Hemmet/Kapitel 43
← En morgonstund |
|
Hemmet → |
Äventyr.
Det var för andra gången i deras livstid, som assessorn och och Petrea voro ute på tåg tillsammans, och nu, som förr, tycktes icke blida stjärnor vilja lysa över deras färd, ty knappast var den börjad förrän det begynte regna, och en himmel, tung och mörk som bly sammandrog sig över deras huvuden. Det är något tryckande att, vid den frågande blick åt höjden, som man gärna lyfter vid begynnelsen av en viktig resa möta en sådan himmel. Härtill kommo andra mindre lyckliga omen. Hästarna stegrade sig flera gånger, liksom ovilliga att gå fram, och en uggla tog sig för att följa vagnen, satte sig på trädkvistar eller gärdsgårdsstörar vid vägen och flög upp vid vagnens annalkande, blott för att avbida dess ankomst ett stycke längre bort. När de resande kommo in i en skog, där de för den djupa vägens skull måste köra mycket långsamt, sågo de på höger hand en liten gråsvart gumma träda fram, så häxa, så trollpacka, så ohygglig till utseende, som någonsin en gumma kan vara; hon stirrade ett ögonblick på de resande och försvann sedan plötsligen mellan skogens stammar. Assessorn ryste ovillkorligt vid hennes anblick, i det han sade: »Vilken skillnad emellan kvinna och kvinna! Det mest älskliga på jorden och det mest avskyvärda är — kvinna.» Han blev liksom litet dyster efter att ha sett den gamla häxan. Med henne hade emellertid ugglan försvunnit; kanske av den orsak att »kaka söker maka». Men kanske att jag här på det syndigaste förtalar lilla gumman, som gärna (för vad jag vet) må vara den allra beskedligaste lilla gumma i världen. Gott att vår Herre vet bättre reda på oss än vi!
Andra resdagen på förmiddagen kommo våra resande lyckligt till U***. Petrea gav sig knappt tid att njuta någon förfriskning, innan hon begynte sina efterspaningar. Resultaten av hennes och assessorns förenade bemödanden vilja vi i korthet berätta.
Att Sara, jämte en liten dotter, varit i staden och bott i samma värdshus, där Petrea och assessorn nu befunno sig, blev dem snart otvivelaktigt, ehuru hon reste under ett dem främmande tillnamn. Man beskrev henne som ytterst svag och sjuklig, och huru hennes omständigheter voro, syntes därav, att hon bett värden i huset för henne försälja ett par böcker, som hon hade med sig, vilket han även gjort. Det var en av dessa böcker, som hade kommit till Petrea, med det glömda märket uti. Sara hade för sin svaghets skull varit nödsakad att dröja några dagar där på stället, men hade rest därifrån för omkring en vecka sedan, och man såg av dagboken, att hon ämnade sig till en gästgivargård, belägen på vägen till Petreas födelsestad, ehuru en annan väg än den hon kommit, och som var kortare, men även mycket sämre.
Sara var således på väg till hemmet, ja, kanske var hon redan där! Denna tanke var en obeskrivlig hugsvalelse för Petreas hjärta, som blivit ytterst beklämtt vid beskrivningen på Saras tillstånd. Men då hon eftersinnade den långa tid, som förlupit sedan Saras avresa från staden, blev hon ängslig på nytt och fruktade, att Sara insjuknat på vägen därifrån. Gärna skulle Petrea ännu samma afton velat vända om och uppsöka Saras spår, men omtanken för hennes gamla vän avhöll henne, till och med från att tala därom. Assessorn mådde verkligen icke bra och behövde vila. Det kulna och regnduskiga vädret verkade ofördelaktigt på både hans kropp och själ. Det togs för avgjort, att man först morgonen därpå skulle fortsätta resan.
Assessorn hade sagt Petrea, att denna dag var hans födelsedag, och kanske var det tanken därpå, som gjorde att han hela den dagen var ovanligt vemodigt stämd. Petrea, som oändligt gärna ville göra honom litet muntrare, skyndade sig, medan han om aftonen var borta för att uppsöka en bekant, att bereda en liten fest till hans återkomst.
Genom blommor och löv, som Petrea skaffade sig — Gud vet varifrån (när människan riktigt vill något, måste medlen infinna sig) — genom ljus, eldbrasa, bord, uppdukat med Jeremias' älsklingsanrättningar m. m., frambringades i det tämligen otrevliga värdshusrummet den bild av komfort och behaglighet, som assessorn så mycket älskade.
