Hemligheterna på Stokesley/Kap 07
| ← Sjette kapitlet |
|
Åttonde kapitlet → |
SJUNDE KAPITLET.
Det kan ej löna mödan att beskrifva hvarje dag på Stokesley, ty lästimmarna voro hvarandra lika, och ehuru barnen funno sina lekar mycket omvexlande, skulle läsaren troligen ej vara af samma tanke.
Det kan vara nog att omtala, att på lördagsaftonen hade John icke endast utbetalat sin sista fyrk, utan måste ock erlägga sex pence för nästa vecka, derför att han qvarlemnat sin mössa på golfvet i skolrummet, just derför att Elisabeth bedt honom icke göra det. Omkring klockan fyra började det att regna, då hela sällskapet var ute på en promenad rätt långt från hemmet, och ehuru de skyndade sig så mycket som möjligt, blefvo de ändå rätt smutsiga om fötterna.
David, som aldrig kunde springa fort, hann endast fram i lagom tid, för att på tredje trappsteget fatta tag i Johnnies rock och utropa: "kom ihåg svinet!" men Johnnie, som hade tröttnat att höra talas derom och dessutom var vid dåligt lynne, slet sig lös och svarade: "det gör jag en konst i!"
Han rusade uppför trappan efter de fyra, hvilka gått före honom, lemnande sådana smutshögar på hvarje trappsteg, att miss Fosbrook, när hon kom efter med Elisabeth, sade, att det kunde behöfvas en regnskur, för att bortskölja dem.
"Men ni kan väl förstå," anmärkte Susanna, "att när det är så vackert väder, har man hufvudet fullt af helt andra saker än sina fötter."
Medan Sam, Henry och Bessie skrattade åt detta infall af Susanna, kom lilla George intrippande och sade: "halta man kommer, halta man kommer, Georgie vill ha namnam!"
"Pepparkaksmannen!" ropade Johnnie och Annie på en gång, och med ett språng voro de nere på sista trappsteget.
"Åh, skicka bort honom, skicka bort honom. De gifva ut alla sina pengar, så att ingenting blir qvar," utbrast David, under det att George fortfor att draga sin äldsta syster i klädningen, ideligen ropande: "Kom, kom Susanna!"
"De kalla honom pepparkaksmannen, emedan han säljer pepparkakor och brända mandlar och andra sötsaker," förklarade Henry; "vi köpa alltid af honom, och det är en mycket hygglig karl; hans hustru bakar dem, ja, det vill säga, jag tror, hon bakar pepparkakorna, derför måste vi uppmuntra honom."
Henry skyndade ned, för att uppmuntra pepparkaksmannen, och Susanna sade smekande: "ja, ja, Georgie, vi bry oss icke om David, vi skola nog köpa litet," och hon tog den lilla gossen på armen och gick ned.
"Det finns nog med svin här, utan att behöfva skicka till marknaden efter dem," mumlade Sam.
"Snälla Sam, snälla miss Fosbrook, skicka bort pepparkaksmannen och låt honom aldrig komma igen," utbrast David häftigt. "Den otäcka karlen, han kommer hit hvar lördag, och då gifva de ut alla sina penningar."
"Men, mitt barn," invände miss Fosbrook, vänligt, "tänk, om vi ej ha rättighet att köra bort pepparkaksmannen?"
"Jag bryr mig icke om honom," försäkrade Bessie, "man blir bara smetig om fingrarne."
"Du är inte snäll," svarade David häftigt. "Jag tycker inte om dig, och jag hatar pepparkaksmannen, för det, att han kommer och tar bort stackars Hannahs penningar."
"Lugna dig, lugna dig, David, ingen tvingar dig att gifva ut dina pengar; och kanske den stackars karlen har barn, som lika väl behöfva mat som Hannahs barn."
"Då kunna de äta pepparkakor och karameller."
Sam försäkrade, att denna diet skulle göra dem sjuka, hvarpå den lilla allvarliga David svarade, att bara svinet vore väl köpt, så skulle han en hel månad gifva sina pengar åt pepparkaksmannen, om han endast ville låta bli att komma de nu följande fyra veckorna.
