Hemmet/Kapitel 28
← Ett samtal |
|
Lycka → |
Eva.
Klar var solskensstunden i Frankska hemmet vid Evas återkomst. Den inbördes kärleken, som strålade ut i omfamningar, leenden, tårar, skratt, ljuva välkomstord, tusen glädje- och ömhetsbetygelser, lät första timmen försvinna i ett muntert rus. Och när allt blev lugnare och man närmare beskådade varandra, så samlades allas blickar och tankar med förtjusning på Eva. Hennes skönhet tycktes nu stå i sin högsta blomma, och det var ett tjusande liv i hennes blickar, hennes väsen, hennes rörelser, som man aldrig förr så hade sett där. Hennes högst moderna klädsel, en viss utveckling, en viss behaglig ledighet, som röjde huvudstadens eleganta kretsar, utövade sin trollkraft på hennes vänner och förtjusande i synnerhet Gabrielle, som följde den vackra systern med strålande blickar.
Leonore var den enda, som snart såg på Eva, väl med ömma, men ändå litet bekymrade blickar. Det var någonting världsligt i Evas utseende och väsen, någonting som lät Leonore ana, att en stor och icke lycklig förändring hade föregått inom den älskade systern. Och snart visade sig, att Leonore anade riktigt. Eva hade ej varit många timmar inom hemmet, innan man tydligen såg, att hon hade föga intresse för dess angelägenheter, att föräldrar, syskon, vänner icke mer voro för henne, vad de förr varit. Evas själ var i själva verket nu uppfylld av ett enda ämne; det upptog alla hennes tankar, alla hennes känslor, och det var — major R***. Hans skönhet, hans glänsande gåvor, hans älskvärdhet, hans kärlek, de sällskap där hon råkat honom, de baler, där de dansat tillsammans, de tillfällen, vid vilka de spelat roller, alla de romantiska utvecklingarna av deras förhållanden — voro de bilder, som nu allena levde i hennes hjärta och dansade om i hennes av världslig medgång uppspelade fantasi. Hennes fars allvarsamma blick, då hon nämnde major R***, avhöll henne från att upprepa detta namn i hans närvaro, under första aftonen hon var tillsammans med de sina. Men när hon senare blev allena med sina systrar, när den ljuva pratstunden kom, som emellan vänner brukar vid sådana tillfällen räcka från aftonen och till morgonen, då gav Eva fritt lopp åt det, som uppfyllde hennes själ. Så uppfylld var hennes själ av dessa tllldragelser, så överspänd hennes sinnesstämning, att hon ej gav akt på systrarnas förlägenhet under hennes berättelse, deras oro, deras tvungna leenden, deras stundom nedslagna blickar. Först när Eva med glädjestrålande uppsyn förtrodde systrarna, att major R*** snart skulle inträffa i staden, där han hade släktingar, hos vilka han ville tillbringa julen, och att han då hos Evas föräldrar skulle anhålla om hennes hand, först då föll slöjan ifrån Evas ögon. Louise talade starkt emot major R***, undrade och beklagade att Eva kunde tycka om en »sådan människa». Louise hade icke väntat sådant av sin syster. Eva, mycket sårad, försvarade med värme major R*** och talade om intolerans och fördomar. Louises indignation stegmdes än mer härav; Gabrielle begynte gråta, Louise gjorde henne sällskap; de tycktes anse Eva nästan förlorad. Leonore var lugnare, sade intet ord, som kunde såra Evas känslor, men suckade ibland djupt och såg stilla sorgset på den älskade, vilseförda Kystern.
