Fru Rangsjuk/Tredje akten

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Andra akten
Fru Rangsjuk
av Reinhold Gustaf Modée

Tredje akten
Fjerde akten  →
Ur Svenska parnassen, band II s. 418–437 av Ernst Meyer från 1889.


[ 418 ]

TREDJE AKTEN.

Första scenen.

Ingeborg, Malena.

Malena. Ja, min kära Ingeborg, del är visst sant, som du säger, att vi hafva ingen annan än vår goda fru att tacka för all den lycka, hvari både du och jag nu så oförmodligen kommit.

Ingeborg. Ja, visserligen är det en hjertans fru! Tänk [ 419 ]bara efter, om hon inte varit, så hade vi ännu varit bara slätt och rätt sådana pigor som förr. Men nu få vi heta jungfrur och gå klädda som vi vilja. Och det som mest är med denna hjertans goda fru, så ger hon oss så mycken grannlåt, som vi behöfva, och ju grannare och nättare vi kunna vara, ju heldre ser hon det. Tro mig säkert, det är inte en liten lycka för en fattig flicka att få vara i ett hus, der man blir så hedrad och får gå så klädd som vi här, och kan jag väl säga, att jag aldrig i min lifstid varit så nöjd som nu denna lilla stund, se’n jag blef jungfru.

Malena. Jag säger detsamma som du, min kära Ingeborg. Och vet jag inte, hur det är fatt. Jag tycker, att jag är nu liksom en annan menniska emot förr både till väsende, tycke och allt annat. Till exempel: jag må väl tillstå, att jag förr mycket tyckt om Truls, och som jag märkt, så har han hållit af mig tillbaka igen; men nu är det som en omvänd hand hos mig, och kan jag nu inte för min död tåla honom mer, för jag tycker, att hans väsende är alltför gement för mig. Och hoppas jag nu, sedan jag blifvit jungfru, att jag lär kunna komma litet högre upp och göra bättre lycka än med honom. Du kan aldrig tro, min kära Ingeborg, hur näsvist han kom löpandes till mig i jåns just på det gamla sättet, och som vi hade varit lika goda. Men jag viste honom ock af, så att det höll efter, och tror jag inte, att han så snart lär drista sig att komma igen på det sättet.

Ingeborg. Hå, deri gjorde du rätt, min kära Malena! Ty huru vi bära oss åt, så måste vi inte ge bort det ringaste af den heder, som vi nu böra ha. Jag kan väl ock förtro dig, att jag också haft en och annan god vän, som jag förr nog myst med munnen åt men de äro allt sådana, som jag nu omöjligen mera kan hålla goda nog. Och derför om någon af de slokarne nu skulle komma till mig med samma vänlighet och bekantskap som förr, så skall jag visa de slynglarne af, äfven som du gjort med Truls. Men nu skall jag säga dig en ting, som vår kära fru sade åt mig i jåns. Hon bad mig, att jag oförmärkt och som af mig sjelf skulle så laga, att folket här i huset skulle kalla henne »ers nåd, sedan herrn fått en så hög tjenst, som han nu har, och mente hon, att om du och jag begynna, så lära de andra väl så göra med. Hon sade ock derhos, att det inte vore för mycket, om mademoiselle Lovisa finge härefter heta »fröken» af oss.

[ 420 ]Malena. Hå, då vore vi alltför otacksamma, om vi inte skulle göra vår hjertans goda fru så mycket till viljes! Hon har ju hedrat oss, derför böra vi ju hedra henne och hennes dotter igen. Och dessutom låter det ju hederligare både för dig och mig, att du är kammarjungfru hos en ers nåd och jag hos en fröken, än om vi vore kammarjungfrur hos en slätt och rätt fru och mademoiselle. Men hör, min kära du, jag tycker, att du inte satt ditt nattyg[1] rätt på dig, och att det sitter litet snedt. Kanske det betyder, att du i dag får se något kärt.

Ingeborg (småler). Alltid kommer du fram med sådana små fyrkanterier[2]. Men allvar likväl, sitter det inte rätt på mig?

Malena. Nej, som jag säger. Och sedan har ditt nattyg en bubbla mer på den venstra sidan än på den högra. Ingeborg. Det kommer bara deraf, att hennes nåd så skyndade, innan jag fick jungfrukläderna på mig i jåns, att jag inte hade tid att se så noga efter allt, och se’n är jag inte heller så van vid att kläda på mitt hufvud på detta sätt, att jag ännu kunnat få rätta handlaget dertill. Men säg mig, min du, hur har du fått allt så i ordning på ditt hufvud? Jag tycker, att det allt sitter rätt som det bör göra på dig.

Malena. Det är mig okärt, att det inte sitter litet snedt på mig med, för då kunde jag ha samma hopp som du att också få se någon god vän i dag. Eljest skall jag säga dig, att jag nu varit så länge hos min fröken, att jag väl kunnat lära sätta på mitt hufvud. Men säg mig eljest, hur tycker du, att detta slags nattyg, som jag nu har på mig, kläder mitt ansigte?

Ingeborg. Hå, det vet du väl, din fjolla, att ett vackert ansigte kläder allting väl, och särdeles ser den lilla mouchen, som du har på venstra kindbenet, rätt väl ut.

Malena. Säger du det, din lilla stygga? Men vill du tro, att fontange[3] klär mig ännu mycket bättre än nattyg? Men jag hade inte tid i jåns till att kläda mig dermed, för det är så mycket pjås med det krusade håret, att jag omöjligen kunde hinna.

