Hennes hämnd/Kapitel 12

←  »Min är hämnden»

Hennes hämnd av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen Damoklessvärdet

Den gula portföljen  →

XII.
Damoklessvärdet.

— I republikens namn! Öppna!

Försjunken i sina tankar och drömmar och stundens lycka hade Déroulède ej uppfattat någonting av vad som under de senaste sekunderna försiggått i huset.

Anne Mie, som fortfarande sjöng sin vemodiga lilla visa, medan hon skötte sina sysslor i köket, hade ej funnit någonting ovanligt i att det ringde på dörrklockan. Hon drog ned ärmarna över sina smala armar, slätade ut sitt vita köksförkläde och gick först därefter för att se, vem den besökande kunde vara.

Men så fort hon öppnat dörren utåt gatan, förstod hon.

Framför henne stodo fem män, av vilka fyra buro nationalgardets uniform, och den femte det trefärgade axelskärp med guldfransar, som angav, att han stod i nationalkonventets tjänst.

Denne man tycktes föra befälet över de övriga, och han steg genast in i förstugan, åtföljd av sina fyra kamrater. På ett tecken från honom hindrade de ögonblickligen Anne Mie från att följa sin första ingivelse — att springa till studiekammaren och underrätta Déroulède om faran.

Ty att här var fara å färde, den mest överhängande dödsfara, därpå tvivlade hon icke ett ögonblick. Det skulle hon ha förstått, även om hon ej från första början instinktlikt anat det. En blick på de fem männen hade varit nog för att säga henne det. Deras hållning, deras korta kommandoord, deras myndiga min, när de skredo tvärs över förstugan — allting förrådde ändamålet med deras besök: en husvisitation hemma hos medborgaren-deputeraden Déroulède.

Merlins »lag angående de misstänkta» hade redan trätt i full kraft. Någon hade angivit citoyen Paul Déroulède för allmänna välfärdsutskottet, och i detta nådens år, 1793 efter den gamla tideräkningen, år 1 efter revolutionens nya almanacka, sändes män och kvinnor på blotta misstanken dagligen till schavotten.

Anne Mie hade velat skrika högt, om hon vågat, men en för henne ganska naturlig självbehärskning avhöll henne från att göra någonting så oklokt. Hon kände, att om Paul Déroulèdes ögon i detta ögonblick höllos riktade på henne, skulle hans vilja vara, att hon förbleve till det yttre lugn och obekymrad.

Den främste mannen — han med trefärgade skärpet — hade redan hunnit över förstugan och stannade utanför dörren till studiekammaren. Det var hans befallande röst, som väckte upp Déroulède ur hans korta lyckodröm:

— I republikens namn! Öppna!

Déroulède släppte ej genast den lilla handen, som han för ett ögonblick sedan höljt med kyssar. Han tryckte den ännu en gång mot sina läppar, helt sakta, dröjande vid denna sista ömma smekning som vid ett farväl för evigt. Därefter rätade han upp sin breda, välväxta gestalt och gick mot dörren.

Han var mycket blek, men det stod varken fruktan eller ens överraskning att läsa i hans allvarliga, djupt liggande ögon. De tycktes ännu skåda ute i fjärran och dröja vid den skära morgonrodnad, som börjat färga hans lyckas himmel.

— I republikens namn! Öppna!

Ännu en gång, för tredje gången, enligt det vedertagna bruket, uttalades de myndiga och befallande orden.

Då foro blixtsnabbt Déroulèdes ögon till den tunga brevportföljen, som just nu innehöll tillräckligt med bevisningsmaterial, och farans vidd stod plötsligt för honom.

Planerna, som uppgjorts för att rädda Marie Antoinette ur fängelset, de olika passen, avfattade i enlighet med den olika förklädnad, som den olyckliga drottningen eventuellt skulle nödgas anlägga — alla dessa papper utgjorde mer än nog fällande bevis på vad som skulle benämnas högförrädare mot republiken.

Han hörde redan anklagelsen mot honom formulerad, såg Seinestadens smutsiga pöbel dansa en vild segerdans runt kärran, som forslade honom till giljotinen. Han kunde höra deras vilda tjut, förbannelser och skymforden, som slungades mot honom av dem, vilka mest beundrat honom … Nu var det för sent att undslippa allt detta.

