Gossen som ville fria till Mor i Hålets dotter
| ← Isbjörnen Kung Valemon |
|
Jungfru Maria som gudmor → |
GOSSEN SOM VILLE FRIA TILL MOR I HÅLETS DOTTER.
Det var en gång en gumma, som hade en son som var så lat och liknöjd, att han aldrig ville göra någon nytta. Men sjunga och dansa det gjorde han hela dagen och halva natten med. För varje år som gick blev gumman allt fattigare, pojken växte och han ville ha mat i långa banor och ju större han blev desto mera kläder nötte han, för de höllo inte länge så som han dansade och flög både i skog och mark.
Till sist tappade gumman tålamodet och sa att sonen måste ut och söka sig arbete ifall de inte skulle få svälta ihjäl båda två. Men det hade pojken inte lust med, utan han sa att han i stället skulle fria till mor i Hålets dotter, för kunde han få henne så skulle han aldrig behöva lida någon nöd utan få dansa och sjunga i alla sina dagar, utan tanke på att behöva arbeta.
När gumman hörde det så tyckte hon också att det inte skulle vara så tokigt. Han kunde ju alltid försöka sin lycka, och så klädde hon på honom det snyggaste han hade för att han skulle ta sig så bra ut som möjligt när han kom till mor i Hålet. Och så gick pojken.
När han kom ut lyste solen så varmt och vackert, men det hade regnat om natten så det var vått på marken och alla sorkhålen stodo fulla med vatten. Pojken tog genaste vägen till mor i Hålet, han gastade och sjöng som han alltid brukade göra, men rätt som han hoppade och skuttade kom han till en myr, och där skulle han hoppa från tuva till tuva, men då gick det inte bättre än att det sa plums, just som han satte foten på en torva, och så bar det ner genom jorden med honom. Han stannade inte förrän han kommit i ett otäckt, smutsigt och mörkt hål. Först kunde han inte se någonting, men så småningom upptäckte han en råtta som gick omkring och svängde på svansen och som bar en nyckelknippa där bak.
»Är det du, min käre pojke», sa råttan. »Tack ska du ha för att du kommer och hälsar på mig. Jag har väntat dig både länge och väl. Du kommer naturligtvis för att fria till mig och du är väl förälskad så det fräser om dig, kan man veta. Men du får lugna dig en stund till, för jag ska ha finfint bröllop, jag, och det tar tid att ordna, men du kan vara viss om att jag ska skynda mig.»
När hon det sagt tog hon fram några gamla äggskal med matrester i, sånt där som råttorna bruka äta, och det satte hon framför pojken och sa:
»Kom ska du få sitta här bredvid mig och äta, du är väl både hungrig och trött, förstås.»
Men pojken ville ju alls inte ha sån där mat, han önskade att han vore långt därifrån och uppe på jorden igen, men det sa han inte.
»Kanske du vill gå hem nu», sa råttan. »Du längtar förstås efter vårt bröllop och jag ska skynda mig så mycket jag kan med tillredelserna. Du får ta den här lintråden med dig, och när du kommer upp ska du inte se dig om utan bara gå raka vägen hem, och under vägen ska du inte säga något annat än: Kort fram och långt bak», och så gav hon honom lintråden att hålla i handen.
»Gudskelov», sa pojken när han kom upp, »dit ska jag väl aldrig komma mera.»
Tråden höll han i alla fall i handen och han sjöng och gastade som vanligt och fastän han inte längre tänkte på råttan i hålet så sjöng han: Kort fram och långt bak, kort fram och långt bak, för det hade redan blivit en vana.
Men när han kom till stugan och råkade vända sig om fick han se något som kom honom att gnugga sig i ögonen. Bakom honom på marken låg många, många hundra alnar bländande vit linneväv, så fin att inte den skickligaste väverska skulle ha kunnat få den finare.
»Mor, mor, kom ut, kom ut», skrek han.
Gumman kom sättandes och frågade vad som stod på. När hon såg väven som låg på marken så långt hon kunde se, och längre ändå, trodde hon inte sina ögon, utan pojken måste berätta hur det förhöll sig. Men när hon hört hela historien och känt den fina väven mellan sina fingrar blev hon så glad att hon började dansa och sjunga, hon med.
Sedan klippte hon sönder väven och sydde skjortor till både pojken och sig själv och vad som inte gick åt sålde hon i stan och fick mycket pengar för. Och så levde de gott på vad de förtjänat under en tid. Men när pengarna togo slut fanns det inte mera mat i huset, och då sa gumman åt sonen att han måste ut och söka sig arbete, för annars skulle de få svälta ihjäl båda två.
Men sonen tyckte det var bättre att gå till mor i Hålet och fria till hennes dotter, och gumman tyckte att eftersom han nu hade så snygga kläder så kunde han gärna försöka sin lycka. Pojken tog fram sina bästa skor och borstade dem så de blevo så blanka att han kunde spegla sig i dem, och så gick han. Vädret var detsamma som förra gången, solen sken men det var blött på marken, och fastän han gick en annan väg än förra gången så kom han ändå till myren, och när han skulle hoppa från tuva till tuva för att inte smutsa ner sina skor, så plumsade han rätt som det var i kärret och sjönk med faslig fart ner genom jorden. Där nere gick råttan med nyckelknippan och svansade sig och tog hjärtligt emot honom.
