Askepilten och de goda hjelparne
| ← Gossen, som ville blifva handelsman |
|
Kolbrännaren → |
Askepilten och de goda hjelparne.
Det var en gång en kung, och den kungen hade hört talas om ett skepp, som gick lika fort till lands och till sjös; nu ville äfven han ha ett sådant, och åt den, som kunde bygga det, utlofvade han kungadottern och halfva konungariket, och det lyste han upp i kyrkan uti alla kyrkesocknarne öfver hela landet. Det var många som försökte, må veta, ty halfva riket kunde vara godt att ha, tyckte de väl, och kungadottern kunde vara bra att ha på köpet, men illa gick det med de flesta.
Så voro der tre bröder borta i en skogsbygd, den äldste hette Per, den andre hette Pål, och den yngste hette Esben Askepilt, derföre att han alltid satt och grof och rörde i askan. Men den söndagen, då det lystes på om skeppet, som kungen ville ha, var det liksom af en händelse, att han var med i kyrkan han också. Då han kom hem och berättade det, bad den äldste brodern Per mor sin om matsäck, ty nu ville han åstad och fresta på, om han icke kunde bygga skeppet och vinna kungadottern och halfva riket. Då han hade fått matsäckspåsen, drog han bort ifrån gården. På vägen mötte han en gammal man, som var så krokryggig och gudsnådlig.
“Hvart skall du hän?“ sade mannen. “Jag skall bort i skogen och göra tråg åt far min, han tycker inte om att äta i lag med oss,“ sade Per. “Tråg skall det bli,“ sade mannen. — “Hvad har du i påsen din?“ sade mannen. “Gödsel,“ sade Per. “Gödsel skall det bli,“ sade mannen. Så drog Per upp i ekeskogen och högg och timrade allt hvad han orkade; men allt hvad han högg, och allt hvad han timrade, så blef det icke annat än tråg och tråg. Då det led till middag, skulle han ha litet till lifs och tog fram matsäcken sin. Men der fanns icke en matsmula i påsen. Då han icke hade något att lefva af och det ej ville gå bättre med timrandet, blef han uppledsen vid arbetet, tog yxan och påsen på nacken och drog hem till mor sin igen.
Så ville Pål åstad och fresta på, om icke han hade tur med att bygga skeppet och vinna kungadottern och halfva kungariket. Han bad mor sin om matsäck, och då han hade fått den, tog han påsen på nacken och drog sina färde bort öfver fälten. På vägen mötte han en gammal man, som var så krokryggig och gudsnådlig. — “Hvart skall du hän?“ sade mannen, “Åh, jag skall bort i skogen och göra griseho åt lillgrisen vår,“ sade Pål. “Griseho skall det bli,“ sade mannen. — “Hvad har du i påsen din?“ frågade mannen. “Gödsel,“ sade Pål. “Gödsel skall det bli,“ sade mannen. Så drog Pål bort i skogen, der han högg och timrade allt hvad han orkade, men hur han högg, och hur han sträfvade, eå blef det ingenting annat än grisehoar. Han gaf sig icke ändå, han höll ut till långt på eftermiddagen, innan han tänkte på att få sig litet mat; då blef han med ens så hungrig, att han måste söka fram matsäcken, men då han tog upp den, fans der icke en enda matbit i påsen. Pål blef så förargad, att han vände ut och in på påsen och slängde den mot en stubbe, tog yxan och gick kortaste vägen ur skogen direkte hem.
Då Pål hade kommit hem, ville Askepilten åstad och bad modern om matsäck. “Kanske kunde jag vara karl till att bygga skeppet och vinna kungadottern och riket,“ sade han.
“Ja, det är just troligt,“ sade modern, “du ser nog ut att kunna vinna kungsdottern och riket du, må veta, du som ingenting annat gör än rifver och rör i askan! Nej, du far inte någon matsäck,“ sade käringen. Askepilten gaf sig icke för det, han bad så länge, att han fick till sist. Matsäck fick han icke, — var det likt det? — men han lurade med sig ett par hafrekakor och en dufven ölsqvätt och gaf sig å väg.
