Högadals prostgård/Del I/Kapitel 23
| ← Tjuguandra kapitlet |
|
Första kapitlet → |
Tjugutredje kapitlet.
De varma solstrålarne, dessa den högtidliga dagens glada härolder, hade länge skimrat kring Axels läger liksom för att uppväcka honom till den dag, af hvars snart försvunna stunder han icke borde förlora ett ögonblick. Men Axel hade sent somnat från den kära fadersrösten, från minnets och hoppets färgrika tankar, hade, i följd af badet och ansträngningen, somnat hårdt och vaknade icke förr än alla de andra voro klädda.
— Ack, låt honom sofva, — sade modern och smög sig sakta till hans säng, der hon med återhållen andedrägt betraktade sitt hjertas älskling.
Han vaknar, den lycklige, vaknar till moderståren och fadersblicken, till systerkyssen och vänners handslag, till kärlekens vårblick och till snillets och kunskapens kröningsfest! Också log väl aldrig ett öga skönare och gladare än Axels i detta uppvaknandets ögonblick.
— Nu skall du dricka kaffe på sängen, — sade modern, som kände en öm längtan efter den ljufva morgondrycken.
Axel bad att få slippa, modern var envis, men Axel envisare, och segern blef hans.
Axel var klädd, flickorna utkommo, och sällan finnes ett hjerta så fullt af oblandad glädje, så utan alla önskningar som Axels i denna stund. Han kände, att intet fattades honom och han höjde en innerlig suck till den, som gifvit honom allt.
Majorskan hade vaknat fullkomligt återstäld och med den önskan att, såsom hon sade, få tacka sin räddare innan han gick bort.
Axel hade gjort sin klädsel hos en af promotionskamraterna, och stod nu skön som ungdomsguden framför majorskan, som i mera artiga än hjertliga ord tackade honom.
Det var något högtidligt rörande i Axels väsende i den stund, då han lemnade den lilla runden, der hvarje öga var en tår, hvarje hjerta en bön. Ett heligt allvar hade mildrat och förhöjt den lågande ungdomslusten, och man såg, att djupa tankar höjde det höghvälfda bröstet.
Sedan Axel ännu en gång från gatan blickat upp till de i fönstret stående, slöt den lycksalige fadern makan och dottern till det fulla hjertat.
Det var en lång, ljuf omfamning; så tyckte Gustaf, den ende, som åskådade henne.
— Låt mig omfamna äfven dig, du min Axels bäste vän! — sade prosten slutligen. — Låt mig tacka dig för allt hvad du gjort honom! Näst Gud har han kanske att tacka dig för hvad han är. Han behöfde din visa, vänskapsfulla ledning. Jag har alltid insett värdet deraf; och i natt, denna natt, som jag aldrig skall glömma, förtrodde Axel mig allt, — tillade han med darrande röst. — Nu vet jag, hvad han sjelf sade mig, att du varit hans lifs gode engel. Derför, Gustaf, var säker, att du icke blott vid Axels hjerta eger en brors kärlek och rättigheter, utan att du äfven i mitt har en sons, en älskad sons!
Gustaf svarade ej; men hans tystnad var ändå icke stum, ty gifves det ett språk, så rikt, så talande som den manliga tåren?
— Låt äfven Axels mor få tacka dig, Gustaf! — utbrast Hedda hjertligt och slöt Gustaf i sin famn.
Och Maria, o, hvad tänkte, hvad kände väl hon i denna stund, då hon såg den älskade hvila vid hennes föräldrars hjerta, hvilkas kärlek han skulle dela med henne och Axel? Hvad kände hon, då Gustafs öga, glänsande i tårar, från modersfamnen mötte hennes blick?
Sedan fruntimren utstyrt sig på bästa sätt, gingo de i sällskap med prosten och Gustaf att afhemta majorens, hvilka med dem, i ett af vännerna bestäldt rum, skulle åskåda tåget till kyrkan.
Sedan processionen passerat, der Axel bland de första nästan tilldrog sig allas blickar, ilade de, anförda af Gustaf, en genväg, och innehade långt före det sakta framskridande tåget sina platser i det gamla, höghvälfda templet.
Ofta, när vi se något rätt skönt och fulländadt, det må vara menniskor eller menniskoverk, så är det liksom vi i strålarne af ett högre ljus, i ett ögonblick, i en enda tanke, uppfatta hela dess sammansmältande harmoni, och vi kunna sedan aldrig åter känna den tjusning, dess första åsyn skänkte oss.
