som snart från dagspressen och tidskrifterna skulle öfverflyttas på litteraturhistoriens fält och där fortsättas ända ned till våra dagar.

I början af den första artikeln klagar Malmström öfver litteraturens nuvarande tillstånd. Den är endast en dilettanteriets och epigoneriets tid:

»Vitterheten har blifvit en republik, där hvarje korfmånglare höjer sin röst, alltid förvissad om bifall Åtminstone från det skrå, som han tillhör. Det finnes knappast mer en hofrättsnotarie, som icke knäpper på sin lilla lyra, en pastorsadjunkt, som ej täflar om Akademiens pris, en liber studiosus, som icke har en af Pindens troner i blygsamt perspektiv.»

Efter denna inledning följer den vanliga historiska öfversikten, hvilken alltsedan Runebergs artiklar, äro oskiljaktiga från denna art af kritiker. Malmström var då han skref dessa artiklar endast tjugutre år gammal, och han tillhörde en generation för hvilken de litterära striderna i seklets början blott voro en saga. Det är därför mer än förlåtligt, om hans framställning på flera punkter är ohistorisk och icke öfverensstämmande med fakta. Men på grund af denna hans ställning till striden äro också hans synpunkter delvis nya. Betydelsefullt är t. ex., att han icke blott angriper fosforisterna som den föregående generationen, utan att han äfven försvarar Gustavianerna. Malmströms artiklar beteckna därför en ny ståndpunkt gentemot den af fosforisterna förkättrade litteraturen under Gustaf den tredje. Och detta om något är ett tidstecken af stor betydelse, samtidigt som vi se hur en viss rationalism och utilism åter aflöser nyromantikens metafysiska och fantastiska ståndpunkt. I denna punkt finna vi äfven anslutningen till liberalismens kritik; ty i själfva verket hade man i de liberala tidningarne, först i Argus och sedan äfven i Aftonbladet, alltid bevarat en viss egard för Gustavianerna. Detta var ju rätt naturligt, eftersom de första liberala skribenterna, Scheutz, bröderna Theorell, Silfverstolpe, Argus-Johansson voro uppfostrade i upplysningstidens litteratur och alltid instinktmässigt togo afstånd från fosforismen. Man erkände åter sina förfäder. Malmströms ståndpunkt, fast ytterst oklar, är densamma som något senare drifver Hettner att skrifva sitt stora arbete öfver sjuttonhundratalets litteratur, som därigenom åter kom till heders.

»Vi hafva haft en tid,» säger han, »då allt hvad fäderneslandet ägde vittert och älskvärdt samlade sig omkring en konung, som, själf ett snille, älskade att föra ordet i krets af snillen… Man har vågat nedsätta den vittra epok, ur hvars sköte snillen som Kellgren, Lidner, Bellman, Thorild, och talanger, till antal och intensitet öfverlägsna allt, hvad andra tider af vitterhets historia ha att uppvisa, framgingo för att förtjusa en nation, som då ännu med anspråkslös beundran skådade blomman af sin bildning och då kanhända mer än någonsin under yngre tidehvarf lefde ett vittert lif. Den hätskhet, hvarmed den tredje Gustafs sångkrets för icke längesedan bedömdes, skulle synas lika oförklarlig som oursäktlig, om man icke genom studium såväl af folkens som deras bildningshistoria dagligen lärde, huru lätt människorna genom väckelsen af nya åsikter förledas att öfvergå från en ytterlighet till en annan. — En reaktion i tänkesätten var förberedd, hvar och en vet att den utbröt när fosforismen höjde sit härskri. För dem var den gustavianska lefnadsglädjen en styggelse» …

»Hela världen blef fosforist,» fortsätter han. Och hans utfall mot fosforismen kulminerar i följande uttalande:

»Den nya skolans egna produkter skola med undantag af några få, som bära stämpel af sina författares egna och själfständiga snille, kvarlefva i nationens minne endast såsom spillror af ett Apollotempel, som ramlade förrän det hann fullbordas.»

»Endast i ett afseende äro fosforisterna värda nationens erkänsla, nämligen därför att de inledt ett grundligare studium af vitterheten och filosofien och möjligen äfven i vårdandet af våra historiska och poetiska minnen. Men kanske befordrades dessa senare dock mera genom en tredje själfständig skaldecykel.»