Ingeborg. Ja, det har du rätt i. Jag tror, att [ 421 ]fontange kläder alla menniskor bäst. Eljest ha de ock ett slags nymodiga nattyg, som de fått ifrån det landet, der de få vin ifrån. Dem tycker jag rätt mycket om.

Malena. Hå, jag förstår! Du menar visst Wienska nattyg, är det icke så?

Ingeborg. Jo, just dem. Och jag tror, att ett sådant skulle klä mig väl.

Malena. Din toka! Om du visste, hur väl det nattyget klär dig, som du har, så brukade du aldrig något annat. Jag skall bara sätta det rätt och ändrat lite vättans.[4] (Hon lagar henne om i hufvudet.) Se så, nu är du så täck i mina ögon, som någon kan vara. Jag tycker bara, att ett blått band skulle kläda dig bättre än den färg, du nu har.

Ingeborg. Säger du det, min du? Det kan jag snart skaffa mig. Det kostar bara ett ord till hennes nåd, så får jag det strax.

Malena. Ja, gör det, för tro mig, att den färgen kläder dig bäst, äfven som den röda mig.

Ingeborg. Men, min engel, det värsta med denna jungfrudrägt är det ledsamma snörlifvet, för det plågar mig mer, än jag kan sägat.

Malena. Ah lappri! Det går väl öfver. Jag säger detsamma som du, att det trycker mig väl något. Men när man blir van dervid, så är det ingenting. Tro mig, att ingenting ser bättre ut än ett väl gjordt snörlif på en välvuxen kropp, och deröfver en vacker lifklädning. Denna drägt har jag satt mig före att bruka, så länge jag är ogift. För utan att skryta, så kan jag väl säga, att jag är så väl växt, som något fruntimmer kan önska sig att vara’t. Men se, hvad är det för en kavaljer, som der kommer?




Andra scenen.

Malena, Ingeborg, Truls (i bokhållarekläderna), Skrifvaren.

Truls (yfver sig i sin nya drägt, går mycket tankfull af och an på teatern, ta’r upp sin dosa och snusar några gånger. Emellertid retirera sig jungfrurna något på sidan. Ändtligen säger Truls till [ 422 ]skrifvaren:) Hör, skrifvare, sätt fram en stol åt mig, för jag är rätt trött.

Skrifvaren. Ja, höggunstige herr bokhållare, det skall bli bestäldt. (Går ut.)

Truls (kontinuerar i sina spekulationer, tills skrifvaren kommer igen, som då har bara en taburett med sig; se’n säger han:) Men vet du inte hut, skrifvare, och har du inte lärt så mycket i dina dagar, att du bör hedra din förman med en länstol? Fort! skaffa mig en sådan, för det faller mig för obeqvämt att sitta på någon annan. (Skrifvaren tager taburetten med sig ut igen. Då säger Truls:) Det kostar inte litet omak, innan man kan lära sådana ohyflade lymlar, huru de skola skicka sig bland folk. För så hade herr öfverdiktatören till mig för inte länge se’n. (I detsamma kommer skrifvaren in igen med en länstol, och se’n Truls satt sig ned derpå, säger han:) Nå se, nu var det ändtligen rätt! (Sedan han nägot suttit och snusat ett par gånger, säger han:) Hör, skrifvare, har du bestält hvad jag befalt dig?

Skrifvaren. Ja, hvad är det, som höggunstige herr bokhållaren har befalt mig?

Truls. Befalde jag dig inte att sätta hit en länstol åt mig?

Skrifvaren. Jo, höggunstige herr bokhållare, det har jag också gjort. Och herrn sitter nu på samma länstol, som jag burit in.

Truls (stiger upp och ser på stolen). Jaså, är detta en länstol, så är det väl. (Sätter sig igen.) När man har så många embetssysslor i hufvudet, så kan man omöjligen alltid komma sig så ihåg. (Till skrifvaren.) Ställ dig bakom min stol, din tölp, säger jag dig! Men har du också bestält om allt det andra, som jag befalt dig?

Skrifvaren. Hvad är det, som höggunstige herr bokhållaren menar? Jag mins inte rätt, hvad . . .

Truls. Skall du inte minnas, din bälghund? Jag skall lära dig, din skurk, att komma ihåg hvad jag säger! Vet, din lymmel, att jag är en herr bokhållare, och att mina ord böra ha mera intryck i din skalle, än att du skall strax glömma dem igen. (För sig sjelf.) Men att säga sanningen, så tror jag inte heller, att jag ännu befalt den stackarn något. (Till skrifvaren.) Har jag inte befalt dig att gå ut i staden och höra efter, hur folket mår?

Skrifvaren. Nej, höggunstige herr bokhållare, ännu inte.

[ 423 ]Truls. Nå, så befaller jag dig nu, att du skall strax göra’t.

Skrifvaren. Ja, det skall bli bestäldt, om höggunstige herr bokhållaren bara vill säga mig, hvart jag skall gå, och till hvem.

Truls. Nå, du måtte vara en rasande dum lymmel, som inte förstår dig så mycket på sådana höfligheter, som folk af kondition bruka sins emellan. Jag säger dig, att du skall gå gata uppföre och gata utföre öfver hela staden och gå in i alla hus, som du ser vara öppna. Der skall du helsa dem du råkar ifrån din höggunstige patron och gynnare, herr bokhållaren Truls, och fråga, huru de må. (Han besinnar sig litet, sedan säger han:) Ja, det är sant, jag påminner mig, att ännu ingen skickat hit till mig att fråga, huru jag mår, och när jag betänker saken rätt, så behöfver jag inte just först skicka till dem. (Till skrifvaren.) Derför blif man här och gå ännu inte derefter. Men har jag eljest inte betalt dig något?

