Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 28

←  Gorenflots uppvaknande

Grefvinnan de Monsoreau av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Carolina Wancke Gorenflots funderingar

Gorenflot som åsneryttare  →

28.
Gorenflots funderingar.

Ända till den bedröfliga dag, då broder Gorenflot hemsöktes af denna oväntade förföljelse, hade han, i förlitan på den gode Guden och på klostrets kök, aldrig tänkt på att förskaffa sig annat än några sällsynta extra förplägningar på Ymnighetshornet; och dessa extra förplägningar, hvilka berodde på de rättroendes gifmildhet, kunde ej fås på annat sätt än medelst penningeallmosor. Dessa lät broder Gorenflot göra ett slags halt, då han anlände till nämnda värdshus, hvarefter de inflöto till klostret med afkortning af den summa, som den värde munken hade utgifvit på vägen. Visserligen hade han också sin vän Chicot, som älskade ett godt bord och ett gladt bordsällskap; men Chicot förde ett ganska oregelbundet lif. Munken såg honom stundom tre, fyra dagar å rad, men sedan kunde fjorton dagar, en månad, ja, hela sex veckor förgå, utan att han träffade honom. Om Gorenflot ändå haft penningar; men priorns svar på hans fråga hade varit enkelt och utan all apostolisk vältalighet, såsom ett fragment ur evangelisten Lukas:

— Sök och du skall finna.

Emellertid var det angelägnast att undkomma den fara, som hotade honom, en okänd, men öfverhängande fara, efter hvad han kunnat sluta af priorns ord. Den stackars munken tillhörde ej deras antal, som kunde antaga en förklädning och därigenom undgå efterspaningar; han beslöt således att genast begifva sig på väg, och i denna föresats gick han med hastiga steg ut genom stadsporten samt smög sig försiktigt, under det han bjöd till att göra sig så smal som möjligt, förbi nattvakter och soldater, af fruktan att polisen, hvarmed priorn i S:t Genovevas kloster hotat honom, möjligtvis kunde vara honom i spåren.

Men när han väl kommit ut på fria fältet, satte han sig ned bredvid vägen, och med isterhakan hvilande i sin breda hand, började han att fördjupa sig i funderingar.

Gorenflot suckade djupt, emedan klockan nu var nära nio och den timme således inne, då man åt middag i klostret, ty munkarne, som ej följde med civilisationens framsteg, iakttogo ännu år 1578 den gamla, goda plägseden att äta middag klockan åtta på morgonen.

En mängd idéer föddes i den fastande Gorenflots hjärna. Den rådande tanken, och den hvarifrån han hade svårast att lösgöra sig, var dock att återvända till Paris, gå till klostret och förklara för abbén, det han föredroge fängelset framför förvisning, ja, att han till och med, om så behöfdes, samtyckte att undergå späkning och gisslande, allenast man förbunde sig att förse honom med hans måltider, dem han ville inskränka till blott fem om dagen.

På denna tanke, som mer än en fjärdedels timme sysselsatte den arme munkens hjärna, följde en annan, något förståndigare, nämligen att genast begifva sig till Ymnighetshornet och därifrån skicka ett bud till Chicot, i fall denne ej funnes kvar där. Han ville för honom beskrifva den sorgliga belägenhet, hvari han befann sig till följd af Chicots backanaliska tillställning, i hvilken han, Gorenflot, haft den svagheten att deltaga, och han ämnade af denne ädelmodige vän utbedja sig någon penninghjälp.

Denna plan sysselsatte Gorenflot ytterligare en fjärdedels timme, ty han var en eftertänksam man och planen dessutom ej oklok.

Slutligen upptänkte han en tredje plan, visserligen något djärf, nämligen att på annan väg, genom Porte Saint-Germain, återvända till Paris och hemligen fortsätta sin allmoseinsamling i staden. Han kände till de goda kunderna och de indräktiga ställena samt hade reda på vissa smågator, där han hade goda vänner att räkna på, hvilka handlade med förträffligt fjäderfä och alltid hade någon gödd kapun att stoppa i allmosesamlarens påse; han erinrada sig tacksamt vissa hus, där man om sommaren syltade in frukt och dylikt, och detta förnämligast, åtminstone älskade broder Gorenflot att tro så, för att uti allmosesamlarens påse, i utbyte mot hans faderliga välsignelse, lägga än en burk kvittengelé, än ett dussin syltade nötter eller en låda torkade äpplen, hvilkas blotta lukt kunnat uppväcka döda ur grafven.

