Högadals prostgård/Del I/Kapitel 22
| ← Tjuguförsta kapitlet |
|
Tjugutredje kapitlet → |
Tjuguandra kapitlet.
I den gamla lärdomsstaden, detta vetenskapens och sånggudinnornas vidtbesjungna tempel, herskade det vimlande, glada lif, som tillkännagifver dagen före en högtid. Alla fönster voro spegelblanka, alla gardiner snöhvita, alla ansigten glada; och de af Apollo förskjutna, som förgäfves sträfvat efter morgondagens lager, försvunno likt obemärkta skuggor bland gatornas leende grupper för att antingen på en vindskammare tillbringa en glädjelös afton, eller ock i Bacchi Lethesvågor dricka glömska af förargelse och misslyckade förhoppningar.
Från stadens alla sidor inströmmade oupphörligt resande; och ehuru en stor del af dess familjer för tillfället helt förtroligt sammanpackat sig för att lemna de främmande rum, så började redan alla hus blifva öfverfulla.
Junidagen var vänlig och sommarvarm, och de klara solstrålarne skimrade härligt öfver det högburna slottet och öfver Odens grönklädda lund. Allt var ljust och högtidsprydt, och Kungsängsliljornas sjunkande kronor tycktes hafva gömt sitt afskedsdoft som en stilla offergärd åt den festliga aftonen, under hvars ljufva timmar så mången krans skulle bindas. O, huru lyckliga voro icke de, för hvilka dessa kransar skulle bindas af älskarinnans eller en systers hand, påsättas, bäras i åsynen af en far, en mor!
Bland dem, som varmt och innerligt uppfattade denna sällhet, var Axel. Han hade erhållit ett af hedersrummen. Han var älskad af alla och afundad nästan af ingen; ty det låg ingen sjelfviskhet i hans glädje, hvilken man nästan skulle kunna kalla ett barns, ett barns, som leker bland blommorna i solskenet, och lärt att leende tacka Gud för ljus och glädje.
Med tillhjelp af Gustaf voro nu vännernas tvenne små rum nätt och trefligt ordnade att mottaga föräldrarne och Maria.
Det inre, som med sitt enda fönster låg åt en trädgård, var inredt åt fruntimren, och det yttre, som var något större, skulle herbergera prosten och vännerna. Den beskedliga värdinnan kunde icke begripa, hvar de inqvarterat allt skräp, som vanligtvis uppfylde rummen; ty vi måste medgifva, att ordning var en dygd, som icke rättvist kunde skrifvas på Axels meritförteckning. Gustaf deremot, hvilken genom natur och vana egde denna egenskap i hög grad, försökte väl att litet stöka undan Axels kringströdda saker, men ledsnade dock mången gång vid denna obelönade möda, som grep omkring sig likt ett kräftsår.
— I förtroende, — sade Axel till värdinnan och öppnade en kontorsdörr, — se här är allt skräpet; men Petrus kan ej trognare akta himlens mnycklar, att de ej komma i ovärdiga händer, än jag skall akta denna för mamma och Maria, — tillade han och kastade ännu en skärf på den stora offerhögen.
Sedan nu allt var i ordning och nyckeln till den yttre kammardörren gömd på sitt vanliga ställe, så utgingo vännerna för att vid Fyrisåns stränder mottaga de kära väntade.
Axel stödde sig på Gustafs arm, och så vandrade de genom de folkuppfylda gatorna, der månget qvinligt öga fäste sig på de ungdomliga gestalterna. Det var svårt att enligt skönhetsregler afgöra, hvilken af dem, som var den vackraste. Må hända tillhörde de flesta rösterna Axel. Han med det öppna klarblå ögat, de runda, spänstiga formerna, de leende läpparne, de blomstrande kinderna, kring hvilka svallade de skönaste lockar, som någonsin prydde en lagerkrans, o, visst var han skön, skön som våren, utvecklande sig i den rika sommardrägten! »Ack, hvad han är vacker!» hviskade också många vackra läppar.
— Den andre, den längste, — hette det om Gustafs höga, smidiga gestalt, — nog är han vacker; men han är så blek, han ser icke så glad ut, — och ögat gick åter från honom till den blomstrande vännen; ty glädje och helsa vinna alltid beundran, äfven då de framstå i mindre ädla och harmoniska drag än Axels.