Skrifvaren. Nej, höggunstige herr patron och bokhållare.

Truls. Nå, det var väl sagdt! Så befaller jag dig nu, att du kammar min peruk. Se der har du honom. (Truls stiger upp af stolen och ger honom peruken. Medan detta sker, säger)

Malena (till Ingeborg:) Kära min du, vet du, jag tycker, att denne kavaljern inte är någon annan än vår Truls. Eller hur, hvad menar du?

Ingeborg. Jag tror detsamma som du. Men hur tro det må vara fatt med honom, att han är nu så grann?

Malena. Inte vet jag. Men jag hör, att den skrifvaren, som han har med sig, kallar honom herr bokhållare. Kom väds, att herr öfverdiktatören gjort honom till sin bokhållare, för jag har hört sägas, att han ville ha en sådan betjent. Ja, hade jag det vetat i jåns, inte skulle jag så ha snäst honom, som . . .

Truls (till skrifvaren). Nå, har du inte snart kammat ut, din prackare? Eller hur länge skall detta vara?

Skrifvaren. Jo, höggunstige herr patron och gynnare, det skall strax bli bestäldt. (Derpå sätter Truls på sig peruken, och i detsamma blir han jungfrurna varse.)

Truls (för sig sjelf). Se der, hvar de två komma, som vår fru nyss har gjort till jungfrur. De äro temligen granna. Få nu se, hur Malena lär skicka sig emot mig, och om hon [ 424 ]känner mig igen. (Till Ingeborg.) Se god dag, jungfru Ingeborg, hennes tjenare.

Ingeborg. Hans tjenarinna, min herr bokhållare.

Malena. Jag har också den äran att vara herr bokhållarens tjenarinna.

Truls (låtsar ej höra hvad Malena säger; för sig sjelf). Ja ja, min goda Malena, du skall få betala laget. (Till Ingeborg.) hvad är det för ett fruntimmer, som jungfrun har med sig?

Ingeborg. Ser inte herr bokhållaren, att det är jungfru Malena? Jag tror, att herr bokhållaren hvarken vill känna igen henne eller höra, hvad hon säger.

Truls. Hon är nu en alltför förnäm jungfru för att vara känd af mig. Men det är sant, jag har nu några angelägna embetssysslor att förrätta. Jag måste gå min väg. Farväl, jungfru Ingeborg.

Ingeborg. Farväl, herr bokhållare. (Truls och skrifvaren gå ut.)

Malena. Tvi vare den ovettingen! Nå nå, lappri, det skadar inte. Det skall väl bli godt igen.




Tredje scenen.

Fru Rangsjuk, Mademoiselle Lovisa, Malena, Ingeborg.

Fru Rangsjuk. Hvad gören I här för godt, barn?

Malena. Ers nåd, vi stå bara och tala litet vid hvarann.

Fru Rangsjuk. Hur sade du, Malena lilla?

Malena. Jag sade, ers nåd, att vi bara tala litet vid hvarann, Ingeborg och jag.

Fru Rangsjuk. Säger du så med, Ingeborg?

Ingeborg. Ja, ers nåd, jag säger detsamma som Malena.

Fru Rangsjuk. Trå vare de begge flickorna, hur väl de se ut i sina nya kläder, och huru manerligt och beskedligt de veta att bära sig åt! Nu skall jag säga er, barn, att I skolen gå ut och lemna oss litet allena, för jag har något att tala med min dotter. (Ingeborg och Malena gå ut.)




[ 425 ]

Fjerde scenen.

Fru Rangsjuk, Mademoiselle Lovisa.

Fru Rangsjuk. Hör, min dotter, jag har nu något angeläget att öfverlägga med dig. Du vet, hvad moderlig kärlek jag haft ifrån barndomen för dig, och huru angeläget jag alltid låtit mig vara att så föda upp dig, som ditt stånd fordrat och våra vilkor kunnat tillåta. Det fägnar mig ock, det jag ser, att den möda, som på dig blifvit använd, inte varit fåfäng, och att du, som vårt endaste barn, så fört dig upp, att din far och jag kunnat hafva hugnad af dig. Och som du nu är kommen till de åren, att man bör vara omtänkt på, huru du väl och hederligt må blifva försörjd, så har jag nu bara velat tala med dig derom, till att få veta hvad tanke och böjelse du må kunna hafva för giftermål.

Mademoiselle Lovisa. Jag erkänner med all barnslig vördnad såväl den myckna möda, hvilken min kära mor och far haft för min uppfostran ifrån barndomen tills nu, som ock den omsorg, min kära mor behagar hafva för mitt bästa i framtiden. Hvad giftermål angår, så lära mina föräldrar bättre än jag finna, om det är mig nyttigt eller inte, hvarefter jag ock skall rätta mig.

Fru Rangsjuk. Det är mig kärt att finna en så lydig dotter. (För sig sjelf.) Nu skall jag se, att jag kan locka ur henne, om det är sant, som man sagt mig, att hon skall hafva fatlat tycke för en, som heter Leopold, som är en karl, den jag inte känner. (Till Lovisa.) Jo, nu skall jag säga dig, att din far och jag tänkt derpå och begge funnit, att ett godt giftermål är dig nyttigt; och jag skall också låta dig veta, att en vacker, beskedlig karl redan har anmält sig och begärt dig af oss.

Mademoiselle Lovisa (blir något häpen och säger för sig sjelf:) Hur må detta hänga tillsammans? Aldrig tror jag, att Leopold vågat sig åstad till dem utan att låta mig förut veta deraf.

