Fru Rangsjuk/Fjerde akten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Tredje akten
Fru Rangsjuk
av Reinhold Gustaf Modée

Fjerde akten
Femte akten  →
Ur Svenska parnassen, band II s. 438–450 av Ernst Meyer från 1889.


[ 438 ]

FJERDE AKTEN.

Första scenen.

Fru Rangsjuk, Jesper Mes.

Fru Rangsjuk (ensam). Jag vet inte, hur jag skall bära mig åt, att jag må kunna få min herre till att vänja sig af med den ödmjuka plien, som han har på sig för alla, som han möter. Jag tycker, att det anstår honom nu inte mera, utan bör ens air och åthäfvor alltid vara inrättade efter den karakter och distinktion, hvari man sitter. (I detsamma kommer Jesper in, då säger hon till honom:) Välkommen hem, min herre. Jag stod just i fönstret, när I kom gåendes på gatan, då jag observerade, att I tog halten af och bockade er något för djupt för en karl, som I mötte, och som jag tyckte på utanskriften ej kunde vara af särdeles värde. Åtminstone såg han inte ut till att vara så mycken heder värd af en sådan herre, som I likvisst nu är.

Jesper. Säger I det, min vän? Jag mins inte i hastigheten, hvem det var, jag helsade på. Tyst, vänta litet! Jo, nu kommer jag ihåg, hvem det var. Ja, I har rätt deri, min vän, att jag helsade för djupt och höfligt på den der karlen. Men det kommer sig deraf, att jag inte rätt kom mig ihåg, och vet jag inte, hur det är fatt. Jag begynner nu att gå och grubbla så mycket på mina gårdar, som äro pantsatta, att jag ibland glömmer bort, hvem jag sjelf är.

Fru Rangsjuk. Käre min vän, gör er inte någon fåfäng omsorg i förtid. Lappri i de lumpna gårdarna! Vi få dem kanske väl tillbaka, när tjensten kommer i gång, och om vi inte skulle få dem igen, så kan det vara ändtligen lika mycket. När vi hafva heder i verlden, så få vi väl födan. Menar I, min vän, att de här gårdarna, som I nu talar om, kunna väga upp mot er karakter eller ock emot den hedern att ha en dotter, som skall bli grefvinna?

Jesper. Nej, min vän, det förstår jag väl, att sådana saker äro en större angelägenhet än några gårdar. Men emellertid kostar vår nya inredning och stat så mycket, att jag rätt nu inte mera vet, hvar jag skall taga flera penningar till det, som ännu fattas oss. Ty först är här rätt ondt efter att få penningar, och se’n, när man ändtligen fått dem, [ 439 ]så måste man betala så dryga intressen för dem, att jag skäms att säga’t.

Fru Rangsjuk. Ja, jag tror väl, att intressena lära stiga något. Men ändå hjelper det inte. Vi måste väl fullfölja hvad vi begynt. Jag skulle eljest fråga er, min vän, hur det se’n gick med handeln om hästarna, och om det blef något af?

Jesper. Jo, den saken är riktig[1]. Jag fick dem för 175 dukater, och lära vi idag få dem hit hem.

Fru Rangsjuk. Nå, det är mig rätt kärt, så får jag i morgon probera dem för var nya vagn med kusk, lakejer och alltihop. Hå, det var artigt[2], kära min vän! (Ta’r gubben i famn, hoppar på golfvet och visar sig öfvermåttan nöjd.) Om jag ägde alla gårdar i verlden, så kunde de inte så fägna mig som detta hjertans vackra ekipaget. Tänk huru folket lär gapa och förundra sig, när de få se hennes nåd fru diktatörskan, som kanske om några dagar får heta fru general-diktatörska, i denna präktiga vagn, som jag väl tror att ingen af våra förnämsta grefvinnor skulle skämmas för att åka i! Det vill säga annat än alt sitta på landet och kanka i vår gamla vagn emellan kyrkan och gården. Men se der, hvar vår bokhållare kommer!




