Från Aftonbladet till Röda Rummet/I. Lars Johan Hierta och Aftonbladet
| ← Inledning: Liberalismens uppkomst |
|
II. Magnus Jakob Crusenstolpe. → |
RABULISTERNA.
I.
Om man år 1815 kastade en blick tillbaka på de händelser, som under de sista tjugu åren upprört Europa, kunde resultaten af den franska revolutionen ingalunda betraktas såsom glädjande för mänskligheten. Revolutionen hade icke hållit hvad den lofvat. Långtifrån att förverkliga sitt program, frihet, jämlikhet och broderskap, hade den endast slopat all borgerlig ordning och vändt upp och ned på allt utan att bringa välsignelse åt någon. Napoleon hade visserligen återställt det borgerliga samhället, men, gripen af en omättlig eröfrareifver, hade han själf öfversvämmat Europa med krig. Det var som om en jordbäfning gått fram öfver Europa, allt befann sig i upplösning och förvirring, månget rike stod på undergångens brant, och det var endast med uppbjudande af sina sista krafter, som staterna räddade sig från dessa lössläppta naturmakter.
Ej underligt, att hvad folken framförallt begärde i det ögonblick, då Napoleon oskadliggjorts, var fred, lugn och hvila. Den naturliga motvikten mot revolutionen blef den heliga alliansen, hvilken på sitt program satte upplysningstidens sentens: allt för folken, intet genom folken, men som i själfva verket endast åsyftade undertryckandet af alla folkrörelser, och ville återinföra det gamla samhällets institutioner och förhållanden.
Detta lyckades emellertid icke. Den reaktion, som följer på revolutionen, kan visserligen i våldsamhet endast mäta sig med den katolska motreformationen, men i själfva verket når den icke mycket djupt. Och den förblef icke länge emotsagd. Trots alla de inskränkningar den infört i tryckfriheten, reste sig i alla europeiska länder själfständiga och oberoende naturer emot densamma. Om reaktionen hade sin utgångspunkt och sitt fäste i det despotiskt styrda Ryssland, var det däremot England, den politiska och borgerliga frihetens hemland, som först satte sig till motstånd emot densamma, och Frankrike, som ett helt århundrade genompyrts med engelska idéer, följde omedelbart efter.
Reaktionen var i själfva verket endast en hvilotid, efter hvilken frihetsidéerna åter sköto upp i föryngrad skickelse. De återvände, men i mångt och mycket fördjupade och omgestaltade. Rousseaus idéer, hvilka i så mycket lågo bakom revolutionen, funno i engelsmannen Bentham en ny försvarare och utvecklare, som kom den följande tiden till godo. Och Saint Simon och Fourier förde hans idéer vidare i socialistisk riktning.
Det var också under dessa femton år emellan Napoleonskrigens slut och julirevolutionen, som samhällena återvunno sin styrka. Den ekonomiska utveckling, som börjat redan före revolutionen, fortsattes. Begagnande sig af de stora naturvetenskapliga och industriella uppfinningar, hvilka gjorts under sjuttonhundratalet, och hvilkas antal dagligen ökades, hade en ny samhällsklass uppväxt och skapat sig förmögenhet och välstånd. Och den hade kunnat göra det, därför att revolutionen afskaffat alla privilegier, monopoler och skråordningar, hvilka dittills legat tryckande och hämmande öfver samhället, och i dess ställe infört den fria konkurrensen. Under dessa femton år hade i själfva verket samhällslifvet omgestaltats, och ett nytt stånd stod färdigt att öfvertaga makten. Nu blef det för hvar dag tydligare att det dock låg något underbart gömdt i revolutionens stolta och abstrakta teser. Och samma strid, som utmärkte de öfriga europeiska länderna, hade redan börjats i Sverige.
Under dessa sakernas läge utbröt julirevolutionen i Frankrike, hvilken strax gaf mäktigt genljud i de flesta europeiska stater. Den följdes af revolutionen i Belgien, af upproret i Polen och två år därefter antogs i England den bill, som där skulle inleda reformernas æra. Öfver allt, där dessa folkrörelser nådde fram, ljödo de som dödsringningar öfver ett politiskt system. Liberalismen aflöste reaktionen, och långsamt men säkert återupptogs utvecklingsarbetet på den punkt, hvarest revolutionen slutat detsamma.
I Tyskland, i Preussen och Österrike medförde året 1830 icke något politiskt systemskifte. Metternich höll alltjämt trådarna till det politiska spelet med säker hand. Så icke heller i Sverige. Men liksom i Tyskland började man här hemma på allvar den politiska striden. Hade icke julirevolutionen inträffat, är det i hög grad troligt, att regeringen fått öfvertaget eller att åtminstone den politiska kampen utdragits längre än nu blef fallet. Af pressen hade åtminstone regeringen icke längre någonting att frukta, tack vare indragningsmakten och de salierade tidningarna. Dessutom gick kamarillan just då i författning med Crusenstolpe om utgifvandet af en ny tidning, hvilken ännu kraftigare skulle upptaga kampen mot liberalismen. Men nu fick oppositionen ny vind i seglen. Den samlade sig, dess idéer spriddes till alla landsändar och genomträngde snart hela folket. Året 1830 kan i Sverige kortast karakteriseras däraf, att då utgafs det första förslaget till en representationsreform af Richert och Anckarswärd, och då började Aftonbladet att utkomma.
Ty det var icke på riksdagen, hvilken ju endast sammanträdde hvart femte år och arbetade under ytterst klumpiga och tunga former, det var icke på riddarhuset, hvarest denna opposition först hade börjat, och hvarest den haft och ännu länge skulle hafva sina intelligentaste kämpar, som den skulle nå fram till seger. Det var i pressen. Den man som samlade oppositionen, gaf den styrka och fasthet och bestämda mål att arbeta för, det var Lars Johan Hierta.
Få män hafva under sin lifstid blifvit så öfverhöljda med ovett som han. Hans vedernamn voro många, så länge som han stod i främsta ledet och med aldrig svikande ifver, med klokhet och sakkunskap, logik och bitande kvickhet kämpade för sina åsikter. Man har till och med sagt att han inga åsikter hade, att han endast var en skicklig affärsman, hvilken försåg svenska folket med hvad allt det önskade, stearinljus och liberalism efter behag. Ännu i våra dagar hör man särskildt äldre personer tala om Hierta och Aftonbladet med en ovilja, som visar, huru högt stridens vågor gingo. Och hans bild står ännu icke så högt som den bör stå — synlig för hela svenska folket. Han delar därutinnan öde med sin store motståndare på tronen. Ty visserligen är det han och Karl Johan, som framför alla andra skapat det moderna Sverige. Den senare är en ny Gustaf Vasa, en fäderneslandets återställare, som med fast hand förde farkosten ut ur äfventyrspolitikens bränningar; den senare grundlade den moderna pressen, lockade folket att diskutera sina politiska och sociala förhållanden, fullbordade den grundlag, som Sverige 1809 erhållit, men med hvars innehåll det ännu var obekant, och tvingade regeringen att efterlefva densamma. Och det är väl äfven Hierta, som mer än någon annan har äran af den svenska representationsförändringen, äfven om han icke direkt lade hand vid dess slutliga genomförande.
Lars Johan Hierta föddes den 23 januari 1801. Han
tillhörde en gammal norsk krigarsläkt, hvilken troligen under
Erik XIV inkommit i Sverige. Den förste, som bröt med
familjens traditioner och gick den lärda vägen, var Lars Johans
fader, Karl Diedrich Hierta. Han blef 1785 adjunkt i kemi vid
Uppsala universitet och 1798 räntmästare. Modern dog tidigt,
då Lars Johan endast var tre år gammal, så att fadern blef
ensam om att uppfostra sina trenne barn. Fadern var en
synnerligen bildad man och en äkta frisinnad natur,
genomträngd af sjuttonhundratalets upplysningsidéer. Man märker
det redan på de älsklingsmaximer, som han inskärpte hos
sina barn: »att aldrig visa öfvermod mot tjänare och
arbetare eller tala om bättre och sämre folk, eftersom de voro
klädda». I det sätt, hvarpå han uppfostrade sönerna, spårar
man inflytande från Rousseaus läror. Det stela förhållande,
som eljest utmärkte tidens uppfostringssystem, förekom icke
i hans hus. Han umgicks med sina gossar som en äldre vän,
försmådde stundom icke att vara deras lekkamrat och förlade
gärna undervisningen ute i det fria. Vid den egentliga
skolundervisningen lades mera vikt på att skärpa
iakttagelseförmågan och omdömet än på att fylla minnet med blott
utantill inlärda fakta. Dock öfvades äfven detta, men endast
genom små läxor, som ideligen repeterades. Tack vare denna
rationella lärometod, använd på alla ämnen under två år
med blott fyra timmar om dagen, bragtes Lars Johans
kunskapsmått så högt, att han med stor heder kunde aflägga
studentexamen vid fjorton års ålder. Han befanns därvid
äga bättre insikt i både latin, grekiska och matematik än
alla samtidigt, höstterminen 1814, från Skara gymnasium uppkomna lärjungar, ehuru dessa voro ynglingar om sjutton
till tjugo år.
