Fruntimmers-Tidningar 1772 No 29
| ← N:o 28 |
|
N:o 30 → |
Fruntimmers-Tidningar.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
N:o 29.
Stockholm, d. 7 Nov. 1772.
Selicourt;
Sedolärande Saga, af Herr d’ Arnaud.
Fortsätning.
Selicourt war långt ifrån at döma sig med den eftertänksamhet och stränghet, som Marquisinnan; han öfwerlämnade sig til hela sötman af den nya känsla, som upeldade honom; han gjorde tusende löften, at, til sista andedrägten, tilbedja Fru Mennewille; hon är det, sade han wid sig sjelf, som beständigt skal råda öfwer min Själ. Jag wil nu ej sysselsätta mig med annat, än at för henne ådagalägga en ömhet, som ej skal slutas förrän sjelfwa mitt lif; et enda af hennes ögnakast skal göra mig til den lyckligaste af alla människor. - - - Om hon icke skulle älska mig, - - om hon skulle älska en annan, - - hwad talar jag? Jag begär en mer, än at få älska henne; om mig ej tillåtes, at förklara henne min kärlek, så skal jag åtminstone äga den wällusten, at oaflåteligen känna honom inom mig sjelf; och detta nöjet skal göra tilfyllest til min sällhet.
Friherrinnan Darmilli längtade, at åter få träffa Fru Menneville; knapt hade de kommit tilsamman, innan den förra gaf anledning, at tala om Selicourt. Marquisinnan trodde sig finna uti sin Wäns uttryck något, som kom närmare ifrån hjertat, än det loford man af en kall höflighet kan gifwa; hon hade likwäl styrka, at dölja sin räddhoga; hon skyndade sig ifrån Fru Darmilli, och så snart hon kom för sig sjelf, började hon, at med sig gå igenom de åtskilliga Tanke-ämnen, som uprörde hennes Själ. Friherrinnan skulle älska Selicourt! ropade hon: Ack! jag olyckliga, kan jag twifla därpå? Wet jag icke, huru Kärleken bär sig åt? Jo, Selicourt är älskad af min Wän! - - - Kan jag gifwa detta namnet åt den, som genomborar mitt hjerta? - - Men hwad hopp kan jag hafwa? Hwart ut wil detta taga wägen? Är det mig tillåtit, at hysa några tankar, som min Dygd förkastar? Skulle jag hafwa bortglömt de Band, de heliga Band, som mig äro pålagde? Nej, lät mig ej mer tänka därpå, lät mig undfly, at mer se Riddaren! - - Men ack! står det i min förmåga, at ej tänka på honom? Hwad! är det möjligt, at jag redan är så swag, så brottslig? Nej, jag skal aldrig mera se Selicourt; ja,jag skal ändå gå längre, om Friherrinnan älskar honom, - - om hon älskar honom! - - därom är jag öfwernog förwissad. - - Hwad då? Så skal jag ej lägga något hinder för hennes böjelse; jag skal läna henne Wapen emot mig sjelf; hon skal taga Selicourt til Man. - - - Hwad hon är lycklig! Hon äger sjelf sit hjerta, och hon kan gifwa det tillika med sin Egendom åt en Person - -. Ack! hwarföre är min Menneville icke äfwen så älskwärd?
