Mumle Gåsägg (Bergmans översättning)
| ← Furuhans som fick kungadottern att skratta |
|
Peik → |
MUMLE GÅSÄGG.
Det var en gång fem kärringar, som gingo på en åker och skuro säd. Ingen av dem hade några barn, men alla fem önskade sig ett. Rätt som det var fingo de se ett orimligt stort gåsägg, ja, det var nästan så stort som ett manshuvud.
»Det är mitt, för jag såg det först», sa den ena.
»Jag såg det på samma gång som du», skrek den andra.
»Ta mig rackarn om inte ägget är mitt, för jag såg det först», gormade den tredje. Och alla fem började slåss om ägget så de röko i luven på varandra.
Till sist kommo de överens om att de skulle äga ägget tillsammans alla fem, och de skulle lägga sig att ruva på ägget precis som gåsen gör, så skulle de kanske kunna kläcka ut gässlingen, menade de. Den första låg på ägget i åtta dar och latade sig och mojade sig och gjorde ingen nytta, utan de andra fingo arbeta för henne också. Men efter en vecka blev en av kärringarna ovettig.
»Du kom inte ut ur ägget innan du kunde pipa, du heller», fick hon till svar när hon ojade sig över den ruvandes. lättja. »Men jag tror sannerligen att det är folk i ägget, och inte fä, för jag tycker jag hör att det mumlar något om sill och välling och gröt och mjölk. Nu kan du ruva ett slag så ska jag skaffa mat, så får vi se om du tycker mera om det», sa hon.
När den femte kärringen legat på ägget i åtta dar hon med, så hörde de tydligt att det fanns en barnunge i ägget, som skrek på sill och välling och gröt och mjölk. Hon petade ett hål på ägget, och mycket riktigt kom det en barnunge ur ägget i stället för en gässling, och ful som stryk var han, med stort huvud och liten kropp, och det första han sa när han såg dagens ljus så var det: »Ge mig sill och välling och gröt och mjölk.» Kärringarna döpte honom till Mumle Gåsägg.
Fastän han var så ful så tyckte alla kärringarna om honom genast han kom, men det dröjde inte länge innan ungen hotade att äta dem alla ur huset. När de kokade sig en kastrull full med gröt eller välling, i tro att det skulle räcka till dem alla sex, så åt pojkbytingen upp alltsammans ensam. Då ville de inte längre veta av honom. Den ena sa att hon inte fått äta sig mätt en enda gång sedan ungen kröp ur äggskalet, och när Mumle hörde att alla de andra voro av samma mening, så sa han att det nog var bäst han lämnade dem och gav sig ut på egen hand. Ville de inte veta av honom så inte skulle de inbilla sig att han ville veta av dem, sa han, och så gick han sin väg.
Sent omsider kom han till en bondgård som låg i ett stort stenröse, där frågade han efter tjänst. Bonden behövde en arbetare, och så satte han Mumle till att bära sten ur åkern. Mumle han bar stenar som voro så stora och tunga, att det hade behövts många hästar till att släpa undan dem med, och alla stenar, vare sig de voro små eller stora, stoppade han i sin ficka. Det dröjde inte lång stund innan han plockat åkern ren, och då frågade han vad han nu skulle göra. Bonden sa att han hade ju sagt att Mumle skulle plocka sten ur åkern, och det kunde han ju inte vara färdig med innan han börjat, menade bonden.
Då tömde Mumle ur sina fickor och travade upp stenarna i en väldig hög. Bonden blev fasligt flat när han fick se vad Mumle hunnit med och beslöt att vara hövlig mot en pojke som var så hiskligt stark. Han bjöd in honom i stugan för att äta. Det skulle allt bli gott med lite mat, tyckte Mumle, och så åt han upp allt som var lagat åt husbondfolket och tjänarna och ändå var han inte halvmätt.
Det var en fasligt god arbetare, men det var en farlig en till att äta, tyckte bonden. Ett sånt matvrak kunde äta bonden från gård och grund innan han visste ordet av, sa han. Och så sa han att det inte fanns mera arbete där på gården, utan Mumle skulle gå till kungsgården och söka arbete där, sa han.
