Gustavianernas poesi/Yttersta domen
| ← Grefvinnan Sparastaras död |
|
Den glada festen → |
YTTERSTA DOMEN.
Salve, sancte parens, iterum salvete, recepti
Nequicquam cineres animasque umbraeque
paternæ.
Virgilius.
Han öppnas, grafvens port! De tröga gångjärn knarra,
och lampans matta sken på svarta marmorn darra.
Hur strömmar mörkrets flod ! Hur nordan, sträf och snar,
vidt öfver nattens djup med stormars tordön far!
Dess dunder ufvars läte bryter,
och rofvet under vargen ryter,
och irrbloss hvina fram med blod i mina spår,
och jag, hur ödsligt! jag på grifter vilse går.
Så irrande den dräptes vålnad sväfyar,
där skogen som ett spöke står
och hemsk i vintrens svepning bäfvar.
O marmor stum och kall! du, i hvars hårda famn
jag högg, ack! späd ännu, en älskad moders namn!
Till dig i skuggors hem jag undan blixten ilar …
En son bör finna lugn där modrens hufvud hvilar.
Af ungdom, skönhet, dygd, se allt hvad öfrigt är!
I himlen danas då hvad grafvens svalg förtär.
Du, som med blommor strör den tistelväg jag tågar,
o hopp ! o vällust af mitt lif!
min dunkla blick ej öfvergif:
han sig i evigheten vågar.
Kring jordens dränkta klot den vilse dufvan far,
stum, ensam och förskräckt mot dödens afgrund bäfvar;
ack! för att rädda sig, ej gren, ej klyfta har:
på ovisshetens haf jag så i töcknar sväfvar.
Dock! detta stoft förgås? … Och, Gud! du evig är.
Hvem gjuter i mitt bröst ett brännande begär,
då öfver solens krets min tanke vigglik hastar?
När jag i känslor sänkt för väsens Gud mig kastar,
om skuggan af hans ljus, dock ej förmätit, ber,
hvem höjer då min själ och henne himlar ger?
Ack! hvadan tårars flod, som mig i vällust dränker,
Messias! när på dig en stilla natt jag tänker?
Nej! knäböjd vid det stoft, som höljs af denna graf,
jag på de löften tror, som vid din död du gaf.
Och vore allt en dröm — hur ljufligt ej, att drömma,
när hjärtat känslor får så höga och så ömma!
Från denna minnets gräns min tanke flykten tar
och öfver tidens haf till evigheten far;
där ser jag lastens fall, ser dygdens änglaöden,
ser detta klot i grus, och under gruset döden.
Men du, som molnbetäckt åt Salems skald och kung
vid helgedomens fot den gyllne harpan räckte,
hvars sång serafens tystnad väckte,
Urani! den dagen sjung,
då under domsens slag i kaos jorden vimlar
och lejonet af Juda stam
i dunder, moln och blixt och damm
uppreser sig en tron på evighetens himlar.
Och, yngling! som med mig i lifvets öknar går,
om du vid dygdens gräns mot lastens oviss står,
ack ! må med domsens dån min lyra dig förskräcka!
Dock nej! du hjärta har … på fruktan kärlek rår,
en känsla mera ljuf vill i din själ jag väcka.
Följ öfver Kidrons bäck, följ i den däld mig ner,
där den dig skapat har i afgrunds kval du ser;
följ mig till korsets fot — Vid skenet månan sprider,
ack! läs i hvarje sår: “det är för dig jag lider.”
Religion! hvad kärleksdjup! I töcknen hvilken glans! …
Jag skulle dyrka Gud, fast ingen himmel fanns.
För domaren du aldrig bäfvar,
om till förlossaren ditt hjärta kärlek bär.
Döm, yngling! själf, ack! döm, hvad mera himmelskt är.
Men du, som öfver mig i midnattsmolnen sväfvar,
min mor! jag sjunger vid din graf.
Ack! att vid lyrans slag du mig en blick ej jäfvar,
ljuf som den förste kyss i Eden Eva gaf.
★
Omgifven af ett ljus, dit ingen tanke hinner,
Gud! dig ej ögat ser, dig endast hjärtat finner.
En stråle af din nåd mig långt från jorden för:
jag ödets kedja ren i spåren skramla hör,
och kring den jaspis-sjö, där dagens drottning hvilar,
i änglars fria luft med morgonrodnan ilar.
Där blixtra himlar fram! där ljunga världar opp!
Och etern fylls med ljud af deras tordöns lopp,
då månan, matt och blek, ur molnen vålnlik hastar
och stum sitt sorgsna sken på mulna grafvar kastar.
Men, himlars starke bloss! hvad mörker slukar er?
Betäckens I af nattens vingar?
Af skuggan från Guds tron! — Jag opp i skuggan svingar
och änglars herradömen ser.
Hvem här, lik en komet, på tusen stjärnhvalf tågar?
O hjälte! o seraf! … månn jag dig nalkas vågar?
Tör hända du det var, som åskbeväpnad for
och utur Eden dref mitt släktes usla mor?
Men kanske du är den, som hämnaren skall sända
att en gång jordens klot i domsens lågor tända?
I evighetens ljus jag häpen dignar ner …
Den högstes strålar kring mig ljunga!
Gudomlighetens sken! … Jag är ej dödlig mer,
jag är ej dödlig mer — jag skall hans ära sjunga.
Högt i odödlighetens famn
bland stjärnorna min harpa klingar,
och lyft på morgonrodnans vingar,
jag prisar, helige! ditt namn.
Långt förr, långt förr, än tidens flod
ur evighetens klippa sprungit,
du ensam där i töcknar stod,
och ingen kerubim dig sjungit.
Det tomma kaos, suckande,
i djupet för din tron sig böjde.
Du andades, allsmäktige!
och himlarna sig där upphöjde.
Än ensam, utan sångens ljud,
du lät en allmaktseld utfara:
strax omgaf dig serafers skara
och söng din ära, väsens Gud!
Än såg du vidt kring djupets famn,
och världar fram ur mörkret bröto:
strax stormarna ditt välde röto,
och åskan dundrade ditt namn.
Din anda, Gud! skall återdrifva
i kaos jord och himlarna;
men dina år ej ända ta:
du var, du är, och du skall blifva.
Halleluja!
217
Från änglars högre kor, I himlar! hvilka svar!
Vid deras harpors klang ur molnen Iris far,
och stjärnorna i dans kring ljusets rymder sväfva.
De sjunga Hjältens död, som lifvets spira för;
och jag de gälla eko hör
ur evighetens öknar bäfva.