Då orgeltonerna genombröto det högburna hvalfvet, denna så många fromma böners Jakobs-stege, när Maria såg den älskade brodern, med blicken så ödmjuk, så kärleksfull, o, då var det ljuft att hoppas, att veta, att vi en gång kunna tacka renare och varmare än här!
Kransarne påsattes. Alma darrade, liksom vinden hade skakat den späda stängeln; och gick väl icke i denna stund en bäfvande vind genom de späda hjertbladen, hvilken sakta öppnade dem mot lifvets sol?
Alma var i denna stand icke barn, ehuru ännu barndomens himladagg låg skyddande öfver de öppnade bladen De lagerkrönta ynglingarne tågade åter förbi de uppfylda bänkarne. Axels öga mötte de älskades, och denna blick — den gömde mången i sitt hjerta.
— Ack, hvad pappa är lycklig, som får gå till Axel! — sade Maria, då prosten lemnade dem, för att med dessa Apollos älsklingar intaga den glada promotionsmiddagen. — Bed Axel dricka våra skålar: vi skola dricka edra, — sade hon leende till Gustaf, hvilken några ögonblick senare än prosten skildes vid dem.
— Om klockan ändå vore sex! hviskade Alma, då flickorna skildes, i det hon hårdt tryckte Marias hand.
Prostinnan och Maria voro bjudna att äta middag hos den vänliga värdinnan, hvilken, i anseende till de uppfylda rummen och det vackra vädret, i löfsalen dukat det lilla bordet. Sällskapet bestod af den vänliga frun och hennes tvenne döttrar, af hvilka den äldsta var täck och blomstrande, med ett visst intagande något i sitt fria, lifliga väsende, och den andra mild, finbildad och blind — blind från sin födelse, men med en röst så melodiskt skön, att den ovilkorligt inträngde i själen.
Samtalet under måltiden var Axel och det beröm, som frun slösade på den »glade, gode magistern». — Nog är Werther också beskedlig, och två sådana ynglingar finnas icke i hela sta'n, som »vännerna», hvilket de allmänt kallas; men se, herr Sylvén, han är så glad och har alltid något roligt att säga, och hvad han varit god mot mina flickor! — tillade hon icke utan rörelse.
Hon visste icke, att hon hade att tacka Gustaf för mera än Axel, samt att hon till honom hade en skuld, den hon aldrig skulle lära känna, den hon aldrig kunnat betala.
Sedan kaffet var drucket, uppgingo prostinnan och Maria i sina rum, der den förra skulle sofva litet middag; men som hon hade en synnerlig lust att se och mönstra allt, så företog hon sig en liten rekognoscering i det yttre rummet.
Byråerna voro lästa, i kommoden fann hon blott gamla bekantskaper, men i bordslådan låg en stor nyckel, undanstucken under papper och noter.
— Hvart för den här? — sade hon för sig sjelf; ty Maria var i det inre rummet, sysselsatt med baldrägten.
— Kanske till garderobsdörren! — och i det samma gaf den i låset insatta nyckeln bekräftelse åt hennes gissning.
— Nå, du lefvande Gud! — utropade prostinnan, då hon såg det höglagda allahanda, hvilket likt ett alpfjäll, reste sig från det lilla kontorsgolfvet ända upp mot taket.
Maria utkom vid moderns utrop. De ömma tårar, som Axels beröm framlockat i moderns ögon, hade knappast hunnit torka, då nu hennes ordningssinne satte hennes häftighet i uppror mot den »slampige, oförbätterlige pojken», som hon nu kallade älsklingen, och det just på hans högtidsdag.
Marias böner kunde ej hejda moderns ifver. Den stora högen skulle undersökas.
— Är detta byxor att kasta på det sättet? — utbrast hon och mönstrade det randiga sommarplagget. — Nå, se der har jag min fina handduk med nr 24, efter hvilken jag hållit ett sådant väsen! Men huru har han fått den bland sina trasor? Jo, se der är vackert, ett dussin cigarrstumpar i min smörbytta! Ja, det här kan gerna ligga, — fortfor hon föraktligt, då hon uppfångat tjocka luntor af latinska krior.
— Nå, min Gud, hvad ser jag här? Jo, mitt sista bref midt i trashögen! Min junker, det är det sista bref vet du får från mamma; lita du på det. — Då de sista orden uttalades, öppnades dörren och — Axel instörtade i rummet.
