Isbjörnen Kung Valemon
| ← Följeslagaren |
|
Gossen som ville fria till Mor i Hålets dotter → |
ISBJÖRNEN KUNG VALEMON.
Det var en gång, som så ofta förr, en kung som hade två fula och leda döttrar, men den tredje var vacker och god och kungen och alla hans undersåtar tyckte mycket om henne. Hon drömde en gång om en krans av guld, som var så vacker att hon inte kunde leva om hon inte fick den. Men eftersom hon inte kunde få den, så blev hon så bedrövad att hon inte kunde tala av sorg. När kungen fick höra att det var för kransens skull hon sörjde, så lät han göra en modell på kransen efter prinsessans beskrivning och så skickade han bud till guldsmederna i alla land för att höra efter om de kunde skaffa en likadan av guld. De arbetade både dag och natt på kransarna, men många av dem slängde prinsessan i golvet och många ville hon inte ens se på. Men en gång, när hon gick i skogen, fick hon se en isbjörn och han höll den kransen som prinsessan drömt om mellan labbarna och lekte med den. Då bad hon om att få köpa den.
Nej, för pengar ville han inte sälja den, men för henne själv. Ja, tyckte hon, eftersom det inte gick att leva utan kransen så gjorde det ju detsamma vart hon kom och vem hon gifte sig med, om hon bara fick den. Och så blev det bestämt att han skulle hämta henne om tre dagar, och då var det torsdag.
När hon kom hem med kransen blevo alla glada därför att prinsessan var glad igen, och kungen menade att det kunde väl inte vara så farligt att bedra en isbjörn. På tredje dagen befalldes hela krigshären att slå vakt kring slottet och att mota björnen. Men när han kom fanns det ingen som kunde motstå honom, ty inga vapen beto på honom. Han slog soldaterna i marken till höger och vänster, så att de lågo i högar. Då tyckte kungen det gick alldeles för långt, och han skickade ut sin äldsta dotter för att möta björnen. Isbjörnen tog henne på ryggen och sprang i väg med henne. När de färdats långt och längre än långt frågade björnen:
»Har du suttit skönare och har du sett klarare?»
»Ja, i min mors armar satt jag skönare och i min fars slott såg jag klarare», svarade hon.
»Då är du inte den rätta», sa han och jagade hem henne igen.
Nästa torsdag kom han tillbaka, och det gick på samma sätt. Krigsmakten var ute för att ta emot isbjörnen, men det bet varken järn eller stål på honom, och han mejade ner soldaterna som gräs, så att kungen måste be honom att skona dem. Så sände han ut den näst äldsta dottern, och henne tog isbjörnen på ryggen och lubbade i väg med. När de färdats långt om länge frågade han:
»Har du sett klarare och har du suttit skönare?»
»Ja», sa hon, »i min fars slott såg jag klarare och i min mors famn satt jag skönare.»
»Jag hör att du inte är den rätta», sade björnen, och så jagade han hem henne igen.
Den tredje torsdagen kom han åter. Då slogs han ändå värre än de båda andra gångerna, och eftersom kungen inte ville att han skulle slå ihjäl hela hans krigshär, så gav han björnen den yngsta dottern i Guds namn. Isbjörnen tog prinsessan och gnodde i väg både länge och väl och till slut frågade han henne som han frågat de båda andra om hon sett klarare eller suttit skönare förr.
»Nej, aldrig», sa hon.
»Ja, du är den rätta», sa han då.
De kommo till ett slott som var så ståtligt att kungens slott var bara en fattigkoja i jämförelse med detta. Här skulle hon leva och bo och hon behövde inte göra någonting annat än att se efter att elden aldrig slocknade. Björnen var borta om dagen, men om natten var han hos henne, och då var han en människa. I tre år var allting gott och väl. För varje år fick hon ett barn, och det tog han och for bort med så fort det kommit till världen. Då blev hon allt sorgsnare och sorgsnare och bad att få resa hem och hälsa på sina föräldrar ett litet tag. Jo, det skulle hon få göra, men först måste hon lova att lyda fadern men aldrig göra vad modern sa. Alltså kom hon hem igen och när hon blev ensam med föräldrarna berättade hon hur hon hade det. Modern ville då ge henne ljus med sig, så att hon om natten kunde tända det för att få se hur mannen såg ut. Men fadern sa att det skulle hon inte göra, ty det var säkert till skada och ej till gagn.
