Hoppa till innehållet

Från Aftonbladet till Röda Rummet/II. Magnus Jakob Crusenstolpe.

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  I. Lars Johan Hierta och Aftonbladet
Från Aftonbladet till Röda Rummet (Strömningar i Svensk Litteratur, 1830–1879)
av Johan Martin Mortensen (1864–1940)

II. Magnus Jakob Crusenstolpe.
III. Magnus Jakob Crusenstolpe. Fortsättning.  →


[ 52 ]

II.

Vid sidan om Hierta står en annan man i trettiotalets politiska strid, honom i allo underlägsen både som karaktär och politiker, men hvilken genom hela sitt uppträdande icke är utan betydelse i denna tids politiska tilldragelser. Det är Magnus Jakob Crusenstolpe. Själfva den episod, i hvilken han spelade hufvudrollen, är ofvan berättad, men genom att något närmare följa honom på hans olika stigar, får man en inblick i tiden från en något annan sida än den vi redan tagit i betraktande.

Hierta var en praktisk man med ett öfverlägset politiskt förstånd. Han såg alltid till djupet af frågorna och lät aldrig fånga sig af fraser. Själf var han utan fåfänga och utan hätskhet; saken gällde för honom allt, personen intet. I vissa ögonblick verkar han rent af imponerande. Så t. ex. då den ädle men hetlefrade von Hartmansdorff i diskussionerna på riddarhuset öfveröser honom med invektiver och söker tränga honom personligen nära in på lifvet, men Hierta, utan att låta sig bekomma, endast sakligt besvarar sin antagonists olika skäl. Det hvilar något af engelsk parlamentariker öfver honom vid dylika tillfällen. Han hade alltid klart för sig, att en debatterande församling lika litet som en domstol är ett ställe, hvarest man säger otidigheter — man gifver och tager skäl. Själfva hans hänsynslöshet och slughet tjänade stora ändamål. I allo var han född till en ledare af första rang.

En helt annan natur är Crusenstolpe. Han var en romantiker, som aldrig kom med mer än ena foten inom verklighetens råmärken. Hans lifs afgörande olycka var, att han aldrig kunde planlägga något och aldrig förstod att [ 53 ]behärska sig. Vek, känslig och retlig som en kvinna, längtade han ständigt efter det nya, kunde aldrig uthärda med samma arbete och dref därför från den ena sysselsättningen till den andra, från det ena partiet till det motsatta, tills han slutligen hamnade bland en krets, som han knappast någonsin ansåg sig jämboren och där han aldrig kunde finna trefnad, han som ständigt drömde sig bland la haute volée och som, när han icke längre i verkligheten hade tillfälle att vandra i hoftrapporna, alltjämt gjorde det i sin fantasi.

Liberal i djupare mening är han icke. Han intager en mellanställning mellan gammalt och nytt. Hans kritik är ofta hvass, men vanligen fångas han för mycket af tingens yttersidor — han var alltid »dupe af maktens purpur», af det personliga. Hans positiva reformförslag äro nästan utan undantag opraktiska, doktrinära och taga icke tillräckligt hänsyn till den föreliggande situationen, och samtidigt är han alltför mycket bunden vid det gamla för att någonsin taga steget tillräckligt långt ut. Trots alla dessa brister har Crusenstolpe spelat en viss roll och detta redan genom sin personlighet, genom den romantik som ständigt strålade omkring honom, och ännu mera genom den pikanta framställningsform, i hvilken han förstod att kläda sina tankar. Med hvilken beundran, blandad med tadel, talade ännu icke generationerna från sextio- och sjuttiotalet om honom.