Denna sista plan behagade honom särdeles: han tyckte, att naturen just bestämt honom till ett sådant lefnadssätt; men för att verkställa denna plan och för att kunna föra detta ljufva lefnadssätt måste han stanna kvar i Paris och blottställa sig för att vid hvarje steg möta en polisbetjänt eller andliga myndigheter, farliga fiender för en på äfventyr utgången munk. Dessutom förefanns en annan olägenhet: skattmästaren i S:t Genovevas kloster var en alltför nitisk förvaltare för att lämna klostret i saknad af en allmosesamlare. Gorenflot lopp således fara att sammanträffa med en medbroder, som framför honom skulle ha den stora fördelen att vara stadd i laglig utöfning af sin tjänst.

Denna tanke kom Gorenflot att rysa, och han hade sannerligen skäl därtill.

Så langt var han kommen i sina funderingar, då han på långt håll varseblef en ryttare, som närmade sig i fullt galopp. Denne man steg af hästen nära intill ett hus, beläget ungefär hundra steg från det ställe, där Gorenflot satt; han klappade på; man öppnade för honom, och häst och ryttare försvunno snart inom porten. Inom ett ögonblick kom ryttaren, som Gorenflot igenkände på kappan, åter ut och gömde sig bakom ett i närheten befintligt stenrös.

— Här är säkert fråga om något försåt mumlade Gorenflot. Om jag inte hade att frukta förföljelse, skulle jag försöka göra det om intet.

Mannen, som stod på lur, varseblef i detta ögonblick Gorenflot, som ständigt satt kvar på samma ställe med hakan hvilande i handen. Den okände låtsades nu med likgiltig uppsyn spatsera bakom stenröset.

— Den där hållningen, sade Gorenflot, den där gestalten … jag tycker just, att jag känner igen dem; men nej, det är omöjligt.

Den okände, som vände ryggen åt Gorenflot, hukade sig plötsligt ned. Bullret af hästhofvar hördes.

Trenne karlar, af hvilka tvenne syntes vara lakejer, kommo ridande på mulåsnor. De passerade förbi den okände utan att se eller åtminstone utan att fästa uppmärksamhet. vid honom, medan tvärtom den lurande mannen tycktes med ögonen uppsluka dem.

— Det är jag, som hindrat brottet att gå i fullbordan, tänkte Gorenflot, och min närvaro bär, just i detta ögonblick, är en af den gudomliga viljans uppenbarelser. Det skulle fordras en dylik för att skaffa mig frukost.

Då ryttarne ridit förbi, gick mannen tillbaka in i huset.

— Godt, sade Gorenflot, detta är en omständighet, som, om jag ej alltför mycket bedrar mig, skall förskaffa mig hvad jag önskar. En människa, som står på lur, tycker ej om att bli sedd. Jag äger nu en hemlighet i mitt våld, och vore den också ej värd mer än sex öre, skall jag icke dess mindre begagna mig däraf.

Utan dröjsmål styrde Gorenflot sina steg mot byggningen; men i den mån han närmade sig, drog han sig till minnes ryttarens martialiska utseende, hans långa värja och de bistra blickar han kastat på de ridande. I det Gorenflot eftertänkte allt detta, mumlade han:

— Jag tror bestämdt, att jag hade orätt; en sådan man kan omöjligt låta skrämma sig.

Då Gorenflot kommit till dörren, var han helt och hållet öfvertygad härom, och tveksam ref han sig bakom örat. Plötsligt uppklarnade dock hans ansikte. Det faller mig något in, tänkte han.

— Det var en god idé, upprepade han för sig själf. Jag skall säga till honom: min herre, hvar och en människa har sina planer, sina önskningar, sina förhoppningar; om ni vill ge mig litet pengar, skall jag bedja för framgången af era planer. Äro hans afsikter elaka, hvilket jag ingalunda betviflar, så har han dubbelt behof af att man beder för honom, och han skall då helt visst gifva mig en allmosa. Jag för min del skall sedan hemställa saken till pröfning hos första sakkunniga person jag träffar; ty det gäller att få veta, huruvida man bör bedja för framgången af planer, som äro en obekanta då man i afseende på dem fattat misstankar. Hvad den sakkunniga personen säger, skall jag göra, och följaktligen blir det inte jag, utan han, som blir ansvarig därför, och skulle jag händelsevis ej råka någon, som jag kan rådfråga: nåväl, så skall jag ändå på eget bevåg låta bli att bedja för planens framgång. Emellertid har jag ändå skaffat mig frukost för den illasinnade karlens allmosa.

