Hemligheterna på Stokesley/Kap 15

←  Fjortonde kapitlet

Hemligheterna på Stokesley av Charlotte Mary Yonge Översättare: Okänd Femtonde kapitlet

Sextonde kapitlet  →

FEMTONDE KAPITLET.

Fadern hade ej ännu talat med Harry. Denne hade försökt öfvertyga sig sjelf, att det blott var af en händelse, som han ej hörde sitt namn från de läppar, hvilka annars brukat uttala det oftare än något af de andras. Han var så van vid att gynnas, att det behöfdes alla de andras förskräckta och medliddsamma blickar, för att öfverbevisa honom, att det var slut dermed. Han hade alltid blifvit föredragen för Sam, och derför kunde han, oaktadt han hela dagen hörde denne läsa i första boken af Euklides, omöjligt tro, att Sam skulle få fara till sjös i stället för honom, isynnerhet som madam Freeman gjorde i ordning hans skjortor lika väl som Sams, och alla koffertar och kappsäckar, som funnos i huset, blifvit nedtagna från vinden.

En gång då, Sam med rynkade ögonbryn satt och funderade på ett Regula-di-tri-exempel, sade han, antingen emedan arbetslusten kom på honom eller för att visa sin stora skicklighet, att han skulle räkna ut det, och att det skulle gå som en dans. Han började, men han satte tredje termen främst och multiplicerade timmarna med minuterna, i stället för att reducera dem till samma sort, och slutligen hade han räknat ut det så, att tjugutre man behöfde längre tid än tre för att meja en gräsåker, och likväl kunde han ej förstå, att det var orätt, men när han såg, att både miss Fosbrook och Sam betraktade honom med sorgsna blickar, blef han helt förskräckt.

Somliga personer förstå ej sina fel, förrän de blifva strängt straffade, och Henry hade så lugnat sig sjelf med att säga, att han ej kunde hjelpa det, att han hela tiden tyckt sig vara mera olycklig än tadelvärd, och det var blott genom sin fars förändrade sätt, som den öfvertygelse påtvingade sig honom, att han gjort något illa. Han gick omkring och såg så olycklig ut, att det var sorgligt att se honom, och det skar fadern i hjertat, att de på detta sätt skulle tillbringa den sista dagen. Kaptenen skulle knappast hållit ut med detta, om han ej lofvat sin bror, att ej tala med Henry förrän i sista stunden.

De resande skulle fara klockan sex följande morgon, för att hinna med det första tåget. Klockan nio på aftonen, när de fyra äldsta barnen kommo för att säga god natt, följde kaptenen dem ut genom rummet, och när de andra gingo uppför trappan, lade han sin hand på Henrys axel och sade till honom: "Henry, har du intet att säga mig?"

Henry lutade sig mot ledstången och snyftade, ty han visste ej hvad han skulle säga,

"Du kan ej vara mera ledsen än jag, öfver att vi på detta sätt tillbringat den sista dagen," sade hans far, "men du vet, att jag ej kunde hjelpa det. När du uppför dig så illa, är det min pligt att komma dig att ångra det."

Harry kastade sig nästan med halfva kroppen öfver ledstången och mumlade något om, att han var så grufligt ledsen och att han aldrig skulle göra så mer."

"Stackars lilla gosse," sade fadern för sig sjelf, "nog är han ledsen nu, men hur skall jag kunna veta, om hans sorg verkligen ländt honom till nytta?"

"Ack, pappa! Jag skall aldrig göra så mer."

"Jag önskade att jag kunde lita derpå, Harry," sade kaptenen, i det han satte sig på trappan, och ställde honom mellan sina knän. "Låt oss nu tala derom en gång till. Jag tror inte, att du ämnade stjäla och ljuga, när du steg upp på morgonen."

"Nej, nej!"

"Börja ifrån början. Säg mig, på hvad sätt du kom att göra detta."

Som han tycktes vänta att få svar, sade Henry sakta: "du sade, att vi ej behöfde gå i kyrkan på en hvardag."

"Nå, hvad menar du dermed?"

"Jag ville inte gå dit, ty jag trodde det skulle komma ett telegramm, medan jag var der."

