Hans nåds testamente/Kapitel 09

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kap. 8
Hans nåds testamente
av Hjalmar Bergman

Hans nåd spelar écarté. Fjärde skärmytslingen
Kap. 10  →


[ 108 ]

IX.
Hans nåd spelar écarté. Fjärde skärmytslingen.

Lena, som av en händelse kom att stå under herr Pers öppna fönster — se, det var så, att hon skulle gå till inspektorsflygeln med fru Enbergs nytvättade kalsonger, men så tyckte hon — Lena hörde tydligt, hur Blenda »fälades» däruppe. —

Tänka sig! Hon skulle ju vara liksom trolovad med Jakob, sa’ de. Men fästmannen var i Tanningestugan — jo, jo.

Med en sådan mor, så!

Jesses så hon gick på! Att hon inte hade någon skam i sig. Mitt på ljusa dagen!

Nu — det lät nästan som gråt — —

Jo då, hon grät, jämmerligt. Och herr Per brummade så ängsligt, det lät riktigt ynkligt. —

Lena, som hade ett känsligt hjärta, snöt sig i kalsongerna.

Nu var det tyst däruppe.

Lena stoppade kalsongerna under förklädet och gick till köket för att tala med Beda.

Asterisk.svg

Baronen hade njutit en knapp halvtimmes förmiddagssömn, och i stället för filbunke hade han, följande fru Enbergs något förvirrade och barbariska matsedel, förtärt omelett och kall and. Och dock — i trots härav — befann sig hans nåd vid yppersta lynne.

[ 109 ]Han hade ju också sina fullgoda skäl att vara belåten, belåten med sig själv.

För det första — denna rent vidunderliga självbehärskning som han ådagalagt under samtalet med Jullan! Och icke nog med att samtalet avlöpt under så värdiga former, den därpå följande dejeunern hade varit förtjusande, glad, spirituell. Hans nåd hade sagt artiga och kvicka saker, med ungdomlig spänstighet hade han uppvaktat sin kära syster och verkligen lyckats förvandla hennes sura miner till soliga löjen.

När allt kom omkring, så var han icke så gammal och omöjlig som — som man behagade insinuera.

Och så hade baronen vid fyratiden på dagen upptäckt ett nytt glädjeämne. Sara Siedel spelade écarté! Hon spelade icke som Arvid, som aldrig vann, ej heller som kyrkoherden, som alltid vann. Nej, hon spelade så där mitt emellan, lagom, så att det blev en smula spännande. —

— Hihi, min söta, jag tror du maskar! Men nu maskade du allt åt helvetet. Pardon! Men fördöme mig, någon dununge är du inte.

Sara svalde komplimangen — om och med någon svårighet. Och blitt leende sade hon:

— Jag är så glad, att kunna bereda onkel en liten förströelse — —

— Ja, det är riktigt trevligt, riktigt trevligt. Si, annars har jag ju ingen att spela med.

— Jag tycker då verkligen, att Blenda kunde —

— Blenda, vasa? Nej, sir du, vad man duger till i den åldern, men inte är det att spela kort. Hihi, Då har man andra nöjen, sir min söta. Coupez, s’il vous plait!

Sara kuperade med en liten smäll och rodnade vackert.

[ 110 ]— Bevars, onkel! Jag för min del anser verkligen, att man bör kunna offra något av sina nöjen för sin far — sin välgörare — —

— Hihi, det tycker du det, ma chère. Och det tycker fördöme mig jag med! Men ungdomen, sir du, har andra tycken. Vasa?

Hans nåd nickade glatt och vänligt. Tyvärr hade han icke en aning om, att Sara Siedel var ung.

— Jag för min del tror verkligen, att det skulle vara bättre för Blenda, ifall hon mindre finge följa sina nycker.

— Vasa, mumlade baronen. Han gav och var fullt sysselsatt med att hålla reda på, hur många kort han borde ge.

— Jo, jag säger, att det tyvärr förefaller mig, som skulle lilla Blenda vara ganska ombytlig, ganska nyckfull.

— Nå, ma chère, hur ha vi det? Hans nåd glödde av iver att få spela. Han hade härliga kort. Men Sara knäppte händerna över korten, sträckte fram huvudet och betraktade onkeln med en öm, beslöjad blick.

— Käre onkel, jag vet ju icke, om jag bör säga det. Jag kommer kanske att bedröva dig. Och det skulle göra mig så ont — —

— Va fan — va falls? Vad är det med dig? Varför spelar du inte?

— Det gör mig så ont, att det ska pratas om henne — —

— Om vem?