Du jord, uti hvars barm mig lif min moder gett,
på dina altar blott jag vanans offer sett;
men hjärtats tysta suck, där änglar göra möte,
då känslofullt det sänks ner i naturens sköte?
Men tacksamhetens tår? … Hvad spöken visa sig!
Hvad uppror, hat och mord, och brott och hämnd, och krig!
Hur allt i mörker dväljs! … Hvad? detta klot — jag ryser! —
bland världar denna punkt så många fasor hyser!
En fuktig molnstod lik, där månan nedergår,
med tidens urna, se, hvar Adams vålnad står!
Han jorden med sin sköld i röda töcknar sluter
och i ett blodregn sig bland stormars ras utgjuter.
Hvad hemska förebud! Se! jordens grundval rörs,
ett långsamt hämndens rop ur multna grafvar hörs,
och med en blodig våg det bistra hafvet sköljer
de troner, hvilkas drott sig mellan bergen döljer.
Hör! … evighetens ur sitt omlopp åter når,
i tolf millioner dygn det endast en gång slår.
Det slår — och från sin tron Messias sig upphöjer,
och alla änglar falla ner.
Bland tusen världars klot hans blick vid jorden dröjer,
där öfver Nifates[1] till Golgata han ser.
Med natten hastigt nu sitt hufvud han betäcker,
sin fot i seklers djup, sin arm i skyar sträcker,
och svär, svär vid sig själf: han! Gud, som evig är!
Som ropar: jord försvinn! och kaos varde himlar!
“Den jord, som blodbestänkt med Adams släkte vimlar,
skall dömas, skall förgås … i detta nu —” Han svär!
Han! Gud, som evig är!
Som ropar: jord försvinn! och: kaos varde himlar!
Han svor: ett åskfylldt moln ner från hans blickar föll,
och stilla jordens klot på bräckta axlar höll,
och helvetet sig upp i tjocka dimmor höjde,
och satan röt och vild sig öfver kaos böjde.
Så hisklig en komet bland hemska norrsken står,
förkunnar troners fall, och krig, och hungersår.
Nu ödets kedja bräcks, nu tidens grundval gungar,
och dödens ängel ner på domsens åska ljungar.
Nu ramlar hoppets tron. Förtviflan rusar fram,
och ljusets vida rymd är natt, och blod, och damm.
Fram ur ett osedt djup sig mordiskt stormen bryter,
och åskan, hämndens röst, från fästets vallar ryter.
Vesuv med hundra gap förkunnar jorden krig;
men bistert, tungt och svart, där reser hafvet sig!
Far upp, och i sin fart millioner viggar bräcker,
klyfs, och ner i sitt svalg millioner lågor släcker.
Det slukar där den eld, i skurar Etna spyr,
då blodröd vintrens här för Heklas bomber flyr.
Nu ljungar vågen ner, och bergens rötter lossar!
Nu slungas de mot skyn! och nu en blixt dem krossar!
De tända skogars spets man mellan sjöar ser.
I oceanens djup far himlabågen ner,
och hafvets gömda lik i åskans rymder brinna.
De starke hvalar strax i Heklas svalg försvinna.
Men nu ett mörker sig kring jordens poler drar,
i det, om natten fanns, hon syntes ljus och klar.
Ett dån, af stormen fördt, ur mörkrets skrefvor hastar,
som midt i hafvets gap Vesuv och Etna kastar,
det vrålar, fradgar, slår; nu genom eld och rök
sitt hufvud höjer upp till än ett vildt försök;
dess böljor skocka sig, det upp mot molnen ilar,
i djupet rycker dem, och drar en suck, och hvilar.
Är detta då den jord, som stolta kungar bar,
den mänskan, blind och svag, i länder indelt har?
En bäfning, tordönsfull, från Asiens sida slungat,
Europa, dig! — Hvad krig på dessa gränsor ljungat!
Hvad blod ej strömmat där! — de slagnes hamnar ren
till domsens lågor dra despoters multna ben.
Och lik en plötslig natt Kaukas i djupet välter.
Som regnmoln Peru bort med sina grufvor smälter.
Förgås, du olycksort! du hem för kval och mord!
Månn åskor, haf och pest ej härjat denna jord?
Ack! skulle mänskors blod ock under bergen rinna,
till dödar och till brott att nya ämnen finna?
Vidt kring Numidiens rymd, åt Ceylons öknar se,
af domens eld och slag uppfyllde, rämnade!
Där sluks rinoceros! där lejoninnan ryter,
i elefantens blod, vid tigerns sida flyter!
Men, örn! bland molnens svall, ack! fordom stolt och fri,
hvad? skall med fjärilns stoft din aska bortströdd bli?
Nej! han i blixten far, att i dens sköt' försvinna,
hvars tron han, djärf och stark, så ofta sökt att hinna.
Du ljusets majestät! hur blodig är din blick!
Med hopp om evig glans du öfver Eden gick,
och nu med jordens klot till evigt mörker hastar! —
Se, hur förtviflad hon bland stjärnorna sig kastar,
dem i sitt sköt' förtär, och sluker månen opp,
och fortfar bäfvande mot kaos med sitt lopp.
Ack! hasta ej, ack! dröj. På mänskosläktets vägnar,
jag vid ditt intets gräns en lofsång dig tillägnar.
Bloss af det ljus, hvars makt och ära
du världarna förkunna fått!
Ej sekler hunnit dig förtära,
din tron så högt som ödets stått.
Så, som du öfver Eden rann,
och tusen stjärnor kring dig hyste,
så jorden ock i dag dig fann,
så värmde du, och så du lyste.
En Gud blott i sin allmakts skrud
förmått ditt ljus i kaos tända;
att åter dig till kaos sända,
o sol! det fordras samme Gud.
Gick, sorgsna bloss! än rädd och späd,
gick du i moln vid Adams smärta,
då under Edens vissna träd
han tryckte Eva mot sitt hjärta?
Där låg det öde, jordens klot!
Förbannelsen röt vildt kring djuren;
du tog i öknar dem emot,
göt lif i dem och i naturen.
Från himlar ner den blida vår
i dina strålars sköt' sig sänkte;
och pustande i sommarns spår
den rika hösten frukter skänkte.
Naturen då i glädjens skrud
åt skaparen ett offer tände.
Du kom: allt andades en Gud,
och i din blick hans blick vi kände.
Hur öfver trädbevuxna berg,
som under nattens åskor gungat,
gudomliga! i azurfärg
du fram ur österns portar ljungat.
