Högadals prostgård/Del II/Kapitel 23
| ← Tjuguandra kapitlet |
|
Tjugufjerde kapitlet → |
Tjugutredje kapitlet.
— Åh, nej, Maria! Stina och jag skära nog bönorna; sitt du stilla och tala vid din Gustaf. Det vore synd att neka dig detta nöje, när du i hela tre månader längtat derefter, — sade prostinnan med sitt vänligaste leende, då hon med uppdragna ärmar och nästan alldeles inhöljd af ett stort köksförkläde, inkom i salen för att af hvardagsknifvarne uttaga dem, som för sina tunna breda blad, efter vanlig fruntimmersslipning, begagnades vid turska bönors skärande.
Maria, som med utropet: — ack, bönorna! — hastigt hade rest sig upp vid moderns ankomst, neddrogs åter sakta af Gustaf, och med en tacksam blick på modern och en ändå ljufvare på Gustaf, satt hon åter vid hans sida; och medan hon der ler och rodnar, hviskar och smeker, vilja vi kasta en blick på den tid, som försvunnit, sedan vi sist voro i Högadal.
Vi befinna oss nu i Oktober, en tidrymd af sju månader ligger mellan närvarande stund och vårt sista besök derstädes. Mycket hade också passerat; men allt hade varit gladt, små husliga förtretligheter och prostinnans häftighet undantagna. Gustaf hade, sedan han tillbringat våren i Upsala, hunnit målet för sitt mångåriga sträfvande. Den veckade sidenhatten prydde hans lockar och doktorstiteln hans namn. Sylvéns hade bevistat promotionen. — Gustaf är ändå den ståtligaste af alla verldens doktorer; och jag ville lägga alla hans blifvande qvinliga patienter den sjette bönen på hjertat, — utbrast prostinnan i den häftiga förtjusning, med hvilken hon beskådade den högväxte, manligt sköne ynglingen.
Sommaren bade Gustaf tillbragt i hufvudstaden, men nu på en månad lemnat Stockholm för att vistas på Högadal, der han hoppades återse Axel, och sedan på några dagar besöka modersgrafven och gamla Anna.
Axel hade i sitt senaste bref skrifvit, att han icke skulle kunna vara hemma förrän i början af november; men det oaktadt väntades han dock dagligen i tysthet af hvarje hjerta, ehuru de icke i ord meddelade denna väntan, som dock uppenbarades vid de oroliga blickarne åt allén, det häftiga uppspringandet vid det minsta buller.
Prosten sjelf lade patiens; — hvilket han eljest sällan gjorde — och då nordstjernan, ty den valde han alltid, med alla sina strålar log mot honom från det hvitmålade salsbordet, då bröto sig ljusa stjernstrålar kring den rena pannan, och med det ljufvaste smålöje drog han dragen allt längre ur sin långa sjöskumspipa.
— I denna vecka! — sade han då icke sällan för sig sjelf. Maria, som hörde det, tryckte Gustafs hand och suckade: — O, att det vore så!
Prostinnan, som nästan yr af glädje tänkt på Axels hemkomst, hade med den moderliga ömhetens vanliga omsorg gjort allt för att åt den älskade sonen bereda trefnad i det gamla hemmet. Hela hans kammare var, med undantag af den sköna utsigten, alldeles förändrad. Nya franska tapeter prydde väggarne, och rödblommigt, af modern sjelf väfdt möbeltyg de uppfejade möblerna. De gamla hemväfda gardinerna hade lemnat rum åt nya, vackra nedtelduksdraperier med långa fransar. Axels bokhylla, hvitmålad och anspråkslös, var nu utbytt mot ett betsadt bokskåp, och alla böckerna, de gamla, kära vännerna, af pappa sjelf ordnade i nya band. Den svarta tvättkannan med tillbehör, som förr stod i kakelugnsvrån på det lilla omålade ekbordet, var utbytt mot en från Rörstrand af hvitaste slag, hvilken stod helt prydligt på den betsade kommoden; och sjelfva Gustaf II Adolf och Mårten Luther, hvilkas porträtt prydde väggarne, hade på sin djupa ålderdom fått vara med om den allmänna föryngringen. Alla förändringar hade prosten gerna tillåtit, ehuru han ibland sagt: »att det kunde gå an med mindre»; men när prostinnan föreslog, att den gamla ekbyrån, som fordom varit prostens, hvilken ärft den efter sin far, och som på Axels femtonde födelsedag med jublande glädje blifvit mottagen af honom, nu skulle sättas i gästkammaren i flygeln, och en chiffonier i stället anskaffas åt Axel, då skakade prosten på hufvudet och satte sig bestämdt emot sin hustrus vilja.