Ja, Mumle gick till kungen, och där fanns tillräckligt både med mat och arbete. Han skulle bli drängpojke och hjälpa pigorna att bära vatten och ved och göra andra små sysslor, sa kungen. Han frågade vad han skulle börja med. Jo, han kunde ju börja med att hugga lite ved, sa kungen.
Mumle tog yxan och högg så att stickorna röko om
honom och det dröjde inte lång stund innan han huggit
slutat med det gick han för att fråga vad han nu skulle göra. Jo, svarade pigorna, hörde du inte att kungen sa att du skulle hugga lite ved åt oss. Då sa Mumle förstås, att det inte fanns mera ved att hugga. Pigorna trodde att han skämtade med dem och tittade ut på vedbacken. Men när de fingo se att all veden var upphuggen blevo de ilskna för att Mumle fick rätt, och de sa att han inte skulle få någon mat förrän han varit ute i skogen och fällt lika många träd som han sågat och huggit.
Mumle gick till smeden och bad honom att smida en yxa, som skulle väga femton gånger så tung som en vanlig en. Med den gick han sedan till storskogen och började att gå loss på träden så det brakade. Både jättetallar och hundraåriga ekar fällde han, ja, han tog inte bara vad som fanns på kungens ägor i sin iver, utan han tog träden på grannens mark också. Och som han inte gjorde sig besvär varken att topphugga eller kvista träden, så såg det ut som om en orkan gått fram genom skogen. Sedan lassade han en stor släde full med timmer och spände alla hästarna för släden, men hästarna orkade inte få släden ur fläcken. Mumle gick då för att ta den främsta hästen i huvudet och få honom att gå fram, men Mumle tog så hårt, alt han fick hästens huvud i hand. Då spände han ifrån hästarna och drog själv släden till kungsgården.
När han kom fram stod kungen och fogden i porten och skulle till att läsa lagen för honom därför att han farit så vårdslöst fram i skogen, men när de fingo se att Mumle drog hem halva storskogen i ett lass, så blev kungen både arg och rädd och beslöt att vara hövlig mot den starka pojken.
»En präktig arbetare är du», sa han, »men hur mycket äter du, för nu är du väl hungrig, kan jag tro.»
Mumle svarade att om han skulle bli mätt så skulle det kokas gröt på tolv tunnor gryn, men fick han det, så stod han sig en bra stund, sa han.
Det tog tid att koka så fasligt mycket gröt, och under tiden skulle han bära in lite ved i köket, sa han. Han tog hela vedboden på kälken på en gång, och när han skulle in genom köksdörren, så var den alldeles för trång, förstås. Han råkade knuffa till väggen ett litet slag, och det gick inte bättre än att han höll på att välta hela kungsgården över ända. När maten var färdig skickade de ut honom för att ropa på de andra tjänarna. Han ropade så det skallade i bergen och åsarna runtomkring. Men han tyckte inte att drängarna kommo fort nog, så han blev arg och slog ihjäl tolv stycken på en gång.
»Du slår ihjäl tolv av mina drängar, och du äter för tolv gånger tolv», sa kungen. »Men för hur många arbetar du?»
»Å, det är allt för många gånger tolv gånger tolv», sa Mumle.
När han ätit skulle han upp på logen för att tröska. Som han inte fann några redskap stora nog att tröska med, tog han en gran med grenar och allt, och med den tröskade han halm och säd och hö på en gång. Det gick ju alldeles på tok, för korn och agnar flögo om varandra och dammet stod som ett moln över hela kungsgården.
Strax innan han slutat med tröskningen föll fienden in i landet, och det blev krig. Kungen sa åt honom att han skulle ta folk med sig och gå ut att möta fienden, för han hoppades att Mumle skulle bli ihjälslagen. Men Mumle Gåsägg ville inte ha folk med sig, han ville slåss ensam han. »Desto bättre», tänkte kungen, »då ska jag väl ändå bli av med honom.» Men en präktig klubba ville Mumle ha, sa han.