Och då i oceanens sköt'
vi sett dig undan natten fara,
du klarhet först i månan göt,
att oss ock fjärran nyttig vara.
Fast ödet mänskors hopp bedrar,
dig dagakarlen trogen funnit:
din stråle honom uppväckt har
och för hans lugn i böljan runnit.
Det folk, som blindt i villor lopp,
och icke himlens röst fått höra,
har ropat, då du ljungat opp:
Den dig har gjort vi dyrka böra.
… Men kaos' böljor mot dig svalla! —
Ditt lof af helgon sjungas skall.
Dig änglarne i minnet kalla …
Tillbed din skapare — och fall!
Främst i ett blodigt moln, ack! morgonrodnan går,
och solen darrar fram i hennes bleka spår;
nu öfver jordens klot med nedböjdt hufvud bäfvar.
Så nattens fågel hemsk bland stumma spöken sväfvar
ikring ruinerna utaf tyranners slott,
mot hvilket tid och hämnd sin makt förena fått.
Nu — ack! — och aldrig mer i domsens svall hon brinner,
med all sin glans far fram, och dammar, och försvinner.
Af segren mörkret stolt på dödens ängel ser,
hvars sköld mot åskan slår och skakar eldar ner.
Min domare och Gud! fast bland de sällas skara,
vid minnet af din död hur ljuft att mänska vara!
Vid dessa dundrens blixt jag lägst till jorden far;
det är min rätt, min plikt: jag henne trampat har.
Den tigren! … i moras, på glödda stenar krälar!
Nyss han kring jorden såg, och såg blott sina trälar.
Nu störtad är hans makt och ett så hatfullt mod.
Se brottet i hans blick, se i hans händer blod!
En ångrens tvungna suck hans samvets stormar kväfva,
och kvalen ur hans gom den brända tungan häfva.
Än för hans häpna syn de folkslag skocka sig,
som han uppoffrat har i ärelystnans krig;
än ser han dygdens vän sitt lif i bojor sluta,
och lasten stjärnbeprydd vid tronen offer njuta;
och än en usel hop i nödens nakna tjäll,
som hungrat flere år för en hans nöjens kväll.
De faderlöse barn på domsens åskor kalla:
han flyr — men i det djup, där änkors tårar svalla.
Af dessa spöken följd, ett grufligt skri han ger:
“Jord, rämna under mig! berg, töcknar, störten ner!
Du afgrund, att för Gud, att för mitt folk mig dölja,
mig i ditt mörker ryck, ryck med en evig bölja!
Jag, otacksamma folk, jag var din kung — min tron …
förbannad den, och dig, och jag, och religion!
Att höra mig — hvad hämnd! — bland kvalens andar ryta,
du nu din himmel vill mot deras afgrund byta. — —
Nåd, Gud!” —
På dessa ord han dundren svara hör.
Hans barn kring ormars kärr på flammor stormen för.
Den själf ej ömmat har, när hopplös nöden gråtit,
och, fast med brottfullt bröst, ej andras fel förlåtit,
har han i faran rätt att efter räddning se,
och kan hans sista suck en Gud om tillgift be?
Ack nej! barbaren nu, till mildring i sin smärta,
med dolken rusar vildt uti sin gunstlings hjärta,
och söker nya brott den tid han öfrig har,
tills för hans fräckhet hemsk mot honom döden far,
och, på förtviflans brant, med domsens åska sluter
ett lif, som afskyvärdt i hämndens sköt' sig gjuter.
Jag klaga vid hans fall? — Ett brott, ett grufligt brott,
med makten i sin hand, försumma göra godt:
men till sitt öfverflöd ej änkans åker spara …
Man måste vara kung, för att så brottslig vara.
I tidens sista nu, hvad båtar ångren mer?
Njut solens blida sken, förr än hon rinner ner.
Ur fängslens fallna port än blodig mördarn bäfvar:
i elden för hans syn den dräptes vålnad sväfvar.
Och mellan domsens brak med skräck förförarn hör
den bön om himlens hämnd en villad flicka gör.
Och uti änkors blod än törstig ockrarn flyter,
och gudalärans tolk vid sunkna templet ryter.
Men — hvadan detta rop? Ack! ateistens röst.
“De bålverk ramla då, som skyddat detta bröst.
En Gud är till! … En Gud? — Nej, afgrund! må din smärta
ej tvinga till hans tron en suck ur detta hjärta!
— Förgäfves! hvilken harm, att under hämndens svall
hos den mig straffar grymt jag kärlek finna skall!
Hvad! kärlek? född i moln, för mig då ljuset klarnat,
att njuta skuggan blott man som för laster varnat,
se Karlavagnens gång … och tro Getsemane? —
Messias! ökte ej din död mitt helvete?
Hvad, kärlek? … Sluken mig, I plågoandars skara!
Jag vill mitt hat till Gud i edert sköt' bevara.
Men se! — hvad ynglingar, förförde utaf mig!
Med eld, med drakars blod de ren beväpna sig …
Fly! — Domaren är när. Det hat han mig ingifver —
ja, evighet, du själf därtill för kort ju blifver.”
I domsens svarta moln, o storm, mig återför!
Jag skådar endast brott, jag endast fasor hör.
Förgiftad af dess luft, min sällhet ren försvunnit.
Gud! finns ej dygden mer, där dock ditt blod har runnit?
Hon finns! se med hvad lugn på jordens grus hon står,
mot Tålamodet stödd, i hoppets rika spår.
Sin fackla Religion vid hennes sida tänder,
en ängel dundrens eld från hennes hjässa vänder.
Som Längtan på en strand vidt efter seglen ser,
som dagakarlen gläds, då solen skrider ner,
så hon med trånfull blick åt höjden ögat kastar,
så hon med vällust ser, att tidens timglas hastar.
Kring henne, hvilken flock! — Min forna skräck försvann,
en kung, som Gustaf stor, och öm och vis som han.
En mänsklighetens vän, som då, när tårar flutit,
åt uslingen sitt bröd, men uti lönndom brutit.
I dödens mulna stund, vid domsens tordönsskott,
hvem andas lugn och mod? Den, som gjort mänskor godt.
Ack! i hans blick din nåd, o Gud! vi dyrka borde.
Om ingen himmel fanns, du en för honom gjorde.
Och där en Pythias vid Damons urna står,
i änglars glada famn sin vän han skåda får.
Och den sitt fosterland har ryckt ur kungars boja,
förnöjd med sinneslugn, med otack och en koja.
Och där naturens son, som född i mörkret var,
och aldrig känt den Gud, hvars väg han vandrat har.
