Högadals prostgård/Del I/Kapitel 08
| ← Sjunde kapitlet |
|
Nionde kapitlet → |
Åttonde kapitlet.
Hvem i all verlden är den unge, vackre karlen, som går förbi, — utbrast fru Wendler och sköt upp glasögonen i pannan samt lade näsan ända in i fönstret i skydd af det blommande geranii-trädet. — Nå, kära hjertandes! skynda dig! kära Lotta! Han är ju mest förbi.
— Huru är det möjligt, att jag kan känna alla menniskor, som gå förbi? — svarade Charlotte, hastigt uppblickande från sin båge.
— Du talar då som om du bodde i Stockholm och icke i en småstad; men jag har då aldrig sett en flicka så trög och liknöjd för allting som du. Jag är verkligen icke nyfiken; men jag vet icke hvad jag ville ge ut för att få reda på den der unge karlen. Jag såg honom bara på ryggen; men att han hvarken bor i staden eller här omkring, det såg jag då strax, ty ingen här har en sådan växt.
— Nå, än Landers då, mamma? Han, som har en så gentil figur, som …
— Gud hjelpe mig, gick han ej nu in i Knappelins bod. Hvad var det vi skulle ha derifrån i qväll, Lotta?
— Ingenting, mamma lilla.
— Jo, ser du, någonting skall det då bli. Karin måste genast gå dit.
— Åh, söta mamma!
— Jag kan väl få skicka min piga hvart jag vill, ehuru hon för det mesta är upptagen att springa till Landers med biljetter.
— Karin! — ropade nu fru Wendler, — Karin, Karin! — Men då ingen Karin kom, så reste hon sig, just som Karin inträdde i rummet. Efter några häftiga ord om pigspring och söl, tillsades hon att gå till Knappelins och fråga, om ej något paket till Charlotte vore inlemnadt der — Skulle de då svara nej, — tillade fru Wendler, — så skall du fråga, om den unge herrn, som nyss var der inne, icke nämt, att ett sådant skulle komma från Kristineberg.
— Var herrn då från Kristineberg?
— Ja, jag tror det. Det kan du likvisst fråga. Ja, laga, att du får veta det, — tillade hon, då pigan skulle gå, — och tag ändtligen reda på paketet.
— På herrn var väl meningen, — sade Karin, sedan hon tillslutit dörren.
— Nå, har du sett honom gå till baka, Lotta? — frågade fru Wendler, sedan hon åter inkommit till sin dotter.
— Sannerligen jag kommit i håg honom, mamma lilla.
— Du kan då aldrig i hela verlden komma ihåg någon mer än Landers.
Charlotte såg ner och svarade intet.
— Mamma, tänk om det vore Axel! — utropade hon lifigt och släppte synålen.
— Axel skulle ju icke komma förr än nästa måndag eller tisdag, skref ju syster Hedda. Kalaset skulle bli som i fredags, och så skulle sedermera allt bero på brukspatronens besök i prestgården. Skulle han fria, och Maria utan för mycken sorg öfvertalas att gifva honom ja, så kommer hvarken Axel eller Maria hit; men friar han icke, så kommer hon, för att slå ifrån sig den der stackars studenten, som gjort henne så kall mot brukspatronen; ty se'n han är borta, går allt bra, så skrifver syster Hedda. — Tänk, nu tror jag, att Karin blifvit bergtagen! — fortfor fru Wendler, som fortfarande stod vid fönstret. — Jag skulle då hunnit vara tio gånger fram och till baka; men frågor och prat uppta all tid.
— Nå, ändtligen är hon då på trappan; men se, nu skall herr Strutén ännu ha sig ett sött ord. Den der pigkurtisen kan då förarga en till döds. Såå, nu mötte hon borgmästarns Kristin; nu står hon ju der midt på gatan och hemtar nyheter. Den satans nyfikenheten, hvilken så regerar henne, jag må då predika hur jag vill!
— Se så, nu kommer hon då seglandes; men nu är det väl någon i porten, som uppehåller henne en stund.
Som fru Wendler sade detta, öppnade hon köksdörren, och Karin stod i samma ögonblick framför henne.
— Vi ha i rappet främmande här, — utbrast Karin och förekom fru Wendlers motsedda bannor. — Den unge herrn var inne i boden för att fråga sig vägen hit, och han lär vara en slägting till frun.
