Högadals prostgård/Del I/Kapitel 03
| ← Andra kapitlet |
|
Fjerde kapitlet → |
Tredje kapitlet.
Jag både afundas och lyckönskar fru Sylvén, som för länge sedan sett mamsell Marias uppfostran fullbordad och således är qvitt alla de ledsamma förhållanden, som vanligen uppkomma mellan modern och guvernanten, — började majorskan, hvilken, fyra dagar efter midsommar, intog högsätet uti förmakssoffan i prestgården, der värdinnan med allvarlig uppmärksamhet syntes afhöra henne. — Jag har alltid haft en bestämd aversion för alla pensioner, så väl för den blandning af alla slags barn, som der liksom försystras, som ock för det sätt, hvarpå deras undervisning behandlas; och alltid har jag tyckt, att den mor, som sjelf haft edukation och således sjelf bäst kan dirigera sin dotters, aldrig borde lemna henne ur sin uppsigt; men nu nästan ångrar jag att icke hafva följt min onkels, excellensen B—s råd, att sätta Alma i Wallinska skolan. Jag hade då icke varit exponerad för alla de förtretligheter, som det medför att hafva en guvernant, ty hon tror sig icke blott behöfva guvernera sin elev, utan ock hela huset, och man må vara tålig som en engel och behandla henne alldes som en amie, så hör och ser man ändå icke annat än orimliga pretentioner och oräkneliga kapriser.
Nu hemtade majorskan andan, och fru Sylvén sade medande: — Men mamsell Klerk hade ingenting i utseende eller väsende, som bevisade hvarken anspråk eller nycker. Hon var ju alltid vänlig och anspråkslös.
— Min bästa fru Sylvén, tro mig, de största pretentioner gömma sig under ödmjukhetens mask. Jag, som au premier abord någorlunda genomskådar menniskor, kunde aldrig fördraga hennes släpande ögon och släpande röst; men man och barn voro förtjusta, och alla främmande sade: »Ack, hvad hon är behaglig och intressant, den nya guvernanten!» — »Åh ja, för societetslifvet», svarade jag då, utan att utbreda mig öfver ämnet.
— Men huru kom det till, att hon så snart lemnade huset?
— Att relatera den tråkiga historien, skulle pina mig till döds. Nog af, vi kommo i en liten strid i afseende på principer för uppfostran, då hon icke blygdes att taga humör för en tillrättavisning af mig, för hvilken hon i stället bordt varit tacksam. Hon sade, att hon ville flytta, och jag önskade lång och lycklig resa. Min man förnedrade sig att bedja henne blifva qvar. Barnen greto, ja, Alma var tröstlös; men min Harald, han visade, som vanligt, sin karakter och följde mammas exempel.
— Sådana der händelser äro dock mycket ledsamma, både för huset och för den stackars flickan, som lemnar det, — sade fru Sylvén, redan på förhand underrättad, att felet låg hos hennes nåd, hvilken aldrig kunde bibehålla någon guvernant.
— För huset betyder det ingenting, — svarade majorskan med stolthet — och mamsell, hon må se sig om.
— Men huru skall nu fröken Almas uppfostran blifva fullbordad?
— Den kunde väl redan på sitt vis sägas vara det, ty ehuru Alma ännu icke är mer än fjorton år, så eger hon dock verkliga talanger; men nutidens fordringar äro stora, i synnerhet i hufvudstadens högre sällskapskretsar, och derföre har jag tänkt att låta Alma evertuera sig i språken för den informatorn, som skall tagas för gossarne, i fall han kan mera än hon.
— Men hvarifrån skall herrskapet få informator just nu på stunden?
— Åh, sådana herrar brukar icke vara så ondt om, ehurn jag just ej vill säga, hvad en af mina tanter påstår, att de till sammans med guvernanterna utgöra verldens syndaflod; och nu har jag tänkt, att vi skulle försöka få engagera den studenten, som var med på Strålvik midsommardagen. Han vore väl åtminstone utan pretentioner; ty hans utsigter lära vara ganska mörka.