Han tog ett steg till baka, då han såg den oväntade synen, såg sin helgedom uppbruten och dess olika innehåll i ett vredens virrvarr utbredt på golfvet, såg, det värsta af allt, mammas ljungeldsblick, ty få ansigten kunde uttrycka så mycken både godhet och vrede som prostinnans, men i denna stund kunde det väl förvåna och öfverraska Axel, men icke förskräcka honom, tack vare dagens öfvermått af andliga och lekamliga njutningar.
— Aktar icke Petrus bättre sin nyckel, så komma många ovärdiga in i himmelriket! — utbrast han skrattande, och med tillhjelp af händer och fötter hade han i samma ögonblick infört sina röfvade dyrbarheter i deras förvaringsrum, igenlåst dörren och hårdt slutit nyckeln i sin hand.
Modern blef litet förstummad vid den oväntade åsynen af Axel; men sedan han handlat så myndigt, repade hon åter mod, och nu började en flödande ordström.
— Göm bannorna tills i morgon, mamma! intryck intet törnfullt minne i mitt lifs glädjefest! — ropade Axel, med en blandning af skämt och rörelse, och tryckte sina glödande läppar på moderns mun.
— Icke i morgon en gång, min Axel! — sade modern hastigt blidkad, och strök smekande den flammande kinden.
Axel hade gått hem för att svalka sig, omtala middagen och glädjen hos fadern, hvilken satt omgifven af minst ett dussin akademikamrater.
— Nå, drack du icke vår skål, Axel? — frågade Maria.
— Jo, i fradgande champagne, men icke blott jag, utan äfven Gustaf, det förstås.
— Du har druckit för många skålar i dag, tror jag?
— Åh, icke för många skålar, men kanske för många glas för hvarje skål; ty jag tömde åtminstone sex för Almas.
— Jag är rigtigt rädd för dig, Axel! — sade Maria och förde Axel till en spegel. — Se nu, ser du ej ut som vinguden sjelf? Jag tror knappt, att jag törs dansa första dansen med dig.
— Det skall du visst! — svarade Axel och lade Marias ansigte bredvid sitt, så att spegeln återgaf dem båda. — Nå, är det icke ett vackert syskonpar kan hända? Jag tycker just, att det är en ära för mig att hafva dig till syster, och för dig att hafva mig till bror. »Ack, hvilket vackert par!» skall det ljuda i salen, när jag för dig kring i valsen. »Det är Apollo och den skönaste af gracerna! Se, mamma, se vi ej ut så, och är det ej en ära att vara det förtjusande parets mor? — tillade han och valsade häftigt omkring med Maria i det lilla rummet.
Icke utan ljuf tillfredsställelse betraktade modern sina älsklingar; och ehuru hon skrattade högt, hade hon likväl känsla för äran att vara deras mor.
— Axel, drick intet mera! — ropade Maria efter brodern i dörren, då han ändtligen efter tusende upptåg lemnade dem.
Omkring tvenne timmar derefter återkom Axel för att i en präktig vagn, som han fått Gud vet hvarifrån, hemta mor och syster till balen.
— När mamma ser ut som i dag, då kan jag se, att jag verkligen är lik mamma, — sade Axel, sedan han berömt Marias klädsel och utseende.
Den lysande, folkrika balen var börjad. Den lifvande valsens toner ljödo redan genom det stora folkuppfylda rummet. Axel hade rätt; det var en ära för honom att kalla Maria syster, och för henne att kalla honom bror. Allas ögon voro fästa på det sväfvande syskonparet; och hvilken af dem var den vackraste? »Hon!» skulle alla herrar hafva utropat, och alla fruntimmer »han! han!»
— Hur fan skall jag bli presenterad för henne? — ljöd det från de stående herrgrupperna.
— Söta Adolf, du känner ju magister Sylvén, kunde du icke skaffa mig en dans med honom? — läspade ett par fina systerläppar till en lorgnerande student.
En mörk gestalt, med korslagda armar och gömmande sig bakom de åskådande herrarne, tycktes ensam icke dela den allmänna förtjusningen, ehuru hans öga var oafvändt hvilande på det leende paret; men det bodde något så vildt, så flammande i detta mörka öga, det talade om känslor, man skulle kunna säga demoniska, men ingen tycktes bemärka honom.
Gustaf hade önskat första dansen med Alma, men dröjde dock för att icke förekomma någon annan. Slutligen, då ingen annan syntes till, framgick han till Alma, hvilken satt bredvid modern, och framförde artigt sin önskan.
Alma blef glad; men mamma rynkade näsan. — Han har varit informator för mina gossar, och tror, liksom alla informatorer, att de, för att visa savoir vivre, måste på hvad ställe som helst bjuda upp fröken, — sade hon till en af de stockholmska notabiliteterna, hvilken hon lyckats uppfånga.
