Gustavianernas poesi/Grefvinnan Sparastaras död

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Harmen
Grefvinnan Spastaras död
av Bengt Lidner
Yttersta domen  →


[ 205 ]

GREFVINNAN SPASTARAS DÖD.

The maids shall seek thee on the heath,
but they will not find thee. Thou shalt
come, at times to their dreams, and settle
peace in their souls.

Ossian.

På Nova Semblas fjäll, i Ceylons brända dalar,
hvar helst en usling finns, är han min vän, min bror;
då jag hans öde hör, med tårar jag betalar
den skatt jag skyldig är, natur, dig, allas mor!
Nej, himmel! icke jag ditt delningssätt anklagar.
På blomman af min vår du hagelskurar sändt;
men om jag tälja fått en mängd af sälla dagar,
att jag ett hjärta har, jag kanske än ej känt.
Bland ödens ebb och flod min lefnads roder kastas,
af svaga hoppet styrs, med plågor öfverlastas;
 jag ingen hamn för töcken ser.
"Du ej den enda är"… Tröst för ett tigerhjärta!
Barbarisk tröst!… Hvad! att det finnes fler,
 som digna under lifvets smärta,
det tröst?… Min milde Gud!… det tröst i nöden ger?
 Må tusen viggar på mig falla!
Jag i ett afgrundsdjup mig skulle lycklig kalla,
om ingen dödlig fanns olycklig mer än jag.
 Men, hårda mänsklighetens lag!
 af andras nöd allt hvad jag får erfara
min blod till is, hvar puls till marter gör…

[ 206 ]

 Jag kan ej säll i himlen vara,
 om där jag jordens klagan hör …
 Och då, gudomliga Spastara!
 ett kärleksoffer du imellan lågor dör,
 jag skulle mina känslor spara?
 Jag bli så hård, som … himlen är?
 Ack! nej, vid denna sorgsna källa
 jag dig ett skyldigt offer bär.
Här jag min luta tar, här vill jag tårar fälla;
jag kan ej mer, och mer din skugga ej begär.

 Ren våren förd på gyllne skyar,
 med ömnighetens horn i hand,
 sitt jubel och sin makt förnyar
 omkring Messinas rika strand.
 Messina stolt bland städer lyste
 och sällhet i sitt sköte bar;
 dock bland de skatter, som hon hyste,
 den skönaste Spastara var.
 Nu till en bäck, den västan smeker,
 af dig, o näktergal! hör hon sig buden bli;
 men kan Spastara gå förbi
 sin son, som uti vaggan leker?
 Sin kärleks pant i famn hon tar,
 (I mödrar, kännen hvad hon njuter!)
 en hänryckt, öm och lycklig far
 dem båda i sitt sköte sluter.
En blick af sin gemål han dränkt i vällust får,
och bägges själar strax på deras läppar brinna;
hon blott en känsla har, som just på gränsen står
 imellan mor och älskarinna.
“Ack, himmel!” ropar hon — och rörd åt hafvet ser,

[ 207 ]

“min sällhet är för stor att längre dröja kunna …
Dock nej, min ljufve vän! jag vill ej bäfva mer;
den dygdens ursprung är, den skydd åt dygden ger,
 kan dygdens sällhet han missunna?”

Gud! … ack! rädda mig — Hur jag förskräckes!
 Hemsk af nattens djup jag betäckes …
Det blixtrar … hvad gnistor! de spritta, de spraka,
 hväsande svafvelregn störta sig ner;
 darrande jordens inälfvor braka,
 dess grundvalar skaka;
 hon vrålar, spyr eld — nu öppnar hon sig …
 Gud! nådig, barmhärtig, förbarma dock dig!

 Ramlande tordönen dundrande knalla,
 eldtöcknar skälla,
 sjöarne svalla
 mot rytande skyn.
 Klipporna gunga,
 åskviggar ljunga,
 fasliga syn!
 Ankrade seglare vågorna slunga
 mot himlabryn.
 Templen af glödande eldkulor brinna.
 Ett skrall … än ett skrall: palatsen försvinna;
 i rämnade jorden begrafva de sig …
 Gud! nådig, barmhärtig, förbarma dock dig!

 Spastara! … Nej, uti hans armar,
 ack, hvilken skönhet dignar ner!
“O, höga gudamor! du nådfull dig förbarmar …”
Hon svimmar: nu hon är ej mor, ej maka mer.

