Fruntimmers-Tidningar 1772 No 31
| ← N:o 30 |
|
N:o 32 → |
Fruntimmers-Tidningar.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
N:o 31.
Stockholm, d. 18 Nov. 1772.
Selicourt;
Sedolärande Saga, af Herr d’Arnaud.
Fortsätning.
Hwad känningar detta Brefwets läsning uprörde hos Fru Menneville, kan nästa med tankan icke fattas; hon fick weta, at hennes Wän icke war älskad, at det war hon sjelf, som intagit den Personens hjerta, hwilken hon redan tilbad: ty hennes kärlek stärktes af det motstånd hon honom gjorde; men därföre wille hon ej, at hennes Dygd och ädelmod i minsta måtto skulle stå tilbaka för denna böjelsen; Friherrinnan war henne kär, Selicourt war fattig; med Darmilli kunde han blifwa rik. Hwilken förnöjelse, at upfylla sina skyldigheter, at försaka sig sjelf, för at göra sin Wän och sin Älskare lyckliga, at uplyfta sig öfwer Människligheten! Desse woro i korthet de betraktelser, de stridiga ämnen, som på det haftigaste omwäxlade i Marquisinnans Själ.
Några dagar efter förestående Bref til Fru Menneville, fick Selicourt följande Skrifwelse:
„Ni låter utan twifwel falla i förundran öfwer mitt upförande; jag är sjelf däröfwer häpen: jag döljer ej för mig, at jag brister uti en af de Hufwud-plikter, som åligga mitt Kön; jag är den första, som ser mig sjelf brottslig: men, min Herre, jag kan ej motstå en känsla, som upkommit hos mig, och emot min wilja blifwit mig öfwermägtig. Ni, som så mästerligen kunnat wäcka densamma, wet bäst, af hwad Natur hon är; månne det är wänskap? Men ack! wänskapen är mera lugn. Skona mig för en bekännelse, som jag på det begärligaste wäntar af Eder; min Lycka beror på Edert swar, och Ni skal sjelf föra det til mig. Jag tror mig ej behöfwa säga hwem jag är! jag måtte säkert för Eder hafwa utmärkt mig ibland de Fruntimmer, som söka winna Edert tycke. Jag säger ännu en gång: om min upriktighet bör lastas, så hoppas jag likwäl, at uti Eder hafwa en lindrig domare.„
Jag, ropade Selicourt, räkna Eder til last detta öfwerflöd af godhet! Ack! Gudomeliga Menneville, jag skulle gärna i betalning därföre gifwit mitt lif. Hwad nu! skulle Ni wara brottslig för det Ni ej illa uptager den starkaste, den wördnadsfullaste låga? Ni wore det känslolösaste, det hårdaste af alla Fruntimmer, om Ni ej kunde taga del uti så öma känslor. Jag skyndar mig, för at kasta mig til Edra fötter.
Selicourt springer ock werkeligen til Marquisinnan; man anmäler honom, hon war ensam; han wil kasta sig för hennes fötter. - - Det är då sant, min Fru, at medlidande för mig öfwerwunnit Eder köld! Min Lycka är då i sanning större, än at jag därom kan wara öfwertygad; Ack! hwad! - - Ni skulle fägna mitt rörda sinne med tilsägelse om Eder ömhet! Ack! min Fru, lät mig dö af kärlek och af glädje wid Edra fötter; måtte jag uti sjelfwa Dödsens käftar kunna betyga för Eder, at jag älskar, at jag tilbeder Eder, et jag lefwer för ingen annan, än för Eder allena. Hwart tager Ni så hastigt wägen? Ni wil lämna mig! Kan denna min bekännelse förtörna Eder? Kan det ångra Eder, at Ni gjort mig til den lyckligaste på hela jorden, som innan Edert yttrande war den olyckligaste. Bewärdiga mig med en åsyn af dessa ögon, som göra Eder så förtjusande.
¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Böneskrift
Af det olyckliga Swenska Fruntimret, til
Almänheten; upsatt af Fru D**. Fortsättning.
Äro wi då Jordens Styf-barn? Hwarföre skal Wisdoms-mjölken ryckas undan wåra munnar? Det ser ut, som borde wi twingas, at fylla wår toma själ med lappri, på det wi måtte tjena wåra Herrar til et både dem och oss högst skadeligt begabberi, och slutligen til at med wår fåkunnighet och wåra fel fördärfwa den andra hälfen af Människo-slägtet, äfwen som hela den Stam af Människor, som af oss undfår sina lif.
Wi begära ingalunda, at med lystna ögon titta in i de Lärdas hemligheter; wi lämna gärna dem, som wederbör det beswäret, at fylla sin hjerna med Theoretiska Wetenskaper, och åstunda inga andra insigter, än dem wi med al nit kunna werkställa, och dymedelst göra oss nyttiga til de skyldigheter Naturen oss pålägger, och en Fenelon, uti sina Tankar om unga Fruntimmers Upfostran, nog wäl och omständeligen utwisar.
Wi wänte oss det swaret, at Almänheten kastar inga hinder i wägen för en god wilja: och at hwar och en har frihet upfostra sina Döttrar efter behag; men så wida wi utgöra hälften af Människo-slägtet, och hafwa ofta wist, huru wårt oförstånd och otyglade begär åstadkommit willerwalla så enskilt, som almänt; tyckes billigheten fordra, at almänna Stadgar och Lagar borde tämja den obändiga wanan, och wi uti skickeliga Läro-hus ifrån spädare åren undfå de Wetenskaper, som kunde gagna oss och hela Landet? Wåra ömsinta Förmyndare skola då sjelfwe få upbära Frugten af sina wisa anstalter; ty wi skola ingalunda blifwa af de slags Lärdoms-Fruntimmer, som likt wäderblåsor, med sin sköna färgor, pråla och förswinna; utan wi skola bära dem en rik skörd, af förnuftig Hushåldning, smaklig föda, wäl upfödde och artade Barn, enig och ljuflig sammanlefnad, samt et troget och ädelt bistånd i nöd och lust, och omsider, medelst inbördes upmuntran, göra dem följe uti en säll Ewighet.