— Hvad är det värdt att bli magister, när man ser ut som den der? Jo, så bli de, som sitta och hänga näsan öfver boken både dag och natt. Nej, jag säger som jag alltid sagt, ingen af mina gossar skall bli magister, — sade en fru, som hade trenne söner, verkliga typer för dumhet och lättja.
— Ack om du, Gustaf, valt samma bana, då hade du i morgon varit primus, — sade Axel, sedan de skilt sig vid några kamrater, — då hade Maria bundit din krans och jag egt ännu en fröjd.
— Var nöjd med alla dem du eger, — svarade Gustaf vänligt, — och var nöjd, att Maria ensamt åt dig binder kransen.
— Jag är otacksam, ty jag är icke så nöjd dermed, som du tycker, att jag borde vara, — svarade Axel, och det glada ansigtet antog ett nästan vemodigt uttryck. — Se icke så förvånad på mig, Gustaf, — tillade han, — jag talar sanning. Du vet huru jag älskar Maria; men det varma hjertat har högre fordringar än en systers kärlek. Jag känner det i synnerhet nu, sedan jag sett Hamner vandra vid sidan af sin Hilma, sedan jag genom löfgallret sett henne, smekt af syréndoft och hans blickar, binda den lyckliges krans — sedan har det ej varit rätt lugnt inom mig, sedan har jag känt, att ett något fattas i min lager. Du är lyckligare än jag, du får se Maria. Du vet, att hennes första tanke är Gustaf — icke Axel.
På Gustafs kind spridde sig en svag rodnad, hvilken i samma ögonblick uppsteg till en hög flamma; ty ett skotts aflossande tillkännagaf en ångbåts ankomst.
Axels hela varelse var åter ett strålande solsken.
Springande upphunno vännerna den af folk vimlande stranden, innan ännu fartyget ankommit till bryggan.
Det uppfylda däcket liknade en oredig, brokig massa, öfver hvars mullrande sorl kaptenens kommando starkt urskildes.
— Ännu har jag icke sett någon! — utropade Axel, otålig att icke redan hafva upptäckt hvad han sökte och nästan missnöjd med Gustaf, hvilken stod liksom han ingen väntat.
Ack, Gustaf hade funnit hvad han sökt! Han hade funnit Maria, Maria Gustaf, och deras själar hade sammansmält och välkomnat hvar andra i den kärleksrika, af alla osedda blicken. O, nu var Gustaf skön, skörare än Axel.
— Maria, ser du mig då ej? — ropade Axel, hvilken redan öfver landgången trängt sig in bland passagerarne och der kommit nära Maria, som stod längre fram än föräldrarne.
— Axel, min Axel! — svarade Maria, liksom uppvaknande vid den välkända rösten, och nu hvilade på honom det ömma systerliga ögat, och hennes båda händer omslöto Axels hand.
Modern hade upptäckt Axel, och nu voro de lyckliga föräldrarne hos den älskade sonen.
— Åt hvem nickar du, Maria? — frågade Axel, då han förde sin mor och henne öfver plankan.
— Åt Alma, — hviskade Maria.
Ett strålande leende flög öfver Axels läppar, och följande rigtningen af Marias öga upptäckte han snart den ljufva flickan.
— Så, Gustaf, hjelp nu mamma och Maria ur folkhopen! Jag skall gå till baka och hemta Alma, — sade Axel, sedan Gustaf helsat dem.
— Det får du icke, Axel! — sade modern häftigt. — Alma har ju ej under hela resan utan bannor och blinkningar fått vara med Maria; och majorskan har ju nästan oupphörligt varit sysselsatt med sitt förnäma sällskap, och endast sagt några ord till mig; och således, Axel, måtte du väl icke vilja förnedra dig att tillbjuda en öfverflödig hjelp åt dem, som så uppfört sig mot din mor och syster, i synnerhet som din arm kanske blefve tillbakavisad.
Med djupt missnöje öfvergaf Axel det hopp, för hvilket hans hjerta klappat så lifligt.
Nu ankom majoren och förde fru och dotter öfver den smala bryggan.