Christabel kom ovilkorligen att tänka på, hvad hon nyligen läst om, att menniskan så gerna vill aflägsna från sina barn eller vänner just de frestelser, Gud sändt dem, för att pröfva deras kraft att försaka.
Hon hann ej länge tänka härpå, ty åter nalkades snabba steg, och Sam ropade åt Johnnie, när han inträdde: "fy, skäms du inte? Har du låtit Susanna köpa dig allt det der, Jack?"
"Det var bara tre karameller," svarade Susanna, som inträdde strax efter Johnnie. "Du vet ju, att han ej sjelf hade några pengar, så det var så synd om honom; Annie gaf honom äfven några."
"Och Freeman också," tillade Harry.
"Åh, Jackie förstår nog att taga för sig." Han hade rätt, ty Johnnie hade munnen full med sötsaker, och hans händer och fickor voro fullproppade.
"David har ej fått något!" sade den välvilliga Susanna. "Se der, David," och hon gaf honom ett stycke gult bröstsocker.
"Jag vill ej ha ditt snask," sade David förargad. "Du har gifvit ut allt, så nu få vi ej något svin."'
"Nej, David, jag har bara gifvit ut två pence," svarade Susanna, "se här, tag ett stycke."
"Du kan åtminstone säga tack," sade miss Fosbrook.
Huru svårt är det ej, att finna den rätta medelvägen! David, som endast tänkte på sin fattade goda föresats, brydde sig ej om något annat. Det var rätt att afstå ifrån sötsaker, när man hade detta mål i sigte, men det var ej rätt att vara ovänlig och otacksam emot sin syster, hvilken menade så väl och som var den oegennyttigaste af dem alla. Hon vände sig till Elisabeth och erbjöd henne vänligt den läckerhet, hvilken hon sjelf ej smakat, men bemöttes ej heller bättre af Bessie.
"Nej, tack Susanna. Du har ju tummat det på alla sidor."
Detta var något, som ungherrskapet vanligen ej brydde sig särdeles om, och efter att hafva skrattat åt Bessie, sade Sam, när Susanna vände sig till honom : "tack skall du ha, Susanna, jag föraktar ej tummade sötsaker," men han hade knappt tagit det, förr än Johnnie sträckte ut en med socker glacerad hand och utropade: "gif det åt mig!" och när han såg att det försvann i brödrens mun, utbrast han förbittrad: "så stygg du är, Sam, du gjorde det med flit."
"Ja," förklarade Sam, "det gjorde jag, ty ehuru jag tycker om svin på fyra ben, tål jag ej dem på två."
"Se här, Jackie, var ej ledsen," sade Susanna, som såg att han började gråta och derför gaf honom sitt sista kanderade plommon.
"Jag vill ej ha plommon. Jag vill ha bröstsocker," sade Johnnie, men slukade det dock med begärlighet.
"Jag har ej enda bit qvar," svarade Susanna ledsen.
"Har du ej fått något sjelf, Susanna?" frågade Sam.
"Nej, men jag bryr mig icke om det."
"Åh, der har du, Susanna. Jag har alltid litet i reserv," sade Henry. "Nej, nej, Jack, det är ej för dig; jag tänker ej föda små svin, om också Susanna gör det."
Och oaktadt Susannas böner började båda bröderna reta Johnnie för hans snålhet, tills han brast i gråt och sprang upp till barnkammaren. Miss Fosbrook tyckte ej om, att de retades, men som hon ansåg det vara rätt åt Johnnie, så brydde hon sig ej om att hindra dem derifrån, utan sade endast, att om de ej tvättade fingrarne, innan tédags, skulle de åter få plikta.
"Huru mycket har ni gifvit ut?" frågade i en förebrående ton den lilla stränga domaren David, men det enda svar, han fick, var en lugg af Harry. — "Hvad nu, lilla pys! skall jag göra reda för dig?"
David slätade med en allvarsam min sina tilltufsade lockar, och upprepade på sitt vanliga bestämda sätt:
"Jag vill veta, huru mycket ni ha qvar till svinet?"
Derpå fick Harry tag i honom, drog honom ned från stolen der han satt och rullade honom på golfvet, som om han varit en hundvalp, utropande: "jag skall låta dig veta, att om du bråkar så mycket dermed, så ger jag ut hela min veckopenning och ger dig ej alls något till svinet."
