Hemmet/Kapitel 42
| ← Petrea till Ida |
|
Äventyr → |
En morgonstund.
»God morgon!» sade Jeremias Munter, i det han, med fickorna fulla av böcker, kom in i Petreas vindskammare, som utmärkte sig från andra kammare blott genom sin fullkomliga enkelhet och brist på all prydnad. Ett glas med vackra friska blommor var dess enda lyx.
»O, så hjärtligen välkommen!» utropade Petrea, i det hon med strålande blickar såg på den inträdande och hans dyrbara utstoffering.
»Jo, jag menar att jag är välkommen i dag!» sade assessorn. »Här är namnam för miss Petrea. Se här, och se här!»
Assessorn lade härunder upp på bordet den ena boken efter den andra, nämnande dess innehåll. De voro av det slag, som för den tänkande människans blick öppnar nya världar, och Petrea tog emot dem med en förtjusning, som blott de kunna förstå, som sökt och törstat och funnit samma fröjdekälla som hon. Assessorn njöt tyst av att se hennes glädje, under det hon beskådade böckerna och talade om dem.
»Vad ni är god!» sade Petrea, »vad ni är innerligen god, som så tänker på mig. Men ni måste se, att jag även väntat er i dag!s Och med ögon, som strålade av innerlig välmening, tog hon fram ur ett skåp tvenne äkta porslinstallrikar; på den ena låg svällande vetebröd, och på den andra höjde sig den härligaste druvklase, vilande på en krans av egna blad, i flera schatteringar, smakfullt ordnade och följande tallrikens guldkant, Anrättningen ställdes på ett litet bord i fönstret, och så att solen sken därpå.
Assessorn såg därpå med blicken av en holländsk fruktmålare och tycktes njuta av den i sin sort fullkomligt vackra tavlan.
»Ni får ej blott betrakta, ni måste även äta er frukost», sade den livliga Petrea. »Brödet är — hembakat, och — det är Eva som lagt upp druvan och burit den upp hit.»
»Eva!» sade assessorn, »nå, hon tänkte väl ej, att jag skulle komma hit i dag?»
»Just emedan både hon och jag trodde det, ville hon själv besörja om er frukost.» Petrea såg härvid skälmaktigt forskande på assessorn, som icke dolde en glädjerörelse, bröt en druva, satte sig och sade — — — intet.
Petrea vände sig åter till sina böcker. »Ack, att livet skall vara så kort, då det finnes så oändligt mycket att lära! Men sant är, att det är orätt och fåkunnigt att tänka sig lärdomstiden inskränkt — också kommer det talet om livets korthet och konstens längd från den hedningen Hippokrates. Men gudskelov för hoppet, för vissheten att få vara lärjunge i all evighet! Ack, farbror Munter! Jag gläder mig hjärtligt åt vår tids industriella riktning. Den skall göra det lätt för massan av människorna att kläda och föda sig, och då skall massan begynna leva för auden. Ty sant är det mer än tvåtusenåriga ordet: ’När de nödvändiga behoven äro tillfredsställda, vänder människan sig till det allmännare och högre.’ Därför, när jordens stora arbetsvecka är tillryggalagd, skall den sabbat inträda, på vilken ett folk av stilla tillbedjare skall utbreda sig på jorden, icke mera fikande efter dess förmultnande skatter, utan sökande dess eviga, ett folk, vars liv skall vara att betrakta, begripa och tillbedja, dyrkande sin skapare i andan och sanningen. Då kommer den dag, om vilken änglarna sjöngo: ’Frid på jorden!’»
»Frid på jorden!» upprepade Jeremias långsamt och sorgset, »när kommer den? Den måste först komma i människornas hjärtan, och där… där lever så mången demon, så mången oro och smärtsam längtan, som icke lugnas av… men vad nu? Vad står nu på?»
»Ack, min Gud!» utropade Petrea utom sig, »hon lever, hon lever!»
»Vilken hon? Vem lever? Nej, det står verkligen ej rätt till med Petrea i dag!» sade assessorn, i det han steg upp.
»Se! se här!» utropade Petrea darrande av sinnesrörelse, i det hon visade assessorn en sönderriven pappersbit, »se, den låg här i boken!»
»Nå, än sedan? Den är ju riven från en sepianmålning… en hand som strör rosor på… en grav, tror jag. Har jag ej sett det där någonstädes i sin helhet?»
»Jo visst! Jo visst! Det är fruntimret vid törnrosbusken, som jag gav Sara som barn. Sara lever! Se! Här har hon själv skrivit.» Baksidan av målningen var fullklottrad som av en barnhand, men på en ren fläck var skrivet med Saras egen, utmärkt vackra stil:
»Ingen ros på Saras grav!
O Petrea! Visste du…»
Meningen var ej fullbordad; ett par fläckar tycktes vittna, att tårar slutat den.
»Besynnerligt!» sade assessorn. »Dessa böcker, som jag fick i går, äro köpta i U***. Skulle hon vara där? Men…»
»Säkert, säkert är hon där!» utropade Petrea. »Se här boken, där märket låg; se på första bladet står namnet: ’Sara Schwartz’, fastän utstruket. O! säkert är hon i U*** eller ock kunna vi där få underrättelser om henne. O Sara! Min arma Sara! Hon lever, men kanske i nöd, i sorg! Än i dag skall jag vara hos henne, om hon är i U***!»
»Det låter väl miss Petrea bli, om hon icke kan flyga», sade assessorn. »Det är sjutton mil härifrån till U***.»
»Ack, att min far just i dessa dagar skall vara borta och ha vagnen med sig! Han skulle eljest ha rest med mig. Men han har en gammal schäs; den skall jag taga och…»
»Bra hyggligt för ett ensamt fruntimmer att kånka av i schäs, och på dessa av regn alldeles fördärvade vägar, och se… se vilken molnmassa där kommer upp med sunnanvind! Ni får ett ösregn över er i schäsen hela dagen —»
»Om det än regnade eldgafflar», avbröt Petrea ivrigt, »så skall jag fram! O, min Gud! Hon var ju min syster; hon är det än — hon skulle förgäves ropa på mig? I denna stund springer jag ner till min mor, och…» Petrea tog hatt och kappa.
»Sansa sig en smula, miss Petrea, Jag säger er, att ni ej kan fara så. Schäsen håller icke ihop. Jag har proberat den själv, gunås. Ni kan ej fara i den.»
»Nåväl, så kan jag gå; kan jag ej gå, så skall jag krypa; fram skall jag komma!» utropade Petrea bestämt.
»Är det ert fasta beslut?»
»Mitt fasta och sista!»
»Nå, då får jag väl krypa med!» sade assessorn leende, »om ock blott för att se hur det går till. Jag går nu hem, men skall vara tillbaka om en timme. Lova mig att ha tålamod så länge och ej skena av… krypa av, ville jag säga, mig förutan!» Assessorn försvann, och Petrea hastade ner till sin mor och sina systrar.
Ännu innan deras meddelanden och rådplägning voro slutade, stannade en lätt resvagn för porten. Assessorn steg därutur, kom upp och bjöd Petrea sin arm. Snart satt han åter där vid hennes sida, ivrigt protesterande mot det knyte matsäck och den butelj vin, som Leonore det oaktat stoppade in, och nu bar det av, ut på