Gustavianernas poesi/Till Bacchus och kärleken
| ← Inledning af Ruben G:son Berg |
|
Mina löjen → |
TILL BACCHUS OCH KÄRLEKEN.
O Bacchus, som vårt kval i vinets floder dränker!
O Kärlek, som vårt lif den högsta vällust skänker!
I, gudabarn, hvars bud bland gudar mest förmå,
jag er förenta makt förenadt lof vill sjunga:
en mer mitt hjärta har, den andra mer min tunga;
men, täcka barn, jag hel er tillhör båda två.
Hur skulle väl min sång er skilja,
min dyrkan aldrig skilt er åt,
I fört mig på en lika stråt,
och en har varit bådas vilja.
Om jag ej eder vård, er nåd, er ömhet njutit,
en ödslig natt mitt lif i evig dvala slutit,
om jag må kalla lif ett vissnadt hjärtas slag;
det vore likt den ört, som skogens skrymslor gömma,
som både solens blick och daggens tårar glömma,
hvars blad ej gifva lukt, hvars färg ej ger behag;
likt döda källan, hvilkens bölja
på herdens läppar aldrig flöt,
som aldrig i ett lyckligt sköt
najaders nakna prakt fått dölja.
Dig, Kärlek, vare lof! du först mitt hjärta skänkte
den eld, som Promethé med våld från himlen sänkte,
och strax min tanka ljus, min sällhet mognad vann.
Du viste mig Eglé; jag tog dig för dess broder,
ty kvick hon var som du, och vacker som din moder,
jag af Apollo lärd dess blyga tycke vann.
Hvad vällust i vårt hjärta spordes!
Hur svor vår ömhet evig tro!
Men blott dess blomster var vår ro,
dess frukter vi ej smaka tordes.
Ett troll emot oss röt. Du kväfde vår förfäran;
du, Bacchus! seger gaf mot denna falska äran,
det fanatismens barn, som skydd hos afund har.
I denna täta lund, dit jag den sköna ledde,
då skymningen sitt flor utöfver dalen bredde,
du kom; jag kände dig, din hjässa vinref bar.
En kalk, som utaf blommor kröntes,
du räckte mig, och sade: ”drick!”
Jag drack — hvad mod mitt hjärta fick!
Hon kom — mitt mod af segern löntes.
Förgäfves stridde hon emot sitt egit hjärta:
min gråt så ömnig var, så bedjande min smärta,
så blygsam dag, och själf Eglé så trött — Hon föll.
I sälla blomster, I, som vid så ljuflig börda,
er lydigt böjde ner, att hennes fägring vörda,
och yra västan, du, som här dig uppehöll,
som halp mig floren sönderrycka,
och hämta hennes suckar opp,
och kyssa bort dess tårars lopp,
I voren vittnen till min lycka.
Hur trogit har jag sen ej följt er dubbla fana!
Hvem gick i kärleks bragd att mig till anfall mana?
Hvem såg i dryckeslag mitt glas ej tömmas först?
Ack låten mig då ej er ömma omsorg mista!
Lät, Bacchus, aldrig vin i mina läglar brista
och tillstäd ej mitt lif bli längre än min törst!
Och, Kärlek!, om du dig förbarmar
utöfver din försvurna slaf,
så lät mig stupa i min graf
utur en älskad flickas armar!
Så länge än en dag af lifvets spånmö unnas,
skall i min glada sång ert värda lof förkunnas;
ty hvilken dygd har ej af er sitt ursprung fått?
Säg, hvad som mer än lag kan lastens yra tämja?
Jo skönhet — Säg, hvad mer än heder dygden främja?
Jo vinet — Catos dygd ej själf ett rus försmått.
Hur brinner icke talarns ifver,
när vinet gifver andan kraft!
Och löst i samma ljufva saft,
åhörarns hjärta böjligt blifver.
När lejda hopar fram på slaktningsfältet tåga,
hvad eldar knektens mod? Månn det är ärans låga? —
Han får ej ärans lön — Månn nit för rikets väl? —
Han känner ej den kungs minister eller sköka,
för hvilkas ledna skymf han går att döden söka.
Nej, Bacchus, du ger rus och blindhet åt hans själ.
Hvad vinst har han för segern skördat?
Är det odödligt hjältenamn? —
Nej, det är dotterns ljufva famn,
hvars far han uti striden mördat.
Hvad kan väl skaldens namn till jordens gränsor föra,
att elda älskarns mod? — Det Vin och Kärlek göra —
och lyfta flickans suck? — Det Kärlek gör och Vin.
Homerus! seklers röst kan ej ditt lof fullkomna.
Hvem bringar ej din sång att undra — och att somna?
Med skäl du läsas bör — i rara gyllne skrin.
Men du, Anakreon! hur vakar
mitt hjärta vid din lutas slag!
Och vid din ömma sångs behag
jag, Sapfo, all din kärlek smakar.
Och du, som Pindars höjd med Sapfos ömhet parar,
hvars böjeliga röst till alla ämnen svarar,
Horats! din yra själf är alltid sann och vis.
Som du jag sjunga vill, som du mitt lif förnöta.
Dock när din hjässa djärfs mot stjärnehvalfvet stöta,
jag stannar långt ifrån och ger din flygkonst pris.
Men hvad jag skyndar mig att följa
dig till ditt täcka Tivoli,
att se din kärleks fjolleri
och dricka din falernska bölja!
Hvad dref Filippi son att frid och lugn försaka?
Månn törst till likars blod? — Nej törst att nöjet smaka
i nya flickors sköt, i vin af nytt behag.
Och du, o Salomo! så värdig kungastolen,
med skäl vi hälse dig för visast under solen:
du tusen flickor ägt och vin af tusen slag.
Må andre dina Ordspråk prisa
och andre ditt Predikosätt;
min undran gifs med mera rätt
åt älskarn i din Höga visa.
Säg, hvarför fabeln vill att ibland musers skara
och bland behagens flock skall endast flickor vara?
Jo skalden häraf lärs att dyrka Fröjas kön.
Och denna gamla dikt om en Pierisk källa,
hvad är dess ändamål? Jo, blott att föreställa,
det ingen törstig skald har rätt till minnets lön.
Så själfva Pindens Solon stiftar,
så talar han er, skalder! till:
Ӂt den som icke dricka vill,
allt hårdt och svårt Försynen skiftar.”
Så älskom, drickom då, förrn våra timmar sluta!
Kanske jag, min Eglé, dig blott i dag får njuta;
kanske jag Lethes flod i morgon smaka skall.
Kom, Bacchus! Kärlek, kom! lät mig ej eder sakna
den stund jag somnar in att icke mera vakna,
så skall ej skrämma mig Cocythens mörka svall.
Er vän, jag trotsar alla öden
och människors och gudars hot;
er vän, jag med en dristig fot
djärfs träda ned till själfva döden.
APOSTILL.
Af den dyrkan Bacchus njuter
mister Astrild ej sin rätt:
hjärtat tändes dubbelt lätt,
när han där sin olja gjuter.
Men han är ej mer den gud,
som man offrar blod och tårar,
som förnöjs af klagoljud
och hvars pil förgiftigt sårar.
Lycklig dårskap, yra nöjen,
lek och växling, sång och löjen
är den dyrkan han begär.
Facklan han i vinet släcker,
bågan han i fallet bräcker
och i kogret drufvor bär.
Kär och törstig alla tider,
jag mig alltid lycklig ser;
ty när Bacchus för oss strider
Skönhet snart sig vunnen ger.