Fru Sylvén kände blodet rasa till kinder och panna. Vulkanen var nära att utbryta; men hon hämmade den. Gustaf var, Gud vet af hvad skäl, icke egentligen hennes gunstling. Det låg kanske för mycken olikhet mellan deras natur och uppfostran för att hon skulle kunna fatta honom; men hon kunde ej neka honom sin aktning, och hade det icke varit så, så var han dock i hennes hus, var der som Axels vän, och mera hade icke behöfts.
— Jag skulle anse herrskapet lyckliga att få en sådan lärare för sina barn; men jag tviflar dock, att Gustaf antager det, ty för en yngling med hans ovanliga förmåga står hela verlden öppen.
Fru Sylvén sade detta med stilla, ehuru litet darrande röst. Stoltheten hade väckt hennes vrede, och ovisst är, huru samtalet slutats, om icke herrarnes ankomst afbrutit det. Medan de nu genom andra ämnen svalka fruarne i divanen, vilja vi ett ögonblick smyga oss på Marias kammare, der vi finna Alma gråtande i Marias famn.
— Alma, söta Alma, icke får du gråta, — sade Maria och smekte vänligt det nedböjda hufvudet.
— Ack, jag kan icke annat, ty hon var så god, och jag höll så mycket af henne. Ack, om du visste allt hvad hon sagt mig, allt hvad hon lärt mig: Också är jag nu mycket bättre än när hon kom till oss; men aldrig kan jag ändå, skild från henne, blifva hvad jag med henne kunnat blifva, — snyftade Alma.
— Det kan du, Alma, ty du glömmer ju hvarken Gud eller henne; och när vi känna den goda vägen, så kunna vi genom bön och trogen sträfvan vandra den, — sade Maria öfvertygande och mildt.
— Ack, du talar som hon, Maria! Dig vill jag ofta höra, dig och Axel. Ni begge ären så goda som hon och englarne, — och ur det tårfulla ögat strålade ett mer än barnsligt uttryck.
— Maria, säg mig, är herr Werther så god som Axel? — återtog hon efter en kort paus och såg frågande på Maria.
— Hvarifrån denna fråga? — sade Maria, och en purpursky jagade öfver kinden.
— Jo, ty pappa vill hafva honom till lärare för bröderna, och då skulle han bedja, att äfven jag finge läsa för honom. Ser du, derföre frågar jag; men du skall också svara som du tänker.
— Det skall jag, Alma! — sade Maria med en knappt märkbar darrning i rösten. — Axel kan icke vara mera god än Gustaf. Nej, det är icke möjligt.
— Men huru kan du veta, att Gustaf är så god? Du har ju sett honom blott några dagar.
— Ack, Alma, det måtte finnas själar, så fulla af renhet, af godhet och ljus, att man icke kan nalkas dem utan att känna likasom en aning om himlen, — utbrast Maria med en underbar glans i det blå ögat. — Du är ännu för ung att kunna tro på dessa hastiga uppenbarelser, — tillade hon lugnare — men på Axels mångåriga erfarenhet af Gustafs godhet och värde, på hans vänskap och beundran för honom, på det kan du väl tro?
— Ack, jag tror så gerna på allt som är godt, och att Axel och du icke kunna säga något, som ej är sant, — utbrast Alma och slog sina armar om Marias hals. I samma ögonblick inträdde Axel för att bedja Maria komma ner till sin mor.
— Var icke så ledsen, — sade Axel vänligt till Alma då han varseblef, huru klara tårar ännu darrade i ögat. — Det tillhör ej de fjorton åren. Barndomen är lifvets glädjestund; då skall man vara glad.
Detta vidrörande af Almas smärta framlockade åter hennes tårar, och de begge syskonen hade all möda att hämma dem. De runno ännu sedan Axel fått henne att storskratta.
Sedan nu ögonen voro väl tvättade och Axel och spegeln rådfrågade, om det syntes att hon gråtit, nedgingo de alla tre i salen, der en vredgad blick af fru Sylvén bestraffade det lilla dröjsmålet.