Ett par sekunder förflöto, utan att dörren ännu öppnades. Han gjorde en rörelse som för att rycka till sig brevportföljen och gömma den på sig. Men den var tung och skrymmande; den skulle helt säkert väcka uppmärksamhet och ådraga honom den ytterliga förödmjukelsen av att nödgas underkasta sig kroppsvisitation.

Han mötte Juliettes ögon, som höllos fästa på honom med ett uttryck, vars intensitet i samma stund uppenbarade för honom djupet av hennes kärlek. Men i samma nu var all svaghet som bortblåst; han var ånyo den kallblodige, rådige mannen, van att djärvt möta faran, att lugna och kuva rasande människomassor.

Med en likgiltig axelryckning sköt han från sig varje tanke på den komprometterande portföljen och gick mot dörren.

Men när intet svar kom på den tredje och sista uppmaningen att öppna, slogs dörren upp på vid gavel utifrån, och Déroulède stod ansikte mot ansikte med de fem männen.

— Medborgaren Merlin! sade han lugnt, när han kände igen den främste bland dem.

— Just han, medborgare-deputerad, svarade den tilltalade med ett försmädligt grin. — Till er tjänst!

Anne Mie hade i sin avlägsna vrå av förstugan hört namnet och betogs av en ohygglig ångest.

Merlin! Det var ju, han, som stiftat den skändliga »lagen angående misstänkta», vilken hetsat far mot son, broder mot broder, vän mot vän — som förvandlat mänskliga varelser till blodhundar, ständigt ute på spår, som tvungit envar att spionera, förfölja och ange, innan någon annan hunnit följa samma taktik gent emot honom eller henne själv.

Där stod han nu, denne Merlin, som kunde berömma sig av att vara upphovsmannen till den skändligaste lag, som någonsin tillkommit för att plåga och förnedra ett mänskligt släkte.

I Musée Carnavalet förvaras den pennteckning utav honom, som ritades omedelbart innan han i sin tur gick att försona sina brott just på denna giljotin, som han så nitiskt vässat och hållit redo åt andra. Konstnären har träffande återgivit den sluskiga, vårdslösa prägeln över den taniga gestalten, de långa, skrangliga lemmarna och det smala huvudet med dess ormögon och något inåtgående haka. I likhet med Marat, hans mönster och förebild, lade Merlin an på smutsiga och trasiga kläder. Den äkta sans-culottismen, individens degradering till den sociala stegens allra lägsta pinne, kännetecknade varje handling av denna den stora revolutionens sorgligt beryktade produkt.

Till och med Déroulède, som besjälades av ett stort, allting förstående medlidande för mänskliga fel och brister, ryggade tillbaka vid åsynen av denna uppenbarelse, vilken verkade som en fruktansvärd parodi på vissa välmenande utopisters strävanden och önskemål.

Merlin förvred munnen till ett löje, när han såg Déroulède stå där lugn och oberörd och välklädd, liksom beredd att mottaga en ärad gäst snarare än en uppmaning att som fånge följa med och underkasta sig ett förolämpande förhör.

Merlin hade alltid hatat den populäre medborgaren-deputeraden. Som vän och snyltgäst hos Marat och hans anhang hade han nu i två års tid använt allt det inflytande han ägde för att bringa Déroulède in under misstankens svarta slagskugga.

Men Déroulède ägde folkmassans öra; ingen behärskade som han konsten att göra sig hörd och förstådd. Ingen uppfattade som han den tusenstämmiga kören av en upphetsad pöbel, och nationalkonventet, förfärat över denna vulkan, som kommit till utbrott, kände, att en folkkär medlem av dess församling var mera nyttig att ha som levande än som död.

Men nu fick Merlin till sist sin vilja fram. Just i dag hade en anonym angivelse mot Déroulède nått allmänna åklagaren. Tinville och Merlin voro mycket såta vänner, så att den senare utverkade tillåtelsen att få meddela den hatade fienden, att hans undergång stod för dörren.

Ett ögonblick blev han stående och betraktade husets herre, i fullt mått njutande av situationen. Ljuset från den rymliga förstugan föll rakt på Déroulède kraftiga gestalt, på hans mörka, fast mejslade drag och de livfulla, flammande ögonen. Bakom honom låg arbetsrummet höljt i dunkel med sina tätt förskjutna fönsterluckor.

Merlin vände sig till sina karlar, och alltjämt lika belåten med sin roll av katt, som leker med råttan, pekade han på Déroulède med ett leende och en axelryckning.