*

Magnus Jakob Crusenstolpe var född i Jönköping, hvarest fadern var assessor, år 1795. Till hans tidigaste och käraste barndomsminnen hörde besöken hos farfadern, och han sörjde djupt dennes död, hvilken inträffade år 1805. Den gamle hade ett långt och skiftesrikt lif bakom sig. Under Adolf Fredrik hade han stått högt i gunst och adlats; Gustaf den tredje misstänkte honom däremot såsom frihetsvän och inblandad i de Pechlinska stämplingarne, hvarför han lät afsätta honom från assessoratet. På sin tid hade således Magnus Corin (sådant var hans namn före adlandet) varit ett stycke af en »rabulist», och hans umgänge har säkerligen icke varit utan inflytande på sonsonens politiska åskådningssätt. Farfadern berättade mångt och [ 54 ]mycket från frihetstiden och Gustaf den tredjes dagar och uppmanade den begärligt lyssnande gossen att lägga det på minnet, »ty,» sade han, »du kan däraf en gång draga nytta». Så skedde ock; mer än en gång under sitt historiskt-politiska författarskap har Crusenstolpe begagnat sig af farfaderns berättelser, och han har tecknat honom själf under namnet Curt i Morianen. Crusenstolpes stora förkärlek för frihetstiden och 1720 års statsförfattning får säkerligen i icke ringa mån tillskrifvas farfaderns inflytande.

Crusenstolpe hade den förmånen att, då han tolf år gammal sändes till en pensionsanstalt i Stockholm, i amanuensen vid kungliga biblioteket, Carl Ödman, finna en lärare som lifligt intresserade honom för stilistiska öfningar. Denne uppmanade honom nämligen att på lediga stunder författa små romaner, och dessa försök utföllo så väl, att Ödman profeterade, att Sverige i Crusenstolpe skulle få en ny Lafontaine eller Spiess — den tidens mest uppburna romanförfattare. Sin stilistiska färdighet förvärfvade Crusenstolpe på så sätt tidigt, men mycket af hans romaneska väsende stammar väl också från för mycken romanläsning.

1811, sexton år gammal, blef han student i Lund och efter de förberedande examina kastade han sig med den energi, som alltid utmärkte honom, öfver sina juridiska studier och förde för öfrigt det lif, som passade en ung adelsman i hans ställning. Ty Crusenstolpe tillhörde den lilla skara af ungdomar, som hade råd att dispensera femhundra riksdaler riksgäld om året — en på den tiden ej obetydlig summa. Också bodde han i två rum och umgicks med gräddan af skånska högadeln; med omsorg har han i sin dagbok antecknat de brorskålar, hvarmed grefvar och baroner hedrade honom. Han dansade med deras systrar och kusiner — och huru han dansade: ingen öfverträffade honom i de djärfva piruetter som då voro på modet; han skref små sentimentala verser i deras stamböcker och svärmade för dem eldigt och dock oskuldsfullt, som det då ägnade och anstod en ung man. Den ena gången är det en Charlotte, för hvilken hans hjärta recommence à palpiter; en annan gång kan han anteckna att »mina nöjen under julen voro så obeskrifliga och min i rikt mått besvarade kärlek till Brita C. så utom alla gränser, att minnet däraf lefver lika länge med min varelse äfven utan uppteckning däraf».

[ 55 ]Huru skulle också de unga prästgårdsmamsellerna eller adelsfröknarna kunnat vara okänsliga för en tillbedjare sådan som Crusenstolpe, hvilken i allo motsvarade tidens skönhetsideal. Så här ungefär skildras oss Crusenstolpes utseende och uppträdande af samtida: en ståtlig, aristokratisk hållning, markerade anletsdrag, sydländskt mörk hy, korpsvart hår, blixtrande ögon, hänförande konversation, sättet utsökt förbindligt, men reserveradt. Hela porträttet verkar som om det vore skuret ut ur en af tidens moderomaner. Han är just den demoniskt-romantiske hjälten, hvars Byroniska melankoli först mildras, då den blondaste och änglalikaste af hjältinnorna lindat sina armar kring hans hals. Åtskilliga år senare lär drottning Desideria vid en hoffest hafva lagt märke till honom och frågat, hvem han var. Och då man upplyste henne därom yttrade hon: det är den vackraste karl i Sverige.