»Är du här nu igen, lille gossen min», pep hon. »Det var rart av dig att komma igen så snart. Men du får ge dig till tåls en stund ännu, för min utstyrsel är inte riktigt färdig. Nästa gång du kommer tillbaka så skall allt vara klart.»
Och så gav hon honom att äta och när han skulle gå så fick han en ullgarnsända att hålla i hand och han skulle göra som förra gången och säga detsamma som då, sa hon.
»Gud vare lov att jag kom därifrån», sa pojken när han stod där uppe igen. »Dit ska jag då akta mig att komma mera», och så hoppade han och sjöng som vanligt. Råttan tänkte han inte på längre, men han sjöng av gammal vana: Kort fram och långt bak, kort fram och långt bak, och det höll han i med hela vägen hem.
När han stod på trappan utanför stugan kom han att vända sig om. Där låg det finaste kläde på marken, minst en fjärdingsväg långt, och tyget var så fint att ingen byfogde var klädd i finare kläder. Pojken till att gasta på mor sin, förstås. Gumman slog ihop händerna och höll på att få dåndimpen av glädje när hon fick se det fina tyget, och pojken måste återigen berätta hela historien från början till slut.
Det blev välstånd i stugan kan man veta. Pojken fick fina nya kläder och gumman sålde tyget i stan, lite i sänder, och fick mycket pengar för det. Hon reparerade upp sin stuga och fiffade upp sin person så hon blev så schangtil, så hon rakt såg ut som en fin fru. De levde gott minsann, men till slut tog också de pengarna slut, och så en vacker dag fanns det ingen mat mera i huset. Då började hon på nytt tala om att sonen skulle ut och söka arbete, men han ville hellre gå och fria till mor i Hålets dotter. Och nu var pojken så fin och så vacker att gumman sa det vore både synd och skam om han skulle få korgen. Och så gick pojken.
Den gången gick han inte den kortaste vägen, nej, han gjorde en stor krok för att slippa myren, ty han ville inte ner till råttan mera. Han var så innerligt led på hennes svansande och pipande och allt tal om bröllop. Vädret var detsamma som förra gången och pojken hoppade och sprang, men hur han bar sig åt så kom han ändå till myren och ner genom hålet och hamnade hos råttan.
»God dag, min älskade vän», pep råttan. »Jag ser att du inte kan vara borta från mig lång stund, och det gläder mig förstås. Och nu är allting färdigt för bröllopet och nu kunna vi fara till kyrkan tvärt på fläcken.»
»Det ska vi allt bli två om», tänkte pojken, men sa ingenting.
Så pep råttan och det kom småråttor och möss förandes från alla håll, och sex stora råttor kommo släpandes på en stekpanna och i den skulle bruden fara till kyrkan. Två möss togo plats bakpå som betjänter och två satte sig upp framtill och körde. Bruden tog plats i pannan och nyckelknippan som var fastknuten i svansen hängde i marken.
Då sa råttan till pojken:
»Vägen är lite smal här så du får allt traska och gå bredvid vagnen så länge, men bara det blir bredare väg så ska du få sitta bredvid mig», sa hon.
»Schangtilt ska det vara», tänkte pojken, men sa ingenting. »Jag vånne jag väl vore där uppe så skulle jag springa från hela byket», tänkte han vidare.
Men han följde med så gott han kunde. Ibland måste han krypa på knäna och ibland måste han böja ryggen för det var lågt i tak. Men när vägen blev bredare gick han före för att se ut den plats där han kunde lista sig från sina följeslagare och springa sin väg. Rätt som han gick där hörde han en klar och vacker röst bakom sig som sa:
»Nu är vägen bred och bra, kom och sitt hos mig, vännen min.»
Pojken snurrade runt och hade så när tappat både ögon och öron. Där stod en den finaste vagn förspänd med sex vita hästar och i vagnen satt en flicka så vacker som solen och runtomkring henne gingo andra flickor som voro så vackra som stjärnor. Det var en prinsessa och hennes leksystrar som alla varit förhäxade, men som han nu räddat genom att komma ner till dem och göra som de sagt utan att säga emot.
»Kom nu», sa prinsessan, och så steg pojken upp i vagnen och körde med till kyrkan.
När de kommo ut ur kyrkan igen sa prinsessan att de först skulle köra hem till henne och sedan skicka bud efter pojkens mor.
Pojken tyckte det var fasligt otäckt att behöva gå ner i det mörka råtthålet igen, men han sa ingenting den här gången heller. Och rätt som det var kommo de i stället fram till ett ståtligt slott, där gingo de in och där skulle de stanna. Och så skickades en finfin vagn förspänd med sex vita hästar efter gumman, och när hon kom till slottet började bröllopsfesten. Bröllopet varade i fjorton dagar och kanske varar det ännu. Om vi skynda oss så hinna vi nog dit för att skåla med brudgummen och dansa med bruden.