Andra scenen.

Fru Rangsjuk, Jesper, Truls i bokhållarekläderna, Skrifvaren.

Jesper. Se god dag, herr bokhållare. Hur står till med honom och kassan?

Truls (bryter sig[3] mycket och snusar, säger till skrifvaren:) Hör, skrifvare, tag mig hit en länstol, att jag får hvila mig litet.

Jesper. Men herr bokhållaren svarar mig inte på min fråga.

Truls. Hå! ödmjuka . . . Nej, det var för mycket. Hörsamma och tjenstberedvilliga tjenare, min herr [ 440 ]öfverdiktatör och fru diktatörinna. Jag kan inte tala stort, innan jag får sitta, för jag är så hjertligt trött af embetssysslor. (I detsamma kommer skrifvaren in med länstolen, hvarpå Truls då sätter sig.)

Fru Rangsjuk. Nå, jag kan säga, att herr bokhållaren temligen väl vet att taga sin kommoditet och respekt i akt.

Truls. Jag skulle mycket illa ha passerat min verld, om jag det inte visste, och så anstår det folk af karakter och distinktion att göra.

Fru Rangsjuk. Så min sann! Räknar herr bokhållaren sig också ibland dem?

Truls. Ibland hvilka skulle jag väl eljest räkna mig, se’n jag blifvit en herr bokhållare? Och menar ers nåd inte, att jag nu kan sätta min hatt så högt som någon annan?

Fru Rangsjuk Det är rätt, herr bokhållare! Jag håller af folk, som har ambition. (För sig sjelf.) Trå vare den Truls! Jag märker på hans manerliga tal, att han likvisst vet folkseder.

Jesper. Men säg mig nu, herr bokhållare, hur står det eljest till med herr bokhållaren och kassan? Må de begge väl, så skall det vara mig kärt.

Truls. Herr öfverdiktatören kan man taga sig en stol och sätta sig här hos mig, så få vi talas vid derom.

Jesper. Ja, jag tackar herr bokhållaren.

Truls. Nå, det är väl. Nu skall jag säga, att jag mår så der temligen väl, undantagandes att jag i natt som var hade en liten uppkastningsfeber, som ändå ingenting ville säga, efter hon gick strax öfver igen. Men hvad kassan angår, så är der inte stort mera qvar. Och vet jag inte, hur det är fatt, att der är en sådan särdeles connexion emellan min mage och herrns kassa, att ju fullare magen blir, ju tommare blir alltid kassan.

Jesper. Såå, det är underligt nog. Men har då herr bokhållaren låtit föra allt väl till boks hvad som är utgifvet?

Truls. Nej, ännu inte, herr öfverdiktatör, utan jag har alltsammans här i detta mitt hufvud. Men nu tänker jag att låta föra’t till boks, och derför har jag också tagit skrifvaren med mig.

Fru Rangsjuk. Jaså, så vilja vi nu lemna herr [ 441 ]bokhållaren allena, på det han inte må hindras i sina embetssysslor.

Truls. Det var väl taldt. Ty sällskap kan inte tjena, när man har hufvudet fullt af affärer. (Fru Rangsjuk och Jesper gå ut.)




Tredje scenen.

Truls, Skrifvaren.

Truls. Nå, skrifvare, nu skola vi begynna vart arbete; och är det förnämsta af alltsammans, att du är bra flitig och arbetsam. Ty hvarken anstår det mig, och inte heller orkar jag arbeta. Om jag kan eller inte, det går ingen an.

Skrifvaren. Jo, höggunstige herr bokhållare, jag skall göra min flit.