— Om Blenda. Jag försäkrar onkel, att det verkligen är med största tvekan — ifall jag icke hade hört det från så många håll, av verkligt tillförlitliga personer — av kyrkoherden, av Abraham Björner — [ 111 ]och tjänstefolket talar ju inte om annat. Men jag gör kanske i alla fall orätt i att säga det — —

— Nu är du så god och sjunger ut, min söta! Vad är det, det talas om? — Ungdomarna, som vi behaga intressera oss för, ha som bekant vuxit upp här på gården. Och det har icke tusan haft någon dadda att skicka med dem överallt, vasa? Så skulle de ha gått en smula för sig själva, så är väl skulden min, kan jag förstå.

— Det är inte därom, det är fråga. Men att de till exempel — bada tillsamman — —

— Bada? Ha de badat tillsamman? Hihihi! Hade vi vetat detta förut, så skulle vi naturligtvis ha tagit våra mått och steg. Mais que faire? Inför detta fait accompli ha vi ju endast att fullfölja intentioner, det vill säga, att på det bestämdaste ordinera giftermål. Vasa?

Jo, nog är du en förstockad syndare, du gamle fuling, tänkte Sara. Men jag kan kanske ge dig något annat än oanständigheter att tänka på.

— Ja, onkel — om det nu verkligen blir så.

— Vasa?

Han slängde sina kort på bordet, så att de blandades med Saras stick. Och Sara böjde sig inför tvånget, hörde upp att spela, lutade sig fram mot onkeln och meddelade i viskningar sina farhågor, allt under det att hennes långa, smala händer gledo nervöst över varandra, under varandra.

Baronens ögon kröpo ihop till svarta springor. Han var häpen, mållös, han kunde icke ens bli ond. Naturligtvis hade domprostinnan sänt Sara. Men vad menade hon, vad hade hon i sikte? Hon hade ju skickat bort sina förbannade pojkar. —

— Menar du — är det Per, det gäller?

— Det vet gud, onkel, att jag menar ingenting. [ 112 ]Onkel har frågat mig, om jag tror, att Blenda är belåten med testamentet. Herre gud, jag känner ju Blenda så litet, men mig förefaller det verkligen, som om hon skulle ha sitt intresse riktat åt ett helt annat håll.

Tankediger och tyst fingrade hans nåd ännu en stund på sin näsa. Därpå steg han upp, tog käppen och linkade in i sitt arbetsrum. Sara hörde honom ringa. Vickberg kom ljudlöst och snabbt genom biblioteket, och Sara hörde onkelns röst:

— Vickberg går genast efter Blenda, genast hör han!

Och Vickberg tassade åter genom biblioteket och försvann. Sara kände sig betydligt illa till mods. Hon väntade några minuter, men då baronen icke återvände, reste hon sig och gick försiktigt bort till den halvöppna dörren. Hon knackade lätt.

— Onkel — kära onkel — —

— Va behagas?

— Vad tänker onkel göra?

Han kom ut till henne. Han var mörkröd ända upp över hjässan, och hakan skalv. Men rösten ljöd ganska lugn och behärskad.

— Jo, sir hon, min söta — jag har fattat ett beslut. Jag tänker försöka bringa en smula reda i de här sakerna. Försöka, förstår hon, det kan man alltid, det skadar inte. Och går det inte, så får väl fan själv fortsätta, vad Roger de Sars har börjat.

— Ja, söta snälla onkel — bara det inte blir något uppträde! Herre gud, vad jag är rädd! Onkel får inte säga, att jag har sagt något. Och det där om Jakob och Blenda, det är ju bara Johnsson — —

Han stötte med käppen i den mjuka mattan. Det hördes knappt. Men på fördjupningen i mattan kunde man se, att stöten varit kraftig.

[ 113 ]— Sir du, jag hade mina planer, och de var, som de var, de. Så kommer Jullan och du och åtskilliga andra och ha andra planer — jo, det har ni, skrek han. Nå, så är det. Och nu gäller det bara att försöka få en smula reda i det här —

Vickberg stod i dörren.

— Hennes nåd låter hälsa — —

— Va fan — va i — krummelur!

Han gjorde en häftig åtbörd, och Vickberg böjde sig förskräckt åt sidan.

Men i detsamma stod hennes nåd själv på tröskeln.

— Roger, du har låtit kalla mig?

— Nej, så — nej så in i helvete — —

— I så fall föreligger ett misstag, men icke det ringaste skäl att förivra sig.

Hon gick bort till honom, klappade honom vänligt på axeln och sade smeksamt frågande:

— Var det kanske Blenda, du önskade tala med?

Förbluffad och kuvad svarade baronen:

— Jaha — med din tillåtelse — —

— Nå, då är Vickberg beskedlig och ber de båda unga komma hit.