Hans inre motsvarade hans yttre. Hans hälsa var något vacklande, bröstet var svagt. Detta gaf något delikat och sensibelt åt hela hans väsende. Melankoli omväxlade med häftiga stämningsutbrott. Han var sydländskt liflig och ytterst lättretlig. Vid en middag blef han så förargad öfver ett politiskt samtal, att han förlorade matlusten och ej kunde vidröra mer än första rätten. Han kunde sitta helt tyst i ett sällskap och plötsligt brista ut i ett högt, omotiveradt, nästan spasmodiskt skratt, som blottade alla hans hvita rofdjurständer. Det verkade underligt och till och med hemskt på alla, som sågo det. Och sådan som han visade sig i sin ungdom, skulle han förblifva hela lifvet igenom: alltid samma lättretliga temperament, som slog öfver från den ena ytterligheten till den andra.

Han läste vid denna tid mycket och, som det förefaller, mest franska författare, han grät öfver Rousseaus Emile, och när han en dag slutat läsningen af m:me de Krudeners Valerie, gaf han i öfversvallande sentimentalitet tolf skilling och tre runstycken åt en tiggare. All den romantik, han på detta sätt insög, gick honom i blodet, och i sina handlingar lät han bestämma sig af de mest fantastiska föreställningar. Vid denna tid ville han blifva diplomat, ty han hade under läsningen af Gall och Lavater upptäckt, att han var observatör. En ren romanidé, som icke heller vann faderns bifall.

År 1814 aflade Crusenstolpe hofrättsexamen inför pro[ 56 ]fessor Holmbergsson, hvilken vid detta tillfälle lär hafva yttrat: »Jag ger aldrig annat betyg än laudatur åt personer af er begåfning, ty det är meningen att sådana skola dominera samhället.» Och början af Crusenstolpes bana tycktes också lofva att den originelle professorn skulle få rätt i sin spådom. Hans framtid tecknade sig att blifva lysande. Han hade 1817 blifvit v. häradshöfding och 1818 anställts som kanslist i riksdagens expeditionsutskott, då han i kapten Casper Ehrenborg vann en gynnare. Denne var då tillförordnad landshöfding i Skaraborgs län. Han kallade Crusenstolpe 1821 till sin landssekreterare (han var då endast tjugusex år gammal), och såsom sådan hade han följande år den nåden att blifva föreställd för majestätet på dess resa genom Mariestad. Karl Johan komplimenterade honom vid detta tillfälle för en skrift, hvilken han strax förut utgifvit angående allmänna magasinsdirektionen och järnkontorets olika inverkan på Sveriges båda modernäringar. Möjligen hade den tillkommit på Ehrenborgs tillskyndan, i hvarje fall lät denne flitigt utdela densamma under 1823 års riksdag, och i sin mån bidrog den till magasinsdirektionens upplösning. Denna Crusenstolpes första politiska skrift är ingalunda den minst solida, och det kan sättas i fråga, om det icke är Ehrenborg eller Tamm som gifvit honom idéen, och att Crusenstolpe endast fört pennan. Författaren gifver först en beskrifning af allmänna järnkontorets administration och inrättning och visar på hvilket utmärkt sätt denna institution gagnat den svenska järnhandteringen. Om den så gjort, beror det ej minst därpå, att det är ett själfständigt sällskap, som är alldeles oberoende af regeringen. Helt annorlunda förhåller det sig med allmänna magasinsdirektionen, hvilken på ett liknande sätt skulle tjäna det svenska landtbrukets intressen. Det hade icke kunnat uträtta något af betydelse för jordbrukets höjande, ej minst beroende därpå, att dess medlemmar af- och tillsättas af regeringen och dess penningmedel anslås eller indragas efter behag af ständerna. Crusenstolpe föreslår slutligen en omorganisation, baserad på samma grunder som gällde för järnkontoret.

År 1824 förvaltade Crusenstolpe en revisionssekreterarebefattning och lyckades därunder ånyo ådraga sig konungens uppmärksamhet, så att han redan i början af följande år utnämndes till assessor i Svea hofrätt.

[ 57 ]Vid denna tid hade han emellertid redan börjat intressera sig för politiken och år 1823 tagit säte på riddarhuset. Därmed började en ny fas i hans lif.

