Högadals prostgård/Del I/Kapitel 10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Nionde kapitlet
Högadals prostgård
av Wilhelmina Gravallius

Tionde kapitlet
Elfte kapitlet  →


[ 123 ]

Tionde kapitlet.

Dagen efter Axels hemkomst, sedan han noga redogjort för resa, helsningar, moster Lovisas nya boning, Charlottes fästman och det uppseende, Maria gjort i den lilla staden, satt Axel upp på sin ståtlige Sleipner och ilade i fullt sporrstreck vägen till Strålvik.

Från balkongen helsades han af majorskans nådigaste nick, och måste således, tvärt emot all beräkning, först begifva sig till henne på uppvaktning, i stället för att taga vägen åt flygeln, der Gustaf bodde.

Så älskvärd hade Axel ännu aldrig sett hennes nåd. Hon hade så många frågor, så mycket att berätta, att Axel, ehuru icke saknande konsten att begagna hvarje utväg, dock aldrig kunde finna en sådan för att aflägsna sig.

Slutligen uppsteg han; men innan han hann börja inledningen till sin afskedsansökan, så uppsteg äfven majorskan, som anat uppbrottet, och frågade artigt, »om icke herr Sylvén ville göra henne sällskap i trädgården».

— Kommer jag dit, så kommer jag aldrig derifrån, — tänkte Axel, och bad att för några ögonblick få uppskjuta det, emedan han önskade först att få helsa på Werther.

— Han är nu sysselsatt med lektionerna, — svarade majorskan, med en underlig dragning på läpparne.

[ 124 ]— Både han och gossarne behöfva väl hvila sig litet, — invände Axel skämtande, och var just på vägen att gå, då majorskan yttrade sitt infall att göra ett besök i skolrummen.

— Det är säkert en oväntad ära för Gustaf, — sade Axel, och en hastig skiftning jagade öfver hans panna; men på gården möttes de af en vagn med tvenne äldre herrar, och som majoren var borta, nödgades hennes nåd sjelf mottaga dem och således återvända.

— Får jag bedja herr Sylvén vara god och säga till Alma, att hon genast kommer upp för att hjelpa mig hålla herrarne sällskap? — sade hon sakta till Axel, sedan hon artigt helsat på sitt främmande.

Yttre dörren till de så kallade skolrummen stod öppen. På tå ingick Axel och var några ögonblick tyst åskådare af det, som tilldrog sig i det inre rummet.

I ett hörn af rummet, förmodligen den lilla hedersplatsen, som kallas skamvrå, stod Harald med påbundna, långa åsneöron, ehuru ingalunda med en åsnas fromma utseende. Otto satt längst fram i rummet och läste med stark röst det åttonde budet, hvilket han omvexlade med de enkla, då saktare utsagda orden: »Du skall icke ljuga!» och såg då alltid varnande åt syndaren i vrån.

Vid ett fönster satt Alma, sysselsatt med teckningen af ett landskap. Hufvudet var nedböjdt, och de rika mörka lockarne böljade likt ett dunkelt svall kring de runda skuldrorna. Gustaf stod bakom Almas stol, försänkt, såsom det tycktes, i ett ljuft åskådande. Hans kind hvilade i handen, och blicken sänkte sig från den täcka fickan med ett uttryck, som tyckes säga: dit får jag ej skåda.

En underlig känsla sammanpressade Axels bröst. Han stod liksom förtrollad.

— Han älskar Alma! — hviskade en demonisk röst i hans hjerta, och i detta ögonblick blef det skymning för Axels öga. Men sjelfbeherskning tillhörde Axel. Han [ 125 ]hemtade sig snart och ingick raskt, liksom ingenting förefallit. Tvenne tvillingsrosor flammade på Gustafs och Almas kind; och ej utan en viss förlägenhet räckte Gustaf Axel handen.

— Jag öfverraskade herrskapet? — sade Axel ledigt, men med ett slags bitande anstrykning.