Och dessa mödrars skrän! … ack! hvilken älskad smärta —
allt tärs af domsens eld, men ej ett modershjärta.
Messias unnar dem en bön vid lifvets slut,
och odelt gjutes hon om nåd för barnen ut.
Du, som i farans stund på andras räddning tänker,
har himlen större fröjd, än dig ditt hjärta skänker?
Men svärdet flammar fram, och dödens ängel — hör! —
kring varelsernas fält utropar: Dön! — Allt dör.
Än höjes lian upp … hon fälles — tiden stupar,
i evighetens svall med minnet sig fördjupar.
Kring allt en tystnad rår, som i det ögonblick,
när Gud att skapa allt den första tanken fick.
Men dödens ängel upp i domsens töcknar sväfvar,
förkunnar jordens lott, och för sitt öde bäfvar.
Helig är Herren! Halleluja!
Domaren blickar kring himlarna!
Och som en flod för hans fötter de strömma.
Allmakten tyckes sin källa uttömma,
att i hans spår gjuta stjärnorna.
Då i din klarhet, o Herre! de svalla,
och för ditt lof du gränser ej satt,
låt af din klädnad en skugga ock falla
ner i den eviga dödens natt.
Du, som ur henne skall människor kalla,
glöm ej din död uppå Golgata.
Domaren blickar kring himlarna.
Honom tillbedja de alla! ack! alla.
Helig är Herren! Halleluja!
Ren knäböjd Rafael på majestätet ser,
och harpan dignar stum på fällda vingar ner.
Med lifsens öppna bok, vid domarns vink, han hastar
framför den ljungeldsvagn, som stjärnor kring sig kastar.
Där flammar hjälten nu, och änglar i hans spår,
och etern uppfylld blir med strålar från hans sår.
En krans af Edens träd hans hjässa nu omringar;
och på en gudasköld, som kring hans axlar klingar,
än ristad står den kamp i vredens ögnablick,
då satan högmodsfull mot skaparns välden gick,
med fallna änglars här hans tron bestorma tänkte,
men, vid ett hjältens slag, i afgrundar sig dränkte.
Än där, i mulna drag, den dödens natt man ser,
då törnekrönt han for till kvalens kulor ner,
i fjättrar satan band, hos honom ånger väckte,
förkunnade hans dom, och hoppets gnista släckte.
Än praktfullt blänker där Messie segertåg,
då han en frälsad värld inunder föttren såg,
som människones son till himlen återvände,
och sönk i fadrens sköt' af vällusten han kände.
Se! i sin högra hand det helga kors han bär.
Med domsens tordönssvärd den andra väpnad är.
I barn från Betlehem! er herdes röst er kallar.
Det stjärnbeströdda släp, som af hans mantel svallar,
uppbäras skall af er, — o afundsvärda lott! —
af er, som för en Gud ert blod utgjuta fått.
Och himlen lämnas tom, och alla helgon ljunga
i dammet af hans vagn, att evigheten sjunga.
Af David förde an, de sina harpor ta.
Kor.
Halleluja!
Ett kor.
Sjungom hans ära, hvars arm sig utsträcker
öfver det hela, som varder och är;
som ur sitt sköt' nya världar uppväcker,
då med sin blick han de gamla förtär!
Sjungen hans ära, framljungande himlar!
Och du, o evighet! prisa hans namn.
Prisa hans under, o jord! när du vimlar
i intets famn. —
Ett kor.
Vidt i evighetens haf
lifvets segerhjälte svallar
Se! han öppnar dödens graf.
Hör! hans röst i kaos skallar.
Rykande vid skaparns fot,
ren i domsens lågor brunnit
jordens likbeströdda klot,
där hans blod för mänskor runnit.
Kor.
Halleluja!
Ett kor.
Skulle väl, o skapare!
de åt kaos återlämnas?
Kor af betlehemitiske barn.
Skulle du, försonare!
ack! på de försonte hämnas?
David.
Nej, som en fader sig gärna förbarmar
öfver det ångrande barnet i nöd,
så mot oss fallne utsträckas hans armar.
Skulle han vilja en människas död?
Nej! hans gudomliga hjärta nog funnit,
att hon var stoft och i elände född.
Blommornas urbild, som hastigt upprunnit,
blef hon lik dem på en stormdag förödd.
Herre! ditt väsen sig gränslöst utsträcker,
evig, som du, din barmhärtighet är.
Ja! då med eldmoln du djupet betäcker,
omsorg för människans stoft du ock bär.
Sjungen, I himmelska hjältar! hans ära!
Blixtrande världar ur skaparens famn!
Jord! som hans blickar till intet förtära!
Prisen! ack prisen den eviges namn!
Kor af betlehemitiske barn.
I kring din tron med sällhet krönte,
vi evighetens lagrar strö.
Den fröjd att för Messias dö
oss mer än himlarna belönte.
Ett kor.
Hvilken väldig änglaskara
häpen och förundrad stod!
Ville gärna mänskor vara,
för att helgas af hans blod.
Kor af betlehemitiske barn.
Hvilka rof! ack! hvilken ära!
Lejon utaf Juda stam!
I det ljus, vi offer bära,
hedningarne vandra fram.
Kor.
Halleluja!
Ett kor.
Så många sekler då skulle försvinna,
så många släkten förgås och upprinna,
förrän med mänskan din af sikt du vann.
Mäktige hjälte! till lön för din smärta
måtte du finna i människors hjärta
den kärlek, för dem i Getsemane brann!
Kor af betlehemitiske barn.
Helig! helig! helig Gud!
Ett kor.
Himlars troner, fallen neder!
Ett kor.
Väpnad han i allmakts skrud,
evighetens år bereder.
Kor af betlehemitiske barn.
Hören domsbasunens ljud!
Ett kor.
Adams barn ! han kallar eder.
Kor.
Helig! helig! helig Gud!
⁎
Vid himlars återskall, i domsens majestät,
ack! hvilken skönhet flyr uti Messie fjät?
En evig gudoms vår på hennes kinder dröjer,
där sig, att tjusa mer, en flod af tårar röjer.
Hvad syn! uti den blick, där änglars höghet rår,
för hvilken solen skyms, att se en mänsklig tår!
Med himlabågens prakt, dess hår i skyar simmar,
kring hvilket hvälfvande en nyfödd stjärna strimmar.
Så skön i hafvets famn ej aftonrodnan låg,
då skaparn blef förtjust, när på sitt verk han såg.
Förd af en serafim, hon genom skaran bryter.
