Gossen som ville blifva handelsman (Sex norska folksagor och äfventyr)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Titelsida
Sex norska Folksagor och äfventyr
av Peter Christen Asbjørnsen & Jørgen Moe
Översättare: Herman Hörner

Gossen, som ville blifva handelsman
Askepilten och de goda hjelparne  →


[ 1 ]

Gossen som ville blifva handelsman.

Det var en gång en enka, som hade en son, och han hade icke lust till annat än till att blifva handelsman. Men de voro så fattiga, att de icke hade något, som han kunde börja handla med. Det enda, modern egde, var en gris, och den bad och tiggde han om både länge och väl, så att hon till sist måste låta honom få den. Då han hade fått den, skulle han ut och sälja den, så att han kunde få något att begynna att handla med. Han bjöd ut den både till likt och olikt, men det var ingen som ville köpa grisar den tiden. Slutligen kom han till en rik kaxe; men mycket vill ha mer, och denne var af det slaget, som aldrig kan få nog.

“Skall du köpa grisar i dag?“ sade gossen; “både stor gris, god gris och riktigt fet gris ändå,“ sade han. Hvad skulle han ha för den? sade kaxen. —— Den var minst värd ett halft tjog daler, bröder emellan, sade gossen; men som det var så svåra tider och så ondt om pengar, så fick han väl sälja den för fyra daler, —— det var så godt som till skänks. — Nej, det ville kaxen icke; han ville icke gifva en daler en gång; han hade flera grisar än han ville ha, det var icke ondt om den sorten; men om han var så angelägen om att sälja, så kunde han väl ändå tjena honom med att köpa, men det högsta han ville ge för hela grisen var åtta skilling; ville han ta det, så kunde han sätta in den i svinstian till de andra, sade han.

[ 2 ]Gossen tyckte det var harmligt, att han icke skulle få mera för grisen sin, men han tyckte också, att något var bättre än intet, derföre tog han de åtta skillingarna och satte in grisen, så hade han då åtminstone pengar i händerna; men då han kom ut på vägen igen, så kom det honom före, att han blifvit lurad på grisen, och att han icke kunde komma långt med åtta skilling; ju längre han gick och grundade på detta, desto harmsnare blef han, och så tänkte han vid sig sjelf: kunde jag bara göra honom ett ordentligt puts igen, så fick det vara detsamma både med grisen och med skillingarna.

Så gick han åstad och fick sig ett par starka tömmar och en tjurpes och tog på sig en vid kappa och satte på sig ett bockskägg, och sedan gick han tillbaka till gnidaren och sade att han kom ifrån utlandet; der hade han lärt till timmermästare;— — han visste, må veta, att mannen tänkte bygga.

Ja, han ville gerna taga honom till mästare för byggningen sin, sade han, ty der i bygden hade de ingenting annat än simpla, hemlärda timmermän. Då de voro borta och sågo på timret, var det den präktigaste kärnfuru, någon kunde önska sig i en husvägg, och gossen sade också att det var rart timmer, det kunde ingen påstå annat; men utomlands hade de nu fått en ny metod som var mycket bättre än den gamla; de höggo icke långtimmerstockar och lade in i väggen, utan de sågade dem i småstubbar, som de soltorkade och lödde ihop igen, och det blef både starkare och vackrare än en gammalmodig timmerbygnad. Så är nu bruket på alla ställen i utlandet, sade gossen.

“Det fick så vara då,“ mente girigbuken, och så samlade han ihop alla timmermän och timmerhuggare, som funnos i bygden, för att såga timret i småstubbar.

[ 3 ]“Men så behöfs det några stora träd, riktigt af de största mastfuror, bindestockar; kanske det icke fins så stora träd i skogen din?“ sade gossen.

“Ja, finnas de icke i min skog, så lär det väl vara ondt om slika träd,“ sade mannen, och så vandrade de till skogs begge två. — Ett stycke fram på fältet kommo de till ett stort träd.