— Han frågade sig vägen till mig och sade sig vara en slägting i huset! — utbrast fru Wendler, stående i den mellan köket och kammaren uppslagna dörren. — Nå, det var då väl, så fick då Knappelins se, att man är utaf folk.
— Ack, det är säkert Axel! — utropade Charlotte och satte bågen ifrån sig.
— Nå, det var väl, att någon annan än Landers kunde få dig på benen.
— Men tänk, om icke Maria är med! — återtog Charlotte ledsen.
— Ja, ser du, då är hon förlofvad, och Axel kommer att omtala det för oss och hemta oss på förlofningskalaset. Men det få vi höra sedan, se nu efter, att allting är i ordning!
— Jag ser intet, som icke är det, — svarade Charlotte och upptog några små sefirgarnsändar, hvilka nedfallit från bågen.
— Skulle nu Maria vara med, — började åter mamma, — så, kära Lotta, kom i håg mosters böner, att du ej för mycket talar om din sällhet, och aldrig låtsar som du visste, att Gustaf funnes till, utan bara säger henne, huru lycklig hon blir, som får en så rik och hederlig man.
— Mamma får tala, jag tiger; ty att tala så rakt mot min öfvertygelse, det gör jag ej, — svarade Charlotte.
Medan de resande väntas, vilja vi litet redogöra om mor och dotter.
Fru Wendler, född Brumander, var fru Sylvéns enda, tio år äldre syster. Hon hade tillbragt sin ungdom i åtskilliga hus såsom biträde i hushållningen. Lovisa, så hette hon, hade aldrig egt den yngres behag och glädtighet; men hon hade sett bra ut och alltid varit utmärkt för ordning och duglighet. Vid några och trettio år hade hon gift sig med jägmästare Wendler, en förmögen och hederlig karl, hvilken sexton år derefter lemnat henne som enka med den enda dottern. Charlotte var nu tjugufyra år, af ett intagande väsende och ett friskt, behagligt utseende. De hade efter faderns död bott qvar på det lilla landtstället, som han lemnat dem, tills ett år förut, då fru Wendler, som ledsnade vid det landtliga bråket, sålde sin lilla egendom och köpte sig ett hus i en af småstäderna i Stockholms län, der Charlotte gjort bekantskap med en ung, hygglig handlande, Landers, med hvilken hon den kommande julen skulle gifta sig.
Fru Wendlers boning var enkel, men utmärkt genom ordning och snygghet. Hon saknade intet, som hon behöfde; men både hon och hennes dotter voro främmande för allt öfverflöd.
— Nå, hjertandes, mina käraste barn! — utropade nu moster Lovisa och sträckte armarne mot de kommande, — så välkomna I ären, ja, af hela hjertat välkomna! Charlotte, dina söta kusiner äro här; skynda dig hit, min flicka.
— Stig in i förmaket, mina snälla barn, — fortfor hon sedan omfamningarne försiggått och alla helsningarne voro framförda.
— Hvad moster här bor nätt och har trefligt! — sade Maria, då hon såg de trenne små sammanhängande rummen med sina perlfärgade möbler, sina fläckfria speglar och den mellan snöhvita gardiner och grönskande myrten inblickande aftonsolen. — Ack, så fint och nätt allting är; jo jo, mamma åberopar ej förgäfves moster Lovisa såsom exempel för ordning och skick.
— Ja, Gud vare lof, nog har jag allt bra, fast jag icke har någon grannlåt, — svarade fru Wendler tillfredsstäld.
— Hvarför bockar Axel sig så artigt för Charlotte — frågade Maria, — och hvarför ser Charlotte så road ut?
Axel lyfte då upp Charlottes venstra hand, der den blanka ringen besvarade Marias fråga.
— Ack, min Gud, att jag kunnat glömma det! — utbrast Maria och omfamnade hjertligt den lyckliga Charlotte, hvars hela varelse strålade af kärlekens solsken.
— Nå, är här icke maken? — frågade moster Lovisa och fattade Marias hand.
— Nej, visst icke, moster lilla! — svarade Maria rodnande.
— Nå, så kommer han snart; men jag tänkte, att jag nu skulle få gratulera dig.
— Med hvem skulle väl Maria vara förlofvad? — frågade Axel, och såg förvånad ut.
— Åh, gör dig ej så okunnig, min gosse lilla?