Smeden smidde en som var så tung som alla våra dar. Den kunde passa till nötknäppare, sa Mumle. Då smidde smeden en klubba som var femton gånger så stor. Den kunde passa att pligga skor med, sa Mumle. Då förklarade smeden att han inte kunde smida en större klubba, för han hade för få drängar. Mumle gick då själv till smedjan och smidde en klubba som var så tung, att hundra drängar inte orkade vända den på städet. Mumle tyckte att den lilla klubban kunde duga i nödfall. Så ville han ha en matsäck med sig, och den gjordes av femton oxhudar och stoppades full med mat, och med klubban på ena axeln och matsäcken på den andra lunkade Mumle i väg ner åt vägen för att möta fienden.
När han hunnit så långt att fienden fick syn på honom, så skickade de ut en spejare för att fråga om Mumle var beredd att börja kriget.
»Vänta ett litet slag till dess att jag fått äta», svarade Mumle och kastade sig ner i backen bredvid matsäcken och började äta.
Men fienden ville inte vänta, utan de började att skjuta så kulorna veno kring matsäcken.
»Jag tror det är flugor i luften», sa Mumle och fortsatte i lugn och ro med att äta och makade matsäcken så att den stod som ett skydd mellan honom och fienden.
Då började fienden att skjuta med kanoner och kulsprutor, men Mumle tog det med ro. Men rätt som det var fick han en bomb i vrångstrupen. »Tvi!» sa han och spottade ut den, men strax efter kom en kanonkula och damp mitt i smörasken och en annan tog matbiten ur hans hand. Då blev Mumle arg och reste sig upp och slog sin klubba i marken så den skalv och så frågade han om det var meningen att ta maten ur mun på honom med de där välsignade blåbären, som de gjorde sig så stor möda att pusta i synen på honom. Han slog klubban i marken ett par gånger så det ruskade i bergen och hela den fientliga krigshären hoppade högt i vädret, och då blev det slut med kriget.
När han kom hem till kungsgården och bad om mera arbete, blev kungen rent knäsvag av förskräckelse, för han hade så säkert trott att han skulle bli av med Mumle. Han visste ingen annan råd än att sända honom till helvetet.
»Du får fara till Gammel-Erik och kräva skatten», sa han.
Och Mumle traskade i väg med klubban och matsäcken på axeln. Det dröjde inte länge innan han kom fram, men Gammel-Erik var ute i tjänstgöring, så det var bara mor hans hemma. Och hon sa att hon aldrig hört talas om någon skatt, så det var allt bäst att Mumle kom igen i morgon.
»Tack så mycket för att komma igen», sa Mumle. »Nej, är jag nu här så stannar jag allt, för skatten ska jag ha och utan den går jag inte», sa han. Men när han ätit upp sin mat i väntan på Gammel-Erik blev tiden lång, och han krävde gumman på skatten igen och sa, att nu måste hon punga ut med den. Men gumman var envis, hon stod lika fast i sitt beslut att inte betala någon skatt som jättefuran stod fast i marken utanför porten till helvetet, sa hon. Furan var så tjock, att det behövdes femton man för att kunna nå runt stammen. Men Mumle flög upp i toppen av trädet och vred stammen så det knakade i grenarna, och sedan frågade han om kärringen inte kommit på bättre tankar vad skatten angick.
Jo, nu vågade hon inte sätta sig på tvärn längre, utan hon lovade att plocka ihop så mycket pengar som han trodde sig om att orka bära i kassen. Han fick pengarna och begav sig på hemväg. Men just som han lämnat helvetet kom Gammel-Erik hem. När han fick höra att Mumle fått kassen full med pengar blev han alldeles rasande och slog först mor sin och satte så efter Mumle med väldiga språng. Han kom snart i kapp honom, ty han skuttade och flög över vägen då Mumle däremot måste traska och gå, tack vare den tunga kassen. Så snart han märkte vem han hade i hälarna började han också att skutta och hoppa och så höll han klubban bakom ryggen för att mota Gammel-Erik att komma allt för nära. Och det gick inte bättre än att de kommo till en stor och djup dal och där hoppade Mumle från bergstopp till bergstopp och när Gammel-Erik skulle hoppa efter så råkade han komma i vägen för klubban, och då fick han sig ett slag så han damp ner i dalen och bröt ena foten — ja, och där blev han liggandes.
»Här har du skatten», sa Mumle till kungen när han kom hem och slängde kassen full med pengar i salen så att hela slottet skakade.