Fru Rangsjuk. Hur är det, Lovisa? Du svarar mig ingenting? Säg mig, hvad tycker du derom, att en karl varit hos din far och mig och begärt dig till hustru?

Mademoiselle Lovisa. Det är svårt för mig, min mor, att säga, hvad jag tycker om en karl, som jag aldrig lär ha [ 426 ]sett. Och finner jag det underligt vara, att en karl går bort och begär mig af mina föräldrar, utan att han förut vet om jag tycker om honom eller inte.

Fru Rangsjuk. Han sade likväl, att han vore bekant med dig, och att han vore försäkrad om ditt ja, bara vi ville gifva vårt samtycke dertill.

Mademoiselle Lovisa. Om mitt ja, säger min mor? Jag kan sannerligen inte finna mig i denna sak. Men hvad tyckte min mor då om honom?

Fru Rangsjuk. Som jag redan sagt dig, att han är en artig och beskedlig karl, så att jag för min del inte kan ha något emot honom. Se’n skall han ock, som jag hört sägas, vara mycket rik, så att han hederligt kan föda dig.

Mademoiselle Lovisa (för sig sjelf). O himmel! Tänk om det varit Leopold, som funnit utväg att vinna henne, hur lycklig vore jag icke då!

Fru Rangsjuk. Nå, svara mig då, Lovisa, och säg hvad du tycker härom?

Mademoiselle Lovisa. Hvad vill min mor, att jag skall svara annat än i jåns, att jag inte kan utlåta mig något om en karl, som kanske jag inte känner?

Fru Rangsjuk. Men vet du inte af någon, som du tycker om och du tillåtit att begära dig af oss?

Mademoiselle Lovisa. Om min mor behagar bara nämna honom, så skall jag sedan svara.

Fru Rangsjuk. Jo, han heter Leopold.

Mademoiselle Lovisa. Leopold? Ack, huru lycklig är jag nu, att Leopold vunnit min fars och mors samtycke! Jag tackar er, min mor, derför, och skall jag veta att erkänna er godhet emot mig, så länge jag lefver. Fru Rangsjuk. Så är det då visst, att du håller af Leopold?

Mademoiselle Lovisa. Ja, min mor, det kan ingenting vissare vara, och tackar jag min mor ännu en gång, som behagat gifva sitt samtycke dertill. (Hon vill i detsamma kyssa sin mors hand, men fru Rangsjuk drager handen undan.) Har nu, min mor, får jag inte ha den fägnaden all kyssa er hand? (För sig sjelf :) O himmel! Nu märker jag, att jag förrådt mig sjelf. Men kurage, det hjelper inte! Det kan nu inte ändras.

Fru Rangsjuk. Nej, Lovisa, du är inte mera värd att kyssa min hand. Nu har jag till min stora sorg fått höra [ 427 ]sanningen af det, som jag förr allenast hört glnnkas och varit i ovisshet om. Men hur har du understått dig till att utan dina föräldrars vetskap fatta tycke för en karl, som ingendera af oss känner?

Mademoiselle Lovisa. Jag kan inte annat svara der till, än att jag funnit honom vara behaglig och värd den vänskap, som jag lofvat honom, och mitt löfte kan jag aldrig rvgga, så länge jag lefver.

Fru Rangsjuk. Nej, hör på den ovettiga flickan! Skall du aldrig rygga detta löfte, säger du?

Mademoiselle Lovisa. Nej, min mor, det kan jag inte göra, ty antingen skall jag hafva Leopold eller ingen.

Fru Rangsjuk. Ja, jag skall visa dig annat, så visst som jag är mor åt dig, och att du skall gifta dig, både när jag vill och med hvem jag vill.

Mademoiselle Lovisa. Men jag ber, att min mor inte tar så ifrigt i denna saken. Jag vill bara fråga, om min mor känner den karlen, som vi tala om?

Fru Rangsjuk. Nej, inte känner jag honom och vet mig heller aldrig hafva sett honom.

Mademoiselle Lovisa. Efter min mor inte känner honom, hur kan hon då veta, om han är värdig att bli hennes måg eller inte? Och hur kan min mor då ha något emot honom?

Fru Rangsjuk. Hur jag kan hafva något emot honom? Du skall veta, att fast jag inte känner honom just till hans person, så har jag väl ändå underrättat mig om hans omständigheter. Det är väl visst, att han skall ha något till bästa, som mig är sagdt. Men hvad är det mer? Det gör ju inte tillfyllest för en flicka, som har så hederliga föräldrar som du. Och tycker du väl, att det skulle vara anständigt, om du nu, sedan din far fått en så hederlig tjenst och, som jag förmodar, snart lär komma till ett högre äreställe, skulle så kasta dig ned i orenligheten, att du skulle gifta dig med en karl, som ännu ej har mera rang eller karakter, än då han föddes hit till verlden? Fy, då skulle din far och jag hafva mycket liten heder, för det vi födt upp dig.

Mademoiselle Lovisa. Jag kan aldrig föreställa mig, att det är min mors fulla allvar, hvad hon behagar säga. Tro mig säkert, min mor, att Leopolds förnuftiga och beskedliga konduit har satt honom i större heder och kredit ibland folk, än kanske många andra varit kapabla att [ 428 ]förvärfva sig igenom rang och karakter. Och på det min mor må ännu närmare lära att känna honom, så skall jag berätta, att han är ende sonen uti ett mycket förnämt och hederligt hus, att begge hans föräldrar äro döda och lemnat honom efter sig i en ansenlig egendom, den han så sköter och förestår, att han icke allenast sjelf kan hafva sin hederliga utkomst, utan ock att han deraf kan hjelpa andra, som kunna behöfva’t.