Efter detta beslut smög sig Gorenflot fram till byggningen och väntade där. Fem minuter därefter öppnades porten: hästen och ryttaren visade sig åter.

Gorenflot nalkades ödmjukt.

— Min herre, sade han, om fem pater och fem ave för framgången af era planer kunna vara er till behag, så …

Mannen vände sig om.

— Gorenflot! utropade han.

— Herr Chicot! sade munken helt bestört.

— Hvart hin ämnar du dig, broder? frågade Chicot.

— Det vet jag inte; än ni?

— Jo, jag vet nog, hvart jag ämnar mig, svarade Chicot; min väg går rakt fram.

— Går den långt bort?

— Ja, ända till dess jag stannar. Men, broder, efter du inte kan säga mig orsaken, hvarför du befinner dig här, så misstänker jag en sak.

— Hvad då?

— Jo, ntt du spionerade på mig.

 Min Gud! Jag spionera på er? Gud bevare mig! Jag såg er bara, det är alltihop.

— Hvad såg du då?

— Jag såg er lura på de där ryttarne, som redo förbi.

— Du är tokig.

— Men ni gömde er ju bakom de där stenarna och spejade ganska uppmärksamt.

— Hör på, Gorenflot, jag ämnar låta bygga upp ett hus åt mig utanför staden; dessa stenar tillhöra mig, och jag ville blott undersöka, om de äro af godt slag.

— Det förändrar saken, svarade munken, som icke trodde ett ord af hvad Chicot sade.

— Men du själf, hvad har du att göra här utanför staden?

— Ack, herr Chicot! Jag är förvist, svarade Gorenflot med en djup suck.

— Hvad?

— Förvist, säger jag er.

Härvid insvepte sig Gorenflot i sin kapa, med utseendet af en man, den en stor olycka gifver rättighet att vädja till hans medmänniskors deltagande. Mina bröder stöta mig ifrån sig, fortfor han; jag är förkastad, bannlyst.

— Bah! Hvarför det då?

— Hör på, herr Chicot, sade munken, i det han lade handen på sitt hjärta, ni må tro mig eller ej, men på min ära jag det vet.

— Månne det inte är för det ni varit ute och rumlat i natt, broder?

— Ert skämt är grymt, svarade Gorenflot; ni vet alltför väl, hvad jag gjort sedan i går afton.

— Ja, återtog Chicot, hvad ni gjorde mellan åtta och tio, men inte från tio till tre?

— Huru, från tio till tre?

— Ja visst, klockan tio gick ni er väg.

— Jag? sade Gorenflot, i det han stirrade på gascognaren.

— Ja, och jag frågade er ändå, hvart ni ämnade er.

— Nå, hvad svarade jag då?

— Ni svarade, att ni ämnade er till klostret för att hålla ett tal.

— Det ligger ändå någon sanning i allt det där, mumlade Gorenflot förbryllad.

— För hin i våld! Visst är det sanning; ni uppläste till och med en del af ert tal, som var ganska långt och innehöll svåra tillmälen mot konung Henrik III.

— Bah! sade Gorenflot.

— Så svåra, återtog Chicot, att jag ej skulle förvånas, om man förföljer er som upprorsstiftare.

— Ni öppnar ögonen på mig, herr Chicot; såg jag riktigt vaken ut, när jag talade med er?

— Jag skall säga er, broder, att ni föreföll mig ganska besynnerlig; i synnerhet var er blick förfärligt stirrande; man skulle kunnat tro, att ni talade i sömnen.

— Emellertid, sade Gorenflot, är jag säker på, att därest inte själfva hin är med i spelet, jag i morse vaknade på Ymnighetshornet.

— Nå, är det något förvånande i det?

— Hvad? Är det inte förvånande, då ni påstår, att jag gick därifrån klockan tio i går kväll?