Kungen tackade och lovade att Mumle skulle få en stor belöning och tillåtelse att resa hem, om han det ville. Men det ville inte Mumle, utan han ville ha mera arbete. »Vad ska jag göra nu», frågade han.
När kungen tagit sig en ordentlig funderare så sa han att Mumle skulle fara till bergstrollet och hämta igen svärfarssvärdet, som han gömt i slottet vid sjön, dit ingen vågade gå.
Mumle tog lite mat med sig och begav sig i väg. Han vandrade långt om länge över berg och genom skogar och till sist kom han till några höga fjäll, där det trollet skulle bo som stulit svärfarssvärdet från kungen. Men trollet fanns inte under bar himmel och berget var stängt, så Mumle måste ta sig en funderare på hur han skulle kunna komma dit in. Han gjorde sig god vän med några stenbrytare, som höllo till på en gård i fjället. En sådan hjälp hade stenbrytarna aldrig drömt om att få, ty Mumle bröt sten så det brakade i berget och stycken stora som hus rämnade och föllo ner i dalen. När han blev hungrig och tog fram matsäcken för att få sig lite mat i magen, så var säcken tom till en tredjedel.
»Jag brukar ha god aptit själv», sa Mumle, »men den som varit i min matsäck tycks vara värre än jag, för han har ätit upp benen också», sa han.
Så gick det den första dagen och den andra gick det på samma sätt. Den tredje dagen tog han matsäcken med vad som fanns kvar med sig upp i fjället och la sig att sova bakom säcken.
Rätt som det var kom ett hiskligt troll med sju huvuden ut ur berget och började att knapra och mugga av hans mat.
»Nu är det lagat», sa trollet, »så nu får jag äta.»
»Det ska vi allt bli två om», skrek Mumle och drev till trollet med sin klubba så att huvudena trillade av.
Därpå gick han in i berget, vars port trollet lämnat öppen. Där inne stod en häst och tuggade på gamla trasor och bakom hästen stod en tunna med havre.
»Varför äter du inte ur havretunnan?» frågade Mumle.
»Därför att jag inte kan vända mig om», svarade hästen.
»Så ska jag vända på dig», sa Mumle.
»Slå hellre av mitt huvud», bad hästen.
Det gjorde Mumle och då förvandlades hästen till en vacker man. Han berättade först att trollet förhäxat honom och sedan hjälpte han Mumle att leta efter svärdet. De hittade det på botten av trollets säng, och i sängen låg trollets gamla mor och snarkade så det ekade i berget.
De togo hemvägen över vattnet, och när de hunnit halvvägs kom den gamla trollpackan löpandes ut ur berget. Eftersom hon inte kunde simma så lade hon sig ner och började dricka ur sjön. Hon drack så pass, att man märkte att vattnet sjönk, men havet rådde hon inte med ändå, så hon sprack när hon druckit en stund.
När de kommo i land sände Mumle Gåsägg bud till kungen, att han skulle komma och hämta svärdet. Han skickade fyra hästar, men de orkade inte lyfta svärdet. Då sände han åtta hästar och sedan tolv, men de orkade ändå inte få svärdet ur fläcken. Då lyfte Mumle det på en arm och gick till kungen med det.
Kungen, stackarn, trodde inte sina ögon, då han fick se Mumle livs levande framför sig, men han höll ju god min och tackade för tjänsten och lovade guld och gröna skogar till belöning. Och när Mumle bad om mera arbete sa kungen att han skulle fara till trollslottet, där ingen vågade bo, och där skulle han stanna till dess han byggt en bro över floden, så att folk kunde komma fram den vägen. Om han gjorde det, så skulle han få stor belöning, ja, han skulle få prinsessan till och med, ifall han ville ha henne.
Mumle sa att han säkert skulle kunna bygga den där bron, och kungen var lika säker om att han inte skulle kunna det, för ingen hade kommit levande från den affären, och nu äntligen trodde kungen att han blivit Mumle kvitt.