Men hur det nu var så fick hon ljusbiten med sig när hon reste. Det första hon gjorde när mannen somnat var att hon tände ljuset och lyste på honom. Han var så vacker att hon aldrig kunde se sig mätt på honom, men bäst som det var droppade en het talgdroppe från ljuset på hans panna så att han vaknade.
»Vad har du gjort?» sa han. »Nu har du gjort oss olyckliga båda två. Om du bara hållit ut en månad till så hade jag varit räddad, ty en trollpacka har förhäxat mig så att jag måste vara isbjörn om dagen. Men nu är det ute med oss, nu måste jag fara till kärringen och gifta mig med henne.
Prinsessan grät och bad, men han måste resa, och han ville resa. Då frågade hon om hon inte kunde få följa med. Nej, det gick inte alls, sa han, men när han lämnade slottet i björnhamnen tog hon ett stadigt tag i raggen, hoppade upp på hans rygg och höll sig kvar där. Så bar det i väg över stenrös och berg, genom skogar och snår så att kläderna sletos av henne och hon blev så dödstrött att hon släppte taget och sedan visste hon inte vad som hände. När hon vaknade låg hon i en stor skog. Hon började springa framåt fastän hon inte visste vart hon sprang. Sent omsider kom hon till en stuga där det fanns en gammal gumma och en liten vacker flicka. Prinsessan frågade om de sett till isbjörnen Kung Valemon.
»Ja, han for här förbi tidigt i morse», svarade de, »men han hade så brått, så honom hinner du aldrig i kapp», sa de.
Flickungen sprang omkring och lekte och klippte med en guldsax, som var så beskaffad att bara hon klippte i luften ramlade siden- och sammetsbitar omkring henne. Den som ägde den saxen behövde inte lida brist på kläder.
»Den här frun som ska resa så långt och på så besvärliga vägar kunde allt behöva saxen att klippa sig kläder med bättre än jag», sa flickan, och så frågade hon om hon inte fick skänka prinsessan saxen. Jo, det fick hon förstås.
Så traskade prinsessan vidare genom skogen, som aldrig ville ta slut, och dagen därpå kom hon till nästa stuga. Där fanns också en gumma och en liten flicka.
»God dag», sa prinsessan. »Har ni sett till isbjörnen Kung Valemon, månntro?»
»Var det du som skulle ha haft honom, kanske?» frågade gumman. »Han for här förbi i går, men han for så fort, så honom kan du aldrig ta fatt på.»
Flickan hoppade omkring på golvet och lekte med en flaska, som var så skapad att den innehöll allt vad man ville ha och den som ägde den behövde aldrig vara törstig. Hon tyckte också synd om frun som skulle resa så långt, och så skänkte hon henne flaskan. Kungadottern tackade och gick. Hon vandrade både dag och natt genom skogen och tredje morgonen kom hon till nästa stuga, där det också fanns en gumma och en flicka. De hade också sett till björnen, som farit där förbi dagen förut. Flickan höll på att leka med en duk, som var så gjord att om man sa till den: »Duk, bred ut dig och duka dig med alla goda rätter», så gjorde den det. Och där den duken fanns saknades aldrig god mat. Och den här lilla flickan tyckte som de båda andra att det var synd om frun som hade så lång väg att gå, så hon bad att få skänka henne duken. Och det fick hon gärna, förstås.
Prinsessan tackade för duken och fortsatte sin vandring, och till slut kom hon till ett berg, som var så brant som en vägg och så högt att hon inte såg toppen på det. Där låg en stuga och i den gick hon in.
I stugan var det fullt med småbarn, som hängde i mors kjol och skrek på mat. Hustrun satte en gryta över elden och i grytan låg det runda småstenar. Prinsessan frågade vad hon skulle ha det till. Då berättade kvinnan att de voro så fattiga att de varken hade kläder eller mat, men hon stod inte ut med att höra barnen skrika av hunger, utan hon låtsades koka dem något, och när hon sa: »Nu är äpplena snart kokta», så tego ungarna en stund och kände inte hungern, sa hon. Då dröjde det inte länge förrän prinsessan fick fram duken och flaskan, det kan du lita på, och när barnen voro mätta och glada klippte hon till kläder åt dem med guldsaxen. Då sa kvinnan:
»Eftersom du varit så snäll mot mig och mina barn, så vore det stor synd och skam om vi inte gjorde vad vi kunde för att hjälpa dig att komma över berget.