Den unge studenten var en glad och hurtig gosse, öppen till sitt väsende, och så blygsam, att, då vid ett kalas hos nationsinspektorn denne framför alla jämnåriga utmärkte honom med några berömmande ord, han sprang och gömde sig och utbrast i gråt, skamsen öfver den skedda utmärkelsen »såsom öfverdrifven och obillig mot så många äldre, hvilka nu kunde fatta ovilja mot mig». Denna anspråkslöshet, var ett drag som följde Hierta genom lifvet; han såg på sig själf utan all öfverskattning. En viktig egenskap för den, som vill leda andra!
Under de första studentåren intresserade han sig mera för kroppsliga idrotter än förstudierna; därunder vann hans fysik, hvilken förut varit klen, i styrka, och han utvecklade sig till en skicklig simmare och gymnast. Men faderns död 1816 och det ringa arf han efterlämnat, manade honom att tänka på lifvets allvar. Hans ämnen voro de klassiska språken samt matematik, fysik och kemi. För filosofi och litteratur intresserade han sig däremot icke och striden mellan gamla och nya skolan, som under dessa år lifligt utkämpades, gick honom spårlöst förbi. Detta är af betydelse, ty hade han varit litterärt intresserad, skulle han säkerligen kommit under fosforismens inflytande, och hans politiska åsikter hade då äfven blifvit reaktionära.
Om Hiertas skarpsinnighet vittnar fördelaktigt en händelse, som inträffade, medan han ännu låg i Uppsala, och som han i sin själfbiografi berättat på sitt vanliga anspråkslösa och torrt humoristiska sätt. En hans ungdomskamrat, son till professor Aurivillius, skulle nämligen disputera pro excercitio öfver en österländsk resebeskrifning, som fanns i universitetsbiblioteket. Disputationen var särskildt högtidlig, därför att den öfvervars af några norska kommissarier, som varit med om riksaktens uppgörelse mellan Sverige och Norge. Och för att göra den ännu högtidligare hade professor Fant åtagit sig att opponera extra. Hierta skulle vara andra opponent och hade således enligt tidens bruk icke annat att göra än att ställa præses i bästa möjliga ljus. Hela detta program gick också nu i sin behöriga ordning, såväl under första opponentens som professor Fants framträdande, »hvilken senare,» berättar Hierta, »slutade med att uppdraga en vältalig och lysande målning öfver den Aurivilliska släktens förtjänster och hvad man kunde hoppas för den unge respondentens framtid… När ordningen sedan kom till mig att äfven säga några ord, var jag först så rädd, att jag icke visste mig någon råd. Men händelsen gjorde att i själfva reseanteckningarna, som voro föremål för afhandlingen, förekommo åtskilliga sifferuppgifter enligt den mahomedanska tideräkningen, hvilka hvarken stämde öfverens sinsemellan eller med den antagna begynnelsen af denna tideräkning. Detta gaf mig anledning att sätta i fråga, huruvida ej det rara manuskriptet var understucket. På en sådan invändning voro hvarken præses eller respondens förberedda: vid första felet som anmärktes påstodo de, att det vore tryckfel, men då det fanns flera ställen att uppgifva, där en sådan förklaring var otillräcklig, så inträffade här den nästan exempellösa händelsen, att præses själf måste medgifva, att han icke kunde förklara det anmärkta förhållandet. Denna vändning efter de många föregående grannlåterna väckte en viss sensation och stor munterhet; äfven præses själf kunde ej hålla sig från att skratta; och allt detta var icke liten ära för mig, förstås, isynnerhet tyckte jag detta, då, vid aktens slut, en norsk biskop, med stor hvit ringkrage kring halsen, kom fram till mig, tog mig i famn och kysste mig, någonting som våra biskopar i Sverige troligen icke skulle hafva så stor lust till numera.»
Efter att hafva aflagt filosofiekandidatexamen blef Hierta år 1821 magister; i slutet af samma år tog han äfven juriskandidatexamen och slog sig därefter ned i Stockholm. Det var hans afsikt att gå ämbetsmannavägen, hvarför han inskref sig i bergskollegiet och åtskilliga andra verk.
Nu började för den unge bergsnotarien ett mera omväxlande lif än det universitetsstaden kunnat erbjuda. Han kom till Stockholm i det ögonblick, då tidningspressen började väcka politiskt intresse bland publiken. Liksom hela världen läste han i Anmärkaren om Vermdömålet, i hvilket godtyckligheten och laglösheten i tidens rättsskipning så skarpt framträdde. Det intryck, som denna händelse gjorde på honom, förstärktes ännu mera, då han någon tid därefter med egna ögon upptäckte ett tydligt bevis på samma förhållanden. Under sin tjänstgöring i justitierevisionsexpeditionen hade han nämligen fått tillåtelse att besöka fängelserna. Vid ett dylikt besök i Smedjegårdshäktet träffade han på en gammal man, hvilken på hans fråga hvarför han var arresterad, sade, att han ej visste det, men att man sagt att han var sjuk. Vid närmare efterfrågan befanns denna person vara samme torpare från Vermdön, som några år förut blifvit anklagad för mordet därstädes samt piskad till bekännelse. Hierta anmälde saken och torparen lössläpptes — men Hierta fick icke oftare tillträde till fängelserna.
En ny sida af samhällslifvet öppnade sig för honom, då han lyckades blifva anställd i riddarhuskansliet vid 1823 års riksdag. Här möttes för första gången tre af de män, hvilka sedan under trettiotalets politiska stridigheter voro de mest omtalade: Hartmansdorff, Crusenstolpe och Hierta. Den senare fick nu tillfälle att studera riksdagsmaskineriet, så nödvändigt för en blifvande tidningsman och från sin underordnade plats iakttaga de mera framstående personligheterna. Han medförde från denna riksdag ett intryck, som enligt hvad han själf säger, blef bestämmande för hela hans lifs senare riktning. Det var nämligen den stora debatten mellan Karl August Anckarswärd och Bogislaus von Platen, så omtalad och berömd i tidens historia, i hvilken hela riddarhuset deltog, unisont instämmande i Platens refräng: »Vi besvärja friherre Anckarswärd». »Det är omöjligt att beskrifva den hänförelse af olika sinnesrörelser, hvarmed jag var vittne till denna och andra politiska scener», säger han själf senare.
Det talades vid denna tid mycket på riddarhuset i hög och patetisk anda, under det man slog på förfädernas sköldar, ofta med verklig vältalighet, men ofta också endast med braskande fraser. Alltid var det icke som Hierta rycktes med; han fann i dessa tal äfven näring för sitt satiriska lynne. Hans första författareskap utgöres af parodier på dessa högtrafvande vältalighetsstycken. På riddarhuset satt nämligen ett gammalt original, majoren och hofjunkaren Rosenschütz, hufvudman för sin ätt, hvilken stundom fann sig hågad att äfven framlämna ett memorial, men som författarskapet ej var hans starka sida, brukade han för detta ändamål använda den unge riddarhuskanslistens hjälp. Hierta var icke sen att begagna tillfället till en ohejdad, men verkligt rolig drift med den gamle. På så sätt uppstodo de »Rosenschützska memorialen», hvilka troligen icke alla upplästes på riddarhuset, men som Hierta tryckte i Conservationsbladet, en skämttidning, i hvilken han medarbetade[1]. De äro hans första alster i den skämtsamma stil, hvilken Hierta senare så ofta tillgrep — vanligen till stort obehag för hans motståndare.
Riksdagsförhandlingarna voro ännu 1823 icke offentliga. Emellertid hade Argus-Johansson erhållit enskildt tillstånd af landtmarskalken att öfvervara riddarhusets förhandlingar och med honom trädde Hierta i närmare beröring vid slutet af riksdagen. Denna bekantskap var icke utan sin betydelse. Under åren 1824, 1825 och 1826 meddelade nämligen Hierta åtskilliga notiser och uppgifter till Argus, fast, som Johansson sedan sade — under en polemik med Aftonbladet 1832 — Hierta inte fick skrifva i hans tidning. »Ty», säger Johansson, »hans artiklar voro af en så grossier ton, att endast tre eller fyra under loppet af två år kunde efter mycken omhyfling och tvättning införas och vi frukta, att de tyvärr ändå osade Aftonblad.» Troligen är det, som jag på annat ställe sökt visa[2], några smärre skämtartiklar (mosaiker) som Johansson med detta yttrande åsyftar, artiklar som nu äro utan vidare intresse. Hvad som däremot är klart, är att Hierta under denna tid, då han var springpojke i Argus (för att använda Johanssons uttryck) med sin vakna blick satte sig in i en tidnings skötsel och således här genomgått sin lärotid såsom blifvande redaktör. Under dessa senare år af tjugotalet, hvilka för Hiertas framtid och utveckling varit af afgörande betydelse, skref han dessutom skämtartiklar i Conversationsbladet och enligt Wieselgrens uppgift äfven politiska artiklar i Stockholmsposten.