— Gif intet bestämdt svar i dag, det säger jag dig, — sade fru Sylvén till Gustaf, i det hon gick förbi honom.
Gustaf tackade henne innerligt i sitt hjerta för denna välmening, men försänktes snart åter i den drömmande sinnesstämning, från hvilken hon för ögonblicket väckt honom.
— Det är ändå synd med majoren, — sade Sylvén sedan de främmande hade rest; — ty han smekes något för mycket af den äktenskapliga toffeln.
— Det är uselt af en karl att på det sättet låta smeka sig, och jag kan icke beklaga den man, som ej är herre i sitt hus, — utbrast Axel med häftighet. — Nej, tacka vet jag de gamla goda tiderna, då mannen var det samma i sitt hus som en kung i sitt rike; ty mannen är dock qvinnans hufvud och icke hennes fotapall.
— Gud bevare dig att någonsin bli gift, eller Gud bevare någon att bli gift med dig! — utbrast fru Sylvén med en röst, vägande mellan vrede och smärta. — Jag medgifver, att mannen skall vara herre i sitt hus, ehuru jag just icke tycker, att hustrun behöfver kalla honom så, fastän Sara i tiden gjorde det, och ett ord med i laget tycker jag kan tillkomma henne.
— Det tillkommer hvarje förnuftig hustru, min gumma lilla, — svarade kyrkoherden; — men när hon vill att detta ord skall vara det sista, det uti allt bestämmande, då upphör hon att vara förnuftig och älskvärd. Men, du Axel, talar med din ålders oerfarenhet och häftighet. Du skall väl en gång döma på annat sätt; och hvad majoren angår, så kan han icke göra annat än hvad han gör utan att göra sitt hem till ett helvete. Han motsäger ej sin hustru, men gör dock i många fall som han vill. Hans lycka är hans glada lynne; utan det skulle han lida dubbelt. Låt hvilken karl som helst hafva den olyckan att blifva gift med en rik hustru, med högfärd, herskklystnad och häftighet, och som, i medvetandet att hon satt honom i öfverflöd och oberoende, tycker sig med lika rättighet kunna disponera öfver honom som öfver hus och egendom, så skall han, — så vida han ej är en despot — för den gyllne husfriden så mycket möjligt är undvika att motsäga och uppreta henne, vore det ock du sjelf, min käre gosse. Tror du icke, att jag har rätt, Gustaf? — fortfor kyrkoherden, vänd till honom, hvilken dittills stillatigande afhört samtalet.
— Jo, i sanning, farbror, — svarade Gustaf, — och det är derför jag ej kan gilla de äktenskap, hvilka mannen uppgör af egennyttiga beräkningar. Till vinnande af sin plan förstår han då att, genom smickrande af qvinnans fåfänga, villa henne i omdömet öfver hennes egna känslor. Deraf uppkomma sedan dessa strider om välde, beroende och vilja, som göra hemmet, hvilket dock bör och kan vara en fridsboning, till en stridsplats. Jag har sett några, ehuru få, af dessa lycksaliga äktenskap, — fortfor Gustaf, och rösten öfvergick från kraft till ömhet, — der själarne, oberoende af all yttre beräkning, mötas och sammansmälta i den harmoniska enklang, att de utgöra en tanke, en känsla, ett lif, der viljan är så förenad, att ett »vill» aldrig finnes på läpparne eller i hjertat. Han stöder, hon stödes, utan att de sjelfva veta det. De utgöra till sammans ett enda väsende, der han är kraften, hon solljuset.
— Din poetiska själ kläder då allt i diktens purpurskimmer, min käre Gustaf! Äktenskap taga sig i allmänhet illa ut i poesi, — genmälte Axel med allvar. — Jag, som ser lifvet i sin prosaiska verklighet, med en doft af poesi, jag tror, att äktenskapet, äfven det lyckligaste har både törnen och blommor; men som vanligt komma vi i hufvudsaken öfver ens, ty äfven jag tror, att de flesta olyckliga äktenskap härflyta deraf, att qvinnan så ofta försörjer sin man, och icke, såsom det alltid borde vara, mannen sin hustru. Det tillhör qvinnan att bero och icke att låta andra göra det; ty då byta englarne sig småningom till svarta enmenider, hvilka obarmhertigt svänga sin ormpiska.