— Nå men kära Sylvén, du, som vill ha harmoni i allt, säg mig nu upprigtigt, om du icke tycker, att den här gamla byrån bland det här nya och vackra ser ut lik som om min salig mormor skulle stå upp och placeras mellan Maria och hennes samtida? Gumman, som var en präktig prostinna på sin tid, skulle nu göra lika slät figur bland de unga fickorna som din salig farfars byrå bland de nya möblerna.
— Ja, derför skulle allt varit som det var, enkelt och öfverensstämmande; och jag slår vad, att Axel tyckt mera om det, än att nu få lof att leka främmande i det egna, gamla rummet, af fruktan att smutsa de fina möblerna och röka ner de nya gardinerna, ty vet du, Hedda, att allt det der har ändå varit en bra onödig utgift.
— Herre Gud, Sylvén, är icke din gosse värd mera än det här skräpet, och håller du icke honom kärare än den lilla summa du utgifvit för honom? Åt hvem samlar du, om icke åt dina barn? Och att se dem glada, medan du lefver, är det icke din största fröjd och något hvarför de äro tacksammare än om de finge några riksdaler mera efter dig en gång?
Prosten menade visserligen, att det vore i högre fröjder, som han önskade bereda och njuta sina barns sällhet; men hans hustru hade dock, oaktadt sin barnslighet, i fadershjertat anslagit en ömtålig sträng.
En tid derefter öfvertalade hon honom att fara på en auktion i grannskapet, der hon tyckte, att han borde vara, för att köpa den nya sädesrensare, som hon hört omtalas i lysningen.
— Hvad Hedda dock är omtänksam, som midt i sin glädje, sina bestyr ändå tänker på allt! — tänkte prosten; och så öfvertalade han henne att göra honom sällskap.
— Nå men se hvad här är mycket saker! Jag trodde icke, att möblerna skulle vara i så godt stånd, — sade prostinnan, som med sin man gick omkring i rummen för att betrakta de ordnade auktionssakerna; och sedan hon nu genomgått allt, kom hon slutligen, liksom af en händelse, till resans och talets mål — en vacker mahognychiffonier.
— Nå, hvad den är präktig och likadan som den Axel tyckte så mycket om hos Landers. Är han icke vacker och i godt stånd, Sylvén lilla?
— Jo, men du måtte väl icke tänka, att Axel skall hafva en mahognychiffonier?
— Nej, käre, gode du, visst icke för att det är en mahognychiffonier! men om den icke blefve dyrare än en simpel — men endast i det fallet — vore det ju synd att låta honom gå ifrån sig.
Chiffonieren uppropades. Prostinnan, stående bakom prostens rygg, började sakta klappa hans svarta rock, och vid prestens första bud öfverfölls han af de häftigaste smekningar, dock allt på ryggen.
— Nu går jag ej längre! — sade prosten och tystnade.
Skall du låta tysta dig af en pojke, som sitter i skuld för första uniformen? — hviskade hans hustru.
Prosten ropade; det slogs, och prostinnan jublade i sitt hjerta.
Ekbyrån kom in i gästkammaren, chiffonieren i hans ställe; och när nu Axels rum, alldeles i ordning visades för prosten, och hans hustru omfamnade honom under hjertliga tacksägelser för hans godhet att bereda deras Axel så mycken glädje och trefnad, då försvann ur prostens hjerta den sista känslan af ånger öfver inropet af chiffonieren, hvilket han ofta inom sig kallat barnslighet och svaghet.
Breda hålsömslakan hade redan i flera dagar legat utbredda på Axels säng, och friska blommor hvarje dag blifvit i den nya Vasen ombytta af Maria.