Hvad gör du, ömma hälft utaf ett änglahjärta?
 Förtviflan väcker allt ditt mod;

[ 208 ]

du glömmer fasans våld och känner blott din smärta.
Där ligger hon! — Så skön uti Messie blod
 vid korset Magdalena dignar;
 så skön i sina tårars flod
 hans fot hon kysser och välsignar.

En bjälke ramlar … nåd! … Gud! … nåd! … hon krossas kan …
 Med känslor från afgrund till känsla af man,
 han hastar att göra hvad himlarne borde …
Förlåt, natur! sitt barn af skräck han glömma torde:
 han älskling var långt förr än far;
 och hennes gudaögnapar —
det blir ditt fel, natur! för skön du henne gjorde.
Nu ner för trappan han dess dyra väsen bär.
Det marmor känsla får, uppå hvars häll hon hvilar,
själf känslolös och stum. Den häpne maken ilar —
Tag än en af skedskyss! — gråt! det den sista är.

 Elden genom djupet bryter,
 lavan lik, då Etna ryter:
 allt han sköflar, allt förtär.
Hålt, Allmaktsgud! ditt verk du svurit hägn;
 vi tillbe dina dolda under;
 men är du mera stor i dunder
 än i de rika sommarregn?
Förgäfves! — Än en gång mordviggar rasa,
 ur blodiga skyar ilande ner.
 Hvad är det jag ser?
Emot Spastara? Mot himlens urbild, han kan … hvilken fasa!
 Hvad djärfs du? … Mot Spastara våga …
 Förmätne stråle! hvad! du dygden störta vill?
 Vet, hennes död kan tvinga oss att fråga:
 Månn gudanåd och rätt är till?

[ 209 ]

 Nej, hålt! tills du den niding finner,
uppå hvars kala hjässa rinner
af änkors tåreflod en svall!
Då med blixt och knall på knall
ingen puls i hjärtat spara!
Mätta fritt ditt raseri!
 Krossa! krossa! … Men för Spastara
 häpna, tillbed, flyg förbi!
Sin sköld mot åskans pil en skyddsängel sträckte —
 Men nu Spastara spritter opp.
 Det modren var naturen väckte,
 då viggen i de murar lopp,
som hyste hennes son, dess dagars glada hopp.

 Hon vaknar, skådar taket brinna.
 Lik en numidisk lejoninna,
hvars ungar man från henne röfvat har,
 hon genom tusen flammor far,
från rum till rum med tankans snabbhet hastar!
 Dess fotspår eldens våld förtär …
men ingen eld så stark som moderslågan är.
Nu muren i dess väg de heta stenar kastar,
ett moln af svafvelrök dess syn förblindad gör.
Dock månne känslan kan ett modersbröst bedraga?
Till vaggan hennes steg en säker kosa taga;
hon stannar — ack! ett klagansskri hon hör,
ett steg tillbaka tar, nu åter vaggan hinner;
mot barnets bröst dess hjärta redan brinner:
hon det i skötet bär, för andra gången mor.
“Kom, make, kom att se! — Min sällhet är för stor!
Min son! mitt enda barn! mig dina läppar röra,
 min modersarm får nu omfamna dig,
 du lefver! är hos mig!
Den Gud, som fört mig hit, skall än misskunda sig
 och oss igenom lågor föra.”

[ 210 ]

Nu rusar offret ut — Det ljungar … hvilka dån!
“O du, som i ditt sköt' de späda barn har slutit,
vid hvarje tår din mor i Salems dälder gjutit,
när med förtviflans rop: ’hvar är du? o min son!’
 hon sökte dig med öppna armar —
vid dessa tårar, Gud! (som hon jag moder är)
 son! frälsare! vid dem jag dig besvär,
 att nu, att nu du dig förbarmar.”

 Viggarna lossas,
 skyarna krossas.
 Blixt och afgrundstöcknar sväfva,
 Spastara har ej tid att bäfva:
 sitt barn, men faran ej ett modersöga ser.
 Det smälta grus i röda vågor brusar;
 hon genom hindrets stängsel rusar,
till trappan hinner fram — nu ramlar trappan ner …
Där står hon! Gud! … Din vilja är min lag,
din makt är oinskränkt; ett uselt stoft är jag.
 Nog dina pilar krossa kunna,
men månn det därför är, som du mitt släkte gjort?
Ja! jag är stoft, — men tycker dock du bort
så ömsint mor en flyktig sällhet unna.
Förlåt! … men ack! i detta ögonblick,
Gud ! jag förgäter mig … då hennes tårar flyta,
 med dig — fast jag din himmel fick —
 jag ville icke känsla byta.