"Det finns olika sätt att tänka," sade fadern. "Kyrkan var det enda ställe, dit jag skulle kunnat gå St. Barnabas-dag."

"Jag skulle hafva gått," sade Henry, alldeles i strid mot hvad han nyss yttrat, "men jag får alltid höra af gossarne Greville, att jag är så lik en flicka."

"Ha! nu börja vi ändtligen se dager," sade kaptenen. "Gossarne Greville göra narr af dig — derifrån kommer alltsammans."

"Ja, pappa, de der gossarne vilja aldrig lemna mig i fred," sade Harry, som var glad att kunna betrakta sig sjelf som ett offer för omständigheterna. "Purday säger, att båda tillsamman ej ha så mycket samvete, som man kan lägga på ögat, och när de träffade mig hos mr Carey, ville de aldrig låta mig vara i fred."

"Du kan öfverallt finna menniskor, som ej låta dig vara i fred, om du ej visar, att du ej bryr dig om dem, men du skall ej mera behöfva frestas af gossarne Greville."

"Ja, pappa, när jag ej mer är tillsammans med dem, skall du få se — —"

"Nej, Harry, det får jag ej se, men jag hoppas få höra det."

"Skall jag då inte gå till sjös med dig, pappa?"

"Du får icke alls gå till sjös. Jag tänkte, att du visste det."

"Jag tänkte, att amiralen sagt dig, att vi begge skulle få fara," sade Henry skyggt.

"Nej, han vill, att jag blott skall taga en af mina söner med mig. Som Sam är äldst, har han rättighet att få fara, till och med om han icke förtjenat det genom sitt goda uppförande."

Harry hängde hufvudet under det han sade: "men, pappa, om Sam ej kan genomgå examen, kan jag då ej — —"

"Nej, Henry. Din farbror säger, att det kan vara ovisst, om Sam lyckas, men att du är så oredig, att du bestämdt måste misslyckas, och för öfrigt, om det ock ginge aldrig så bra för dig, skulle jag ej ändå låta dig gå till sjös. Du har här hemma varit olydig, fåfäng, svag och opålitlig, kan jag då utsätta dig för ännu större frestelser, der din vanheder skulle skulle blifva allmänt känd och icke kunna öfverskylas."

"Åh, pappa! Men om jag vore ifrån gossarne Greville och slapp lyda en guvernant —"

"Du skall få komma från dem och slippa lyda en guvernant. Din farbror är nog välvillig att vilja taga dig med sig hem, och skall försöka att undervisa dig, så att du kan få en friplats i någon af våra skolor, när någon sådan blir ledig."

"Ack, pappa, skicka inte bort mig," snyftade Henry.

"Jag kan inte hjelpa det, Harry. Du har visat, att du hvarken passar till sjös eller i hemmet. Hvad skall jag göra med dig?"

"Pröfva mig — ack, pröfva mig, pappa, jag skall — —"

"Jag kan ej döma af dina ord, blott af dina gerningar."

"Men om jag inte får gå till sjös, låt mig genast få gå i en riktig skola."

"Nej, Henry, jag har ej råd att skicka dig till någon sådan, förrän en friplats blir ledig, och du kan endast bli emottagen der på det vilkor, att du är mycket flitig, och att din farbror vill ha den godheten att undervisa dig."

Henry gret bittert. Det var ju alldeles förskräckligt, att nödgas läsa lexor ensam med farbror John på de andra gossarnes fristunder och att vara under tant Alices uppsigt, när farbror var i skolan.

Fadern sjelf torde ej varit synnerligt glad, ty ehuru hans röst lät uppmuntrande, låg det dock ett djupt lidande i tonen, då han sade: "om du blott ett halft år är riktigt flitig, Harry, så är jag säker på, att du blir intagen i skolan, och då blir du mycket lycklig, om du ej låter förleda dig till det, som ondt är, af hvarje odugling som liknar en Greville.

Henry gret och tycktes ej vilja låta trösta sig.

"Det gör mig ondt, att jag skall nödgas lemna dig på detta sätt," fortfor fadern, "men när jag kommer hem igen, skall du nog inse, att detta var det bästa för dig, och då skall du anse farbror John såsom din bästa vän. Kära Harry, då är du ju en lång fjorton års pojke. Jag hoppas, att du då är rättskaffens och manlig. Du kan ej vara det ena, utan att vara det andra. Se så, god natt nu, min gosse, och må Gud välsigna dig."