— Men, söta Axel, säg mig, hvilken är den eumenid, som kommit ditt goda hjerta att bedöma vårt stackars kön så hårdt och skoningslöst? — sade Maria med öm förebråelse. — Ack, om jag nu kunde framstå som din försvararinna; men …
— Men det kan du icke, Maria! — afbröt henne Axel lifligt. — Du kan blott representera ditt eget milda hjerta, icke flera; ty ett sådant är kanske ej så lätt att finna.
— Kan broderskärleken vara så blind? — tänkte Maria och upplyfte den ljufva blicken frågande mot Axel; men den mötte Gustafs och sänkte sig åter hastigt, hvarvid kindens rosor öfvergingo i en hög purpurfärg.
Efter många utvexlade stridiga och öfverensstämmande tankar i ämnet, ledde kyrkoherden slutligen samtalet på Gustafs ifrågavarande anställning på Strålvik. Så väl kyrkoherden som hans fru försökte på allt sätt öfvertala Gustaf att icke antaga denna plats, utan tillbringa sommaren i prestgården. Maria sade intet; men bröstet höjde sig högre än vanligt, då Gustaf stod fast i sin föresats att i slutet af veckan lemna ett bifallande svar och i början af den kommande flytta till Strålvik.
Axel var ond och bedröfvad, Maria lutade sig ut genom det öppna fönstret, och en klar daggperla nedföll på den doftande rosenhäcken; men blommorna förrådde henne ej.
— Nå, det var sant, — sade kyrkoherden, som af vana förde handen i sin rockficka och der uppfångade en biljett, — jag fick i morse ett bref från brukspatronen.
— Och det talar du först nu om! — utbrast pastorskan. — Hvad i all verlden har hindrat honom att komma hit på hela långa veckan?
— En mycket angelägen resa till hans andra bruk, hvarifrån han skrifvit dessa rader, hvilka du sjelf kan läsa, — fortfor Sylvén och lemnade brefvet åt sin hustru, som häftigt ropade Maria till sig att läsa det. Maria hörde det ej, hon var försänkt i djupa tankar; men ett återupprepadt »Maria!» väckte henne från den farliga irrgången.
— Brukspatronen är bortrest, ser du; derföre har han ej varit här, — sade nu modern till den med sin andliga varelse ännu icke fullt återkomna Maria. — Nå, läs nu, så får jag höra hvad han skrifver.
— Jag skall läsa de märkvärdiga raderna, — sade Axel, som såg att Maria just icke var böjd för denna sysselsättning.
— Märkvärdiga, — upprepade modern, — ja, i sanning; ty hvarje ord anser jag märkvärdigt, som kommer från en huset så tillgifven vän, — tillade hon med eftertryck; — och fast det är litet skumt och mina ögon ej äro så goda, så skall jag visst icke besvära någon af herrskapet. Jag skall säkert sjelf läsa det bättre än ni.
— Nej, nej, mamma lilla, jag blir föreläsare; ty äfven jag anser hans ord märkvärdiga och har gömt många i mitt hjerta sedan midsommardagen.
Fru Sylvén skiftade färg.
— Söta mamma, hela brukspatronen med bruk och inventarier är icke värd en enda mulen blick af mamma, — sade Axel, kysste moderns hand och tog sakta brefvet, som han högt uppläste.
— Han längtar då från det präktiga bruket till den enkla prestgården, — sade fru Sylvén med klarnadt anlete, sedan hon afhört brefvet, hvilket, ehuru icke i poetiskt språk, likväl uttryckte en varm längtan.
Hvarför darrade Marias hand, då hon, som vanligt, till afsked räckte den åt Gustaf, och hvarför vågade han knappt vidröra hennes? Upplystes deras hjertan af den svaga gryningen, som bådar den klara, varma dagen, eller tändes en hastig blixt sympathetiskt i deras själar, likt den, som upplyser en stormig åsknatt.