Truls. Men innan vi nu komma till arbetet, så måste jag väl först lära att känna dig och veta, hvad du är för en karl. Derför skall du nu säga mig, hvem du är, hvad din far har varit för en, hur han hetat, hur gammal du är, hvad du varit, innan du nu kom till herr öfverdiktatören, om du nånsin förr har haft en så hurtig och förnäm förman, som du nu har, hvad du tycker om mig, om inte jag är vördig, förståndig och väl förtjent att vara en herr bokhållare, om någon sådan herr bokhållare i verlden mera fins som jag — och mera sådant.

Skrifvaren. Min gunstige herr bokhållare, här äro alltför många frågor på en gång. Hvilken befaller höggunstige herr bokhållaren att jag först skall svara på?

Truls. Svara mig på de sista frågorna först, för de äro mig angelägnast.

Skrifvaren. Jo, höggunstige herr bokhållaren är en sådan herr bokhållare, som jag tycker alltför mycket om, och som så väl förstår sin tjenst, att jag tror, att aldrig någon sådan herr bokhållare i verlden är mera till som herr bokhållaren.

Truls. Nå, det var väl svaradt! Jag märker likvisst på dig, att du har förstånd, fast du inte är annat än en skrifvare. Men hvad tycker du eljest om mitt ansigte, min air och mitt öfriga väsende?

Skrifvaren. Jag kan inte annat säga, än att [ 442 ]höggunstige herr bokhållaren är i allt en fullkommen, hurtig och galant kavaljer, och om jag vore ett fruntimmer, så blefve jag rasande kär efter herr bokhållaren.

Truls (klappar honom på axeln.) Säger du det, min ärlige skrifvare? Ja, det vet jag allt förut, och har jag bara frågat dig för ro skull. Men svara mig nu på de andra frågorna, angående dig sjelf.

Skrifvaren. Hvad mig angår, min höggunstige herr bokhållare, så var min far en hederlig och förmögen köpman här i staden. Men han kom igenom åtskilliga olyckor så af sig, att hans barn nu efter hans död måste tjena. Emellertid vardt jag, medan han lefde, hållen till att lära allehanda nyttiga saker, såsom läsa, skrifva, räkna och mera sådant, som nu allt kommer mig rätt väl till pass.

Truls. Nå, det är allt väl. Men det är sant, vi ha inte tid att diskurrera längre, utan nu måste du gå ut och skaffa mig in boken, som jag skall hålla, så får jag begynna dermed.

Skrifvaren. Ja, höggunstige herr bokhållare, det skall strax bli bestäldt. Men hvar är då den boken, som jag skall hemta hit?

Truls. Ja, det vete väl hin, hvar den är! Jag tänkte, att du skulle veta’t.

Skrifvaren. Nej, jag vet’et inte. Men hvad skall höggunstige herr bokhållaren göra med denna bok?

Truls. Öfverdiktatören har ju sagt, att jag skall hålla henne och föra till boks hvad jag gifvit ut.

Skrifvaren. Hå, nu förstår jag! Höggunstige herr bokhållaren vill visst, att jag nu skall skrifva upp, hvartill penningarna äro utgifna?

Truls. Ja, så mycket förstår jag med. Det skall inte du lära mig, din lymmel! Utan gäck nu åstad och skaffa hit sådana saker, som man behöfver, när man skall skrifva upp penningar.

Skrifvaren. Höggunstige herr bokhållaren lär visst mena papper, penna, bläck, sand och sådant mer?

Truls. Ja, det må du allt veta, som är skrifvare. För derföre har jag aldrig gifvit mig ut.

Skrifvaren (gående ut). Det skall allt bli bestäldt, höggunstige herr bokhållare.

Truls. Denne karlen tycks vara beskedlig nog. Och när jag rätt tänker efter saken, så undrar jag likvisst, att jag blifvit [ 443 ]en herr bokhållare, och han inte annat än en skrifvare under mig. Ty utan till alt tala derom, att hans far varit en hederlig och förmögen köpman, och att min far inte annat var än en gammal skoflickare här i sta’n, som kanske ofta lappat hans fars drängars skor, så har han i sin dar lärt vackert läsa, räkna och skrifva, som jag nu allt finner lära behöfvas för att förstå en herr bokhållaretjenst. Hvaremot jag, sanningen att säga, knappt känner de första bokstäfverna i abc-boken. Men det hjelper allt inte. Efter det nu har så kommit sig, att han blifvit min underbetjent, så skall jag också hålla tummen på ögat på honom, så att han skall veta, att han har förman och står i tjenst under mig. (Medan detta säges, har skrifvaren burit in bord, stol, papper, pennor, bläck och hvad dertill hör.)