— Ack nej, det var så roligt, — sade Alma vänligt, men med sänkt blick; ty det hårda i Axels röst hade gjort henne förlägen. — Huru mår Maria? — tillade hon och såg flygtigt på Axel.

— Maria mår väl; hon kan icke heller annat, omgifven af nöjen och ungdom.

— Upphör med ritningen, fröken Alma lilla! — sade Gustaf med en sakta suck, som icke undföll Axel, och hvars tydning han trodde sig förstå.

— Är der så mycken ungdom i den lilla staden? — frågade Alma barnsligt.

— Icke så mycken; men den är vald. En af mina kusiners blifvande svägerskor är en liten engel af behag och oskuld, och stadens unge borgmästare anses till och med af min grannlaga syster som typen för manlig fullkomlighet.

Det blef tyst i rummet; endast Ottos ord: »att vi icke beljuge, förråde, baktale», genombröt varnande tystnaden.

— Fröken skall komma upp till hennes nåd! — ljöd nu en skärande jungfruröst.

Alma spratt till och reste sig i ögonblicket.

— Komma icke herrarne med? — frågade hon och såg bedjande på Gustaf.

— Icke jag, — svarade Gustaf vänligt, — men förmodligen Axel.

Axel stridde. — Hvad nöje har jag i ett barns sällskap, och ett barn, som icke en gång är oskuldsfullt, utan lockar Gustaf från Marias hjerta? Men hvad skall jag säga åt Gustaf, som i dubbelt fall bedragit mig? I dubbelt, [ 126 ]hvad vill det säga? — frågade han sig sjelf. — Lika godt, jag går med henne.

— Ej ett ord, ej en helsning från Maria? — suckade Gustaf och kastade sig på soffan i det yttre rummet. — Hon älskar då en annan! Borgmästaren är den mest älskvärde karl hon någonsin sett! Maria, är äfven du en bland lögnerna i englaskapnad? Du sade dock, att du älskade mig, icke till mig, det hade kanske varit mindre; men du sade det till dig sjelf, till Gud — och nu! Men hon kunde ju ändå aldrig bli min; men älska mig kunde hon. Men hvartill då denna kärlek? Ack, om han varit öm och stark, som min, skulle han en gång gjort henne lycklig! Och äfven Axel, vid hvilken min själ fastvuxit, äfven honom skall jag då förlora! Han var ju så kall, att han kylde mig. Nu må jag vara glad att icke för honom hafva bekänt min kärlek. Nu skall han dö, nej, icke dö, men begrafvas i mitt hjerta; den grafven är åtminstone varm.

En betjent tillsade nu om théet.

— Otto har lof! Du, Harald, står qvar tills du erkänt ditt fel och bedt både din bror och mig om förlåtelse, — sade Gustaf med allvarsam röst. Harald stod stel; men klara tårar runno utför den lille Ottos kinder.

— Lägg ihop din bok och följ mig, Otto! — tillade han vänligt, då han såg den lille gossens tårar.

— Söta herr Werther, får jag blifva nere hos Harald! — snyftade Otto och lindade sina små armar om Gustaf.

— Det får du, Otto! Men Harald måtte väl blygas att mottaga denna godhet af dig, — och nu följde några djupt gripande ord, hvilka Gustaf nog såg, att de kändes i Haralds hjerta, ehuru hans stolthet förbjöd honom att erkänna det.

— Säg, att du har sagt osanning, så får du slippa, och herrn blir god på dig igen! — bad Otto smekande.

— Jag har sagt osanning, — sade Harald halfhögt, just som Gustaf tillslöt dörren.

[ 127 ]— Söta herr Werther, Harald sade, att han ljugit! — ropade Otto och ilade efter Gustaf, som återvände.

— Erkänner du ditt fel? — frågade nu åter Gustaf.

Intet ljud kom öfver Haralds läppar, ehuru Otto oupphörligt klappade honom.