Hvad är det för en tredje själfständig skaldecykel som Malmström hänsyftar på? Han gifver den här icke något namn, karaktäriserar den endast på följande sätt:

»Denna tredje skaldecykel — jag kallar den så utan all bitanke på kotteri, är den som äfven i senare tid vindicerat vår vitterhet en hög plats inom alla länders, det är den som utgöres af Geijer, Tegnér, Ling, Stagnelius, m. fl. och de själfständiga snillen, som, uppammade inom fosforismen, snart emanciperade sig undan dess inflytande såsom Vitalis, Nicander.»

Här hafva vi ursprunget till den grupp af skalder, hvilken icke är någon enhetlig grupp, men som ända till våra dagar gått igen i de litteraturhistoriska arbetena. Det är Neutrerna. Professor Schück har ett af de sista åren i en liten uppsats påvisat ohållbarheten af denna gruppering — en artikel som bör utgöra grundvalen för en kommande systematisering af nyromantiken. Det är icke svårt att se, huru Malmström bildat denna grupp. Själfva utgångspunkten fann han i Tegnérs ställning under striden, och Tegnér betecknades just i fosforisternas skämtdikter såsom neutrum. Hela Malmströms betraktelsesätt är mera ästetiskt filosofiskt än historiskt eller exaktare uttryckt: han har i en grupp sammanfattat dels de förnämsta författarne, dels de som icke deltagit i striden. Det är i försvaret för Gustavianerna samt i bildandet af denna grupp, som hela Malmströms senare synpunkt på nyromantiken bottnar.

I den andra artikeln kommer han in på sitt egentliga ämne, sin egen tids litteratur. Hvad är dess karaktär? Jo, det är dess sjuklighet: för att närmare bestämma arten af denna sjuklighet använder Malmström sedan ett högst egendomligt sätt. Man märker, att han redan studerat sin Hegel och lärt att söka sanningen genom den dialektiska metoden, ty man finner i den följande framställningen tydligt den hegelska metodens tredelning^[4]. Ty, säger han, den nya skolan beskyllde det gustavianska maneret för sjuklighet. Rätt: det var för mycket materialistiskt. Gustavianerna beskyllde nya skolan för sjuklighet. Rätt: den var för spiritualistisk. Men i hvad afseende är vår tid sjuklig? I båda dessa afseenden. Vår tids sjuklighet ligger däri, att den klänger mellan materialism och spiritualism eller stöper dem tillsammans på ett sätt som man väl kan kalla nyfranskt men icke mänskligt; det senare en tydlig pik åt Victor Hugo, hvars maner just i detta ögonblick sysselsatte sinnena i Sverige.

Och nu träffar Malmström på sin väg Atterbom (hvilken eljest snarast skulle väntas bland utmärktheterna d. v. s. Neutrerna):

»Denna spiritualism, hvilken renast uttalar sig hos Atterbom, icke fosforisten, utan skalden, och hos honom i en skönhet, som är oupphinnelig eller åtminstone ännu oupphunnen inom vårt fädernesland, har genom mängden af beundrare och imitatörer skapat en egen gråtmild vitterhet, hvars nota characterstica är en ytterligt uppskrufvad känslosamhet.»

Den materialism åter, som under gustavianska tidehvarfvet framträdde i älskvärda skepnader, har likaledes kommit i turen igen. Det sinnliga, det kvicka — det fann man igen — men det oefterhärmliga behaget, det salta löjet, den älskvärda urbaniteten, hvart hade dessa flyktat? Leopold tog dem med sig i grafven, om Ni äfven tror Er se dess vålnader grina vid v. Brauns orgier.

Det är fullkomligt typiskt för den oreda i tanken, som under en yttre oklanderligt logisk form alltid utmärkt Malmström, att han efter dessa angrepp på fosforismen och den gråtmilda poesien berömmer Böttiger, hufvudrepresentanten för den förra riktningen, samt Dahlgren och författaren till Törnrosens bok, »efter hvars namn jag anar att ett nytt tidehvarf i vår vitterhet skall uppkallas», således tvenne fosforister.

Därefter uppmanar han de unga skalderna att taga mönster efter »den förträfflige främling, som på vårt språk framtrollar odödliga skapelser, den man, som efter hvad jag förstår, är vår epoks mest fulländade vittre konstnär — med ett ord, hvem känner icke Johan Ludvig Runeberg»?

»Runeberg! sen upp till honom, Herrar dilettanter och imitatörer, efter som I nödvändigt viljen hafva och äfven behöfven mönster.»