Truls. Har du nu skaffat in hvad som behöfs?

Skrifvaren. Ja, höggunstige herr bokhållare, det är nu allt tillreds.

Truls. Nå, så sätt dig nu vid bordet att skrifva. (Nu sätter skrifvaren sig vid bordet. Truls stiger upp frän stolen, spatserar några gånger af och an på teatern, sätter fingret vid näsan och gör åtskilliga fukter, som markera, att han är mycket affairé. Säger sedan till sig sjelf:) Om det inte vore så mycket för mig om hedern och respekten till görandes, så skulle jag heldre vilja vara utan denna tjenst, för hon kostar alltför mycket hufvudbryderi. Men det hjelper inte, och hvad gör man inte för att komma upp och bli ansedd i verlden? (Han kontinuerar ännu något i sina spekulationer. Ändtligen säger han till skrifvaren:) Nå, hur länge skall jag vänta? Har du inte skrifvit färdigt ännu?

Skrifvaren. Nej, höggunstige herr bokhållare, jag har ännu inte begynt att skrifva något.

Truls. Men är du galen och ifrån vettet? Och hvad sitter du och nölar[4] efter? Ser du inte, att herr bokhållaren, din höggunstige herr förman, går här på golfvet och väntar på dig?

Skrifvaren. Jo, nog ser jag, att höggunstige herr bokhållaren går på golfvet. Men jag sitter här och väntar på, att höggunstige herr bokhållaren skall säga mig, hvad jag skall . . .

Truls. Vänta dig för atton tunnor tusen böflar och resonnera inte med mig, utan skrif! Och du skall skrifva, om [ 444 ]du inte vore rasande, för derför sitter du här, och om du inte strax gör, hvad jag befaller dig, så skall jag rätt nu visa dig annat. Hör du, din lymmel? (Han höter åt skrifvaren.)

Skrifvaren (blir illa vid och stiger upp). Käre, höggunstige herr bokhållare, blif inte onådig, utan hör mig bara och låt mig få tala ett ord.

Truls. Men är det inte alltför svårt, när man skall dras med sådana oförståndiga subalterner! Nå, låt höra då, hvad har du att säga?

Skrifvaren. Jo, höggunstige herr bokhållare, jag vill bara säga det, om jag får lof, att det kommer väl mig till att skrifva; men så lär det också komma höggunstige herr bokhållaren, såsom min högförnäme förman, till att säga mig, hvad jag skall skrifva. Ty eljest kan jag omöjligt veta’t.

Truls. Vet hut, din kanalje! Skall du understå dig all lära mig, hvad mig kommer till, och hvari min tjenst består? (För sig sjelf.) Jag tror ändå med allt det, att den prackaren har rätt. Ty när jag tänker efter, så kan han väl inte veta, hvartill penningarna äro utgifna, efter jag sjelf gifvit dem ut. (Till skrifvaren:) Nå, så sätt dig nu ned igen vid bordet och skrif, som jag befaller dig, men hör noga efter mina ord och låt mig inte säga en ting två gånger. För du skall veta, att jag ibland är något kort för hufvudet, och då råder jag inte för mig sjelf. (Skrifvaren sätter sig ned igen vid bordet. Truls är nu värre brydd och affairé än förr. För sig sjelf.) Det är likväl ett fasligt och terribelt hufvudbryderi, som en ärlig karl skall plågas med. (Till skrifvaren.) Nå, skrif nu, som jag säger. (Dikterar.) »Välvise och välaktade herr bokhållaren, min höggunstige gynnare och förman har befalt mig att skrifva.» (För sig sjelf.) Ja, hvad då? (Betänker sig litet.) Jo, jo, nu vet jag. Rätt nu skall det väl komma fram. (Till skrifvaren.) Låt höra, hvad du nu har skrifvit.