Vickberg ilade.

Hennes nåd tillade:

— Ja, jag antar, att du inte har något emot, att Per också kommer?

Härpå gav hans nåd intet svar. Med nästan överdriven, skyndsam artighet bjöd Sara en stol. Domprostinnan nickade välvilligt:

— Du är då alltid så tjänstvillig, söta Sara, och så satte hon sig. — Tystnad.

Blenda var svullen och röd. Per var också röd och hans läppar rörde sig oupphörligt, som om han [ 114 ]mumlat någonting tyst för sig själv. Han hade en hel del att göra med sin näsduk, sina glasögon och sina fickor. Vickberg, som tydligen hade en stark uppfattning av ögonblickets betydelse, framsatte stolar, på vilka Per och Blenda togo plats.

Baronen sade:

— Jag tror att Blenda har gråtit?

— Tyvärr har jag varit den ofrivilliga anledningen, sade Per.

Baronen sade:

— Per behagade tills vidare tiga.

Och domprostinnan:

— Vill Vickberg vara god och lämna rummet och stänga dörrarna.

— Vickberg stannar, skrek baronen. Stanna!

— I så fall går jag, förklarade domprostinnan. Men då baronen icke motsade henne, förblev hon sittande.

— Jag önskar tala med lilla Blenda i en ganska viktig sak, började nu baronen för andra gången, och hans stämma lät en smula mera jovialisk. Hon min lilla vet ju — inte sant? — att vi upprättat ett testamente till förmån direkt för Jakob och indirekt för henne själv, vasa? Det vet vi? Och så ha vi reda på den lilla bestämmelsen angående Jakob och Blenda, vasa, vi ha ju reda på den?

Då Blenda icke svarade, inföll domprostinnan irriterad:

— Herre gud, Roger, det har ju alla människor reda på, vart vill du egentligen komma?

Men baronen varken såg eller hörde sin syster. Han sade med en viss anstrykning av högtidlighet:

— Nu vill jag fråga lilla Blenda, om du för din del är nöjd med testamentet och dess bestämmelser?

Blenda teg. Alla med undantag av Per hade sina [ 115 ]blickar fästade på henne. Hur skulle hon kunna svara? Och vad skulle hon kunna svara?

— Du vill inte svara mig? — Nå så, då ska vi kanske göra dig en annan fråga: håller du av den där krummeluren Jakob?

Blenda teg. Domprostinnan utbrast:

— Nej, vet du, Roger, att i tjänstefolkets närvaro — —

Vickberg tryckte sig upp emot dörren. Baronen öppnade sin mun, men täppte den med käppkryckan. Plötsligt sade Blenda ganska klart och tydligt:

— Jaa, det gör jag.

— Sir man, sir man, jublade hans nåd, sir man på bara, hihi. Vi är inte något gammalt blindstyre ännu inte. Vi ha våra märken, vasa, Vickberg? Vasa, krummelur?

Och Vickberg tillät sig att småle mot sin herre. Men domprostinnan sade:

— Jag förstår dig inte, Roger. Ingen har väl betvivlat, att Blenda hyser en systerlig tillgivenhet för den unge mannen? Han är ju så gott som hennes fosterbror.

— Du är då så förbålt tjatig, min söta, fnurrade han till. Nå, min snälla Blenda, giv nu tant klart besked. Vill du gifta dig med din »fosterbror» eller ej? — Se så, svara nu. Man får fördöme mig inte vara ett sånt där sjåp inte.

— Roger, detta är upprörande! Vill du verkligen, att hon i tjänstefolkets närvaro — —

Men nu var det äntligen slut med baronens förunderliga långmodighet denna dag. Han sköt upp på sina långa ben och han slog käppen i bordet, fullständigt ruinerande mahognyskivans inläggningar.

Han sträckte sin långa arm och hand mot domprostinnan. Men pekfingret böjdes i kramp.

[ 116 ]— Den där kvinnan, sade han, och hans röst blev gäll, nästan pipig. Den där kvinnan! skrek han. —

Domprostinnan var fullständigt vit i ansiktet. Hennes ögon stodo vidöppna — icke en blinkning.

Det var tyst, man höll andan. Ett ögonblick.

Och därpå Blendas röst:

— Jag vill — vill — gifta mig — —

Hon kastade sig över stolskarmen. Och grät och grät.

Hans nåd drog en djup suck. Armen sjönk. Han gick fram till Blenda och tog med båda händerna under hennes armar.

— Kom med mig, min söta vän! sade han lugnt. Hon reste sig.

Och stödd mot den hjälplöst, hejdlöst gråtande flickan, sprattlade baron Roger de Sars in i sitt arbetsrum.