Pappor och mammor och alla medlemmar av lyckliga familjer äro vana vid födelsedagsfester, blomsterkransar och uppdukade bord. Men ännu ingen hade firat assessorns födelsedag under hans ensliga vandring; han var icke bortskämd med detta livets små blomstersyrpriser (om vi få kalla dem så); därför också var det med ett ack! av överraskning och innerligt nöje, som han från den mörka och våta gatan inträdde i det festliga rummet.
Petrea å sin sida var obeskrivligt hjärtlig, och blev riktigt lycklig, när hon såg sina bemödanden att muntra sin gamla vän så väl lyckas. De båda tillbragte en angenäm afton tillsammans. Över olycksförebuden vid resan och de intryck de givit gjorde man ömsesidiga bekännelser och gav varandra små pikar, samt slutade med att stadfästa, att sådana förebud oftast förebådade — — — ingenting. När de skildes för natten, tryckte assessorn Petreas hand med de orden: »En så glad afton har ännu ej denna dag givit mig!» Tacksam för de orden, tacksam för hoppet att snart återfinna sin förlorade och begråtna ungdomsvän, gick Petrea till vila. Men assessorn gick uppe länge ännu; midnatten såg honom skrivande.
Man och kvinna! — Det ordas mycket, särdeles i romaner om mannen och kvinnan, såsom skilda väsen. Hur det är — människor äro de båda, och det är som människor, som moraliska kännande och tänkande varelser, de förnämligast verka på varandra och på livet. Deras sätt, deras medel äro skiljaktiga, och det är denna olikhet, som, under ömsesidig välvilja, ömsesidigt sökande att förljuva varandras liv, frambringar något ljuvt och fullkomligt.
Följande morgon lystes av den klaraste sol. Men assessorns Ögon voro dimmiga, såsom hade de njutit föga vila. Under det han och Petrea frukosterade, kallades han ut för att se om någonting på vagnen. Var det arvsynden från moder Eva, eller var det någon annan orsak, som gjorde att Petrea då hastigt närmade sig ett bord, på vilket lågo assessorns papper och pengar färdiga att inläggas i resportföljen! Alltnog, hon gjorde det, hon gjorde vad säkert ingen rättskaffens läsarinna skall förlåta henne — hon genomögnade hastigt ett av dessa papper, som helt nyligen hade emottagit tankens och pennans intryck, och hon — — tillägnade sig det! Snart därpå kom assessorn in och som det hade blivit något sent, skyndade han att lägga in sina papper, och — man reste av.
Vädret var härligt, och Petrea njöt som ett — nej, vida mer än ett barn, av föremålen, som mötte hennes blickar, och som nu, efter regnet och i det klara solskenet, stodo liksom uti helgdagsglans. Världen var allt ännu, och i sanning mer än någonsin, en Zauberring för henne, icke mer den förvirrade, halvt hedniskt utan den äkta kristliga, i vilken varje ting och varje moment har sin betydelse, på samma vis som varje daggdroppe får sin strålande dagpunkt i solens ljus. Hösten var dessutom Petreas favoritårstid, och dess rikedom gjorde även nu hennes själ rik på angenäma tankar. Det är tiden, då jorden ger gästabud åt alla sina barn, och glada och växlande scener härav uppfördes längsmed vägen. Här reste kornåkern mot den blå himmeln sina guldgula kärvar, och skördefolket sjöng; där kretsade kring rönnträdets purpurklasar granna flockar av kvittrande sidensvansar; vid den ensliga backstugan vinkade potatisåkerns blommor, att frukten var mogen, och muntra sprungo små barfotabarnen åt skogen för att plocka lingon. Petrea tackade i sitt hjärta himmeln för all oskyldig glädje på jorden. Hon tänkte på sitt hem, på sina föräldrar och systrar, på Sara, som snart skulle vara i deras krets, på huru hon (Petrea) skulle vårda och försörja henne, försona henne med livet och sällheten. I den saliga, sköna morgonstunden klädde sig alla tankar i ljus. Petrea kände sig mycket lycklig, och sprattet, hon ämnade spela sin vän, assessorn, med det rövade papperet, bidrog även ej litet att uppspela hennes livsandar till stor livlighet. »Varav hjärtat fullt är, därav talar munnen!» och Petrea verkade ovillkorligt upplivande på sin reskamrat, under det båda roade sig att med äpplen och päron bombardera små barn vid vägen, som — icke förskräcktes därav.