Skrifvaren (läser). »Välvise och välaktade herr bokhållaren, min . . .»

Truls. Vänta litet! Stryk ut väl på begge ställena och sätt hög i stället.

Skrifvaren (gör så och läser sedan). »Högvise och högaktade herr bokhållaren, min höggunstige gynnare och förmän har befalt mig att skrifva . . .»

Truls. Stryk ut skrifva och sätt i stället föra pennan.

Skrifvaren (gör så och läser). »Har befalt mig att föra pennan.»

[ 445 ]Truls. Du skall sätta: »har befalt och kommenderat mig, som är hans underdånige underbetjent och skrifvare, att . . .»

Skrifvaren (korrigerar och läser sedan). Har befalt och kommenderat mig, som är hans underdånige underbetjent och skrifvare, att föra pennan.

Truls. Nå, det är väl och bra. Skrif nu mera. (Skrifvaren sätter sig ned, och Truls dikterar.) Fördenskull har också högvälbemälte herr bokhållaren af herr öfverdiktatören, välaktade och förståndige herr Jesper Mes undfått en viss summa penningar, som högbemälte herr bokhållaren nu så just ej kan minnas, till att gifva ut och föra till boks, som nemligen följer. (Säger till skrifvaren.) Nå, läs nu upp hvad du har skrifvit.

Skrifvaren (läser). Fördenskull har också högvälbemälte herr bokhållaren . . .

Truls. Holla! Du skall skrifva: »fördenskull har också, i betraktande af sådant allt . . .» Se’n skall du också ta’ i akt, som jag redan sagt dig, att du alltid skall lemna väl ute och sätta hög i stället, så ofta jag kommer att nämnas.

Skrifvaren (ändrar och läser sedan). Fördenskull har också, i betraktande af sådant allt, högbemälte herr bokhållare af herr öfverdiktatören, välaktade och förståndige . . .

Truls. Sätt man dit välförståndige.

Skrifvaren (gör så och läser). Af välaktade och välförståndige herr Jesper Mes undfått en viss summa . . .

Truls. Stryk ut undfått och sätt accepterat i stället, för det låter litet bättre.

Skrifvaren (korrigerar och läser sedan). Accepterat en viss summa penningar, som högbemälte herr bokhållare nu ej så just kan minnas, till att gifva ut och föra till boks, som nemligen följer.

Truls. Nå, det hänger allt bra tillsammans. Skrif nu mera. (Går ett par slag öfver teatern.) Låt mig se. Jo, skrif nu. Nu kommer jag ihåg. (Dikterar.) Utbetalt i en bod uppå fruns befallning för lakejernas manschetter och halsdukar 60 daler, om jag mins rätt. Till snörmakaren utgifvit för snören till lakejernas livréer, som jag tror, 100 daler.




[ 446 ]

Fjerde scenen.

Ingeborg, de förra.

Ingeborg (kommer hastigt inlöpandes). Jag skall helsa herr bokhållaren ifrån hennes nåd. Hon står i handel om ett stycke tyg, som håller 32 alnar, och köpmannen begär 9 daler alnen derför. Nu vill hennes nåd bara ha af herr bokhållaren en uträkning, hur mycket hela stycket kommer att kosta.

Truls. Hör det också till bokhållarsysslan?

Ingeborg. Ja visserligen. Och hennes nåd vill strax ha svar, för köpmansgossen står och väntar.

Truls (klår sig bak örat). Jag är här så öfverhopad med arbete, att jag inte vet, hvilket jag först skall göra ifrån mig. Låt mig se: ett stycke tyg af 9 alnar, som kostar 32 daler alnen . . .