På olika sätt lefde således Hierta med i tidens stockholmslif. Klok, sparsam och anspråkslös arbetade han mycket för att nå fram till en själfständig ställning. Tungus var han emellertid aldrig. Han hörde till dessa människor, för hvilka tiden räcker till för allt, och han var icke heller en af dessa inåtvända naturer som under jäsningstiden, medan deras mål endast äro moln och dimmor, sluta sig inom sig själfva i tyst grubbel. Hierta var en praktisk man, som såg nyktert och kallt, men med en viss torr och välvillig humor på tingen och människorna samt sade sin mening öppet och frimodigt, när så lämpligt var. I sällskapslifvet var han gärna sedd. Han tyckes under dessa år hafva utgjort medelpunkten i en krets af unga tjänstemän och stiftade det Debatterande sällskapet, ett nytt försök af samma art som den indragna Schwerinska talklubben 1817, och i hvilket man med lif och lust diskuterade allt mellan himmel och jord. Vid dessa sammanträden syntes ofta hans kusin, öfverstlöjtnanten Gustaf Hierta, då en af oppositionens ypperste talare på riddarhuset och ett par år senare utgifvare af den radikala tidningen Svenska Medborgaren, som ej var utan inflytande från Le Globe, de franska liberalernas tidning. Utan tvifvel har han under dessa år äfven påverkat Lars Hiertas utveckling i liberal riktning. Det var väl också i debatterande sällskapet, som Hierta lärde känna Bentham. Han genomträngdes helt af dennes utilitetsprincip: den största möjliga lycka för det största möjliga antal och nämner den senare ledstjärnan i sitt lif. Det var Bentham, som väckte till lif hans intresse för humanare rättsförhållanden.
Småningom gick det väl upp för Hierta, att han ej var rätt lämplig för ämbetsmannabanan. Han var så demokratiskt anlagd, att han svårligen kunde hoppas att på den vägen nå fram. Dessutom hade han 1827 förlofvat sig, så att det gällde för honom att snarast möjligt slå in på en bana, som hastigt kunde föra honom till oberoende. Under de närmaste åren såg han sig om och förberedde sina planer.
Vid riksdagen 1828—30 var Hierta anställd som notarie och utgaf tillsammans med Crusenstolpe en riksdagstidning. Det var profballongen för Aftonbladet. Det lyckades öfver all förväntan. De första tjugutre numren måste uppläggas i ny upplaga, och Crusenstolpe, som dock låtit kompanjonen draga den större delen af bördan, hemförde som sin anpart något öfver femtusen riksdaler banko.
Under arbetet med denna tidning hade Hierta erfarit att det var illa ställdt med Stockholms tryckerier. Nästa steg var därför, att han själf inköpte ett sådant och började förlagsverksamhet.
Han stod nu fullt rustad för det företag, som under de sista åren föresväfvat honom, nämligen att utgifva en ny periodisk tidning af liberal färg. Han afvaktade endast det gynnsamma ögonblicket för att starta densamma.
Efter riksdagens slut var oppositionens ställning sämre än på många år. Anckarswärd, alltid nyckfull och oberäknelig, hade drifvit oklokheten ända därhän, att han återlämnat sin riksdagspolett och gått ifrån det hela. Grefve Brahe stod såsom chef för hofpartiet, hvilket var bättre organiseradt än någonsin. De konservativa hade afgjordt öfvervikten, såsom det äfven framgår, om man kastar en blick på tidens pressförhållanden. De äldre tidningarna, hvilka spelat en roll i början af tjugutalet, hade antingen dött såsom Courieren eller förlorat färg och betydelse som Argus eller saknade så godt som allt inflytande såsom Journalen och Stockholmsposten, hvilka dessutom voro salierade af regeringen och därför misstänkta af allmänheten. Detsamma var i ännu högre grad fallet med Granskaren, utgifven af expeditionssekreteraren Lindgren och Stockholmstidningen, som redigerades af kammarjunkaren Rothlieb. Post- och Inrikes-tidningar var det officiella organet men illa skött, Stockholms Dagblad innehöll endast annonser och polisunderrättelser. Dagligt Allehanda, en af hufvudstadens bästa tidningar, befattade sig föga med inrikespolitiken men hade däremot stundom intressanta referater af debatter i franska kammaren eller engelska parlamentet. Af alla dessa tidningar stödde således icke en enda oppositionen, utan alla voro mer eller mindre regeringsvänliga. Därtill kom den 1829 af f. d. expeditionssekreteraren Askelöf grundlagda Den objudne gästen, hvilken nästa år förändrade sitt namn till Svenska Minerva och under den följande tiden skulle blifva Aftonbladets kvickaste och påpassligaste motståndare. Askelöf representerade i Stockholmspressen den historiska skolans uppfattning. Dessutom påtänkte vid denna tid hofpartiet att förskaffa sig ytterligare ett organ, som med större talang och skicklighet än de öfriga salierade tidningarna kunde förfäkta dess åsikter. Till redaktör för denna tidning utsågs assessor Magnus Jakob Crusenstolpe, och Fäderneslandet utkom från den 6 december 1830.
Till motvikt mot alla dessa mer eller mindre regeringsvänliga pressorgan hade endast en ny tidning uppstått, nämligen Medborgaren, som år 1829 uppsattes af öfverstlöjtnanten Gustaf Hierta, men denna tidning, den första socialistiskt färgade i Sverige, hade en alltför utpräglad radikal riktning för att kunna finna någon anslutning under dåvarande förhållanden. Den gjorde sig ju till tolk för samma åskådningssätt och samma stämningar, hvilka i Frankrike kommo till utbrott efter 1830, men äfven där först längre fram fingo inflytande på den praktiska politiken.
Som man finner af denna öfversikt, fanns det plats för en själfständig, frisinnad tidning. Det var denna plats som Hierta intog, och det kunde icke skett på en mera lämplig tidpunkt än nu, då julirevolutionen öfverallt ökade det politiska intresset och väckte till lifs de liberalas slumrande förhoppningar.
Hierta tilltrodde sig emellertid icke att ensam leda tidningen. Han ville endast »sköta hushållsbestyren» och vara den sammanhållande kraften. Uppstode någon vinst, skulle denna lika fördelas mellan redaktörerna; för risken af företaget skulle däremot Hierta stå, därför endast förbehållande sig inkomsten af möjligen inflytande annonser. Det beslöts, att tidningen skulle utgifves om aftonen, efter som posterna anlände om förmiddagen, och någon aftontidning ej förut fanns i Stockholm.
De fem personer, hvilka Hierta utsett till sina medredaktörer, voro M. J. Crusenstolpe, då assessor i Svea hofrätt och redan bekant som politisk skriftställare; v. häradshöfdingen Andreas Möller, känd såsom humoristisk poet; G. Lagergren, referendarie i riksgäldskontoret; adjunkten vid Lunds universitet K. H. Lundblad; skalden G. G. Ingelman. Emellertid bortgingo den ene efter den andre af olika skäl; innan ens profnumret utkommit hade Crusenstolpe startat Fäderneslandet. Endast Lagergren och Möller kvarstannade tillsvidare, men blott såsom medarbetare. Utan tvifvel var det också bäst, att Hierta ensam blef ledare; han säger senare, att han af egen erfarenhet fått lära, att en tidning, för att motsvara sitt ändamål och öfva inflytande, måste vara uttryck för hufvudsakligen en vilja.
Sedan tvenne profnummer utskickats, började tidningen regelbundet utkomma den 16 dec. 1830.
Aftonbladet hade lycka med sig. Redan under andra året utgick den i tre tusen exemplar. Den började i kvartformat ungefär af samma storlek som Argus, men vid 1834 års riksdag uppträdde den i folio, dock ännu endast trespaltig; två år senare var den fyrspaltig och under åren 1838 till 1839, då den nådde höjdpunkten af politiskt inflytande, utkom den i ett både till längd och bredd betydligt ökadt femspaltigt format. Den erhöll en för sin tid kolossal spridning, och dess inflytande var sådant, att den på mindre än tio år förändrade den svenska politikens utseende. G. Adlersparre, Aftonbladets första prenumerant, skrifver i ett bref af den 10 dec. 1831: »Beskyllningen, att Aftonbladets publik är den lägsta tänkbara, är väl den lägsta tänkbara afundsprodukt. Den som sistlidne sommar i den förr så kallade Kungsträdgården sett eleganter af båda könen fylla alla bänkarna med Aftonbladet, cirkulerande från person till person; den som sett massan af välklädda budbärare och köpare i Storkyrkobrinken; den som personligen sett och hört eller genom bref erfarit, att Aftonbladet hålles och läses allmänt från och med Skåne till och med Norrland, måste le och förundra sig öfver en ilska, som ej kan öfverträffas i låghet och dumhet.»