De rörda känslors ström, som i hans sköte flyter,
han med en himmelsk kyss från hennes kinder tar;
och afund förr än nu ej känd af änglar var.
Så öm, i sorger sänkt, till domarns tron hon hastar,
och, knäböjd, på hans kors en blick med bäfvan kastar.
O kärlek! o natur! … o världens domare!
Se mänskosläktets mor inför dig gråtande.
Du ser, och änglars mod i hennes hjärta väcker;
och stum mot dina sår hon sina armar sträcker.
Ack! hon ej tala kan för tårars strida lopp,
som under hennes fot i stjärnor rinna opp.
Messias nu, hur ömt! mot hennes sköt' sig böjer,
och hon hans anda drar, och strax sin röst upphöjer.
“Nej, herre! mig det är, din åska krossa skall …
Jag skådar detta klot, ett rof för domsens svall,
jag skådar Adams barn, som detta klot betäcka,
som nu, ve mig! ve mig! till kval du lär uppväcka;
och jag — Gud! deras mor! … hvad! mor? — Nej! en barbar,
som, ack! till allas brott så mordiskt upphof var.
Hvad? hann jag Edens park i tigrars öken byta,
förrn Abels blod jag såg vid mina fötter flyta?
Och detta blod — hvart fly? — ur dödens slutna famn
nu ropar hämnd! … nu! nu! … och öfver hvem? — mitt namn,
och allas namn jag hör i vredens dunder skälla,
och ser försonarns blod på brottets bana svalla,
ej till försoning mer! … Ah! hämnas blott på mig.
Låt dem i intets sköt' för evigt glömma sig.
Beväpna detta bröst att allt det straff uthärda,
som jordens usle barn för min skull äro värda.
En vink: och till din fot du tusen världar ser.
Hvad båtar, att af nåd du mig din glädje ger,
när jag ett upphof är till mina likars smärta?
Nej! under änglars skrud jag bär mitt modershjärta.
Nej! inga himlars fröjd på samvetskvalet rår …
En flock af vålnader upp ur Tartaren går!
Nej! bland serafers sång skall deras skrän jag höra,
och i Messie famn de Evas lugn förstöra.”
Här dignar mänskors mor. — En stråle från hans sår
i henne lif och hopp och öm förtröstan tänder,
ett svar, Messias värdt, hon får:
“Jag tecknat er på mina händer,
och räknat edra hufvudhår.”
Som glädjen blänkte fram af änkans dystra blick,
då hennes ende son ur dödens fjättrar gick,
så himlars sällhet sig i Evas uppsyn visar.
Hon ber med hoppets röst, och ren sig bönhörd prisar.
“Hur, domare! din nåd liksom din makt är stor!
Men, mänskors frälsare! förlåt ock mänskors mor.
Hon vågar vid ditt kors den dagen dig påminna,
då du på jorden lät ditt blod för jorden rinna.
Och du, Getsemane! du hjältens segerort,
framskalla ur ditt grus den ed, han fordom gjort:
’I skolen ej förgätne blifva,
fast nu till korsets död jag går:
jag allas edra namn med eget blod vill skrifva
i djupet utaf mina sår.
Och då en mäktig änglaskara
mig fört uti min faders famn,
skall dessa sår och dessa namn
jag i mitt majestät bevara.
På det — om någon ibland er
sin första kärlek öfverger,
med hädelser mig öfverhopar,
att min rättfärdighet på domsens åska ropar,
och viggen hvässes ren att slå försmädarn ner, —
jag på min kärleks märken ser,
och då jag där hans namn bland edert ristadt finner
och mig min bittra död påminner,
med allt hvad han har kostat mig,
så många tårar, kval och möda …
mitt hjärta åter måtte blöda,
för att på nytt förbarma sig’ — ”
Med hvilken hoppfull suck förlossarns tal hon slöt.
Serafen i dess hår den helga oljan göt,
och tusen offerkar, stum, rörd och häpen, tände.
Men till Messias sig å nyo Eva vände:
“En hednaskara snart du för din dom skall se,
i öknen en cypress, och hjordar irrande!
Ack! skulle ej din död i fasans stund dem båta?
Att hämnas röjer makt, men ömhet att förlåta.
Och hvilka afgrundsrof, som namn af dig ha fått,
och evigheters straff, Gud! för minuters brott! …
Hvad talar jag? … jag flyr — men kan dem icke glömma.
Hvad båtar himlen mig, om jag ej där får ömma?” —
En sky tar honom bort, och domsbasunen hörs,
och jordens brända klot till skaparns fötter förs.
Herre, förbarma dig! Herre, vårt hopp!
Gud! hvilken tystnad! … Hur digna de alla!
Vågor af glömska kring helgonen svalla,
himlarna domna midt under sitt lopp. —
Öfver djupet andan sväfvar:
han, som blir, som är och var;
och ur dödens sköt' frambäfvar
allt hvad döden skördat har.
Då vildt en mäktig storm från Sirbons stränder brusat,
ur Baratron mot skyn millioner sandberg rusat,
sig spridt, med nattens flor den vida rymd betäckt,
i töcknar solen flytt, förmörkad och förskräckt,
så ja! hur talrik mer, se! mänskosläktets skara,
lik stöder utaf moln ur svarta djupet fara.
En hop — ack ! den är stor, — med stjärnors prakt uppgår
och strax vid hjältens tron sitt gudasäte får.
människones son! du tro på jorden finner.
Och en jag fjärran ser, där hoppets fackla brinner.
En annan från min syn i ljungeldstöcknar far,
men ingen ängel del uti dess öden tar.
Och nu vid skaparns vink en myriad framvimlar
af nya världars klot, af öknar och af himlar.
I Adams häpne barn! de vänta blott på er,
då rörd i Evas famn han på sitt släkte ser.
“Nej, Adam!” ropar hon, “ej ångrens eld mig bränner;
då jag mitt öde minns, ack! hvilken fröjd jag känner.
Ack! den oss döma skall, för oss i döden gått.
Hvad ära! Se hans sår … O, mer än sälla brott!
Nu mänska han, som vi — hvad det vårt namn upphöjer!
Och, ljufva tacksamhet, som ömma bröst förnöjer,
hvad himlakänslor ej din evighet oss ger!
I Eden änglar lik, är vid hans kors jag mer.”
“Hur,” så var Adams svar, “hur mina känslor svalla!
Se, Eva! du är mor, jag far för dessa alla.
Ack! maka, himlavän! nyss såg din Adam rörd,
hur där en brottslig hop blef bort i töcknar förd.