Ingeborg. Nej, herr bokhållare, stycket håller 32 alnar och kostar 9 daler alnen.

Truls. Jaså. Hvarför säger hon då inte rätt? Nu skall jag räkna efter. Låt mig se: 32, 42, 52, 62, 72, 82, 92, 102. Ja, der ha vi det! Det var 102 daler ungefär, mer eller mindre.

Skrifvaren. Nej, herr bokhållare, det lär inte slå så ut. Vänta litet, jag skall strax räkna ut’et på papperet, om jag får lof.

Truls. Bry dig inte, skrifvare. Det är en sak, som kommer mig till, och det kan inte och skall inte heller bli annat än 102 daler ungefär, mer eller mindre. Och det skall jag försvara för alla menniskor i hela verlden, som understa sig att säga mig annat. Helsa hennes nåd, jungfru Ingeborg, och säg, att hela stycket kostar ungefär 102 daler. Och om hennes nåd inte är nöjd med den summan, så kan bokhålleriet ej befatta sig mera dermed.




Femte scenen.

Truls, Skrifvaren.

Truls. En ärlig karl blir så brydd och hindrad i sina sysslor, att man inte får tid att göra dem ifrån sig. Läs nu upp, skrifvare, hvad du har skrifvit.

Skrifvaren (läser). Högvise och högaktade herr bokhållaren, min höggunstige gynnare och förman, har befalt och kommenderat mig, som är hans underdånige [ 447 ]underbetjent och skrifvare, att föra pennan. Fördenskull har också, i betraktande af sådant allt, högbemälde herr bokhållare af herr öfverdiktatören, välaktade och välförståndige herr Jesper Mes accepterat en viss summa penningar, som högbemälte herr bokhållare nu så just ej kan minnas, till att gifva ut och föra till boks, som nemligen följer: Utbetalt i en bod uppå fruns befallning för lakejernas manschetter och halsdukar 60 daler, om jag mins rätt. Till snörmakaren utgifvit till snören för lakejernas livréer, som jag tror, 100 daler.

Truls. Nå, det der är allt bra. Skrif nu mera. (Dikterar.) Betalt i en bod för hvit taft till gardiner i fruns nya vagn ungefär 11 plåtar. Betalt på källaren för allehanda smått, som herr bokhållaren sjelf förtärt, 18 daler. Noch gifvit på fruns befallning åt en främmande dräng, som var här i jåns, en specie-riksdaler, för det han kallade frun ers nåd och mademoiselle fröken. Noch betalt på källaren 12 daler, dito för en gammal skuld der 15 daler.

Skrifvaren. Men, om jag får påminna, om höggunstige herr bokhållaren får lof att så föra upp sina egna källarpenningar . . .

Truls. Nej, hör på en sådan ovettig underbetjent, som understår sig att resonnera i mina affärer! Det vore en annan sak, om herr öfverdiktatören hade förbjudit mig att göra’t. Men det har han ännu aldrig gjort, och det vore visst en ynklig tjenst, om man ej hade så mycket dervid, att man hade fri förtäring på källaren. Så mycket måtte man väl åtminstone ha för sitt hufvudbryderi.




Sjette scenen.

Ingeborg, Truls, Skrifvaren, två djeknar.

Ingeborg. Hennes nåd fick i jåns herr bokhållarens svar angående tygstycket. Men hon hade inte tid att sluta den handeln, efter hon i detsamma fick främmande. Nu har hon befalt mig att föra dessa två djeknar till herr bokhållaren. De äro alltid vana att få någon penning hvart år af hennes nåd, och alltså vill hon, att herr bokhållaren af kassan också nu skall gifva dem något.