— Voyons donc! sade han med en rå ed, i det han föraktfullt spottade på golvet, aristokraten tycks inte förstå, att vi äro här i republikens namn. Det finns ett gott gammalt ordstäv, medborgare-deputerad, fortfor han, åter vänd till Déroulède, som ni tycks ha glömt, och det är, att krukan går så länge efter vatten, tills hon slutligen spricker. Ni har under de senaste tio åren konspirerat mot folkets frihet, men nu har vedergällningens timme slagit. Nationalkonventet önskar veta, vad ni kokat ihop för nätta intriger här mellan dessa fyra väggar, och det har uppdragit åt mig att taga reda på allt vad som i detta avseende kan vara av intresse.

— Till er tjänst, medborgare-deputerad! sade Déroulède, i det han lugnt steg åt sidan för att släppa fram Merlin och hans män.

Motstånd var gagnlöst, och likt alla starka och beslutsamma naturer visste han, när det var rådligast att underkasta sig.

Hittills hade Juliette varken rört sig eller yttrat ett ljud. Föga mer än en minut hade förflutit sedan det ögonblick, då den första myndiga befallningen att öppna i republikens namn likt en olycksbådande stormklocka skallat genom det stilla huset. Déroulèdes kyssar kändes ännu varma på hennes hand, hans kärleksord ljödo ännu i hennes öron.

Och nu lurade här den ohyggliga dödsfara, som hon med egna händer dragit över den man, hon älskade.

Om själen kan antagas få tillåtelse att med ett ögonblicks outsäglig smärta och ångest försona en begången, svår synd, så genomgick i sanning Juliette i denna stund denna luttring.

Hur hade hon icke låtit sig vilseleda av denna ed! Hur hade hon på detta sätt kunnat trampa heder och tro och tacksamhet under fötterna! Hela hennes beteende föreföll henne så övermåttan avskyvärt, att hon nästan betogs av fysiskt illamående.

Men nu var det för sent. Vartill nyttade nu all ånger och ruelse, all frätande smärta!

Déroulède stod mitt emot Merlin, sin mest oförsonlige fiende. Den senare gav just några order åt sina karlar, innan dessa skulle börja genomleta huset, och där, alldeles ovanpå kappsäcken, låg den gula portföljen, som tvivelsutan innehöll de hemliga dokument, på vilka Juliette dagen förut bakom dörrförhänget hört Déroulède häntyda, medan han samtalade med sin vän, sir Percy Blakeney.

Hennes kvinnliga instikt sade henne, att dessa farliga papper lågo i portföljen. Hennes ögon drogos dit som av en magnetisk kraft. Hur skulle hon bete sig därmed?

Plötsligt vek den skräck, som hållit henne i sitt förlamande grepp — hon fattade portföljen och kastade den bredvid sig på soffan. Därefter satte hon sig själv tätt intill den, och med en ung drottnings värdiga och behagfulla rörelser bredde hon ut sina vida klänningsveck över den komprometterande portföljen, så att den helt och hållet doldes.

Ute i förstugan befallde Merlin två av männen att ställa sig på ömse sidor om Déroulède, medan de två övriga skulle följa med honom själv in i våningen. Turen kom först till studiekammaren, där Merlins kisande ögon sökte genomtränga halvdunklet, som föreföll än mörkare genom kontrasten med den skarpa belysningen ute i förstugan.

Han hade ej sett Juliettes rörelse, men han hade hört det sakta frasandet av hennes kjolar, då hon satte sig på soffan.

— Jag ser, att ni inte är ensam, medborgare-deputerad, sade han med en hånfull fnysning, då hans lömska blick slog ned på den unga flickan.

— Min gäst, medborgaren Merlin, sade Déroulède så lugnt som stod i hans förmåga, medborgarinnan Juliette Marny. Jag vet, att det under dessa omständigheter är gagnlöst att begära hänsynsfullhet gentemot en kvinna, men jag ber er ihågkomma, i den mån det är er möjligt, att ehuru vi alla äro republikaner, äro vi alla fransmän och jämlikar i vår ridderlighetskänsla gent emot våra mödrar, våra systrar eller våra gäster.

Merlin flinade och såg ett ögonblick ironiskt på Juliette. Denna samma morgon hade han mellan sina kloliknande fingrar hållit ett tunt pappersark, varpå en handstil, oövad som en skolflickas, nedskrivit angivelsen mot medborgaren-deputeraden Paul Déroulède.