Men, täckelset är lyft, — hvad syn! ja! sälla maka,
fast i millioner år dem hämndens åskor skaka,
af ångren renade, till slut de i hans famn
bli älskade som vi, och prisa där hans namn.
Han! kärleken och Gud, för sig ej gränsor finner.
Den oss förlåta lärt, ej själf af vrede brinner.”
Allt tystnar. Fasan flyr, och jordens domare
upphöjer nu sin röst:
“O! I välgörande,
som utan vittnen sökt att nödens offer frälsa,
hvad glädje, att er först bland Adams släkte hälsa!
I konungar, som frid åt hela folkslag skänkt
och under kronans glans på uslas kojor tänkt!
Du hop, som hungrens hem och sjukas bädd uppletat,
dem elden härjat hjälpt, att endast jag det vetat!
Mitt hjärtas gunstlingar! beredd er lön nu är:
uppfyllen himlarna, och väldigt härsken där.”
Det sker. Vid domarns vink, se! himlarna framljunga,
och praktfullt hylla dem och deras intåg sjunga.
Att mildra andras kval och att förlåta få,
ack! att hos änglar ej den vällust saknas må,
för dem, I skåden Gud från sina ögon drifva,
I skolen bedja ömt, och äfven hörde blifva.
Men andra troner ren jag domarn kalla hör.
Hur stor är ej den hop, han dit i ära för!
I hjältar, som ert blod för fosterlandet gjutit,
och I, som edra dar för andra tider slutit!
Gån, krönte utaf dem, som frälstes genom er.
Messias själf med fröjd på dem han räddat ser.
Var hälsad, Baltzar Horn![2] I dessa ärans salar
du om förflutna dar med svenske hjältar talar.
Fast snart af jordens klot ett stoft ej öfrigt finns,
då man en hjälte ser, sitt fosterland man minns.
Förgäfves med min blick jag skaran följa söker.
Se! hur i solars glans de sällas antal öker
den, som från altar'ts fot och med försonarns blod
i ett förkrossadt bröst ingjutit hopp och mod;
som, då han andra lärt att gärna sig förbarma,
den förste varit själf, som glömt sig för den arma;
den aldrig smicker känt, af kungars makt ej skrämd,
förkunnat deras brott och trotsat deras hämnd.
Sjung domarns kärlek, sjung, du frälsta hednaskara!
“Af dem, mitt namn ej känt, vill jag ock dyrkad vara.
Mitt blod för världen rann. Jag efter hjärtat ser;
för mänsklighet och dygd, I himlar, öppnen er!”
Och himlar öppna sig. I ljusets sköt' de hamna,
af känslor svimma bort, då änglar dem omfamna.
Du folk, ack! vårdadt ömt, sen jordens späda dar,
med fasa skåda nu den Gud, du hatat har.
Hans blod, som öfver dig likt hämndens eldregn strömmat,
och det du grymt göt ut, för dig å nyo ömmat …
Hvad ser jag? … domare! — Nej! jag förlorad är —
Ack! ej ditt majestät — din kärlek mig förtär.
Flyg, oskuld! i din glans mot ärans gudasköte,
där för en störtad tron en evig gör dig möte.
För bojor och för dygd din lön, Mathilda! njut:
de barn, från dig man slet, i modersarmar slut.
Med stolthet hjärtat kan sig se föraktadt blifva,
men utan svaghet ej sin kärlek öfvergifva.
Det var det största kval, hvartill dig ödet dömt,
till grafven hatad bli, och likväl älska ömt.
Men evigheters fröjd din hjässa redan kröner. —
Vid minnet af en tron hvad afsky hjärtat röner!
O mänskors forna hem! hur var din barndom blid;
då jorden kungar fick, försvann dess gyllne tid.
De höjas, himlarna, och alla stjärnor sjunga,
då öfver deras krets med helgonen de ljunga.
Till dig, o, Leopold![3] uti en azursky,
serafer utan tal med tron och lagrar fly.
Du allas hjärtan ömt, du ljufva vänskap ! enar,
och svallande i fröjd sig själ med själ förenar.
Möt, moder! här din son. Du dig bedragen ser,
som trott din kärlek ej har kunnat ökas mer.
Omfamna, yngling! ock din sörjda älskarinna.
Här, som på jorden, skall din eld ej motstånd finna.
O, Laura, här, ack ! här — hvad himlar skänkas mig!
Jag evigt älska får min skapare — och dig.
Men fasans öknar fram till domarns fötter bäfva,
där hoppets matta bloss kring ångren långsamt sväfva.
Hvad suckar! hvilka rop! En mängd i hoppets spår,
en annan fjärran bort, följd af förtviflan, går.
Där i en ödemark jag dig, o Judas! finner.
Hur dig hvart enda steg Getsemane påminner!
Du hviskas hör: “min vän!” ack! med Messie röst.
Du honom korsfäst ser, ser spjutet i hans bröst,
och nalkas, bäfvar bort — strax för ditt vilda öga
Matthias tågar fram bland änglar i det höga,
och ett förfärligt skratt ur satans kulor hörs.
Du ryter — Glada hopp ! han af din fackla rörs.
Hvad ånger! hvilken suck!… Messias!… Judas gråter.
Blef vid din död han glömd? Du sade: “jag förlåter.”
Nej, Sulma! i en rymd, mer himmelsk, mera klar,
förgäfves du min blick dig sorgsen undandrar.
Jag ser ett älskadt blod din skugga här befläcka.
Hvad? du ej ängel ren? … Kom, att ditt kval upptäcka.
På detta nattens moln, där fasans tystnad rår,
hvi sitter du så stum, med vidt utslagna hår,
och ångren i din blick, och plågor i ditt hjärta?
“Ah! … brottslig, är jag dömd till många tiders smärta.
Ve den, sin moders röst i åldrens vår ej lydt!
Hur långsamt straffet är, sen nöjet vigglikt flytt!
I enslighetens sköt' den kärlek blott jag kände,
som för en ömsint mor hos mig naturen tände.
Ej, med ett skuldfritt bröst, jag hade önska lärt,
och världen var för mig det tjäll, Gud oss beskärt.
Men, olycksfulla stund! en hemlig drift mig ledde,
dit aftonrodnans släp sig öfver hafvet bredde.
Jag där på stranden satt, af ljufva känslor stum,
och såg ett vingadt skepp framhäfva vågens skum.
Hvi flydde Sulma ej, då hjärtat mer upprördes?
De starka ankartåg i djupet surra hördes;
då, Rustan! dig det var, som först mitt öga såg.