— Men Alma förlorar, min sann, ej derpå; ty se hvad han är vacker och valsar väl; och hans figur är alldeles charmant, hög och rak som en grefves.
Nu uppstod åter ett bifallande sorl kring salen, när de båda paren tätt efterföljde hvar andra, och en allmän fråga, hvilketdera som vore det vackraste, och kan hända valet icke var så lätt.
Andra dansen var redan på förhand bestämd; vännerna bytte endast om damer, och som de voro vis-à-vis, så bildade de fyra åter en skön grupp; och den, som nu med menniskokännareöga beskådat dem, skulle hafva sagt, att de nu först voro sköna, strålande i den underbara förklaring, som de hviskade orden, den varma handen och det vältaliga ögats uttryck spridde öfver deras väsen.
Maria hade, under det ett annat par dansade fjerde turen af fransäsen, försjunkit i en djup tankfullhet, rörande Gustafs till henne gifna svar på hennes frågor om Gustafs mor och deras gemensamma små älsklingar, Alfred och Rosa.
Maria såg bort för att dölja den tår, som Gustafs varma språk hade smugit i hennes öga; men — hon sänkte det hastigt — en blixt hade träffat det.
Maria bleknade. — Mår du ej väl, Maria? — frågade Gustaf, som kände hennes hand darra. Hon svarade: »jo!» men röst och blick sade: nej! I ögonblicket hemtade hon sig dock och ihågkom, att hon ej kunde omtala för Gustaf orsaken till sin förändring; och Gustaf lugnades och trodde, att den hastiga rörelsen varit en följd af deras samtal.
Då Gustaf förde Maria till baka till modern, stod borgmästaren Brenner framför henne. Hela hans väsende uttryckte den artighet, den fina lefnadston, som han så väl kunde antaga.
Öfver fru Sylvéns drag flög en mörk skugga, då hon såg det återvändande paret, och denna skugga återspeglade sig på Marias eljest så blida anlete.
Gustaf släppte Marias hand, och Brenner vände sig till henne med en artig bugning, hvilken hon dock ej utan förlägenhet kunde besvara. Borgmästaren låtsade icke märka det, utan framförde vänligt och otvunget de helsningar han medfört från fru Wendler och hela den landerska familjen, samt utbad sig sedan den blifvande fransäsen med Maria, just som Axel framkom för att erhålla den åt en af sina promotionskamrater, en bland de många, som bedt honom presentera sig för systern.
— Ah, borgmästaren Brenner! — sade Axel och räckte honom vänligt handen, dock icke utan en liten förstämning.
— Göm några åt Gustaf och mig! — sade Axel, som under sitt samtal med Brenner hörde oupphörliga presentationer och dansackorder. — Tredje valsen åt Gustaf och sjette fransäsen åt mig, så var öfverenskommelsen.
Borgmästaren bet sig i underläppen, icke utan en ögonblicklig förvirring; men läppen svälde åter fram i ett, som det tycktes, ganska naturligt leende.
Maria kände, att friden var bruten, icke blott inom utan äfven utom henne; ty hon hade läst alla de tankar, som föregingo i moderns själ.
— Här får jag den äran presentera min bror, — sade Brenner, och Maria såg en blek, mörkhyad yngling eller snarare skuggan af en sådan.
Han har varit utrikes i flera år, och hemkom, som herrskapet vet, först dagarne före jul.
Purpurn steg högre på Marias kind; men Brenner fortfor utan att låtsa märka det: — Han trifves icke rätt i det kalla, isiga Sverige. Hela hans varelse uttrycker också denna trånad, som likt ett gift genomgriper hans själ, hvilken blott trifves i varmare klimat, bland varmare hjertan.
Musiken började, och bäfvande räckte Maria Brenner handen. BSamtalet under dansen, hvilket han nästan ensam underhöll, var skiftande och skulle kunna hafva varit intressant; men Maria, huru darrade hon ej för den man, hvars vilda passioner en gång uppfylt henne med förskräckelse, och i hvars sköte hon nedlagt sitt hjertas, sitt lifs enda sköna hemlighet! Kunde hon med lugn se honom, hvilken så talat om Gustaf? Nej, hela hennes själ bäfvade, ehuru hon i sitt hjerta tackade honom, som i sitt samtal icke blandade ett enda sårande ord, en enda anspelning på de ämnen, hvaröfver hon så djupt ängslades.
Återkommen till prostinnan, började de gamla föreläsningarne, men med ökad bitterhet.
