Högadals prostgård/Del I/Kapitel 02
| ← Första kapitlet |
|
Tredje kapitlet → |
Andra kapitlet.
Midsommardagen strålade skön och klar med sitt solsken, sin blomstersådda grönska och sin foglasång. Vid det på gården, under en skuggrik lind, ordnade kaffebordet samlades vår lilla gårdagspersonal med leende blickar och vänliga »god morgon!»
— Nå, jag gissar väl, att ni alla gån åt kyrkan? — sade fru Sylvén, egentligen vänd till Axel, som äfven i allas namn svarade: — Det göra vi visst, och äfven mamma, hoppas jag; ty vi äro säkert alla nöjda med sommarmat till middagen.
— Vi skola ju alla äta vår middag på Strålvik i dag, och således är jag från den omsorgen, — svarade modern; — men jag har ändå litet att bestyra och törs ej lemna hus och hem. Jag måste hafva ögonen på pigorna, hvilka helt beqvämt gå och sofva för att litet hvila ut efter den sömnlösa natten.
— Skola vi till Strålvik? — frågade Axel lifligt.
— Ja, Axel lilla, det glömde jag säga dig i går, — svarade Maria. — Och icke heller framförde jag Almas helsningar, och ändå bad hon mig väl hundrade gånger helsa dig. Du kan ej tro, hvad hon vuxit och hvad hon gläder sig att få se dig.
— Det är ett godt, älskvärdt barn, — sade Axel, — skada blott, att hon skall hafva en sådan mor!
Nu linkade den halte orgeltramparen förbi porten, och med ett: — Vänta, käre Fläng! — stod Axel i samma ögonblick hos gubben.
— Nå, se herr Axel! Ja, det är att se ut som en karl, — utropade den gamle med glädje och skakade hjertligt Axels hand. — Ståtligare herre hade vi ej framför vår trupp i Savolax, — tillade gubben, och de kära minnena tände åter en ögonblicklig ungdomseld hos den gamle invaliden, — Ack hvad det är skada, att en sådan pojke icke vill bli knekt! Fast det är så godt att träda i pappas fotspår, ty nu för tiden rostar pliten fast; men det måtte väl bli andra tider, ty till knekt skapte då vår Herre honom.
— Herre Gud, se herr Axel eller magistern, hvad han skall kallas. Nå, nu har mamma något roligt, som fått hem honom, — utbrast en vänlig bondgumma och klappade Axels hand, den han hjertligt räckte henne. — Så, nig nu snällt för herrn, Stina lilla, — sade hon till en liten rosig flicka, som neg och bet sig i fingrarne. — Tag näfven ur mun och se herrn i ansigtet.
Axel klappade den blyga, vackra flickan och såg sig nu alldeles omgifven af diverse kyrkogångare, hvilka alla gladdes att få se den vackre herr Axel, hvilken, såsom de sade, var vacker och rak som mamma, men gemen och höflig som pappa.
Gud vet huru länge detta räckt, om ej klockorna kallat till gudstjensten. Kyrkoherden hade på en genväg redan gått till kyrkan, och på trappan stodo Gustaf och Maria, endast väntande på Axel, hvilken inom ett ögonblick äfven var färdig.
Med hjertat klappande af moderlig glädje och stolthet blickade modern efter sina barn, — Jag vet ingen, som kan visa mig maken, — sade hon och höjde hufvudet; — men, tillade hon med sänkt hufvud och röst, — ’om du högmodas öfver dina barn, så byter glädjen sig i tårar’, sade Sylvén i morse, och Gud bevare mig att få sorg af dem! — suckade hon och ingick tankfull i salen.
— Är icke Maria söt? — Denna fråga gjorde Axel till Gustaf, då de begge vännerna, på vägen till kyrkan, kommit eller dragit sig några steg efter henne.
— Tror du icke, att jag sjelf kan upptäcka det utan desa beständiga uppmaningar, hvilka göra, att jag vore färdig förneka denna sanning? — svarade Gustaf nästan häftigt. — Tro mig, jag eger nog skönhetssinne för att finna Maria förtjusande, — tillade han med förändrad röst och fäste en lång blick på Maria, som i det samma vände sig om, ty de voro vid kyrkdörren. Samtalet kunde således ej fortsättas, ehuru de må hända i tankarne gjorde det.