Till Aftonbladets framgång bidrog icke litet dess utseende och yttre anordning. Redan i tekniskt afseende var tidningen en föregångare. Den var förträffligt uppställd, klart och läsligt tryckt, och på första sidan meddelade den till de öfriga tidningarnas stora förtrytelse ett sammandrag af Post- och Inrikestidningarnas officiella tillkännagifvanden — ett af dessa praktiska arrangemang, i hvilka Hierta alltid visade sig som en mästare. De öfriga tidningarna började strax en polemik mot denna anordning, hvilket naturligtvis ökade tidningens spridning.
Innehållet i den nya tidningen var ytterst lättläst, artiklarna särdeles välskrifna och roande. Aftonbladet behandlade dessutom sina ämnen i olika tonarter, än allvarligt, än skämtsamt, och detta var något hittills okändt i den svenska pressen. Notisafdelningen var rikhaltig och så pålitlig som möjligt; artiklarna, korta och klara, lade an på åskådliga och pittoreska uttryck. I polemiken var Hierta en mästare, alltid slagfärdig, i rikt mått nyttjande sin ironi och torra humor för att förlöjliga motståndarna. Redan de första numren erbjuda rikliga smakbitar. Så t. ex. besvarar han i en artikel »Om det nya årets förhoppningar» konkurrenstidningarnas artigheter med en uppmaning till Granskaren, Fäderneslandet, Stockholms tidning och Argus IV att slå sig tillsammans och begära publikt understöd till inrättande af en vattningsmaskin af fyra åsnors kraft för att därmed uppfriska allt snärjgräs och alla gamla fördomar i landet. En annan gång jämför han Granskaren med en kronobarkass, hvilken »lär fått en stöt i aktern och förlist. Lyckligtvis var lasten af obetydligt värde». När Granskaren på grund af denna omilda behandling utfor mot Aftonbladet, gör detta »bot och bättring»: »Hvem hade väl trott, att han (Granskaren), som har så mången allvarsam otur, äfven skulle vara så beklagligt organiserad, att den omtalade stöten, på det håll den träffade, kunde gå honom så rakt till hjärtat.» Tonen var icke fin och särskildt under det stora tidningskäbblet 1837 och de närmaste åren framåt väjer man icke undan för grofva uttryck och lifligt ovett i roddaremadamernas stil. Men tiden var sådan, och de öfriga tidningarna voro icke bättre. Något ungdomligt och friskt hvilade det i hvarje fall öfver tidningen. Publiken märkte dessutom snart, att den i Aftonbladet fick färskare och bättre underrättelser om utländska förhållanden. Redan i profnumret kunde Aftonbladet meddela den Wellingtonska ministärens fall, och den fortgick i samma anda, ständigt bemödande sig att komma tidigare än konkurrenterna.
Likaledes sökte den redligt att uppfylla sitt i programmet gifna löfte att vara en universell tidning. Äfven detta var något nytt, då det utfördes i den utsträckning som här var tillfället, isynnerhet sedan tidningen från och med 1834 utvidgats och utkom i folioformat. Den meddelade ut- och inrikesnyheter, hade politiska ledare, påpekade fel och missförhållanden af hvarjehanda art; hade en vidlyftig polisafdelning och följde med intresse teater och litteratur. Högt stod emellertid aldrig litteraturkritiken i Aftonbladet, och synpunkterna voro alltför ofta förestafvade af politiska hänsyn. Atterbom såväl som Geijer före affallet blefvo alltid illa åtgångna af Aftonbladet. Trots sin ensidighet är emellertid dess kritik af stor betydelse för den följande utvecklingen och i mångt och mycket bestämmande äfven för den högre kritiken under fyrtiotalet.
På detta sätt blef Aftonbladet snart det centrum, från hvilket en ny idériktning strömmade ut öfver landet. Ty detta kan och bör icke glömmas, att Aftonbladet verkligen hade ett andligt innehåll, man må så döma om arten och djupet af dessa åsikter huru man vill. Dess betydelse i svenskt kulturlif kan endast jämföras med Dalins Argus för frihetstiden eller Stockholmsposten för Gustaf den tredjes generation. Hierta samlade så småningom omkring sig alla landets bästa pennor, hvilka lämnade bidrag dels såsom tillfälliga, dels såsom fasta medarbetare. Palmær skref där 1834 sina bref till Svenska Minerva, i hvilka Tegnér plumpt men kvickt förhånades. 1835 började Sturzen-Becker sina eleganta kåserier. När Stockholmsposten gick in (ett af de första offren för den segrande Aftonbladskonkurrensen), uppsamlade Hierta den gamle, något narraktige hedersmannen kapten Lindeberg. Efter 1839 tillhörde Almqvist under en följd af år tidningens medarbetare. Under fyrtiotalet tillkom så en hel ny falang af författare, fostrade just i Aftonbladsliberalismen, och denna spriddes då genom både poesier och romaner. Hela fyrtio- och femtiotalet i vår litteratur »osa Aftonblad». Brauns poetiska betraktelser öfver dagens händelser och frågor, Blanches sentimentala brottmålsromaner, Sturzen-Beckers republikanska drömmar, Strandbergs stridssånger, allt är prägladt af denna samma Aftonbladsliberalism.
Aftonbladet ägdes af Hierta och stod under hans personliga ledning fram till 1851. Under hela denna tid kämpade tidningen för samma program. Man har påstått motsatsen. Särskildt ytterlighetsbladen, som uppstodo i början af fyrtiotalet, af liberal såväl som af reaktionär karaktär, Folkets röst, Biet etc. påstodo, att Hierta endast var affärsman och vände kappan efter vinden. Affärsman var han visserligen och det så klok, att han förstod, att den, som länge vill bevara publikens förtroende, också bör behandla den med redbarhet. De motsägelser, som man trott sig finna i hans uppträdande, bero dels därpå, att han aldrig var ytterlighetsman, dels låta de förklara sig ur taktiska skäl. Det är sant, att Aftonbladet stämde ner tonen och intog en afvaktande hållning i början af fyrtiotalet. Den gjorde det emedan man väntade, att regeringen med Oskar den förstes uppträdande på tronen själf skulle genomföra liberala reformer. När Aftonbladet fann, att dessa förhoppningar gäckades, grep den åter till offensiven. Att bladet mattades omkring 1848 berodde åter på de allmänna tidsförhållandena, och det var också då som Hierta afgick: han såg att den stora kampen var slut.
De liberala ytterlighetsbladen, hvilka i ungdomlig ifver löpte linan ut och helt doktrinärt ville se programmet utfördt i sina logiska konsekvenser, funno Hierta ofta för ljum. Svärmare var han visserligen aldrig i politiken. Tidningens program var klokt och förståndigt lämpadt efter landets behof och utan allt exalteradt imiterande af utländska mönster. Det upptog aldrig till behandling andra frågor ån sådana, som på fullt allvar kunde debatteras i Sverige, och som det verkligen fanns förutsättning för att folket under den närmaste tiden skulle kunna lösa. Och huru många af de reformer, som då föreslogos, vänta icke ännu i denna dag på sin lösning eller hafva först på sista tiden genomförts! Betecknande är, att Hierta alltid med försiktighet rörde vid de religiösa frågorna, helt enkelt emedan det icke ännu fanns resonansbotten för dem hos folket. Han beskylldes ofta af motståndarna för att vilja införa republiken i Sverige, och det kan icke nekas, att han särskildt under sina tidigare år hade republikanska tendenser såsom liberalismen öfverallt i Europa; men å andra sidan sade han sannt, då han förklarade, att han aldrig föreslagit republiken: han hade endast pekat på den som ett aflägset mål. Han nöjde sig i detta afseende med att kämpa för konstitutionellt styrelsesätt.
Aftonbladets program är således under hela Hiertas regim detsamma men med nyanser efter olika perioder. Tiden från 1830—1834 är det första stadiet i Aftonbladets tillvaro, under hvilket det långsamt men säkert vinner terräng, och Hierta småningom når fram till att blifva den »erkändt främste». Efter denna riksdag inträder hvad man kallat rabulistskedet, tiden för den häftigaste striden, hvilket kulminerar med året 1838. Därefter följer i början af fyrtiotalet en afmattning i bladets redigering. Åtskilliga af de påyrkade reformerna hade redan då nått sitt förverkligande, och man befann sig i en nödvändig reaktion.