Malmström utför detta tema vidare, då han råder dilettanterna att studera Runeberg och antiken; men om de »af en panisk fruktan från skoltiden» ryste tillbaka från den regelrätta antiken, så gån icke längre tillbaka än till Goethe eller vår egen Tegnér».

Runeberg, antiken, Goethe och Tegnér! Detta äro de mönster, som Malmström rekommenderade. Strängt taget var detta onödigt, ty det var just i ögonblicket de härskande. Och hvad betyder dessa namn annat än hvad jag kallat det abstrakta skönhetsidealet, i motsats till den inbrytande realismen.^[5] Det är just samma ideal, som man något senare skulle kalla för äktromantiken i motsats till fosforismen, den (från liberal synpunkt) falska, reaktionära nyromantiken.

En annan faktor i denna reaktion mot fosforismen, blef Hegelianismen som också gör sitt intåg i den svenska kulturen omkring 1840. Dess hufvudsäte var naturligtvis de båda universiteten, hvarest den ungefär samtidigt uppdyker. Den första svenska katederfilosof, som hyllade hegelska åsikter och kämpade för deras utbredande var F. G. Afzelius, hvilken 1844 utgaf en öfversikt af mästarens filosofi och sedan i en följd af läroböcker vidare bearbetade densamma. Afzelius, som från 1842 verkade som universitetsadjunkt i Uppsala, kritiserades emellertid skarpt af de Lundensiska hegelianerna. För öfrigt spriddes de hegelska åsikterna hufvudsakligen genom tidskrifter. I Uppsala utgafs af Afzelius Intelligensbladet, i hvilket Malmström m. fl. medarbetade. I den i Lund utgifna tidskriften Studier, Kritiker och Notiser kan man bokstafligen i C. A. Hagbergs artiklar från vecka till vecka följa, huru den nya filosofien intränger. Denna tidskrift innehöll äfven åtskilliga artiklar i teologiska frågor. Emellertid gjorde teologerna ännu motstånd mot läran, såsom naturligt var, då man redan klart kunde öfverskåda konsekvenserna af Hegelianismen i religiöst afseende. Splittringen af skolan i en vänster och i en höger hade redan försiggått i moderlandet, och Strauss arbete Das Leben Jesu manade de svenska teologerna till försiktighet. Den hegelska filosofiens betydelse för vår kultur ligger kanske icke minst på det teologiska området. Dels uppkom äfven hos oss en hel generation af verkligt bildade präster, som mer eller mindre symboliskt omtolkade dogmernas bokstaf och som därigenom representerade ett slags fritänkeri inom kyrkan; utåt bevarade emellertid riktningen med omsorg den traditionella kyrkobyggnaden. Att emellertid Hegelianismen äfven förberedt en öppet friare uppfattning af dogmerna visar sig några år senare.

Efter allt att döma har den hegelska filosofien under dessa år äfven gjort en högst viktig insats i den svenska filosofiens utveckling, i det att dess idéinnehåll i mångt och mycket blef bestämmande för den Boströmska filosofien, hvilken kan betecknas som en nationell Hegelianism. Boströmianismen gör också i allmänhet slut på den rena Hegelianismen i Sverige. Endast i Lund fortlefver den ända fram på åttiotalet.

Hvad Hegelianismens betydelse för litteraturen angår, så framträder denna kanske tydligast i striden angående Almqvists Det går an. Det är karakteristiskt, att Snellman, en af Almqvists afgjordaste motståndare, är svuren hegelian. Hegels uppfattning af staten och familjen kommer nämligen nu som en reaktion mot fosforismens individualistiska uppfattning af dessa frågor. Hegel framhäfver öfverallt det objektiva och traditionella och gör slut på den ensidiga subjektivismen.

Från och med sextiotalet behärskar Hegelianismen och därmed besläktade riktningar äfven landets vetenskapliga ästetik och får på denna väg småningom äfven inflytande på litteraturen och kritiken. Redan tidigare hade litteraturhistorikern Wieselgren skattat åt Hegelianismen — dock på ett rent yttre, nästan barockt sätt, visande sig i en nästan sjuklig lust att systematisera och underindela.

Malmströms artikel i Eos bildar utgångspunkten för den följande tidens reaktion mot fosforismen. Den ligger till grund både för Bergstedts och Fryxells uppfattning, hvilka båda voro Malmströms vänner.