De hade nu tagit samma väg, som den Sara skulle farit, och på första gästgivargården bekräftades deras förhoppningar, ty Sara hade varit där och tagit skjuts därifrån till den nästföljande; allt på vägen till hemmet. Så förhöll sig även på trenne följande skjutsombyten, men på det femte ifrån staden förlorades plötsligt Saras spår. Man hade icke där sett någon resande såsom hon beskrevs, och hennes namn syntes ej i dagboken. Nej, stor oro för Petrea. Efter någon överläggning beslöto hon och assessorn ett vända om till den gästgivargård, varifrån de nyss kommit, för att söka utforska vart Sara därifrån tagit vägen.
Emellertid hade det blivit afton och solen var i nedgången, då våra vänner tågade igenom en av Sverges dystraste och sämst beryktade skogar, om vilken man nyligen sagt: »Skogsdungarna ruva över minnen lika hemska som de själva, och mordmonumenter stå utmed vägen. Numera falla väl icke bergens mantlar i så täta draperier som fordom, men ännu finnas dalar, där aldrig yxhugg dånade, och fjäll, dem solens stråle hittills icke vidrört.»
»Här ha två människor mördat varandra!» sade skjutsgossen med den gladaste min i världen, i det vagnen höll stilla för att hästarna skulle få pusta, ty vägen var tung, och med piskan visade han på en hög av ris och stickor, som låg strax framför de resande till vänster bredvid vägen, och som hade något ohyggligt vid sig. Det är sed, att varje förbigående kastar en sten eller sticka på en sådan blodmärkt plats, och så växer mordmonumentet under en samhällets fortgående förbannelse. Så stod det nu där, styggt och ohyggligt, mittibland de sköna granarna, och det tycktes, som hade marken måst lämna det fulaste den ägde i missformade kvistar och förvridna trädrötter för att bilda högen. Men mittuti styggelsen hade en nyponbuske vuxit upp och sträckte sina friska grenar ut mellan de torra risen, och som friska blodsdroppar glänste dess bär på högen, belysta av solen, som nu i sin nedgång gjorde över den breda landsvägen en väg av ljus genom skogen.
»När den busken står i blomma», sade Jeremias, betraktande den med sin uttrycksfulla blick, »måste den låta oss tänka på, att vad samhället med rätt förbannar kan en högre makt med sin kärleks rosor överskyla.»
Solen drog bort sina strålar, Vagnen satte sig åter i rörelse, men just som hästarna skulle förbi högen, skyggade de så häftigt, att vagnen rycktes ned i diket och — stjälpte.
»Farväl!» ropade det inom Petrea till livet, men innan hon själv visste huru, var hon ur vagnen och stod fullkomligt oskadd på den mjuka ljungen. Med assessorn var det icke så väl. En svår stöt på högra benet gjorde honom omöjligt att stödja därpå utan stor smärta. Några steg ifrån honom låg hans gamla betjänt, som agerade kusk under resan, avsvimmad och blödde starkt ur ett hål i huvudet, och bredvid sina hästar stod lilla skjutsgossen och grät. Stunden och belägenheten var icke den trevligaste. Men Petrea kände sig, efter första ögonblickets förskräckelse, fullkomligt lugn och rådig. Med begjutningar av regnvatten, som fanns i överflöd på stället, fick hon den avsvimmade till liv, och med sin näsduk förband hon hans huvud. Sedan hjälpte hon honom att såtta sig upp, men stå förmådde han icke utan att svindla. Snart sutto husbonde och tjänare bredvid varandra, med ryggarna lutade mot en tjock furustam, och sågo rätt bedrövliga ut; ty fastän assessorn var vida mer bekymrad för sin betjänt än för sig själv, och försäkrade, att hans egen åkomma var blott »ett lappri», var han dock ganska blek av smärtan, som den förorsakade honom. Vad var att göra? Hade man blott kunnat få vagnen upp ur diket och de två blesserade männen uti den, så hade Petrea satt sig upp på kusksätet och kört så gott som någon. Ingenling var lättare, tyckte hon; men just de två första villkorens uppfyllande var det svåra och i närvarande belägenhet det omöjliga, ty vår stackars Petreas armar och händer voro alldeles icke vuxna hennes goda vilja och mod. Skjutsgossen sade, att en halv fjärdingsväg vid pass därifrån låg ett torp i skogen, nära landsvägen, men det stod icke till att förmå honom själv springa dit eller på något villkor lämna sina hästar. »Låt oss vänta!» sade assessorn tåligt och lugnt; »säkert kommer någon snart här förbi, som vi kunna bedja om hjälp.» Man väntade, men ingen kom, och med var minut mörknade skuggorna. Det såg ut, som om människorna skydde den hemska skogen vid denna timme. Petrea, ganska orolig för sin gamla vän, om han skulle länge förbliva på den fuktiga marken och i den tilltagande aftonkylan, tog därför inom sig ett lyst beslut. Hon bäddade in assessorn och hans betjänt med alla plagg hon hade att tillgå, sin egen kappa däribland, glad att detta ej bemärktes av den förre, och sade därpå beslutsamt til honom: »Nu går jag själv och skaffar oss hjälp; jag skall vara snart tillbaka.» Och utan att låtsa höra de förbud, böner och hotelser, varmed han sökte stanna hennes fart, sprang hon hastigt av åt den sidan, där skjutsgossen sagt torpet vara beläget. Hon skyndade fram med snabba steg, i det hon sökte avlägsna alla tankar på personlig fara och blott fästa sig vid hoppet att snart förskaffa sin vän hjälp.