Klockan ett skedde afresan till Strålvik. Axel körde den nya kaleschen, hvilken, till fru Sylvéns stora förnöjelse, för första gången skulle förevisas på herrgården. Föräldrarne hade intagit högsätet, Gustaf åkte bredvid Axel, och Maria satt baklänges, ehuru hennes lilla hufvud kunde sägas åka rättfram, ty det var under oupphörliga samtal vändt åt Axel.
— Se, der äro de, och Axel på kusksätet, — utbrast med liflig glädje den fjortonåriga Alma, hvilken från ett fönster i salongen på Strålvik upptäckt den länge väntade vagnen.
Som en blixt ilade hon ned, innan ännu modern, hvilken från soffan nådigt samtalde med komministerns fru, der hon fått sin plats så nära kakelugnen som om det varit den kallaste juldag, hann fatta hennes utrop och försvinnande.
Fru Ringman, som af hela sitt hjerta önskade sällskapets förökande och således uppmärksamt lyssnade till Almas ord, förstod, att kyrkoherdens anländt, och underrättade genast hennes nåd derom.
— Alma! Alma! — ropade denna häftigt och lemnade på ögonblicket soffan.
— Fröken är redan långt nere på gården, — svarade fru Ringman, som nu dristat sig fram till fönstret.
— Nå min Gud, den Alma, hon uppför sig då alldeles som en obildad flicka, — utropade hennes nåd då hon såg Alma med flygande lockar och kjortel ila långt ned på gården mot de kommande. — Man lemnar nu för tiden sällan sitt förmak för att möta sitt främmande. Prestfruar gå knappt ut på trappan att mottaga sitt förnämsta sockenherrskap; men fröken Liljenstedt, hon springer så långt hon kan komma.
Vagnen stannade, och med den äfven den häftiga ordströmmen. Axel hoppade af kusksätet, och Alma ilade från Maria till honom, fattade med båda händerna hans hand, och blickade med barnslig, oförstäld glädje upp mot den vackre, vänlige ynglingen. Det var för mycket! Hennes nåd kände det, och med en bitning i underläppen inneslöt hon den sårade stoltheten.
Platsen i soffan var åter intagen, och ett tvunget leende sväfvade på de fina, litet uppbitna läpparna, då våra vänner inträdde, åtföljda af herrn i huset, major Liljenstedt, och Almas tvenne små bröder.
Helsningarne, hvilka från majorskans sida innehöllo mera stolthet än vanligt, voro gjorda. Fru Sylvén låtsade dock ej märka detta utan tog utan det ringaste bryderi plats bredvid värdinnan. En kapten, boende i granskapet, inkom i det samma med fru, tvenne barn och en bror, tillhörig de många löjtnanter, som äro fördelade i landsorterna.
Smörgåsbrickan vandrade omkring. — Nej, jag tackar, jag smakar aldrig bränvin, — sade fru Ringman, som i hela sin fulla längd rest sig för den bjudande betjenten.
— Lilla fru Ringman; men detta är likör. Hon kan utan all fara smaka derpå, — sade hennes nåd småleende och böjde hufvudet nådigt öfver divansbordet.
— Det var en annan sak, — svarade fru Ringman förnöjdt och tömde i ögonblicket hela det lilla glaset.
Majorskan hade förgäfves sökt uppfånga Almas öga för att tillsända henne en talande blick. Den glada, vänliga flickan tycktes icke hafva tanke för annat än de båda syskonen, mellan hvilka hon sväfvade likt en ljusflägt; och då Maria, som varseblifvit fru Ringman i kakelugnsvrån, förbarmat sig öfver den ensamma, blef Axel enda föremålet för Almas uppmärksamhet. Hon hade så mycket att berätta om blommor, foglar och sina små framsteg i musik och teckning.
— Ack, om bonne amie vore hemma, så kunde jag få spela mina quatre mains för Axel, — sade hon lifligt.