Rå till natur och tänkesätt som han var, denna folkets representant, hade han nyss inom sig kommit till en särdeles klyftig slutsats beträffande den så kallade gästen i det Déroulèdeska hemmet.

— En avdankad älskarinna, muttrade han för sig själv. — De ha väl nyss återigen haft ett uppträde. Han har tröttnat på henne, och för att ge lika gott igen har hon förrått honom.

Nöjd med denna förklaring av situationen var han rätt benägen att visa sig älskvärd mot Juliette. Dessutom hade han fått syn på kappsäcken, och det nästan föreföll honom, som om den unga flickan med en betydelsefull blick velat rikta hans uppmärksamhet på den.

— Skjut undan fönsterluckorna, kommenderade han, här är ju mörkt som i ett gravvalv.

En av männen lydde genast, och när den strålande augustisolen i breda floder strömmade in i rummet, vände sig Merlin ånyo mot Déroulède.

— Det har ingått meddelanden om er, medborgare-deputerad, sade han, genom en anonym brevskrivare, som påstår, att ni just nu har i er ägo en korrespondens eller några andra papper, avsedda för änkan Capet. Allmänna välfärdsutskottet har givit mig och dessa andra medborgare i uppdrag att lägga beslag på denna korrespondens och ställa er till ansvar för dess befintlighet i ert hus.

Déroulède tvekade en bråkdel av en sekund. Så fort fönsterluckorna öppnats och rummet låg i full dager, märkte han genast att den gula portföljen försvunnit, och av Juliettes sätt att sitta på soffan förstod han, att hon höll den dold någonstädes i sin omedelbara närhet. Det var detta, som gjorde honom tveksam.

Hans hjärta fylldes med gränslös tacksamhet mot henne för hennes ädla försök att rädda honom, men hon skulle ha offrat sitt liv i detta ögonblick, om hon förmått göra ogjort vad hon gjort.

Terroristerna vördade varken person eller kön. En order att anställa husvisitation lade oinskränkt makt i händerna på den, som skulle utföra den, och Juliette skulle i vilket ögonblick som helst kunna få en befallning att resa sig upp, som ovillkorligen måste åtlydas. Genom sin handling, då hon gömde portföljen, hade hon gjort gemensam sak med medborgaren-deputeraden; om portföljen hittades under hennes klänningsveck, skulle hon anses delaktig i hans brott. Hon skulle åtminstone drabbas av anklagelsen att ha sökt skydda och hjälpa en förrädare.

Hans manliga stolthet uppreste sig vid tanken på, att han skulle ha en kvinna att tacka för sin tillfälliga räddning, men just nu kunde han ej undandraga sig hennes bistånd utan att ohjälpligt kompromettera henne.

Han vågade ej ens ånyo se åt hennes håll, ty han kände, att i denna stund kunde både hennes och hans liv hänga på skälvningen av ett ögonlock; och Merlins plirande ögonspringor höllos fästa på honom i ivrig spaning på en ryckning, en hastig blick, som kunde förråda fruktan eller erkänna, att anklagelsen var befogad.

Juliette satt där, till det yttre lugn och oberörd, och hon tycktes Déroulède än mera upphöjd och beundransvärd än förr. Han kunde ha dyrkat henne som ett högre väsen för hennes hjältemod och hennes rådighet, för hennes lugna överlägsenhet mitt ibland alla dessa motbjudande varelser, som fyllde rummet med lukten av sina smutsiga kläder, med sina råa kvickheter och ohyfsade anspelningar.

— Nå, medborgare-deputerad, fnös Merlin efter en stund, ni svarar inte, efter vad det tyckes.

— Er beskyllning är komplett ovärdig ett svar, medborgare, svarade Déroulède lugnt. — De tjänster, jag gjort republiken, äro väl kända. Jag skulle verkligen ha trott, att allmänna välfärdsutskottet hade lämnat åt sitt värde en anonym anklagelse mot en det franska folkets trogne tjänare.

— Allmänna välfärdsutskottet vet nog vad det gör, medborgare-deputerad, svarade Merlin i kärvt tillrättavisande ton. — Om anklagelsen visar sig vara ogrundad, så mycket bättre för er. Jag förmodar, tillade han försmädligt, att ni ej ämnar göra något motstånd, medan dessa medborgare och jag genomsöka huset.