Axel hade icke lemnat stranden och hans mor icke lemnat honom. Majoren såg honom, och det hjertligaste »ödmjukaste tjenare, herr magister!» åtföljdes af en vida mera sägande blick.
Majorskan såg förargad åt andra sidan, i det hon missnöjd släppte sin mans arm, då Alma och majoren redan voro uppe; och hon skulle just sätta foten i land, då hon halkade, och det förnäma blodet fick i ögonblicket helt oförmodadt ett kylande bad.
— Jesus, hvad gör du? — utbrast prostinnan ångestfullt, då hon såg Axel kasta sig i ån.
Det lyckades honom snart att uppkomma med sin tunga, ehuru icke ljufva börda. Alma gret, majoren var stum, och prostinnan var nästan död af förskräckelse.
Prosten, hvilken jemte Maria och Gustaf aflägsnat sig ur trängseln, visste af intet, förr än de sågo Axel, drypande af vatten, komma springande för att bland de åkdon, som voro vid stranden, anskaffa en vagn åt majorskan.
— Axel, hvar är mamma, hvar är din mor? — ljöd det på en gång från den förskräckte fadern och dottern, hvilka, oaktadt Axels försäkringar, att prostinnan icke varit i någon fara, med häftighet, föregångna af Gustaf, stormade genom den täta folkmassan.
— Hit, hit! — ropade Axel, i det han försökte skaffa vagnen rum att framkomma till den mellan majoren, Alma och prostinnan nästan afdånade majorskan.
— Är det ej grefvinnan R—feldts ekipage? — utropade nu en läspande qvinnoröst.
— Nej, det är landshöfdingens, — svarade kusken.
— Det är det samma. Ni skulle afhemta grefvinnan R—feldt med sällskap, och här har ni herrskapet.
Betjenten öppnade vagnsdörren, och grefvinnan, stödjande sig på sin nästan osynlige mans arm och åtföljd af tvenne jungfruliga, högväxta systrar, var nu färdig att uppstiga i vagnen.
— För all del, mitt herrskap, lemna på ett ögonblick vagnen åt ett fruntimmer, som nyss är uppkommen ur ån och ligger afdånad här borta! — ropade Axel, häftigt framspringande. — Inom tio minuter skall han, på min ära, vara här till baka!
— Skulle vi icke, Rosalie lilla? — frågade mannen sakta och drog sin hustru baklänges.
— Vänta kanske och uppehålla landshöfdingens ekipage, — utropade Rosalie, med ett skärande skratt, — då många andra vagnar skola komma till stranden för att afhemta folket! — och var denna gång, utan all tillhjelp, i ögonblicket från ångbåten uppe i vagnen, dit hennes hörsamme man följde henne.
Axel bad, stormade, och ehuru de begge systrarne, bevekta af den vackre ynglingens böner, vågade till den fruktade systern i ödmjukhet föreslå sina platser för den våta damen, så kunde intet hjelpa.
— Det vore i sanning skäl att låta hennes kaskader öfverskölja min nya sidenrock och förstöra klädseln i en annans vagn! — sade hon vredgad och tillsade sin man att befalla kusken köra; men grefven dröjde dock. Kusken tvekade; ty Axel hade vändt sig till honom, med löfte om drickspenningar, och lofvat honom att tala vid landshöfdingen.
Grefvinnan hade nu upptäckt majorskan i Axels armar. Ett ögonblick … men hastigt vände hon hufvudet åt en annan sida, och med ett befallande: »Kör!» sattes vagnen i hastig rörelse. Emellertid hade den outtröttlige Axel lyckats anskaffa en vagn, hvilken en lam prestman genast med glädje lemnat. Majorskan, prostinnan och Alma hade uppstigit i vagnen, Axel stälde sig bakpå, och prosten, Maria och Gustaf skulle till fots upphinna det lilla hemmet. Vagnen stannade vid det hus majoren anviste, och der deras rum voro tingade. Rummen voro redan upptagna. Hvad var att göra? Att anskaffa andra, syntes ej tänkbart. Axel erbjöd det enda han visste, det af honom för mor och syster tillredda, hvilket med tacksamhet antogs af majoren.