Fru Rangsjuk. Du gör mig ett särdeles porträtt om hans person! Men med allt det skall jag säga dig, att du antingen måtte hålla dig för klokare än allt annat folk, eller ock att du resonnerar som en fjolla. Du håller sådana saker vara af ringa värde, hvarefter allt förnuftigt folk mest sträfvar i verlden, och jag deremot håller den för en tok, som inte bjuder till att pryda sig med så stor rang eller karakter, som han kan, på det han derefter af annat folk må blifva hedrad och ärad.

Mademoiselle Lovisa. Det är underligt, att min mor och jag hafva så olika mening om denna sak, och lär det, som jag finner, komma deraf, att min mor håller den hedern vara förnämst, som står skrifven eller tryckt på ett papper, och att jag deremot tycker om sådan heder, som har sin grund i förnuftigt folks omdöme.

Fru Rangsjuk. Nej hör, hur munvig hon är! Aldrig har jag nånsin hört maken. Jag råder dig, Lovisa, att du inte bjefsar mera emot mig. Jag vill inte mera höra dina resonnementer, utan pretenderar i deras ställe en sådan lydnad, som en dotter är pligtig att visa emot sin mor. Min vilja är denna, att du slår denne Leopold alldeles ur hågen och aldrig mera tänker på honom, och att du deremot bereder dig alt taga en annan, som jag ärnat dig.

Mademoiselle Lovisa. Har min mor ärnat mig åt någon annan?

Fru Rangsjuk. Ja, visserligen har jag så gjort, och detta är just orsaken, hvarför jag fört dig på denna giftermålsdiskursen.

Mademoiselle Lovisa. Men om jag skulle få lof att fråga, hvem det då är, som min mor ärnat till man åt mig?

Fru Rangsjuk. Jo men, jag skall säga dig, hvem det är. Det är unge grefve Valentin.

Mademoiselle Lovisa. Ack, hvad hör jag! Unge [ 429 ]grefve Valentin? Skulle min mor väl vilja mig så illa, att skulle gifta mig med en sådan has[5]?

Fru Rangsjuk. Var inte ovettig, Lovisa, jag råder dig dertill! Skall du kalla honom has, som är grefve och dessutom har en så hederlig karakter? Jag försäkrar dig derpå, att han far sitta högt upp, när din monsieur Leopold och många andra sådana fä kanske vara glada, att de få sitta vid dörren.

Mademoiselle Lovisa. Ja, min mor, jag lemnar grefskapet och karakteren i sitt värde, och vore jag alltför oförnuftig, om jag ej skulle veta att estimera dem, som ega dessa förmoner, när deras vett och öfriga väsende svara deremot. Men livad denne grefve Valentin angår, så tyckes mig, att det är så fatt med honom, att om den karakteren och rangen, hvarom jag alltid hört honom så mycket tala, vore borta, så skulle så litet af hela hans person vara qvar, att han knappt skulle kunna synas.

Fru Rangsjuk. Du kontinuerar allt immerfort med dina sotta resonnementer, men jag skall berätta dig, att de hjelpa till ingenting, för hade din far och jag ha redan lofvat dig bort till grefve Valentin.

Mademoiselle Lovisa. Min mor behagar bara skämta med mig, för så mycket menar jag att jag hörer mig sjelf till, att jag förut, innan jag kan lofvas bort, åtminstone måtte få veta till hvem.

Fru Rangsjuk. Jag skall säga dig, att jag inte behöfver fråga dig derom till råds, för jag vet bättre ditt bästa än du sjelf. Eller tycker du, att det är en liten förmon att få heta »fru grefvinna», och att se’n bli delaktig af en så hederlig rang, som han har?

Mademoiselle Lovisa. Men med allt detta är det ju bekant, att han är så fattig, alt han inte en gång äger rocken på kroppen. Huru menar min mor då att han skall kunna föda mig och en familj, när han nu knappt kan föda sig ensam?

Fru Rangsjuk. Men nu resonnerar du återigen rätt som en toka. Har du väl nånsin hört i dina dagar, att någon grefve eller grefvinna svultit ihjel? Här kan du nu se, hur ogrundadt allt ditt tal är. Derför säger jag ännu en gång, som jag sade i jåns, att jag inte vill höra dina [ 430 ]resonnementer längre, utan att du utan krus bereder dig att lyda min och din fars befallning och att taga grefve Valentin till man. Jag menar, att han rätt nu lär komma hit med din far. Låt då se, att du för dig beskedligt upp mot honom och på sådant sätt, som kan komma öfverens med min vilja, som jag dig nu har sagt. Men se der, hvar din far kommer!




Femte scenen.

Jesper Mes, Fru Rangsjuk, Mademoiselle Lovisa.

Fru Rangsjuk. Välkommen hem, min herre. Men följde inte grefve Valentin med, efter vårt aftal?

Jesper. Han lär nu på stunden komma efter.

Fru Rangsjuk. Det är väl. Men, min vän, jag beklagar, att jag nu skall berätta er en tidning, som jag är viss på lär vara er obehaglig. Tänk, att Lovisa inte är nöjd med det val, som vi gjort, af grefve Valentin till att vara var måg!

Jesper. Hvad! Är hon inte nöjd dermed, eller menar hon, att jag inte har makt att taga till min måg, hvem jag vill?

Mademoiselle Lovisa. Det kan så vara, min far. Men jag tror dock derhos, att en sådan sak som denna alltid närmare angår den, som skall bli hustru, än den, som skall bli svärfar.

Jesper. Nej hör på, tocka resonnementer!