Oaktadt oroligheten af en ny och tiltagande Kärlek, hade Marquisinnan så mycket wälde öfwer sig, at hon mycket sällan omgicks med Selicourt, i det stället at Friherrinnan ej försummade något enda tilfälle, som kunde skaffa henne hans närwarelse; hon undwek äfwen sorgfälligt, at ej tala något om honom. Fru Darmilli förekom henne en dag mycket tankfull, och liksom sysselsatt, at grunda på något wigtigt förslag: hennes Wän frågade henne om ordsaken til utseendet af så djupa öfwerläggningar. Efter några ögnablicks tystnad wände hon sig til Fru Menneville, såg på henne med en slags nyfikenhet, och sade: - - Ni är min Wän! - - Kan Ni twifla därpå? - - - Jag wil i anledning däraf rådfråga Eder uti et af de granlagnaste ämnen, som någonsin kan angå min Person. Wid denna början, angripes Marquisinnan af en slags rysning. Friherrinnan fortfor: Ni har sedt Riddaren Selicourt; utan twifwel måtte han synas Eder älskwärd? Det är ej möjeligt at hafwa andra ögon, och jag inbillar mig, at han har lika rättighet til högaktning, som til ömhet? - - Ni swarar mig intet. - - Marquisinnan blef helt bestört; hennes häpenhet tiltog med hennes rodnad: jag gör Selicourt, sade hon, den rätt honom tilkommer. Jag tror, at hans hjerta swarar emot hans utwärtes anseende. Det kommer mig något i tankan, sade Fru Darmilli widare, hwartil Ni torde kunna lämna Edert bifall: min bästa Marquisinna, hjertat kan ej wara utan at älska, och det är förträffeligt, at kunna förena denna böjelsen med sin heder. Det dygdigaste Fruntimmer är ofta alramäst ömhjertadt. En Man, som behagar, äger wida företräde för en Älskare; man rodnar ej för sina nöjen med den förra, utan twärtom liksom högmodas öfwer denna Kärleken; i öfrigt fördubblar altid den Personen, som wi kunna högakta, ljufligheten af den känsla, som förenar oss med honom. Med sådana fördelar skulle jag hafwa lust, at nu taga på mig de Band, hwilka jag hittils ansedt såsom odrägeliga Bojor; dessa Banden förekomma mig nu långt dyrbarare, än sjelfwa Friheten. Säg, huru jag skal göra? Efter egen smak skulle jag utan långt betänkande gifwa Selicourt min hand. Tala! Edert swar skal fälla utslag i saken. Hwilket åske-slag för Fru Menneville! Hwilket swårt kämpande begynnes ny icke för henne! Alt hittils hade hon kunnat wara utan wisshet; et herta, som är öpet för Kärleken, wil ofta misstaga sig om sanningen; nu får hon ej längre twifla, at Selicourt är älskad af Fru Darmilli: och hwem är wäl hennes Medtäflerska? hennes Wän. Hon är rädd, at någon förstälning hos henne skal framlysa; hon wågar ej wisa sin Själ för Friherrinnans ögon; men hwad kan hon under alt detta hoppas af en Kärlek, som hon i dess första början är skyldig at qwäfwa? Hon äger sjelf, hwarken sin hand eller sitt hjerta; hon är gift; med et ord: hon kan ej få höra Selicourt til. Men, tänkte hon därwid, om ändå ingen annan finge äga honom! Om hon icke en gång sjelf af honom wore älskad, allena han tillika wore känslolös för alla andra Fruntimmer! Men hwart ut hon wände sig, såg hon ingen ting annat, än det, som gjorde henne modfäld och försagd; hon wil öfwerwäldiga dessa rörelser, som äro så plågsamma; men hennes krafter förslå ej mot deras wåldsamhet. Hwad felar Eder? ropar Fru Darmilli; Ni blifwer så blek? Fru Mennewille swimmar bort; man förer henne hem til sig, och hon öpnar ögonen endast at fästa dem på et Bref af en okänd hand. Innehållet däraf war detta:
„Min Fru, jag börjar med at bedja Eder läsa detta Brefwet til slut, och ej kasta det ifrån Eder wid de första uttryck, som däri äro olycklige nog, at misshaga Eder.