Hastigheten av hennes gång tvingade henne om en stund att stanna för att draga efter andan. Den starka rörelsen, som satte blodet i raskt omlopp, luftens friskhet, skogens skönhet och lugna storhet ingav henne nästan, i strid med hennes vilja och hjärta, en oemotståndlig känsla av välbehag och nöje, vilken dock hastigt minskades, då hon hörde det prassla i skogen. Vinden kunde det ej vara; kanske ett kreatur? Petrea återhöll sin ännu flämtande andedräkt. Det tasslade, det viskade — det var — människor i skogen! Huru tapper eller, rättare sagt, huru dumdristig Petrea i vissa ögonblick var, så drog sig nu hennes hjärta tillsammans, vid tanken på hennes ensamma, försvarslösa belägenhet och på de skräckscener, för vilka denna skog var beryktad. Dessutom var hon icke mer i de år, då människan står på flygande fot i livet, sorglös och överdådig; hon hade satt sig i livet, hade sitt stilla rum, sin lugna verkningskrets, som hon nu älskade mer än alla världens mest lysande äventyr; icke underligt då om hon bävade tillbaka för de osköna och ohyggliga, som äro hemma på landsvägen. Med våldsamt klappande hjärta lyssnade ännu Petrea. Prasslet kom allt närmare, Ett ögonblick tänkte Petrea att gömma sig på motsatta sidan av vägen, men i det nästa ropade hon tappert: »Vem är där?» Allt blev tyst. Petrea ansträngde sina ögon för att upptäcka någon på den sida, där bullret hördes, men förgäves; skogen var tjock, och det var blivet ganska mörkt. Ännu en gång ropade Petrea, sägande: »Är någon människa där, så, i Guds namn, kom olyckliga resande till hjälp!» Även rövare, tänkte hon, bliva bevekta av förtroende, och böner om hjälp kunna taga mordtankar ur deras hjärtan. Nu begynte åter prasslet i skogen, och nu höjde sig röster av — — —— barn! En obeskrivlig glädjekänsla genomfor Petreas hjärta. En hel armé, med Napoleon i spetsen, hade icke ingivit henne den känsla av trygghet och skydd, som i denna stund dessa barnaröster. Snart kommo ur skogen två små barbenta människovarelser, en gosse och en flicka, som med mycken förundran gapade på Petrea. Hon gjorde sig dock snart bekant med dem, och de lovade på hennes bön föra henne till deras stuga, som låg ett stycke därifrån. Under vägen gåvo de Petrea lingon ur sina fulla näverskäppor och berättade henne, att de dröjt så länge ute, emedan de skulle »fösa hem kon», men ej kunnat finna henne, varöver den lilla tioåriga flickan var mycket bekymrad, ty »den sjuka frun skulle ha mjölk till kvällen».
Under det Petrea, anförd av sina små skyddsänglar, vandrar genom skogen, vilja vi göra en utflykt och berätta, vad som för några få dagar sedan tilldrog sig där.
För få dagar sedan tågade därigenom en reskärra, i vilken sutto en fru och en liten flicka. Då de fingo i sikte ett litet torp, som med sin blomstrande potatisåker gjorde en vänlig ljusning i den täta skogen, sade frun till bonddrängen, som skjutsade henne: »Jag förmår icke mer! Stanna här! Jag måste vila en stund.» Hon steg ur, släpade sig, med drängens tillhjälp, fram till stugan och bad gumman, som hon träffade där, om ett glas vatten och att få lägga sig ned ett ögonblick på hennes säng. Rösten, som bad om detta, var knappt hörbar och ansiktet dödsblekt. Den lilla flickan snyftade och grät bitterligen. Knappt låg den arma sjuka på den torftiga och föga snygga bädden, förrän hon sjönk i en djup dvala, ur vilken hon först om tre timmar uppvaknade. Då fann hon, att bonddrängen, som skjutsat henne, hade burit in hennes saker i stugan, spänt sin häst från kärran och ridit bort.