Då han hade gått en stund, mötte han samme gubbe, som var så krokryggig och usel och gudsnådlig.
“Hvart skall du hän?“ sade mannen. “Åh , jag skulle till skogs och bygga skepp, som går lika bra till lands och till sjös,“ sade Askepilten, “ty kungen har låtit lysa på, att den, som kan bygga ett sådant skepp, skall få kungsdottern och halfva riket,“ sade han. — Hvad har du i påsen din?“ sade mannen. “Det är inte stort att tala om, det skulle vara matsäck, förstås,“ svarade Askepilten. “Ger du mig litet af matsäcken din, så skall jag hjelpa dig,“ sade mannen. “Gerna det,“ sade Askepilten, “men det är ingenting annat än två hafrekakor och en dufven ölsqvätt.“ Det var detsamma hvad det var; bara han fick det, skulle han nog hjelpa honom, sade mannen.
Då de kommo upp till Gamle-eken i skogen, sade mannen till gossen: “Nu skall du hugga ut en flisa, och den skall du sätta in igen, som den har suttit, och när du det har gjort, kan du lägga dig att sofva.“ Ja, Askepilten gjorde som han sade, han lade sig till att sofva, och i sömnen tyckte han, att han hörde det huggas och hamras och timras och sågas och snickras, men vaken kunde han icke bli förrän mannen väckte honom; då stod skeppet fullfärdigt vid sidan af eken. “Nu skall du stiga upp i det, och alla du möter skall du taga med dig,“ sade han. — Ja, Esben Askepilt tackade för skeppet seglade af och sade, att det skulle han göra.
Då han hade seglat ett stycke, kom han till en stor, lång, mager trasvarg, som låg bort vid ett berg och åt gråsten. “Hvad är du för en karl, som ligger här och äter gråsten?“ sade Askepilten. Jo, han var så kötthungrig, att han aldrig mera kunde få sin mättnad, derför var han tvungen att äta gråsten, sade han, och så bad han, om han kunde få lof att följa med på skeppet. “Ja, vill du vara med så stig på,“ sade Askepilten. Ja, det ville han, och så tog han med sig några stora stenar till matsäck.
Då de hade seglat ett stycke till, träffade de på en, som låg i en solbacke och sög på en tapp. “Hvad är du för en?“ sade Esben Askepilt, “och hvad skall det tjena till att du ligger och suger på tunntappen?“ “Åh, när en inte har tunnan, får en hålla till godo med tappen,“ sade han: “jag är alltid så öltörstig, att jag aldrig kan dricka mig mätt på öl och vin,“ sade han, och så bad han, om han fick lof att vara med på skeppet. “Vill du vara med, så stig på,“ sade Askepilten. Ja, det ville han, han steg på och tog med sig tappen för törstens skull.
Då de hade seglat ett stycke till, träffade de på en, som låg med ena örat ned mot marken och lyssnade. “Hvad är du för en, och hvad skall det tjena till, att du ligger och lyssnar på marken?“ sade Esben Askepilt.
“Jag lyssnar på gräset, ty jag har sådan hörsel, att jag hör det gro,“ sade han, och så bad han, om han fick lof att vara med på skeppet. Det blef icke nej på det. “Vill du vara med, så stig uti,“ sade Askepilten. Ja, det ville han, och han steg uti han också.
Då de hade seglat ett stycke till, kommo de till en, som stod och sigtade och sigtade. “Hvad är du för en, och hvad tjenar det till att du står och sigtar så der?“ sade Askepilten. “Jag ser så skarpt,“ sade han, “så jag kan skjuta rakt fram till verldens ände,“ och så bad han, om han fick lof att vara med på skeppet. “Vill du vara med, så stig på,“ sade Askepilten. Ja, det ville han, och han steg på.