Med tillhjelp af prostinnan och Alma kom majorskan snart varm och torr i den bäddade sängen, der hon fullkomligt återkom till sansning och tanke. Axel anskaffade en varm dryck, hvilken Maria inbar. Alma jublade af glädje; och majoren, som nu, med tillhjelp af prosten, ändtligen förmått Axel att ombyta kläder, öfverhopade honom med tacksägelser.
— Hon behöfde oss förr än hon trodde, — sade prostinnan, hvilken nu, gedan majoren och vännerna utgått att försöka anskaffa rum, satt i den yttre kammaren samtalande med sin man.
— Ack, hvad det var väl, att Axel var så nära, att han kunde blifva hennes lifs räddare! — sade prosten. — Det är en god och rask gosse, Hedda! — tillade han och såg innerligt på sin hustru.
— Ack, ja, Axel! — svarade modern och tåren glänste klar i ögat, — jag har aldrig sett en sådan yngling.
— Ja, Gud bevare honom! — sade prosten med öm rörelse.
— Ja, men han vill ju ej bevara sig sjelf, — invände modern med förändrad röst. — Nog kunde en matros hafva dragit upp majorskan; ty när jag tänker på, att det var för hennes skull, som Axel vågade sitt lif, hvilket icke kunde ersättas af tjugu sådana som hennes, då blir jag rigtigt förargad.
— Hedda, Hedda! Hvarifrån komma nu de der tankarne? Du var ju nyss så glad, att Axel kunde rädda majorskan, och du gret ju som ett barn af oro och glädje, då du ur hans armar tog henne i din famn.
— Ja, så länge hon var i fara, så glömde jag bort allt annat och tänkte blott på att kunna rädda och bistå henne; men, ser du, nu, när all fara är förbi, och hon ligger frisk och sund i sängen der inne, då — jag kan icke neka det — kommer jag i håg, att vi för hennes skull kunde hafva förlorat vår ende son, för henne, som sade en osanning för att slippa bjuda oss till middagen, som kallat Axel för »studenten», långt sedan han blifvit kandidat, som nästan skämdes att tala vid oss på ångbåten, af fruktan, att grefvinnan skulle tro, att vi hade någon närmare bekantskap. Men nu, i nödens stund, reste grefvinnan sin väg; och hade ej »studenten» varit, så kanske, att hennes stolta böljor helt ödmjukt fått lägga sig på botten af Fyrisån.
— Om det vore ditt hjerta, Hedda, och icke ditt lynne, som talade, så skulle jag ej vilja kalla dig min hustru, — sade prosten med djupt allvar. — Säg mig, om icke hämd är en lika stor, om icke större syud än högfärd, om …»
Ett buller hördes nu från det inre rummet, och prostinnan, träffad af sin mans ord och manad af sitt verkligen goda hjerta, gick genast in till majorskan, hvilken efter en stunds slummer vaknat vid en häftig kräkning.
Majorskan var vänligare än någonsin och talade mycket om sin tacksamhet, ehuru hon, sedan förskräckelsens och vanmagtens stunder voro förbi, djupt led att se sig räddad och vårdad af dem, hon visste sig icke hafva rätt behandlat, och att se sig stå i förbindelse hos prostinnan, hvars sjelfständighet hon aldrig kunnat böja. Det värsta af allt var dock kanske att veta sig så skamligt öfvergifven af dem, för hvilkas skull hon under resan förolämpat Sylvén; ty Alma hade sanningsenligt berättat henne grefvinnans och Axels uppförande, och prostinnan hade icke kunnat afhålla sig att bifoga några bitande anmärkningar om sin tro, att grefvinnan, sedan hon uppstigit i vagnen, varseblifvit majorskan. Också framstod den kränkta stoltheten ofta i hennes väsende; men prostinnan — vare det sig af hennes mans ord eller i den vissheten, att majorskan vore hennes gäldenär, — nog af, hon hade aldrig varit så hjertlig och vänlig mot henne.
Herrarne voro återkomna, och det hade lyckats dem att hos en af Axels kamrater anskaffa ett rum åt majorens. En promenad föreslogs; men prostinnan ville ej lemna majorskan. Slutligen öfvertalades hon dertill af majoren, som sjelf blef hemma hos sin hustru. Alma fick åtfölja de öfriga.
