Hemligheterna på Stokesley/Kap 16
← Femtonde kapitlet |
|
Förlagsreklam → |
SEXTONDE KAPITLET.
Det dröjde länge innan David fick en idé i sitt hufvud, men satt den en gång der, var det ej så lätt, att få den derutur igen. Nu tänkte han endast på snickeri och verktyg i stället för svin, isynnerhet som ett nytt fönster blef insatt i mammas rum. George Bowles var der och hade med sig alla sina präktiga verktyg, hvilka han lät gossarne handskas med, så att de knappt hade tre hela fingrar i behåll.
En afton gick hela sällskapet till Hannah Higgins, för att gifva hennes lilla flicka ett förkläde, som Annie hade sytt.
Hon var en ordentlig och snygg qvinna, men det fanns mycket litet möbler i huset, och det såg mycket fattigt ut der. Trädgården var stor och hållen i god ordning, der fanns äfven en tom svinstia, och i den gick Annie och tittade och såg derunder mycket menande ut.
"Nej, miss Annie, vi ha intet svin," sade madam Higgins. "Benjamin brukar säga: mor, när jag får tjenst hos en forman, ska du få se, om jag inte skaffar dig ett litet präktigt svin, som du kan föda med trädgårdens afkastning, och som betalar hyran."
"Åh, men —" började Annie, men tystnade plötsligt.
"Har han utsigt att snart få tjenst?" frågade miss Fosbrook.
"Nej, miss, han är bara tio år gammal, och de antaga dem ej, förrän de äro tolf år; men han är mycket snäll mot sin mor och är en präktig plockare."
Miss Fosbrook var tvungen, att begära en förklaring härpå, och madam Higgins sade då, att han gick omkring och plockade upp affallna ax, och visade henne sedan små nätta knippor af hveteax, som lågo att torka på solsidan af huset.
"Ack, David!" utropade Annie, så snart de voro utom grinden, "skola vi ej gifva Hannah ett svin?"
"Det är mina pengar, inte dina. Jag tänker göra med dem, hvad jag behagar," svarade David temligt snäsigt.
Miss Fosbrook drog Annie till sig och bad henne lemna David i fred; sjelf undrade hon dock, hvad verkan det, han sett, skulle hafva på honom.
Det hade varit hans ifriga önskan att göra Hannah Higgins en glädje, så länge han sjelf icke haft en åtrå efter något, men nu hade en sådan uppstått i hans själ, och han ville sig sjelf mera väl än Hannah.
Christabel fruktade, att innan hemligheten med postremissvexeln hunne bli uppdagad, skulle David visa, att han mera älskade sig sjelf, än rätt och billigt var.
De fingo ej många bref från de frånvarande systrarne; de voro alldeles för mycket sysselsatta, för att hafva tid att skrifva, De uppräknade blott allt, hvad de sågo, utan att beskrifva det utförligt. Det bästa af allt var likväl, att den snälla mrs Penrose tagit dem med sig till Portsmouth på några dagar, för att se "Ramilies", der hon skulle stanna, tills den seglade. De hade varit i amiralens hytt, och sofvit på "små söta soffor", der de önskade att alltid få ligga. De hade äfven varit i pappas hytt, der det stod en stor kanon, hvilken man endast kunde skjuta af genom fönstret, (detta sistnämnda ord var öfverkorsadt och styckeport satt i dess ställe).
"Ack, så trefligt! Jag önskar jag hade en stor kanon i mitt rum," utropade Johnnie.
Och så hade de sett Sams koj — han hade sett så nätt ut i sin uniform och hade ätit middag med dem hvarje dag. De hade ätit tillsammans med de fullvuxna, och amiralen var så vänlig och treflig.
Dagen derpå hade de följt med pappa ut på landet, för att helsa på lady Seabury, Bessies gudmoder, en mycket gammal fru, äldre än farmor, och som ej kunde röra sig från sin stol.
"Hon gaf mig —" skref Bessie. Der var åter något öfverstruket, och "en kyss" skrifvet ofvanför.