Pojken tog med sig några passande verktyg och den minsta drängpojken och en ordentlig matsäck, förstås, och så bar de i väg. När han kom fram till floden dansade isflaken på vattenytan och strömmen brusade som i en fors. Men Mumle klev ut i vattnet och tog ett stadigt tag med fötterna i botten och lät isflaken dansa på bäst de ville, och på så sätt lyckades han ta sig över floden. När han torkat sig framför elden och ätit sig mätt ville han sova ett slag. Men som han skulle sluta till ögonen hördes ett fasligt väsen och brakande, det lät som om någon tänkte vända upp och ner på slottet. Dörren flög upp med en smäll och han såg bara ett uppspärrat gap som gick från tröskeln till dörrposten.
»Där har du en smakbit», sa Mumle och kastade yngsta drängpojken i vidundrets gap, »och låt oss sedan stifta närmare bekantskap. Jag tror bestämt att vi sett varandra förr.»
Det var alldeles rätt det, för det var Gammel-Erik som var ute och illfänades, och Mumle och han satte sig ner och spelade ett parti kort tillsammans. Gammel-Erik fikade nog efter att kunna förtjäna igen en del av de pengar som hans mor betalade i skatt, men hur han än bar sig åt, så var det Mumle som vann. Mumle märkte de bästa korten med ett kors bakpå, och när han spelat av Gammel-Erik allt vad han hade i fickorna, började han plocka åt sig av det guld och silver som fanns i slottet.
Rätt som det var slocknade elden så de inte kunde urskilja korten längre.
»Nu får vi hugga ved», sa Mumle och drev yxan i huggkubben. Men hur han krånglade och vred med skaftet så fick han ändå inte kubben spräckt. »Det sägs att du ska vara så stark», sa han till Gammel-Erik. »Visa mig det nu och hugg till här», sa han.
Erik skulle förslås visa sig mallig och satte fingrarna i sprickan för att bända kubben i två delar. Men Mumle var honom för slug. Han drog yxan ur sprickan så att den gick igen och Erik satt i klämman. Därefter lät han yxan dansa på Eriks rygg. Gammel-Erik bad för själ och pina att få komma loss, men det örat hörde inte Mumle på. Han svor på att Erik aldrig skulle komma därifrån om han inte lovade att bygga en bro över floden, som skulle hålla i alla evärdeliga tider och den skulle vara färdig till dess att isen var borta.
»Det var inte småsmulor du ber om», sa Erik.
Men det fanns ingen annan råd, ville han komma loss så måste han lova att bygga bron. Ja, han lovade att göra det, men i gengäld skulle han få den första själ som gick över bron, sa han. Det skulle han få, lovade Mumle. Så släpptes Erik loss och han for hem till sig och Mumle la sig att sova och vaknade inte förrän långt fram på förmiddagen.
När kungen kom till slottet för att se efter om Mumle ännu levde, måste han vada i guldpengar innan han kunde komma fram till sängen där pojken låg och snarkade och sov.
»Gud hjälpe både mig och min dotter», sa han då han såg att Mumle var livslevande. Och han måste erkänna att Mumle gjort sin sak bra, men det kunde ändå inte bli tal om bröllop innan bron var färdig, sa han.
Några dagar senare var bron färdig och Erik stod på pass för att hämta den utlovade själen. Mumle ville att kungen själv skulle komma med ut på bron för att titta på den, men det ville inte kungen. Då grenslade Mumle en häst och slängde den feta lagårdspigan framför sig på sadelknappen och så red han ut på bron så det dånade i plankorna.
»Var är den utlovade själen? Var har du min lön för mödan?» skrek Gammel-Erik.
»Hon sitter inne i den här huggkubben», sa Mumle och pekade på dejan som satt hopkrupen och liknade mest en gammal stubbe. »Vill du ha henne så får du spotta i näven och ta duktiga tag, så kan du spräcka kubben», sa han.
»Nej tack, förr får det vara», sa Erik. »En gång har du fått mig i klämma, men inte ska du få mig i den två gånger», och därmed flög han hem till sin gamla mor, och sedan den dagen har ingen sett till honom.
Men Mumle Gåsägg for hem till kungsgården för att kräva den lön som kungen lovat honom, och fastän kungen inte tyckte det var särdeles roligt, så måste han hålla sitt löfte, och Mumle fick prinsessan och halva kungariket.