— På min heder, jag vet, att någon förlofning varit i fråga.
— Nå, men du är väl icke okunnig derom att brukspatron Lemner friat eller ämnar fria till Maria?
— Nej, det kan jag icke neka; men jag kan också heligt försäkra moster, att det är en sak, som aldrig sker.
— Du är dig lik, du, käre Axel, och narras och pratar tok, som när du gick i dina första byxor här i verlden. Tror du ej, att jag skulle känna din syster? Jo, mycket för väl, kära du, för att veta, att hon ej kan förkasta ett sådant anbud, som att bli egarinna till det präktiga Lundafors.
— Ja, om giftermålet skulle ske med stället, då kan jag medgifva, att det kunde vara en frestelse; men då egaren är bihanget, så kan det icke fresta en ung vacker flicka.
— Hörde dig nu din mamma, så finge du bannor för ett sådant prat; men pojkar förstå aldrig att värdera äldre erfarna karlar, och det är väl du, som tokar bort Maria. Men vänta litet, min herre! Maria och jag ska nog komma öfverens, — tillade moster Lovisa och strök leende Maria om kinden; — ty vi fruntimmer förstå oss bättre på det, som är godt.
Maria satt tyst. Hon förstod, att saken vore ganska allvarsamt önskad af modern, då moster kunde tala så; och Axel genomsåg nu hela planen, i hvilken han fann moster Lovisa utsedd till hufvudperson, men tänkte: — Det skall ej lyckas dem. Vi hafva pappa på vår sida.
Charlotte, som i hjertat hörde till de ungas parti, tyckte samtalet redan räckt för länge, afbröt det och kallade dem till thébordet, kring hvilket de alla snart satte sig.
— Huru länge få vi behålla dig, Axel lilla? — frågade moster vänligt.
— Öfver morgondagen, om moster tillåter, — svarade Axel.
— Stygge pojke, om jag ej alltid tycker så mycket om dina ord, så vet du väl, att jag alltid tycker om dig, du, din mors son! — svarade fru Wendler mildt förebrående, i det hon lade socker i sitt the.
— Det är en kopp för mycket, Charlotte! — sade Maria, — eller väntar du kanske någon?
En purpurstråle glänste på Charlottes kind, hvilken bytte sig i en hel aftonrodnad, i det hon blickade ut genom fönstret och såg den ljufvaste syn för en fästmö.
— Nu är han här! — utropade hon och ilade upp från bordet, och några minuter derefter inträdde hon åter i salen med sin fästman, Landers. Och nu följde presentationer och helsningar.
Landers var en man omkring trettio år, med fördelaktigt utseende och glad, behaglig lefnadston, samt framför allt en i hög grad vacker och ståtlig figur.
— Är han icke söt? — hviskade Charlotte till Maria, sedan herrarne inkommit i ett samtal, och ett hjertligt: »jo mycket!» lade sig som honungsdagg omkring Charlottes hjerta.
Följande dagen voro Landers' föräldrar och syskon bjudna till middag hos fru Wendler. De voro alla glada, vänliga menniskor; i synnerhet fattade Axel och Maria ett särdeles behag till en af Landers' kusiner, hvilken, ehuru hvarken ung eller hvad man vanligen kallar vacker, dock egde något obeskrifligt mildt och intagande, fastän ett djupt vemod låg utbredt öfver hela hennes varelse. Hennes samtal voro icke blixtrande; de egde föga för det bländande sällskapslifvet; men det låg i dem ett slags förtrolig bekantskap med litvets allvar, med dess strider och försakelser, som tilldrog henne hvarje ömt hjerta. På Maria hvilade hennes öga ofta med ett älskligt uttryck, och då Maria talade, utbredde sig ett mildt leende öfver hennes bleka anlete, hvilket icke undföll Maria.
På eftermiddagen föreslogs en liten utvandring till de fornlemningar, som omgåfvo den fordom märkvärdiga staden. Förslaget omfattades med allmän glädje, och snart aftågade det lilla sällskapet, anfördt af moster Lovisa och fru Landers. Allt var hjertligt, stilla och trefligt, och i synnerhet de förlofvade njöto med fulla hjertan af aftonens skönhet och frid. — O, att Gustaf vore här! — tänkte Maria, och en outsäglig längtan suckade i hennes själ.