I tre dagar gjorde den sjuka flera fåfänga bemödanden att skilja sig vid sängen, men knappt hade hon gjort ett par steg, förrän hon måste sjunka dit tillbaka, och då darrade hennes läppar, och några bittra tårar smögo nedför de bleka kinderna. Den fjärde dagen låg hon alldeles stilla, men på eftermiddagen bad hon gumman alt skaffa henne en säker och redlig person, som, mot hederlig betalning, ville föra den lilla flickan till ett ställe, som ett brev, han skulle medhava, närmare skulle anvisa honom. Gumman föreslog sin brorson, såsom en på allt vis bra och pålitlig karl, och lovade, på den sjukas bön, att ännu denna dag gå och vidtala honom, men som han bodde tämligen långt bort, fruktade hon att ej kunna vara tillbaka förrän sent på aftonen. Sedan hon gått, tog den sjuka fram ett papper och en blyertspenna och skrev med svag och darrande hand följande:
»Jag hinner icke fram — jag känner det! Jag sjunker, innan jag hinner hamnen. O, fosterföräldrar! Goda systrar! Förbarmen er över min lilla, över barnet, som skall klappa på er dörr och räcka er min ödmjuka, min sista bön: låten henne få ett varmt hem, när hennes mor vilar i sitt kalla! Sen huru god hon ser ut! Sen på hennes unga ansikte, att hon är bekant med nöden! — Hon är icke lik sin mor — jag tycker, att hennes milda drag påminna om henne, vars namn hon bär, och vars änglabild aldrig vikit ur min själ.
Fostermoder, fosterfader, goda systrar! — Jag hade mycket att säga, men orkar blott litet. Förlåten mig! Förlåten mig den sorg jag gjort er! Mycket har jag felat, men mycket har jag också lidit. En vandrerska har jag varit på jorden och ej haft hem någonstädes, sedan jag lämnade er välsignade boning. Min väg har gått genom öknen — — — en brännande samum har blåst på min kind — förbränt, förtärt…
I begrepp att lämna den värld, där jag så mycket felat och så mycket lidit, anropar jag er välsignelse! O, låt mig säga er, att den Sara, ni en gång kallade dotter och syster, dock ej är alldeles ovärdig den. Djupt har hon sjunkit, men hon har sökt resa sig ur fallet, och era bilder ha likt goda änglar omgivit hennes bättrings väg.
Det skall göra era ädla hjärtan gott att höra, att hon nu dör ångerfull, men hoppfull — — — till barmhärtighetens fader har hon satt sitt ödmjuka hopp.
Barmhärtighetens hand har på jorden vårdat min barndoms dagar — senare har den upplyft mitt döende huvud och gjutit i mitt hjärta ett nytt, ett bättre liv — den har fört mig att hoppas på förbarmaren i himmeln.
Fosterfader! Du, som var mig Hans bild på jorden, du, som jag mycket älskat! — — — milda fostermoder! Du, vars röst ännu kanske kunde uppkalla livet i detta domnande bröst — — — förbarmen er över mitt barn; kallen henne ert barn! Och tack och välsignelse över er!
Det var aldrig min avsikt att själv som en börda återkomma till ert hem. Nej! Jag ville blott föra min lilla till er dörr, se den öppnas för henne, och sedan gå bort — gå undan tyst och dö. Men jag skulle icke hinna fram!… Gud ledsage den fader- och moderlösa till er!
Och nu farväl! Jag förmår ej mer — — — det mörknar för mina ögon. På mina knän skriver jag dessa sista ord. Föräldrar, syskon! Tagen er an mitt barn! Må hon en dag låta er glömma moderns fel!… Förlåten!… Allt är mitt fel… Jag anklagar ingen. Gud löne er och vare mig nådelig!…
Sara.»