Du kom: jag suckade, och till min fot du låg.
— Gud! domare! jag än i brottet nöje finner …
Hvad mörker! Nåd! ack, nåd! Se hoppets bloss försvinner.”
Nej! af ett moln det höljs. Gif ångrens tårar lopp,
o Sulma! efter dem går hoppets stjärna opp.
“En tid, och än en tid! — ack, välförtjänta öden,
mitt hjärta darrade emellan brott och döden:
jag haf och Rustan såg. Hvar var du, o min mor!
då dig att öfverge jag inför Rustan svor?
När mörkret skyddar dem, som föddes att bedraga,
utur din ömma famn jag skulle flykten taga.
Ack! om min ålders vår du trogen omsorg bar,
och på din ålders höst jag grymt dig lämnat har.
Där lastens gnista väcks, naturens lågor släckas,
och brottet ger ej tid att tänka och förskräckas.
Dock, med hvad okändt kval det tjäll jag återsåg,
där ren i hvilans sköt' den bästa moder låg!
Tyst som en vålnads gång jag i dess famn mig lade.
Dess hjärta häftigt slog och liksom till mig sade:
’Här under detta bröst, jag, Sulma! burit dig.
Mitt barn! mitt enda barn! hvi öfverger du mig?’
Bland sömnens vågor dock jag snart mig själf förglömde;
en brottslings sömn, hvad sömn! jag ryste, grät och drömde.
Högt på en klippas spets mig tycktes att jag låg,
dit Rustan simmade uti en blodröd våg.
Strax klockors sorgsna ljud från templets torn jag hörde,
då till en öppen graf mig hämndens ängel förde,
och, vid det hemska dån af mullen kistan gaf,
min moders vålnad steg utur den kulna graf.
En dolk med Rustans blod åt mig hon långsamt räckte;
men strax ur sömnens djup mig ufvars läten väckte.
Natt! vittne till min flykt! hur i ditt mulna sköt'
på mossbetäckta berg jag saknans tårar göt.
Förhärdelse och straff och ånger brottet följa.
Hur ljuft var mig det dån, som ifrån strand och bölja
i skogen skållade! jag glömde, gladdes, lopp;
men borta Rustan var, och segel, dygd och hopp.”
Så, Sulma! älskaren, som grät sin döda maka,
fick i en himmelsk dröm förflutna nöjen smaka,
på hennes modersarm dess kärleks förstling låg,
och uti hennes blick han hälsans löjen såg.
I känslor dränkt sin arm han efter makan sträckte,
då honom hennes barn i sorgekläder väckte.
Hvart flög du, sorgsna hamn, i detta ögnablick?
“Förvillad, hämndfull, vild jag djupt i skogen gick:
där öfver träd och berg sig nattens fasor spridde,
förmörkad månan blef, mot stormar stormar stridde.
Bland hagelskurars ras ur molnen blixten bröt,
och jorden bäfvade, och hafvet fjärran röt.
På stormens vingar strax en härjnings vigge sändes,
och bergen krossades, i lågor skogen tändes.
Förtviflan, harm och skräck uppfyllde nu mitt bröst,
och dundren gåfvo svar på Sulmas klagoröst:
’Bedragen, ack! af dig, barbar! af dig bedragen!
Du vilddjur! mördare! ej än af åskan slagen!
Till menlöshetens fall ditt släkte snille fått,
hvars styrka öfver oss är mod att göra brott.
Må jag i afgrundsdjup, fast plågad själf, dig finna!
Nej! må jag bli den eld, hvari du där skall brinna!
Flyg, åskuppfyllda moln! flyg till det falska haf,
där härja! krossa! bränn! — Det hjärta jag dig gaf,
den Sulma du bedrog, skall dig i döden följa.
Min vålnad väntar dig på hafvets svarta bölja.’
Ej viggen mera snabb, än jag i djupet for.
Tör hända i en dröm du såg det, ömma mor!
Tör hända vid den blixt, som då ditt hjärta rörde,
den medömksamma våg mig på en klippa förde.
Där låg jag blodig, svag, med ögat lyft åt skyn.
I åskans eldar, Gud! hvad bilder för min syn:
min mor i dödens famn för Sulma ber och gråter.
Af straff blir hjärtat hårdt, men rörs då man förlåter.
Snart på en fraggig våg jag tyckte Rustan gick,
och tillgift, hjärta, allt af mig han återfick.
’O död,’ så var mitt rop, ’du äfven mig förföljer!
Ack, i en evig natt du kval och nöjen höljer:
mig vägras dock ditt lugn! — Förbarma dig, o haf!
Den jorden från sig dref, du ofta fristad gaf.
Nej! jag förlorad är … Dock, orsak till min smärta!
fördrif, o Rustan! ej min skugga från ditt hjärta.
Ve mig! … o åskans gud! o hafvets herre, hör!
Nej, storm! förströ mitt stoft — jag älskar, och jag dör.’
Så talte jag och grät … Men domarns tordön skallar.
Hör, Rustan! Sulmas rop. Hon dig i blixten kallar.
Hör! det är Sulmas röst. Hon gråter fram ditt namn.
Är du bland nattens moln? Är du i dundrens famn?"
“Här är jag, Sulma, här! Jag fjärran hört dig klaga.
Nej! Rustan var ej född en oskuld att bedraga.
Knappt jag med hoppfullt bröst på stranden lämnat dig,
förrn sömnens tunga moln med glömskan omgaf mig.
Jag vaknade — hvad skräck! jag vädrens hvining hörde,
flög upp; och vågen röt, och vidt från stranden förde.
Förgäfves all min bön, när åt det bistra haf
jag på en planka mig förtviflad öfvergaf.
’Hvad skulle,’ sade jag, ’en älskare ej våga?
Hör han ej sjöars svall, han ser ej dundrens låga,
han blott en flicka ser, som all hans sällhet gör,
och missnöjd är, att ej han mer än en gång dör.’
Men fåfängt sökte jag en älskad strand att hinna;
jag mot en klippa drefs — där, trogna älskarinna!
där sårad, matt och blek, ett dödens rof du låg.
Jag ropade ditt namn, du grät och på mig såg.
’Har ångren,’ sade du, ’har ångren fört dig åter?
Den Sulma du bedrog, i det hon dör förlåter.’
Du dog. Bestört och vred jag höjde upp min röst:
’O, Sulma! Sulma, hör!’ — Med dolken i mitt bröst
och dig uti min famn, att kröna våra öden,
jag störtade mig ner, fann hafvets djup, fann döden …
men lugnet fann jag ej — Det åskar … Sulma, fly!