Hvarje afton, sedan prostinnan slutat dagens bestyr, — och de äro ej små i oktober månad för en matmor sådan som Hedda, — smög hon sig in i kakelugnsvrån i salen, der hon äfven kunde se allén, och der framtog hon ur en liten bordslåda en mycket begagnad kortlek; och medan prosten lade sin nordstjerna, Maria och Gustaf hviskade i andra ändan af rummet och Rosa lekte med katten eller dockor, lade hon ut sina fyra rader med nio kort i hvarje rad, och om då hjerterkung genom räkningar och omräkningar träffade in på klöfveress, som betyder huset, då log prostinnan, och lockarne strökos ur pannan, till tecken af dess inre klarhet.
— Jag längtar mycket efter Lemners återkomst, för att få höra talas om min gamla Anna och den kära hembygden, — sade Gustaf till Maria, — och att få helsningar från vårt kära Ekdala — tillade han och såg ömt in i Marias öga.
— Gud, Gustaf, kan du förlåta mig, jag har ju glömt att lemna dig brefvet från Anna, som hitkom för en fjorton dagar sedan! — utropade Maria och såg helt förskräckt ut; — du har redan i åtta dagar varit här och ännu icke fått den goda gummans helsningar! Nej, släpp mig nu, jag måste gå efter brefvet! — tillade hon, då Gustaf, till tecken af förlåtelse, lindade sina armar om hennes lif och tryckte en varm kyss på hennes panna.
— Den vanlige handsektern, nämndemannen i Bro — sade Gustaf, som betraktade brefvet med ett leende, hvilket dock snart byttes i ett heligt uttryck, sådant, med hvilket en kärleksfull son öppnar ett bref från den älskade modern.
— Den goda Anna! — suckade Gustaf och bröt sigillet.
Ekdala den 10 oktober 183 —
Högtbelärde herr doktor! söte herr Gustaf! fröken Lenas käre son!
Väl till vetandes, att herr Gustaf, hur högt han må stiga, inte håller sej för god att komma i håg gamla Anna, som hullit hans mor, Gud fröjde hennes själ! så kär, och burit honom sjelf på mina armar, fast di då inte va så dåliga som nu, så vill jag gratulera herr Gustaf till allt som vår Herre ha skänkt'en! Jo, jo, dä ä inte förgäfves som fjerde budet har löfte med sej; och dä, så väl som allt annat som står i bibeln, så ljuger dä inte. »Dem skall väl gå, och de skola länge lefva på jorden»; ty Guds välsignelse är öfver dem, och dä vill säja, att allt hvad som händer dem, ä väl. Om ock icke lifsti'n blir så lång på jola, så blir den så mycket längre i himlen; och »den har lefvat länge, som lefvat väl» sa' alltid fröken Lena, den Guds engeln; och, om nå'n har Guds välsignelse, så ä dä visst herr Gustaf, ty dä fins inte maken te son, utom i bibeln. Nå, nå, ta mej fram en sådan mor! »Och äpplet faller inte långt från trä'et». »Sådana ägg sådana ugnar». Och när ho nu ser ner från himlen på sin son, hvad ho' då ska vara vacker och dra på mun, och då glädjas visst englarne åt hennes glädje!
Att ja' aldrig kan glömma bort det der svarta fängelset; och herre Gud, hvad lifvet var mörkt, så länge min käre, söte herr Gustaf satt der; och tänk, att fast ja' nu vet, att allting ä så bra, så kan ja' aldrig se det huset, utan, när ja ä åt stan, så går ja' långa krokvägar, för te slippa å set'; och ändå vet ja', att om inte vår Herre ha velat, så ha di aldrig kunnat satt dit'en, om di ha tagit hela mörksens anhang mä sej. Men si nu skedde dä för att så mycket mer upphöja herr Gustaf och göra'n tacksammare och ödmjukare, ty vi kan aldrig bli ödmjuka nog. Och tänk så många goa tankar, som herr Gustaf tänkte i det svarta hålet, och så många böner han ba' der! Ja tyckte ibland, när ja' satt å såg på'en, att dä va en Guds engel, så söter såg han ut! Hade han stoltiserat, så kanske han ha suttit der än; men si nu ä han fri, ä doktor, får se Guds klara himmel, å ta sin fästmö i famn, och får en gång göra det på det vackra, kära Ekdala, som ändtligen kom ur räfvens klor. Ja si, herr Gustaf, när jag tänker på'et, att salig lagmans vackra herrgål, som de så syndigt knep från salig hennes nåd och fröken Lena, att den nu ä herr Gustafs, då tycker ja', att mitt gamla hjerta vill slå sönder af bara glädje! Hvad den brukspatronen ä för en hederlig karl! Han satt, när han sist va här, och drack kaffe i fröken Lenas stol och ur fröken Lenas kopp, och ja tacka'n då så mycket ja kunde för allt i hop; och han talte om för mej hva mamsell Maria gjort honom mycket godt, å hela sin kärlek, å när han drog si Johanna ur sjön, å om packet ho va hos. Ja, ja, jag mins nog på fröken Lenas begrafning, hva ho då va söt!