— Kanske kan jag få spela dem med Alma? — svarade denne.
Modern hörde de sista orden, men trodde ändå knappt att hon hört rätt; ty huru vore det möjligt, att studenten Axel Sylvén kunde glömma fröken Liljenstedt för barnet, det forna barnet Alma? Hennes nåd gaf Alma en vink att följa sig ut; Alma rodnade och lydde.
Då det vanliga: — det är serveradt! — fått alla gästerna på stående fot, återkom majorskan, men utan Alma.
Genom en annan dörr hade den stackars tårögda flickan insmugit i salen, der hon stälde sig mellan sina bröder.
— Får jag ej bedja fröken Alma blifva min bordsgranne? — frågade löjtnanten artigt, och på en vink af mamma satte hon sig vid hans sida; men o ve, studenten blef af våda hennes andre granne!
På Axel vågade ej Alma se, ehuru det tydligt syntes huru gerna hon skulle gjort det.
— Är fröken Alma ond på mig? — frågade han slutligen sakta.
O, hvad detta »fröken» gjorde ondt i det goda, barnsliga hjertat! Alma höll så innerligt af Axel. Hon hade på hans knä lärt de första bokstäfverna; ty under en resa som hennes föräldrar för åtta år sedan gjort till Tyskland, hade Alma varit i prestgården, och då med broderlig ömhet blifvit omhuldad af den nära fjortonårige Axel. Sedan denna tid hade hon hvarje sommar fått tillbringa några veckor i prestgården under Axels dervaro, och med hvarje gång tyckt sig innerligare hålla utaf honom och Maria.
Högt glödde kinden då hon nu med nedsänkt blick hviskade: — Ack nej, Axel! Herr Sylvén! stammade hon. Häftig, som Axel var, ljungade en blixt ur de för ögonblicket nästan svarta ögonen och sköt direkt på hennes nåd, hvilken till all lycka var för mycket intresserad af kaptenens samtal för att varseblifva honom.
Maria och Gustaf voro bordsgrannar och tycktes båda ganska belåtna dermed. Maria frågade efter Gustafs mor och hembygd, och han, som eljest nästan aldrig inlät sig i samtal om dessa hjertats dyra föremål, skildrade dem nu med hela själens värma och lif, och med det rika språk, som tillhörde hans poetiska natur.
En trognare åhörarinna hade aldrig Gustaf haft; ty Maria tycktes endast lefva i hans meddelanden, och inom sig tänkte hon tillfredsstäld: — blott sådan kan Axels vän vara.
På eftermiddagen, då sällskapet, med undantag af de äldre herrarne, var församladt i salongen, inrullade på gården ett lysande åkdon.
— Brukspatron är här! — ropade husets små kärleksgudar öfver hvar andra, väl inöfvade att till mamma framföra hvarjehanda små rapporter.
På Marias kinder glödde vid dessa ord en hel morgonrodnad, och modern, som från soffan bemärkte det, lekte leende med de blå negligébanden och kände solen uppgå klar i sitt hjerta.
Tunga steg hördes nu närma sig genom den långa raden af rum, och med ett: ödmjukaste tjenare, ers nåd! — inträdde den redan förkunnade i salongen.
— Välkommen, herr brukspatron! — sade majorskan nådigt. — Hvarföre fingo vi ej se er till middagen?
Nu flödade en mängd ursäkter på ett mindre vältaligt språk, hvilka dock till sammans icke uppgåfvo ett enda rigtigt skäl; ty det var en vana af vår hederlige brukspatron att i de tal, som ej angingo affärer, icke alltid hinna så långt, som till tanke och slutsats.
— Emedan ni var förhindrad? — afbröt honom hennes nåd småleende, som tyckte sig redan hört nog af »ty» och »emedan».
— Alldeles, ers nåd, alldeles, — svarade brukspatronen bugande.
Efter att hafva tvenne gånger ödmjukt bockat sig för fru Sylvén och liksom i förbigående för de båda andra fruarne, nalkades han flickorna, hvilka, omgifna af de trenne unga herrarne, beskådade en mängd gravyrer.