Utan ett ord lämnade Déroulède en nyckelknippa åt mannen, som stod honom närmast. Allt slags motstånd, till och med lugn argumentering, skulle ej endast vara gagnlöst, utan även förvärra saken.

Merlin hade givit order om, att kappsäcken och skrivpulpeten skulle undersökas, och två män höllo nu på att utstjälpa bäggederas innehåll på golvet. Men skrivpulpeten innehöll nu endast några få privata hushållsräkningar jämte koncept till olika tal, vilka Déroulède vid åtskilliga tillfällen hållit å nationalkonventets församlingar. Däribland fanns även några med blyerts nedskrivna rader, som stodo i samband med hans försvar av Charlotte Corday, och de grepos girigt av Merlin. Hans snuskiga, kloliknande händer slöto sig kring dessa papperslappar som kring ett kärkommet byte.

Men någonting annat av vikt anträffades ej. Déroulède var en tankens och handlingens man, med den äkta övertygelsens hänförelse; men fanatikerns brist på omtanke och försiktighet var honom främmande. De papper, som lågo i den gula portföljen, vilken han ämnat taga med sig till la Conciergerie, ansåg han ovillkorligen nödvändiga för genomförandet av vissa planer, annars skulle han aldrig ha förvarat dem. De voro också de enda bevis, som skulle kunna framläggas mot honom.

Själva kappsäcken var endast packad med de få nödvändighetsartiklar, som behövdes för en månads vistelse i la Conciergerie, och soldaterna sökte under Merlins ledning fåfängt finna någonting, som med litet god vilja skulle kunna uppkonstrueras till förrädisk korrespondens med den stackars fördrivna drottningen.

Medan karlarna letade och snokade överallt, vräkte sig Merlin med utsträckta ben i en av de stora läderklädda stolarna, på vars armstöd hans smutsiga fingertoppar trummade en otålig marsch. Han brydde sig ej ens om att dölja den gränslösa besvikenhet han redan började känna. Ty det såg verkligen ut, som om resultatet av allt letande skulle bli skäligen klent.

Hans plirande ögon gingo tid efter annan till Juliette liksom för att pocka på hennes bistånd. Hon förstod mycket väl, vad som rörde sig inom honom, och bibehöll sitt orubbliga lugn. Men hon kunde ej neka sig nöjet att stundom låta blicken dröja i någon bestämd riktning, och då voro karlarna genast där och sökte — naturligtvis för att snart än snopnare nödgas vända sig åt annat håll.

Merlin började känna sig förvirrad och flat.

Han visste mycket väl, att medborgaren-deputeraden Déroulède ej var en sådan person, som man handskades huru som helst med. I fråga om honom gällde, att ingen lös misstanke eller anonym angivelse var tillräcklig för att draga honom inför revolutionsdomstolen. Såvida det icke fanns bevis — positiva, ojäviga, fällande bevis — på Paul Déroulèdes förräderi, skulle allmänna åklagaren aldrig våga formulera en anklagelse mot honom. Pariserpöbeln skulle resa sig som en man för att försvara sin avgud; de hiskliga häxorna, som skramlade med sina strumpstickor vid foten av schavotten, skulle slita ned giljotinen, förrän de tilläto Déroulède att bestiga den.

Ty den var Déroulède starka värn och beskydd: Seinestadens befolkning, som han städse älskat, trots alla dess förvillelser, och som han hjälpt och bistått i oräkneliga fall — och framför allt samhällets kvinnor, vilkas barn fått skötsel och vård i de sjukhus, som han låtit uppföra åt dem. Detta hade de ännu ej glömt, och det visste Merlin.

Men en dag skulle de i alla fall glömma — kanske ganska snart och då skulle de i vrede vända sig mot sin forna avgud och under tjut och förbannelser sända honom mot döden. När den dagen kom, behövde man minsann inte bråka med att formulera någon anklagelse eller skaffa fram bevis … När folket väl glömt allt vad han gjort — då skulle Déroulède falla.

Men ännu var ej den tiden inne.

Männen hade slutat med att snoka omkring på hyllor och i skåp; varje papperslapp, varje flyttbart föremål hade vridits och vänts.

Ur stånd att längre behärska sig rusade Merlin upp.

— Undersöken honom själv! befallde han myndigt.