Truls (för sig sjelf). Nå, nu återigen! Alltid nya beställningar och nya hufvudbryderier, så att jag undrar på, att [ 448 ]ens hufvud kan stå ut med allt det, som så hoptals förefaller. Och jag tror, att folket är rasande att vara utgjordt på mig i dag. Jag begynner rätt nu att bli trött, och jag tror sömnig med, för jag fick inte stort sofva i natt för den uppkastningens skull, som kom på mig. (Till Ingeborg.) Ja, hvar äro då de två djeknarna? Jag måtte väl tala vid dem och höra, hvad de säga, innan jag gifver dem något.

Ingeborg. Jo, de stå begge här, herr bokhållare.

Truls (sätter sig på sin länstol, sträcker sig och gäspar. Till djeknarna.) Nå, säg man nu dristeligen, hvad I hafven att draga an hos mig, och hvari er begäran består.

(Djeknarna ställa sig en på hvardera sidan om honom och bocka sig mycket djupt. Den förste talar långsamt, lågt och messande och dröjer en liten stund emellan hvart ord, hvaremot den andre talar mycket högt och det fortaste han kan.)

Förste djeknen. (När denne begynner tala, vänder Truls sig till honom och ryggen till den andre.) Hög-vi-se, hög-äd-le och hög-gun-sti-ge herr bok-hål-la-re, pa-tron och gyn-na-re, vi ä-ro två fat-ti-ge djek-nar och bo-na-rum ar-ti-um sci-en-ti-a-rum-que cul-to-res in-de-fes-si. Vi haf-va i-från barn-do-men be-gynt att läg-ga oss på så-da-na sa-ker, som cum tem-po-re kunna gö-ra oss skick-li-ge ad pro-mo-tio-nem et ad ob-ti-nen-dum gra-dum ma-gi-ste-ri-i, på det vi se-dan måt-te blif-va så myc-ket di-gnio-res till att blif-va an-tag-ne in mi-ni-ste-ri-o. (Medan detta säges eller halft sjunges, begynner Truls så småningom att bli långögd och att slumra.)

Andre djeknen. (Talar så fort och högt, att Truls härigenom blir uppväckt. Truls gnuggar sig i ögonen och vänder sig till den talande.) Alldenstund nu våra parentes, som äro mycket fattige incolæ uti staden Södertelje, ej hafva råd och lägenhet att så understödja oss uti förenämnda vårt lofliga och, som vi förmoda, omnium bonorum approbationem förtjenande uppsåt, och det är bekant, quod paupertas sit durissimum telum, quæ etiam ferrum frangit, så att vi derför äro tvungne impetrandi propositi infinis et laudabilis, uti speramus, instituti gratia att söka goda menniskors hjelp och benägna understöd . . .

Förste djeknen. (När denne begynner tala, vänder Truls sig åter till honom och ryggen åt den andre.) För-den-skull och e-me-dan vi i-från åt-skil-li-ga är till-ba-ka haf-va af er-fa-ren-he-ten in-hem-tat, att högväl-bor-ne nu-va-ran-de öf-ver-dik-ta-tö-ren herr Jesper Mes och hennes hö-ga nåd all-tid va-rit [ 449 ]att räk-nas i-bland dem, som bö-ra he-ta mu-sa-rum at-que stu-di-o-rum (nu begynner Truls åter att somna in) fau-to-res, pro-mo-to-res, pa-tro-ni, mæ-ce-na-tes ac æ-sti-ma-to-res, ty för-mo-da vi ock bil-ligt, att hans och hen-nes hö-ga nåd, ic-ke min-dre nu, än det all-tid förr år-li-gen skett, lära quam gra-tio-sis-si-me i-håg-kom-ma oss med ett li-tet vi-a-ti-cum och gra-ti-a-le, då vi sko-la re-sa hem till vårt gym-na-si-um och li-te-ra-rum se-dem i-gen.