Min man är en riktig mästersmed, och om du vill slå
jag be honom att han smider klor åt dig att sätta på händer och fötter, och sedan får du försöka att klättra över berget», sa hon.
Så fort smeden kom hem började han smida klorna och dagen därpå voro de färdiga. Prinsessan gav sig inte tid att vänta längre utan tackade och började klättra uppför berget med hjälp av klorna. Hon kravlade och kröp hela dagen och hela natten och när hon så kände sig så trött att hon trodde hon måste falla utför berget, så var hon uppe på toppen. Där uppe lågo åkrar och ängar så stora och präktiga, att hon aldrig sett deras make och strax därintill låg ett slott, fullt av arbetsfolk, som knogade och trälade som myror i stacken.
»Vad står på här?» frågade prinsessan.
Jo, här bodde den trollpackan som förhäxat Kung Valemon och om tre dagar skulle hon fira bröllop med honom. Prinsessan frågade om hon inte kunde få tala med trollpackan. Nej, det förstås, det var rent omöjligt. Då satte hon sig utanför hennes fönster och började klippa med guldsaxen så att siden- och sammetsbitar föllo genom luften som ett tätt snöfall. När trollpackan fick se det ville hon köpa saxen, för hur skräddarna knoga så hinna de inte med jobbet, det är för många som skola ha kläder, sa hon.
För pengar kunde hon inte sälja den, svarade prinsessan, men om hon fick sova med trollpackans käraste i natt, så skulle hon få saxen. Ja, det kunde hon gott få, menade kärringen, men sa ifrån att hon ville själv både söva och väcka honom. När han hade lagt sig gav hon honom en sömndryck, så prinsessan kunde inte få honom vaken fastän hon grät och bad.
Dagen därpå satte sig prinsessan utanför fönstret och hällde ur sin flaska. Det forsade som en bäck av både öl och vin och flaskan blev aldrig tom. När trollpackan fick se det ville hon köpa den med, ty hur de än bryggde och brände så kunde de ändå inte hinna med att få tillräckligt, för det var alldeles för många som skulle ha att dricka, sa hon. Det gick på samma sätt med flaskan som med saxen och trollpackan gav kärasten en sömndryck och prinsessan kunde inte få honom vaken, hur hon än ropade och bad. Men den natten arbetade en hantverkare i rummet bredvid och han hörde gråten och ropen och tog reda på hur det hängde ihop. Och dagen därpå sa han till kungen att det måste vara prinsessan som kommit för att rädda honom.
Och nästa dag gick det precis på samma sätt med duken som med saxen och flaskan, men när trollpackan kom till kungen med sömndrycken om kvällen, så aktade han sig noga och lurade henne. Kärringen trodde honom inte mer än nätt och jämnt, så hon stack en stoppnål genom hans arm för att se efter om han sov ordentligt, och fastän det gjorde fasligt ont rörde han sig inte. Då fick prinsessan tillåtelse att komma in till honom.
Då var allting gott och väl, för om han bara kunde göra sig av med trollpackan, så skulle han vara räddad. Därför bad han timmermännen att de skulle göra en fallucka i bron där bröllopsföljet skulle rida över, för det var sed där i landet att bruden red först. När kärringen kom mitt på luckan föll den ner och både hon och alla de trollpackor som voro hennes brudtärnor föllo i floden och drunknade. Men Kung Valemon och prinsessan och det övriga bröllopsföljet foro tillbaka till slottet och togo allt guld och silver och alla pengar som funnos där, och så reste de hem igen till sitt. Men på vägen gick Kung Valemon in i de tre stugorna och hämtade de tre små flickorna, som voro prinsessans barn, och nu fick hon förklaringen på varför han tagit bort barnen. Det var därför att de skulle hjälpa henne hitta reda på honom, sa han.