Nu må tro att Ekdala börjar bli sig likt, som dä va i nådi lagmans tid; allting ska repeteras, och nu växer inte ogräset öfver allt, och statfolket har kläder och föda och rö'blommiga barn. Nå, aldrig kan herr Gustaf tro hva dä nu ä granna väggar i rummena; di ä så granna rosor, som vår Herre sjelf skulle ha strött dem öfver allt, och sängkammarn, han ä då som en löfsal, så grön. Det skall bli någe roligt att bo der med sin lilla Maria! Mamsell, det förstås, ho skall vara. Herre Gud, i det rummet föddes fröken Lena, och dä kan väl än en liten fröken Lena der inne se dagens ljus! men dä säger ja', herr Gustaf, di andra må kalla dä första barnet hva di vill, men jag kallar det fröken Lena, ja, ja, så vida dä inte blir en gosse. Och då säger ja, så gammal ja ä, å så mycket ond å godt som ja i mina sjutti år ha öfverfarit, så vill ja inte, om dä ä Guds vilja, lägga i hop mina trötta ögon, förrän ja ha fått sett herr Gustaf röka sin pipa på gåln, under gamla eken, just som morfar gjorde, och fått se mamsell Maria, just som sali hennes nåd, komma smygande bakom ryggen och ta'n baklänges i famn, å så förr än ja ha fått vagga i gång i sängkammarn, och gamla Anna ha fått sjunga för lilla fröken samma visor, som ho sjöng för farmor i väla. Sen, du gamla Anna, sen du ha sett din kära Gustaf så lycklig, då blir dä så godt att mä Simeon få somna i frid och hvila dina trötta ben ve fröken Lenas fötter. Söta herr Gustaf, kom i håg dä, för dä skulle mamma villa, om vi kunde fråga henne om'et.
Ack, hvad grafven nu ä vacker! Ja' ä der mest hvar qväll, och sitter der och tänker och ber; å de ä då som om ho talte mä mej och tog mej opp mä sej te Gud; å ho skäms inte för dä sällskapet, för ho försmådde mej aldri mä ho lefde; å i himmelen, der ä vi alla lika; å Gud låt mej komma der ho ä, ty kärleken, herr Gustaf, den ä starkare än döden.
Ja sto på kyrgåln här om qvällen och såg på vår graf och Brenners graf och tänkte, att, så olika som di lefde, så olika ligger di der, den ena så full mä rosor, å den andra mä tistel och ogräs, å ingen, som sätter ett bla' på na, men väl kastar di dit stenar. Som ja sto, så va dä som fröken Lena ha sett så ondt på mej — inte ondt, men som ho såg, när ja sa, att ja inte kunde tåla Brenners. Tårarne kom i mina gamla ögon; men ja försto snart va ho mente, å begynte plocka bort stenar å tistel å Brenners graf; å fast dä värkte i min gamla rygg, så sluta ja inte förr än grafva va fin och ren; och när jag då satte mej å hvila mej på vår graf, då tyckte ja, att fröken Lena såg så vänligt på mej, månen sken så klar, och ja kände mej så gla' och lofvade Gud i mitt sinne, att, så länge gamla Annas fingrar kan röra sej, så ska grafven vara snygg. Söndan derpå kom den stackars enka och dotra te vår kyrka.
»Hva den egrafva ska se ut, mamma,» sa flicka, just som di vände om knuten å vek å åt grafva,; men se, när di kom fram å fick se hur vacker ho va, då va de rolit att vara gamla Anna, för då glömde ja' hvar ledsam stund, ja allt ondt, som di ha gjort fröken Lena och herr Gustaf. Och si, dä ä mer te glömma det onda, som di ha gjort dom, som ä oss kära, än dä di ha gjort oss sjelfva, och ja ba så innerligt Gud förlåta dem deras synder. Ja' kände, att fröken Lena och englarne gladdes i himmelen, å att ja' aldri ha läst Fader vår som den qvällen. Herre Gud, herr Gustaf, när en syndig menniska kan tycka, att dä ä så roligt att förlåta, va ska då vår Herre göra, som ä så go? Men, han kan väl också tröttna på't.