Han kunde kanske hafva talat mera med Henry om hans fel och dess följder, men denne skulle säkert tänka mer på, hvad hans far hade sagt, när han blef äldre och förståndigare.

Ifrån Henry gick kapten Merrifield till skolrummet, der miss Fosbrook stod och packade in de små flickornas saker med lika stor ifver och välvilja, som om hon varit deras äldre syster.

Han tackade henne hjertligt, och utan att skicka bort flickorna, som höllo på att tråckla hvita remsor på sina bästa klädningar, frågade han henne, om hon ville stanna vid Stokesley. Han sade, att han ej ville lemna sin hustru, utan någon person, på hvars hjelp och goda handlag med barnen han kunde lita. Huru nödvändigt det än var för honom att få sysselsättning, hade han dock måst vägra att antaga utnämningen, om miss Fosbrook ej velat stanna, eller om hon ej handledt barnen så bra.

Han trodde, att mrs Merrifields nuvarande sjukdom var en följd af hvad hon genomgått under hans frånvaro på Krim. Hon hade varit mycket stark och aldrig tänkt på att skona sig sjelf; hon hade varit tvungen, att med alla sina små barn flytta till Stokesley under hans frånvaro, för att kunna sköta egendomen. Hon hade äfven läst med de äldre barnen samt sett efter de mindre utan någon annans hjelp än madam Freemans. Ehuru han blifvit sårad i kriget och varit nära döden i kolera, hade det ej haft några menliga följder för honom, hvaremot den oro och själsansträngning, hon måst undergå helt allena, så hade verkat på henne, att hon aldrig varit frisk sedan dess, och han fruktade, att hon aldrig skulle blifva det fullkomligt. Han bad miss Fosbrook vaka öfver henne, hvilket hans lilla Susanna ännu var för ung för att kunna göra, och att tidtals skrifva och låta honom veta, hur hon mådde, och huruvida det vore oundgängligt, att han skulle lemna allt och återvända hem. Han hade tårar i ögonen, då han tackade Christabel för hennes löfte, att med en dotters ömhet vårda och sköta mrs Merrifield. Det gladde henne innerligt, att dessa två personer, som så innerligt älskade hvarandra och så väl uppfyllde sin pligt, satte så högt värde på henne, att de behandlade henne som en trogen och pålitlig vän. Han aflägsnade sig, alltför djupt upprörd, för att vilja, att någon skulle märka det, och Christabel såg Susanna sitta tyst och sy, under det hon fuktade tråden med sina tårar, emedan hon hört, att mamma aldrig kunde blifva riktigt frisk igen, ehuru de försäkrat henne, att hon nu mådde bättre, än hon gjort på flera månader.

Bessie fällde inga tårar, men då miss Fosbrook — som hela dagen af Sams Euklides och algebra blifvit hindrad att göra flickornas söndagsklädningar fullt färdiga till resan, och derför sutit uppe till half tolf för att sluta dem — gick in i flickornas rum för att lägga dit klädningarna, såg hon ett litet hufvud, som höjde sig från en af de små hvita kuddarna, och fann Bessie alldeles vaken. Detta var just ingenting att förundra sig öfver, ty hon hade alltid svårt att somna, när något ovanligt var på färde, och nu hade hon naturligtvis grufligt mycket att fundera på och var mycket glad, när Christabel föll på knä vid hennes säng och lyssnade till hennes hviskningar.

"Snälla Christabel! Jag är så ledsen, jag brydde mig aldrig om det förut."

"Hvad brydde du dig ej om?"

"Om hvad som hände, när pappa var i Krimska kriget. Jag visste aldrig, att mamma hade så mycket bekymmer."

"Det kan jag nog tro, mitt barn, ty du var mycket yngre då."

"Och jag kände inte sanna förhålladet," sade Bessie, "eller kanske jag nu ej kommer ihåg, hur det var. Jag har försökt att påminna mig, om vi någonsin tänkte på mamma, och vet ni, Christabel, jag tror, att vi endast tyckte, att mamma var ovänlig. Åh, hvad det var elakt och obeskedligt af oss, att tänka så!"