Det, som var öfverstruket, var ett långt ord, men det var fullkomligt oläsligt, ej såsom ordet "fönster", hvilket endast var öfverstruket med ett par streck, så att man mycket väl kunde läsa det. Man såg tydligt, att hon först försökt sudda ut det med fingret, och när det ej lyckats, hade hon klottrat derpå så länge tills det blifvit en plump så svart som sot, som slagit igenom på motsatta sidan af papperet. Hvad kunde det vara för ord? Annie och David voro båda säkra på att de ändå kunde läsa bokstäfverna. Första bokstafven var då bestämdt ett S.
"Men tycken I, att det är rätt att försöka läsa det, som Bessie ej vill att vi skola se?" sade miss Fosbrook.
Detta gjorde väl ej något synnerligt djupt intryck på dem, men de upphörde dock att försöka.
"Mamma hade flera gånger varit ute och åkt, och de skulle alla komma hem om lördag åtta dagar" — det var den bästa nyheten — "och så hafva vi en hemlighet åt miss Fosbrook."
David sade, att han ledsnat på alla hemligheter, och brydde sig ej om att gissa. Annie gissade hit och dit; men miss Fosbrook kunde ej låta bli att grubbla på det öfverstrukna ordet, som hon ej ville försöka att läsa. Hon började misstänka, hvem som skickat pengarna, och var nu mer än förut angelägen om, att David icke skulle gifva ut dem. Hon vågade dock ej säga något, ty hon tyckte, att det vore föga bevändt med saken, om han icke frivilligt och af egen drift köpte svinet, och hon märkte, att han var mycket tankfull.
En dag, sedan gräsplanen blifvit mejad, roade sig barnen med att köra bort gräset i sina skottkärror. David var först med dem, men när Purday slutat att arbeta der, gick han med ett beslutsamt utseende efter den gamle mannen. De sågo honom ej förr, än då det var tédags, då han kom in i skolrummet och såg mycket allvarlig ut. Sedan han som vanligt satt sig på kistan med benen i kors, drog han en mycket djup suck.
"Hvad är det, David?"
Han svarade ej, och miss Fosbrook lemnade honom i fred, men nu kom Annie inspringande och sade: "David! David! Hvar har du varit? Vi ha sökt dig öfverallt. Hvart tog du vägen?"
"Jag gick med Purday."
"För att mjölka korna?"
"Ja."
"Och sedan?"
"Gick jag till arrendator Long för att se på hans små svin."
"Och du köpte ett David?"
"Purday skall i morgon fråga arrendatorn, hvad de kosta, ty han var inte hemma nu."
"Men då får du inte verktygslådan."
"Nej," svarade David. "Purday säger, att de verktyg, de göra åt små gossar, aldrig duga."
"Då berättade du det för Purday?"
David nickade.
"Ack, säg mig, hvad han sade!" fortfor Annie.
"Det rör dig inte," svarade David tvärt. Men då Johnnie kommit in och äfven han började fråga honom, kom det slutligen fram, att Purday sagt: ja, om master David fått pengarne till det ändamålet, så bör han icke gifva ut dem till något annat, och hur det nu kunde vara dermed, så vore Hannah Higgins en mycket hygglig qvinna, och master David visste inte, hvad det ville säga, att ej kunna få en bit fläsk någon enda söndag på hela vintern. Han tyckte, att det var synd, att det fattiga folket ej skulle få annat än bröd och kål från den ena veckan till den andra, derför att master David ville förstöra alla bord och stolar med att göra spånor af dem.
David hade visserligen försäkrat honom, att han ej tänkte förstöra sitt virke, men då hade Purday sagt, att de verktyg, de i leksaksbodar sälja åt små gossar, ej duga till någonting. Det vore bäst att spara ihop sina pengar och småningom köpa sig ett verktyg efter det andra af det rätta slaget, och då skulle han med tiden få en samling lika goda som George Bowles'.
Ehuru David var så ung, insåg han dock det förståndiga häri och hade redan föresatt sig, att till en början skaffa sig en borr. Men ehuru han ej sade
Miss Fosbrook var mycket glad, att David rådgjort med en så förståndig man som Purday. Hon gaf David och John tillåtelse att gå med Purday dagen derpå, för att köpa svinet. David var synnerligen ifrig att köpa ett, hvilket, som han påstod, såg så innerligt trefligt och välmående ut, och det var löjligt att se den vigtiga min, hvarmed de små pojkarna gingo på hvar sin sida om Purday, hvilken högtiden till ära satt på sig sin bästa blus.