— Icke i dag, mamma, för Axels skull, icke i dag! — bad Maria och höjde bönfallande det blå ögat mot modern, hvilken, antingen bevekt vid Axels namn eller af den milda, ödmjuka blicken, gjorde ett saktare slutackord och tystnade.
I samma ögonblick kom Alma och bad Maria följa sig i toilettrummet; ty hennes guirland var nära att falla af hufvudet.
Maria följde Alma, glad att komma ur salen, der hon nu mera icke andades rätt fritt. Ack, så kan en enda giftig flägt förpesta den renaste atmosfer, en enda menniska besmitta det ställe, som nyss syntes oss ett paradis!
Bland en af de grupper, dem de båda flickorna skulle passera, stod Gustaf mörk och nedslagen i den vimlande skaran. Maria såg honom och sökte hans öga; det mötte hennes. Huru talade det icke nu den djupaste smärta! Maria förstod dess språk, dess lifsberoende fråga.
Toilettrummet var tomt. Alma, som ej märkt Marias förändring, framgick till spegeln och bad Maria komma och hjelpa sig.
— O, Gud, Maria, hvad jag i afton har roligt! Jag trodde icke, att man någonsin skulle kunna blifva så lycklig, — sade hon med glädjedrucken hänryckning, och hela hennes hjertas lycksalighet strålade mot henne från spegeln, som återgaf hela den bländande gestalten.
— Hvad, Maria, du gråter! — utropade hon, och de ljufva dragen mörknade hastigt, då hon i spegeln såg tårar nedfalla på Marias kind.
— Säg mig, hvarför du gråter! o, säg mig det! — bad Alma så ömt.
— Jag kan det ej, min goda Alma.
— Du tror ej, att jag kan gömma det; men det kan jag. Här kan jag gömma mycket, — tillade hon allvarligt och lade handen på hjertat.
— Men du förstår det icke. Du är ännu så mycket barn!
— I afton är jag ej något barn, Maria! Vet du, Maria, att jag allt sedan i går qväll tyckt, att det är, som jag hoppat öfver lifvet och flyttat till ett annat, skönare och rikare, ja, till sjelfva himlen. Jag har säkert nu öfverhoppat det återstående af min barndom, och lefver, som du, i ungdomens himmelrike. O, hvad der är härligt, Maria! Nog har jag alltid förr funnit barndomen så säll; men när jag nu kommer till baka dit igen — ty länge kan detta ej räcka — då blir der säkert tomt och öde!
Maria suckade djupt. — Barndomen, Alma, är dock lifvets himmelrike; måtte du ännu länge finna det! — sade hon med varm känsla; men inom sig tänkte hon: — Måtte det ej redan vara förloradt!
— Man väntar på er, — sade Axel, som nu inträdde, ombedd af de väntande kavaljererna att skaffa reda på de begge fickorna.
— Var icke ledsen, Maria, — hviskade han vänligt. Alla äro glada och vänliga. Du har ju intet att frukta?
— Har du sett Gustaf? — frågade Maria.
— Icke sedan vi slutade fransäsen.
— O, så sök då upp honom och bed honom vara lugn!
I salen stod Gustaf, stödjande sig mot dörren till det rum, de skulle passera.
— »Tro!» hviskade Maria, så sakta, att blott sympatiens öra kunde uppfånga ljudet af detta det skönaste ord, denna underbalsam på tviflets sår.
Maria dansade med en af de lagerkransade. Hon stod bredvid Gustaf, och hon såg, att han trodde, ehuru glädjen ännu icke hade fullt återvändt.
Balen fortgick glad och lifvad. Maria såg Gustaf i samtal med de begge bröderna. De talade länge och, som det syntes, gladt, ja, nästan förtroligt, och Maria lugnades. Tredje valsen kom; den slutades, och Maria var åter lycksalig.
Prosten, som icke varit i danssalen sedan den första dansen, inkom nu. Han blef varse Brenner, utan att denne såg honom. Hans ansigte mulnade. — Jag trodde oss vara honom qvitt, — suckade han, men blef lugnare, då han såg, med hvilken vänlighet och lugn borgmästaren helsade på honom och framförde helsningar och nyheter från den lilla staden.
— Skulle vi ej bjuda borgmästaren på frukost, Sylvén lilla? — frågade prostinnan bedjande, då Brenner förde Maria till vagnen.
Hennes mod, nedslaget genom prostens vägran, upplifvades likväl, då borgmästaren utbad sig att följande dagen få den äran att göra prostens sitt besök.