Ack, denna trånad efter den vi älska, hvem har ej känt den varmast och djupast under de stunder, då naturens tjusprakt liksom vidgat och heliggjort vårt hjerta!
— Från honom! — hviskade Axel och fäste en blå blomma i Marias lockar.
— Icke får du resa i morgon, Axel, — sade moster Lovisa, då hon, på aftonen efter de främmandes försvinnande, satt med syskonen och Charlotte i förmakssoffan. — Du måste med till Landers, du är ju bjuden, och du skall tro, att de ha också att bjuda på. Det är annat der, än hos gamla moster.
— Ja, men det blir ju ingenting sydt på Charlottes brudlakan, så länge jag är qvar.
— Åh, kära du, brudsängen bäddas icke förr än i jul, och vi ha många månader dit.
— Ja, men Maria får ej vara här så länge; ty moster skall veta, att när Maria är borta, så är det skymning i Högadal.
— Ja, nog vet jag, att hon är solen der, men hon får ej resa så länge du är hemma, ty så länge kan både syster Hedda och svåger umbära henne.
— Och jag skulle ej få se Maria innan min afresa? Jo, söta moster, i slutet af september kommer jag då, om icke förr, och hemtar henne, så att jag åtminstone får rå om henne några dar.
— Nå nå, vi få väl skrifva om saken. Emellertid blir du qvar för att ännu en dag vara med din syster?
Charlotte bad, Maria bad och Axel lofvade.
Vid hemkomsten från rådman Landers, der våra vänner tillbragt en ganska treflig dag i sällskap med stadens notabiliteter och der den unge, fjäsade borgmästaren kastat mången öm blick på Maria, följde hon med in i Axels kammare, för att ännu en gång innan hans afresa njuta af den älskade broderns sällskap.
— Du får icke gråta, Maria, — sade Axel, lekande med systerns lockar. — Tror du, att mamma skulle ega hjerta att tvinga dig, att se dig invigas till en hel lefnads olycka?
— Ack, kunde mamma blott fatta, att jag blefve olycklig, då skulle icke hela verldens härlighet fresta henne; men hon ser ingen sällhet för mig annat än i detta giftermål.
— Mamma, fastän nu ty värr bländad af de lysande utsigterna, skall dock, vid det allvarliga afgörandet af ditt öde, lyssna till pappas och dina böner och sitt eget hjertas röst. Det blir ett ledsamt uppträde, det inser jag nog; men det slutas väl, tro du mig, Maria, och tänk icke mera derpå.
— Ack, om endast du, min gode Axel, vore hemma, när denna ledsamma sak kommer i fråga.
— Jag skulle gerna vilja vara det och gå som en leende medlare mellan de handlande parterna; och hade icke Lemners hastiga göteborgsresa nu blifvit af, så vore frieriet redan i laga form gjordt. Men, Maria lilla, när vi så länge varierat det ledsamma themat, brukspatronen, så tycker jag, att några minuter borde helgas Gustaf, — fortfor Axel med vekare röst. Maria lät sitt hufvud sjunka mot Axels bröst, och länge och mycket talade de.
— Ditt hjerta är ju mina hemligheters graf, Axel lilla? — sade Maria, som nu, vid stadsklockans tolfslag upprest sig för att lemna brodern.
— Ja, men hvad säger du, om de döda uppstege ur grafven och uppenbarades mångom? — svarade Axel skälmskt.
— Att du icke mera vore min gode, min trogne bror.
— Och du vet, att dessa äro mina skönaste titlar, som jag ej en gång skulle vilja bortbyta mot den af professor, — svarade Axel. — Var du således trygg och låt mig alltid som nu få skåda till djupet af ditt hjerta, Maria, — tillade han. — Och nu god natt! Sof godt och dröm om …
— God natt, söte Axel! Dröm du om … jag vet icke hvem — om Alma!
Om Alma — det vore en barnslig dröm; men hvarför icke? Det är en god, en englaren dröm.
— Åxel, du glömmer väl icke att helsa Gustaf? — hviskade Maria, då Axel skulle tillsluta dörren, men så sakta, som om hon fruktat, att flera än Axel skulle höra det.
— Jag hoppas, att vi råkas i morgon, — svarade Axel leende, — men var du lugn, Maria, helsningarna skola icke glömmas; jag lofvar framföra dem så, att de tillfredsställa både Gustaf och dig.