Major Victor R*** var allmänt känd såsom en bland dem, vilka leka med kvinnohjärtan, och lagmannen bedömde denna lek med en hos hans kön nog sällsynt stränghet, särdeles när, såsom här var fallet, icke hjärtats men egoismens lättsinne förde spelet. För tio år tillbaka hade major R*** gift sig med en ung, rik flicka av lagmannens släktingar. Den sextonåriga makans enda fel var att alltför ömt och dyrkande älska sin man, och han belönade denna kärlek med en så skoningslös både djärvhet och otrohet, att den arma, unga Amelie dukade under därför och dog av sorg efter ett års äktenskap och efter att ha testamenterat till sin ovärdiga make all den förmögenhet, hon kunde disponera. Med hjälp av den fortsatte nu R*** det lysande och lättsinniga liv han begynt. Alltid gjorde han sin kur till någon av dagens skönheter; flera gånger förlovade han sig, men slog snart åter upp, utan minsta avseende på den flickas rykte och hjärta, som han därigenom misshandlade; ja, han satte hemligen sin ära uti att sålunda göra offer och låta hjärtan blöda för sig; det läskade hans egenkärleks brinnande törst. Världen gjorde rättvisa åt hans behagliga och lysande gåvor, men de ädla av hans eget kön, ävensom de av det andra, aktade honom ringa, emedan de ansågo honom som en man utan verkligt värde. Tanken på en förbindelse emellan denna man och hans älskade dotter uppreste en storm i lagmannens bröst.
Det var sådana underrättelser om den man hon älskade, som mötte Eva vid hennes återkomst till hemmet. Man var där allmänt stämd emot honom.
Den spänning, som härigenom uppstod mellan Eva och hennes familj, blev ännu starkare, när major R***, icke långt efter Eva, ankom till staden.
Vid hans första besök i Frankska hemmet växlade lagmannen och han ett par blickar, i vilka båda läste att — de ej tålte varandra. Men majoren låtsade om intet, var fullkomligt frimodig och glad, vände sin konversalion förnämligast till Elise, talte nästan icke till Eva, men såg mycket på henne. Efter den första stela hälsningen gick lagmannen åter in i sitt skrivrum. Denna mans åsyn var honom plågsam. Leonore var artig, ja, nästan vänlig mot majoren. Hon ville så gärna älska den, som Eva älskade. Assessor Munter var tillstädes vid detta besök, men när han en stund betraktat majorens blickar på Eva och sett deras trollmakt över henne, när han läst hela hennes hjärta i en enda blygsam blick, som hon lyfte till den hon älskade, då gick han tyst och hastigt sin väg.
Majoren återkom ej ofta till Evas hem; lagmannens blick tycktes ha förmågan att avlägsna honom därifrån, men däremot ställde han så till, att han nästan dagligen såg henne utomhus. Vad Eva själv angår, var hon till den grad ömtålig för allt vad som rörde hennes kärlek, att minsta motsägelse för hennes önskningar lät henne falla i tårar och hysteriska snyftningar. Alllmer fingo hennes vänner med smärta inse, hur häftig och uteslutande den känsla var, som hon hyste för major R***. En skymt av honom, hans steg, hans röst lät en skakning gå genom hennes väsen. Alla forna kära förhållanden hade förlorat sin makt på hennes hjärta.
Henrik blev i denna stund välgörande för hela familjen och tycktes återfå hela sin förra älskvärda munterhet för att med den utplåna alla störande intryck inom hemmet. Han följde, mer än förr, med de sina ut i världen och hade för sin syster och på majoren en ständigt vaksam blick.
Det dröjde icke länge, innan major R*** förklarade sig och anhöll om Evas hand. Hennes föräldrar hade berett sig på denna kris och bestämt sitt handlingssätt, då den skulle inträffa. De ville icke göra sitt barn olyckligt genom ett avgjort vägrande för hennes hjärtas önskningar; men de hade beslutit sig till att fordra av henne och av majoren ett års prövningstid, under vilket de båda icke skulle umgås, icke skriftväxla med varandra och anse sig å ömse sidor fria från all förbindelse till varandra. Först vid denna tids slut skulle man åter kunna sätta en förening i fråga, såvida nämligen ännu Eva och majoren önskade den.