— Nå, så farväl, Harald! — sade Gustaf med en suck och lemnade rummet.

— Hvar äro gossarne? — frågade majorskan, då Gustaf inträdde i salongen, hvarvid Gustaf i få ord förklarade sammanhanget.

Blodet rusade till majorskans kinder, då hon hörde sin Harald, sitt älsklingbarn, i skamvrån. På felet tänkte hon icke; men utan att säga ett ord, islog hon de äkta mandarinerna.

— Det var väl, att herr Sylvén kom i afton, — sade hennes nåd, åter lugn; — ty i morgon ärna vi företaga en så kallad långresa till en af mina kusiner, friherrinnan M—, och blifva borta några veckor, som jag tror. Fast det har väl herr Werther redan berättat?

— Nej, jag var okunnig derom.

Utvandringar, musik och samtal gjorde aftonen treflig, ehuru icke alla tyckte så. Aldrig hade majorskan varit så artig mot Axel, och aldrig hade Axel varit så litet vänlig mot Alma. Månne detta senare kunde hafva någon del i det förra?

Efter supén önskade Axel herrskapet lycklig resa, tog afsked och ilade hastigt nedför de breda trapporna. Gustaf följde honom.

— Hvad fattas dig, Axel! — frågade denne med nästan vek röst, då Axel kastat sig upp i sadeln.

— Ingenting, — svarade Axel. — Skulle det vara något, vore det vänner.

— Är du icke nöjd med en? svarade Gustaf med djup röst och lade sin arm på Axels arm.

— Låt oss icke vidare tala härom! Berusa dig blott ej för mycket af den ljufva resan! — och vid dessa [ 128 ]ord ilade Axel som en stormvind bort genom den långa alléen.

Gustaf, den arme, i dubbelt fall så djupt sårade Gustaf, stod orörlig, utan att rätt veta, om han drömde eller var vaken. Slutligen då han kunde lemna det ställe, der den oförklarlige Axel liksom fasttrollat honom, vandrade han utåt den dunkla, ensliga parken.

— Min mor! min älskade mor! — utbrast han och nedkastade sig på en gräsbänk, — endast du älskade mig, älskar mig med en kärlek värd hela min varma återkärlek. Endast du förstår din Gustafs hjerta; ty detta hjerta är en del af dig sjelf; och nu — jag blyges vid denna bekännelse — Marias bild har nästan undangömt dig, och derför, jag var värd det som händt. Men att förlora Axel, som jag tänkte mig lik en vänlig stjerna genom hela lifvet, äfven sedan den skönaste … o Gud, jag kan ej tänka denna tanke till slut! O, att jag nu hvilade vid det ömma moderliga hjertat och hörde hennes milda röst genomtränga min själ; ty »när Davidsharpan klingar, stormar det ej i Sauls bröst».

— Jag vore färdig att genast ila till prestgården och kasta mig i Axels armar. Men nej, han bortsköt min hand, och det må kosta mitt lif, men tigga hans vänskap, det kan jag ej. Jag skulle det, om jag vore fri, oberoende som Axel; icke nu, då jag är hans gäldenär. Dock just derför borde jag det. Omöjligt, jag kan det ej — om han skulle misstänka en låg egennytta? Dock det kan icke Axel. Nej, jag gör ännu ett försök; han skall förklara sig, men jag förstår ändå hans tankar. Han vill, att Maria skall gifta sig med borgmästaren, denne Brenner, och han har upptäckt min kärlek för henne, och vill på detta sätt förvisa honom. Men sättet är icke likt Axel. Nej! och dessutom, har han icke gjort allt att lifva min kärlek för Maria? Jag förstår det icke; men jag måste förstå det.

Länge fortsatte han dessa känsloyttringar, dessa egna motsägelser; slutligen ingick han i sin kammare. Här [ 129 ]nedkastade han sig oafklädd på soffan, och somnade slutligen.