Med stor hast sammanlade Sara sitt brev,
förseglade det och skrev utanskriften. Utmattad av
ansträngningen sjönk hon sedan ned bredvid sitt sovande barn,
kysste det sakta, viskande: »För sista gången!» Hennes
fötter och händer voro som is, hon kände denna iskyla
liksom krypa genom sina ådror och sprida sig till hela
hennes kropp, hennes lemmar stelnade, och hon
tyckte, att en kall vind blåste på hennes ansikte. Det är
dödens! tänkte Sara; ensam och eländig är min
dödsbädd; dock — jag har ej förtjänt bättre! Hennes
medvetande blev allt dunklare, men i djupet av hennes
själ kämpade ännu livets sista, kanske ädlaste
makter, smärta och bön. Slutligen domnade även de, men
icke för lång tid, ty nya intryck väckte plötsligen det
inslumrande livet.
Det förekom Sara, som hade änglaröster nämnt och upprepat hennes namn; lena händer smögo med elektrisk eld över hennes stelnande lemmar, hennes fötter trycktes till ett bröst, där livet slog högt, heta droppar föllo uppå dem, och iskylan tinade upp för dessa; så kände hon ett hjärta klappa mot sitt hjärta, och dödsvinden på ansiktet vek för varma sommarfläktar, kyssar, tårar… o, var det ej en dröm?! Men drömmen blev allt livligare, allt klarare. Livet, det livliga, ömma, varma livet stridde med döden och vann. »Sara! Sara!» ropade en röst, full av kärlek och ångest, och Sara öppnade sina ögon och sade: »O, Petrea! Är det du?»
Ja, visst var det vår stackars Petrea, vars smärta vid Saras belägenhet och glädje vid hennes nu återvändande liv ej låta beskriva sig. Sara tog Petreas hand och förde den till sina läppar, och det ödmjuka i denna rörelse, så olikt den forna Sara, genomträngde Petreas hjärta. »Giv mig att dricka!» bad Sara med svag röst. Petrea såg sig om efter en läskande dryck, men intet var i stugan att finna, utom en kruka med litet grumligt vatten uti; ingen droppe mjölk — och kon hade stannat i skogen! Petrea hade givit sitt hjärteblod för några droppar vin, ty hon såg, att Sara var nära att dö av mattighet. Nu måste hon, med känslor, som icke låta sig beskrivas, giva Sara av det dåliga vattnet, i vilket hon sönderkramat några lingon, för att göra det mera vederkvickande. Sara tackade, som om det varit nektar.
»Finnes här i närheten något ställe, någon gård, där man kan träffa folk och få livsmedel?» frågade Petrea sina små vägvisare. De visste intet, utom »byn», men i värdshuset, där kunde man få allt, vad man ville, sade barnen. Det var väl ett gott stycke väg dit, men flickan visste en gångstig genom skogen, på vilken man kunde komma snart fram. Petrea besinnade sig ej ett ögonblick, och sedan hon intalat Sara mod och hopp, skyndade hon sig, jämte den lilla raska flickan, på vägen till byn.
Flickan gick förut, och hennes vita huckle lyste Petrea genom skogens mörker. Men gångstigen, som skogens barn gick så lätt och säkert, blev för Petrea en verklig prövostig. Än fastnade hennes kläder i det täta buskaget, än fick en utskjutande kvist fatt i hennes hatt och drog hennes huvud på sned, än föll hon omkull över trädrötter och stenar, som mörkret och hastigheten, med vilken hon gick, hindrade henne att undvika, och läderlappar flögo henne i ansiktet. Fåfängt reste sig skogen nu majestätligare än någonsin omkring henne, fåfängt tände sig stjärnorna i skyn och skickade sina strålar ner i dess dunkla schakter, fåfängt sjöngo regnbäckarna i den tysta kvällen, under deras lopp nedför fjällen; Petrea hade nu intet sinne för naturens skönhet, och ljusen, som glimmade från byn, voro henne en kärkomnare syn än alla firmamentets solar och stjärnor.