Sedan han nu helsat på den vackra gruppen och såg sig ej kunna draga Maria bort från gravyrerna, fann han klokast att äfven betrakta dem.
— Tycker mamsell Maria om taflor? — sade han slutligen, sedan han genombläddrat den ena gravyren efter den andra, likväl med ögonen på henne.
— Ja, mycket, — svarade Maria.
— Det var roligt; ty jag eger en stor samling deraf på mitt Lundafors. Dessa och många flera, — invände brukspatronen förnöjdt. — Men jag studerar dem just icke mycket, ty taflor måste man se i sällskap, annars är det just ingenting.
Axels läpp krökte sig till ett sarkastiskt leende.
— En sådan sysselsättning tillhör i mitt tycke egentligen ensamheten, hvilken då kan vara trefligare än det största sällskap, — återtog Maria lifligt; — men karrikatyren deromot utgör ett af sällskapslifvets element, hvilken ofta förenar dess olika medlemmar i glädje och skämt.
— Hvad är det, som så har förtjust Gustaf? — frågade Axel, seende vännen fördjupad i åskådandet af en gravyr.
— Kom sjelf hit och se, — genmälte Gustaf, dock utan att vända ögat från de kära bilderna.
Alla omgåfvo nu ynglingen och hans förtjusning.
— Ack, det är den der; ja, han är så vacker! — utropade Alma lifligt, — Jag har så många gånger sett så länge på honom.
— Dock säkert utan att fullt förstå hans skönhet? — inföll Gustaf med eget uttryck i röst och blick.
— Det är visst sant. Jag är barn, och kan ej fullt förstå något, men kan dock tycka, att mycket är vackert, — svarade Alma med barnsligt behag.
— Det är ett älsvärdt barn, — tänkte Axel och såg bifallande på den anspråkslösa flickan.
Det blef ett ögonblicks tystnad.
— Säkert besjunger du dessa älskandes lycksalighet, innan du skrifver den tjugufemte juni? — sade slutligen Axel halfhögt till Gustaf.
— Mindre har jag skrifvit för; ty något skönare såg jag aldrig än, — genmälte Gustaf.
— Ack, hvad det måtte vara ljuft att ega en så härlig talang! utbrast Maria med värma. — Finge jag önska mig någon, så vore det den, att på duken kunna återgifva och fasthålla bilderna i min själ.
— Då är det väl bättre att köpa taflor, än att sjelf göra dem. Ett sådant arbete fordrar mycken tid, mycken möda, och är, om jag får säga min tanke, icke nog propert arbete för små, hvita fruntimmersfingrar, — yttrade brukspatronen leende, i medvetandet att hafva talat visdom.
— Nå, se brukspatron Lemner! — utbrast majoren, som nu inkom. Välkommen, min bror! Du trifves, som vanligt, väl bland Evas döttrar.
— Ja, i synnerhet när de se ut som dessa, — svarade brukspatronen och räckte majoren handen.
— När kom du hit?
— För några minuter sedan.
Majoren bad nu Lemner följa sig till de andra herrarne, och ehuru han icke med synnerligt välbehag mottog förslaget, så måste han dock lemna salongen.
— Skola vi ej gå ut litet? Det är ju rigtigt synd att sjelfva midsommardagen sitta mellan fyra väggar, — sade Alma, sedan gravyrerna voro genomsedda.
Alla gåfvo ett lifligt bifall åt Almas ord, utom Gustaf, hvars öga, ännu hänryckt, liksom sammansmält med den nästan himmelska blick, hvarmed ynglingen beskådade den sköna älskarinnan, som leende inslumrat med hufvudet hvilande på hans knä.
— Var äfven litet hos oss! — bad Maria vänligt.
Gustaf såg upp, men med en blick så underbar, att den kom Marias hjerta att klappa. Och i samma ögonblick stod äfven han färdig till utvandringen.
— Vi gå ut litet, mamma lilla, — sade Alma vänligt bedjande.
— Litet musik måste vi först höra, och sedan deltaga vi alla i promenaden, — svarade modern med ett eget leende. — Du har ju en mängd nya noter, hvilka säkert äro obekanta för herrskapet; låt oss höra något af dem.