Då de hade seglat ett stycke igen, kommo de till en, som for och hoppade på ett ben, och det andra hade han sju skeppundsvigter på. “Hvad är du för en? sade Askepilten, “och hvad skall det tjena till att du far och hoppar på ett ben och har sju skeppundsvigter på det andra?“ — “Jag har så lätt för att gå till väders,“ sade han; “ginge jag på begge benen, så kom jag till verldens ände på mindre än fem minuter,“ och så bad han, om han fick lof att vara med på skeppet. “Vill du vara med, så stig på,“ sade Askepilten. Ja, det ville han, och han steg upp i skeppet till Askepilten och kamraterna hans.
Då de återigen hade seglat ett stycke, träffade de på ön, som stod och höll sig för truten. “Hvad är du för en?“ sade Askepilten, “och hvad skall det tjena till att du står så der och håller dig för truten?“ sade han. “Åh, jag har sju somrar och femton vintrar i mig,“ svarade han, “så jag må väl stå här och hålla mig för truten; ty sluppe de ut allasammans, så gjorde de kål på hela verlden med detsamma,“ sade han, och så bad han, om han fick lof att vara med.
“Om du vill vara med, så stig på,“ sade Askepilten. Ja, han ville vara med, och så steg han upp i skeppet till de andra.
Då de hade seglat en god stund vidare, kommo de till kungsgården. Askepilten steg dristeliga på rakt in till kungen och sade, att nu stod skeppet färdigt der ute på backen, och nu ville han ha kungadottern, som kungen hade utlofvat.
Kungen var just inte så angelägen om den saken, ty Askepilten såg allt annat än ståtlig ut, han var både svart och sotig, och ville ogerna gifva dottern sin åt en dylik trasvarg; derföre sade han, att han fick vänta litet; han kunde inte få kungadottern förrän han hade tömt en köttbod, kungen hade, med tre hundra tunnor kött uti; “det är detsamma; kan du göra det till i morgon vid den här tiden, så skall du få henne,“ sade kungen.
“Jag får fresta,“ sade Askepilten; “men jag får väl lof att taga med en af kamraterna mina:“
Ja, det kunde han få lof till, om han ock ville taga dem alla sex, sade kungen, ty han trodde det var rent omöjligt, om han än hade sexhundra. Askepilten tog bara med sig honom, som åt gråsten och alltid var så kötthungrig, och då de kommo och öppnade boden, hade han ätit upp alltsammans, så der fanns icke qvar mera än sex små fårbogar, — det blef bara en till hvardera af de andra kamraterna. Så gick Askepilten in till kungen och sade, att nu var boden tom, och nu fick han väl kungadottern.
Kungen gick ut i boden, och tom var “den, det var säkert det; men Askepilten var både svart och sotig, och kungen tyckte det vara allt för illa, om sådan en trasvarg skulle få dottern hans. Derföre sade han, att han hade en källare full med öl och gammalt vin, trehundra tunnor af hvardera slaget, som han ville ha urdruckna först. “Och det är detsamma, är du karl till att dricka ur dem till i morgon vid detta laget, så ska du få henne,“ sade kungen.
“Jag får fresta,“ sade Askepilten; “men jag får väl ta med mig en af kamraterna mina?“ sade han.
“Ja, gerna det,“ sade kungen, — han mente sig ha så mycket öl och vin, att de skulle bli välplägade alla sju.
Askepilten tog med sig honom, som sög på tappen och alltid var så öltörstig, och så låste kungen in dem nere i källarn, Der drack han tunna efter tunna, så länge det fans någon qvar, men i den sista sparde han en tår, så att det kunde vara vid pass ett par flaskor till mans åt hvar och en af kamraterna. På morgonen öppnade de källaren, och med detsamma begaf sig Askepilten in till kungen och sade, att nu hade han gjort slut på ölet och vinet, och nu fick han väl dottern hans, som han hade lofvat.
“Ja, först får jag gå ned i källarn och se efter,“ sade kungen, — ty han trodde det icke; men då han kom ned i källaren, fans der ingenting annat än tomma tunnor.