Med styrka och ömhet talade lagmannen nu med sin dotter, lade förhållandet klart för henne, dolde icke huru bitter för honom tanken på denna förbindelse varit och var och vädjade till hennes egen billighetskänsla, om man fordrade för mycket i det uppskov och den prövningstid man begärde.
Eva grät mycket, men djupt rörd av föräldrarnas godhet samtyckte hon till deras önskningar och lovade, ehuru med smärta, att efterkomma dem.
Till majoren, som hade friat skriftligen, skrev lagmannen ett öppet och ädelt, men ingalunda sockersött svar, varuti han även fordrade av honom, att som en man av heder icke på något vis söka förleda Eva att vika från de löften, hon givit sina föräldrar, och därigenom störa hennes hittills så lyckliga förhållande till sin familj. Detta brev, som fadern lät sin dotter läsa och som kostade henne nya tårar, i det hon fåfängt sökte förmå honom att borttaga uttryck, som hon fann alltför stränga, men han snarare alltför milda, blev avsänt samma dag, och allt blev nu lugnare.
Troligen skulle nu Eva ha stilla fogat sig efter föräldrarnas vilja, den de genom mycken godhet sökte göra henne ljuv att följa, om icke, på aftonen dagen därefter, en biljett ifrån major R*** kommit till Eva, som alldeles förstämde och upprörde hennes själ. Han klagade i den häftigt över Evas fars »orättvisa, obillighet och tyranni», talade i de mest passionerade uttryck om sin kärlek, sitt gränslösa lidande, sin förtvivlan. Eva blev sjuk efter detta brev, dock mer till sinnet än till kroppen, och begärde att tala vid assessorn. Husets vän och läkare kom genast till henne.
»Håller ni av mig?» var Evas första fråga till honom, når de voro ensamma.
»Om jag håller av er, Eva?» svarade han och såg på henne med en blick, som hade kunnat värma till någon ömhet ett hjärta, annorlunda beskaffat än Evas då var det.
»Om ni älskar mig, om ni ej vill att jag skall bli allvarsamt sjuk», fortfor Eva talande fort och häftigt, »så måste ni skaffa till major R*** detta brev och lämna i mina händer svaret därpå! Jag är i en belägenhet, som kan föra mig till förtvivlan, om ni ej förbarmar er över mig. Men i hemlighet måste ni bistå mig!… Ni vill ej! Om ni älskar mig, måste ni taga detta brev och…»
»Begär allt av mig, Eva, men icke detta! Jag måste säga nej därtill, och just emedan jag så mycket älskar er. Denna man är sannerligen icke värd er; han förtjänar ej…»
»Ni vill ej! Ni älskar mig ej och jag har då ingen vän mer!»
»O Eva, Eva, tala icke så! Ni syndar! Ni vet icke… begär allt av mig, begär mitt liv — ack, genom er har det redan förlorat allt värde för mig — begär…»
»Tomma ord!» avbröt Eva och vände sig otåligt bort, »jag begär ingenting mer av er, assessor Munter! Förlåt att jag besvärat er!»
Assessorn såg på henne tyst en stund, lade sedan hastigt handen mot sin vänstra sida, såsom hade han känt en häftig smärta där, och gick ut mer lutad än vanligt.
En oväntad ljusning inträffade kort därefter i det plågsamma förhållandet mellan Eva och hennes familj. Eva blev lugnare. Major R*** reste på landet till en av sina bekanta i grannskapet av staden, för att där tillbringa julen. Samma dag kom Eva vid den vanliga tetiden ner i biblioteket efter att hava tillbringat flera dagar på sitt rum. Alla mottogo henne med glädje. Lagmannen gick emot henne med öppna armar, kallade henne med ljuva namn, satte henne vid moderns sida i soffan, bar själv te till henne — en älskare kan ej vara mera öm och omsorgsfull. Eva var tydligen icke likgiltig för dessa kärleksbevis, men hör mottog dem icke med glädje. En flammande rodnad växlade med blekhet på hennes kind, och det tycktes ibland såsom ville en tår, en ångerfull tår, uppstiga i hennes ögon.