— Gustaf, hvar är nu den fröjd, den ostörda sällhet, som vi till sammans lofvat oss af denna sommar? — utbrast Axel med sorglig, nästan vek röst, när de båda vännerna inkommit i sitt rum. — Vi skulle ju, fria från allt Upsalabråk, lefva frihetens och vänskapens härliga lif. Du kallade denna tid lifvets sommarmånad. Du längtade derefter med hela din själs förmåga att längta, och nu, nu har knappt en vecka förflutit, och du lemnar mig, lemnar ett hem; ty, Gustaf, nog ser du, att du här är älskad som en son, en bror.
Gustaf, som vandrat fram och åter i rummet, stannade nu framför soffan, på hvilken Axel nedkastat sig. — Gör icke offret svårare för mig, — sade han med skakande röst. — Gif mig hellre kraft; jag behöfver det bättre än någonsin, ty jag har aldrig känt mig så svag.
Han nedsatte sig bredvid Axel, hvilken noga betraktade det sällsamma uttrycket i hans utseende.
— Hvarför gör du det då, Gustaf, när det kostar dig så mycket? Du har ju, sedan du var tretton år, på en gång samlat och utdelat kunskaper. Du har aldrig egt någon ledighet, någon hvila. Tror du ej, att både kropp och själ behöfva det, i synnerhet som ditt lynne börjat blifva dystert? Nej, öfvergif denna tanke! Hvila ut dig! Drick af naturens friska lifskälla! Njut af frihet, landtluft och vänskap, och återvänd sedan glad och förfriskad med mig i höst till vårt gamla kära Upsala.
— Jag kan det ej, Axel! Jag skulle hvila! Jag, med helsa och ungdomskraft, skulle öfverlemna mig åt ett overksamt lif, när min mor, min svaga, sjuka mor, kämpar under behof och arbete! Gud såg till enkans skärf i offerkistan; han skall ock se och välsigna min sträfvan. Arbetet skall bortjaga den svartalf, som börjat suga sig fast i mitt hjerta. Och nu, Axel, intet ord mera härom.
— Men du måste ofta komma hit, Gustaf, — återtog slutligen Axel; — huru skulle det eljest gå med Marias undervisning?
— Gustaf suckade. — Tror du, att Maria ännu vill fortfara att måla? — frågade han synligt bäfvande. — Nu, när de dagliga öfningarne upphöra, vore det kanske bäst att alldeles sluta.
— Du vet huru mycket dessa stunder fröjda Maria. Du har sjelf sagt, att hon på dessa få dagar gjort förvånande framsteg, och du vill ändå, att hon skall upphöra. Det hade då varit bättre, att hon aldrig fått börja. Hon hade då varit nöjd med de små teckningar, hvilka alltid utgjort hennes älsklingsarbete.
— Deri har du rätt. Det bästa hade varit, att jag aldrig kommit hit, — svarade Gustaf med en stämma, hvars djupa tonfall vibrerade i Axels själ.
— Huru, Gustaf, jag förstår dig ej! Du skulle ångra att hafva sett mitt hem, mina föräldrar, min Maria! Hvad fattas dig? Du är dig ej mera lik.
— Jag vet icke; men det vet jag, att detta är en mörk stund, sådan din själ aldrig skall känna den. Men jag skall återkalla min mors kära, fridfulla drag; de hafva så ofta lugnat hjertats stormar, — utbrast Gustaf och framtog den älskade bilden.
— Gjut du din frid i min kämpande själ! — utropade han och förde honom med öm hänförelse till sina läppar.
Sådan hade ännu aldrig Axel sett Gustaf. — Skulle det vara möjligt … — tänkte han. — Dock nej, så är det icke, så kan det icke vara; då lemnade han henne icke.
Gustafs själ hade snart återfått sin jemvigt och hans drag det djupa, men lugna, anderika uttryck, som gjorde dem så egendomligt tjusande. Ingendera ville dock åter börja samtalet. De lade sig och somnade, Gustaf med den frid, som stilla och himmelsk kringsväfvar oss, då vi segrande genomgått en svår inre kamp.