Nå, söta herr Gustaf, hur mår lilla Rosa? Ho ha väl glömt bort gamla Anna. Men Anna ha inte glömt henne, hvarken i sitt hjerta eller sina böner. Ho måtte väl komma hit nästa sommar, så att ja' får plocka smultron åt henne och se de der små röa läpparne äta opp dem i mitt knä. Nämndeman i Bro, som plä skrifva mina bref, tebjöd sej den här gången mä; men han vill skrifva som han vill, å vända opp å ner på mina tankar; men som ja' vet, att herr Gustaf helst vill hafva dem som gamla Anna tänkt dem, så ba ja Jöns Petter, hans yngste gosse; å han ha suttit hos mej hela söndaseftermiddan, men han ska allt ha någe smått ur blåa kistan för omaket. Och nu får ja sluta mitt långa bref, ty ja ser nog, att Jöns Petter är trött. Må tro, dä ville han inte, att ja' skulle sätta dit.
Gud välsigne min käre gode herr Gustaf med helsa och lycka i allt va han tar sej för! När han kommer te Högadal, så får väl gamla Anna ett par rader. Helsa mamsell Maria och lilla Rosa, di der Guds englarne, så mycket, å i fall inte prostens försmår mina gamla helshingar. Herr Gustaf glömmer väl inte att läsa i bibeln? Kom i håg, att dä va mammas ro, å der står så mycket vackert, som vi behöfver höra och höra om igen; ty om vi ä aldri så bra, så kan vi bli bättre, och »den, som står, han se till, att han icke faller», å hvad ä dä som håller oss oppe annat än våra böner å Guds kraft? Söte herr Gustaf, tyck inte illa vara om mina enfaldiga ol; ja menar lika väl som mamma, fast ho talte så vackert.
Tyst och med djup rörelse hade Gustaf genomläst
Annas bref, hvarefter han räckte det till Maria, som
noga följde de uttrycksfulla dragens skiftningar under
brefvets genomläsande. Rosa, som nu inkom med några
knäppta nötkärnor, helt prydligt lagda på en liten
docktallrik och garnerade med blad, röfvade från Marias
myrtenträd, fick nu i Gustafs knä mottaga Annas
helsningar, jemte några vänliga förmaningar, tillagda af Gustaf,
hvilka han tyckte henne behöfva; ty hon, som ända från
rättaregubben till Maria var hela husets älskling, hade
kanske väl mycket sjelfsvåld.
— Ja, söta morbror, nog är jag snäll och skall alltid vara snäll; ty annars blir jag så tung, att icke vingarne bära mig ända upp i himmelen, när bror Alfred kommer och vill hemta mig till Gud och mormor, — svarade ömt det älskliga barnet och gömde det lilla guldlockiga hufvudet vid Gustafs bröst.
Prostinnans bestyr voro slutade för dagen. De fina sönderskurna bönorna stodo på sina väfklädda ställningar i ugnen att torka, och de gröfre lågo inpackade i den väl skurade fjerdingen. Mjölken, skymningens sista bestyr, var silad, och våra vänner voro församlade i salen, der prosten drog djupa drag ur sin pipa, och våra älskande ur den lycksalighetsbägare, hvars nektarånga ännu icke fördunstat af vanans och mättnadens ötvermått, under det att Rosa på en pall vyssade en liten kattunge till sömns, och prostinnan stack handen in i bordslådan för att från den uttaga orakelsvaren om Axels hemkomst.
— Skulle icke en brasa vara treflig, Hedda? — sade prosten, som nu icke så klart och obehindradt kunde urskilja nordstjernans strålar.
— Ja, men kunna vi icke vänta litet? — svarade den tillfrågade, som fann skymningen bäst passande för sin mystiska sysselsättning.
— Hvad säga ni der borta? — fortfor prosten, vänd till de förlofvade. De hörde honom ej.
— Hvad ändå kärleken, den ljusaste af alla jordens englar, älskar eller icke märker det yttre mörkret; ty det andliga ljuset öfverstrålar dess skuggor, — tänkte prosten, med en öm tanke till baka på dessa hans eget lifs solstunder; och nu kom han i så djupa, så varma tankar, att han icke heller mera märkte den skymning, som allt mer och mer utbredde sig kring salen.