Aftonbladet blef språkröret för alla de reformer, som sysselsatte denna tid. Ty det är från 1830 och fram till 1864 som det svenska samhället genomgår sin stora omvandling. Vi hafva svårt i våra dagar att föreställa oss de stora förändringar som under dessa decennier timat. Ända fram till 1840 var Sverige ännu en så godt som enväldigt styrd stat. Samhället var indeladt i fyra skarpt skilda stånd. Af dessa var det egentligen adeln som hade någon betydelse, borgarståndet var obetydligt och hade ännu icke nått till någon större utveckling; bönderna stodo ännu lågt. Det erinrar om frihetstidens partistrider, när man ännu 1828 kunde muta bondeståndet att gå regeringens ärenden i tryckfrihetsfrågan. Representationen öfvade icke stort inflytande, ty dels sammanträdde den endast hvart femte år, dels var dens arbetssätt, med fördelning på fyra stånd, alltför klumpigt. Och om det fria svenska folket på denna tid bör man icke tala allt för högt. Det var fattigt och kujoneradt, förstördt af brännvinet, som i floder rann genom landet tack vare husbehofsbränningen; det var rått och våldsamt såsom de blodiga brott, hvilka hörde till ordningen för dagen, utvisade. Rättsordningen var ytterst bristfällig och godtycklig; i brottmål användes en inkvisitorisk förhörsmetod, och till och med vissa former af tortyr förekommo. Husagan bedrefs ännu med ifver och hade långt fram i århundradet ifriga försvarare på riksdagarna. När herremannen på resor fann, att skjutshästarna icke förde honom tillräckligt snabbt framåt, lade han helt enkelt piskan på skjutsbondens rygg. De svenska samhällsförhållandena under denna tid erinra icke så litet om de ryska i våra dagar. Oredlighet och mutor voro icke ovanliga bland ämbetsmännen. Trots allt detta var det emellertid ett intelligent och vaket folk af gammal germansk stam, som nu, sedan det en gång på allvar fått fred, började att kämpa för sin frihet och själfständighet.
Och i alla de reformer, som nu genomfördes, har Aftonbladet höjt sin stämma. Det öfvertog från Argus kampen för konstitutionalismen och tvingade slutligen genom sitt djärfva och kloka uppträdande regeringen att återgifva den tryckfrihet, som 1812 slopats. I Richerts och Anckarswärds fotspår kämpade det ihärdigt för representationsförändringen.
I ekonomiskt afseende arbetade Hierta både på riksdagen och i tidningen för en friare tullagstiftning (vid denna tid var importtullarna ofta ända till 50 % af varans värde; vanligt var 10 %—5 %; också lurendräjades betydligt), för näringsfrihet och i allmänhet för afskaffandet af den otalighet monopoler och privilegier som stod i vägen för en sund konkurrens. Vidare har han ofta och ihärdigt talat för husagans afskaffande, för förändrade arfslagar och humanare brottmålslagstiftning. I korthet: han stred för offentlighet i alla ärenders behandling, för lagbundenhet i alla dess former för tryckfrihet utan intrång af de makthafvande; han fordrade ansvarighet för styrande i alla led såväl inför folkets representanter vid riksdagen som inför den allmänna rättskänslan.
Mycket af det hat, som Aftonbladets uppträdande framkallade och hvilket ännu lefver kvar mångenstädes, berodde naturligen på det påpassliga och närgångna sätt, hvarpå Aftonbladet utöfvade sin kritik. Antingen dess angrepp skedde allvarligt eller humoristiskt, så sved det. Särskildt fick naturligen byråkratien och hofvet sitta emellan. Tidningen kritiserade ständigt och jämt ämbetsmannakårens görande och låtande. Den hade ett öppet öga för det godtyckliga sätt, hvarpå hofämbetsmän eller gamla militärer befordrades till högre platser. Ett annat stående ämne i dess spalter var, hvad den skämtsamt kallade för utdragningsmakten (i motsats till indragningsmakten), och hvarmed den förstod den förmåga som ämbetsverken visade att kunna ligga på målen och den för den större allmänheten obegripliga och långrandiga kanslistil, i hvilken de förkunnade sina utslag. »Man drog ut på allt,» skrifver den. »Den som har en rättegång får i synnerhet erfara detta. Man drar pro primo ut på tiden för honom, och när långt omsider domen faller, så drar man pro secundo ut på meningarne och pro tertio på bokstäfverna» …
Ständiga utfall förekomma mot Brahe och det inflytande, som han utöfvade öfver Karl Johan och mot de många beslut, som fattades i konungens sängkammare i stället för i konseljen. Det var detta som Aftonbladet kallade för att bekämpa favoritsystemet och sidoinflytanden.
Med detta sistnämnda uttryck hafva vi närmat oss till det centrala i tidens politiska strid. Med sidoinflytanden förstod man, att konungen fattade sina beslut ej i konseljen men efter privat rådslagning. Detta var emellertid endast en af de anmärkningar som gjordes mot Karl Johan. Själfva grundfrågan som diskuterades var, såsom termen lydde, ministerstyrelse eller icke ministerstyrelse. Liberalismen häfdade nämligen den uppfattningen, att konungen endast i konseljen, omgifven af sina rådgifvare och i full öfverensstämmelse med grundlagen, hade rättighet att fatta sina beslut. Uppstod mellan riksdagen och dessa ministrar olika åsikter, var det konungens skyldighet att låta dem afgå och ersätta dem med nya, som hade representationens förtroende. Konungens beslut skulle icke heller vara giltigt, om det ej var kontrasigneradt af ministern. Karl Johan däremot tolkade regeringsformen på annat sätt. Ofta fattade han beslut endast efter öfverläggning med ett statsråd och ofta lät han ministrarne helt enkelt kontrasignera utan att höra dem (det fanns, som Aftonbladet sade, alltid någon ja-herre i konseljen), och det finnes till och med exempel på, att konungen, trots hela statsrådets afstyrkande, fattat ett beslut, som vunnit laga kraft och således kontrasignerats. Så var t. ex. fallet, då Nerman blef utnämd till justitiekansler. Men därmed var faktiskt konungen enväldig; han styrde allena riket. Utan tvifvel hade regeringen här den formella rätten på sin sida, men liberalismen med sin tolkning den högre rätten. Det var denna fråga, som låg bakom den politiska striden alltsedan 1817 års riksdag och som först fick sin afslutning, då 1840 departementsstyrelse infördes.
Det är icke här platsen att i detalj följa skildringen af Aftonbladets och riksdagsoppositionens strid mot regeringen, hvilken dessutom redan är ypperligt och utförligt tecknad af Wieselgren i hans biografi af Hierta. Här må det vara nog att antyda den väg, på hvilken det slutligen lyckades Aftonbladet att bryta regeringens motstånd.
På grund af Aftonbladets uppträdande blef nämligen de båda viktigaste frågor, kring hvilka den skarpaste striden kom att stå under trettiotalet, frågan om konungen och regeringen voro liktydiga begrepp och frågan om indragningsmakten. Båda blefvo aktuella efter 1834 års riksdag, vid hvilken oppositionen afgått med seger.
Den förra af dessa frågor var af afgörande betydelse för oppositionen och pressen. Ty om konungen i statsrådet och konungen såsom privatperson voro liktydiga begrepp, så måste hvarje klander af en regeringsåtgärd betraktas såsom smädelse af konungen personligen; och då konungens person enligt grundlagen är helig och hans gärningar mot åtal fredade, följaktligen betraktas såsom majestätsbrott. Ingen kritik af regeringens handlingar vare sig i riksdagen eller pressen vore under sådana förhållanden möjlig. Regeringen, i hvilken Rosenblad och Lagerbjelke m. fl. af det gamla enväldets män hade sitt säte, höllo emellertid på denna tolkning. Följaktligen hörde äfven majestätsbrotten till ordningen för dagen. År 1833 anmäldes vid midsommar ett dylikt mot en bonde. Aftonbladet påminde därom, att inom ett år fyra eller fem dylika åtal riktats mot personer af underklassen, hvilkas »missfirmande yttranden torde böra sättas mera på oförståndets än på illviljans räkning». Denna gång nedlades äfven åtalet, sedan bonden förklarat, att de inrapporterade vanvördiga orden gällt korna och icke kongen.
Det var emellertid först sedan två af rabulismens mest framskjutna personligheter åtalats för majestätsförbrytelse, som regeringen fann sig föranlåten att glömma sin tolkning af paragrafen.