Fru Rangsjuk. Ja, min vän, detta är ingenting. I skulle bara hört, hur hon har gläfsat emot mig hela långa stunden bortåt. Och det som aldra värst är af alltsammans, så har hon nu måst tillstå för mig, att hon fattat tycke för en person, som skall heta Leopold, och har hon gått så långt, att hon sagt mig midt upp i synen, att hon antingen skall ha honom eller ingen.

Jesper. Nå, hvad hör jag! Leopold? Är det möjligt? Fast jag inte känner honom till anseende[6], så har jag likväl hört talas om honom, att han skall vara mycket [ 431 ]välmående. Men med allt det, min dotter, tycker du väl, att det vore beskedligt af dig, se’n din far med mycken möda och omkostnad bragt sig så högt upp i verlden, som han nu gjort, och står på språng att ännu snart komma högre, att du skulle göra både honom och din hederliga mor den sorgen att gifta dig med en karl, som är bara en slätt och rätt adelsman, utan någon annan rang och karakter? Men jag tror inte, att sådan galenskap nånsin kan falla dig i sinnet. Eller hur? Säg mig, är det visst, att du fattat tvcke för denne Leopold, som din mor talar om?

Mademoiselle Lovisa. Ja, min far, det är helt visst och sant, och den saken vill jag inte skämmas för att bekänna för min far och mor och för hela verlden, om det så skulle behöfvas.

Jesper. Det må jag tillstå var något fräckt taldt af en så ung flicka. Men skäms du inte att tillstå för hela verlden, att du älskar en karl?

Mademoiselle Lovisa. Nej, min far. Som jag aldrig någonting vill göra, som jag icke vill att alla skola få veta, så ser jag inte, hvarför jag skulle skämmas för att för alla tillstå, det jag på anständigt sätt älskar en karl, som jag finner vara mig värd. Jag menar, att det är bara fåfänga, när det ena könet vill bjuda till att neka sin böjelse för det andra, eftersom hvar och en af begge könen, som känner sig sjelf, ändå lär finna, att det är lutter förstäldt väsende derunder.

Fru Rangsjuk. Jag beder er, min herre, att I inte resonnerar längre med henne, för hon gör både er och mig tokiga, utan befall henne bara att lyda er och min . . .




Sjette scenen.

Ingeborg och de förra.

Ingeborg (kommer hastigt och faller fru Rangsjuk i talet). Här är en lakej ifrån grefve Valentin, som säger, att hans herre är här och vill hafva den äran att göra sin uppvaktning.

Fru Rangsjuk. Bed honom helsa sin herre och säga, att han skall vara mycket välkommen. (Ingeborg går ut igen. Till Lovisa:) Nu få vi se, om du lär vara så tippig[7] i ditt [ 432 ]tal och svar emot honom, som du varit emot din far och mor. Men akta dig derför, jag råder dig dertill, eljest skall det bekomma dig illa. Det säger jag dig förut.




Sjunde scenen.

Grefve Valentin, hans två lakejer i livré, Fru Rangsjuk, Jesper, Mademoiselle Lovisa.

Grefve Valentin. (Då han kommer in, vänder han sig först till sina lakejer och säger:) Spring strax en af er ned igen och säg åt kusken, att han väntar här med vagnen, för jag har ändå inte tid att dröja här länge denna gång. (Lakejerna gå derpå ut. Medan detta säges, befaller fru Rangsjuk sina lakejer att sätta in stolar, som ock sker, och då sätta de sig ned.) Jag har den äran att gratulera nådiga frun och fröken till det hedersställe, som herr öfverdiktatören nu fått, som var mig hjertligen kärt, när jag fick höra’t.

Fru Rangsjuk. Jag tackar er, min herr grefve, för er gratulation, som är mig så mycket angenämare, som jag vet, att herr grefven tager del i allt det, som vårt hus angår.

Grefve Valentin. Ja, det försäkrar jag att jag gör som en uppriktig vän. Men hvad säger hon då, min fröken? Skall jag inte få någon tack af henne?

Mademoiselle Lovisa. Jag tycker, att denna sak inte förtjenar mera att tacka för, än min mor redan gjort, och att herr grefven väl kunnat spara den mödan att för den orsakens skull komma hit.

Fru Rangsjuk (till Lovisa särskildt). Lovisa, kommer du inte mer ihåg, hvad jag befalde dig i jåns? Skäms du inte att svara herr grefven så ovettigt? (Till grefve Valentin.) Jag beder, att herr grefven förlåter henne, att hon svarat något tvärt. Hon har i de här dagarna klagat sig, att hon inte mår väl, och man vet väl, hur det är fatt, att när kroppen inte mår väl, så kan inte heller sinnet alltid vara sådant, som det bör vara.

Mademoiselle Lovisa. Hvem, jag, min mor? Nej, förlåt mig, jag har orsak att vara glad öfver en god helsa [ 433 ]och mår alltid väl både till sinne och kropp, när jag slipper att se herr grefven.

Fru Rangsjuk. Nå, aldrig har jag hört maken till ovett! Jag beder, att herr grefven inte tar illa upp, att hon . . .

Grefve Valentin. Åh, min nådiga fru, alldeles inte! Jag vet väl, hur det är fatt med sådana unga fruntimmer. Det är ju bekant, att de alltid bruka att förställa sig och att visa sig mest tvära mot den, som de kanske mest tycka om.

Fru Rangsjuk. Ja ja, jag menar så ock. Det ger sig väl efter handen, och mins jag väl, hur jag gjorde i mina yngre år. Men hvar kommer herr grefven nu som längst ifrån, om jag får lof att fråga?