Sedan nu våra resande besökt många af stadens märkvärdiga ställen, begåfvo de sig till Östgöta trädgård, der Gustaf, under Axels bestyr om rum, anskaffat lemonad. Sylvéns hade försjunkit i föräldraglädjens ljufva, förtroliga samtal, medan de unga vandrade omkring i den gröna doftande lunden, i hvilken aftonsolens strålar lekte blyga och darrande, likt deras hjertans förhoppningar.
Fru Sylvén hade aldrig varit mera vänlig mot Gustaf. Hennes hjerta var så fullt af glädje, att hon älskade allt, kunde icke bedröfva någon, åtminstone icke Axels vän, icke Maria, då Axel var så lycklig. Gustaf märkte hennes vänlighet och blef på en gång vördnadsfullare och hjertligare.
Vid våra vänners återkomst var majorskan bättre och hoppades att följande dagen vara fullkomligt återstäld. Hon var hungrig, och Axel anskaffade passande mat, hvilken smakade henne förträffligt. Alma var inne hos modern, medan de andra superade i yttre rummet.
— Hvems är den vackra trädgården med de myckna blommorna och den höga löfsalen? — frågade Alma, då hon utkommit till de andra.
Gustaf, till hvilken hon stält frågan, svarade då, att den tillhörde deras värdinna.
— Der har jag mången vårqväll suttit och drömt om er alla, drömt om denna afton, men icke vågat hoppas, att Alma skulle öka och dela den glädje jag drömde! — sade Axel och såg vänligt på Alma.
— Kunna vi ej få gå dit? — frågade Alma rodnande. Hon hoppade af glädje, då hon hörde, att det var tillåtet, men tillade bedröfvad, att hon ej kunde lemna mamma; men prostinnan, som i afton var ovanligt älskvärd, lofvade att vara inne hos majorskan.
— Nå, hvad det skall bli skönt att få gå ut utan hatt, och att rigtigt få känna luften och syréndoftet! — sade Alma, medan de nu väntade på Maria, som gått att hemta lagerqvistarne.
Utkomna i trädgården, uppkom fråga hvilken af de begge flickorna, som skulle binda kransen. Ingendera ville det, och likväl ville begge det så gerna. Axel bad att de skulle binda den till sammans; men härtill kunde Maria icke öfvertalas.
— Jag har ändå bundit det första gröna bladet i din krans, Axel! — sade Maria, i det hon räckte den började kransen åt Alma och slog sina begge armar omkring broderns hals.
— Det har du, Maria! Det första, det skönaste blad i min lefnads krans! — sade Axel och slöt den älskade systern i sina armar.
— O, att Axel vore min bror, så finge jag göra som Maria! — tänkte Alma och såg djupt ned.
Vid Axels sida band nu Alma morgondagens segerpris, och inflätade deruti mången öm, oskuldsrik tanke, mången varm, innerlig bön.
Nu fick Alma tacka Axel, af hela sin själ tacka honom, som räddat hennes mor. Huru barnsligt ljuf och tjusande var hon ej, då hon fattade båda hans händer, blickade upp mot honom med det hulda ögat, och hviskade detta »Axel!» som ingen kunde säga så som hon.
— Jag kunde ej tacka förr än vi blefvo ensamma, förr än ingen hörde oss, — sade hon, och tvenne klara tårar nedfullo på den på hennes knä hvilande kransen.
O, huru klingade icke dessa ord i Axels själ! Talade icke de, ehuru Alma omedvetet, om känslor, dem Alma ännu icke kunnat tyda, men som hon en dag skulle fullt förstå, känslor, hvilka nu varmare än någonsin genomträngde Axels själ?
Längst in i löfsalens dunkel sutto Gustaf och Maria; och hvarom talade de — i fall de talade? Fråga det skyddande syrénhvalfvet, fråga den lyssnande trasten, de kärleksvarma juniflägtarne, fråga den halföppnade rosen, fråga aftonlandets simmande guldskyar, och de skola hviska dig de skönaste ekotoner från kärleksharpans odödliga strängaspel.