Malmström har senare utvecklat sina åsikter angående denna fråga, dels i en afhandling Om den romantiska skolan, skrifven omkring 1844, men först tryckt af Bergstedt efter hans död, dels i Minnestalet öfver Atterbom. Den första af dessa uppsatser är synnerligen svag och hade bäst förblifvit otryckt, och äfven i den senare når han icke öfver sin i grund och botten orediga framställning i Eos-artiklarna. I själfva verket har Malmström aldrig kunnat vidare utveckla det uppslag, som han där gifvit.

Det blef därför icke Malmström utan Fryxell, som gaf den första öfversikten af nyromantikens historia och innebörd. Fryxell är en af de typiska representanterna för den nya tiden. Liksom Geijer varit romantikens historieskrifvare, var Fryxell liberalismens. Han är strängt utilistisk i hela sin världsåskådning och reagerar mot den förra periodens ästetiserande och dess romantiska uppfattningssätt (jämför hans Bellmans kritik och hans angrepp på Karl den tolfte). Fryxells hufvudsynpunkt på fosforismen är densamma, som Tegnér angifvit i sitt jubelfesttal, och den är också i mångt och mycket influerad af liberalismens senare uppfattning. Han är sålunda en afgjord fiende till fosforismen. Trots denna partisynpunkt och trots de allmänna ensidigheter, som vidlåda Fryxells hela historiska författareskap, är hans framställning af nyromantikens historia dock af grundläggande betydelse och kanske den mest pragmatiska som finnes. Fryxell får klart fram den gamla upplysningstidens rationalism och ställer den i skarp motsats till fosforismens obskurantism. Hans motvilja mot denna senare är utan gräns. Det är just han, som, för att förklara dess fullständiga obehöflighet, uppfann begreppet äktromantiken,^[6] hvarmed han betecknar den oppositionella rörelse, hvilken med Thorild började i den svenska litteraturen och som, om den fått fortgå, skulle gjort nyromantiken obehöflig.

Malmström upptog sedan i sina föreläsningar denna Fryxells åsikt och detsamma gjorde v. Beskow i sitt Minne öfver Leopold samt Dietrichson i sin Inledning till studiet af Sveriges litteratur.

Om några ledande synpunkter genomgå Malmströms uppfattning, var det dels hans opposition mot fosforismens ensidiga ästetiserande, hvilket han uttrycker på följande sätt: Fosforismen satte med Schelling det skönas begrepp öfver det godas, dels hans ständigt betonade rädsla för dess katolska tendenser.^[7] Äfven dessa åsikter äro typiska för den nya tiden, hvilken icke blott reagerade mot fosforismen utan mot ästetiserandet öfverhufvud. Redan i Hagbergs artikel hade de etiska synpunkterna varit de bestämmande; detsamma var äfven fallet för Malmström och Fryxell, men ingen har kanske så utprägladt häfdat denna ståndpunkt som C. F. Bergstedt, hvilken med både sina förtjänster och fel helt tillhör den nya tiden.

Bergstedt var född 1817. Till Uppsala kom han 1836, således strax före den stora brytningen i uppsalalifvet, som betecknas af Geijers affall, hvilket, som han själf säger, »gaf stöten till en tämligen stark reaktion mot den tidigare, ensidigt ästetiska lefnadsåskådningen, en reaktion, som sedan fortgick genom en växande benägenhet för praktisk historia och exakta studier». Bergstedt, som tillhörde Södermanland-Närikes nation, själfva »den Aftonbladistiska ormgård», om hvilken Atterbom talade, kom strax midt in i dessa strömningar. Han var god vän med Malmström (hvilken för denna krets stod som det högsta ästetiska oraklet; han har sedan utgifvit hans skrifter), studerade liksom denne de klassiska språken; 1842 blef han filosofie doktor. Han var en af stiftarna af Skandinaviska sällskapet, den första institution i Uppsala för befrämjandet af samförståndet mellan de skandinaviska länderna. Sedan han blifvit docent i grekiska, kastade han sig på sanskritstudier och företog för att fullända sig i dessa vetenskaper en vidsträckt utrikesresa 1846—1848.^[8] Denna förde honom också till England, hvilket land tycktes särskildt hafva tilltalat honom, att döma efter ett yttrande i hans korta själfbiografi: »England gjorde ett djupt intryck på den svenske landtbrukarens son, som kände sig släkt med det folk, som lefver af arbete i sitt anletes svett.» Bergstedts senare uppträdande är prägladt af liflig sympati för detta lands politiska såväl som samhällsförhållanden.