"Sam!" ropade den plågade David, och "Sam!" ropade guvernanten, som verkligen blef rädd att han skulle göra den lilla gossen illa, men Sam stod bara och skrattade deråt, så att Christabel sjelf blef tvungen att skynda fram och hjelpa upp honom, draga bort Henry och hålla fast denne i armen, så att barnet kunde stiga upp och springa sin väg, för att få sitt hår borstadt.
"Kära Harry, du kunde ha gjort illa honom," förmanade guvernanten.
"Det hade varit rätt åt honom," sade båda gossarne med en mun. Hon var ganska ledsen åt detta, men när hon tänkte närmare på saken, fann hon, att, ehuru Harry var tadelvärd, var dock på det hela taget en sådan lexa nyttigare för David, än om man tillåtit honom befalla öfver sina äldre bröder, blanda sig i allt, och blifva grötmyndig och herrsklysten.
Miss Fosbrook förvånades ej, då hon nästa morgon i stället för att få se Johnnie inträda, fick höra ett förskräckligt väsen, och fick veta, att Johnnie var i madam Freemans vård, och att hon gaf honom in medikamenter, emedan han varit sjuk hela natten. Det måste medgifvas, att Christabel ej var särdeles ledsen deröfver, och icke heller bekymrade det henne synnerligen, att han skulle vara hos Freeman hela dagen, ty huru stygg Johnnie än varit på hvardagarne, så var han ännu värre om söndagen.
När Johnnie kom in på måndagen, var han en helt annan menniska; han hade ej mer sin uppstudsiga min, han talade och svarade så artigt, man kunde vänta sig af en liten Merrifield, och tycktes ej hafva något emot att läsa sina lexor. Det var visserligen illa nog, att nödgas tillbringa hela söndagen med att ligga sjuk till följd af omåttligt ätande, men detta var likväl bättre, än att uppföra sig så illa som förra söndagen. Johnnie, som visste att pappa, mamma och syskonen alla i lika hög grad föraktade den, som var glupsk, började nu skämmas både öfver detta och sina andra fel. Den nu instundande veckan hade han föresatt sig att vara snäll. Det är en välsignelse i vårt lif, att vi oupphörligt kunna börja på nytt; hvarje dag, vecka och år kan man göra goda föresatser, veta sig ha lemnat alla elaka vanor bakom sig, och börja ett nytt lif.
Dessutom mådde Johnnie nu alldeles bra, och det låter väl knappt tänka sig, att ett barn, som blifvit så väl uppfostradt som han, skulle kunnat vara obeskedligt under en hel veckas tid, om ej någonting felats honom, som hvarken han sjelf, eller de andra rätt förstått. Ty det är verkligen en stor plåga för oss, unga eller gamla, att vi ibland känna oss ledsna och förargade, utan att rätt veta hvarför.
Detta gör, att allt går oss emot, vi finna alla andra stygga mot oss, anse alla sysselsättningar och befallningar, som gifvas oss, svåra att verkställa, samt det minsta missöde, som händer oss, för den förskräckligaste olycka. Fullvuxna personer känna detta lika väl som barn, men de hafva erfarit denna känsla så ofta, att de veta, hvad som är orsak dertill, och de hafva, eller rättare borde hafva, mera sjelfbeherrskning. Barn måste genom erfarenheten lära sig, att deras elaka lynne göra de hvardagliga bestyren dubbelt så svåra och förtretliga. Det är en dålig tröst, att säga till sig sjelf, att det är ursäktligt, om man är ovänlig, då man mår illa, och att det då ej är värdt, att man försöker bjuda till att vara annorlunda. Om mrs Merrifield handlat på detta vis, hvilket sorgligt lif skulle ej hennes man och hennes barn hafva fört! Nej, sättet att öfvertyga sig om, att det är vårt helsotillstånd, som inverkar på vårt lynne och våra känslor, är att säga till sig sjelf: "om denna person eller sak synes obehaglig, eller om detta arbete, denna lydnad förefaller mig tråkig, så är det kanske blott en inbillning af mig, och om jag med allvar försöker göra, hvad jag bör, så är det måhända ej så svårt" — eller — "är jag tilläfventyrs vid dåligt lynne i dag, då måste jag försöka svara vänligt. Och en tyst, innerlig bön blifver då den bästa hjelpen. Sjelfbeherrskning och godhet kommer ej af sjelf, medan man växer upp; man måste bemöda sig om, att förvärfva dem i barndomen.