En tid och än en tid!”
I hoppets lätta sky
de för min rörda syn, dock klagande, försvinna.
ångrens kala hem! skall här jag Werther finna?
Naturens ömme son ! I nattens töcknar höljd,
du mulen vandrar här af Dauras[4] vålnad följd.
Charlotte! Charlotte! en blick, en blick från himlars sköte;
men se! de öppnas ren — Flyg till din älsklings möte!
Hvar är du, Juliette? Romeo ropar dig.
Hör! midnattsklockan slår … din skugga döljer sig,
då Julia — hur ömt! — i minnet kallar åter
den kärlek, Rousseau än i änglars famn begråter.
Kom, klagande Comminge! i skuggan af de träd,
där obeslöjad går din trogna Adelaide,
I denna myrtendal sig klostrets hvalf påminner,
och rädd i sanden ser, och där sitt namn hon finner.
Hur ljuf den ängslan är, som kärlek hjärtat gör!
Men denna eld, så stark, för lyckans vindar dör.
Ack! då i tvenne bröst en evig låga brunnit,
har ödet skilt dem åt, förra de sin önskan vunnit.
Hvem, vädrens hvining lik, ur glömskans öken far,
med lidelsernas eld i hemska blickar kvar?
Du hop, i hvilkens själ sitt ljus förnuftet släckte,
än kärlek utan hopp en ursint känsla väckte,
och än dig härjat ha förtviflan, mäktig, vild,
förlusten af en vän, en framtid, nattens bild.
Ju flera känslor sig i hjärtat rymma hunnit,
ju flera himlar ock i skaparns sköt' det funnit.
Hvart flyr jag? … Mörkrets djup! och eld, och brak, och damm!
Ur helvetet en sjö af plågor svallar fram.
Se domarns tordönssvärd … och hvilken skara rasar,
att uti evighet — i evighet? — jag fasar …
försonare? … hvad kval! … se de fördömda, se
kring hämndens ljungeldstron i marter krälande!
En plågoanda främst med hoppets fackla sväfvar,
då lömsk i deras spår förtviflan osedd bäfvar.
Hvad fröjd vid hoppets sken! — Strax syns ej facklan mer,
förtviflan rusar fram, och plågoandan ler.
Monark! för tron och makt, hvad dock ditt öde blifvit,
du, som med blodig hand åt bödlar bilan gifvit?
Tigrinna! ja! du här; du diademen bar,
med segrens lagrar krönt, dem slafven åt dig skar.
Ej med den spira nöjd, som genom mord du vunnit,
din härjningsfackla ock kring halfva världen brunnit.
Hur många änkors tjäll, hur faderlösas blod
ha icke skatta fått — rys! — till din ärestod.
Träd fram! Hvad brott du här på hämndens tafla finner!
Din egen makas blod, som bland millioners rinner!
Ditt folk, som hungrande i dagens tunga gick!
Och deras arbete, ditt rof för ögnablick!
Skryt, usle! pråla nu med välden, slafvar, ära …
Men jag ock mänska var; — ditt bröst nog plågor tära:
jag ömma bör … och be.
“Allt till sin fot han lagt.”
Blott i din kärlek, Gud! mig dyrka låt din makt.
Ack! hvilka brott … jag flyr — De större fasor sprida,
än marter utan tal, som dessa vilddjur lida.
Att minnas all din nåd … af dig, försonare!
ej älskas … hjärta ha — ack, det är helvete!
Tungt öfver djupets vidd de svarta eldmoln falla,
och under domarns tron bland stormar dundren knalla.
I lågor och i damm en ängel svärdet drar,
och satan rytande upp ur Tartaren far.
Kring hans uppresta hår en afundsdrake hvälfver,
och synden i hans blick med höjda vingar skälfver.
Där flamma afund, hat, och mord, och rofbegär.
Uppå sin högra arm en blodig sköld han bär.
Med Evas tåreflod i skölden ristad blifvit
den seger, hennes brott i Eden honom gifvit.
Där visas allt det kval, Messias lida fått,
och all den uselhet, som jorden undergått,
och ateisters namn, som trotsat dödens möte,
och nederst satans bild i af grundslöjets sköte.
Ett moln hans bälte är, där oupphörligt slår
den åska, från Guds tron ner i Tartaren går.
Och i hans heta fjät, hvars ångor kunnat dräpa,
långt från hans hjässa ner millioner ormar släpa.
Så tvingas satan fram vid domsbasunens ljud,
och ängeln ropar: “Se! fall ner! och tillbed Gud!”
Han faller. Men hvad harm hans ilskna uppsyn bådar!
“Du,” — det är domarns röst — “du här Messias skådar.
Så evigt på min tron, jag, Gud, min spira bär,
så evigt, satan! du från mig förbannad är.”
Messias i en eld på vredens moln försvinner,
i det en stilla bäck vid satans fot upprinner.
Han njuter: glömskan strax hans varelse betar,
som i serafisk dräkt till änglars troner far.
För honom Mikael i evighetens salar
om kerubimers makt och mänskors välden talar.
Där ser han osedd fröjd, där hör han Guds beslut,
och änglar i hans sköt' sin himmel gjuta ut.
Hur hänryckt satan nu näst Gud sig sällast prisar!
Men strax Messias sig med alla änglar visar.
“Den tron, dig ämnad var, du vid min egen ser.
Njut all serafisk fröjd! sen, satan, störta ner!
Sen störta ner! Min hämnd dig aldrig öfvergifver.
Känn första slaget! känn! —”
Och störtad satan blifver.
Fast vredens åskor gå, hans rop långt högre hörs,
och himlars himmel själf af häftig skakning rörs.
När änglars tankar ner till satans afgrund ila,
att hinna den — hvad djup! — de trenne gånger hvila.
Ren döden mot sig själf den grymma lian sträckt,
och öfver kaos ser, stum, ensam och förskräckt,
då den fördömda här, som satans änglar varit,
ur mörkrets kulor fram till domarns fötter farit.
Ack! efter långa kval, hvad öden vänta er?
“Du död,” så är hans tal, “hör opp att vara mer!
Till intet blif du här, att satan tröst ej finner!
Och jord, mitt Vardes verk, försvinn!”
Och allt försvinner. —
Halleluja!
Men han, som är och blir, intager himlarna,
då Adams frälste barn med änglaskaran hasta
till foten af hans tron, att sina kronor kasta.
Där ljunga himlar fram, och världar skapas där,
tills för hans tanke ej ett kaos öfrigt är.