Och ljus mer än vanligt strömmade i bleka strålar ut genom gästgivargårdens immiga fönster, när Petrea ankom dit. Därinom brusade som i en bikupa. Fioler gnedo, polskan gick, kjolar svängde omkring, sopande väggarna, järnskodda klackar slogo i golvet, och dammet stod upp i taket. Efter att förgäves ha sökt människor utom dansstugan, blev Petrea nödsakad att gå dit in och såg genast, att här var bröllop å färde. Den förgyllda silverkronan på brudens huvud sviktade och darrade under anfall och försvar av stridande partier, ty detta var just den heta stunden på svenska bondbröllop, då man (som det kallas) dansar kronan av bruden. Det är hustrurna, som nu söka att erövra den och med detsamma att tillfångataga bruden, som på det ivrigaste försvaras och kvarhålles av flickorna. I andra hälften av den stora stugan gick det ännu häftigare och mera larmande till, ty här sökte männen dansa till sig brudgummen från gossarna, och man drogs och slets och knuffades obarmhärtigt, under skrik och skratt, och medan polskan fortgick i virvlande takt. Att giva sig in i detta tumult, var för ett fint fruntimmer nästan livsfara, men Petrea fruktade i detta ögonblick ingen fara, utom den att icke kunna snart skaffa sig gehör under detta vilda larm. Hon ropade och begärde tala vid gästgivaren. Men hennes röst uppslukades alldeles i det allmänna skrålet. Hastigt slingrade hon sig genom de brottande och svängande grupperna fram till de tvenne spelmännen, som med ett slags raseri gnedo på sina fioler och stampade takten med fötterna. Petrea fattade den ena i armen och bad dem för Guds skull upphöra ett ögonblick. »Människoliv berodde därpå.» Men man gav ej minsta akt på henne och hörde ej, vad hon sade, man spelade och dansade med ett slags ursinnighet. Det här är för galet! tänkte Petrea, men jag skall vara ändå galnare! Och härmed stjälpte hon omkull över musikanterna ett bord, fullt med flaskor och glas, som stod invid dem. Vid deuna dusch tystnade plötsligen musiken. Musikens avstannande lät de dansande häpna och se sig om. Detta ögonblick begagnade Petrea, gick in i hopen och ropade på gästgivaren. Denne, som nu höll bröllop åt sin dotter, kom fram; han var en tjock, något grötmyndig man och hade tydligen tagit sig ett glas för mycket. Petrea sade i korthet vad som hänt och bad om folk för att hjälpa upp den kullstjälpta vagnen samt om något vin och fint bröd för en sjuk. Hon talade med iver och bestämdhet; icke dess mindre stodo gästgivaren och den av dans och dryck något rusiga hopen, betraktande henne med misstrogen undran, och Petrea hörde viskas omkring sig: »Den galna frun! Det är den galna frun! Nej, det är icke hon! — Jo, det är hon!» Och man måste tillstå, att Petreas upprörda utseende och tillståndet av hennes toalett, efter vandringens strapatser, gav någon anledning till att tro henne vara litet förryckt, och detta samt hennes förväxlande med en annan person kan förklara den obenägenhet att lämna henne hjälp, som hon här mötte och som för övrigt icke hör till den svenska allmogens lynne. Ånyo uppmanade Petrea ivrigt och enträget gästgivaren samt även bönderna att lämna henne hjälp och lovade hederliga drickspengar.
Gästgivaren ställde sig nu i en myndig position, hickade och sade med en självklok mysning: »Ja, ja, allt det där är v'la gott och väl, det, men jag skulle väl vilja se något av de där hederliga drickspengarna, innan jag så där beger mig åstad efter kullstjälpta vagnar. Kanske, när allt kommer omkring, så finnes varken det ena eller det andra. Man kan icke tro allt, vad som folk säger.»
Petrea kom med oro ihåg, att hon inga pengar hade med sig, men lät ingenting märka, utan svarade lugnt och bestämt: »Pengar skall ni få, när ni kommer, där vagnen är. Men nu, för Guds skull, följen mig och det genast! Vart ögonblicks dröjsmål kan kosta människoliv!»
Villrådiga sågo männen på varandra, men ingen rörde sig ur fläcken; det gick ett dovt mummel genom hopen. Nästan förtvivlad slog Petrea ihop sina händer, och tårar sprungo från hennes ögon, i det hon utropade: »Ären I kristna människor och kunnen höra medvarelser vara i livsfara, utan att skynda dem till hjälp?!» Hon nämnde sin fars namn och ämbete och övergick från böner till hotelser.
Medan detta föregick inomhus, tilldrog sig utanför gästgivargårdens port något, vilket vi som hastigast vilja taga i ögonsikte.
Framför gästgivargården stannade en reskalesch, åtföljd av en liten holsteinare, i vilken senare sutto fyra gossar, den äldsta omkring tio år gammal och tydligen stolt över att på egen hand regera ett par magra skjutshästar. Från kaleschens kusksäte hoppade vigt en något korpulent herre med jovialiskt utseende, och ur vagnen kommo efter varandra fyra små gossar samt så mycket paketer och knyten, att det var förunderligt. Där inne rörde sig en något magerlagd fru, med ett visst strävsamt, men gott och glatt utseende och som med egen hand plockade alla sakerna ur vagnen, vilka mottogos av en piga samt av de fyra största gossarna; den yngsta satt på sin fars arm.