År 1834 var Aftonbladet ett i regeringskretsar och den högre ämbetsmannavärlden mycket illa anskrifvet blad. Dess verksamhet hade satt spår i riksdagens uppträdande, hvarest nu äfven borgareståndet var afgjordt oppositionellt. Karl Johan kallade redan Aftonbladet »le detestable Aftonblade», och under en debatt på riddarhuset angående den ryktbara 72:a § hade statsrådet, grefve Mörner, utfarit mot den liberala pressen och knutit handen mot den läktare, där tidningsreferenterna sutto. Man ville komma åt Aftonbladet och hejda dess vidare framfart. Och nu erbjöd visserligen icke Aftonbladets redaktör men en af dess medarbetare ett sällsynt tillfälle att statuera ett exempel.
Det var kapten Anders Lindeberg, som blef det första offret. Vid denna tid var han redan en man uppe i fyrtioåren — han var född 1789 — och hade ett ganska omväxlande lif bakom sig. Såsom nyblifven student hade han deltagit i finska kriget och därefter gjort fälttågen i Tyskland och Norge. Efter freden hade han slagit sig på skriftställeri, icke utan en viss framgång, så till vida som han uppmuntrades af Svenska akademien och till och med 1817 erhållit ett andra pris för tragedien Blanka. Dessa hans olika vitterhetsförsök voro emellertid alla skrifna i en förgången tids smak, så att de icke vunno något större erkännande. Dessutom författade han åtskilliga politiska broskyrer, redigt och väl skrifna, men sällan vittnande om större politiskt förstånd; likaledes hade han tidigt idkat publicistisk verksamhet. Så utgaf han från år 1821 Stockholmsposten. Som han uppbar en pension af regeringen, ansågs han för »salierad», men var i själfva verket en uppriktig liberal af en ytterst doktrinär läggning. Pensionen indrogs äfven slutligen, då Lindeberg uppträdt såsom författaren af en historisk tablå »Sverige 1809 och 1832». Efter Aftonbladets framkomst sökte han nämligen följa med den nya tiden — julirevolutionen hade icke minst gått honom åt hufvudet — men det visade sig snart omöjligt för den lilla obetydliga kvartoavisan Stockholmsposten, att hålla jämna steg med Aftonbladet. År 1833 gick tidningen in, och Lindeberg fick i stället anställning såsom »en af Aftonbladets sju vise».
Lindeberg var en man icke utan bildning och formtalang, ytterligt envis till sin karaktär och med en rättskänsla, som icke lät pruta med sig. Hans stora dröm var att blifva ägare till en teater. Som emellertid teatermonopol fanns i Stockholm, mötte detta åtskilliga hinder och hans framställningar hade flera gånger afslagits. År 1834 hade han ånyo ingifvit en skrift till justitieombudsmannen, i hvilken han i synnerligen starka uttryck framställde de motiv, som enligt hans mening föranledt regeringens afslag på hans olika ansökningar. Han yttrar i denna skrift, att hela förfarandet var olagligt och att konungen, som var ägare till den enda teater som fanns, endast för personlig vinnings skull uppehöll monopolet. I sak hade kanske Lindeberg en viss rätt, men skrifsättet var ytterligt opassande, och här om någonsin var det icke regeringen utan Karl Johan personligen som utsatts för ett häftigt angrepp af den krigiska kaptenen. Om allmänna åklagaren nöjt sig med att yrka böter eller möjligen fängelsestraff för skriftens missfirmliga skrifsätt, hade säkerligen straffet ansetts rättvist och publiken ogillat den liberala pressens uppträdande. (Aftonbladet hade emellertid tagit afstånd från Lindebergs framställning.) Men då man i full öfverensstämmelse med den Kullbergska tolkningen af hithörande grundlagsparagrafer åtalade honom för majestätsbrott, för hvilket straffet var lifvets förlust, blef följden en helt annan än den man förutsett. Missförhållandet mellan den begångna förbrytelsen och det påyrkade straffet var så påtagligt, att hela publiken kom i rörelse och Lindeberg blef en snart sagdt europeisk berömdhet. I pressen — särskildt i Journalen och Aftonbladet — började man ånyo diskutera den gamla frågan »om konungen och regeringen äro hos oss liktydiga begrepp». Lindeberg sökte i sitt försvar vindicera, att han endast angripit ett regeringsbeslut, för hvilket konungen således var oansvarig, och att han varit i sin fulla rätt att kritisera det olagliga i regeringens tillvägagående. Denna uppfattning delades emellertid icke af Svea hofrätt, hvilken dömde honom till döden. Högsta domstolen fastställde denna dom, men benådade honom till tre års fängelse å fästning.
Men nu inträffade en händelse, som höga vederbörande icke förutsett. Lindeberg ville icke benådas. Samma dag som högsta domstolens utslag fallit i målet inlämnade han till öfverståthållareämbetet en skrifvelse, i hvilken han förklarade, att det var rättvisa men icke nåd som han begärde. »Frågan är således endast, när skall jag dö?»
Naturligen hade det aldrig varit regeringens mening att halshugga Lindeberg. Afsikten var endast att först näpsa honom men sedan släppa honom. Denna gången var det emellertid regeringen själf som fick sin läxa. Tills vidare lät man spelet fortgå. Den 19 september meddelade Aftonbladet, att en prästman infunnit sig hos fången för att bereda honom till döden; man hoppades att Lindeberg så småningom skulle gifva med sig, men modet svek honom icke — han höll tappert ut. Ändtligen fann man en utväg att slippa halshugga honom; på 24-årsdagen af Karl Johans landstigning på svensk jord utfärdades en allmän amnesti för alla politiska eller för högmålsbrott dömda personer — de utgjorde summa tre personer. Därmed hade farsen nått sin afslutning. Kanske hade emellertid ingen handling under hela Karl Johans regeringstid så mycket skadat honom i den allmänna opinionens ögon, som denna i pressen och öfver hela landet flitigt diskuterade rättegång.
Den omedelbara följden af den Lindebergska rättegången blef en kunglig proposition om ändring i straffbestämmelserna för majestätsbrott, så att paragraferna skulle blifva möjliga att tillämpa. Den kungliga propositionen föreslog, att straffet skulle vara två till tre års fängelse samt ärans förlust. Denna senare bestämmelse ströks af riksdagen som i öfrigt antog lagen.
I denna sin nya form kom den att ytterligare tillämpas på ett sätt, som blef icke mindre kännbart för regeringen, nämligen i den Crusenstolpeska rättegången.
Om Lindebergska målet betecknar början till den så kallade rabulisttiden (den tid under hvilken striden rasar häftigast mellan regeringen och oppositionspressen), så utgör däremot den Crusenstolpeska rättegången själfva afslutningen: dramats femte akt. Den tid, som ligger emellan, fylles af Hiertas strid med indragningsmakten.
Regeringen gjorde vid denna tid allt för att kväsa Aftonbladet. Redan tidigare hade den försökt att komma åt detsamma medelst åtal, men Hierta hade alltid sluppit undan med på sin höjd böter. Nu efter 1834 års riksdag beslöt man att gå skarpare till väga och använda indragningsmakten, hvilken alltjämt existerade. Ty visserligen hade konstitutionsutskottet gjort anmärkning mot densamma vid 1823 års riksdag, och alla stånden antagit ett förslag till dess slopande; men då frågan kom före vid 1828 års riksdag, lyckades det regeringen att muta en del bönder, så att förslaget föll. Vid 1834 års riksdag hade ny motion framlagts om indragningsmaktens afskaffande, men då konstitutionsutskottet föreslog att i samband därmed äfven juryn i tryckfrihetsmål skulle upphöra, uppstod sådana meningsskiljaktigheter, att förslaget ej blef hvilande till nästa riksdag. Innan emellertid 1840 års riksdag sammanträdt var indragningsmakten faktiskt afskaffad, och detta på grund af den strid, som nu följde mellan Lars Hierta och indragningsmakten.
Hierta hade nämligen varit nog försiktig, då han uppsatte Aftonbladet, att skaffa sig tvänne tillståndsbevis; sedan uttog han alltjämt nya, så att han ständigt hade sådana på lager. Därigenom behöll han öfvertaget, i det han strax kunde utgifva en ny tidning.
Den första indragningen träffade Aftonbladet den 16 februari 1835. Därmed var isen bruten. Nästa indragning följde i november samma år. Det icke minst förhatliga var att orsaken aldrig meddelades. Hofkanslersämbetet behöfde icke underrätta vare sig utgifvaren eller allmänheten om orsaken till åtgärden. Huru godtycklig den oftast var, framgår ur ett referat af statsrådsprotokollen öfver alla indragningar mellan de båda riksdagarna och hvilket trycktes i Aftonbladet 1840 n:o 221 och 222. Man återfinner där hofkanslers motivering för de olika åtgärderna.