— Ack hvarför var Axel ond på mig? — suckade Alma och gömde de varma tårarne i den mjuka kudden. — Det är så underligt; men nu, när han är ond på mig, tycker jag, att jag håller mer af honom än förr, då han alltid var så god, så vänlig, — och nu gret hon varmare tårar, än dem mammas bannor någonsin kostat henne. — Jag skall bedja, — tänkte hon och sammanknäppte de små händerna.

Morgonen grydde, och med hans första stråle uppsteg Gustaf. Sedan han i största hast inpackat den icke just så rika garderoben till resan, ilade han ut och tog vägen gent öfver hagar och ängar till prestgården.

Till hans stora glädje var förstugudörren redan öppen, och med en tyst lofsång öfver den flit och ordning, som råder i tarfliga hus, bland hvilka hans moders hydda nu i minnet så klart framskymtade, stod han färdig att gå in i huset, då en piga i en lätt morgondrägt, under ett halfhögt knotande öfver hennes (d. v. s. fru Sylvéns) dumhet, att så alldeles förbleka tråden, utträdde med tvenne fullsatta blekbågar.

Gustaf, ehuru icke mycket stämd för skratt, kunde dock ej tillbakahålla ett löje vid åsynen af tärnan, som helt obesvärad neg för honom.

Med några hopp stod Gustaf vid Axels kammardörr; men till hans stora förvåning var nyckeln urtagen, och han kunde omöjligt erhålla något svar hvarken på frågor eller knackringar.

— Kan han höra mig och ej svara? — frågade han sig sjelf och lemnade både sorgsen och missnöjd dörren. Kommen till trappan, lade han nästan ovetande handen på låset till Marias kammare; dörren gick upp och Gustaf inträdde. En stilla frid susade emot honom i den lilla helge[ 130 ]domen. Det var som en hviskning från Maria. Han satte sig på den lilla soffan, der han mången gång suttit vid Marias sida. — Der stod hon, då hon sade, att hon älskade mig, — tänkte han. — O, hvad hon då var skön! Hvarje ord öppnade för mig en ny himmel — och nu! Dock, hvem vet? Jag har ju blott aning! — I detsamma föll hans öga på Marias lilla blomsterbord, och den första syn, som der mötte honom, var liljan, men icke mer den friska, sköna blomman, utan den lutande, vissnade, hvilken, beröfvad de affallna bladen, stod färdig att nedsjunka, likt flikan, sedan glömskans frostnatt förbleknat hjertats rosengård.

Genom Gustafs själ gick nu en härjande frostvind och han såg i den vissnade blomman en bild af Marias glömska. Han var, som vi alla äro det, orättvis, då misstrons och svartsjukans gift fått insmyga i vårt hjerta.

Klockan var fem, och vid den ringning, som invigde arbetskarlen till dagens mödor, uppvaknade Gustaf från sin mörka dröm och ihågkom, att resan var bestämd till en timme derefter. Då han gick förbi köksdörren, tittade han in för att helsa Axel och låta säga honom, att han sökt honom; men alla tärnorna voro fördelade på olika håll, och han måste gå utan att råka någon.

I en icke afundsvärd sinnesstämning återkom Gustaf till Strålvik, der vagnarne nästan voro förspända. På gården mötte han en betjent, med famnen full af askar och nattsäckar, och hörde i samma ögonblick ett vänligt »god morgon!» från trappan, der Alma stod.

Gustaf gick genast emot den goda flickan, hvilken, med sin ålders vanliga glädje öfver en resa, beklagade, att mamma knappt var uppstigen, då pappa, som hemkommit så sent, redan länge varit i ordning.

— Men, min Gud, så varm herr Werther ser ut; hur kommer det till? — frågade hon lifligt, då hon såg Gustafs blossande kinder.