"Jag kan nog förstå, hur det kom till, mitt barn. I voren inte gamla nog, att blifva hennes förtrogna, och I förstoden ej hennes tysta sorg."

"Nog var det obeskedligt, att vi sade att hon var ovänlig."

"Det var orätt, emedan I dermed brusten i vördnad emot henne. Ser du, när fullvuxna personer hafva en sorg, kunna ej små barn förstå deras känslor, ja, de kunna till och med ej märka, att det är något som bedröfvar dem. När de då ej äro vid sitt vanliga lynne, anse barnen dem för ovänliga."

"Men fullvuxna personer äro ibland ovänliga, äro de inte det?" sade Bessie. "Freeman är ofta ovänlig, och jag hörde pappa säga, att tant Alice var det."

"Hvar och en har sina fel," svarade miss Fotbrook, "och om vi ej bekämpat dem i barndomen, få vi lida af dem, när vi blifva äldre. Mycket få personer, isynnerhet icke barn, kunna veta, om allvarliga blickar och stränga ord komma från sjukdom eller sorg, och det enda sättet, att bespara sig mycken sorg och sjelfförebråelse, är att kasta skulden på sig sjelf och vara så fördragsam och vänlig som möjligt."

"Och nu är jag äldre och förstår, hur jag bör handla," fortfor Bessie, "'men Susanna är mammas högra hand och gör allt."

"Du kan göra henne små tjenster, som kunna glädja henne och dessutom, om du deltager i din mors sorger, skall du snart glömma dina egna. Men jag vill ej tala mera med dig nu, ty jag vill att du skall sofva. Om du ligger vaken längre, så blir du så trött i morgon, att du blir gnällig deraf."

"Gnällig? I morgon?"

Bessie kunde ej tro, att detta vore möjligt, och miss Fosbrook tänkte det ej heller, ty hon visste, att så länge den lilla flickan hade något, som roade och piggade upp henne, kom detta aldrig i fråga. Nej, detta kunde blott hända Bessie, när något af dessa uppehåll eller missräkningar inträffade, hvilka så ofta pläga gäcka våra gladaste förhoppningar.

Det skulle blifva alltför vidlyftigt, att utförligt skildra barnens afsked från hvarandra. De af dem, som voro nog gamla att lägga skilsmessan på hjertat, skulle ju ock resa, och miss Fosbrook var mera bedröfvad på de små barnens vägnar, än de sjelfva voro, då de sågo sin far, farbror och båda systrar fara af i giggen och gossarne i kärran. På den senare, som skjutsades af Purday, befunno sig alla kappsäckarne, och på en af dessa, hvilken hans far som kadett begagnat, satt Sam, oaktadt kärrans skakande ifrigt sysselsatt att lära sig den svåra trettiofemte propositionen, hvilken miss Fosbrook, ehuru hon läst den med honom väl nio gånger, omöjligt kunnat plugga i honom.

Johnnie och Annie önskade att få fara till sjös eller till London, eller hvart som helst, hellre än att nu lära sig svåra lexor för miss Fosbrook.

Hon lät dem ej få längre lexor, men hon tog tillfället i akt, att mera sysselsätta sig med hvar och en särskildt, och de blevo tvungna att lära sig allt grundligt. De tyckte, att hon plågade dem mycket, ty hon sade, att de skulle uttala orden rätt, då de läste, och hålla fingrarna raka, då de skrefvo. Men efter en liten tid funno de verkligen, att deras händer blefvo mindre trötta och bokstäfverna vackrare och rundare, än när de skrefvo med krokiga fingrar. De började småningom att känna tillfredsställelsen af att göra en sak bra, och de voro så snälla, att en insamling till ett svin nu kanske kunnat vara lämplig, men David tycktes icke tänka på, att börja dermed ånyo. Han hade kanske tröttnat dervid, eller också skämdes han öfver det spektakel, han tillställt, och öfver det, som den stackars Henry måst utstå derför, nog af, han tänkte ej mera derpå, och det blef marknad på Kattern Hill, utan att han nämnde ett ord om svinet.