Grefve Valentin. Jag har suttit en stund och rifvit galen mun[8] borta hos grefvinnan Utangods. Och som jag sade, när jag gick bort, att jag ärnade mig hit, så bad hon öfvermåttan mycket helsa. Vid det tillfället talte hon rätt mycket till nådiga fruns avantage och utlät sig bland annat, att nådiga frun redan för många år tillbaka förtjent det hederssteg, som hennes herre nu gjort.

Fru Rangsjuk. Ja, det är en hjertans grefvinna, och har hon alltid visat mig mycken vänskap.

Jesper. Men hur har I blifvit bekant med denna grefvinna, min vän?

Fru Rangsjuk. Hå, det var en underlig fråga, min vän! Vet I inte, att folk af distinktion alltid råkas och bli bekanta? Först och främst har jag rätt ofta och mest hvar söndag sett henne i kyrkan, och sedan så såg jag henne här om dagen i en köpmansbod, der hon stod och falkade på ett stycke tyg, som jag kan säga var hjertligt vackert.

Jesper. Jaså. Nå, det är mig kärt, min vän, att I är så väl bekant med denna grefvinnan.

Grefve Valentin. Ja, jag försäkrar, att denna bekantskap väl meriterar att ha. Det enda som jag har emot grefvinnan, är detta, att hon gör sig alltför gemen med en hop folk, som hon ej borde vara’t med. Som till exempel, då jag nu var hos henne, var der en samling af allehanda slags folk. Nu voro väl ibland dem sådana, som en ärlig karl som jag väl ändtligen utan skam kunde vara i sällskap med. Men så voro der åter andra igen, som kanske [ 434 ]för sig kunde vara godt folk nog, men som inte voro af någon distinktion på något sätt, och dem jag derför i mitt sinne inte kunde hålla för annat än bara patrask och slödder, och som jag tror, så märkte väl grefvinnan en gång på mitt tal och min min, att jag inte stort tyckte om detta sällskapet.

Fru Rangsjuk. Hå, deri gjorde herr grefven rätt, att han lät förstå sitt missnöje deröfver! Jag vet inte, hur denna hjertans goda grefvinnan, som jag har en rätt stor vänskap för, kan gifva sådant folk utan distinktion lof att komma i sitt hus. Nej, tro mig säkert, att jag i den saken skall se mig bättre för. Och skall ingen få nosa hit, om jag inte något så när förut vet, under hvad nummer[9] han står.

Jesper. Ja, min vän, deri har I rätt, och jag är af samma mening som I, att hederligt och distingueradt folk aldrig bör encanaillera sig. Eller hur, min dotter? Hvad säger du härtill, och hvad har du för tanke om denna sak?

Mademoiselle Lovisa. Jag vet inte, om det kan komma mig till att döma uti en sak, som min far och mor och en grefve till på köpet redan hafva afgjort.

Jesper. Åh lappri! Säg, barn, hur du tycker. Låt mig höra’t.

Mademoiselle Lovisa. Efter min far befaller mig, så skall jag säga, det jag tycker så, att valet af sällskap ej alltid bör just grunda sig på karakter och rang, utan i synnerhet på hvars och ens personliga merit, så att, när man har tillfälle att välja folk att umgås och vara i sällskap med, det vare sig på kortare eller längre tid, så bör man välja dem, som äro förnuftiga och föra en beskedlig konduit, de må då vara, som min far och mor kalla dem, karakteriserade eller inte.

Fru Rangsjuk (till Jesper). Jag tänkte väl, att sådana absurditeter skulle komma fram, och undrar jag, min vän, att I ville fråga henne om en sak, som hon inte förstår sig på. (Till grefve Valentin.) Jag skall säga herr grefven, att när hon var barn, så hade vi en gammal läsvurm här i huset till att lära henne läsa och skrifva. Den der gubben moraliserade alltid mycket för henne, och hon höll så mycket af honom, att, som jag märker, inte allena hans principer ännu hänga qvar hos henne, utan jag tror ock, att om denne [ 435 ]gubbe nu skulle komma och fria till henne, så skulle hon taga honom till man framför någon annan.

Mademoiselle Lovisa. Nej, förlåt mig, min mor, deri bedrar hon sig. Nog önskar jag mig en man, som har denne gubbes vett och beskedlighet, men inte hans år. Ty han var något för gammal för mig. Men så skulle jag ändå tusen gånger heldre vilja ha honom till man än en ung snushane eller sprätthök, om jag vore obligerad till att ändtligen välja endera.

Fru Rangsjuk. Fy, tocka gemena tankar! Jag vet inte, hur denna flicka kommit så att vanslägtas. Ty hon brås hvarken på far eller mor, utan har sina egna tokiga satser i hufvudet.

Grefve Valentin. Åh, min nådiga fru, det förgår väl med tiden. Låt man mig råda. När hon blir min grefvinna, så får hon väl andra tankar.

Mademoiselle Lovisa. Hur behagar herr grefven att säga? När jag blir hans grefvinna? Nej, det kan jag försäkra herr grefven på att jag aldrig blir.

Grefve Valentin. Och det kan hon försäkra mig på?

Mademoiselle Lovisa. Ja, utan tvifvel kan jag försäkra herr grefven derpå, så visst som någonting i verlden.

Grefve Valentin. Än om jag då kan berätta henne, att jag redan fått hennes fars och mors löfte derpå? Hvad kan hon då svara?

Mademoiselle Lovisa. Jo, jag kan svara, att herr grefven ändå derför inte fått mitt löfte, som jag håller före vid detta tillfälle också vara nödigt, eftersom jag väl bör ha ett ord i laget med, när det angår att gifva bort mig sjelf. Men säg mig, herr grefve, hvarför vill han just gifta sig med mig?