Alma öppnade genast instrumentet och bläddrade i det stora notförrådet med en blick på modern, hvaruti man kunde läsa: — Hvad skall jag spela?
— Börja med uvertyren till Robert, — svarade mamma, som rigtigt uppfattat frågan.
Musiken började. Alla tego; till och med fru Ringmans tunga fick sig en liten nyttig hvilostund. Men hastigt brusade till de vackra tonerna ett stormigt ackompanjemang uppstämdt af de fyra instörtande gossarne, majorens och kaptens jemnåriga söner, hvilka ilade till sina mödrar för att skrikande beklaga sig öfver lidna oförätter.
— Söta Reinhold lilla, när bruka gossar gråta? Tyst, mitt snälla barn, — sade fru Ståle och klappade den yngste af sina gossar.
— Ja men Harald är så elak; han slog mig för att han icke fick fatt på mig.
— Ja, så var det, mamma, — instämde den äldre brodern. — Harald är så otäck, så …
— Tyst, tyst, mina söta barn. Ni äro ju borta.
— Barn gör i by, som det är hemma vandt, — sade fru Ringman betydelsefullt, ehuru sakta.
Emellertid fradgade Harald af vrede och sårad stolthet.
— Ett väl uppfödt barn skall alltid tåla oförrätter, min lilla Harald! — sade hennes nåd, som dervid illa dolde sin vrede; men när ingenting ville hjelpa, utbrast hon: — Att icke bonne amie skall vara hemma och hålla ordning på barnen; men så är det, när man bäst behöfver menniskor, äro de aldrig tillstädes.
Fru Sylvén skakade på hufvudet, och Axels hand knöt sig ovilkorligt bakom Almas stol, i det han tänkte: — Hade jag att göra med de gunstig' herrarne, jag skulle, min själ, lära dem annat.
Maria hade tagit Otto, den yngste af husets söner, en liten söt sexårig gosse, i sitt knä, der hon lyckats utöfva det vanliga väldet öfver sin lilla gunstling och der han nu, efter slutade tårar och sparkningar, glad satt och lekte med Marias lockar.
Efter alla fruarnes förenade bemödanden lugnades ändtligen de små kämparne, och Almas klara, harmoniska toner frambröto nu likt en segermusik efter en drabbning.
Mödrarnes löften om eljest förbjudna saker hade måhände egentligast tillvägabragt fredsslutet; men emellertid blef det gjordt till verklig fröjd för hela sällskapet. Harald kunde dock under hela aftonen ej bevekas att leka med Reinhold.
— Det är beundransvärdt att se den gossens karakter, — sade modern och klappade det lilla, trotsigt upplyftade hufvudet.
De äldre herrarne inkommo, och sedan Alma spelat ännu några stycken, företogs en allmän utvandring åt trädgården. På återvägen gingo Axel och Alma till sammans under lifliga samtal, hvilka dock ofta afbrötos genom små förklaringar ur blomsterspråket, hvarvid löjtnanten förärade de unga flickorna några af Floras älsklingar, dem han fann under spatserfärden.
Gustaf gick tankfull vid Marias sida, blickade åt det klara aftonlandet och tillhviskade henne många af de poetiska tankar, som den härliga naturen ingöt i hans själ.
Sällskapet åtskildes, sedan majoren lofvat att med det första komma till prestgården.
— Ack, om vi finge komma i morgon! — utbrast Alma, då hon på trappan tryckte Marias hand.
— Glöm icke bort, att här går vägen till prestgården, — ropade fru Sylvén med det mest älskvärda leende, då vägarne åtskilde Lemners och kyrkoherdens vagnar, hvilka i möjligaste närhet följt hvar andra.
— Ödmjukaste tjenare, ödmjukaste tjenare! — ljöd brukspatronens starka stämma, under det att hans stora, välfödda personlighet, så fort som möjligt var vände sig om i vangnen, der han fortfor att, baklänges stående, svänga sin hatt och ropa sitt »ödmjukaste tjenare»! så länge den minsta skymt var synlig af kyrkoherdens åkdon.