Men Askepilten var både svart och sotig, och kungen tyckte det var olustigt att få en sådan till måg. Derföre sade han: det var detsamma, kunde han skaffa vatten från verldens ände inom tio minuter till prinsessans thévatten, så skulle han få både henne och halfva riket, ty det var nu rent omöjligt, trodde han.
“Jag får fresta,“ sade Askepilten. Så tog han fatt på honom, som linkade på ett ben med sju skeppundsvigter på det andra, och sade, att han fick spänna af vigterna och bruka begge benen sina så fort han kunde; ty han skulle ha vatten från verldens ände till kungadotterns thévatten om tio minuter.
Han tog af sig vigterna, fick sig ett ämbar, lade i väg, och borta var han med detsamma. Men det drog om både länge och väl, och han kom icke tillbaka; slutligen fattades det bara tre minuter, tills tiden var ute, och kungen var så hjertans belåten, som om han fått en häst till skänks. Men nu ropade Askepilten på honom, som hörde gräset gro, och sade, att han fick lyssna efter, hvar han tagit vägen.
“Han har somnat vid brunnen,“ sade han; “jag kan höra hur han snarkar, och trollen luska honom,“ sade han. Da ropade Askepilten på honom, som sköt rakt till verldens ände, och bad honom sätta en kula i trollet. Ja, det gjorde han, han sköt det midt i ögat; det gaf till ett vrålande, så han vaknade på ögonblicket, han som skulle hemta thévattensvattnet, och då han kom till kungsgården, var det ännu en minut qvar af de tio.
Askepilten gick in till kungen och sade, att nu var vattnet här, och nu fick han väl kungadottern utan vidare krus. Men kungen tyckte, han var svart och sotig nu som förr, och hade ingen lust att få honom till måg. Derföre sade kungen, att han hade trehundra famnar ved, som han skulle torka korn med på badstugan, “och det är detsamma, är du karl till att sitta derinne och bränna upp veden, så skall du få henne utan vidare krus,“ sade han. “Jag får fresta,“ sade Askepilten; “men jag får väl lof att taga med mig en af kamraterna mina?“ — “Ja, om det så vore alla sex,“ sade kungen, ty han tänkte, att det nog skulle bli tillräckligt hett åt dem allihop.
Askepilten tog med sig den, som hade de femton vintrarne och de sju somrarna uti sig, och begaf sin in i badstu’n om qvällen; men kungen hade lagt på dugtigt med bränsle, och der brann ett bål, som de gerna hade kunnat stöpa kakelugnar vid. Ut igen kunde de icke komma, ty de voro knapt inkomna, förrän kungen sköt rigeln för och hängde på ett par hänglås till. Nu sade Askepilten: “Du får släppa ut en sex sju vintrar, så det blir lagom sommarvarmt.“ Då blef det så att de kunde hålla ut der, men då det led fram på natten, blef det väl svalt. Då sade Askepilten, att han fick ljumma upp det med ett par somrar, och sedan sofvo de till långt fram på dagen. Men då de hörde kungen komma stöfvande utanför, sade Askepilten: “Nu får du släppa ut ett par vintrar till, men laga så, att den sista går rakt i ansigtet på honom.“ Ja, han gjorde så, och då kungen öppnade badstudörren och trodde, att de lågo der förbrända, sutto de och fröso, så tänderna skallrade i dem, och han med de femton vintrarna släppte den sista mitt i planeten på kungen, så att der slog upp en stor frostblemma.
“Får jag kungadottern nu“ sade Askepilten.
“Ja, tag henne och slit henne med helsan, och tag riket på köpet,“ sade kungen. Nu tordes han icke säga nej längre. Så höllo de bröllop och festade och domderade och sköto trollkäringsskott. Emellanåt foro de och letade efter förladdningar, så togo de mig till en och gåfvo mig gröt på en flaska och mjölk i en korf, och sköto de mig raka vägen hit, för att jag skulle förtälja huruledes det gått till.