De unga flickorna skrefvo ej ofta; man fick endast veta, att mamma vore bättre, och att de hade varit i zoologiska trädgården, att hyenan var mycket löjlig och mrs Penrose mycket söt. Sedan skrefvo de, att pappa och Sam hade rest till Portsmouth, och och att de fått ett telegram, att Sam gått igenom sin examen.

Om det hade varit hennes egen bror, kunde miss Fosbrook ej varit gladare, och för att fira Sams utnämning, gjorde de ett stort kalas i skogen, dit de marscherade i procession, hvar och en med en flagga i handen, som miss Fosbrock enkom målat för tillfället.

Tre dagar derefter, vid postens ankomst, funno de i postväskan ett bref, adresseradt till "mr David Douglas Merrifield Bonchamp Stokesley". Det var något rart, ty David hade aldrig i sitt lif fått ett bref. Han läste om adressen flera gånger, innan han kunde förmå sig att öppna brefvet. Men när han fick se, hvad det innehöll, utropade han: "detta är ej något bref, det är något grönt."

"Det är en vexel, David," sade miss Fosbrook. "Låt mig se, det är en vexel på tio shillings. Om du skrifver ditt namn här, så skola vi gå med den till Bonchamp, så får du tio shillings för densamma."

"Tio shillings! Ack David!" skrek Johnnie.

"Jag önskade, att de voro mina," sade John.

"Det är ännu mera, än hvad Harry tog," menade Annie. "Hvem kan hafva skickat det?"

"Drottningen," svarade David lugnt, "drottningen är alltid rättvis."

Miss Fosbrook sade dem småleende, att drottningen säkerligen ej hade hört talas om förlusten af pengarne, och att det mycket förr kunde vara från någon, som ville godtgöra skadan; men hvem kunde det vara?

Hon såg, att det stod "Portsmouth" på vexeln. Kunde det vara ifrån pappa? Men hon såg på kuvertet, att det ej var kaptenens stil, utan en vacker ledig fruntimmersstil. Detta förvånade henne mycket. Om barnen en gång förut haft en hemlighet, fingo de nu en annan att tänka på, och de sågo, att miss Fosbrook ej visste mer än de sjelfva. De voro så nyfikna och förundrade deröfver, att miss Fosbrook såg, att de omöjligen kunde läsa sina lexor ordentligt, och att det bästa vore, att låta dem med detsamma gå till Bonchamp, för att erhålla pengarna. Det var en fjerdingsväg dit, och som de voro goda fotgängare, blefvo de förtjusta att få gå dit, isynnerhet som de inbillade sig, att någon annan skulle taga deras tio shillings, om de ej skyndade sig att begära dem. David Douglas Merrifield hade mycken svårighet att skrifva sitt namn med tillräckligt små bokstäfver på det gröna papperet. Gossarne satte på sig rena blusar, och Annie sin rutiga bomullsklädning, och de begåfvo sig af på landsvägen, hvar och en med sitt sexpence-stycke i handen, ty det var intet nöje att gå till Bonchamp, om man ej köpte sig något der.

David behöfde en knif, Johnnie en piska och Annie visste ej, hvad hon skulle köpa, men om hon blott finge gå in i en bod, så blefve det väl något råd för det.

Först skulle de gå till postkontoret, der David skulle utfå sina pengar, och denne kände sig ej litet stolt, när bokhållarn tittade ut ur sin lilla glugg och småleende och vänligt såg ned på den lille gossen, som stod på tå och räckte fram sitt gröna papper.

"Vill ni ha guld- eller silfvermynt, sir?" frågade han.

"Var så god och gif mig guldmynt," sade David.

Det var någonting, att för första gången i sitt lif ega litet guld, och David tyckte, att han vuxit en tum och minst blifvit sex år äldre, när han gick bort med en half sovereign, hvilken han mycket hårdt fasthöll i sin varma lilla hand.