— Jag ville tala vid Axel, innan jag reste, och derför …

[ 131 ]— Har herr Werther varit i prestgården, — inföll Alma, med förändradt utseende. — Ack, kom och följ mig dit bort på gungbrädet; här få vi ej vara i fred, och jag har mycket att fråga, — tillade hon och skyndade, nickande åt Gustaf, bort under ett skuggrikt kastanieträd, der hon nedsatte sig.

— Ack, tala nu! — sade hon innerligt, sedan hon några sekunder väntat att Gustaf skulle börja. — Var Axel vänligare i dag än i går?

— Jag har ej råkat honom, ty han var redan utgången.

— Så bittida? Ack, hvad det var ledsamt! Jag hade eljest kanske fått veta, om han är ond på mig; ty resan gläder mig nu icke hälften så mycket, sedan Axel var så ovänlig mot mig.

— Ond var Axel visst icke, och minst var han det på fröken Alma.

— Ja, men han var sig så olik; han talade icke vid mig, såg icke på mig, och när han tog afsked, så kände jag knappast, att han rörde vid min hand. Så har han aldrig gjort förr.

Nu klingade kaffeklockan; vagnarne körde fram, och Harald och Otto kommo i full resdrägt att gräla på syster Alma, hvilken satt liksom hon skulle bli hemma.

En half timme senare utkom hennes nåd i kappa och djupt nedfäldt grönt for, och upphjelptes med tillbörlig eskort i den stora resvagnen, der majoren tog plats vid hennes venstra sida, och den stora fullstoppade respiraten midt emot egarinnan på det smala baksätet, der Alma och Otto nog ändå hade rum, enligt mammas tanke.

— Nå, Alma finnes ju icke här? utropade hennes nåd, darrande af vrede. — Hon, som för så länge sedan var tillreds till en tête-à-tête på gungbrädet, tycker jag nu kunde vara det till en resa med sina föräldrar.

— Hon kommer säkert i ögonblicket, söta Thérése! — sade majoren blidkande.

[ 132 ]— Nå, min Gud, pappa och mamma äro redan i vagnen! — utropade Alma, som med en mängd törnrosor och löfkojor kom springande från trädgården.

— De vackraste skall herr Werther hafva, Harald! — ropade hon, då hon ilade förbi trillan, der Gustaf och Harald åkte, och kastade många förut utvalda blommor öfver Harald, hvilken satt åt den sidan hon passerade.

— Söta mamma, förlåt mig! — stammade hon nu, uppkommen i vagnen; men mamma var mycket ond, höll långa tal, och pappa ville ej af grannlagenhet taga Almas försvar, i synnerhet som han fann, att mamma icke hade alldeles orätt.

I samma ögonblick mötte de en af hennes nåds ungdomsinklinationer, och nu blef det solsken på det nobla ansigtet, och hans, i hennes tycke, ovanligt artiga helsning grep så in i hennes hjerta, att hon alldeles glömde Almas missgerning, och började i det stället att afhandla troheten i en olycklig kärlek, och huru krossande det var att se en af dessa hjertats beklagansvärda offer.

Majoren, van vid dessa utgjutelser, hvarmed hon alltid ville stegra hans kärlek, svarade leende: — Ja, ja Thérèse lilla, on revient toujours à ses premiers amours.

— Nej, Otto! Man kan älska många gånger och glömma; man blir trogen först då föremålet är sådant, att det ej kan utträngas, sedan det en gång inkommit i hjertat, — svarade hon och återtog det ljufva leendet, med hvilket hon hade helsat trohetsmartyren, hvilken derför, att han aldrig kunnat vara trogen så länge, som fordras för att i laga form fullborda ett giftermål, föredragit det fria ungkarlslifvet, i hvars outtömliga tillgångar han tillbragt sitt lif, liksom fjäriln bland blommorna.

Och nu sedan vi någorlunda veta i hvad sinnesstämning våra resande befinna sig, och sedan vi tillagt, att Otto outsägligt längtade efter första hästombytet, som skulle förflytta honom i trillan, så önska vi sällskapet god och lycklig resa.