H. K. H. Kron-Prinsen
| ← Krigaren |
|
Banco Nerita → |
H. K. H. Kronprinsen.
1.
Dig hel! Du nordens morgonstjerna,
Du unge örn, som hör oss till!
Dig helsa vi med glasen gerna,
Och helsa dig hvart hjerta vill;
Ty du är öppen såsom solen,
Och ljus att se uppå som den;
Dig hel, du drott på gyldne stolen,
Du hjeltars fröjd, du konstens vän!
Till Peters stad, till örnelanden,
Du sednast for på bölja blå;
Och Svea satt alltjemt på stranden
Och väntade dig åter då.
Du kom — och, ack! med kärlek sträckte
Hon mot din famn ren fjerran sig,
Och hennes kärlek nog dig räckte,
Fast armarne ej räckte dig.
Dock från den färden månget minne
Måhända leker kring dig nu;
Fäst ej vid örnen dock ditt sinne,
Den är ju fläckt af svärd i tu.
Och hur den ena vingen sträcker,
Hur vida den än växa må,
Ej Sveaborg den dock betäcker,
Dertill behöfvas båda två.
Men tänk på lejonet, som springer
Alltjemt utöfver strömmar tri,
Och rita du med lyftadt finger
Den fjerde — det må Neva bli!
Der striden fram med härskri vältar,
Det vore skönt kring dig att stå,
Och födde faran icke hjeltar,
Din blick dem födde nog ändå!
2.
I öster var du och i söder,
Men vände åter hit igen,
Der drufvan ej mot solen glöder,
Men hjertan, Oskar, glöda än.
Då såg du Svea uppå stranden,
En blåögd mö på klippig thron;
Hon hade väl ett svärd i handen,
Men utan sköld och värn var hon.
Du bjuder: ögonblickligt skjuter
Kring henne upp en väpnad mur.
Hvar fjellport på din vink man sluter
Till Stockholm, till dess jungfrubur.
Dock, Oskar! öga emot öga,
Hon förr mot fienden har stått;
Gör vallar vida, vallar höga,
Men mura icke in oss blott.
Fritt vill hon andas såsom vinden,
Fritt blicka kring sig haf från haf,
Och för den friska ros på kinden
Är hopträngd fästningslust för qvaf.
Än vet hon väl sitt svärd att svinga,
Än klappar barmen segersäll;
Nationen är dess bästa klinga,
Och bäst af sköldar är dess fjell.
Än striden med sin klingas flamma
Kan bulta på vår koppardörr;
I minnen och i hopp densamma
Vill Svea då till kamp som förr.
Hon känner väl den blå och gula,
Som svajar för hvar nordan fri;
Hon känner väl vår lejonkula,
Och äfven lejonen deri.
3.
Uppå dig Oskar,
Brödralandets par
Sina ögon fästa.
Gack framåt din väg,
Tag med kraft hvart steg,
För vårt väl och bästa.
Och från fjell till fjell,
Må ett trefallt Hell,
Rundt omkring dig skalla;
Och var viss, deri
Hvarje nordbo fri
Hör ett Hell för alla.
Hell vår höga nord,
Hell vår fosterjord,
Europas panna!
Handla Oskar så,
Att sjelf tiden må
Med ett Hellrop stanna.
4.
Prins du står vid Sveas fana,
Som vår framtid nu.
Framåt går nationens bana,
Gå framfor den du!
Stridigt hårda öden stunda
På din väg kanske.
Dina Svenskar icke blunda,
Dock för faran de.
Redan mången klinga brinner,
Som en sol-lyst elf.
Uti faran mannen vinner
Känsla af sig sjelf.
Ingen dig och äran sviker,
Lita på hvar man.
Om i striden någon viker,
Svensk är icke han.
Hinnes målet, segersälla
Vi omkring dig stå;
Sveas fana må du ställa
Midt bland fjellen då.
Stormen spänner väl densamma
Uti skyn kanske.
Sveas gulblå segerflamma
Må väl verlden se.
5.
Svea och Nore, med kämparne sina,
Höja pokalen, guldskimrande klar,
Hell dig Oskar!
Hell Josephina!
Svithiods gyldene krona må skina,
Mägtig och hög, som i flyktade dar!
Hell dig Oskar!
Hell Josephina!
Flyge hvar blixt, som i verlden syns hvina,
Fjerran från Svithiods furstliga par!
Hell dig Oskar!
Hell Josephina!
Svea och Nore, med kämparne sina,
Höja pokalen, guldskimrande klar.
Hell dig Oskar!
Hell Josephina!
6.
En kung vi haft; guldkungen kallad vorden,
Thy säger mången gammal hjelte-skrift,
Att talte han, så bodde gnid i orden,
Och handlar han, af guld var hvar bedrift.
Uti den tiden gick det strid kring verlden,
Och gästade med hemgång haf och land;
All samvets frihet sköflades af svärden,
Der ej den föll till stoft för bålets brand.
Men kungen kastade sitt svärd med seger
I tidens vågskål; tron blef åter fri.
Den vinner alltid, som, hur vågen väger,
Sitt svärd för sanning kastar deruti.
Se kring dig, Oskar! Dessa gångna tider
Ha multnat nu och andra vuxit opp;
För nya tankar nu hvart sinne strider,
För nya önskningar och nya hopp.
Europa står på en vulkan, dess lågor
Måhända rulla snart kring verlden ut.
De nya önskningar, de nya frågor,
På dem kan svärdet endast göra slut.
Välan drag ut — vår guldkung lik — din klinga,
Och kasta ut den midt i verlden så;
Den skall dig lagerlockig seger bringa,
Ty tiden sjelf skall vid din sida stå.
På Galliens slätter, der står riddarhuset,
Det djerfva svärd Europas talan för;
Träd upp för friheten, träd upp för ljuset
Och hvad du säger hela verlden hör.
En hjelte-kung, en Gustaf skall du blifva;
Vår tid och hans ha tycke af hvarann.
En ny historia skall du Sverge gifva,
Och tidehvarfvet, i dig sjelf, sin man.
Statt upp! Den mannen vänta alla länder;
Som förr han komma kan från norden än.
Låt ej din storhet gå dig sjelf ur händer,
Grip in i verlden och du griper den.
Du fattar väl hvad styrka det skall gifva,
Att handla med och icke mot sin tid.
Ett segerbud kan du i förskott skrifva,
Om folkens lycka går med dig till strid.
Befall och fladdrande slår Sveas fana,
Sig ut i leden. Hell, dig krigets son!
Med första steg du tar på denna bana,
En ättling framstår af Napoleon.