Leksaksboden var vid slutet af gatan, och dit begåfvo de sig nu. Johnnie blåste i alla hvissel-piporna på piskskaften, för att utfinna det, som lät vackrast, och blef helt bedröfvad, då han fick höra, att det vackraste kostade en shilling. David tog upp och slog igen bladen på sexpence-knifvarna och undersökte dem med en domares allvar, och Annie gick omkring och frågade priset på allting, såsom folk ofta göra, då de ej bestämdt veta, hvad de skola köpa. Men ehuru Annie var litet enfaldig, var hon dock mycket god och välvillig och höll mycket af Johnnie; derför slutade hon med att gifva honom sina sex pence, så att han kunde få köpa sig en riktig präktig piska, som man kunde klatscha med, utan att den strax gick sönder.

Just i detsamma fingo barnen sigte på en vacker verktygslåda, som innehöll en liten såg, en liten hyfvel, en hammare, en borr, ett huggjern och en mängd spikar af olika storlekar. Ingen hade någonsin sett något så förtjusande. David isynnerhet, som alltid sprang efter timmermannen George Bowles, för att få låna hans verktyg, blef mycket förtjust i den lilla lådan. Hvad kostade den?

Tio shillings och sex pence. Verktygen voro mycket billiga, försäkrade bodmamsellen. De hade blifvit beställda af en gammal fru, på hennes sonsons begäran, men sedan hade hon fått den idén, att den unga herrn kanske skulle skära af sig fingrarna, och då ville hon ej köpa dem.

"Miss Fosbrook," hviskade David, "kunde jag få lemna igen knifven, så skulle jag kunna köpa lådan?"

"Du har ju köpt och betalt den," svarade Christabel.

"Men då kan ju någon annan komma och köpa verktygslådan," sade David tvekande.

Miss Fosbrook tänkte för sig sjelf, att detta var temligt osannolikt, ty ingen gick till Bonchamp för att köpa dyrbara saker. Hon såg, att mamsellen gerna skulle tagit tillbaka knifven, om hon kunnat få sälja lådan, hvilken, äfven till detta nedsatta pris, var mycket för dyr för de små gossar, hvilka vanligtvis besökte boden.

"Kom nu, mitt barn," sade hon beslutsamt. "Nej tack, en annan gång."

David hade tårar i ögonen, när han blef tvungen att följa henne ur boden. Dessa verktyg voro så vackra, det kliade i hans fingrar att få hamra, såga och borra hål. Nu kunde han ju ej få verktyger för den der klumpiga knifvens skull.

"Kära David, det gör mig mycket ondt," sade Christabel när de voro på gatan.

"Den der gemena knifven," sade David.

"Nej, inte för knifvens skull," genmälte hon, "jag vill att du skall tänka på, hvarför du fått dessa tio shilling."

"Emedan vi förlorade pengarne till svinet," sade David. "Men marknaden vid Kattern Hill är nu förbi, och jag bryr mig icke mera om något svin; jag vill ha borren för att borra hål."

"Ja, David, men kom ihåg, att insamlingen till svinet var af er allesammans, och att du derför ej nu har rättighet att gifva ut det till något annat, om ej alla de andra gifvit sitt samtycke."

"Men dessa pengar äro mina egna" menade David, "de skickades till mig sjelf."

"Det tycks väl så, men tänk, om du skulle få ett bref, som underrättade dig om, att någon — kanske stackars Harry — eller pappa — hade skickat tio shillings, för att ni skulle kunna köpa ett svin, och adresserat det till dig, emedan de visste, att du var så ifrig att få ett sådant. Skulle det då ej vara en skam, om du gifvit ut pengarne för din egen räkning?"

"Men då borde de ej hafva skickat mig pengarne, utan att säga detta," invände David.

Miss Fosbrook tänkte detsamma, när hon såg, huru svår denna frestelse var för den lilla gossen; hon hoppades dock, att han skulle besinna sig och hellre göra godt med pengarna, och derför sade hon vänligt till honom: "nå, kära David, om du är snäll, så skall du om åtta dagar få sex pence. Jag anser det högst osannolikt, att verktygen under denna tid bli sålda, och om de blifva det, kan man få en sådan låda från London. Kanske vi innan dess få reda på, hvem som skickat pengarne och hvartill de skola användas."

"Och om jag helt ensam fått dem, kan jag då få köpa verktygslådan?" frågade David.

"Ja, om du verkligen nästa måndag tycker det är rätt, så får du köpa den.

---