Ingen må dock tro, att vår prost föll in i några svärmande grubblerier på det omöjliga återkallandet af hans ungdomsdrömmar. Väl hade äfven han känt, att han vaknat; men den skönaste drömbilden stod ju vid hans sida, den hade ej sjunkit med drömmen. Få kände sig så nöjda med lifvet som han; men han tänkte på sin Axel och dennes olika öde. Han skulle icke mera återvända till de förhoppningar, som vid hans afsked vinkat honom fullhetens välkommen. De lågo bleknade, döda; och skulle icke hjertats skönaste glädje dö med dem? Skulle han icke vid fadershjertat, i modersfamnen känna en saknad, för hvilken ej lifvet egde ersättning, och skulle icke Marias och Gustafs sällhet låta honom inblicka i det för honom tillstängda paradiset?
Med dessa och likartade tankar sysselsatte sig fadershjertat, ur hvilket mången djup suck pressades, då ett häftigt skällande, ja, nästan skrikande af hunden, som lösryckt sig ur Rosas knä, der han och kattungen lekte, väckte så väl prostinnan och prosten som de förlofvade.
— Släpp ut Fanchon, Rosa! — sade prostinnan litet vresigt, då hon blef störd i räkningen just som hjerter kung föll till huset.
Rosa lydde; men hon hann ej till dörren, förr än den öppnades och en hög, som det syntes, mörk gestalt inträdde, på hvilken hunden i samma ögonblick hoppade upp, skrikande af glädje.
Själens öga är oberoende af det yttre mörkret. Att det var den älskade, den väntade, det såg, det kände alla, och »Axel!» det dyra, älskade namnet, klingade nu på faders- och moderskärlekens, systerömhetens och vänskapens skönaste toner den ädle ynglingen till möte, som nästan flög ur famn i famn, under ljuf glömska af allt, utom ögonblickets salighet.
— Ljus! ljus — ropade prostinnan, hvarvid tårarne droppade ned på Axels kind. — Jag vill se min son, min Axel!
Rosa, den enda, som kunde skilja en tanke från Axel, inkom snart med ljus; brasan påtändes, gardinerna nedsläpptes, och den trefliga salen strålade af ljus. Nu beskådades Axel, som ännu knappt kunde sätta sina känslor i hörbart språk.
— Du är dig lik, min älskling, min Axel! — utbrast prostinnan gång efter annan, medan prosten, icke villad af kindens rosor och återseendets glädje, med en suck gömde en motsatt tanke i sin själ; men sedan de första ögonblicken voro förbi och frågorna börjat, samt Axel med sin vanliga liflighet och älskvärdhet besvarat dem, då villades äfven fadersblicken, och han tillskref sin första upptäckt återseendets rörelse. Och när Axel nu, efter några timmar, med sin vanliga hjertlighet börjat fråga efter alla de gamla, som tillhörde hans hem, och bland dem förnämligast rättargubben, och sade sig icke kunna somna, innan han fått helsa dem alla, då var han fullkomligt den lefnadsglade Axel, och med en varm tår tackade den gode fadern himlen, att han återsåg honom sådan.
Ljufva och bevingade förflögo dessa återseendets första heliga stunder i den älskade runden, och ändå längtade Axel efter ett ensamt ögonblick med någon af dem, till hvilken han kunde ställa den fråga, hvilken var det något, som lade sin mörka skugga öfver hemmets och hjertats fröjd; ty ehuru de genomgått nästan alla Axels bekanta, så var det dock en familj de förbigått, och denna enda var majorens.
— Hon tillhör då med de heligaste band en annan, en ovärdig! Hon är för mig för evigt förlorad! — suckade det inom Axels bröst.
Egentliga målet med Axels förlängda resa var ju att icke återse fädernesland och hembygd, innan brudpellen höjts öfver hans barndomsbrud.
Svår hade striden varit innan han hunnit fatta detta beslut; men det hade efterföljts af det lugn, som alltid en ädel handling medför; och nu, o svaga menniskohjerta! nu hade han velat gifva sitt lif för att ett enda ögonblick, för att en enda gång till evigt afsked trycka den dyra handen innan den ännu tillhörde en annan!