“Skulle tro, att detta är stort nog,“ sade mannen.

“Nej, det är icke stort nog; har du icke större trän, så komma vi ingen väg med byggningen efter den nya metoden,“ sade gossen.

“Ja, jag har dem nog större, skall du se,“ sade mannen; “men då måste vi gå längre bort.“

Så gingo de långt bort öfver åsen, och så kommo de till ett stort träd, ett af de största mastträden i skogen.

“Tror du detta är stort nog?“ sade mannen.

“Det tror jag nästan,“ sade gossen; “vi skola famna den, så få vi se; gack du på den andra sidan om furan, så står jag här; äro vi då icke goda att nå tillsammans med händerna, så är trädet stort nog; men töj på dig bra, töj på dig bra, det säger jag dig,“ sade gossen och tog fram tömmen sin. Mannen gjorde som gossen sade.

“Ja, vi nå allt hvarandra,“ sade gossen; “bi litet, skall jag töja dig bättre,“ sade han och satte rännsnara om handlofvarna på honom och drog till och band honom säkert fast vid furustammen, och så fram med tjurpesen och till att dänga mannen så mycket han orkade. “Här är gossen du köpte grisen af, och här är gossen du köpte grisen af!“ skrek han och höll icke upp förr än han tyckte att han hade fått nog, och han sjelf hade fått rätt för grisen sin; då lossade han banden och lät honom ligga.

Då mannen icke kom hem, gingo de skallgång efter honom från bygden, och letade igenom hela trakten, och [ 4 ]slutligen funno de honom under mastfuran, men då var han mera död än lefvande. Då de väl hade fått honom till gårds, kom gossen och hade klädt ut sig till doktor och sade, att han kom från utlandet och visste råd för allt slags oråd. Då mannen hörde det, ville han ha honom att doktorera sig, och gossen mente, att det skulle inte stå länge på, men han måste ha honom i ett rum för sig sjelf, och der måste han vara ensam med honom. “Hörer I att han skriker,“ sade gossen, “så skall I inte bry er om det; för ju mera han skriker, dess förr blir han frisk.“

“Först skall jag åderlåta dig,“ sade han; och så lade han mannen hufvudstupa på långbänken och band honom väl fast med tömmarna, så kom tjurpesen fram, och till att dänga honom igen allt hvad han orkade; mannen jämrade sig och skrek, ty ryggen var sårig, och det sved i bara köttet, och gossen dängde på, så det icke var någon måtta på det. “Här är gossen som du köpte grisen af, och här är gossen som du köpte grisen af!“ sade han. Mannen lät som om han hade haft knifven i sig, men det var ingen som brydde sig derom, ty dess värre han skrek, dess förr blef han frisk, tänkte de. Då gossen hade gjort ifrån sig doktoreringen, reste han från gården det fortaste han kunde, men de reste efter och satte honom i arrest, och så blef han dömd till att hängas.

Och girigbuken var så vred på honom ändå, att han icke ville att han skulle hängas, förrän han blef så frisk, att han kunde göra det sjelf.

Medan gossen satt der och väntade på att han skulle bli hängd, var en af gnidarens torpare ute och stal ifrån honom en natt, och det såg gossen. Det kan bli en god tjufvabot, tänkte han, och det vore väl underligt, om jag inte skulle få spela dig ett litet spratt, innan de hänga mig, tänkte han för sig sjelf.

[ 5 ]Om någon tid, då mannen var så pass bra, att han trodde sig kunna orka med att hänga honom, lät han dem resa upp en galge nere vid qvarnvägen, så att han kunde få se kroppen hänga der, hvar gång han gick till qvarnen. Då de voro komne ett stycke på vägen, sade gossen:

“Du nekar mig väl inte att tala i enrum med den torparen din, som är på qvarnen och mal? Jag har en gång spelat honom ett spratt, och det vill jag bekänna och bedja honom förlåta mig, innan jag dör.“

“Ja, det skulle han då få lof till.