— Ja, men ni kom tillbaka klockan tre på morgonen, och som bevis därpå kan jag säga er, att ni lämnade dörren öppen, och jag frös rätt duktigt.

— Om det, ni säger mig, är sant …

— Det är rena sanningen; fråga mäster Bonhomet, så skall ni få höra. Det var han, som öppnade porten för er. Jag kan till och med säga er, att ni var uppblåst af högmod, då ni kom tillbaka, och att jag sade till er: Fy då, broder! Högmod anstår ej en karl, minst en munk.

— Hvarför var jag högmodig då?

— Därför att ert tal rönt framgång, och ni hade fått höra artigheter af hertigen af Guise, kardinalen och hertigen af Mayenne, den Gud bevare! svarade gascognaren och lyfte på hatten.

— Då är mig allt klart, sade Gorenflot.

— Det är rätt väl det. Ni medger således, att ni varit med om den där sammankomsten … hur fan var det ni kallade den? Vänta, nu minns jag, det Heliga förbundet. Så var det.

Gorenflot sänkte hufvudet mot bröstet och suckade.

— Jag är sömngångare, sade han; det hade jag aldrig kunnat ana.

— Sömngångare! inföll Chicot; hvad vill det säga?

— Det vill säga, herr Chicot, svarade munken, att hos mig anden behärskar materien till den grad, att, medan materien sofver, vakar anden och befaller öfver den förra, hvilken då måste lyda.

— Kors, broder, återtog Chicot, det där liknar bra mycket trolleri; om ni är besatt af en ond ande, så säg mig det helt uppriktigt. En man som talar i sömnen, som går i sömnen, som håller vanvördiga tal mot konungen, allt i sömnen, för knäfveln i våld, det är inte naturligt det; vik bort, Belsebub! Vade retro, Satanas!

Härvid svängde Chicot om sin häst.

— Således öfverger ni mig också, herr Chicot? Ack, det hade jag aldrig trott er om!

Den förtviflade munken började snyfta.

Chicot hade medlidande med denna synbara förtviflan.

— Hör på, hur var det du sade?

— Ack! det vet jag inte; jag kan bli alldeles galen; mitt hufvud är förbrylladt och magen tom; hjälp mig till rätta, herr Chicot.

— Ni talade om att resa.

— Ja, det var sant; jag sade er, att den vördige priorn befallt mig att resa.

— Nå, hvart ämnar du dig?

— Det vet jag inte, sade Gorenflot och höjde sina händer mot himmeln. Af barmhärtighet, herr Chicot, låna mig två écus till respengar.

— Jag skall göra mer än det, sade Chicot, jag tar er med mig.

Gorenflot såg misstroget på gascognaren, liksom han ej vågat hoppas på en dylik ynnest.

— Men med villkor, att ni förhåller er mycket beskedligt, hvaremot jag tillåter er att vara så ogudaktig som helst. Går ni in på mitt anbud?

— Om jag går in därpå, sade munken; om jag går in därpå … Men ha vi bra med respengar?

— Se här, sade Chicot, i det han drog upp en väl fylld börs.

Gorenflot spratt till af glädje.

— Hur mycket är det? frågade han.

— Hundrafemtio pistoler.

— Nå, hvart skola vi taga vägen?

— Det skall ni få se.

— När äta vi frukost?

— Strax.

— Men hur skall jag färdas? frågade Gorenflot orolig.

— Inte på min häst; den skulle du snart rida ihjäl.

— Nå, hur skall det då gå till?

— Jo, helt enkelt; du har en mage som Silenus, du är en drinkare som han. Välan! för att göra likheten så mycket fullkomligare skall jag köpa dig en åsna.

— Ni är min kung, herr Chicot; ni är min sol! Tag en stark åsna; ni är min Gud! Men säg nu, hvar vi skola frukostera.

— Här, för tusan, just här. Se, hvad som står öfver porten där, och läs om du kan.

Man hade verkligen anländt till ett slags värdshus; Gorenflot följde med ögonen riktningen af Chicots finger och läste:

Här finnes skinka, ägg, ålpastej och hvitt vin.

Det är omöjligt att beskrifva den förändring, Gorenflots ansikte undergick vid denna syn. Hans drag blefvo strålande, hans ögon plirade, hans mun öppnade sig och visade tvenne rader starka tänder.

---