Andre djeknen. (Talar högt och fort, som förut. När han begynner, vaknar Truls åter upp, sträcker sig, gäspar och gnuggar sig i ögonen och vänder sig till honom, som förut.) Och till den ändan har nu hennes höga nåd igenom denna högtförnäma och dygdiga virginem, som der ännu närvarande står, förvist[5] oss begge ad illustrissimam dominationem vestram, förmodandes vi att af eders herrlighet blifva med något hulpne, såsom varande illustrissimæ dominationis vestræ clientes humillimi.

Truls. Nå, det måtte vara ett par rasande djeknar, som jag nu råkat ut för! Den ene talar så, att han kan söfva folk in, och när den andre satanas begynner att tala, så får ingen menniska sofva i fred. — Hör, gode vänner, jag tyckte, att jag hörde i jåns en af er sjunga fram ett ord, som hette magister, och om jag inte bedrar mig, så är er begäran sådan, att I ville ha något, på det I skall kunna hjelpa er fram till att bli magistrar, och jag finner, att det är onödigt, att I derför skall besvära ärligt folk. (Vänder sig till skrifvaren.) Skrif strax resolutionen för de här karlarne. (Dikterar.) Bokhålleriet kan sig med denna ansökningen icke befatta, efter medlen i kassan redan äro utgångna och förtärda till andra, nödigare behof.

Förste djeknen. Hög-gun-sti-ge herr bok-hål-la-re, vi bed-ja quam sub-mis-sis-si-me att . . .

Truls. Jag vill inte höra någon messa. Skrifvare, har du skrifvit färdigt hvad jag sagt dig, så läs upp’et.

Skrifvaren. Ja. (Läser upp resolutionen.)

Truls. Nå, det var rätt. Gif dem nu papperet och låt dem löpa. (Skrifvaren gör så. Djeknarne bocka sig djupt för Truls och gå, hvilket ock Ingeborg gör.)




[ 450 ]

Sjunde scenen.

Malena, Truls, Skrifvaren.

Malena. Jag skall helsa herr bokhållaren ifrån hennes nåd. Hon begär, att herr bokhållaren vill komma upp till henne, ty hon har något angeläget att tala med honom.

Truls (för sig sjelf). Jag tror, att det är sant, som ordspråket säger, att gammal kärlek rostar inte. Jag vet inte, hur det är fatt. Jag tycker, att jag ändå håller af den styggan, fastän hon var ovettig mot mig i jåns. (Till skrifvaren.) Ja, gå man ut, skrifvare. Vi lära inte hinna arbeta mera i dag, utan vi måste väl skjuta upp med det öfriga af vår räkning till härnäst. (Skrifvaren går.)

Malena. Jag tror, att herr bokhållaren inte hör, hvad jag säger. Eller vålar han sig inte att svara derpå?

Truls. Men, min kära jungfru Malena lilla, hur kom det sig, att hon rätt nunnas var så ovettig emot mig och viste mig så skamlöst af, som hon gjorde?

Malena. Aldrig hade jag tänkt, att herr bokhållaren skulle så länge komma ihåg sådana bagateller. Det var inte annat än smått kärleksgnabb. Nog kan herr bokhållaren veta, att jag inte kunde ha något allvar dermed.

Truls. Trå vare de der stygga qvinfolken! Jag tror, att de äro gjorda för syndens skull. Nej hör bara, hur de kunna åka och vända, och hur liten möda det kostar de stygga kräken till att få en ärlig karl hvarthän de vilja, bara de öppna sin mun. Hör, jungfru Malena, hur är det? Skall det blifva vid vårt gamla aftal, att vi begge skola ega hvarannan, och har I nu lust till att bli en fru bokhållarinna?

Malena. Det är en sak, som dependerar af herr bokhållaren.

Truls. Dependerar saken af mig, så är han riktig. Se der är min hand derpå. Och nu vilja vi följas åt upp till hennes nåd, att höra hvad hon har för godt att säga.




  1. Riktig = afgjord, klar.
  2. Artig = rolig.
  3. Bryta sig = brösta sig.
  4. Nöla = söla.
  5. Förvisa = hänvisa.