»Kan du ännu hålla i något, Jacob?» frågade frun en av gossarna, som stod fullpackad ända upp till hakan. »Ja, med — näsan!» svarade han muntert. »Nej, nej, mamma lilla; icke hela malsäckspåsen! Det är alldeles omöjligt!»
Modern skrattade, och i stället för matsäckspåsen sattes ett par böcker under den lilla näsans beskydd. »Akta buteljerna, gossar!!» förmanade modern vidare, »och håll väl räkning på dem; tio skola de vara! Adam, stå inte och gapa, min gosse, utan tag emot och tänk på vad du gör! Akta väl flaskan med mammas elixir! Vad det är för ett larm där inne! Komma de ut? Kom hit, mina gossar! Adam, se efter David! Jonathan, stå här! Jacob! Salomon, var är du? Sem och Seth, håll er i styr!»
Detta var ögonblicket, då man genom dansrummets öppnade dörrar hade blivit varse de resandes ankomst, och då värden skyndade ut att mottaga dem. Många följde honom och bland dessa Petrea, som hastigt avbröt sitt tal till bönderna för att anropa de resandes bemedling till att förskaffa henne en skyndsammare hjälp, än hon eljest kunde hoppas.
»Mitt herrskap!» utropade hon med en röst, som vittnade om hennes sinnesrörelse, »jag vet ej, vilka I ären (och skymningen hindrade henne att se det), men jag hoppas, I ären kristna och ber er då för Guds skull…»
»Vems röst är detta?» avbröt här livligt en välljudande manlig röst.
»Vem talar?» utropade Petrea häpnande.
Ännu några ord växlades, och plötsligen flögo namnen: »Petrea! Jacobi! Louise!» jublande från trenne munnar, och Petrea, Jacobi och Louise slöto varandra i innerlig, syskonlig omfamning.
»Moster Petrea! Moster Petrea!» jublade de åtta gossarna, hoppande runtomkring henne.
Och Petrea grät av glädje att ha träffat på, icke allenast goda kristna, utan sin allra kristligaste svåger och hovpredikant och »vår äldsta», vilka med sina förhoppningsfulla telningar, »bärsärkarna», voro stadda på resan hem till föräldrar och pastorat.
Ett ögonblick därefter rullade vagnen med Petrea, Louise och Jacobi, åtföljda av ridande bönder i fullt fyrsprång inåt skogen, över vilken halvmånen nu steg, gjutande i dess dunkla skatter och i Petreas bedjande blickar sitt tröstefulla ljus.
Vi lämna nu Petrea med sina släktingar, som under resan ner till föräldrar och pastorat inträffade i rättan tid för alt rädda henne ur en högst pinsam belägenhet. Vi äro nu fullkomligt vissa, att assessorn får hastig hjälp, att Sara får både vin och av Louises elixir, att Petreas hjärta blir hugsvalat och hennes toalett iordningställd, och vi vilja till stöd för vår säkerhet anföra följande stycke ur ett brev från Louise, som dagen därpå avgick till hemmet:
»Jag är nästan övertygad om, att med sorgfällig vård, passande diet och framför allt vänliga omgivningar kan Sara ännu återkallas till liv och hälsa, Men nu är hon så svag, att vi omöjligt kunna tänka på att resa med henne, förrän om några dagar. Och i alla fall förtvivlar jag om att få henne med oss, såvida min far ej kommer själv och hämtar henne. Hon vill icke, säger hon, ’bli en börda för vårt hem!’ Ack, nu är det en glädje att öppna för henne hem och hjärtal Hon är så förändrad. Och hennes flicka är — en liten ängel. Assessorn behövde för sitt ben väl komma till staden, men han ville icke lämna Sara, som så väl behöver hans hjälp. (Hans betjänt är utan all fara.) Petrea är syperb, oaktat alla strapatser och äventyr. Hon och Jacobi uppmuntra oss alla. Så som det nu är, kunna vi ej bestämma dagen för vår ankomst. Men bättrar Sara sig, som det nu ser ut, så reser väl Jacobi i morgon fram med gossarna. Det blir för dyrt med dem alla här på värdshuset. Gud låte oss alla snart samlas i vårt älskade hem!»
En timme efter detta brevs emottagande avreste lagmannen med en iver, som om det hade gällt hans liv. Han reser från hemmet till värdshuset; vi däremot änmna oss nu från värdshuset och till