År 1846 hade i Uppsala börjat utkomma en ny tidskrift, Frey, hvilken redan följande år räknade Bergstedt såsom medarbetare och hvilken han sedan i två särskilda repriser under tillsammans fem år redigerade. Då Frey upphörde 1850, utgaf han Tidskrift för litteratur, som snart hade ett tusen prenumeranter — »en utbredning som väl ingen annan litterär tidskrift i vårt land, åtminstone ingen uppsaliensisk lärer upphunnit», skrifver han själf triumferande. 1851 är han en af de många magistrar, som öfvertaga Aftonbladet, hvilket står under hans ledning till 1855, då han på grund af en schism utgår ur redaktionen. För öfrigt uppehöll han samma politiska program, som Aftonbladet tidigare, men som de stora konstitutionella frågorna (med undantag för representationsreformen) voro afgjorda, var det nu hufvudsakligen den individuella friheten, som togs i försvar, så t. ex. den religiösa friheten.

År 1867 invaldes Bergstedt i Första kammaren; 1869 finna vi honom i spetsen för tidningen Stockholmsposten, ett intelligensorgan, som gör front mot landtmannapartiet och protektionismen. Ännu så sent som 1871—1874 utgaf han en ny tidskrift — Samtiden, »Sveriges enda veckorevy» — däri han med lifaktighet tog del af de nya strömningar, som just då uppdöko på horizonten, och han hälsade med sympati såväl den engelska filosofien som den moderna skandinaviska radikalismen, representerad af Georg Brandes.

Som tidningsredaktör var Bergstedt icke fullt lämplig. »Han saknade», säger professor Warburg i en intressant artikel om honom i Nordisk tidskrift, »något af det impulsiva, varma, omedelbara, som kännetecknade vissa hans samtida publicister i första ledet, äfven något af det käckt slagfärdiga, som utmärkte en och annan. Han var kanske mindre lämplig såsom ledare för en tidning, där en krets af publicister skulle samverka i en viss riktning. I en veckoskrift kommo däremot hans bästa egenskaper till sin rätt. Han var den lugne betraktaren — the Spectator — som med en rik fond af kunskaper, en stor erfarenhet, mycken skärpa och en viss kärf nykterhet skärskådade allt som kom inom hans synvidd.»

Såsom essayist gifver han från sitt första framträdande ett skarpt om ock kanske något ensidigt uttryck åt hufvudriktningen i sin tids kultur. Han år öfverallt nyttans man, en utilist i ännu högre grad än till och med Lars Hierta. Utgångspunkten är för honom just motviljan mot fosforismen, under hvilket namn han innefattar allt öfverdrifvet ästetiserande, l’art pour l’art-teorien är för honom en vederstygglighet. Detta beror därpå, att han framförallt betonar nyttan äfven af litteraturen och fordrar, att den skall vara etisk. På en tid, då punschvältaligheten och de flammande fraserna blomstrade, yrkade han kort och kärft på att sakens egen vältalighet skulle gälla mer än de granna orden.

Han har skrifvit icke få, verkligt intressanta artiklar öfver samtida tilldragelser; trots en viss ensidighet förtjänade flera af dem att åter framtagas. Betecknande för hans hela ståndpunkt är t. ex. hans angrepp på Gunnar Wennerbergs Gluntarne, hvilka ju eljest mottogos med stor entusiasm af hela den svenska publiken. Han är ytterst ensidigt moraliserande. Den häftigaste af dessa artiklar handlar »Om den usla litteraturen», »den litteratur, som hufvudsakligen vore beräknad på en lösaktig inbillnings sysselsättande». Man kan af dessa hans angrepp på litteraturen möjligen tro, att han saknade verkligt sinne för densamma, men det är visst icke fallet. Den, som så fint kunnat karaktärisera Törnrosboken som Bergstedt i följande rader, saknar visserligen icke litterärt omdöme: »Något ledigare, och med sitt stilistiska själfsvåld behagligare, något friskare, doftrikare och mera hänförande än dessa små band, åtminstone vid den första läsningen, torde man hafva svårt att upptäcka i den svenska litteraturen.» Men därefter framhäfver han också den allt förstörande subjektivismen i Almqvists författarskap och högst betecknande för hans egen åskådning yttrar han, hänvisande på realismen: »Det historiska eller, för att nyttja ett förkättradt namn, det reella, har i konsten redan till betydlig del gjort sig gällande: vi påminna om Walter Scott, om vår Södermark, om Folkvisan. Och om någon säger oss, att allt detta är mera verklighet än konst, så förskräcker det oss icke. Fantasien, denna ädla Guds gåfva, skall ändock icke blifva utan syssla i den mänskliga odlingens tjänst.»