När veckopenningen utdelades på måndagen, och det blef fråga om, hvad det fanns för utsigt för svinet, var David den enda, som kunde framlägga hela sin summa, hvaraf ej fattades en pence, och nu lade han den i Toby Fillpot. Elisabeth hade alla sina sex pence i behåll, utom en enda pence, som hon gifvit ut till ett bref åt mamma, och hon gaf blott två pence till sammanskottet, ehuru David betraktade henne med mörka blickar. Sam hade pliktat en pence då det regnade, och hade dessutom köpt en gåspenna, för att skrifva till sin far. Återstoden, fyra pence och tre farthings, utbetalade han. Stackars Johnnie, han hade i plikt måst erlägga alla sina pengar, för det han varit obeskedlig hela veckan, och var dessutom skyldig tre pence för denna vecka, och allt hvad lilla Annie hade i behåll, sedan hon fått plikta, hade pepparkaksmannen lagt beslag på, och till följd af deras uppköp hos samma man hade Susanna blott tre pence qvar och Henry blott två och en half. Detta jemte två pence, som miss Fosbrook hittat i sin resväska, utgjorde tillsammans en shilling och fyra pence, och det var en bra liten summa för en hel vecka. David blef riktigt melankolisk.
"Var ej ledsen," sade Henry. "Mr Careys bror, öfversten, kommer hit i slutet af Juli, och han ger oss pojkar alltid en hel sovereign hvar, så då kunna vi ensamma köpa det allra präktigaste svin två gånger om."
"Alltid! Han har blott gjort det en gång," sade Sam.
"Ja, det var första gången, han såg oss," menade Harry, "och då voro vi helt små gossar. Jag slår vad med dig, Sam, att han denna gång ger oss en hel sovereign hvar, och då skall jag köpa mig båge och pilar."
"Prat," svarade Sam. "Jag hoppas att han ej skall göra det."
"Hvarför det då?"
"Jag tycker ej om det! Jag tycker, det värsta, som finns, är att tacka; jag går ur vägen, om jag kan."
"Sam har då intet folkvett," sade Harry, vändande sig till miss Fosbrook. "Tänk er, att han hellre vill vara utan en sovereign, än tacka derför."
"Jag är för mycket gentleman, för att göra mig till för presenters skull," genmälte Sam, och de två bröderna rusade på hvarandra; det var blott litet gyckel å Sams sida, men det var icke utan, att Henry var litet tyckmycken och ilsken.
När Sam hade gått sin väg, började Henry orda vidt och bredt om den sovereign, som öfverste Carey skulle gifva honom, och om den mängd saker, han tänkte köpa derför. En gentleman hade en gång gifvit Osmond Greville två sovereigns, hvarför kunde ej öfverste Carey vara lika frikostig? Det var lustigt att höra, hvad gossen allt tänkte köpa för dessa två sovereigns, från svinet ända till en dubbelbössa. David började känna sig orolig och fruktade, att sammanskottet i Toby skulle vara ett intet mot alla dessa pengar; men Harry försäkrade honom, att det skulle bli en god hjelp, och att de derigenom alla skulle hafva bidragit något till svinet. Dessutom lofvade han presenter åt alla, hvilket Susanna och Annie så mycket mer trodde, som Sam ej var tillstädes, för att göra sig lustig öfver Henrys alla vackra planer.
Miss Fosbrook hade verkligen en eller två gånger smålett åt dem, men nu anmärkte hon, att hon fann de pengar, man hade förtjenat och hopsparat, vara långt mera välsignelsebringande, än dem, man fått — och detta gjorde, att Harry upphörde, att försöka blända henne — men han kunde ej låta bli, att i tysthet berätta för sina systrar hvilka, underverk han tänkte göra med de sovereigns, han kanske skulle få af öfverste Carey.