Grefve Valentin. Jo, derför att jag älskar henne.

Mademoiselle Lovisa. Den kärleken måtte hafva kommit mycket hastigt. Ty hvarken sist när vi taltes vid, och inte heller någon gång förut har herr grefven nånsin låtit märka sig något sådant emot mig. Men jag skall ha den äran att berätta herr grefven, att när två skola giftas tillsammans, så är det inte nog, att en af dem älskar, utan de måste väl begge älska hvarannan, om eljest giftermålet skall bli godt.

Grefve Valentin. Ja, det vet jag väl, att det skall så [ 436 ]vara, och hoppas, att det skal] så bli med oss, att hon skall älska mig tillbaka igen.

Mademoiselle Lovisa. Nej, herr grefve, hoppas inte det, för det kan jag ändå aldrig göra. Herr grefven må inte tro, att jag är så förlägen om[10] till att bli grefvinna eller att få rang, att jag skulle gå bort och . . .

Fru Rangsjuk (faller henne i talet.) Nu orkar jag inte längre höra ditt bjebb och ditt snicksnackeri, Lovisa, utan nu befaller jag dig, att du tiger stilla; för det är bättre än att tala så fjolligt och barnsligt, som du nu hela stunden bortåt gjort. (Till grefve Valentin.) Jag ber, att herr grefven inte rättar sig efter hennes tal, för hon förstår inte sjelf sitt eget bästa, utan låt mig man råda, så skall hon väl komma på rätta vägen, och dit jag vill ha henne. Det skall inte ha någon nöd.

Grefve Valentin. Åh, min nådiga fru, jag säger ännu, som jag sade i jåns, att unga fruntimmer ställa sig ofta emot deras inklination tvära, men sedan låta de väl tala vid sig, och inte äldre än jag är, så har jag redan uppleft många sådana exempel.

Lakejen (som i början af denna scen gick ut till kusken, kommer i detsamma in igen och säger till grefve Valentin afsides:) Herr grefve, här är nu återigen den der köpmansdrängen, som har lupit så länge efter grefven, och kräfver betalning för herr grefvens kläder och för våra livrérockar.

Grefve Valentin. Jag tror, att den karlen är rasande och besatt, som så förföljer mig, hvart jag tar vägen. Säg honom, att han drar ända till fanders.

Lakejen. Men, herr grefve, han lyder mig inte och säger, att han inte vill . . .

Grefve Valentin. Men är du galen, att du talar så högt? Ser du inte, att här är annat folk tillstädes?

Lakejen (kontinuerar.) Ja, jag säger, att han inte vill gå bort, förrän han fått penningar, så att han . . .

Grefve Valentin. Tyst, säger jag dig, din bälghund! Vet du inte hut att tala så i folks närvaro?

Lakejen. Ja, herre, jag skulle också be om mina kostpenningar, som jag på så lång tid inte . . .

Grefve Valentin. Håll mun på dig, din tölp! Och gå ned och säg åt kusken, all han gör sig färdig, för jag kommer strax efter.

[ 437 ]Mademoiselle Lovisa. Har herr grefven så brådtom? Vill han inte göra oss den äran att bli här litet längre?

Grefve Valentin. Hur då, min fröken? Hur vet hon, hur snart jag vill gå bort?

Mademoiselle Lovisa. Jag hörde, att herr grefven befalde kusken hålla sig färdig.

Grefve Valentin. Hon måtte antingen ha mycket goda öron eller ock vara temligen förveten, om hon hört hvad jag talade med min lakej.

Mademoiselle Lovisa. Åh, herr grefve, förvetenheten var just inte så stor, och fick jag ingenting annat höra, än hvad jag förut väl visste.

Fru Rangsjuk. Nå, hvad är det då för snack igen på färde? Har du inte hört, Lovisa, att jag befalt dig att tiga?

Mademoiselle Lovisa. Jo, jag har så, min mor, och skall jag gerna tiga, om det än vore fjorton dagar å rad, bara jag nu får tala ett ord till.

Fru Rangsjuk. Nej, det får du absolut inte.

Mademoiselle Lovisa. Tänk, grefvens livrékläder . . .

Fru Rangsjuk (faller henne i talet.) Tig stilla, Lovisa, säger jag dig, och var inte ovettig!

Grefve Valentin. Jag märker, att fröken i dag fått temligen stor lust att tala. Men, min nådiga fru, jag skall hafva den äran att rekommendera mig, efter jag nu inte har tid att vara här längre.

Fru Rangsjuk. Jag tackar herr grefven för den ära, han gjort oss, och ber, att herr grefven inte gör långt emellan[11]. (Vid han går bort, ropar hon efter honom och säger:) När herr grefven härnäst kommer till den hjertans grefvinnan Utangods, så ber jag, att herr grefven är så god och helsar henne tillbaka igen ifrån mig och säger, att jag med det första skall hafva den äran att vara hos henne.

Grefve Valentin. Det skall bli bestäldt. (Går ut på den ena sidan, och Jesper med fru Rangsjuk och mademoiselle Lovisa på den andra.)




  1. Nattyg = bindmössa.
  2. Fyrkanterier = skämt, nojs.
  3. Fontange = ett slags hög fruntimmers-hårklädsel.
  4. Lite vättans = lite grand.
  5. Has = snobb.
  6. Anseende = utseende.
  7. Tippig = näbbig, näsvis.
  8. Rifva galen mun = prata tok, prata om ditt och datt.
  9. Neml. på Riddarhuset.
  10. Förlägen om = angelägen om.
  11. Inte göra långt emellan = snart förnya besöket.