“Gud hjelpe dig,“ sade han till torparen, “nu kommer husbonden din och tänker hänga dig, derföre att du stulit i kåltäppan hans.“

Då torparen fick höra detta, blef han så illa vid sig, att han icke visste sig någon råd, och frågade gossen hvad han skulle göra. “Kom och byt kläder med mig och göm dig bakom dörren, så vet han icke annat än att det är jag,“ sade gossen, “och tar han då någon, så blir det icke dig, utan mig,“ sade han.

Det drog om innan de hunnit byta kläder och taga på sig igen, så att mannen började bli rädd, att gossen kanske hade rymt. Han skyndade fram till qvarnhusdörren.

“Hvar är han?“ sade han till gossen, som stod der så hvit som en mjölnare.

“Han var här nyss, —— jag tyckte han gömde sig bakom dörren,“ sade gossen. “Ja, jag skall lära dig att gömma dig undan, jag, din skälm,“ sade han och tog torparen i fullt vredesmod och drog bort till galgen med honom, och der hängde han upp honom tvärt, och han visste icke annat än att det var gossen som han hängde.

[ 6 ]Då det väl var gjordt, skulle han in i qvarnen och tala med torparen sin, som var der med mäld.

Gossen hade lyft upp öfre qvarnstenen och höll på att famla under den med händerna.

“Kom hit, skall du få känna så besynnerlig den här qvarnstenen är,“ sade gossen.

Mannen gick dit bort och kände efter med ena handen.

“Nej, du kan inte känna det, med mindre du tager under den och känner efter med bägge händerna,“ sade gossen.

“Ja, han gjorde så, men med detsamma ryckte gossen undan häfstången och släpte qvarnstenen på honom, så att han satt fastklämd mellan begge stenarna, och så fram med tjurpesen och till att dänga på honom det mesta han orkade igen.

“Se här har du gossen som du köpte grisen af,“ sade han.

Då han hade dängt honom så mycket han ville och förmådde, reste han hem till sin mor,“ och om en stund, då han tyckte att mannen borde ha kommit sig igen, sade han till henne:

“Ja, nu kommer han väl snart, mannen som jag sålde grisen till; nu vet jag ingen råd att berga mig för honom längre; jag får gräfva ett hål i södra haghörnet, och der får jag ligga om dagen, och så får du säga till honom som jag säger före dig,“ sade gossen och präglade i henne hvad hon skulle säga och göra.

Han gräfde ett sådant hål, som han hade sagt, och tog med sig en stor, lång slagtarknif och lade sig i gropen, och mor hans lade öfver honom barr och qvistar och mossa, så att han var väl öfverskyld. Der låg han om dagen.

Om en stund kom mannen resande och frågade efter gossen.

[ 7 ]“Ja, det blef knäfveln till karl af honom, fastän han icke fick mer än en gris af mig,“ sade käringen; “han blef både doktor och timmermästare, och så blef han hängd och stod upp igen ifrån de döda, och ändå hör jag aldrig annat än ledsamheter om honom; här om dagen kom han hemflygande, och då gjorde han mig den största glädje, jag någonsin har haft af honom, han lade sig ned och dog,“ sade käringen. “Jag brydde mig inte så mycket om honom, att jag ville kosta prest och kristen jord på honom, utan jag gräfde ner honom här borta i södra haghörnet och vräkte öfver honom litet qvistar och barr,“ sade hon.

“Ser du, skulle han inte dra mig vid näsan och slippa undan ändå,“ sade mannen; “men om jag inte fick hämnas på honom i lefvande lifvet, så skall jag åtminstone göra mitt värsta på hans graf.“

Han vandrade bort till grafven i södra haghörnet och skulle sätta sig; men i detsamma stack gossen knifven i honom ända in till skaftet och skrek:

“Här är gossen du köpte grisen af! här är gossen du köpte grisen af!“

Mannen i väg med knifven i kroppen och blef så rädd och förskrämd, att han sedan dess hvarken varit hörd eller spord.