Vid 1823 års riksdag stodo redan regeringen och liberalerna fullrustade emot hvarandra, utan att dock någotdera partiet hade nämnvärd öfvervikt öfver det andra. Denna obestämdhet i tidslynnet afspeglas på ett intressant sätt i Crusenstolpes uppträdande under de oroliga år som följa. Såsom en ung adelsman af konservativ läggning om ock med vissa liberala ideer i hufvudet, reminiscenser af gossårens läsning, hade han anländt till hufvudstaden. Där hade han kommit i beröring med en hel krets af liberala ungdomar. Han tillhörde t. ex. den skara af unga tjänstemän, hvilka företogo en lustfärd till Vermdön, i och för att öfvervara förhandlingarna i det beryktade Vermdömålet, om hvilket ofvan är taladt. Han var medlem af det debatterande sällskapet som stiftats af Lars Johan Hierta; men helt gick han icke upp i dessa idéer, och framför allt hade han vid denna tid närmast den åsikten, att det var genom regeringen, som nödiga reformer skulle genomföras. Så t. ex. då han år 1825 utgifvit sina Ideer till en förbättrad nationalrepresentation, i hvilken han förordade en utvidgning af representationsrätten men på ståndsprincipens grundval, uppvaktade han Karl Johan och öfverlämnade åt honom ett exemplar af skriften.

Efter hand som liberalismen tillväxte under tjugotalet, närmade sig Crusenstolpe emellertid mer och mer oppositionen. Särskildt skeppshandelsfrågan och revisionen af 1827 tyckes hafva gjort ett starkt intryck på honom. Utan inflytande på hans hållning var det väl icke heller, att han vid denna tid redan stött sig med sina förmän och ej var välsedd i hofrätten. I början af 1828 års riksdag tillhörde han oppositionen, deltog i den Anckarswärdska klubbens sammanträden, hvilken var en samlingsplats för de förnämsta liberalerna, och utgaf, såsom redan nämndt, i förening med L. J. Hierta den på högre ort illa anskrifna riksdagstidningen. Det var redan aftaladt, att Crusenstolpe skulle medarbeta i den liberala tidning, som Hierta ärnade grundlägga efter riksdagens slut, men i stället följde ett nytt omslag.

Han bröt nämligen plötsligt med oppositionen och uppträdde på riddarhuset till förmån för en militärisk anslagsfråga, hvilken låg regeringen varmt om hjärtat. Ett nytt inflytande [ 58 ]hade fått makt med honom. Konungens gunstling, excellensen Magnus Brahe, hade lyckats vinna honom genom sitt förföriska väsen.

Nu började en ny tid för Crusenstolpe. Han satt om aftnarna i konungens enskilda kabinett vid dennes sida på soffan och utbytte tankar med majestätet. Han hade så ofta den utmärkelsen att spisa vid konungens bord, att, säger han själf senare, »jag kan skryta af att där hafva varit som barn i huset.» Crusenstolpe, så fåfäng, så ärelysten, har under denna tid drömt drömmar! Han uppfattade sig som en marquis Posa och ville inverka på konungens politik. Men Karl Johan var sannerligen inte den som lät leda sig; han styrde helst själf sina hästar. I tio år förde han England och den beskedlige lord Bloomfield, som var hitsänd för att öfvervaka Sveriges förhållande till Ryssland, bak ljuset. Allt tyder också på, att Crusenstolpe endast varit en kunskapare och ett angenämt sällskap för konungen i dennes ensamhet — han talade förträfflig franska; dessutom användes han af Brahe såsom mellanhand i åtskilligt politiskt intrigspel och gjorde nytta på annat sätt. Han utgaf en kritik af Anckarswärds och Richerts förslag till representationsreform, hvilken mycket nådigt upptogs på högre ort.

Då nu regeringen behöfde en motvikt i pressen mot det nya liberala organet, som Hierta förberedde, beslöt hofpartiet att uppsätta en ny tidning, och till redaktör för densamma utsågs Crusenstolpe.