På detta sättet utbedja wi oss wård om wår Ära, och medel emot dess förklenande; wi skole sedermera med glädje öfwerlämna wår smak för bjäfs och granlåt til behag-sjuka Sprätthökar, hwilka äfwen sjelfwe omsider torde flatna för sig, när de få se, huru ämnet för deras dårskap förbytes i Dygd och stadga.
Wårt wälfångna Gods står ej heller i mindre fara, Penningar och Ägodelar hafwa wi intet; ty de få, som det äga, finna ingen orsak, at instämma med oss i denna Böneskrift. De föras ännu på Lyckans wingar, deras fel äro skylde, och deras Dygder äga en dubbel glants. Men wår fattiga förmåga består uti de små behagligheter, som den medlidande Naturen förunnat oss, lika som til Talemän för wår lycka. Det är wår enda Lott, hwarföre få wi ej äga den i fred för Röfware? Kan någon denna tiden wara olyckligare, än en wacker Flicka? Ögon, nät och snaror äro stälde för henne på alla sidor, och i sin ungdom må hon billigt liknas wid en uti en Örtegård nyss utsprucken Blomma; hwilken Åskådarena täfla om at få afbryta, endast för, at så mycket snarare få trampa dess förwissnade blad under föttren.
Ack! at Tidehwarfets seder måtte upwäcka dygdiga hjertan, til någon Författnings påtänkande emot denna tjufnaden, som synes mer än wanligt tiltaga.
Wi nödgas fråga: om då Oskulds-dygden intet mera är någon Dygd? Eller om wår uplysta tid funnit henne af så litet wärde, at de fördömt hennes werklighet til billtog, under det, at likwäl hwar och en är beställsam, at pråla med dess namn?
En Påfwe i Rom Sixtus 5:te säges dock i Forntiden hafwa funnit henne så nödwändig til ordningen i Landet, at han inom kort tid försedt henne med en säker förmur, och omsider fått fägna sig af det intryck, hon gjort på alla andra Seder.
Det ser ut, som wåra Swenske Ynglingar borde sysselsättas med Moraliska Studier endast för, at i Manliga åren famntaga skuggan därutaf; ty deras oseder ifrån bättre til sämre hafwa nu et obehindrat lopp, och dageliga förfarenheten wisar, huru deras weklighet i begärelsernas tyglande förer både dem och det swaga godhjertade Könet uti olycka och förakt.
Fåfängt lärer man wänta nyttiga fölgder af det Almännas bullersamma anstalter, så länge odygden med et almänt och belefwat bifall bortgrumlar Sedernas friska ådror. Wi drista oss ej, at anföra det helgade Witsordets torra sanningar, som innan kort tyckes gå i fara före, at mista sitt Burskap i det uplysta Swerige. Men det spå wi, at när nöd och samwete förr eller senare bortrycker begärelsernas falska dock ifrån wåra hurtiga Fruntimmers-Hjeltars ögon, lära de få styggas wid sin egen skapnad.
Oss hedra de med många wackra Titlar, och ibland annat kalla oss för behagsjuka Fjollor; men komma ej ihog, at de just i den delen äro wåra mycket nitiska Läro-mästare; ty wi kunna näppeligen skilja höger ifrån wänster, förr än de hopetals beswära sig med, at upblåsa wår inbillning med egit tycke; och medelst detta tjusande giftet förskämma alla goda böjelser, och oftast göra en wältänkt och ömsint Moders möda til intet.
Det synes, som wi endast woro skapade til gycklan; ty så snart wåra Herrar träda in i Frustugan, afkläda de sig alla de prydliga egenskaper, som tilhöra en odödelig Själ; och wi lämna sjelfwe til Almänhetens granskning, hwad nytta wi kunna hafwa utaf en hop Dårars sällskap. Den, som denna tiden betraktar wåra Samqwäm med alfwarsamma ögon, föreställer sig et Dårhus, och får en billig wämjelse til det Mänskliga eller så kallade Förnuftiga Slägtet. Det förekommer oss nog twetydigt hos det wisare Könet, at de med så mycken nit söka, at beröfwa oss wårt förnuft, och likafullt åstunda förnuftiga Hustrur, och klaga öfwer deras brist i Landet. Hwad skulle man säga om den Bildt-huggaren, som illa til-yxade et Beläte, och sedermera wredgades däröfwer, at det ej sjelf skapade sig bättre.
Wi hafwa redan anfört, huru wi ej wänta oss annat, än åtlöje öfwer wår dristighet; men det bryr oss intet. Wi äro infödde och tro oss äga rättighet, at klaga wår nöd; hälst nu, när wår wälfärd synes wara den endaste, som är glömd af Almänheten. Wår tid har warit fruktsam nog på anstalter, hwarföre förgätes då den nytta, som hälften af Människo-slägtet borde åstadkomma i Riket?
Det sämsta Handtwerk har sina underwisningsgrader, men wi allena pockas, at fullgöra många stycken, utan at däruti få den minsta insigt.
Hwarföre skal Qwinno-Könets Ungdom anwändas til annan underwisning, än den de en gång, wid en Hushåldning komma at nyttja? Är det då så litet bewänt med den Wetenskapen, at det ej kommer så noga, om tid och kostnad i längden däruppå förspillas?
STOCKHOLM,
Tryckte hos Wennberg och Nordström, *1772