I mångt och mycket förebådar Bergstedt åttiotalets realism och radikalism. Och i själfva verket är det först med denna riktning, som man kan säga att reaktionen mot romantiken blef fullständig i Sverige. Åttiotalslitteraturen utgör den diametrala, renodlade motsatsen till fosforismen.

Ty trots alla dessa angrepp lefde fosforismen alltjämt kvar och slog snart ut på nytt, som det följande skall visa oss.

Sådan är den kritik, de program och de profetior, som beledsaga och förebåda brytningsfenomenen i svensk litteratur under trettio- och fyratiotalen. Öfverallt bekämpar man fosforismen, hälsar realismen välkommen samt tager parti för eller mot »tendensen», som nu dyker upp i litteraturen. Men allt detta är ännu endast längtan och önskan om ett nytt. Verklighet uppnå dessa tankar först, när skalden upptager dem i sin själ och gifver dem lif. Ingenstädes ser man tydligare, huru nyromantiken upplöser sig själf än hos Almqvist, som speglade allt som fanns af oro och jäsning i tiden. Och Runeberg går nästan rakt och utan tvekan realismen till mötes, och det är han, som formar det nya skaldespråk, hvilket tiden behöfde för att uttala sina tankar. Låtom oss därför först vända oss till dessa båda den nya tidens föregångare och främste män.

Bibliografi: Sylwan, O., Reaktionen mot fosforismen. Nord. Tidskrift. 1901. — Warburg, K.. Den börjande reaktionen mot nyromantiken. Samlaren. 1903. — Warburg, K., Carl Fredrik Bergstedt. Nord. Tidskrift. 1903.

---

1. Nämligen i en artikel om friherrinnan Knorrings Cousinerna i Studier och Kritiker 1844 n:o 5 och 9 samt därsammastades 1845 på tal om Monografien.
2. Äfven i Nytt Dagligt Allehanda förekom under hösten 1837 och hösten 1838 (30 nov., 1 och 5 dec., 8, 11 och 12 jan. 1838) en serie artiklar om Atterboms dikter. Denna recension är emellertid af föga intresse, då den endast framställer stilistiska småanmärkningar. Den är skrifven från rent akademisk synpunkt, och utmynnar i det allmänna omdömet, att det varit bättre för Atterbom, om han ej hämtat något från tyskarna, ty de kunde endast gifva honom sin öfverflödande känslighet: af denna hade han emellertid själf mer än nog. Känslans »tukt, hejd och sans» däremot kunde de ej lära honom men väl fransmännen.
3. Sådana tidskrifter voro: Eos, utgifven 1839—1840 af C. J. Lenström, Gefle och Uppsala. — Frey, tidskrift för Vetenskap och Konst 1841—1850, Uppsala; hufvudmedarbetare voro Malmström och Bergstedt. — Intelligensbladet, 1844—1846 af F. G. Afzelius, Uppsala. — Studier, Kritiker och Notiser, Lund, 1841—1845; hufvudmedarbetare C. A. Hagberg, H. Reuterdahl och Abr. Cronholm. — Tidskrift för litteratur, Uppsala. 1851—1852 af C. F. Bergstedt och C. G. Malmström. — Nordisk Tidskrift, Stockholm, af A. Sohlman 1852—1853.
4. Utan tvifvel har Hegels dialektiska metod äfven föresväfvat honom i den föregående artikelns uppställning, där gamla skolan utgör tesis, fosforismen antitesis och neutrerna, den högre enheten, syntesis.
5. Ty det är den antikiserande Runeberg, ej realisten, som Malmström rekommenderar.
6. Ytterst går denna teori tillbaka till den tyska litteraturhistorikern Schmidts framställning.
7. Denna senare åsikt kan förefalla egendomlig, ty icke är det många personer, som i våra dagar tro, att katolicismen skulle kunna återinföras i Sverige, och följaktligen spilles icke många ord på den saken. Malmströms åsikt är emellertid föga individuell, ty faran för katolicismens återinförande i Sverige var en i de liberala tidningarna ofta diskuterad fråga, som sög näring ur upprättandet af katolska kapellet i Stockholm, kronprinsessan Josefinas enskilda katolska gudstjänst o. s. v.
8. Troligen är det hans sanskritstudier, som bidragit till hans friare uppfattning af de religiösa frågorna — eljest en sällsynthet hos hans samtida.