Det blef olyckan i hans lif, att han emottog redaktörskapet för Fäderneslandet och han fick sedan skäl att ångra, att han icke gjort gemensam sak med Hierta, fast det är mer än troligt att han icke heller i Aftonbladet kommit att spela ledarens roll. Första numret utkom den 1 december 1830 — han var angelägen att komma Hierta i förköpet — och tidningen höll ut i två och ett halft år, men förde hela tiden en tynande tillvaro. Ej underligt, ty en sämre skött tidning har perioden knappast att uppvisa. De första sexton numren (för år 1830) genomläser man med en viss förväntan, ty man finner här och där en orginalartikel, ett eller annat uttalande, som tyckes utlofva någonting, men redan i början af den nya årgången 1831 är den utan allt intresse såsom politisk och nyhetstidning. Den är slöare än den samtida Argus, som dock då befann sig i sin förfallsperiod. Dess nyheter [ 59 ]voro förlegade, artiklarna utan all aktualitet och hufvudsakligen läste man där öfversättningar om alla möjliga curiosa ur franska tidningar eller såsom det heter i en samtida visa:

O farfars son! Du börja då
Eländet redigera;
Le Globe du lyckligt hitta på,
han måste dig furnera.

Hela världen visste dessutom att Fanderseländet (såsom tidningen snart kallades) var en besoldad tidning, hvarför den heller aldrig nådde upp till mer än 200 prenumeranter. Man behöfver föröfrigt endast genomläsa Crusenstolpes eget försvar[1] för att finna, huru olämplig han var som ledare af en tidning. Han saknade beslutsamhet, rådighet och hade alls icke klart för sig, hvad hans ställning fordrade af honom. Ju sämre tidningen gick, desto mindre intresse visade också hofpartiet för densamma. Crusenstolpe insinuerar själf, att han af egna medel tillsatt för dess skötsel sjuttio tusen riksdaler, hvilket emellertid är en omöjlighet. Han har då troligen äfven inräknat sina spelskulder och ej billiga lefnadskostnader.

Säkert är, att Crusenstolpe kom på gäldstugan, och når presidenten i Svea hofrätt infordrade hans afskedsansökan, inlämnade Crusenstolpe densamma. Därigenom fick krachen större följder än säkerligen Brahe afsett, men Crusenstolpe hade nu alldeles tappat hufvudet, hans förbittring mot konungen och kamarillan kände inga gränser, och å sin sida var äfven konungen upprörd och biföll Crusenstolpes afskedsansökan, ehuru den icke längre var nödig, då konungen utlöst honom från gäldstugan.

Därmed hade han brutit med hofpartiet, och 1834 tillhörde han ånyo oppositionen å riddarhuset. Hans verksamhet där fick emellertid en bråd afslutning. Ett af hans yttranden afklipptes af landtmarskalkens klubba — han hade tillåtit sig att på svenska öfversätta ett af friherre Klingspor mot regeringen riktadt per fas et nefas med regeringens skälmstycken. Visserligen blef Crusenstolpe frikänd af den kommitté, som nedsattes för att granska hans yttrande, men han drog sig frivilligt tillbaka och deltog efter riksdagen 1834—1835 icke vidare i förhandlingarna.

[ 60 ]Efter denna tid ägnade han sig helt och hållet åt sitt skriftställeri. Af hvad beskaffenhet detta var, kan man förstå däraf, att konungen 1837 fann sig föranlåten att söka återköpa honom. Crusenstolpe afböjde emellertid förslaget och tryckte till och med underhandlingarna i sin år 1838 utgifna försvarsskrift.

Det är förut berättadt, huru Crusenstolpe 1838 anklagades för högförräderi och dömdes till tre års fästning på Vaxholm. Steget var oklokt från alla synpunkter och domstolens förfarande delvis olagligt. Det ökade Crusenstolpes hätskhet mot regeringen och Karl Johan, och det var äfven på grund af denna händelse som Crusenstolpe för generationerna under fyrtio- och femtiotalen kom att stå med frihetshjältens gloria kring sitt hufvud. Han fick en betydelse, som alls icke motsvaras af hans skrifters inre värde.



  1. Ställningar och förhållanden, 4 brefvet.