Jag älskar Eder, min Fru - - Min Nådigaste, lät mig få säga Eder det; ja, min Fru, den Kärlek, som Ni hos mig uptändt, kan ej uttalas. Aldrig har någon böjelse warit lika med min; det är den starkaste, men tillika eftertänksammaste ömhet; jag wet, hwad wälde Skyldigheten och Dygden hafwa öfwer Eder: döm om häftigheten af min rörelse däraf, at jag, efter denna bekännelsen, wågar förklara Eder densamma. Jag har mig alt för väl bekant, hwad som afhåller Eder ifrån at älska mig: en Förbindelse, ack! en Förbindelse, som Ni ej kan uphäfwa, den oryggeligaste föresats, at aldrig öfwerträda Edra skyldigheter, och kan hända ännu mer, än alla dessa skälen: det ring intryck, som min Person hos Eder kan göra. Ja, jag tror säkert, at om denna segren wore möjelig, skulle det ändå wara en annan, än mig förbehållit, at öfwerwinna Eder kallsinnighet. Men oaktadt alla dessa hinder, så unna mig likwäl det nöjet, at få skrifwa Eder til, det ingen ting kan slita Eder utur mitt hjerta, at jag skal tilbedja Eder, så länge en blodsdroppa i mina ådror är warm, tilbedja Eder utan minsta belöning, utan hopp, ja äfwen utan den trösten, at höra mig berättas, at Ni beklagar mig. Hwar skal Ni finna en tilgifwenhet mera skild ifrån egennytta? Kan jag förtörna Eder därmed, at jag förtjust betraktar Edra Fullkomligheter och Edra Dygder, at jag i enrum säger det? At jag hundrade gånger för mig sjelf uprepar, hwad jag förbjuder mig at någonsin nämna högt: At Ni är det älskwärdaste af alla Fruntimmer, och jag den ömaste Älskare? - - - Hwad för et ord undföll mig nu? Men det må stå, jag wil ej stryka ut det. Ja, jag är den blödigaste, den olyckligaste, men därjämte också den warsammaste af alla Älskare. Om min närwarelse beswärar Eder, så skal jag undwika til och med de ställen, där jag möjeligen skulle kunna träffa Eder. Men hwad säger jag? Skulle Ni missunna mig den glädjen, at se Eder, et bönfalla om en blick af dessa ögon, på hwilka min Själ ouphörligen skal wara fäst? Är det ej nog, at twinga mig til tystnad? Kräfwer Ni något ännu större offer? At ej tala för Eder om min ömhet, och at dö, är alt hwad jag förmår.„
Selicourt.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Johanna Gray,
Eller Religionens Seger öfwer Kärleken,
af H:r Young. Fortsätning.
Grymme och känslolöse Människor! hafwen J så tilhärdat Eder mot alt medlidande för henne? Skolen J ej en gång tröttna, at plåga och sönderbråka hannes arma hjerta med urhof af en oförnuftig ömhet? Swage Själar, som förråden Dygden, och låten öfwerwinna Eder af Olyckan! J, hennes Anhörige, Eder kärlek är lika barbariskt, som hennes fienders hat[1]. Hon blifwer öfwerhölgd af en kär fader och en älskad Gemål, de fatta omkring henne, och med sin tyngd nedtrycka henne til jorden. Ack! huru skal hennes Dygd kunna resa sig up, at återtaga sin saliga och höga fart up åt Himmelen?
Under det hennes bröst således sargas af de hårdaste styng, och hennes, af så mycken kamp och frestelse, uttröttade mod wil liksom swigta, blifwa twänne stora Portar öpnade, genom hwilka hon ser Tre hufwudlösa Kroppar ligga på jorden - - - - Hon känner igen dem, de hade warit ibland hennes bästa Wänner, och de som fägtadt, at bibehålla henne på Thronen - - - -
(Slutet härnäst.)
- ↑ J wiljen wänta til dess hon uplyft sig i högden, at då med Edra Pilar störta henne ned blodig. Således slingrar sig Ormen omkring den stolta Örnen: denna anwänder förgäfwes alt sitt bemödande: den ohyggeliga Ormen flätar sig om, binder dess kropp och wingar med dubbla omslag, knyter med sin giftiga stjert, och med sina dödande tänder sårar den olyckliga Fogeln, just då han är i begrep at flyga.
STOCKHOLM,
Tryckte hos Wennberg och Nordström, *1772