Arrendator Long var hemma och kom ut och presenterade för dem alla sina tio svin, och när han fick veta, hvilket som var Davids favorit, förklarade han, att det var det bästa af dem alla, och David rodnade, då han skrattande berömde honom, för det han så väl förstod sig på svin.
"Det är ett litet präktigt kritter," sade Purday, "det var minst värdt tolf shillings, men den vänliga arrendatorn förklarade, att lilla herrn skulle få det för tio, efter han ämnade det till en present. Hannahs gosse arbetade hos honom, och som han var en så utmärkt snäll gosse, skulle han gifva honom litet halm åt svinet att ligga på, när han gick hem på aftonen. Sedan tog han gossarne med sig in i salen, och medan Purday fick ett glas öl i köket, trakterade dem mrs Long med en stor skifva russinkaka och ville nödvändigt, att de skulle dricka vin, men de sade, att de aldrig fingo smaka det. Sedan frågade hon efter pappa och mamma och gjorde sådan affär af sina små gäster, att David blef riktigt förlägen och var rätt glad, när besöket var öfver.
Hvad svinets bortgifvande beträffar, så var detta en svårare affär, och David var mycket förlägen och ängslig och önskade, att det skulle vara förbi, och det med så litet bråk som möjligt. Derföre rusade han in i mrs Higgins stuga, lade händerna på ryggen och sade: "bästa mrs Higgins, var så god och gör i ordning er svinstia. Vi ha alla tillsammans gifvit er det — det vill säga, de ville göra det — och jag fick ett grönt papper i ett bref, och nu hafva vi köpt svinet, och Benjamin har det med sig hem, när han kommer från arbetet."
Dermed lopp han strax sina färde, men Johnnie stannade, och när Hannah förstod, hvarom fråga var, erhöll han så många tacksägelser och fick höra så många glädjerop, att han ej kunde tänka på något annat och var glad, att han åtminstone lagt några pence i Toby Fillpot.
Annie sade, att det ej var snällt, att hon ej fått vara med och gifva svinet, och äfven miss Fosbrook blef litet misslynt. Men sedan tyckte hon dock, att det var bättre, att David ej ville göra väsen af saken, och hon tröstade Annie med, att de skulle tillsammans gå och se på svinet i dess nya bostad.
Några dagar derefter rullade en vagn fram till porten och i den var mamma, och — hvad? Der voro ju tre flickor i stället för två! Christabel kastade en hastig blick dit och rodnade af glädje. Det var hennes yngsta syster, Dora, hvilken satt bredvid Bessie. Mrs Merrifield hade varit och besökt mrs Fosbrook, för att fråga, om hon ville skicka något åt sin dotter, och hon blef så förskräckt, när hon fick se de små barnens bleka ansigten, att hon frågade, om hon ej fick taga med sig hem en af dem, för att vara tillsammans med sin syster en månad, eftersom miss Fosbrook för närvarande ej kunde undvaras på Stokesley. Var ej detta en präktig hemlighet åt Christabel? Hvad de två systrarna smekte hvarandra!
Men hemligheterna på Stokesley hafva räckt tillräckligt länge, och vi hafva ej tid att omtala de lyckliga dagar, som Dora tillbragte der, och huru väl Johnnie såg efter henne, när de gingo ut, och huru snäll och vänlig hon var, så att Bessie kallade henne sin allra bästa vän. Mycket mera kunde jag hafva att säga om den lugna, fridfulla anda, som tycktes hafva kommit öfver hemmet med mamma, ty ehuru hon ännu ej var stark nog att sysselsätta sig mycket med barnen, var det, som om hennes blotta närvaro afhållit dem från att uppföra sig illa.
Men ännu en sak måste vi omtala, och den är, att när Annie berättade den underbara historien om vexeln och svinet, blef Bessie allt rödare och rödare, och Susanna tryckte hennes händer och frågade: "får jag tala om det, Bessie?"