Intet vittnar kraftigare om regeringens blindhet, än då den ånyo grep till användandet af denna åtgärd. Tiderna voro nu helt förändrade mot i början af tjugotalet; hvad som då och tidigare kunnat lyckas mot en obetydlig och fåtalig tidningspress var en afgjord dumhet mot en tidning, så mäktig som Aftonbladet och en publik, så politiskt intresserad som den dåvarande. Man gaf helt enkelt Hierta ett nytt ämne att skrifva om, och det vapen, med hvilket man ville döda honom, vände han med utmärkt framgång emot regeringen och systemet.
För hvarje ny indragning protesterade han i Aftonbladet ömsom med stort allvar, undersökande frågan i hela dess vidd, belysande dess orättfärdighet och oförenlighet med ett konstitutionellt statsskick, ömsom ironiskt och hånfullt, men alltid vid godt humör. Han ursäktar sig hos läsarna, därför att de fått vänta på bladet, han beklagar huru tungt det kändes att kämpa för sina åsikter, när han icke längre fick ansvara för sina ord, utan visste att det kunde gå ut öfver en annan. Och hvarje gång uppkastade han frågan: hvarför blef detta nummer indraget? »Sannerligen vi själfva hafva nog skarpsinnighet att kunna med visshet utleta det, men Dagligt Allehanda för i dag på morgonen berättar, det man gissar, att anledningen varit några ur svenska tidningar hämtade notiser om det famösa tal, som ryske kejsaren skall hafva hållit i Warschau, jämte någon oskyldig allusion på h. maj:ts hälsotillstånd.» Denna »oskyldiga allusion» på ryska kejsarens hälsotillstånd var, att »hemorroiderna skulle slagit upp i hufvudet, en olägenhet, som icke lär vara sällsynt inom romanofska huset.»
På detta sätt fortgick det i tre år, under hvilken tid Aftonbladet indrogs fjorton gånger. Omväxlande därmed använde man åtal. Under året 1837 drabbades den svenska pressen af inalles åtta aktioner och tio indragningar. Så kom det märkvärdiga året 1838, då striden nådde sin kulmen genom åtalet mot Crusenstolpe och de därmed förknippade omständigheterna.
Från och med början af 1838 hade Crusenstolpe nämligen utgifvit några bref öfver dagens frågor, kallade Ställningar och förhållanden. I andra brefvet, som utkom i februari, klandrade Crusenstolpe en officers utnämning, hvarvid en äldre officer blifvit förbigången för en yngre hoftjänsteman. Enligt den officiella tidningen hade den ifrågavarande utnämningen skett på en söndag. Han afslutade sin framställning med följande kläm: »På det ingenting skulle fattas ens i draperiet af konseljens obehöriga förfarande uti detta befordringsmål, är, enligt Statstidningens uppgift, herr hofmarskalken Fleming befordrad till major i Svea lifgarde den 28 sistlidne januari. Almanackan utvisar, att den 28 i år inföll på — en söndag. Således ett sabbatsbrott till på köpet! Nog vet jag, det skriften tillåter att på söndagarna draga oxen ur brunnen; men befordringar och hofvets dignitärer höra till en helt annan kategori. Konseljen, som säkert inser detta utan förestafning, har sålunda vid detta tillfälle brutit snart sagdt både emot Guds och världslig och konstitutionell lag.» Därmed var man åter inne i full diskussion om den gamla frågan om konungen och regeringen voro liktydiga begrepp. Aftonbladet fann tillfället lämpligt att ännu en gång utreda sin åsikt. Statstidningen häfdade, att konungen äger »allena besluta» i statsrådet och att således hvarje regeringsåtgärd äfven är en handling af konungen. Mot en sådan handling kunna visserligen anmärkningar få göras, men däraf följer icke, att de få göras i hvilka förnärmande uttryck som helst, eller att en i så beskaffade uttryck framställd anmärkning mot kollektiva korporationens konselj icke äfven, och i utmärktaste grad, skulle träffa dess förnämsta beståndsdel, konungen, och vara mot honom personligen förgriplig.
Hofkanslern anställde åtal för majestätsbrott. Crusenstolpe anmälde sig vid första rättegångstillfället, till hvilket endast Hierta erhållit stämning och kallelse, såsom skriftens författare, och målet hänvisades till Svea hofrätt, hvarest Crusenstolpe såsom adelsman hade forum. Emellertid fick han länge vänta på kallelse till förnyad inställelse, trots det att tryckfrihetslagen påbjuder den största skyndsamhet vid behandlingen af tryckfrihetsmål. Slutligen klagade Crusenstolpe hos justitieombudsmannen, och denne efterfrågade förhållandet den 22 maj. Afsikten med detta dröjsmål var säkerligen den, att målet skulle kunna utlottas på assessor Hindbecks division, hvilken förut var känd och beryktad såsom regeringens underdånige och viljelöse handtlangare. Vid målets behandling i öfrigt gick man icke heller fullt opartiskt tillväga. Bekant är också, att justitieombudsmannen senare åtalade hofrätten fast utan resultat. Alltnog, juryn fällde den anklagade och hofrättsdivisionen satte straffet utan anförande af motiv högre än det för majestätsbrott lägst stadgade, nämligen till tre års fästning på Vaxholm.
Denna rättegång väckte ett oerhördt uppseende och allmänt missnöje i landet. Äfven personer, hvilka icke kunde misstänkas för något slags rabulisteri, till exempel den gamle diplomaten von Brinkman, uttryckte sitt ogillande. Till och med Svenska Minerva, som försvarat det eljest mycket klandrade juryvalet, yttrade sedermera om hela målet, »att det var i otid börjadt, illa anlagdt och ännu sämre till slut bragt». Aftonbladet skärskådade frågan från flera synpunkter i en hel serie artiklar (8, 9, 13 juni): Hvad är majestätsbrott? och Om juryval.
Men denna gången stannade det icke vid tidningsartiklar och tyst uttaladt missnöje. Liksom man i hela denna tids liberala politik finner ett ständigt hänblickande till julirevolutionen, så arrangerade man nu tack vare regeringens hufvudlösa beteende åtminstone ett sken af ett uppror i hufvudstaden.
Det började, då Crusenstolpe den 19 juni infördes i hofrättens sessionsrum för att höra domen uppläsas. Åhörarna, som fyllde salen, besvarade densamma med hurrarop för fästningsfången. Konungen tyckes under dessa dagar hafva tappat hufvudet och trott sig vara i Paris, hvarest vid denna tid gatuuppträden hörde till ordningen för dagen. Han fruktade större oroligheter. De närmast följande aftnarna hvimlade hufvudstadens gator af militär och polispatruller både till häst och till fot. Säkerligen bidrog man genom denna otidiga förtänksamhet att frammana de följande oroligheterna, i det man väckte pöbelns nyfikenhet. Sent på aftonen den 20 juni syntes enstaka folkhopar i rörelse, och skrik höjdes utanför Crusenstolpes fängelse och framför ett hus, i hvilket hofkanslern Hartmansdorff förut bott, och några rutor inslogos i justitiekanslern Nermans våning.
Utan tvifvel hade det varit klokast, om den gamle konungen följt öfverståthållaren Sprengtportens råd och låtit polisen ensam stäfja tumultet. Men Sprengtporten hade på grund af denna besinningsfullhet icke längre konungens förtroende, hvarför han tog afsked. Natten mellan den 20 och 21 juni öfversvämmades staden af militär, slottet besattes med artilleri och kanonbåtar uppkommenderades på strömmen. Under de följande månaderna befann sig Stockholm i fullt belägringstillstånd. Slutscenen i detta spektakel utspelades, då Crusenstolpe den 19 juli från sitt fängelse i stadshuset affördes till Vaxholms fästning. Folkskockning ägde då rum, skrik och hurrarop höjdes för fången, fönster inslogos och anfall gjordes mot dörrposter och fönsterkarmar. Då ryckte slutligen trupper fram till stället och gåfvo eld i Peder Myndes backe samt Maria gränd, hvarvid åtskilliga stupade.
Och det var just då Aftonbladet berättade händelserna mellan den 19 och 20 juli 1838, som det träffades af den sista indragningen. Innan det nya numret hann färdigtryckas, höll den allmänna nyfikenheten på att ställa till »en liten särskild emöt på Stadssmedjegatan», där massor trängdes framför Aftonbladskontoret och tvåtusenfemhundra exemplar såldes i stället för de sjuhundrafemtio, som där vanligen utlämnades. Det lär vid denna tid varit på tal att dagligen indraga Aftonbladet. Men däraf blef intet, den fjortonde indragningen af Aftonbladet blef den sista. I oktober och november indrogos ett par andra tidningar, men då den konsekvente Hartmansdorff äfven ville åtala Lindebergs skrift, Revolution och republik, samt fått konungens tillåtelse därtill, lade sig kronprinsen emellan, och den 3 november förflyttades Hartmansdorff på egen begäran såsom landshöfding till Kalmar. Hartmansdorff hade för öfrigt själf uttalat, att »indragningsmakten i sitt nuvarande skick icke kunde afvärja tryckfrihetens våda».