Déroulède bet samman tänderna och gjorde inga invändningar, ehuru det sjöd inom honom av harm över den ovärdiga behandlingen. När Merlin drog på med en synnerligen plump »kvickhet», borrade han in sina naglar i handytorna för att ej slå den råa karlen i ansiktet. Men han lade band på sig och ändrade icke en min, medan fickorna i hans rock vändes ut och in av grova och smutsiga soldathänder.

Hela tiden hade Juliette förblivit tyst, men hennes blick nitade sig fast vid Merlin.

Terroristen visste, att det var Juliette, som angivit Déroulède, och anledningen hade han själv helt sinnrikt konstruerat upp. Men han hyste naturligtvis ej den avlägsnaste föreställning om rätta förhållandet. Vem kunde väl ana, att inom denna stilla och orörliga unga flicka bodde två stridiga, med varandra kämpande viljor, av vilka nu den ena sökte omintetgöra följderna av vad den andra förövat? …

Den lågättade terroristen med sina simpla begrepp hade givit sin egen tydning åt Juliettes handling, och den tillfredsställde honom, enär den fullkomligt stämde överens med hans egen uppfattning av människor och deras bevekelsegrunder.

Merlin tilltalade därför icke direkt den unga flickan, utan nöjde sig med att genom minspel och åtbörder antyda, att han »förstod» den roll hon spelat i dagens händelser. Déroulède ägnade naturligtvis ingen uppmärksamhet åt dessa vinkar. För honom stod Juliette oändligt höjd över alla politiska intriger. Lika gärna skulle han ha misstänkt något av helgonen i Notre Dame som den ljuva, nästan eteriska varelse, vilken sänts av Herren att fröjda hans hjärta och egga hans strävanden i det godas tjänst.

Men Juliette förstod Merlins hållning och anade, att det olyckliga angivelsebrevet kommit i hans händer. Hela hennes intellektuella kraft koncentrerades nu på en enda tanke: hur skulle hon kunna rädda mannen, som hon älskade, undan följderna av hennes eget brott? Och även varje skymt av misstanke måste lyftas från honom. Merlins skändliga lag skulle aldrig mer få komma honom nära.

När Déroulède äntligen släpptes lös efter den närgångna kroppsvisitationen, såg Merlin sig om för att i rent bokstavlig mening finna någon utväg ur den närvarande, rätt genanta situationen.

Dömande andra efter sig själv, fruktade han nu, att den populäre medborgaren-deputeraden skulle hetsa folkmassan mot honom, till hämnd för den nedriga behandling, som kommit honom till del. Och i själ och hjärta var Merlin övertygad om, att Déroulède trots allt ändå var skyldig, att bevisen på hans högförräderi verkligen funnos, om han blott visste, hur han skulle bära sig åt för att få tag i dem.

Han vände sig mot Juliette med en outtalad fråga i de glittrande ögonspringorna. Hon ryckte på axlarna och gjorde en åtbörd, som om hon pekat mot dörren.

— Det finnes flera rum i huset än det här, tycktes hennes åtbörd säga, försök dem! Bevisen finnas — det blir er sak att taga reda på dem!

Merlin hade stått mellan henne och Déroulède, så att den senare såg varken den stumma frågan eller svaret.

— Ni är slipad och förslagen, medborgare-deputerad, sade nu Merlin, vänd emot honom, och ni har sannolikt ej lämnat någon möda ospard för att undanskaffa er brottsliga korrespondens. Ni torde förstå, att allmänna välfärdsutskottet ej nöjer sig endast med en undersökning av ert arbetsrum, och jag förmodar, att ni ej har någonting emot, att jag och dessa andra medborgare företaga en rundgång genom hela ert hus.

— Nej för all del, svarade Déroulède torrt.

— Ni följer med oss, medborgare-deputerad, befallde den andre i självsäker ton.

De fyra nationalgardisterna ställde upp sig i en rad utanför arbetsrummets dörr; med en befallande nick gav Merlin Déroulède tecken att passera, och sedan följde han själv efter. I dörren vände han om ett slag och spände än en gång ögonen i Juliette.

— Vad er beträffar, medborgarinna, väste han till i ett plötsligt utbrott av ilska, så kom ihåg: har ni narrat oss hit i ogjort väder, går det er illa. Lämna inte huset, förrän vi komma tillbaka hit! Jag torde ha några frågor att göra er.