Mörker och eldar och stumhet och dån!
Öfver och under och kring henne döden!
Mot himlens våld, mot dessa afgrundsöden,
där står hon! — ensam — stum — med dygden och sin son.

[ 211 ]

 Som de vilda norrsken måla
 snöbetäckta fält med blod,
 så på bleka kinder stråla
 flammor utaf eldens flod.

 Ack! hvilken syn!
Än står hon, ser djupet, med hand lyft åt skyn;
dess svedda hår kring hennes axlar hänga,
på hennes anletshy sitt flor nu döden drar.
 Hon utom sig tillbaka far,
 försöker genom elden tränga,
 till en altan sin tillflykt tar.
Där visar hon sitt barn och höjer upp sin röst,
 besvär hvart enda modersbröst,
 hvar enda far, att det förlossa.
 Hon våndas, ropar, klagar, ber:
 “Ack, blott min son jag räddad ser,
 må fritt mig tusen åskor krossa!”

 Spastara! om jag varit där,
jag hade — hvad? … Ack, Gud! i egen fara
 man döf vid andras klagan är.
 Dock nej, olyckliga Spastara!
Jag vid ditt helga stoft, vid mina känslor svär:
jag trotsat eld och död, i faror mig fördjupat!
Och fast en yngling än, månn jag ej lefvat nog,
om, för att frälsa dig, jag under gruset stupat?
 Mer ärerikt en hjälte aldrig dog.

 Nu till förtviflans bråddjup drifven,
hon känner sig af Gud, af mänskor öfvergifven
och skrattar spöklikt, vildt, med Kains hemska blick,
då ur Guds åsyn han i tigrens öknar gick.
Hon slösar ingen bön — sig hennes känslor samla.

[ 212 ]

Natur! … ack! nu sitt barn den sista kyss hon ger
och ifrån Gud till sig drar änglars blickar ner.
De läppar svartna ren, på hvilka orden famla:
 “Min son!.. vid detta bröst … du skall …
 Ack! ―”
 Dödens blixt och domens knall!
 Murarne ramla.

Du envåldsmakt! en vink det kostat dig,
 hur värdig ej din lag, din ära!
 Du låter flammor dem förtära
 och fordrar kärlek utaf mig!
O, alla väsens Gud! du ville Sodom spara,
om blott där funnits fem, som älskade din' bud.
Hvad bröt ett menlöst barn? Hvad gjorde dig Spastara?
De krossas? … Abraham! och detta är din Gud?

Ja, om på detta klot, där brott och öden rasa,
Spastara! du ett mänskligt fel begått,
 vid detta dödsrop, denna fasa,
 med dessa känslor, som jag fått,
jag ville vara Gud att kunna dig förlåta,
och sedan mänska bli för att af glädje gråta.

 Men, när så grymt oss ödet sårar,
 hvar finnes tröst? I tårar, tårar.
 Den makten äger segrar lätt:
 dock dygden, just då dundren knalla,
 sin oskuld kan till vittne kalla,
 och himlen, då hans viggar falla,
 skall rodna för sin oförrätt.

[ 213 ]

Det töcken, hvars viggar dig krossat, Spastara,
försvinne från jorden, från himlar och haf!
Dock — om så oföddvärd en älskad son kan vara,
att hata — hata? Gud! den honom lifvet gaf;
om ej i känslor dränkt hans hela väsen blifver
vid minnet hvad en mor för evig kärlek bär;
om vid dess suckar döf på lastens väg han är,
och henne sorg till lön för tro och ömhet gifver;
 kan hennes stoft han utan tårar se:
må öfver hans hjässa det töcknet då välta,
 i blodskurar smälta,
 att himlarne rysa och djäflarne le!

 Spastara! om min suck dig hinner,
 där du med änglar dig förent,
 och du en himmelsk skönhet finner,
 ett hjärta, som Guds tanke rent,
 ett hjärta, som mitt öde sårar;
 Spastara! om du henne ser,
 då tyst, som tålamodets tårar,
 på detta klot hon blickar ner,
 och hennes suckar uppenbara,
 att från en älskad son hon for:
 i hennes sköte flyg, Spastara!
 ― ― Det är min mor.