Så slutade detta i vår historia märkliga år, hvars början
hade betecknats af Geijers »affall», det vill säga hans
öfvergång till liberalismen. Den Crusenstolpeska rättegången blef
ytterligare en spik i ultraismens likkista.
Hade regeringen under det sista decenniet varit utsatt för ständiga utfall från pressens sida, så kom nu uppgörelsen med riksdagen. 1840 års riksdag bildade slutpunkten i denna strid. Redan före riksdagen började rykten dyka upp om, att underliga ting voro i görningen: det gällde ingenting mindre än att tvinga konungen att abdikera till förmån för kronprins Oskar, hvilken ansågs hysa liberala sympatier. Af detta förslag blef emellertid intet. »Koalitionen», som denna sammanslutning af riddarhusopinionen kallades, sprängdes eller rättare, den upplöste sig själf, då det visade sig, att idéen ej kunde samla tillräckligt anhängare.
Det var Karl Johans sista riksdag och han anade själf, att den så skulle blifva. I trontalet, som kronprins Oskar å hans vägnar uppläste inför den församlade riksdagen, liknar han sig vid Gustaf Vasa, och i detta ögonblick, då man nästan med våld ville rycka spiran ur hans händer, påminner han svenska folket, om hvad han uträttat för detsamma, och visar hvilka framsteg det uppnått under hans regering. Han erinrar om, huru han emottagit landet, då det befann sig på undergångens brant och huru hans politik skänkt det en trettioårig fred och en ny bundsförvandt i Norge. Han påvisade, huru statsutgifterna kunde bestridas utan ökade bevillningar och att de skatter, som tyngde jordbruket, till och med kunde nedsättas. Försvaret hade ökats och tullinkomsterna fördubblats, under det att afgifterna för in- och utförsel blifvit nedsatta. Riksgäldskontoret satt inne med betydliga öfverskott och rikets hela utländska skuld och större delen af den inhemska var utplånad. Industrien lämnade i flera viktiga manufakturgrenar mer än fördubblad tillverkning. Folkökningen befann sig i stigande.
Allt detta var sant och det kan icke nogsamt framhäfvas att få svenska konungar haft en lyckligare regering. I det stora och hela hade äfven hans inre politik varit präglad af klokhet. Folket hade i själfva verket behöft mogna för att nå upp till de nya ideal, som föresväfvade det. Men utan så oförskräckta kämpar som Lars Johan Hierta skulle målet icke heller nåtts: i honom förkroppsligar sig allt, hvad som då fanns af företagsamhet och politisk klokhet hos folket.
Konungens tal gjorde emellertid föga intryck på oppositionen. Ty icke med ett ord hade han vidrört de många reformer, för hvilka man kämpat sedan åratal utan att komma dem ett tuppfjät närmare. Det gjorde intet intryck, då konungen beträffande de till honom inlämnade petitionerna om en representationsförändring yttrade, att »därest Riksens ständer skulle i grundlagsenlig ordning framlägga förslag i detta hänseende, skulle dessa af konungen öfvervägas med all den sorgfällighet, som pröfningen af ett så viktigt ämne påkallade.» Man visste nämligen, att Karl Johan var en afgjord motståndare till denna reform. Och det var många andra reformer som länge stått på dagordningen, reformer inom förvaltningen, lämpliga författningar rörande handel och näringar. År 1810 hade ständerna anhållit om tillsättandet af en kommitté för att utarbeta ett nytt lagverk. Kommittéen tillsattes — det var Richert, som var själen i densamma — och år 1823 hade den framlagt förslag till en ny civillag, år 1832 förslag till en ny kriminallag, men ännu hade ingendera kommit fram för riksdagen. Den gamle justitieministern Rosenblad, som var en fiende till alla dessa nyheter, hade helt enkelt begraft dem.
Oppositionens första angrepp på regeringen, ett sista utslag af den gamla riddarhusoppositionen, misslyckades. Anckarswärd hade väckt en motion om hemmantalsräntans (= grundskatternas) afskrifvande, och yrkade dessutom i åtskilliga motioner, att riksdagen skulle neka all bevillning, om icke regeringen ginge med på förslaget. Anckarswärd och hans grupp visste mer än väl att regeringen icke skulle lämna sitt bifall, och det var just meningen, att på detta sätt splittringen skulle blifva så mycket större. Planen misslyckades och Anckarswärds politiska anseende led därmed ett afgörande nederlag. Detta var det sista utslaget af den gamla adelsoppositionen. Maktens tyngdpunkt öfverflyttades därefter på borgare- och bondeståndet.
Oppositionen, som hade öfvervikt i alla utskotten, tog emellertid skadan igen på annat håll. Den 2 juni 1840 aflämnade konstitutionsutskottet sitt anmärkningsmemorial med anledning af granskningen af statsrådets protokoll. I trettioett särskilda mål ställdes konungens rådgifvare under åtal inför riksrätt efter 106 § regeringsformen för förmenta öfverträdelser af grundlag och allmän lag och i sjuttiotvå särskildt numererade punkter anmäldes enligt 107 § dels respektive föredragande för bristande nit, skicklighet och drift i utöfningen af deras förtroendeämbeten, dels de flesta af konungens både döda och lefvande rådgifvare för tillstyrkande eller underlåtandet af afstyrkande af sådana åtgärder eller beslut som af utskottet ansetts stridande mot rikets sannskyldiga nytta. Praktiskt ledde visserligen alla dessa anmärkningar till intet, då full decharge beviljades, men desto skarpare framträdde den principiella betydelsen af hela memorialet. Det var en fullständig uppgörelse med hela det gamla systemet, i hvilket konungen personligen ingalunda skonades. Icke mindre hårdt träffade honom riksdagens afgörande angående kabinettskassans skuld, hvilken tillkommit på ett grundlagsvidrigt och för hela Karl Johans regeringssystem ytterst betecknande sätt. Konungen och kronprinsen, hvilka iklädt sig borgen för densamma, måste själfva uppgöra skulden.
När dessa händelser timat, hade redan den gamla ministären, hvilken om ock med partiella förändringar suttit kvar sedan det nya statsskicket, afgått, ej minst på grund af fruktan för oppositionen, men i det den tog till förevändning införandet af departementsstyrelse, som antogs vid denna riksdag. Visserligen är det sant, att i den nya ministären icke oppositionen fick plats. Den ministär, som Karl Johan bildade, blef utan inre enhet och kunde därför heller intet uträtta. Men det var dock den första ministär, som efter 1809 tillkommit på grund af riksdagens påtryckning.
I alla afseenden är denna riksdag märkvärdig och betydelsefull. Under ingen föregående riksdag sedan det nya statsskickets införande hade regeringen och oppositionen stått i så skarp och oförsonlig motsats till hvarandra. Men äfven inom själfva riksdagen inträffade nu, såsom redan antydt, en maktförskjutning. Oppositionen hade därefter icke sitt hufvudsäte på riddarhuset utan i borgare- och bondeståndet, hvilka nu slöto sig tillsamman. Genom införandet af departementsstyrelse gjordes i viss mån slut på det öfverklagade allenastyrandet; regeringen återfördes inom konstitutionella gränser. Likaledes antogs nu såsom hvilande ett förslag till indragningsmaktens afskaffande och därigenom var ytterligare ett viktigt stridsfrö skaffadt ur världen. I alla afseenden betecknar därför denna riksdag en afslutning på den föregående striden mellan opposition och regering och början till ett nytt. Af de stora frågorna återstod endast en olöst, nämligen representationsreformen.
Oskar den förstes regering bildar i viss mening en öfvergång i svensk politik. Hvad utrikesstyrelsen beträffar, karakteriseras den däraf, att Sverige under krimkriget bröt förbindelsen med Ryssland och närmade sig Västmakterna. I det inre inträffade efter trettiotalets hetsiga politiska strid först en viss afmattning. Publiken var trött på det eviga tidningskäbblet, som särskildt i början af fyrtiotalet hade öfvergått till en ovärdig smutskastning. Men de liberala ideerna behärskade nu hela litteraturen och strömmade genom otaliga kanaler ut öfver landet. Nya liberala tidningar (såsom till exempel Göteborgs Handelstidning) uppstodo i landsorten. Och i själfva verket följde nu en serie af efterlängtade och nödvändiga reformer i brottmålslagstiftning, i arfslagarna o. s. v. Under tiden gick landet alltjämt framåt i materiellt afseende och de första järnvägslinjerna, vägarne, genom hvilka det stora, men ännu oodlade landet skulle göras tillgängligt för civilisationen i en hel annan utsträckning än någonsin tidigare, började att utläggas.